Snygger, Snäller och Dummer

Vi läser mycket folksagor hemma nuförtiden. Tidigare har det mest handlat om rikt illustrerade och ofta mycket förkortade versioner, men nu är det the real thing. Styvsystrar som skär av sig hälarna. Elaka drottningar som förgiftar sina konkurrenter och gläds när de faller döda ner. Häxor som kastas in i heta ugnar och dör. Barn som sätts ut i skogen för att svälta ihjäl. Andra barn som förvandlas till rådjur för att sedan jagas. Ja, listan blir bara längre och längre, ju mer vi utforskar bröderna Grymms sagosamlingar.

Det mest påfallande är dock hur många flickor det är som är vackra, och när kungen eller en prins får se de vackra flickorna så vill de genast gifta sig. Om vi för ett ögonblick försöker låta bli att irritera oss på det till synes i självklara att alla dessa flickor genast vill gifta sig med kungasönerna, kan vi i stället fundera över hur dumma de där karlarna är egentligen. Ta prinsen i Snövit, till exempel. Han ser alltså Snövit i sin glaskista (hon är i själva verket skendöd, men prinsen tror ju att hon är stendöd) och blir så förälskad att han vill släpa med sig den döda tjejen till sitt slott, så att han kan titta på henne. (Det är ju i och för sig tur i oturen att han får för sig en sån sak, eftersom själva rubbandet av kistan får den förgiftade äppelbiten att lossna ur Snövits hals, och hon blir levande igen.) Vad har han tänkt göra sen? Tänk om han i framtiden träffar en levande flicka att gifta sig med – ska hon då bara acceptera hans nekrofila drag och tacka ja till frieriet? Eller har han på allvar tänkt att sitta där i slottet och stirra på en död, men vacker flicka resten av sitt liv? (Ja, i så fall är det ju inte mindre än en evolutionär fördel att hans gren av ätten dör ut.)

Sen har vi prinsen i Törnrosa. Han tar sig (äventyrslystet och förutsättningslöst får man förmoda) genom en törnroshäck som bestått i 100 år, och sedan genom ett dammigt slott, fullt av sovande människor. Det borde ju funnits några snygga kökspigor och slumrande hovdamer som kunde locka honom, men inte – han stövlar rätt upp i det högsta tornet där han hittar en 115-årig tjej som sussar så sött, och utan att ens reflektera över ålderskillnaden (vilket i och för sig är positivt) kysser han henne. Jag undrar om vi faktiskt inte har passerat gränsen för otillbörligt utnyttjande här – eller ska prinsar i allmänhet förutsätta att flickor vill bli kyssta av okända män när de tar sin skönhetssömn? Jag undrar också hur chockad han egentligen blev när hon vaknade; det kan han väl knappast ha räknat med!

Dummast av alla tycker jag dock prinsen i Askungen är. Han dansar med den vackra Askungen inte mindre än tre kvällar i rad. Han vägrar förstå den talande vinken att hon varje kväll springer ifrån honom, och stryker i stället beck på slottstrappan för att försöka fånga henne. Men allt han lyckas få tag i är en vacker liten sko. Dagen efter åker han land och rike runt och provar denna sko på alla flickor han träffar. Han noterar över huvud taget inte själv när en del flickor hugger av sig hälar och tår för att kunna trycka in sina feta tassar i skon, utan det måste han bli uppmärksammad på av några kvittrande duvor. Hela skoprovningen är sannerligen ett mysterium: Om han har dansat med en jänta tre kvällar så borde han väl känna igen henne utan att behöva besvära sig med att prova skor? Och om han inte känner igen henne (för Askungen är ju trots allt rätt smutsig och har inte alls så vackra klänningar på sig till vardags) så kanske han kan se om hon kommer ihåg vad de pratade om, till exempel. För vilken man vill gifta sig med en kvinna som han varken orkat se på eller talat med under tre hela kvällar?

