Läsrapport februari

I februari har jag under den delen av mitt liv då jag inte arbetat läst tre biblioteksböcker, en gammal sliten och kopierad pjäs av Magnus Dahlström, en väldigt bra bok, en bra bok, två ganska bra böcker, två rätt dåliga böcker, en debattbok som jag önskar att jag inte höll med, en hel Vi i villa, samt en halv Råd & Rön.

I mars tänker jag bara läsa böcker som utspelar sig i Norge, eller såna böcker som inte utspelar sig i Norge, samt tre kapitel i Anna Karenina. Vi får se hur jag gör. Och inte gör.

Dålig, sämre, sämst

Jag angriper alltid en bok som jag kan förvänta mig ger upphov till skrämmande känslor med särskild omsorg. Försöker liksom omge den med mjuka och menlösa läsupplevelser. Feel bad av det värsta slaget läser jag inte när jag är ensam hemma, och undviker precis innan jag ska gå och lägga mig. Det är möjligt att jag tolkar feel bad som värre än det behöver vara, när jag här (i stegrande hemskhetsordning) ger Lyran  tre bidrag till veckans tematrio.

Här är några exempel, i stegrande bad-ordning.

1. Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Med boken nyss avslutad känner jag fortfarande ordentliga äckelkänslor över Stridsbergs uppslukande roman om Valerie Solanas – hennes utåtagerande svar på övergrepp, och hennes upplevelse av klyftan mellan själ och kropp, och Stridsbergs skildring av hur förvirrade känslor och oemotsägligt förnuft blandas.

2. Järnbörd av Magnus Dahlström. En pjäs om skuld och straff. Ett kammarspel med fyra skyldiga människor, som väntar på ett straff, utan att vara riktigt säkra på vad de gjort. Våldsamt är förnamnet. Orkar man läsa det här så upptäcker man att det är bra.

3. Rannsakningen av Peter Weiss. Iscensättandet av Nürnbergrättegången, baserad på äkta vittnesmål. Jag har aldrig sett den på scen. Jag har inte ens förmått läsa längre än till tredje sången. Sen spydde jag.

Eller Kasper och Melker och Baltasar

"Jaha, och hur firar man egentligen Trettondagen?" undrade min sambo igår, lite trött efter julklappsöppning, kalkongrillning och champagnedrickande.

"Man avslutar så klart den traditionsenliga läsningen av Trettondagsafton, om man inte hann det kvällen innan", svarar jag.

Ni som inte heller hunnit läsa klart (och liksom jag föredrar Shakespeares tragedier) kan ju trösta er med ett citat som ger vid handen att det från början inte fanns så många till förvillningen lika Shakespearekomedier att roa sig med. Utdraget kommer från Jasper Ffordes bok Lost in a good book. Hjältinnan Thursday Next (som ju jobbar som littkrimmare, vilket bland annat innebär att en ganska stor del av arbetstiden går åt till att avslöja förfalskade romaner av litterära giganter) talar med sin tidsresande far om hur många kända Shakespeare-dramer det finns i världen (år 1985):

"We found a thirty-third play by Shakespeare." [säger Thursday Next]

"Thirty-three?" echoed my father. "That's odd. When I took the entire works back to the actor Shakespeare to distribute there were only eighteen."

"Until yesterday there have always been thirty-two."

"Hmm," he replied, brow furrowed. Dad's work in the timestream could be tricky to get your head round sometimes.

"Perhaps the actor Shakespeare started writing them himself?" I suggested.

"By thunder, you could be right!" exclaimed my father. "He looked a bright spark. Tell me, how many comedies are there now?"

"Fifteen," I replied.

"But I only gave him three. They must have been so popular he started writing new ones himself!"

"It would explain why all the comedies are pretty much the same," I added. "Spells, identical twins, shipwrecks–"

"–usurped dukes, men dressed as women," continues my father. "You could be right."

(s 53, Lost in a good book, av Jasper Fforde)

Kvinnor och äktenskap

Ibland har jag svårt att inte ytterligare tematisera tematrior när andan faller på. Så är det den här veckan då  Lyran vill att vi skriver om tre böcker som handlar om bröllop. Jag listar tre verk vars titlar för dåtidens läsare signalerade att det handlade om fantasieggande frågeställningar.

