20 sena

Som alla vet ägnar sig bloggare åt att besvara enkäter när de inte hinner skriva om böcker som de läst. Och som alla vet så är i alla fall hälften av samtliga enkäter som cirkulerar på internet påhittade av Enligt O.

Morgonpigg eller nattuggla? 
För tillfället måste jag nog definiera mig som en uggla som aldrig är tillräckligt pigg.

Bibliotek eller bokhandel? 
Det är ju trevligast med bokhandlar, för där slipper man betala böter om man inte lämnar igen böckerna. Å andra sidan gjorde jag tidigt iakttagelsen att det är betydligt mer givande att ägna sig åt lågintensiv spaning på snygga killar som pluggar på bibliotek än i bokhandlar. Vet inte varför snygga killar pluggar så lite i bokhandlar, faktiskt.

Adlibris eller Bokus? 
Nja. Jag är rätt sur på båda just nu faktiskt. Det kräver sina blogginlägg att reda ut varför, så tills dess svarar jag: Bokbörsen!

Ljudbok eller e-bok? 
Jag tvekar lite här. En bok behöver ju uppfylla många kriterier, och jag tycker nog inte att någon av de här läsformerna kammar hem full pott vad gäller dessa basala krav:

• Möjlighet att läsa i badet, 
• Möjlighet att göra hundöron, 
• Möjlighet att göra understrykningar och anteckningar i kanten och sätta postits där det behövs, 
• Möjlighet att läsa om viktiga avsnitt som alltid råkar utspela sig just när jag somnar, 
• Möjlighet att individualisera sin bok genom dna-spår (blod, svett, te och tårar),
• Möjlighet att stå i bokhyllan så man kommer ihåg att man har läst dem. Eller inte läst dem.  

Inbunden eller pocket? 
Jag är inte petig. Boken får gärna vara naken, så länge alla sidorna är i behåll.

Vampyrer eller zombies? 
Min skräckläsning har sista åren begränsat sig till John Ajvide Lindqvist. Så om jag räknat rätt så står det väl ganska lika mellan de här övernaturliga (?) varelserna. Vill dock gärna slå ett slag för varulven, (eftersom jag nu högläser Jag är en varulvsunge av Gunnel Linde) och vildvittran (eftersom jag har högläst Ronja Rövardotter).

Camilla Läckberg eller Jan Guillou? 
Guillou. För att blandningen av patos, självcentrering och möjligheten att fängsla en läsare är så unik.

En i taget eller slalomläsning? 
Slalomläsning. Fast det skulle ju vara mer praktiskt att bara ha med sig en bok i väskan.

Bokmärke eller hundöra? 
Det spelar ingen roll. Jag är bara tacksam varje gång jag inte behöver komma ihåg 87 eller 413 till nästa gång jag ska öppna boken. (För eftersom jag slalomläser så blandar jag alltid ihop siffrorna. Det är ju särskilt irriterande när man har 728 i huvudet – efter Anna Karenina – och sen hoppar man över till en Bamsetidning. Och det är en situation som uppstår oftare än man kan tro i det här hushållet. Eller ja. Kanske inte just 728. Mer 234.)

Chips eller choklad? 
Ja tack, om du ändå ska köpa, så.

Biografier eller memoarer? 
Bio.

Skräck eller chick litt? 
Jag blir mest skrämd när jag läser chick litt. Är det svar på frågan?

Boken eller filmen? 
Både och. När det gäller vissa filmer är jag hemskt glad om jag får avstå från att läsa boken. Men jag blir alltid osäker på om man måste söka särskilt tillstånd för det. Nån som vet?

Twitter eller Facebook? 
Har glömt vad jag heter på Facebook. Det är det för övrigt ingen annan som vet heller. På Twitter heter jag Vixxombocker och har nästan skrivit 8000 tweets. De flesta handlar om att man ska komma ihåg att använda blinkersen när man kör bil, eller om saker som jag inte hunnit göra på jobbet, så följ mig inte, i fall du inte är fullkomligt desperat.

Strindberg eller Heidenstam? 
Det är nån felstavning i frågan. Jag tror det ska stavas L-A-G-E-R-L-Ö-F. Men jag kan tillägga att mina Heidenstamsböcker i skinnband gör sig hemskt bra i bokhyllan. Strindbergsböckerna är betydligt mer sönderlästa.

Kokbok eller bakbok? 
Aha! Perfekt födelsedagstips till sambon!

Te eller kaffe? 
Mjölk. Med te.

Rött eller vitt? 
Jag behöver mer upplysning än så. Alkoholprocenten till exempel? Och finns det öl eller sherry om man skulle föredra det?

Boklördag eller ViLäser? 
Rent krasst så köper jag ViLäser ibland, och läser de delar av Boklördag som hamnar på nätet ibland. Komplementär distribution således.

Man Booker Prize eller Augustpriset? 
Här var jag tvungen att googla prisvinnare och räkna lite. Det visar sig att jag läst betydligt fler Augustprisvinnare, men det beror mest på att jag nästan alltid kastar mig över fackboksklassen. Om man räknar bort dem verkar ställningen vara ganska jämn. (Det här skulle jag faktiskt vilja utreda lite närmare för jag har aldrig i hela mitt liv följt eller intresserad mig för Man Booker Prize, men ändå alltså lyckats läsa rätt många av vinnarna. Hur har de smugit sig på mig? Jag förbereder ett långt blogginlägg fullt med konspirationsteorier.)

Ronja, Nobelpris och Vita stenen

Det börjar dra ihop sig till vinnare. Men först ska vi leta reda på så många karaktärer som möjligt med ett namn som börjar på R i Astrid Lindgrens böcker, för det var vad denna bonusfråga påbjöd.

Jag ska väl erkänna att bokstaven R var lite huggen ur luften (B och M tänkte jag mycket på, men sen blev det visst R).

The Book Pond föreslår: Ronja, rumpnissar, Rasmus (på luffen) och Kalle Blomkvist och Rasmus. Fyra poäng till Malmö.

Enligt O lägger till Rasmus (Pontus och Toker), Ruskprick och Riddar Kato. Tre poäng till Göteborg.

Lyran  kompletterar med Rosa, dockan hos tant Berg i Lotta på Bråkmakargatan. Ett poäng till Karlstad.

En bok om dagen är hungrig, Bokomatens huvud står stilla (det skulle varit lite roligt om det rullat iväg) och Paperback Lover förolämpar bloggen (även om det är några dagar försent). L slänger däremot hjälpsamt in Rickard (Madickens påhittade syndabock). Lite sent, men eftersom det var länge sen vi träffades får hon ändå en poäng.