Ja, det här är bara en del av alla de funderingar som sagoläsandet genererar hos mig. Faktum är att jag lite bättre fördrar alla historier om vargar som slukar barn och killingar hela och sedan blir uppsprättade och ihopsydda utan att dö förrän de själva går och trillar ner i brunnen. Just nu tvekar jag inför att läsa om en av mina gamla älsklingssagor – Prins Hatt under jorden. När jag var liten var jag alltid lite förälskad i den där Prins Hatt. Och ingen ska i alla fall komma och säga att det berodde på hans utseende, för enligt sagan fick inte ens hans fru se honom i dagsljus på flera år.

Min irritation över det osannolika med alla dessa prinsar som på ett ögonblick förälskar sig i vackra flickor – levande eller till synes döda –  minskar dock något när jag av en händelse lyssnar till ett intressant program från Vetandets värld (17 jan 2011). Programmet handlar om hur vi oftare litar på vackra människor. Vi tillskriver dem goda egenskaper, och röstar till exempel oftare på vackra politiker. Socialpsykologer har dessutom funnit att vi är trevligare mot vackra människor. Och – att vackra människor dessutom är duktigare och snällare än andra människor. Det sista tolkas som en effekt av att vackra människor genom hela livet blivit positivt bemötta av omgivningen.

Man kommer till och med in på hur bokomslag lockar till läsning (!), och fastslår givetvis under programmets gång att ens omdöme kan förändras när man lär känna någon. Eller läser en bok och upptäcker att den inte alls är så bra som man trodde.

Programmet är värt sin lyssning inte minst för att den tar sin utgångspunkt i hur Edmund litar på Vita Häxan i Narniaböckerna.

I kväll ska jag läsa Pomperipossa och beklaga den stackars häxan. Tänk om hon varit lite vackrare – då hade folk kanske varit snälla mot henne, och hon hade inte behövt utvecklas till en elak trollpacka som förvandlade barn till gäss för att sedan äta upp dem.

21.30

På grund av hela den här kvoteringsdebatten har jag känt mig tvungen att bjuda Petter också, trots att vi inte har något gemensamt, mer än möjligen att vi är människor. För att glädja honom på något sätt (om jag lägger manken till är jag en lika förekommande värdinna som Mrs Bennet i Pride and Prejudice, men eftersom Petter inte har läst den så är den referensen bortkastad i just det här blogginlägget) har jag letat reda på min enda (och olästa) bok av Lars Gustafsson, för det kändes som om det är det enda jag har hemma som Petter kan tänkas uppskatta. Möjligen kan vi också uttrycka vårt ömsesidiga förakt om den andres uppfattning om Narniaböckerna eller Susan Coopers Dark is rising-serie. 

Ja, och så har jag tagit fram några konsonanter också. X:et är bara till låns. 

Inför döden är vi alla lika

Finns det någon ytterligare svensk utgåva som jag bör leta reda på inför inköpet av den sista delen i denna septalogi? Man vill ju inte missa något.

Här kommer jag och alla mina kompisar!

Lilla O ställer frågorna. Här är mina svar:



Hoppa in i en bok och lev i den världen, med bokens personer. Vilken bok skulle du välja?

Jag skulle gärna leva ett tag med någon myllrande stor familj i något gammalt hus i utkanten av stan. Jag skulle ha ett av vindsrummen och bo där med en gammal skrivmaskin som saknade S, men när mitt hjärtas kär vill besöka mig om nätterna vaknar alla mina småsyskon i våningarna under när han kastar småsten mot mitt fönster. Ja, nån slags kombination av Sju syskon av Ethel Turner. Eller varför inte som Brittmari i Brittmari lättar sitt hjärta av Astrid Lindgren?

Vilken litterär person skulle du aldrig vilja byta plats med?

Juliet Capulet. Tänk att vakna upp och hitta sin älskade död intill sig! Man kan begå självmord för mindre.

Vilka är litteraturens ultimata kärlekspar?