Mor gifter sig av Moa Martinson har en väldigt intressant titel, som det är lätt att förbise. Dels därför att så många har hört titeln (om de också inte läst boken), dels därför att det inte är särskilt sensationellt eller ovanligt med en mor som gifter sig idag. Men smaka lite på orden och föreställ er ett samhälle där ogifta mödrar var paria och både den som fick barn utanför äktenskapet och den som var född utanför äktenskapet skulle skämmas. Då blir titeln genast mer laddad. Boken i sig rymmer dessutom alla de komplikationer man kan tänka sig. Vad gör inte en ogift kvinna för att bli gift? Vad står hon inte ut med för att inte hamna i de ogiftas hörna igen, och vad måste inte både hon och dottern ställa upp på för att få vara "en riktig familj"?

Tjänstekvinnans son av August Strindberg är en nästan lika utsliten titel. Här anspelar Strindberg på den bibliska Hagar (hon som var Saras tjänarinna, och som fick ett barn tillsammans med Abraham. Barnet fick namnet Ismael, och försköts tillsammans med sin mor när Sara äntligen födde Abraham den äkta sonen Isak. Myten används ibland för att förklara exempelvis fiendskapen mellan judar och muslimer). Men tjänstekvinnan i fråga är även Strindbergs egen mor. Hon som fick en son med sin arbetsgivare utanför äktenskapet, och sedan gifte sig med honom. I hela sitt liv kände Strindberg mindervärdeskomplex för detta att inte vara född i äkta säng. Med boken skriver

Kronbruden av August Strindberg. I det här dramat (som blev opera) får vi veta hur olyckligt det kan gå för en flicka som vill bära brudkrona när hon gifter sig, trots att hon inte är oskuld, utan har fött ett barn i lönndom. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det inte gick särskilt bra. Det finns en tv-version av den här operan från 1990 som jag såg för länge sen.

Sammanfattningsvis kan man säga att det har blivit hemskt mycket lättare att vara kvinna och mor nuförtiden. Vi kan vara döttrar till ogifta kvinnor och själva ha barn och ändå gifta oss i kyrkan med krona och allt. Dessutom kan vi nog vara ganska säkra på att våra söner inte skriver bittra böcker om detta i framtiden. Fast helt säkra kan vi inte vara, ty tiderna kan förändras fortare än någon anar. Ingen av de här böckerna är mycket äldre än 100 år.

Vingar som bär

Tematrion den här veckan påbjuder listning av tre böcker med djur i titlarna. Jag har just klottrat ett helt A4-blad fullt med förslag, för det är faktiskt inte klokt hur populära djur verkar vara. (Och ibland undrar man om inte djurskyddsföreningen eller Veterinärernas riksförbund borde ingripa, eller vad sägs om Ulf Nilssons titel  Alla döda små djur?) Jag bestämde mig till slut för en fågeltrio:

Främmande fågel är Anna Janssons bästa deckare tycker jag. Här kommer fågelinfluensan (eller något mycket liknande) till Gotland och sprider sig över ön. Myndigheternas försök att isolera de sjuka lyckas inte riktigt, och jag tycker framför allt att slutet är väldigt spännande (och okej då; jag ska inte avslöja det om någon vill läsa den här i sommar). Jansson förenar här sina specialkunskaper sjukvård (hon är sjuksköterska från början) och Gotland, och det gör inte så mycket att psykologin haltar här och där.

Måsen av Anton Tjechov, en av hans allra mest spelade dramer. Här älskar alla fel personerna och försöker förtvivlat finna sin plats i en tillvaro stadd i förändring. Tjechov påstod ju att han skrev komedier, men här slutar det tragiskt så det förslår. Jag läser om den här i sommar (för jag har äntligen beställt hem en samling med alla Tjechovs dramer på svenska).

Mitt liv som pingvin av Katarina Mazetti är en tragikomisk berättelse om hur tre livsöden vävs samman under en semester till Sydpolen. Inledningsvis många skratt och typiskt mazettiska vardagsiakttagelser, men det blir tråkigare ju längre in i boken man kommer, och tyvärr alltför förutsägbar mot slutet.

Och som bakgrundsmusik till veckans trio spelar jag Fåglar av Cornelis Vreeswijk.




Några bubblare till fågeltrion: Vildanden av Ibsen, Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors, Svalan, katten, rosen, döden av Håkan Nesser, Lilla Sparvel (ja, jag tänker i alla fall alltid på en sparv när jag ser titeln) av Barbro Lindgren, Tornfalken av Lloyd Alexander, Tuppen är död av Ingrid Noll, Tuppenkuppen av Viveca Lärn, Törnfåglarna av Colleen McCollough, Flyttfåglar av Marianne Fredriksson, Olycksfågeln av Camilla Läckberg samt Tuppen gal tidigt på torsdag av Berndt Andersson. (Ja, och utifrån den här listan så önskar jag en särskild tematrio som fokuserar på "Tuppar" i titeln.)

