Val, val, mera val

Alla dessa val. Först de små, ständiga vardagsvalen. Som huruvida jag ska läsa en bok eller internettidningar till frukost. Eller om jag ska jag läsa Vi i villa eller Anna Karenina medan jag borstar tänderna. Och ska jag ta med mig fjärde delen om Thursday Next eller läsa studentuppsatser på bussen?

Och de stora valen. Telefonbolag. Hur viktigt är det egentligen med en telefon jämfört med att köpa en ny bokhylla så att alla böcker har nånstans att bo? Och husläkare? Ett par väl valda läkarböcker borde väl vara tillräckligt? Om man får åka ambulans till akuten för att bokhyllorna trillat ner över en spelar det väl ändå ingen roll vilken läkare man valt? Och om man skär sig på en vass boksida funkar Bamseplåster (been there, done that). Renovering. Spelar tapetvalet någon roll, eller borde man satsa på ett hus med mer plats med en gång?

Oundvikligt blir en del val fel. Inköpet av min cykel till exempel. Grön. Snabb. 24 växlar. Och omöjlig att hitta en cykelkorg till. Var ska jag göra av alla tunga böcker – det är tungt att cykla med dem i ryggsäcken!? Och vad gäller elbolag har jag dragit en nitlott. Häromdan kom nämligen några elbolagskillar hit och installerade en ny, större elmätare som tar alldeles för mycket plats i köksskåpet! Jag begriper faktiskt inte vad jag ska göra av alla böcker som jag nu måste flytta på. Ugnen? Grytskåpet? Skafferiet?

Och nu ska jag ta itu med ett dåligt val från 1993: inköpet (à 35 kronor) av en antikvarisk upplaga av Hemingways The old man and the sea. 127 sidor. Det är ju orimligt att det tar mer än 18 år att läsa den boken, men det gör det (am here, have not done that).

I mååååål!

När du har läst klart det här inlägget eller tjuvkikat längst ner så vet du vem som har fått vänta alldeles för länge för att få föräras det mytomspunna Vipslördagspriset. Innan vi kommer till slutet ska jag ta mig igenom de allra sista svaren på de allra sista frågorna. (Och ja, jag är sannerligen lika trött som ni på denna eviga frågesport; jag gör aldrig om det mer, men jag måste ju på något sätt ta oss alla i mål för att kunna övergå till att blogga om böcker som jag hunnit läsa medan den här prisutdelningen pågått.)

Efter en utflykt i bokbloggarnas värld har vi tagit oss fram till några fler frågor om Vixxtoria.

Fråga 51.

Jag tycker avgjort att det kan kvitta om jag läser ut, läser eller ens bläddrar i Sveriges ridderskaps och adels kalender innan jag lämnar jordelivet. Men förvånande nog vill jag läsa ut både Anna Karenina och På spaning efter den tid som flytt innan jag dör. Jag hoppas dock på att få leva länge. The book pond tar poäng.

Fråga 52.

Jaa, vad vill jag bli i nästa liv? Jag har uttryckt en önskan på bloggen att bli littkrimmare, liksom Thursday Next, men jag ger poäng även om man svarar Nobelpristagare i litteratur eller Rik, vacker och lättjefull i en toscansk villa (med bibliotek). The book pond får en poäng. Bokomaten lyckas gissa på två alternativ och får två poäng.

Fråga 53.

Varför skriver jag inte till förlagen och ber om recensionsexemplar?

Det mest korrekta svaret är att jag är rätt blyg. Det framgår kanske inte så väldigt bra varken i bloggen eller i verkliga livet, har jag förstått, men inte desto mindre har jag ett vettskrämd alter ego som inte gläds åt att föra fram bloggen mer än vad som är nödvändigt. Men jag är dessutom lat, så ofta jag hinner. Tanken på att beställa hem nån bokkatalog, surfa runt på hemsidor, skriva ner adresser, mejla, önska, vittja brevlådan (utan att sambon som inte vet om att jag har en bokblogg börjar undra), läsa recensionsböckerna, blogga om dem och sedan försöka pressa in dem i bokhyllan gör mig alldeles matt. Slutligen är det väl för all del så att det där förment anspråkslösa skenet av att stå fri från kommersiella intressen lockar. Man får alltså poäng för vad man än svarar här. The book pond får en poäng och En bok om dagen en poäng och Bokomaten en poäng.