Harriet Vane och Lord Peter är väl två goda kandidater. Passionerad kärlek och vänskap, respekt och kamratskap. Och gott om pengar. Dorothy Sayers skrev om dem.

Om du fick gifta dig med en litterär person, vem skulle det då vara?

George Emerson, från Room with a view (av E. M. Forster). Fast vi är nog egentligen alltför lika till sättet. Så det får väl bli Röda Nejlikan då. Jag ser fram emot alla de dyra klänningarna med generöst dekolletage, och alla pengarna som gör det möjligt för mig att ägna mig ohämmat åt alla mina hobbies. (Lägger alla märke till att jag inte svarar Fitzwilliam Darcy här, trots att han är minst lika rik, och att jag egentligen föredrar empirklänningar?)

Du behöver ett nytt jobb, vilken karaktär skulle du vilja arbeta med?

Robert Langdon, Dan Browns litterära skapelse till symbolexpert. Hahaha vad roligt jag skulle ha när jag visade honom var skåpet skulle stå (jag får väl vara hans chef?) och lärde honom lite vetenskaplig teori. Han skulle få lägga mystiska religiösa ordnar och aldrig så kyska kvinnoaffärer på hyllan, och jobba hårt i stället!

Gör en resa tillsammans med en litterär person. Vart skulle du resa och med vem?

William of Baskerville (munken som Sean Connery spelar) i Rosens namn (av Umberto Eco). Ack, vad han skulle kunna lära mig mycket om livet, filosofin, litteraturen och Gud. (Jag förutsätter att Adso, som är lite mindre kysk följer med på resan.) Om de händelsevis inte har tid att resa med mig kanske Surpöl i Lewis Silvertronen kan muntra upp mig. Hur som helst ska jag ha mina bästa vandringskängor på mig, och vi ska långsamt promenera fram genom världen.

Vem är litteraturens mest missförstådda person?

Holden Caulfield. Inte ens Salinger förstår honom. Läs Räddaren i nöden och se om du gör det!

Vem är en riktig hjälte?

Skorpan. Som gör sånt han inte riktigt vågar.

Vilken litterär person skulle du aldrig vilja möta i verkligheten?

Hannibal Lecter. Voldemort. J.R. Dracula. Katla. Mårran. Nellie Oleson.

Vem skulle du kunna tänka dig att äta en middag med?


Martina, från Gunbritt Sundströms Maken. Åh, vad vi skulle ha mycket att tala om!

Kom med på vandringsstråt

Idag handlar Lyrans tematrio om min absoluta favoritsport: promenader.

Som första exempel tar jag Kurt Wallander i Mankells deckare. Det är ett evigt promenerande på höstpinade skånska stränder, vilket man i och för sig ska vara glad för, eftersom han mest verkar köra bil när han har druckit. Men inte verkar just de här vandringarna ge upphov till några genombrott i utredningarna. Möjligen fungerar det som själslig rening i funderingarna om vad som har hänt med det här landet.

Som andra exemplet är det svårt att hoppa över Elizabeths Bennets berömda vandring från Longbourne till Netherfield. Jane Austens hjältinna tycker precis som författarinnan om en ordentlig promenad, om det så innebär att underkjolen släpas i smutsen. Elizabeths vandringar har stor betydelse för berättelsens förlopp (och det här har jag tänkt ut alldeles själv, och inte läst mig till i Edströms Austen-biografi). Hon promenerar runt Rosings park vid besöket hos Lady Catherine de Bourgh, och där får hon för första gången veta att Darcy ligger bakom syster Janes brutna kärleksförbindelse. Men vid en annan promenad, på Pemberly, verkar Darcy och Elizabeth mötas under helt andra förutsättningar. I bokens allra sista skälvande kapitel spelar de långa promenaderna också avgörande roll för bokens hjälte och hjältinna.