Och inte för att jag själv kan komma på så hemskt många fler som saknas men nån liten Rulle (Fille och Rulle – tjuvarna hos Lillebror och Karlsson på taket) och Rullgardina (ett av Pippis många andranamn) finns väl att nämna. Och visst heter hon Eva-Lotta Rosander, Kalle Blomkvists kompis. Och jag är förresten nästan säker på att han heter Rasmus Rasmusson, den där lille pojken i Kalle Blomkvist och Rasmus (vilket också torde medföra att Rasmus pappa, den galne uppfinnaren, heter Rasmusson).

Och så tar vi nästa inlägg, där temat gäller några saker som jag själv tycker att jag återkommer till om och om igen. Men tydligen är jag inte så tjatig som jag tror (om jag ska tolka svaren rätt). (Och det lämnar ju utrymme för att blogga en hel del mer om det här, när den andan faller på.)

Fråga 29:

Här undrar jag vilken bokserie som jag återvänder till om och om igen (även om jag kanske inte bloggar om den varenda vecka). Rätt svar här är Susan Coopers serie som börjar med En ring av järn (eller med Ovan hav, under sten om man föredrar det). Jag har skrivit om den boken här. Enligt O tar hem poängen.

Fråga 30:

Den nu levande svenska författare som jag tycker ska få Nobelpriset är Torgny Lindgren. Det har jag skrivit om här. (Och nej, det var inget skämt, Petter!) Enligt O var snabb och hade ovanligt rätt den här gången också.

Fråga 31:

Här undrar jag varför jag inte läser tillräckligt mycket biografier. Snowflake och Ingrid brukar påstå att jag ännu inte nått biografiåldern. Själv lutar jag åt att det är för att jag vill ha läst (nästan) allt av författaren innan jag ger mig i kast med biografin. Men jag tror att sanningen (som jag inte riktigt vill erkänna) är att jag antagligen är mer intresserad av mig själv än av andra människor (möjligen kan det faktum att jag ägnar en hel blogglördag åt att publicera 30 inlägg om mig själv stödja den teorin). Jag ger således en poäng var till var och en som var först med att gissa på något av dessa alternativ.

Enligt O för det för att jag inte var tillräckligt gammal. Lyran för att hon tror att jag vill ha läst allt och skapat mig egna bilder först. JennyB får poäng för att hon tror att jag inte är intresserad av andra människor. En bok om dagen smickrar mig igen för min ungdom och får ett ytterligare poäng.

Efter den här frågan var det fikadags, och då passade även Bea på att titta in och gratulera. Tack så väldigt mycket ska du ha.

Och bara så att jag inte glömmer bort det. Enligt O ska ju ha 10 bonuspoäng för en länkning till Vipslördag.

Ytterligare några frågor försöker vi klämma in svaret på i detta inlägg. Det är dags att bli lite romantiska.

Fråga 32 handlar om vilken bok min sambo läste den gången vi träffades. Och det här har jag ju berättat ett par gånger. Jag hittade honom helt enkelt på en strand, och där låg han och läste Anne på Grönkulla. Så vad det med den saken, och det lyckas ingen gissa rätt på utan att jag påminner rätt rejält. Jag ger därmed En bok om dagen med tvekan ett poäng, eftersom hon ändrat sig från ett tidigare svar.

Fråga 33 handlade om vilken barnbok som inspirerade det då unga förälskade par (som numera är kända som Vixxtoria med sambo, och vi är inte särskilt unga och om jag ska vara ärlig är nog inte ordet 'förälskade' det första folk kommer att tänka på när de ser oss) att varje gång de sågs – – – utbyta en särskild vit sten med varandra. Rätt svar är alltså Vita stenen av Gunnel Linde. Vilket En bok om dagen också gissar rätt på vid andra försöket. Men det var märkvärdigt så populär frågan om salmiaken från Jonas Bergström i Tordyveln flyger i skymningen var. För den som är intresserad kan jag meddela att Tordyveln var en bok som jag ganska tidigt fick sambon att läsa, och just Jonas och hans salmiaker är nog det som stannat kvar bäst i minnet.

Fråga 34 handlar om vilket som var den första boken som jag gav till sambon i present. Räddaren i nöden av Salinger, så klart. (Men de övriga två fick han också i present under första året.) En bok om dagen tar detta på första försöket.  

Så hur har vi det nu med poängställningen?

Enligt O: 27 p

En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
En bok om dagen: 14 p
Joanna 11 p
Lyran: 8 p
The book pond: 8 p
Snowflake: 6 p
JennyB: 4 p
Ooof bok: 3 p
Mariasbokliv: 3 p
Margareta: 2 p
Bokomaten: 2 p
Paperback lover 1 p
L: 1 p
Ingrids hund: 1 p

Käpphästar

Det finns en del saker som den här bloggen ständigt återkommer till. Här frågar jag om det:

29. Vilken av följande bokserier återvänder Vixxtoria till om och om igen?

1. Fem-böckerna av Enid Blyton

X. Muminböckerna av Tove Jansson

2. En ring av järn (Dark is rising-serien) av Susan Cooper

30. Vilken svensk, nu levande författare tycker Vixxtoria ska få Nobelpriset? 

1. P-O Enquist

X. Torgny Lindgren

2. Kerstin Ekman

31. Varför läser Vixxtoria inte särskilt mycket biografier? 

1. Hon är inte tillräckligt gammal.

X. Hon vill ha läst allt av författaren först. 

2. Hon är inte intresserad av andra människor. 

Ja, tänk att äga en bok!

Astrid Lindgren skriver om sitt läsande i boken Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult. Det är några un-der-bara sidor som jag egentligen skulle vilja citera i sin helhet, men det hinner jag inte för jag måste slå in en fåtölj, och för att kunna göra det måste jag nog först åka och handla inslagningspapper (nu kommer några säkert använda kommentarsfältet för att föreslå nödlösningen tidningspapper, och jag tackar så mycket för tipset, men det har vi eldat upp, så jag måste nog tyvärr ge mig utanför dörren). I alla fall, här två citat från Astrid:

Tänk att äga en bok alldeles själv – att man inte svimmade av lycka! Ännu kan jag minnas hur dessa böcker luktade, när man fick dem färska och nytryckta, jo, man började med att lukta på dem, och av alla dofter i världen fanns ingen godare. Den var full av försmak och förväntan. 

s 60 i Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult av Astrid Lindgren

Tro nu inte att jag läste bara klassiker! Men ett faktum är att de böcker som en gång grep mig starkast och som blev mina eviga följeslagare, det är just de där som fortfarande lever kvar på bibliotekens listor. Kan det möjligen bero på att de råkade vara så bra böcker? 

s 62

Apropå bra böcker så är det då en välsignad tur att jag nu äntligen läser denna bok av Astrid Lindgren! Det tycker jag att du också ska göra – inte minst för hennes beskrivning av hur hon och hennes syskon lekte Anne på Grönkulla i stora sågspånshögen (Astrid var Diana).