Fråga 54.

Jag ville veta vilken historisk epok (av de föreslagna) som fascinerar mig mest. Jag är ju allmänt historieintresserad, gud bevars, så jag kan tänka mig det mesta här, men bland de alternativ som gavs (sekelskiftet 1700/1800, samt Romartiden) får man bara poäng om man svarar tidig 1900-talshistoria fram till och med andra världskriget. En ledtråd till det finns här. The book pond tar poängen.

Fråga 55.

Varför skriver jag så lite om fantasylitteratur? Den främsta anledningen är nog att jag inte läser särskilt mycket fantasy, vilket inte betyder att jag ogillar den. Det brukar bli annat som jag väljer i första hand, därför att de oftast är så tjocka, de där fantasyböckerna. Rätt svar blir därmed att jag inte hinner läsa fantasy nuförtiden. (Illa för The book pond som råkar välja samtliga på just den här frågan, när just det inte var ett alternativ den här gången!) Bokomaten tar hem poängen.

Fråga 56.

Här undrar jag om jag tycker bäst om Agatha Christie eller Dorothy Sayers. Eftersom jag inte har lust att göra en rangordning dem emellan (vilket man får reda på i detta inlägg), så får alla som gissat på endera av de två poäng. P. D. James ger inget utslag. En bok om dagen tar en poäng och Bokomaten den andra.

Enligt O får smickerpoäng för att hon tror jag kan bli Nobelpristagare i detta liv.

Efter denna fråga följde en möjlighet att ta många snabba extrapoäng om man räknade upp bilderbokskaraktärer som föreställer påklädda djur. (Endast huvudpersoner räknas.)

Bokomaten får 10 poäng för Findus, Benny i (Barbro Lindgrens böcker), Nicke Nyfiken, Babar, Muslina (av Beatrix Potter), Paddington, Nalle Puh, Det susar i säven, Mjau (av Sebastian Braun).

En bok om dagen får fyra poäng för Nasse som har en stol (är det inte Nalle du menar?) Ludde, Mullvaden som får en bajskorv på huvudet (kan räknas som hatt i nödfall, även om kanske inte mullvaden skulle hålla med), Castor.

Enligt O får tre poäng för Molly Mus och ett poäng sammanlagt för Vem-böckerna (det ska vara huvudpersoner och de ska ha namn, eller så får de ha lite bättre beskrivningar än nalle och fågel och katt; några regler får vi hålla oss till), Kalle av Richard Scarry (Prickens syster är inte huvudperson så hon går bort).

Full bokhylla: Jag gillar visst Mumin, men kan inte påstå att det är en favorit. Jag kan dock påstå att det inte är något djur, så tyvärr inga poäng för det.

Marias bokliv får dock fem poäng för Lilla kotten, för Bu och för Bä, för en get och för Boris.

Själv kan jag till exempel nämna Bamse, Pelle Svanslös och Grodan i Velthuis böcker. Bland annat. Tre poäng till mig.

Smickerpoäng till både En bok och dagen och Bokomaten.

Och vi kommer fram till det sista inlägget med frågor. Avgörandet. Nu gäller det.

I fråga 57

vill jag få hjälp med en ny bloggslogan. Mitt eget förslag Kreativ, Klok och Kissnödig kändes lite bajsnödigt så jag sökte nåt annat. Jag fick flera förslag, men jag är inte säker på att jag kommer att använda något av dem. Däremot kommer jag att dela ut poäng för dem. Hur poängen i den här frågan beräknas vet jag inte riktigt. Jag känner efter och höftar lite så där.

En bok om dagen föreslår The Witty Writer, the Real Reader - the One and Only: Vixxtoria.

Åh, den var inte så dum. 3,5 poäng för den. (Fråga mig inte hur jag kom fram till just den poängbedömningen, men det kändes som rätt siffror.)