Och låt oss stanna i England, men i ett fiktivt landskap. Det finns många vandringar (som säkert ska ses symboliskt på alla möjliga sätt) i 1900-talets fantasy-litteratur (I Sagan om ringen till exempel). Men jag vill särskilt lyfta fram den vandring som sker i C.S. Lewis Silvertronen. Över land och under jord vandrar Eustace och Jill tillsammans med myrslingerbulten (smaka på det ordet!) Surpöl. Jag tycker det här är en av de allra bästa böckerna i Narniaserien.

This is just to say

Jag har läst 48 böcker på den här mycket brittiskt sammansatta läslistan som man bland annat även hittar här och här och här.

Om jag tar med alla böcker som jag brukar låtsas att jag har läst blir det 55 eller 56, Madame Bovary oräknat.

Men jag förstår inte riktigt listans sammansättning. Alla Harry Potter-böckerna finns samlade under en post. Gott så. Men Narnia-böckerna finns dels som The Chronicles of Narnia, dels finns den mest berömda delen Häxan och lejonet som egen bok. Detsamma gäller Shakespeares samlade verk, som kompletteras med lightversionen Hamlet.

Och vad gäller Dante listar man endast hans Inferno. Ska man inte ens få belöningen att skryta om att man utstått den betydligt tråkigare skärselden och tagit sig ända in i det i sammanhanget fullständigt menlösa paradiset?

The eight

Tack Snowflake för att jag slapp dra ut alla mina böcker nu när jag just placerat in alla så fint i min nya bokhylla. I stället ska vi visst svara på dom här frågorna den här veckan. 

1. Bästa toaläsning?

Vad som helst som jag läser för tillfället. Helst inte pocket, för man måste lägga så många tandkrämstuber på boken för att den ska hålla sig öppen medan man smörjer in ansiktet och borstar tänderna och klipper tånaglarna och så. Men Röd och rån går också bra.

2. En bok med ett djur?

Jag tycker inte så mycket om böcker med djur, men kanske någon Narnia-bok med Aslan? (Jag tycker alltså om djur, bara så ingen tror något annat.)

3. En kärlekshistoria?

Love story. Eller egentligen Stolthet och fördom, men det kan ju vara kul att variera sig lite. 

4. En uppväxtskildring?

Alberte-serien av Cora Sandel. 

5. Om jag vore detektiv, ville jag vara som…?

Sherlock Holmes. Sherlock Holmes. Sherlock Holmes. Och när jag blir gammal Miss Marple. 

6. En bok jag aldrig tänker läsa:

Camilla Läckbergs Sjöjungfrun eller vad den heter. 

7. Ett språk jag önskar jag kunde läsa på:

Isländska. Eller jag kan läsa lite grann, men jag skulle vilja kunna läsa ordentligt. Men jag vill inte lära mig alla kasus, så hur ska de gå till?

8. Senast inköpta tidning: 

Digitalfoto till sambon. Jag minns inte när jag köpte en tidning till mig själv sist. Men jag hade en helgprenumeration på Svenska dagbladet under vinterhalvåret. Om det räknas.

---

The eight (De åttas hemlighet) är förresten en bok av Katherine Neville. Inte så dum om man gillar spänningsromaner. En kvinnlig matematiker på jakt efter schackpjäser som en gång hörde till Karl en stores schackspel. Innehåller bland annat en biltur genom Sahara, Napoleon och Axel von Fersen. Och en ganska sexig schackspelande ryss. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

En relik från 70-talet: Politiskt korrekta barnböcker?