25 saker du inte vill veta om mig

Jag är visserligen inte överförtjust i enkäter, men eftersom jag tillbringat hela eftermiddagen med att svara på tråkiga frågor (av typen: "I vilket öra hör du mest ljud när jag håller stämgaffeln mot din panna?"), så tyckte jag att jag var förtjänt av att svara på frågor där svaren känns lite mer, tja, lättbesvarade. Bokbabbel har hittat enkäten och översatt den.

1. Favoritbok i barndomen?
Man får väl nämna fler böcker här, eller hur? Generellt tyckte jag mycket om böcker som handlade om "förr-i-tiden", och böcker som handlade om tidsresor. Lilla huset på prärien-serien och Kulla-Gulla-böckerna är starka kandidater. Och Agnes Cecilia.

2. Vad läser du just nu?
Precis i skrivande stund så är jag nog så mitt emellan två böcker som jag nånsin blir. Jag avslutade en i natt (Minnen av Torgny Lindgren), och står och väljer lite vilken av de många påbörjade som jag ska kasta mig in i så där mer intensivt (några fler som puttrar vid sidan om blir det ju alltid). Jag vill inte nämna några namn, för då blir det med säkerhet inte den boken, och den bok jag tänker på vill jag gärna läsa just nu.

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Inga. Jag reserverar bara jobb-böcker, och till och med där så restriktivt som möjligt. Men jag måste återlämna en del böcker i eftermiddag, och det finns ju en mikroskopisk möjlighet att jag får sällskap hem efter det besöket.

4. Dålig bokvana?
Jag läser gärna med mat i munnen?

5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Alexandra Coelho Ahndorils Stjärneborg, Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick och Nicole Krauss Kärlekens historia. Att det inte är fler beror på att sambon lämnade tillbaks en massa för två veckor sen, och sedan dess har jag varit för sjuk för att ta mig till biblioteket.

6. Har du en läsplatta?
Nej. Men en iPhone. Jag funderar starkt på att hitta nån bra anledning till att skaffa en iPad också. (Fast jag hade nog inte tänkt läsa böcker på den i första hand.)

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Föredrar och föredrar. Men jag tillämpar slalomläsning, ja.

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Ja. Jag är mer fokuserad och väljer böcker med mer urskillning. Jag skriver också oftare blogginlägg i huvudet medan jag läser – det gjorde jag av någon anledning aldrig innan jag började blogga.

9. Sämsta boken du läst i år?
Det är en svår fråga. Men Johan Theorins Blodläge var inte så himla bra. Att jag tycker den var sämst beror möjligen på att jag hade rätt högt ställda förväntningar, och blev besviken.

10. Bästa boken du läst i år?
Charlotte Esséns Sektbarn var väldigt bra. Och allt jag läst av Elin Wägner, till exempel Norrtullsligan.

11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Jag försöker aktivt utmana mig själv några gånger per år.

12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Fackböcker. Och några få författare som jag verkligen verkligen vill läsa med en gång, typ Håkan Nesser och Torgny Lindgren och Majgull Axelsson. Och Harry Potter-böckerna (ligger inte ni också vakna om nätterna och önskar önskar önskar att Rowling ska skriva fler?).

13. Kan du läsa på bussen?
Ja, om jag får sitta ner. (Jag kan läsa ståendes, men på den bussen som jag brukar åka brukar det vara så trångt i gången att det är omöjligt att hålla upp en bok framför sig om man står.)

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
Sängen (med toaletten som stark bubblare).

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Jag lånar ut böcker till alla, vare sig de vill eller inte. Däremot kanske inte riktigt vad som helst till vem som helst.

16. Viker du hundöron i dina böcker?
Absolut. Jag viker hundöron i mina pocket, ibland i mina inbundna böcker, i alla slags biblioteksböcker, men absolut inte i dina böcker om jag får låna dom.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
I skönlitteratur i princip aldrig. Men det händer att jag stryker under citat jag gillar. (Men nej, inte i din bok som jag har lånat, så klart!)

18. I studierelaterade böcker då?
I jobblitteratur skriver jag hela romaner i marginalerna. Jag stryker dessutom under texten med överstrykningspennor i olika färger. (Se bild.)

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Svenska. Läser nån bok i månaden på engelska, och 1-2 böcker om året på holländska (oräknat barnböcker)

20. Vad får dig att älska en bok?
Förnuft och känsla (eller intelligens och passion, eller kunnande och medkänsla).

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Om jag träffar en person som läser och som jag tycker verkar passa ihop med en bok som jag läst (eller möjligen känner till, men inte har läst själv).

22. Favoritgenre?
Det här är svårt! Jag vet faktiskt inte. Andra världskriget-litteratur, kanske? Om man kan räkna det som en genre, för där läser jag både fakta och skönlitteratur (och gärna om motståndsrörelser och spioner och sånt också).

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Jag önskar att jag läste mer poesi.

24. Favoritbiografi?
Ja, jag är ju inte den stora biografiläsaren, men jag blev väldigt förtjust i Margareta Strömstedts biografi om Astrid Lindgren.

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Jorå. Men så vitt jag kan bedöma hjälpte den inte nåt vidare.

Bilden föreställer ett typiskt uppslag ur en bok som jag läser i mitt arbete.

Att älska Astrid

Vi upptäcker just nu Astrid Lindgren tillsammans, min dotter och jag. Vi har läst igenom Bråkmakarböckerna ett antal gånger de senaste veckorna (och vi kan ju säga så här att jag kommer i alla fall inte att köpa hem prickig korv på ett tag, eftersom jag inte vill ha korvskivorna fastsatta på mina fönsterrutor, och om jag hör minsta ord om att någon tröja sticks och killar, så gömmer jag alla husets saxar på ett säkert ställe), och just nu tar vi oss igenom sagosamlingen Nils Karlsson Pyssling – ni vet de där sagorna om dockan Mirabell som växer ur ett grönsaksland, och prinsessan Lise-Lotta som inte vill leka, och Peter som skriker att ingen rövare finns i skogen, och Lustig-Gök som flyger in och ut ur sitt gök-ur, värper guldägg och gal 26 gånger när han ska skämta med Gunnars och Gunillas mamma. Både mor och dotter har mycket trevliga kvällar just nu (och det är en glädje att se dotterns förväntan när hon stavar sig igenom författarnamnet på framsidan på en bok, och upptäcker att det står "Astred Lindgren").

Parallellt har jag för mig själv läst Margareta Strömstedts levnadsteckning av Astrid Lindgren. Och oj, vilken bok det är! Så personlig och så nära, utan att bli snaskig eller förnumstig. Strömstedt har verkligen lyckats vända den kritik som kan riktas mot att just hon har skrivit en biografi om Lindgren – nämligen att hon under många år varit en nära vän – till en styrka. Bara undantagsvis skymtar det fram hur nära de stod varandra (som att Margareta Strömstedt råkade vara där när statsministern kom på hastigt besök, eller när Strömstedt nämner att hon fått träffa den eller den av Astrids gamla släktningar), men att det är någon med nära kunskap och varma känslor för Astrid som skrivit boken råder det inget tvivel om.