Vad är en bok och när har man läst den?

Fler och fler kommer ut som svettigt sammanbitna bokläsningstävlare i mitt kommentarsfält här nedan. Och fler och fler presenterar strategier för att uppnå tresiffriga tal i lässtatistiken innan året är slut. Lilla O läser numera inte endast Läsalättböcker, utan även diktsamlingar. Bokstävlarna läser seriealbum. Bokbabbel studerar och skaffar sig därmed mer lästid än vi andra som måste jobba för att ha råd att köpa böcker. Maria åberopar handikapp på grund av minderåriga barn. Nästa steg är antagligen att Lyran hävdar att hennes lästa böcker borde räknas om med en faktor på 1,5 eftersom de flesta är skrivna av Nobelpristagare ;-)

Alla dessa kreativa förslag på att fuska får mig att fundera på hur vi egentligen beräknar de där lästa böckerna som vi listar och jämför hela tiden. Är det i själva verket så att vi jämför jordnötter med vattenmeloner?

Så härmed offentliggör jag mina kriterier för vad som räknas som en läst bok: 

• Hela boken ska vara utläst för att få räknas. Om en bok har omfattande för- och/eller efterord behöver dessa dock inte läsas (om de inte är skrivna av författaren själv).
• Det år som infaller när boken är utläst räknas som "läsår", även om huvuddelen av boken kan ha lästs ett föregående år. 
• Böcker som läses för arbetets räkning får inte räknas in, även om de undantagsvis var både roliga och intressanta. 
• Bilderböcker för barn räknas ej in i lässtatistiken (även om man läst den mer än 127 gånger på ett år). 
• Varje pjäs som ingår i en drama-antologi får räknas som en bok. Detsamma gäller för samlingsvolymer med flera diktsamlingar; varje ingående diktsamling får räknas som en bok.
• Novellsamlingar räknas dock endast som en utläst bok när alla novellerna är lästa.  
• En omläsning av en bok räknas som en läst bok, hur många gånger man än läser ut den. 
• Serieböcker räknas inte (fast jag erkänner att det är en väldigt enkel punkt för mig, eftersom jag i princip aldrig läser sådana). 
• Kokböcker och konstböcker (och liknande) får räknas om man verkligen läser allt i hela boken. Om man bara bläddrar i den, endast dreglar över chokladkakereceptet, eller placerar den på soffbordet för att imponera räknas den inte som läst.
• Genomlyssnade ljudböcker räknas som lästa om man inte sov sig igenom mer än uppskattningsvis 15 % av uppläsningen.
• Lästa e-böcker räknas som en vanlig pappersbok.   
• Tjuvläsning av andras dagböcker räknas av moraliska skäl inte in i statistiken. 

En kvinnas list, en kvinnas charm

Jag vet egentligen inte vad det är hos Penelope som alltid fått mig att dras till just henne av alla kvinnor i den grekiska mytologin. (Ja, möjligen kan det vara för att hon varken dödar sin make*, förlöper hemmet**, har sex med sin son***, mördar sina barn som hämnd på deras otrogne far****, eller förför sin styvson*****. Det kan ha något med det att göra, det kan det.) Hon har egentligen ett ganska tråkigt liv. Bortgift som tonåring, och förd till ön Ithaka av maken Odyssevs. Knappt har de hunnit få sonen Telemachos, förrän Odyssevs ger sig av på krigståg mot Troja, och där tar det sen 10 år innan Troja faller. Och därefter kommer inte Odyssevs hem direkt precis. I stället seglar han runt bland de grekiska öarna och har huvudsakligen (ofrivilligt?) sex med olika gudinnor, med något enstaka avbrott för besök i dödsriket eller att döda en cyklop eller så. Först efter 20 år kommer han hem, och under tiden går Penelope där och värjer sig mot en mängd friare som äter henne ur huset och hoppas på att hon ska välja någon av dem när (eller eventuellt om) det äntligen står klart att  Odyssevs verkligen är död.