När jag gick på mellanstadiet brukade min fröken läsa högt ur böcker som hette saker som Äh lägg av, säger Steffe och Vart ska du gå? Ut! och Gunnar vill inte klippa håret. Och Dom kallar mej Fetkamsen. Den sista boken handlade om en mobbad pojke, och var tråkig på alla sätt och vis. Den är skriven av författaren Kerstin Johansson i Backe, som även skrev en bok som heter Som om jag inte fanns. Denna bok från 1978 blev film först för några år sedan, under namnet Elina, med bland annat Bibi Andersson som den elaka lärarinnan. Boken (och filmen) utspelar sig i Tornedalen där många finsktalande barn förbjöds använda sitt modersmål. Det här var en bok som jag och mina klasskamrater grät oss igenom. Kontrasten mellan titlarna på Johanssons böcker illustrerar hela det här inlägget. Å ena sidan "Dom kallar mej Fetkamsen" (= tråkmobbning av en tjockis, som vi skulle mobbat om han gick i vår klass också), och å andra sidan "Som om jag inte fanns" (= existentiell bok som öppnar upp för fantasirika tillämpningar på mitt eget liv).

Böckerna Gunnar vill inte klippa håret och Vart ska du gå? Ut!, skrivna av  Kerstin Thorvall, tyckte varken jag eller någon annan i min klass om. De handlade om konflikter mellan barn och föräldrar, och var precis lika opoetiska som titlarna antyder. En bok som heter Gunnar vill inte klippa håret kan liksom funka för en tvååring (jämför Totte badar och Emma går till doktorn), men för en 11-åring är det bara fel! Boken Äh lägg av, säger Steffe är skriven av Valter Unefäldt, en helt anonym författare (som skrev ytterligare några böcker om Steffe, med lika socialrealistiska titlar). 

Jag verkar inte ha varit ensam om att inte fastna för de här böckerna, där titlarna är det enda man minns, vilketden här recensionen av DN-medarbetaren Malin Ullgren, från april i år, kan illustrera. Där jämför hon språket i Ulf Lundells pjäser med titlarna på socialrealistiska ungdomsböcker från 70-talet. 

Nu är min invändning mot böckerna inte titlarna i sig. Det är själva innehållet. Opoetiska, konkreta skildringar av konflikter. Inget tolkningsutrymme – och ingen igenkänningsfaktor. Det är det som är problemet med de här böckerna. De är skrivna för att ett mellanstadiebarn ska känna igen sig, men om mellanstadiebarnet inte gör det då? De skildrade så påtagligt en verklighet som inte var min. Skilsmässor och betongförorter. Jag kände knappt någon som skilt sig. När Pet Shop Boys kom med albumet Suburbia i mitten av 80-talet, så fattade barnen i min femteklass inte ens vad ordet betydde i översättning. (Jag kanske ska brasklappa att detta nödvändigtvis inte betydde att uppväxten var idyllisk eller skyddad.) De var politiskt korrekta barnböcker, knappt utan bruksvärde.

Men om jag nu ändå befinner mig i den här politiskt korrekta socialrealistiska eran finns det andra titlar att nämna, som dröjt sig kvar av andra orsaker. De här böckerna ger på sätt och vis uttryck för samma (politiska) tankar, men resultatet blir så olika. De jag tänker på är bland annat Hans-Eric Hellbergs böcker om spirande pubertet: Kram, Puss, Love love love och Kär, kär, kär i dig  – om Jonny och Katarina. Och  Gun Jacobsons böcker om Peter, som endast 15 år gammal blir pappa (det blev en tv-serie också, nån som minns?), Peters baby heter den första boken. Och en bok som Sven Wernströms De hemligas ö, om ett scoutläger utan vuxna ledare som blir skeppsbrutna på en öde ö under ett år, och där sociala strukturer och gruppdynamik åskådliggörs. Det här var alla böcker som jag tyckte mycket om, och läste många många gånger. 

