Rot(h)fyllning

Min nästa julgåva går till en bloggare som har allt: Spectatia! skönhet (kolla bara in de glittrande ögonen som kikar fram bakom bloggnamnet), intelligens (hon bevisar gång på gång att hon vet mer än de som vet mest), och (dålig) humor. Det här är bloggen som inte skriver upp vaccineringsdatum i almanackan, utan i stället planerar för att ha rätt böcker hemma när svininfluensan slår till. Och så är det bloggen som har en tydligt mission: Nobelpriset till Philip Roth! Sådan passion och ihärdighet går mig inte oberört förbi, så jag har läst (men inte skrivit) om Roth hela hösten. Några texter kommer säkert dyka upp så småningom (som något att trösta sig med i fastetider, kanske).

Det finns två huvudsakliga sätt att tänka när man ger bort presenter: antingen ger man något som mottagaren är intresserade av, eller så ger man något som man själv är intresserad av. Till Spectatia tänkte jag först ge något i den första kategorin, så jag tänkte på något som kombinerar Norge, Sverige och den anglosaxiska världen, precis som Spectatias blogg. Typ Linn Ullmann som skriver om New York. Eller en bok av Roald Dahl som utspelar sig i Sverige. Eller i värsta fall en intervju med Maria Bonnevie som pratar engelska. Men hur klurigt jag än försökte komma på presenter tyckte jag att allt det där måste ju Spectatia själv ha bättre koll på än jag.

Så till slut beslöt jag att ge henne något som jag är intresserad av i stället. Eller intresserad och intresserad, det vet jag förresten inte. Men jag får betalt för att veta mycket om saken i alla fall. Och om man vet väldigt mycket om en sak så är det extremt irriterande när folk som vet mycket mindre skriver böcker om detta och skriver fel eller missuppfattar och man inte enkelt kan orera i kommentarsfältet. Hos Spectatia kan jag skriva hur långa kommentarer som helst, vilket bara leder till att hon lyfter upp sådana inlägg på en konstant hedersplats i en länkning i menyn. Eller om det möjligen ska föreställa en skamvrå; jag har funderat lite på det där.

Hur som helst blir presenten jag överräcker Mikael Parkvalls bok Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk. Det är en sån där populärvetenskaplig fackbok om språkvetenskap, men till skillnad från i de flesta andra böckerna i den här kategorin så håller jag med om vartenda ord. Parkvall är förstås inte riktigt lika rolig som jag (men man får vara glad för det lilla), och jag skulle kanske ha angripit en del missuppfattningar med lite mindre frenesi (läs: aggression, parad med frustration över att folk aldrig lär sig), och kanske bett en redaktör putsa lite, lite här och var, men annars är denna bok en lingvistikens Mythbusters. I kapitel som kan avnjutas i valfri ordning får man ordentligt reda på varför man inte kan påstå att det finns fler ord i engelskan, eller varför eskimåerna inte har så många ord för snö. Och så behöver man aldrig mer sväva i tvivelsmål om huruvida finlandssvenskar talar dålig svenska.

Om du inte blir nöjd med den här presenten, så har jag letat reda på en annan: en sång på engelska, med gruppmedlemmar med både norskt och svenskt ursprung. God jul, och

Om fult och fint språk

DN intervjuar professorn i modern svenska Lars-Gunnar Andersson, med anledning av att han tilldelats Arturpriset. Om du inte som jag haft glädjen att ha honom som föreläsare kan du höra honom i Språket i P1, i stort sett varje vecka. 

Med anledning av detta vill jag gärna tipsa om Anderssons vansinnigt roliga och helt vetenskapliga introduktion till sociolingvistiken, boken Fult språk. Vad sägs om en lista på tre sidor över synonymer till 'dum i huvudet'?  Boken är ganska gammal nu, men har kommit i flera upplagor, den senaste 2001. Eftersom den förekommit på många universitetskurser misstänker jag att det finns gott om exemplar på antikvariat och liknande. 

Andra trevliga lätt-tillgängliga introduktioner till dagens allmänlingvistik är Olle Josephsons "Ju" och Margareta Westmans Språkets lustgård och djungel. Och nästan allt av Lars Melin. Personligen tycker jag att de är lika trevliga (och lite bättre faktakollade) än Fredrik Lindströms populära bok Världens dåligaste språk. Men vill man ha något mer ungdomligt så testa Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige. Och missa inte Metros intervju med Parkvall. 

(Ja, jag vet. Mycket DN och mycket P1 idag, men då vet ni å andra sidan var på nätet jag har hängt sista tiden.)