När jag ger mig på Margaret Atwoods Penelopiaden var jag ganska full av förväntan. Detta är Atwoods omtolkning av Odyssevs-myten, hennes bidrag till den så kallade Mytserien, och här berättas historien från Penelopes perspektiv. Atwood har inte endast använt Iliaden och Odysséen som källa, utan även andra variationer och bidrag till myten. I ett förord skriver hon att det framför allt är de saker i historien som hon inte riktigt får ihop, det som inte stämmer som hon försökt hitta en förklaring till när hon skriver. En händelse som särskilt berört henne är hängningen av Penelopes tolv pigor, som genomförs när Odyssevs återkommer. Varför skulle de hängas? För att de många friarna utnyttjat, våldtagit eller kanske till och med älskat dem? Och hur går det ihop med Odyssevs egna sexuella äventyr under samma tidsperiod?

I Atwoods version kontrasteras Penelope mot den Sköna Helena, ja, ni vet hon som blev orsaken till det trojanska kriget. Enligt traditionen var hon också Penelopes kusin, och hon är här oupphörligt försmädlig, anspelar ständigt på sina fysiska företräden och skryter med alla män hon lockar till sig. Det är ingen vacker bild av Helena vi får se här. Penelope har å sin sida alltid varit en symbol för hustrulig trohet och klokhet. För att hålla friarna stångna har hon till exempel lovat dem att gifta sig med dem när hon avslutat den stora väv hon håller på med. Hela dagarna väver hon, och hela nätterna repar hon upp dagens arbete. En av de trådarna som vävts in i berättelsen handlar om jämförelsen mellan skönhet och intelligens.

Trots att Odyssevs otvivelaktligen är en av Helenas tillbedjare (för att inte tala om tillskyndare) visar boken Penelopes beundran för – och till och med förälskelse i – sin förslagne make, historieberättaren, gudarnas gunstling. De verkar vara goda kamrater, den korta tid de har möjlighet att träffas; det är ju alltid något som Odyssevs har att bestyra.

Jag är förtjust i det mesta i den här boken (ja, sannerligen – denna bok är verkligen tungan på vågen i Nobelprisdiskussionen!), men jag blir alldeles särskilt till mig av passagerna som både lyckas skildra Odysséens traditionella irrfärder och fantastiska äventyr, och avfärda dem med prosaiska förklaringar. Sådan distans. Sådan humor. Som här:

Rykten kom, med andra skepp. Odyssevs och hans män hade supit sig fulla i den första hamn de anlöpt och mannarna hade gjort myteri, sa en del; nej, sa andra, de hade ätit en magisk växt som fick dem att tappa minnet, och Odyssevs hade räddat dem genom att binda dem och bära dem ombord. Odyssevs hade slagits med en jättelik enögd kyklop, sa en del; nej, det var en enögd krögare, sa andra, och slagsmålet handlar om en obetald nota. Några av dem hade åtits upp av kannibaler, sa en del; nej, det var bara ett vanligt bråk, sa andra, där man bitit varandra, blött näsblod och viftat med knivar och spillt blod. Odyssevs var gäst hos en gudinna på en förtrollad ö, sa en del; hon hade förvandlat hans manskap till svin – inte så svårt om ni frågar mig – men sen hade hon förvandlat dem tillbaka igen eftersom hon hade förälskat sig i honom och matade honom med okända delikatesser med sina egna odödliga händer, och de två älskade till vanvett varje natt; nej, sa andra, det var bara ett dyrt horhus där han snyltade på bordellmamman. 

s 78-79, Penelopiaden av Margaret Atwood

Fler har läst och skrivit om Penelopiaden, bland annat med anledning av Bokmanias utmaning kring Mytserien, och andra inlägg om boken finns hos Bokmania, Lustigkulle och Lyran.

Jag känner mig (tyvärr) på mitt allra mest folkbildningsfulla humör idag, så här följer en kortguide till några av de stora kvinnorna i den grekiska mytologin:

* Klytaimnestra, som dödar sin make Agamemnon, eftersom han först offrat deras dotter Ifigenia för att få god vind när han seglade mot Troja. Klytaimnestra dödas senare av sonen Orestes som hämnd för mordet på Agamemnon. Historien finns bland annat berättad i Orestien, en dramatisk trilogi av Aiskylos.

** Sköna Helena (för övrigt Klytaimnestras syster) som var gift med Menelaos. Hon lämnade honom för den trojanske prinsen Paris, och därmed tvingades alla de grekiska män som svurit en ed att stödja Menelaos om någon rövade bort hans hustru ut i det trojanska krig. Historien finns bland annat i Iliaden av Homeros.

*** Iocaste, Oidipus mor, som ovetande gifter sig med sin son och får minst två barn med honom, bland annat Antigone, som enligt vissa historier får leda runt sin blinda far i världen sedan han stuckit ut sina ögon, som botgöring för att han dräpt sin far och gift sig med sin mor. Historien finns till exempel i pjäsen Oidipus av Sofokles.