Bokomaten ger flera förslag, och jag blir lite förtjust i Vixtorious – the best anyone can get. 2 poäng för det!  

Enligt O föreslår sloganen Vixxtoria – bloggaren som gör vad som faller henne in. (Jag antar att hon redan då förutspådde att jag skulle ta en oväntad bloggpaus, mitt i prisutdelningen.) 2 poäng för det också.

Paperback Lover svarade ju egentligen alldeles för sent på alla frågorna, men får en liten bubbelpoäng för Vixxtoria löser en gåta.

I den allra sista skälvande fråga 58 ville jag veta vilken bok som jag skulle få i födelsedagspresent. En bok om dagen beskriver förvisso En Mycket Bra Bok, men den saknar titel och författare. Det kan tyvärr inte bli några poäng för det.

Bokomaten vill ge mig en moleskine-bok, för hon tror visst att det skulle få mig att publicera mig. Jag tackar för den fina boken med blanka sidor, men kan tyvärr inte dela ut några poäng för det. Men det får mig att minnas min första lilla svarta anteckningsbok, där jag redan år 1981 plitade ner odödliga visdomar som "Tiden tickar, tiden flyr / ingen vet varthän den styr". Är det verkligen vad världen längtar efter år 2011 så ska jag leta reda på boken ur gömmorna. Det är möjligt att jag även kan hitta de blå skrivhäftena med Fembokspastischer som utspelar sig i Visby; mina klasskamrater i trean tvingades genomlida högläsning av dessa. Visst längtar ni efter att få vara med om samma sak!?

Enligt O föreslår lyrik av Kristina Lugn (bra val, men läst), eller Malmstens loggböcker. Det sista ger en poäng, för just de Malmstenböckerna har jag inte läst (och så blir jag lite smickrad av jämförelsen med Bodil Malmsten).

Paperback vill (generöst och retfullt?) ge mig Teoretiska perspektiv på sakprosa, men den äger jag redan. Jag citerar den till och med i min avhandling, och fick två frågor om den boken på min disputation. Men den ger inga poäng.

Därmed börjar det dra ihop sig till poängberäkning. Sammanställning. Och en vinnare. Jag är lite rädd för att jag har glömt några poäng, men jag är ganska säker på vem vinnaren är:


En bok om dagen: 45,5 p
Enligt O: 38 p
Bokomaten: 23 p
The book pond: 26 p
En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
Marias bokliv: 15 p
Joanna 11 p
Lyran: 8 p
Snowflake: 6 p
JennyB: 4 p
Ooof bok: 3 p
Vixxtoria: 4  p
Margareta: 2 p
Paperback lover: 2 p
L: 1 p
Ingrids hund: 1 p


Jag gratulerar En bok om dagen, och önskar henne några timmar fyllda av segerns sötma  (tills hon får reda på vad priset är)!! Hipp hurra för allas bokbloggares bokbytesdrottning!

En bra bok för en Torsdag

Jag vet inte riktigt hur mycket tid jag har tillbringat i mitt liv med att göra olika dramaövningar, men en del timmar är det. En improvisationsövning som jag då och då varit med om går ut på att bejaka de andra skådespelarnas infall och idéer – att gå med i stället för att gå emot. Om en medspelare föreslår att vi i improvisationen driver bageri, bordell eller bara är busschaufförer i Borås så ropa ja! och spela med. Det är en förvånansvärt givande strategi, som tillämpas alldeles för sällan i verkliga livet. I det liv vi sägs leva på riktigt har folk alltid sura motförslag och negativa invändningar så fort någon försöker vara det minsta innovativ.

Det här var en inledning som ska mjuka upp er lite inför Jasper Ffordes bok Lost in a good book. Den är nämligen så där härligt absurdistisk att jag tror att man bara kan uppskatta den till fullo om man har ett öppet och tillåtande sinne, och säjer ja till alla vansinnigheter som författaren föreslår.

