I prosatext är det svårare – där står textens linearitet i vägen för den multimodalitet som krävs för att diskrepansen ska uppstå. Man kan leka med textens utseende och placering (som t ex Aidan Chambers i Spelöppning, där berättarjagets första samlag skildras genom tre parallellt löpande textavsnitt) eller mellan vad berättarjaget vet och kan förstå och vad läsaren vet och kan förstå (till exempel i Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, där den autistiske pojken berättar om händelser som läsaren, men inte han själv förstår att tolka på rätt sätt). Man kan också låta berättarjaget anlägga en överdrivet allvarlig attityd till saker som synes läsaren mer komiska – ett drag som jag uppskattar hos nästan vem som helst, men två favoriter som ofta använder det här knepet är Torgny Lindgren och Maarten 't Hart.
Serietidningar är en annan genre som torde ha det mer förspänt för att leka med form och innehåll. Nu är det ju ingen underdrift att säga att jag läser lite serier (vilket inte betyder att jag aldrig någonsin har läst serier i mitt liv; med början i 6-årsåldern och åtskilliga år framåt var jag trogen Bamseprenumerant, och jag läste samtliga årgångar Kalle Anka-pocket som min bror fick hem i brevlådan. Det är också möjligt att jag läst några ytterligare serietidningar sen dess), men det är inte en genre som jag fastnade för. Jag ville forsa fram i texten, och inte stanna upp vid varje bild för att dubbelkolla och försäkra mig om i fall det fanns mer information än det som orden förmedlade. Kanske hade jag känt annorlunda inför serierna i fall någon hade slussat mig in i mer vuxna serier. Nu blev det inte så. Då, vill säga.
För ett år sen ungefär resonerade jag kring vad som var en bok och när man hade läst ut den. Serier räknade jag inte alls som böcker. Nu har jag kanske börjat vackla något. Jag har till exempel läst Persepolis av Marjane Satrapi, en så kallad grafisk roman (vilket jag i och för sig bara tycker är mumbo jumbo för serietidningar för vuxna) om en flickas uppväxt i Iran. Jag tyckte mycket om den (men kanske mest för att det kändes nästan som att läsa en riktig bok).
Och det är detta som boken handlar om, som jag tolkar det: allt det som vi nu lägger in i betydelsen kärlek, och det som vi gör i kärlekens namn.
Den första delen tar sin utgångspunkt i de senaste årens fyra bäst betalda tv-komikerna: Tom Allen, Jerry Seinfeld, Ray Romano och Charlie Sheen och ifrågasätter varför vi skrattar så mycket åt att de alla skämtar om att kvinnor vill gifta sig med dem, och att de tycker att detta är jobbigt. Strömquists analys (som alltså sker i serieform, jag nämnde det, va?) handlar om vilka mönster som uppstår i "heteronormativa, stereotypt patriarkala familjer" (s 12). Vi slungas mellan undersökningar från Kamratposten om där barn anger vem de helst pratar med när de är ledsna (på första plats: mamma, på fjärde plats: ingen, på femte plats: pappa) och ifrågasättanden om varför män som är rädda för kvinnor och äktenskap inte i stället går samman och "skapar alternativa, mans-exlusiva miljöer – kanske konstruerade efter utopiska modeller som Nalle Puhs Sjumilaskog, eller de tidiga skildringarna av Ankeborg" (s 16). Vi får även ett svar på den berättigade frågan om varför kvinnor vill vara tillsammans med (och till och med jagar och längtar efter) män som är så här känslomässigt distanserade.
Boken lämnar tillfälligtvis de fyra komikerna bakom sig och stövlar vidare genom populärkultur, genusteori och litteraturhistoria. Victoria Benedictsson a.k.a. Ernst Ahlgren och Georg Brandes gästspelar. Gustaf Fröding och Hugh Grant hamnar på topplistan bland våra allra mest älskade torskar. Det här är en bok som knyter ihop och förklarar svåra och mycket komplicerade företeelser, som påverkar alla i vårt samhälle varenda dag. Exempelvis varför nygifta Gry Forsell i en intervju säger "Det är OK att snacka med snyggingar och bli bjuden på en drink. Bara man vet var gränsen går, och vart man ska när kvällen är slut" (s 55). Strömquist funderar över hur Gry kan veta var gränsen går. Men hon diskuterar också de historiska förklaringarna till varför det alls finns en gräns, och vem som har bestämt var den ska vara. Skulle Grys make kunna få samma fråga och skulle han svara samma sak?
Det är väldigt trevligt att bli allmänbildad och upplyst, samtidigt som man får ha roligt och bli arg. Den här serieblaskan är faktiskt något av det bästa jag har läst i hela mitt liv (inte minst på grund av de rikliga hänvisningarna till forskningsrapporter). Jag kommer nog att läsa en och annan serietidning till innan jag dör.
Och det är helt och hållet bokbloggosfärens förtjänst.