**** Medea – den trollkunniga,  hemförd av Jason tillsammans med det gyllene skinnet. Hon hjälpte honom få tag på skinnet genom att lura sin far och sina bröder. Han lämnar henne och deras barn när tillfälle yppar sig för ett bättre gifte. Hon tar livet av Jasons blivande gemål, och mördar sedan sina egna barn som hämnd för Jasons otrohet. Pjäsen Medea av Euripides är den mest klassiska redogörelsen för den här berättelsen.

***** Fedra (Faidra/Phaidra) kan inte motstå sin styvson Hippolytos, vilket leder till att hon tar livet av sig. Och/eller fick fadern Theseus att döda sin egen son, varvid Fedra därefter begår självmord på grund av skuld. Orsaker och motiv variera lite i olika versioner av myten. Euripides har skrivit om denna myt också, liksom exempelvis Racine och P.O. Enquist


Jag inser att säkert inte alla förstår var jag fått rubriken från, men det är en lätt modifierad textrad från sången "Du" av Efva Attling, från albumet Sanningen ligger på min säng. Egentligen lyder texten "En kvinnas lust, en kvinnas charm".

I hast – med eller utan kvast

Här ska det skrivas om häxor utan att nämna Harry Potter-böckerna, som Lyran paxade i egenskap av tematrio-general. Jag lämnar faktiskt även Eva Ibbotsons Häxtävlingen därhän, i trygg förvissning om att någon annan kommer nämna den. I stället följer denna trio:

1. Det finns knappast några mer klassiska häxor än de som uppträder i inledningen till Shakespeares Macbeth.  Det blodiga drama där Macbeth hetsas av sin hustru att mörda kung Duncan, för att själv kunna bestiga Skottlands tron. En pjäs där spådomar blir självuppfyllande profetior,  där Lady Macbeth förgäves försöker två sina händer rena, och där hela Birnams skog kommer för att kräva hämnd. Pjäsen är en av Shakespeares kortaste, men orkar man inte igenom hela så är det ingen fara – häxorna förekommer redan i första scenen i akt I: När möts vi tre igen? I åska och blixt eller regn?


2. Arthur Millers pjäs Häxjakten (The Crucible) dramatiserar 1600-talets häxjakt i den lilla staden Salem i Massachusett. Pjäsen från 1953 kan också läsas som en allegori över kommunistjakten under McCarthy-eran i USA. I centrum av historien finns 17-åriga Abigail Williams som anklagas för att vara en häxa, och i sin tur drar in andra i sina vittnesmål – sin unga kusin, sin älskare, älskarens hustru, och ett otal andra i det lilla samhället.

3. Och till sist lämnar jag dramatiken och övergår till en av mina absoluta favoriter bland ungdomsböcker: Förvandlingen av Margaret Mahy. Jag har skrivit ett långt inlägg om boken här, men i korthet handlar den om kärlekshistorien mellan Laura och Sorrow Carlisle, som – ovanligt för en kille – råkar vara en häxa. För att rädda sin älskade lillebror Jacko, som blivit "kidnappad" av en mara, genomgår Laura en förvandling till häxa. Denna nya zeeländska bok bryter mot föreställningar om både det ena och det andra, men är särskilt läsvärd på grund av samspelet mellan Laura och Sorrow.

Och solen har sin gång...

En tematrio om gamla svenskar som vi fortfarande tycker om att läsa efterlyser Lyran idag, så här kommer en trio från mig: Tre herrar, med alster som passar särskilt bra att komma ihåg på den internationella kvinnodagen.

1. Strindbergs Fadren. Pjäsen som vältrar sig i mannens vånda över att han aldrig kan vara säker på att hans barn är hans. Aktuell även idag där varje far som brottas med samma frågor kan matcha sitt DNA med avkommans. Och där äggdonaton gör att inte ens en moder alltid är modern.

2. Almqvists Det går an. Om ett resonemangsparti där kärleken inte ska förminskas av njugga ekonomiska slitningar. Som ett genomtänkt, modernt särboskap, med plats för både egentid och självförverkligande.

3. Hjalmar Bergmans Flickan i frack. Om Katja Kock som lånar broderns frack för att gå på studentbal. En till synes underhållande bagatell i en tid då fler kvinnor bär byxor än studentmössa, men då det fortfarande är tämligen ovanligt med män i högklackat – snömodd eller inte snömodd.