Lost in a good book är andra boken om hjältinnan Thursday Next. Hon dyker första gången upp i boken The Jane Eyre Affair (Var är Jane Eyre på svenska), som jag blev överförtjust i när jag läste den för ett drygt år sedan. Thursday lever i en kontrafaktiskt värld, så som den kunde gestaltat sig om Krimkriget fortfarande pågick, om England invaderats av Tyskland under andra världskriget, om zeppelinare användes som fortskaffningsmedel, om Wales var en självständig, socialistisk republik, om ost var en eftertraktad smuggelvara, om dronter, neanderthalare och mammutar hade återuppstått (genom kloning?) och om litteraturen var så viktig att det behövdes specialrotlar inom polisen för att ta hålla ordning på alla förfalskningar som var i omlopp.

Det är även en värld där tidsresor är möjliga, vilket medför att det yttersta hotet inte är att döda någon, utan att se till att han eller hon aldrig har blivit född. Thursdays far har till exempel straffats på det sättet. Han var en tidsvakt som misskötte sig, och har nu officiellt raderats ur alla register, genom att tidspolisen helt enkelt ändrat om händelserna så att han aldrig blivit född. Thursdays far flyr dock tidspolisen genom att resa kors och tvärs i tid och rum, och dyker upp hemma hos Thursday (eller hennes mamma) med oviss regelbundenhet. Det var förresten han som en gång tog med sig 18 Shakespeare-pjäser tillbaks till 1500-talet. I nutid har de hunnit bli 32 stycken (eller 33, eftersom Thursday lyckas hitta en förlorad pjäs i boken), och i det här citatet diskuterar Thursday och hennes far hur det kan ha gått till.

Jag bidrog ju med ett annat citat för några veckor sedan, när jag var mitt uppe i läsningen av boken. Här har Thursday hoppat in i Austen-boken Sense and sensibility och diskuterar fördelen med böcker som är skrivna i tredje person. Diskussionspartnern är ingen mindre än Marianne Dashwood, som förklarar att den stora fördelen med tredje persons-berättandet är att bokens karaktärer kan göra vad de vill när de inte nämns i boken. (I en berättelse i första person förändras ju hela historien om berättarjaget löper amok.)

Ja, jag vet inte om ni börjar förstå det här nu, men det är alltså en bok där litteraturen bokstavligt talat är levande. Thursday håller på att lära sig att hoppa in och ut ur böcker, vilket även för läsaren innebär en härlig exposé genom världslitteraturen. Hennes mentor är ingen mindre än den försmådda ungmön Miss Havisham från Dickens Great Expectations. Och när Thursday ställs inför rätta (för att ha ändrat slutet i Jane Eyre – något som inträffar i slutet av första boken), så sker det givetvis i domstolen från Kafkas Processen.

Något som blir uppenbart i den här boken är att inte bara levande människor kan dras in i böcker – romankaraktärer kan även slippa ut och leva i vår värld. Det är särskilt vanligt att obetydliga bipersoner,  får för sig såna idéer. (Det presenteras även ett intressant utbytesprogram, där bokkaraktärer får möjlighet att se sig om i världen genom att byta plats med varandra. Om du har läst böcker där en person verkar vara till förvillning lik någon i en annan (dussindeckare? chiclittbok?) så kan det vara detta du råkat ut för.)

Jag ska inte säga så mycket mer om den här boken, även om det finns många ord jag skulle kunna använda. Det här är en bok man antingen älskar, eller tycker är alldeles för konstig. Den har sina skönhetsfläckar och lite förfuskat skrivna partier, och man inser framför allt att man missar mycket om man inte kan sin (engelska) litteraturhistoria på fingrar, tår, näsvingar och örsnibbar. Men accepterar man att detta är en hjältesaga, med ärkefiender och superskurkar, och går man med öppet sinne in i boksidorna och utbrister "ja, men det här var ju för roligt!" – ja, då har läsningen av den här boken alla förutsättningar för att bli en trevlig dockskåpslek med favoritkaraktärer från litteraturens alla hörn.