Det är en bok som tar avstamp djupt ner i rottrådarna i Astrid Lindgrens släktträd, och skildrar de småländska bönderna i flera led innan Astrid föddes, och sedan följer vi Astrid och hennes liv – i Bullerbyn, i Stockholm som debuterande författare, och så småningom som en offentlig person som blev en symbol för både skattepolitik och djurhållning. Det finns anekdoter att känna igen (som att hon tyckte det var "fisigt" när hon fick en tandlös djurskyddslag i 80-årspresent av Ingvar Carlsson), eller kommentaren att man hädanefter kan kalla henne "Asteroiden Lindgren" sedan den ryska vetenskapsakademin uppkallat en asteroid efter henne.

Åh, jag blir glad, och sorgsen och lycklig och varm och får både hågkomster och insikter när jag läser den här boken. Från min egen mormor känner jag  igen så mycket av den där arbetssamma vardagen och den aldrig förekommande overksamheten som Strömstedt beskriver är Lindgrens arv. Och jag skulle gärna läsa flera bokband om hur Astrid Lindgren coachade "sina" författare (t ex Barbro Lindgren och Hans Peterson) under sina år som redaktör på Rabén och Sjögren. Och de där breven hon skrev hem till sin bror Gunnar, då när hon just kommit till Stockholm, och måste försörja sig och sonen Lasse (som hon lämnat i ett fosterhem i Danmark), och spara pengar så att hon kunde resa till sin unge så ofta som möjligt – hur hon berättar att hon stod där på biblioteket och grät för att hon inte hade något lånekort och inte kunde vänta en hel lång ensam helg (utsvulten på både andlig och lekamlig spis) i Stockholm på att få något att läsa. Och hur jag gärna skulle läsa mer ur den krigsdagbok som Astrid Lindgren förde under hela andra världskriget. Ja – jag förvånas och gläds över att det finns så många fler textkällor av Lindgren än barnböckerna. Även om inte jag är den som brukar ropa efter att allt vad en författare har klottrat ner på baksidan på servetter ska publiceras, så hoppas jag att få se mer av det här mellan bokpärmar snart.

Jag är ju förmäten nog att rent känslomässigt inbilla mig att Astrid Lindgren betyder något alldeles särskilt för mig, som inte kan jämföras med den förhållandevis obetydliga släktskap hon har med alla sina övriga miljoner läsare på det här klotet. Intellektuellt begriper jag ju att jag inte är så unik, men Strömstedts bok får mig att sätta ord på och begripa lite om några av orsakerna till att jag känner samhörigheten. Medan jag läser pendlar jag mellan att önska att jag läst boken för länge sedan, och känna att den egentligen blir läst precis i rättan tid.

Trots att jag aldrig har lämnat Astrid Lindgren bakom mig, utan ofta återvänt till hennes böcker, ser jag nu ännu mer fram emot att läsa om böckerna och se historierna genom min dotters förstagångsögon.  (Men Kalle Blomkvist måste jag nog läsa om rätt snart, utan att invänta dotterns mognad; det är verkligen alldeles för länge sen jag letade rätt på Stormumriken.)

Den som snarare vill fördjupa sig i Astrid Lindgrens verk än hennes person ska i stället för Strömstedts bok ge sig på Vivi Edströms Lindgren-böcker om henne. 

Ibland vill man bara vara lite intellektuell

I min bokhylla hittade jag häromdagen en liten tunn bok av Tomas Tranströmer, som jag köpt på mig på någon bokrea ganska nyss (ordinariepris 169 kronor, reapris 69 kronor, och det är möjligt att jag betalade mindre än så när det begav sig). Minnena ser mig heter den.

Det är nån slags memoarer på 57 sidor. Korta nedslag på några konkreta platser under uppväxten. Hembiträdet från Eslöv. Biblioteket i Medborgarhuset. Södra Latins lärarkår. Skalbaggeletande vid sommarhuset. Mötet med Horatius. Jag som inte direkt är nån biografiälskare blir så till mig efter den här läsningen att jag läser en hel dikt av Tranströmer ur en tjock bok med hans samlade dikter som jag också äger. Det var min första Tranströmer-dikt det.

Det känns som en bra början.

Jag och andra

Ibland tänker jag att mitt läsande pendlar mellan hårda fakta och absolut fiktion. Jag är otroligt förtjust i debattböcker av alla slag (märk väl – inte alla debattböcker), populära fakta, och mer eller mindre specialiserade faktaböcker. Jag vill liksom åt sanningen på alla möjliga sätt.

När jag läser skönlitteratur vill jag å andra sidan att det ska vara så påhittat som möjligt. Det gör att jag får det ganska problematiskt med fejk-biografier (som t ex Anneli Jordahls fina bok om Ellen Key, som jag tyckte mycket om), men det har jag tänkt skriva om vid ett annat tillfälle. Men kort sagt gillar jag romaner som är påhittade. (Ja, jag brukar bli irriterad om jag efteråt får reda på att författaren i själva verket har skrivit om en miljö och om personer som hon eller han känner väl.) Spekulativa nyckelromaner är egentligen inte min grej, som ni förstår.

För några veckor sedan undrade On Word Arts varför jag är lite "skeptisk till biografier", vilket är vad jag har skrivit på en del presentationer av den här bloggen. Jag lovade att fundera vidare på saken, och det här inlägget är bland annat vad de funderingarna har lett till. För jag tror att den där "skepticismen" kring biografier beror dels på min önskan efter verklighetsflykt och påhitt, dels på min längtan efter att få veta hur saker och ting egentligen är. Min erfarenhet är att biografier är varken eller. Det är en slags tillrättalagda fakta, där jag ofta inte riktigt vet vad jag ska tro. Eller vem.

Nu ska jag väl i ärlighetens namn säga att jag tänker ganska brett när jag slänger mig med ordet "biografi" här. Jag tänker på självbiografier och memoarer, och inkluderar såväl författarbiografier som Voltaires bok om Karl XII. Men prototypen för en biografi för mig det är kanske Sten Anderssons memoarer. (Sten Andersson var socialdemokrat, och var under sin yrkeskarriär bland annat partisekreterare och utrikesminister.) Eller Anna-Greta Leijons dito. (Hon var också socialdemokrat och var bland annat justitieminister, och har ett rykte som solkades i den så kallade Ebbe Carlsson-affären.) Nu ska jag väl inte döma ut hela biografi-genren på grundval av några socialdemokratiska politiker, så jag kan tillägga att Olof Lagerkrantz biografi om August Strindberg också tycks mig oändligt tråkig. Och jag har på olika sätt varit i kontakt med alla tre böckerna.