Vändpunkten i Romeo och Julia. Eller dagens svenskalektion för enträgna googlare

Nu är det minst tre stackars människor som har kommit till min blogg efter att ha googlat efter vändpunkten i Romeo och Julia. Jag hoppas att ni blir hjälpta av mitt inlägg om Mercutio. Eller ändrar lite i er analys så att ni kan få in mina fina synpunkter om Mercutios homosexualitet (jo, man kan svara på annat än läraren frågar om, om man bara gör det med lite finess. Och nej, jag tänker inte lägga ut mina gamla gymnasieuppsatser för att visa hur man gör.). Men ett tips är att använda ordet peripeti. Det är grekiska, och betyder också vändpunkt.

Och för dig som upprepade gånger söker på ordet "skråpuk", så betyder det "mask". En anskrämlig sådan, en sådan där mask som skådespelaren sätter framför ansiktet. Mercutio tycker uppenbarligen att han själv är ganska ful, och använder ordet om sig själv: "En skråpuk för en skråpuk! Vad bryr jag mig om att folk kan se hur ful jag är. Jag har en skalbagge som rodnar åt mig". Hur den där skalbaggen kommer in i bilden vet jag inte riktigt. Det kan ni säkert googla nån annanstans, men jag har för mig att Göran O. Eriksson som översatt min utgåva av Romeo och Juliet skriver att han inte heller begriper vad den där skalbaggen har med saken att göra. Det kan ni hälsa svenskläraren från mig.

Begravda hundar

Hon heter Grazia, och hon är sjutton år. Hon är inte riktigt frisk, och tillbringar dagarna hemma i den sjangserade lägenheten, där hon bor med sin hårt arbetande mamma, och bekymrade mormor. Om torsdagarna är det bara hon och mormor, som frossar i det italienska. De dricker vin på eftermiddagen, och ibland har mormor köpt pizza, för Grazia drömmer om Italien. Därifrån kommer hennes far, och dit ska de åka, alla tre, så fort Grazia blir frisk.

Grazia vill gärna tala om döden. Och om sex. Och om rädslor. Men ingen svarar henne. Det här är ett hem full av hemligheter. Ingen vill tala om Grazias far, ingen vill tala med henne om hennes (psykiska) sjukdom. Den bittra mamman Kajsa som lämnar hemmet varje dag för sitt arbete på banken. Mormodern som gör sitt bästa för att lysa upp Grazias vardag med drömmar om Italien, och fantasier om gamla älskare som hon möter när hon uträttar ärenden.

Det är mormodern och barnbarnet mot den tyranniska modern. Eller det är så det verkar. Det här är en pjäs i flera lager, där offer och gärningsman byter skepnad flera gånger. Livslögner. Generationers svek. Hållhakar. Missuppfattningar. Missunnsamhet. Avundsjuka. Om hur vi formas både av det vi är med om och upprepar våra mödrars misstag. Och hur vi påverkas av det outsagda.

Det här är en pjäs i tre akter som heter Våra torsdagar. Den skrevs 1964 av Ulla Isaksson. Den första akten är så tät så tät att knappt ett andetag får plats mellan raderna. Som Ibsens Vildand. Som Fröken Julie. Det är synd att den sällan uppförs nuförtiden. Och det är lite synd att den inte håller samma täta stämning och ton i dialogen hela pjäsen igenom. De psykologiska förklaringarna som ges till Grazias sjukdom är möjligen lite för banala och lättköpta för en läsare idag.

Det råder Ulla Isaksson-feber i bokbloggsvärlden. Snowflake började entusiastiskt. Ingrid har skrivit om den fina Boken om E, som blev till filmen En sång för Martin. Och Lyran skrev idag om Isakssons fallbeskrivning De två saliga. Biblioteket har rensat ut hennes böcker en hel del de sista åren (de som jag har hemma i bokhyllan är alla biblioteksfynd), men det finns några kvar. Låna och läs!

En skråpuk

Aldrig har en historia rört oss så

som den om Juliet och Romeo

Så slutar Shakespearedramat i Göran O. Erikssons översättning. Och visst är det en underbar historia, om ung och hastigt uppflammad kärlek som räcker ända in i döden. Fast det handlar trots allt bara om en kärlekshistoria som varar 3-4 dagar eller så. Med Romeos vana att byta föremål för sin kärleks ömma låga hade den antagligen inte hållt mer än en vecka om våra unga älskande hade hållt sig ifrån giftbägare och dolkar.