Vad är då skillnaden? Eftersom jag inte läst om böckerna nu, så skulle de kunna bestå i rent litterära kvaliteter (jag ska låta det vara osagt; jag tror faktiskt inte att jag var så kinkig på det området när jag var 11 år), men jag tror det var något annat. De här böckerna som jag nämnde sist hade nämligen trots budskapet och de realistiskt tecknade känslorna och händelserna något ouppnåeligt över sig. De där sexuella känslorna som Hellberg beskrev – det var ju inget man hade ord för. Och en 15-åring som blir pappa – rena fantasierna, fast det skulle ju kunna hända på riktigt. Och De hemligas ö – ja, jag såg då inget kommunistiskt i det när jag gick i femman. Det var bara oerhört spännande. De här böckerna lämnade alltså mycket till läsarens fantasi. Frestade med hur saker och ting "skulle kunna vara", i stället för att beskriva en ordinär vardag med föräldrabråk, som ingen skulle vilja uppleva, ingen vill minnas att de själv har haft, och som alla tycker är ointressant att läsa om, därför att det är så endimensionellt.

Långt senare diskuterade jag valet att läsa de här böckerna med min gamla mellanstadielärare. Hon berättade att det här var böcker de läst när hon gick lärarutbildningen (på 70-talet). Det var böcker som hon trodde att hon var "tvungen" att läsa för oss. Stackarn. Att hon inte ens tyckte om dem själv lyste minsann igenom. Stor var glädjen både för henne och alla klasskamraterna när jag föreslog högläsning av böcker som Häxorna och Min morbror trollkarlen. För även om jag kunde uppskatta en del av de politiskt korrekta barnböckerna, så klappade mitt hjärta extra dels för böcker om "förr i tiden", dels de här fantasyböckerna. Böcker om tidsresor var liksom det mest optimala. (Jag vågar nästan lova att återkomma med ett eget inlägg om just tidsresor vad det lider).

Det här långa inlägget föranleddes av flera saker. När jag satte samman min lista med 100 ungdomsböcker hade jag inte alls lust att inkludera de här pk-böckerna från 60- och 70-talet. Men jag var beredd att göra det om de hade funnits med på nån sån här lista till exempel. Men där fanns de inte heller! Min lättnad blev stor, men jag kom samtidigt att fundera över varför ingen av de här böckerna var med. Det var ju inte dåliga böcker per se (var de det?). Bara väldigt tråkiga böcker, som inte gjorde något bestående intryck.  

Den andra saken som fick mig att skriva det här var Boktipset Ni na ni na ni nannas inlägg om sin barndoms bibliotek. I de efterföljande kommentarerna klagade jag på de ointresserade bibliotekarierna på mitt skolbibliotek.Ingrid stämde in i klagokören (fast vi garanterat inte har erfarenhet av samma barndomsbibliotek). Och jag tänkte på det där, hur bibliotekarierna faktiskt kom till klassrummet en gång per termin eller så och pratade om böcker. Och då var det nästan alltid de där böckerna som kanske hette Tack - håll käften (också av Gun Jacobson).

Hur är det idag egentligen? Hur ser de politiskt korrekta barnböckerna ut nu? Är det regnbågsbarn och integration? Lyckade skilsmässor och syskon som dör? Och vad kommer dagens barn att säga om dem när de blir stora?

Det här inlägget har tidigare publicerats i min gamla blogg. 

Mycket intressant diskussion följde i kommentarerna; den publiceras här i sin helhet:

Postat av: Titti

Intressant inlägg! Jag och min man satt faktiskt för några dagar sen och diskuterade just de ungdomsböcker vi läste för en evighet sen. Eller snarare INTE läste. Vi var båda rörande ense om att det kändes som om vi "missat" den kategorin böcker på något sätt och halkat mer eller mindre rakt in i "vuxenlitteraturen" någon gång i slutet av mellanstadiet. Vi funderade på vad det beror på. Vi kom fram till ungefär detsamma som du: ungdomsböckerna som var aktuella för oss var ju så ofta alldeles för tråkiga, ointressanta och irrelevanta. Undrar hur många i vår generation som blev "ickeläsare" på grund av det?

Däremot har vi inga problem att klämma in en ungdomsbok mellan varven nu när vi för länge sen lämnat den egentliga målgruppen. Och vad beror det på? Kanske att dagens ungdomsböcker i mycket större utsträckning innehåller dynamiska protagonister som faktiskt genomgår något slags utveckling. Och det är ju fortfarande intressant att läsa om!