Det slags biografier jag med åren ändå har kommit att ha fördragsamhet med är ändå författarbiografier. Jag har inte läst många, och de jag läst är noga utvalda; det är böcker om författare där jag väl känner till författarskapet, och där jag själv har bildat mig en uppfattning om böckerna. Under vårens läsning av Elin Wägners böcker har jag till exempel upprepade gånger fått vänliga kommentarer och tips om Wägner-biografier. Men jag kan inte förmå mig. Jag har ännu alldeles för lite känsla för hur Wägner skrev och vad hon tänkte, för att vilja läsa om någon annans tankar om henne. Så småningom kan jag nog tänka mig det, men ännu känns det som om det skulle förstöra min egen läsning (alla som har läst litteraturvetenskap vet hur det är –  man läser de berömda böckerna, och bockar av alla de symboler och passager som man gått igenom på föreläsningen; det får vara jävligt bra böcker då, om man ska kunna uppbåda någon passion för läsningen i det läget).

Ibland tänker jag att jag helt enkelt inte är intresserad av människorna. Jag är naiv nog att på ett plan fantisera om att alla böckernas fantastiska historier har uppstått genom jungfrufödelse. Eller åtminstone är jag inte särskilt intresserad av den samlagsakt som ledde till författarens infall och sammansmältning av egna erfarenheter till en underbar bok. Under de senaste årens våg av boats-böcker och sanningssug känner jag mig ibland ensam i att ge fan i vad som är sant och inte i en bok.

Om någon vill se det här inlägget som lite hjälp för att hitta en dålig bok som visar sig vara bra till mig, så se det gärna på det sättet.

The little prequel and the little sequel

Jag tycker alltså mycket om böckerna om alla de små husen på prärien, vilket inlägget häromdagen om biografier om Laura Ingalls Wilder säkert visade. Jag är ju inte ensam om detta, och det är inte så konstigt att Lauras liv ses som representativt för en kollektiv historia, gemensam för många av de som har förfäder och förmödrar som invandrat till dagens USA. Jag tänker också att det oromantiska, men kanske något idealiserade liv som Laura berättar om ger en välkommen inblick i villkoren för kvinnor och barn under den långa kolonisationen. En kontrast till inbördeskrig och indiankrig, cowboys och guldrush, som är vana att möta.

Lauras böcker är fortfarande storsäljare. Och intresset för hennes liv exploateras (förstås). Inget av de små hus hon bodde i under uppväxten finns kvar, men man har byggt upp kopior av dem på flera ställen. Till exempel det här, som ser ut som det lilla blockhus där Laura föddes:

Men museum och husrekonstruktioner är förstås inte tillräckligt. Det pågår också ett stort projekt att skriva nya barnböcker om Lauras dotter Rose Wilder. Och om hennes mor Caroline Quiner. Som om det inte räckte finns även en bokserie om hennes mormor Charlotte Tucker, och ytterligare en om mormorsmodern Martha Morse. Projektet kallas för Five generation of pioneer girls, och det finns information om projektet och böckerna här.

Jag har förstått inte kunnat motstå att köpa på mig några av böckerna när jag besökt bokhandlar i USA. De fyra böcker som är i min ägo är de två första i Caroline-serien (Little House in Brookfield och Little Town at the Crossroads), och av någon anledning de två sista i Rose-serien (On the banks of the Bayou och Bachelor Girl). Böckerna har olika författare, och är baserat på de historiska fakta man vet om Lauras familj, var de bott, vart de flyttat och vad de upplevt. Det skulle kunna bli riktigt spännande, men de böcker jag försökt läsa ger mig inte mersmak. Böckerna strävar efter att imitera Lauras ton och stil, men saknar inte bara den personliga erfarenhet som ger tyngd åt Lauras skildringar, utan faller platt i både dialog och beskrivningar tycker jag. Beskäftighet och övertydliga pedagogiska drag är antagligen största förklaringen till att böckerna begår dödssynden att vara tråkiga!

How the west was won

När Lilla O påminner mig om ett gammalt löfte att skriva om biografier om Laura Ingalls Wilder har hon tur. Just de två biografier jag äger råkar nämligen stå i bokhyllan i trappan upp till övervåningen, där jag tillbringat mycket tid de senaste dagarna.

Liksom när jag sist skrev om Laura vill jag på förekommen anledning enträget be er att bortse från tv-serien om det lilla huset på prärien. Har ni gjort det nu? Bra. Då ska jag skriva lite grann om den riktiga Laura Ingalls liv. De biografier jag äger heter Laura. The Life of Laura Ingalls Wilder och är skriven av Donald Zochert, samt Laura Ingalls Wilder. A biography, skriven av William Anderson. Båda berättar samma historia om flickan som ville skriva om pionjärslivet, om hur det var att befolka västern, om hur nybyggarna hade det. Flickan som ville visa amerikanerna hur deras land byggdes upp. Den allra första boken i Lilla huset-serien (den i skogen) börjar ju också med förklaringen att hon ska berätta om hur det var när "din farfar var liten".

Den första boken skrev Laura när hon var i 60-årsåldern, och den kom ut i USA år 1932. En motivation sägs ha varit att större delen av hennes familj då hade dött, och hon ville berätta om deras liv och minnen. Den som hjälpte henne med bokprojektet (och enligt en del källor var drivande) var dottern Rose Wilder, på den tiden en välkänd journalist. Ryktet hävdar att Laura inte alls skrev något själv, utan att Rose höll i pennan. Detta stöds möjligen utav det tämligen torftiga språk, närmast synoptiska, som Lauras egna anteckningsböcker uppvisar (ett exempel är boken På väg hem, som utgör en epilog till Lilla huset-serien, och som till hälften består av dagboksanteckningar Laura utförde när hennes lilla familj – maken Almanzo och dottern Rose – flyttade från Dakota till Kansas). Vara hur det vill med den saken – det är fortfarande Lauras minnen och liv, hennes familjs äventyr och historier som ligger till grund för de underbara berättelserna om en nybyggarfamiljs tillvaro.

Jämfört med Lauras riktiga liv är berättelsen i böckerna tillrättalagd. Alla familjens flyttar finns inte med (till exempel avbröts vistelsen vid Plommonån av bland annat en längre flytt till Iowa, där familjen förestod ett hotell. Intressant nog är hotelldirektörstiden med i tv-serien). Det går att gråta och förtvivla med familjen över alla de olyckor som drabbar dem: de måste lämna det lilla huset på prärien eftersom regeringen beslutat ge tillbaks marken till indianerna; den stora skörden vid Plommonån som ska bekosta det dyra trähuset äts upp av gräshoppor; äldsta dottern Mary som är både vacker och smart drabbas av scharlakansfeber och blir blind; de uthärdar en 9 månader lång hungervinter i den lilla staden de Smet. Ändå finns inte all familjens olycka med i barnböckerna. I det markanta tidsglappet mellan Huset vid Plommonån och Vid Silversjöns strand har familjen till exempel fått den efterlängtade sonen, Freddie, som blir sjuk och dör, inte ens årsgammal. Om honom står inte ett ord i Lauras böcker, något som i sig vittnar om hur smärtsam händelsen var.