Jag tänkte flytta fokus från Romeo. Honom känner ni ju redan. Den där ynglingen som driver runt i Verona och skriver dålig poesi till den vackra, ouppnåeliga Rosaline, ledargestalten det lilla gäng av Montague-grabbar som fördriver tiden med att retas med sina rivaler från Capulet-klanen. Romeo har en kompis också. En sån där ful lustigkurre som aldrig får ligga – ni vet en sån där som alla populära killar i plugget brukade ha i släptåg. Här heter han Mercutio, och mer tragiskt öde får man leta efter.

Historien i Romeo och Julia har ju Shakespeare (som han brukade) rippat och gjort en bättre version av, men just Mercutiofiguren brukar intressant nog tillskrivas Williams egen penna. Han är onekligen ett intressant tillägg. I pjäsen travar han runt efter Romeo, och gör obscena kommentarer där så är möjligt, och brister ut i bittra monologer över hur ful han är ("... vad bryr jag mig om att folk kan se hur ful jag är..."), eller den berömda monologen om drottning Mab – drömmarnas fe eller förbannelse, som visar oss alla i vårt rätta, fula ljus. Större cyniker än Mercutio får man leta efter. Han håller sig ständigt lite utanför sällskapet, lite på avstånd, som för att gardera sig mot att bli bortstött. I ett tidigt utkast av pjäsen laborerade Shakespeare tydligen med att göra Mercutio till en av Julias älskande, men av detta finns inget kvar i pjäsen. I stället är jag förtjust i den (fullt möjliga) tolkning som konkretiserades till exempel i Backateaterns uppsättning av pjäsen (1995), där Mercutio blev Mercutia, som var hopplöst och olyckligt förälskad i Romeo. Jag väntar på att få se en manlig Mercutio visa samma känslor på scenen, för jag tror att det döljer sig en oanad dimension av pjäsen där.

Romeo och Julia har en väldigt tydlig vändpunkt, där den romantiska, sprudlande komedin övergår i en dyster väg mot undergång. Det sker just när Mercutio dör i pjäsens mitt. Romeo och Julia har just gift sig i hemlighet, när Romeos gäng möter Julias kusin Tybalt mitt på torget i det ljuvliga Verona. Mercutio vill mucka gräl, men Romeo (som ju nu utan någons vetskap gift in sig i Capulet-släkten) försöker lugna båda lägren. Det slutar dock med att Mercutio (som inte är nån hejare på fäktning) duellerar med Tybalt. När Romeo går emellan, lyckas Tybalt – under Romeos arm – få in en dödlig stöt på Mercutio, som dör i Romeos armar (hej, det är romantiskt, hörni!). Romeo hämnas i sin tur sin vän, dödar Tybalt och drivs i landsflykt.

Jag brukar tänka att om man skulle berätta denna kärlekshistoria utifrån Mercutios perspektiv så pjäsen bara vara hälften så lång. Den skulle handla om Romeo som övergav sin barndomsvän Mercutio för något så flyktigt som kärleken. Så lite värderade han vänskapen att han inte ens anförtrodde sin bäste vän vem han nu var förälskad i. Så vitt jag kan begripa dog Mercutio fortfarande i tron att Romeo älskade Rosaline. Också måste det ha varit obegripligt för Mercutio varför Romeo, som tidigare inte backat för lite hårda tag mellan Montagues och Capulets, helt plötsligt tycker att alla ska vara vänner. Kanske driver han sig själv in i döden för att han förlorat Romeos förtroende? Det är inte lätt att vara ful, cynisk, och dessutom ensam. Jag tycker att Shakespeare är lite njugg mot Mercutio, faktiskt.

Jag önskar att jag bodde i Stockholm (och inte hade några barn)

27 maj-6 juni arrangerar Dramaten Ingmar Bergman International Theatre Festival. Jag bor inte i Stockholm (den här veckan heller). Dessutom skulle min två-åring inte tycka om att jag hängde där mer än en vecka, och även om hon satt still en hel dockteaterföreställning för ett par veckor sedan, så tror jag en hel veckas pjäser skulle bli för mycket för henne. Det är inte så ofta det händer, men just nu önskar jag att jag var 25 år igen, och bara kunde ta tåget upp och bo på vandrarhem en hel vecka. I helgen skrev DN om festivalens höjdpunkter. 