2009-07-07 @ 21:17:15

Postat av: Vixxtoria

Titti: Först 10 poäng till dig för att du läst hela det långa inlägget till slutet. Men vad ska man ha en blogg till, om man inte får skriva så långt man vill ;-)

Sen är flera av de saker du skriver så intressanta. Jag hör nog inte till dem som halkade in i vuxenlitteraturen, utan (ganska tveksamt och förskrämt) hamnade där när det inte fanns några böcker kvar att läsa på barnavdelningen. Jag kände mig aldrig riktigt välkommen där. Men vad gäller många av de böcker som gavs ut under slutet av 60-talet, 70-talet och början av 80-talet så känns många av dem som en parentes, tycker jag. Så mycket samhällsengagemang, och så lite fantasi.

En av mina favoritförfattare Maria Gripe speglar det så bra, tycker jag. Under 70-talet skrev hon böcker som ...ellen dellen (som tar upp feminism och jag-identitet och skilsmässa) och Elvis-böckerna (som är väldigt konkret placerade i ett 70-tal), och Glastunneln (en svensk på drift-roman, eller en svensk Salinger kanske). När Tordyveln flyger i skymningen kom i slutet av 70-talet, och sedan Agnes Cecilia så var det som om något släppte (både för henne som författare, och för den politiskt korrekta barn- och ungdomslitteraturen). Jag borde undersöka det här bättre, men för mig är det där vändpunkten i litteraturen, när det helt plötsligt fanns andra böcker att läsa. För mig och mina mellanstadiekompisar var de där böckerna som knark. Någon hade en storasyster som hört talas om en bok som...

Tack och lov fanns alla de där andra (engelska) böckerna där i vårt skolbibliotek. Narnia. Lånarna av Mary Norton, Nesbits böcker. Balettskorna av Noel Streatfeild, och många fler. Men det gör mig ont att tänka på att du kanske har rätt i din slutsats: att folk slutade läsa bara för att böckerna antingen handlade om Steffe, Gunner eller Fetkamsen, eller om barn i Indien och Kina som svalt.

Jag tycker att gränsen mellan ungdomsböcker och barnböcker är mycket mer flytande idag. Det är roligt att en bok kan läsas över generationerna. Ungdomar läser vissa, populära vuxenböcker (läsa deckare och "verklighetsbaserad" litteratur), och vuxna läser de mer fantasybetonade ungdomsböckerna (som Meyer och Rowling). Men alla böckerna innehåller ju inte de där "dynamiska protagonisterna" ;-) Det är förresten kanske det som är skillnaden mellan de där grupperna av böcker som jag beskrev. Hm. Jag måste nog läsa om dem för att kunna säga något om det.

Tack för din kommentar, den satte i gång många tankar hos mig. Och förlåt för mitt svar blev så långt (jag orkar inte fila ner det så att det blir kort och kärnfullt just nu).

2009-07-07 @ 21:56:14
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/

Postat av: Vixxtoria

Tillägg: Gripes Glastunneln kom i slutet av 60-talet, förresten.

2009-07-07 @ 21:57:53
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/

Postat av: lena kjersen edman

OPPOSITION!
Gunnel Beckman: Tillträde till festen
Tråkig? Ointressant? Irrelevant?

70-talsböcker som "Duktig pojke" (Inger Edelfeldt), Rumble Fish (Susan Hinton), A Summer to Die (Lois Lowry), Tovan (Marie-Loise Wallin), Fru Sola-böckerna (Irmelin Sandman-Lilius), Gunnel Lindes böcker, Max Lundgrens böcker, Stridshästen (Harry Kullman), Roald Dahls böcker, Gripe förstås, Ursula Le Guin, Slöjan (Inger Brattström), Främling (Leif Esper Andersen), Ulrike och kriget (Vibeke Olsson),Chokladkriget (Robert Cormier), Kusprutan (Robert Westall).
Många många fler!