Jag är ingen stor biografiläsare. Cherchez l'auteur är inte min grej egentligen. Jag är ganska tillfreds med att låta författarens ord och verk tala för sig själva, och känner inget omedelbart behov att matcha en boks händelser mot författarens (därmed är inte sagt att jag inte både kan uppskatta och fascineras av nyckelromaner). Men det är lite annorlunda med Laura. Kanske är det för att hon känns som en del av mig. Första gången jag träffade henne kunde jag inte ens läsa själv, mina föräldrar läste igenom de första böckerna för mig. Kanske är det för osentimentaliteten i historien. Här finns inget av tv-seriens sliskighet; den starka kärlek som uppenbarligen finns i familjen Ingalls får man läsa sig till mellan raderna. Däremot finns otaliga beskrivningar av hur vardagslivet ter sig i familjen. Hur man kärnar smör, hur pappa gör när han rengör bössan, hur han snickrar en hylla till mamma, hur man tappar lönnsirap, hur man lägger ut lakan på tork i präriegräset, hur man spänner en segelduk över vagnen. För mig har det alltid känts som om jag varit en del av familjen. Att se på foton av denna uppsträckta, uppklädda familj har känts som att hitta bortglömda foton av mina egna släktningar. De är inte så vackra som i tv-serien, och pappas skägg leder tankarna till en sektledare.

I böckerna finns avundsjukan på den äldre, vackra systern beskriven. Mary. Hon som alltid kan vara så god. Avskyn för att sy, för att läsa läxor, som Laura känner. Och hur Laura upplever att hon måste kompensera för alla de saker Mary inte får uppleva, när hon förlorar synen. Laura blir lärare, som Mary alltid drömde om. Och om somrarna tar Laura plats som sömmerska för att se till att det finns tillräckligt med pengar för att hålla Mary i skola ännu en termin. Laura blir Marys ögon och berättar för henne om världen; kanske är det utifrån denna erfarenhet hennes knivskarpa skildringar av omgivningar och handlingar stammar? I biografierna om Laura står det aldrig mycket om varför hon beslutar sig för att skriva böckerna om sitt liv; hon är inte typen som alltid har brunnit för att skriva. Ibland tror jag att hon gjorde det för Marys skull, för att Mary inte kunde.

But in her [=Lauras] heart she always called herself a pioneer girl. Even after many years, when she began her work on the Little House books, her first thought for a title was simply Pioneer Girl. That was Laura. She was used to being free and singing songs on the prairie and dreaming dreams that would come true. (s 190 i Zochert-biografin)

Vilken av biografierna om Laura ska man då välja? Tja, mycket av informationen är densamma. Anderson-biografin är mer lättläst, och mindre analyserande, lite i samma kärva stil som Lilla Huset-böckerna, men passar kanske bäst för en tidig tonårsläsare. Zochert-biografin tolkar kanske in lite för mycket (frågan är om den inte rentav romantiserar en del!), men är mer passande för vuxna. Själv funderar jag just nu på om jag inte ska slå till på John E Millers senare biografi Becoming Laura Ingalls Wilder: The Woman Behind the Legend. Och/eller Laura Ingalls Wilder: A writer's life av P.S. Hill.


Böcker i Lilla huset-serien, i den ordning de bör läsas: Lilla huset i stora skogen, Lilla huset på prärien, Huset vid Plommonån, Vid Silversjöns strand, Farmarpojken, Den långa vintern, Den lilla staden på prärien, Gyllene år, De första fyra åren, På väg hem. 


Och eftersom det säkert är nån som undrar kan jag berätta att det första fotot föreställer Laura, ca 70 år gammal, just i mitten av den succéartade utgivningen av Lilla Huset-böcker. Den undre bilden föreställer familjen Ingalls, från vänster till höger: mamma Caroline (sittande), Carrie, Laura, pappa Charles (sittande), yngsta dottern Grace och Mary (sittande). Kortet är taget ca 1890, Laura är ca 24 år (och alltså gift sedan 5-6 år).  


Uppdatering: Och så en sista kommentar: Titeln på blogginlägget (How the west was won) är ju vad tv-serien om familjen Macahan heter i original. 

Något att läsa till kaffet

Det är säkert någon uppmärksam som har noterat att jag numera listar många av de bloggar jag följer med det senaste inlägget från bloggen. Egentligen tycker jag det är lite dumt, för nu klickar jag in till folks bloggar om det skrivits något nytt och inte bara för att kolla läget, som jag gjorde tidigare (och då brukade man ju sätta i gång och läsa gamla inlägg, och få en trevlig stund i alla fall). Men en av mina absoluta favoritbloggar, Tassande en liten kaffekopp, anslöt sig ju inte till bokbloggar.nu, trots flera påstötningar, så till slut var jag helt enkelt tvungen att göra så här, för att hålla lite koll på vad som skrivs hos L. på Tassande... .

Själva bloggnamnet är en travesti på en dikt av Gunnar Björling. Själva bloggen är en av många pågående reflektioner om böcker och läsande, men det är sådana bra böcker, och sådana välformulerade tankar! Att böckerna är bra vet jag, eftersom jag så ofta har läst dem själv. Ibland tänker jag att det är som att jag och L läser samma böcker, fast hon skippar allt dumt skräp som jag trycker i mig mellan det där jag egentligen vill läsa. Vår bekantskap började med en diskussion om könsrollerna i barnböckerna, och de här inläggen är värda att läsas (igen), och har fortsatt med genomkloka diskussioner om både det ena och andra.

Jag hade egentligen tänkt ut en helt annan julklappsbok till dig; det var inte så svårt att föreställa sig vad du skulle tycka om, men lite vanskligt om du hade läst det, så jag hade siktat in mig på något relativt nyutkommet, som jag tyckte var bra, och som du inte nämnt på bloggen. Men så läste jag en så bra bok nu i natt, som jag genast vill ge bort till någon, och du får den: Margareta Strömstedts självbiografiska Natten innan de hängde Ruth Ellis. Boken hade stått i min bokhylla ett tag, och jag tog den med mig som – vad jag trodde – enkel reslektyr, men ack, vad den drabbade mig. Med en intensiv närvaro skildrar Strömstedt situationer ur livet som etsat sig fast, ofta obehagliga minnen, saker hon inte berättat för någon, känslor och handlingar hon skäms för. Väldigt, väldigt lite är skrivet om hennes "egentliga", offentliga liv som hustru till en av Sveriges mest kända chefredaktörer, som barnboksförfattare och -kritiker. Det är perifert skildrat i förhållande till de skam- och skuldkänslor hon brottas med. Kan hon vara älskad? Kan hon få vara sig själv, eller är hon för evigt den duktiga dottern som aldrig får bli arg? Språket är så enkelt, så enkelt, och så effektivt. Det är korta avsnitt, vilket gör att man har möjlighet att lägga den ifrån sig om man inte hinner sträckläsa.