Ni har väl inte missat Dramatens bloggare, förresten? Nya varje vecka!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Norge i mitt hjärta

Lyran anknyter till gårdagens firande av Norges nationaldag, och vill i veckans tematrio ha tips på norska berättare. Det skulle man väl kunna stå till tjänst med, tänkte jag, och noterar samtidigt att Lyran har snott de tre mest självklara valen (Undset, Sandel och Fossum). Men här kommer tre andra, som vid närmare eftertanke är minst lika bra, om inte bättre. Enda minuset är väl att det är tre män, då:

1. Mitt första val måste bli Henrik Ibsen. Jag älskar Ibsen. Vad gäller realistiska dramatiker är han absolut min favorit (sorry, Strindberg). Om jag ska ta fram ett verk som jag särskilt tycker om så står valet mellan de två klassikerna Vildanden och Ett dockhem, och även om Dockhemmet (som Bergman kallade pjäsen) alltid är lika aktuell, väljer jag nog Vildanden här, Ibsens pjäs om livslögnens betydelse för att kunna leva ett lyckligt liv. Jag undrar om de livslögner vi lever med lite till mans idag nog inte är större än Hjalmar Ekdals. Hjalmar är alltså pjäsens fattige fotograf, han som bor tillsammans med sin hustru Gina, sin älskade dotter Hedvig, och sin gamle far. Hans rike gamle barndomsvän, Gregers Werle kommer hem till staden, och ser som sin uppgift att för Hjalmar avslöja alla de livslögner han lever med. Som till exempel att dottern Hedvig inte är hans. Men när Hjalmar får veta detta, och förskjuter Hedvig, tar hon livet av sig. Pjäsen finns i flera svenska översättningar, men den är faktiskt inte så svår att läsa på norska. Gör det!  Se sedan Bo Widerbergs tv-dramatisering av Vildanden. Med Thomas von Brömsen som Hjalmar Ekdal, Sten-Åke Cederhök som hans far (ja, just det, precis som i Albert och Herbert, vilket ger en extra dimension till den här tolkningen). Därutöver en ung Pernilla August, och en ännu yngre Melinda Kinnaman. Vete katten var man kan få tag på den här tv-versionen, förresten. Jag skulle hemskt gärna vilja se om den själv!
2. Wergeland-trilogin av Jan Kjaerstad. Tre böcker (Förföraren, Erövraren och Upptäckaren) som beskriver meningen med födelsen, döden, och allt mitt emellan. Eller hur jag nu ska beskriva böckerna. Jag läste dem med ganska långt mellanrum (dvs allt eftersom de kom ut i pocket), och det tyckte jag på sätt och vis var skönt. Jag kom ut ur varje bok helt omskakad, och tänkte att nu hade jag fått hela världen förklarad för mig. Huvudpersonen i böckerna är den fiktive tv-mannen Jonas Wergeland, en norsk rikskändis, som bland annat gjort tv-program om alla Norges stora män och kvinnor. Genom att berätta om dessa tv-program (som ofta tar sin utgångspunkt i något mindre känt faktum om personen), och stora och små detaljer ur Wergelands liv får vi inte bara se hur olika pusselbitar skapar en människa, utan också hur olika delar skapar synen på ett helt land, Norge. Hela trilogin är så fantastiskt berättad. Den börjar med ett mord på Wergelands hustru, och sedan snirklar sig allting runt i cirklar. Ni vet, som när man för ett samtal med någon, och börjar tala om vädret, och slutar med första världskriget, och sedan tillsammans försöker nysta upp hur man kom dit. På samma sätt är det med boken. Det känns som om författaren bara följt sina associationer när han skrivit, och ändå kommer både han och läsaren fram till slut. Och då inte bara med insikter om hur Jonas Wergeland har blivit som han blivit, eller hur Norge har blivit som det blivit, utan också om hur man själv har hamnat där man är i sitt liv.    
3. Den siste författaren får bli Aksel Sandemose. Han räknas ibland som dansk-norsk författare, men den enda bok jag har läst är Varulven, och den utspelar sig i till största delen i Norge. Sandemose är mest känd för att ha introducerat Jantelagen (i boken En flykting korsar sitt spår). Hans bok Varulven läste jag för några somrar sedan, och inte förrän jag hade läst den, och djupt gripen googlade runt för att höra vad andra tyckte om den, insåg jag att Felicia i den här boken har fått stå modell för kvinnan i Cornelis Vreeswijks sång Felicia adjö. Jag blir inte klok på om jag egentligen tycker om bokens rådiga Felicia som lägger sig i allt och alla, men jag rekommenderar den här varmt. När jag tänker på saken så är förresten Sandemose och Kjaerstads språk och berättarstil lite lika. 

 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.