Om det jag skrivit ovan inte är tillräckligt för att du, läsare och litteraturnörd, ska kasta dig in på nätbokhandeln och beställa boken, så nämner jag bara så här på slutet ett gigantiskt bibliotek där världens alla böcker finns samlade. Och där Chesire-katten är huvudbibliotekarie.

Bokstävlarna läste första delen eftersom jag var så entusiastisk över den. Marias bokliv har hunnit ända till del fyra (Something rotten, som så klart handlar om Hamlet), och är fortfarande entusiastisk. Och jag är så entusiastisk att jag numera har alla fem böckerna i serien hemma. Jag kommer fortsätta att ta mig igenom dem med mycket nöje. Men det ska vara när rätt anda faller på.

Ett liv i tredje person

Ibland enar sig universums alla krafter och det finns inget sätt att värja sig.

På tv ikväll talar Miss Elinor Dashwood med Edward Ferrars, så artigt, belevat och tillbakahållet i Ang Lees version av Austens drama Sense and sensibility. De undertryckte känslorna kommer fram i leenden och blickar (och man kan nästan förlåta Emma Thompson och Hugh Grant för att de är sådär 20 år för gamla för sina rollkaraktärer).

I boken jag läser (fortfarande Lost in a good book av Jasper Fforde) har vår hjältinna Thursday Next just hoppat in i samma bok. Hon träffar Marianne Dashwood i slutet av kapitel fem (ja, alltså av Sense and Sensibility; i Ffordes bok är det kapitel 24), och för en diskussion med henne om huruvida de behöver vara försiktiga i hur de agerar, för att inte förstöra bokens händelser för de som läser den.

"Don't we have to be careful as to what we say?" I [det vill säga Thursday Next] managed to utter, looking around nervously. 

"Goodness me no!" exclaimed Marianne with a delightful giggle. "The chapter is over and, besides, this book is written in the third person. We are free to do what we please until tomorrow morning when we depart for Devon. /.../ You look confused, poor thing! Have you been into a book before?"

"I went into Jane Eyre once."

Marianne frowned overdramatically.

"Poor, dear, sweet Jane! I would so hate to be a first-person character! Always on your guard, always having people reading your thoughts! Here we do what we are told but think what we wish. It is a much happier circumstance, believe me!"

ur Lost in a good book, s 259, av Jasper Fforde

Åh, jag älskar den här boken. Båda två.

Eller Kasper och Melker och Baltasar

"Jaha, och hur firar man egentligen Trettondagen?" undrade min sambo igår, lite trött efter julklappsöppning, kalkongrillning och champagnedrickande.

"Man avslutar så klart den traditionsenliga läsningen av Trettondagsafton, om man inte hann det kvällen innan", svarar jag.

Ni som inte heller hunnit läsa klart (och liksom jag föredrar Shakespeares tragedier) kan ju trösta er med ett citat som ger vid handen att det från början inte fanns så många till förvillningen lika Shakespearekomedier att roa sig med. Utdraget kommer från Jasper Ffordes bok Lost in a good book. Hjältinnan Thursday Next (som ju jobbar som littkrimmare, vilket bland annat innebär att en ganska stor del av arbetstiden går åt till att avslöja förfalskade romaner av litterära giganter) talar med sin tidsresande far om hur många kända Shakespeare-dramer det finns i världen (år 1985):

"We found a thirty-third play by Shakespeare." [säger Thursday Next]

"Thirty-three?" echoed my father. "That's odd. When I took the entire works back to the actor Shakespeare to distribute there were only eighteen."

"Until yesterday there have always been thirty-two."

"Hmm," he replied, brow furrowed. Dad's work in the timestream could be tricky to get your head round sometimes.

"Perhaps the actor Shakespeare started writing them himself?" I suggested.

"By thunder, you could be right!" exclaimed my father. "He looked a bright spark. Tell me, how many comedies are there now?"

"Fifteen," I replied.

"But I only gave him three. They must have been so popular he started writing new ones himself!"

"It would explain why all the comedies are pretty much the same," I added. "Spells, identical twins, shipwrecks–"

"–usurped dukes, men dressed as women," continues my father. "You could be right."