Du får boken av ytterligare en anledning. Den är inte bara bra och intressant, utan den läser liksom sig själv. Det kan behövas i en tillvaro när man inte riktigt får tid för sitt läsintresse. Jag hoppas du får en riktigt god jul, och tackar för många trevliga tankeutbyten under året. Och hoppas förstås på många, många fler under 2010!

Agree to disagree

Bloggen Butter tar ordet har en pricksäker förmåga att vecka ut och vecka in göra listor på (förment?) läsvärda böcker av författare som jag aldrig ens hört förnamnet på. Bloggen spretar över ett brett fält av film, poesi, dramatik och serier, med återkommande eller underliggande teman som science fiction och svenska klassiska arbetarförfattare. Populärkulturell kvalitet.

Hur konstigt det än kan låta dyker det då och då upp böcker som både jag och Petter har läst. Men vi tycker förstås sällan likadant om böckerna. Om vi någon gång skulle tycka en bok är bra båda två så är det av helt skilda orsaker. Det är ju ganska intressant, förstås. Jag har heller aldrig blivit helt på det klara med om han har en väldigt udda humor eller saknar humor helt (men jag gissar på det senare). Jag roas i alla fall av många inlägg, och det tycker jag är tillräcklig behållning för att läsa hans blogg.

Jag har funderat mycket över vad jag ska ge Petter i julklapp. Jag vet att du nu sitter och väntar på att jag ska räcka över Stolthet och fördom inslaget i extra tjockt, rött papper, men ser du, så blir det inte. Jag tänkte i stället ge dig en bok som jag inte har läst, och inte tror att jag tycker om. Jag är ganska övertygad om att du inte kommer gilla den heller: Carolina Gynnings självbiografi Ego Girl (eller för all del, om du föredrar den nyare boken Ego Woman, så varför inte). Visst skulle det kunna vara intressant att som omväxling tycka illa om en bok tillsammans? Riktigt god jul-läsning önskar jag dig i alla fall!

P.S. Om du hellre vill läsa något som är bra tror jag att du skulle ha en hel del behållning av Harry Mulisch bok Upptäckten av himlen, som jag skriver lite om här.

P. P. S. Och över julen tänkte jag läsa Mikael Timms Dröm och förbannad verklighet. Spelet om svensk film under 40 år. Den har stått och dammat i min bokhylla alldeles för länge. Jag förutsätter att du har en del att säga om innehållet i den boken, så det kan vi kanske diskutera efter nyår? Du kan förslagsvis tycka att det var rätt att alla bråkade med Harry Schein, och jag kan kanske entusiastiskt meddela att Hoberts Spring för livet är en av mina favoritfilmer, och så ser vi hur vi jobbar oss fram till oenighet från de positionerna.

Kortversionen för alla Austenälskare

Jag hinner ju inte läsa allt jag vill. Jag klagar visst över det jämt här i bloggen. Men i denna min nöd gjorde jag ett alldeles utmärkt val att ge mig på Vivi Edströms bok om Jane Austen, som jag skrev om redan för ett tag sedan.

Jag hade trott att det skulle vara en renodlad biografi, men större delen av boken presenterar en detaljerad genomgång av Austens verk, deras tema, innehåll, miljö, och förstås en del (men mindre än jag trodde) om hur mycket bäring det här har på Austens eget liv. Avslutningsvis finns några kapitel som tar upp generella teman i Austens produktion, och dessa tycker jag sämre om. Men boken som helhet vill jag verkligen rekommendera.

Men det finns en del som kunde varit lite bättre. I början av sin bok beskriver Edström hur hon (tillsammans med några familjemedlemmar) gav sig ut på en resa i Austens fotspår. Åkte England runt och besökte platser i Austens liv. Det spåret har helt glömts bort i slutet av boken. Vad hände? Jag hade gärna sett en än mer personlig betraktelse kring Austen, där litteraturvetaren Edström hade fått stå tillbaka för läsaren Edström. I sin dn-recension av boken klagar Nina Björk lite över att Edström älskar Austen för mycket. Så är det förvisso, men visst måste pensionerade litteraturprofessorer nån gång få skriva en bok om en författare hon älskar? Själv är jag mest irriterad på att hon lyfter fram Mansfield park så mycket (det är hennes favorit) på bekostnad av Stolthet och fördom (min favorit), som hon vad mig beträffar gärna hade fått skriva tio böcker om.

Bloggen Bernur tycker att Edström kunde skippat återberättandet av  handlingen i Austen-böckerna, men som Austen-älskare (det är Bernur enligt egen uppgift inte) så är det detta jag tycker är bokens riktigt stora behållning. Det blir en snabbrepris med nya perspektiv. En bok för alla Austenälskare, som gärna vill hinna läsa något annat också, emellanåt, men ändå träffa sina gamla vänner så ofta som möjligt. Men är det en renodlad Austen-biografi man vill ha, ska man nog läsa något annat.

Lite mer redigering hade dock inte skadat. Minst tre gånger nämner Edström att dagens filmatiserade versioner kunde vara lite mer återhållsamma med kyssandet. Och jag tycker att de korta kapitlen på slutet, som berör saker som Austen och samtiden och liknande hade kunnat strykas. Det kom sällan fram något nytt, som inte nämnts i genomgången av de olika böckerna, och man hade kunnat lägga krutet på att arbeta in det stoffet där i stället.

Och, nu tar jag tillfället i akt att avsluta med något som jag velat peta in i ett inlägg ett bra tag nu.

Take the Quiz here!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Att läsa om

Jag är oftast inte så intresserad av att läsa om. Alltså jag läser gärna om mina böcker en andra, tredje eller ibland tionde gång, men att läsa om författarna är inte lika intressant tycker jag. En hel del fakta "vet" man ju ändå. Myter och minnen från skolans litteraturhistoria och unversitetets helt frivilliga litteraturstudier. Fröding var värmlänning och Brontë-systrarna levde isolerat på en hed där de satt och skrev och läste högt för varandra så mycket de hann innan de dog i tuberkulos. Ja, ni vet såna där trivia-fakta som är bra att veta när man ska vinna frågesporter. 

Men jag är tämligen kallsinning till att läsa publicerade författardagböcker. Och författarbiografier. 

Eller så där har jag åtminstone trott mig vara, men när jag tänkt lite mer på saken är nog sanningen den att om det är någon författare som verkligen intresserar mig, så läser jag faktiskt så mycket kringlitteratur jag kan hitta. Jag har till exempel beställt åtskilliga biografiska verk om Laura Ingalls Wilder (författaren till Lilla huset på prärien-böckerna) på nätet. Fascinerande läsning, som jag ska skriva mer om en annan gång. Om hon hade skrivit dagbok hade jag läst den också. Oops, hon skrev ju dagbok, publicerad i boken Vägen hem. Den har jag förstås läst flera gånger. 

Och faktum är att när jag skärskådar min bokhylla, så finns det en alldeles egen liten sektion med författarbiografier, eller översikter av några väl utvalda författares verk. Intressant (men kanske inte helt oväntat) är det bara biografier över kvinnor: Lagerlöf, Södergran, Gripe, Bremer, Martinson... (Det finns några (manliga) självbiografier på andra ställen.)

Och nu i veckan kom den nya boken, som jag väntat på, Vivi Edströms svenska biografi om Jane Austen. Livets gåtor, heter den (vilket jag tycker låter ganska tråkigt, särskilt med tanke på att Edströms Lagerlöf-bok heterLivets vågspel). Men jag kunde inte motstå den och har redan kommit drygt 70 lättflytande sidor in i boken. Det jag alltid tycker är mer fängslande än att få reda på att författarna var låghalta eller levde fattigt i en prästgård är hur deras livsbetingelser och erfarenheter avspeglar sig i deras verk. Jag tycker också det är spännande att se hur teman och karaktärsdrag återkommer i olika böcker av samma författare. Edström är bra på att beskriva det där, och den här boken gör också med lätt hand hänvisningar till andra (även moderna och populära) verk (filmer, tv-serier och böcker) som inspirerats av Austen. Det tycker jag om.

Men jag har redan fastnat för en fråga som Edström tar upp angående Austens liv – frågan om huruvida hon var lycklig. Edströms slutsats (till skillnad från många andra levnadstecknare) är att Austen var lycklig, och att hennes harmoni var förutsättningen för att hon lyckades fullborda de stora romanerna de sista åren innan hon dog. Men jag tycker det är svårt att riktigt tro på det hela. Jag kan nog tro att Jane Austen var relativt tillfreds med livet under de sista 8 åren då samtliga hennes verk fick sin finputsning (och de flesta av dem gavs ut), att hon då var en mogen kvinna som accepterat att hon inte skulle bli gift, och förlikat sig med detta. Men jag har svårt att tro att hon inte många gånger var olycklig under de år då äktenskapet ännu var en möjlighet som inte blev mer än så för henne. (Och missförstå mig inte: jag tror inte att man behöver gifta sig för att vara eller bli lycklig i allmänhet, men jag vägrar tro att Jane redan i sena tonåren typ bestämde sig för att hon hellre ville förbli ogift (= fattig och beroende av andras välvilja). Ett äktenskapligt liv tillsammans med någon hon älskade och själv hade valt  måste ändå ha varit en framtid  som hon tänkte sig, och jag håller det för otroligt att det inte fanns en sorg över att livet blev annorlunda. Det behöver inte betyda att hon var olycklig i allmänhet. Hon kanske till och med kom till insikt med att hon var lyckligare som ogift författare, än gift utan möjlighet att skriva. Men hon kan inte alltid ha känt så, det vägrar jag tro.)

Jag har hunnit läsa några kapitel i boken. Det är intressant, och jag gillar att Edström rekapitulerar handlingen i romanerna samtidigt som hon diskuterar likheter mellan olika Austen-verk och andra böcker, nu och då. Jag minns ju inte alltid allting i böcker som Lady Susan och Mansfield Park som jag bara läst en gång (och för ganska länge sedan), även om jag kan Stolthet och fördom i stort sett utantill. Men jag tycker att Edström hastar lite väl mycket. Det borde finnas mer att säga om vissa motiv, det borde finnas lite mindre entusiasm ibland. Jag tycker själv mycket om Austen, men jag tycker inte om att en litteraturhistoriker tycker så mycket om Austen att hennes enda omdömen är okritiska lovord till allt Austens penna rört vid. Det måste väl vara möjligt att entusiastiskt propagera för varför Austen är läsvärd, utan att helgonförklara henne? 

Jag har inte lyckats hitta någon bild på Edströms Austen-bok, men målningen ovan (gjord av Janes syster Cassandra) pryder densamma alla fall. Den föreställer förstås Jane. 

.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Det här med dagböcker

Bokmania skriver en sammanfattning av sina intryck under läsningen av Sylva Plaths dagböcker. Intressant, noterar jag, utan  några som helst planer på att läsa dessa dagböcker. Eller Carol Oates dagböcker, som alla antingen håller på att läsa just nu, suktar efter, eller redan har läst ut. Och kanske är lite besvikna på.

Över huvud taget känner jag inget särskilt sug i att läsa författardagböcker. Jag funderar på varför. Kanske är det för att jag (som Anne Swärd analyserar så fint i Sydsvenskan) är rädd att bli besviken på att människor jag beundrar visar sig vara några helt andra när jag synar dem.

Jag tänker också så här: Det är skillnad på en (ocensurerad) dagbok, och den person man tillåter sig att vara där (sig själv, förhoppningsvis), och det konstverk som en roman, diktsamling eller pjäs utgör. När läsaren sätter en författare på piedestal och gör henne till husgud så är det en projektion som säger mer om läsaren själv än om den människa som författaren – eller artisten eller skådespelaren – egentligen är. Ja, för de är inte mer än människor. Det är mänskligheten, de smutsiga fördomarna och de dagliga tillkortakommanden som har gjort det möjligt för dem att skapa verk vari vi känner igen oss själva. Böckerna, pjäserna, filmerna, musiken som får oss att tänka "Han skulle kunna vara jag!" "Hon tänker som jag!"

Men ärligt talat – är det inte större konst att skriva om ett liv olikt ens eget så att andra tror att det är sant, än att endast skriva om sina egna erfarenheter? Eller är den här besvikelsen efter dagboksläsning endast ett tecken på att vi ställer ett sanningskrav på författarna, som inte innebär trovärdig fiktion, utan bara kalla fakta uttryckt på ett originellt och konstfullt sätt?

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Om att inte skriva en bok som alla vill läsa

DN rapporterar idag att Ingmar Bergmans hushållerska hoppar av ett bokprojektet där hon beskriver sitt liv med mästerregissören. Vad ska man säga om det?

Jag har läst mycket både av och om Bergman. Jag har sett de flesta av hans filmer, och önskar att jag fått möjlighet att se fler än en handfull teateruppsättningar. Jag har läst hans mamma Karins publicerade dagböcker (redigerade av Birgit Linton-Malmfors), och hans syster Margaretas självbiografiska roman. På sista tiden har jag funderat lite på hur intressant Käbi Lareteis nyutkomna bibliografi är, och huruvida den endast lyfts fram på kultursidorna för att hon var gift med Bergman. Det är möjligt att jag läser också den så småningom, liksom Mikael Timms Bergman-bok som står hemma i bokhyllan och väntar på några regniga sommardagar. 

Men jag tycker det är skönt att det i dagens jakt på 15 minuters-berömmelse finns någon som väljer att inte skriva en bok som "alla" vill läsa. Heja Anita Haglöf!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.