(s 53, Lost in a good book, av Jasper Fforde)

Jag vet vad du gjorde förra sommaren

Under förra sommaren dominerades bokbloggarna av boklistor. När man prickade av alla dessa listor  kunde man känna sig duktig för att man läst så många klassiska bra böcker, bli inspirerad för att det fanns så många olästa kvar, eller bara känna sig obildad.

Jag har haft en del böcker från listorna i åtanke när jag har köpt nya böcker och funderat över vad jag vill läsa. En hel del titlar har hamnat i min bokhylla där de väntar på läsning. Jag trodde nog däremot inte att jag hade fått läst så många böcker från de här listorna, men när jag igår satte igång och summerade tyckte jag inte att det var så illa. (Framför allt blev jag positivt förvånad över att jag "råkat" läsa flera stycken böcker utan att komma ihåg att de fanns på någon av listorna.)

Här är min listuppdatering sedan förra sommaren, med länkar till de inlägg jag eventuellt har skrivit om böckerna (ja, jag upptäcker att det var ganska många av de här som jag hittills inte skrivit något om. Det måste så klart åtgärdas i åtminstone de fall när böckerna var riktigt bra eller riktigt dåliga.)

1. Den första listan som cirkulerade var den här, som jag bland de svenska bokbloggarna spårade tillbaks till Ett hem utan böcker, och som mina efterforskningar visade kanske hade sitt ursprung hos LibraryThings. Det verkar vara en lista på de 100 mest lästa böckerna i den anglosaxiska världen.

På den kan jag sedan förra sommaren pricka av:

The lovely bones (Alice Sebold)
The Time Traveller's Wife (Audrey Niffenegger)
Brave New World (Aldous Huxley)

2. Nästa lista var Lyrans svenska lista (originalet finns här). Här har jag sedan förra året prickat av:

Bränt barn söker sig till elden (Cordelia Edvardson)
Pennskaftet (Elin Wägner)

3. Sedan dök Butters bra böcker upp (originalet finns här). En alternativ lista på 100 internationella böcker. Här har jag sedan förra året läst:

Press-stop (Evelyn Waugh)
Persepolis (Marjane Satrapi)

4. Sedan kom min egen lista med 100 barn- och ungdomsböcker (speciellt anpassad för oss som var barn på 70-talet). Där har jag inte läst en enda ytterligare sedan förra året (men jag funderar på att göra om listan och dela upp den i barn å ena sidan och ungdom å den andra. Om det blir en väldigt regning sommar och jag har tröttnat på att städa socklådan så kanske genomför de planerna också.)

5. Och så följde Fias Fantasylista (originalet finns här), där jag visst har råkat läsa en hel massa böcker sedan förra sommaren:

The Time Traveller's Wife (Audrey Niffenegger)
Jonathan Strange and Mr Norell (Susanna Clarke)
Den femte systern (Mårten Sandén)
Thursday Next (Jasper Fforde)

Nu lutar jag mig tillbaka och inväntar årets sommarplågor. Vad kan vi förvänta oss? De 100 bästa deckarna? De 100 mest överskattade klassikerna? De 100 böcker som det bloggats mest om under året? De 100 mest oumbärliga böckerna att ta med sig på fjällvandringen?

Jäkla syokonsulent

När jag påbörjade en planlös genomgång av i stort sett alla kurser som den humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet erbjöd visste jag inte vart det skulle leda, bara att jag ville veta så mycket som möjligt om så mycket som möjligt. Men hade jag vetat att det fanns något som hette littkrimmare hade mitt yrkesval varit självklart! Tänk att få tillbringa hela arbetsdagarna med att spåra Shakespeare-förfalskningar? Eller läsa Jane Eyre på arbetstid?

Jag har precis läst Jasper Ffordes bok Var är Jane Eyre, och om jag kommer verka mer schizofren än vanligt här på bloggen är det för att jag har fått en ny litterär hjälte: Thursday Next. (Den icke helt oävna svenska översättningen är Torsdag Nesta.) Thursday en littkrimmare som lever i ett parallellt England, där Wales har bildat en självständig republik (med mycket frostiga relationer till England) och Krimkriget fortfarande pågår. Faktum är att Thursday själv är krigsveteran från Krimkriget, och hon har mycket bestämda åsikter om hur det 131 år långa kriget borde avslutas.

Jag hade tänkt inleda det här blogginlägget  med att säga att boken är en litteraturnördarnas Liftarens guide till galaxen, men när jag läst ut boken och äntligen tog mig an baksidestexten så upptäckte jag att det var precis vad som stod där. För vilken annan bok som helst hade jag blivit irriterad av en sådan sak, men här känns det helt naturligt – ungefär som om boken läser mina tankar. Det här är nämligen en bok där gränserna mellan fiktion och verklighet flyter. Tidsresor och tidsförskjutningar är vardagsmat. Thursdays far är till exempel tidsväktare och kan dyka upp när som helst med underliga upplysningar och anspelningar om vad som har skett och vad som ska ske; mest förtjust är jag i den lösning på vem som skrev Shakespeares dramer som boken erbjuder: det var helt enkelt Thursdays far som åkte tillbaks till sekelskiftet 1500-1600 och dumpade av originalmanuskripten där. Och Thursdays farbror Mycroft är en uppfinnare av den allra galnaste sorten; han har skapat en litteraturportal som gör det möjligt för vem som helst att kliva in i en bok. Problemet är att man kan råka ändra händelserna inne i boken om man inte aktar sig. Och om det är originalmanuskriptet man travar runt i får det förstås konsekvenser för alla versioner och upplagor av texten.

Utifrån detta kan ni själva föreställa er vilken katastrof det blir när ärkeskurken Acheron Hades kidnappar Jane Eyre just när hon räddat Mr Rochester från den eldssvåda hans galna hustru Bertha anlagt i hans sovrum. Konsekvenserna av att Jane försvinner blir helt enkelt att historien slutar där (eftersom det är en jag-roman berättad ur Janes perspektiv kan inget mer hända). Det blir Thursdays uppdrag att återbörda Jane till romanen och vaka över henne så att inget mer som stör handlingen inträffar.

Det mest fantastiska med den här boken är alla de små och stora litterära referenserna. Och tycker man om litteratur är det helt oemotståndligt med ett samhälle där litteraturen är så viktig att särskilda polisrotlar ägnas åt den. Eller där det inte är Jehovas vittnen som ringer på dörren, utan en baconian – alltså en person som är övertygad om att Francis Bacon skrev Shakespeares dramer, och nu vill frälsa dig till samma övertygelse. Mest nöje har man av Ffordes bok ju mer man läst tidigare, och särskilt om man har en faiblesse för engelska författare: Dickens och Wordsworth utgör bara grundkursen.

Boktoka har också läst och överväldigats och skrivit om boken. Hon berättar även lite mer sansat om bokens egentliga handling, medan jag mest är alldeles sprallig efter den här upplyftande läsningen.
Jag gläds något alldeles ofantligt åt att det redan finns tre till böcker i den här serien som jag kan läsa. Det ska jag gå och göra nu (fast först ska jag ställa mig framför spegeln och väsa: My name is Thursday. Thursday Next! Give me that Shakespeare script. Now!)

Nu har jag skrivit en ny lista till min sambo!

Senare i sommar fyller jag år igen. Eftersom jag gärna vill ha böcker i present brukar jag varje år sammanställa en lista till min sambo. Listan innehåller böcker som jag gärna skulle vilja läsa, och som jag lovar att inte köpa eller (aktivt) på annat sätt införskaffa före min födelsedag. I alla fall inte utan att säga till först. 

Årets önskelistan ser just nu ut så här:

Psalmupproret av Maarten 't Hart

Arvet efter Gustav Vasa av Lars-Olof Larsson

Sektbarn av Charlotte Essén

Vad konstigt av Billy Ehn

Var är Jane Eyre? av Jasper Fforde

Vad jag älskade av Siri Hustvedt

Hustrur och döttrar av Elizabeth Gaskell

Du sköna nya värld av Aldous Huxley