Irelevanta? Tråkiga?

Däremot fanns det inga bokbloggar då och böckerna var DYRA (pocketversioner av u-romaner fanns inte) så det krävdes att det fanns lärare och bibliotekarier som berättade om dessa böcker för 1970-talets unga. Det fanns det ibland. Men det fanns tyvärr också vuxna på den tiden som trodde att u-böcker var något som var litet sämre än det som kallades vuxenlitteratur och därför förblev helt okunniga om genren - och därför aldrig heller köpte och, än mindre, berättade om böcker sådana som dessa.

lena kjersén edman

2009-07-08 @ 11:26:44

Postat av: Vixxtoria

Lena: Du har så rätt. Det fanns jättemånga bra böcker, även från 70-talet. Åtminstone Beckman (och Inger Brattström!) tänker jag återkomma till vid tillfälle. De flesta böckerna var absolut inte irrelevanta eller tråkiga, varken då eller nu. Men en del av dem var det (då som nu). Och särskilt tråkiga tyckte jag de böckerna var som skrevs för att passa in i en mall, inte för att författarna särskilt ville säga något om just det ämnet. Fast vad vet jag. Thorvall kanske verkligen ville berätta om att Gunnar inte ville klippa håret, men det blev ingen rolig bok för det. (Jag kanske skulle tycka om den nu; då tyckte jag verkligen att det måste varit en av de tråkigaste böckerna jag nånsin hört talas om.)

Ungdomsböckerna från 70-talet (som du nämner) är ofta en helt annan sak. Jag kommer absolut att återkomma till flera av dem (särskilt Gripe och Edelfeldt som är två favoriter som betytt mycket för mig, de har hittills bara dykt upp i små bisatser här på bloggen, men jag samlar mig för stordåd).

Sedan är jag född 1973. Det gör att jag läste 70-talets ungdomsböcker minst ett decennium efter att de skrevs. Det påverkade nog också min syn, tror jag. Samhället hade svängt (det var mer av fredsrörelse och miljödebatt än jämställdhet och solidaritet), och det fanns ett alternativ (kanske främst i fantasylitteraturen; Gripes Skugg-böcker och Edelfeldts Juliane och jag och Missne och Robin har påverkat mig mer än 70-talsalstren) till de mer uppenbart politiska böckerna från 70-talet. De som åldrats snabbast är väl de som var mest aktuella då, och de som hade mer av budskap än litterärt värde.

Men till din fina lista skulle jag väl kunna få foga Siv Widerberg och hennes underbara böcker om Klass 6D?

För övrigt har du ju rätt. Vi var nästan helt i barnbibliotekariernas våld, vi barn på 70- och 80-talet. Eftersom böcker var dyra var det vad som fanns på biblioteket som vi läste. Jag misstänker ibland att anledningen till att femböcker och Kittyböcker sålde så bra är att de inte köps in av biblioteken. Det var därför vi ständigt önskade oss sådana böcker i julklapp och födelsedagspresent. "Alla" de andra böckerna kunde vi låna.

2009-07-08 @ 11:50:51
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/

Postat av: Titti

Lena: Å, vad bra att du tog upp just Tillträde till festen! Jag såg på någon bokblogg nyligen att du skulle vara med i någon diskussion på SBI (tror jag det var) som skulle handla om böcker man ville rädda från förgängelsen. Minns att jag tänkte när jag läste om detta att "Om jag fick vara med i diskussionen skulle jag vilja ta upp Tillträde till festen!" En fantastiskt bra bok, som tyvärr inte korsade min väg förrän år 2007 och då fick jag be bibliotekarien på stadsbiblioteket gräva fram den ur magasinet åt mig.
Jag (som är 60-talist) och alltid varit en bokslukare, kan ärligt säga att av alla de böcker du räknat upp och som jag "borde" ha läst under mina ungdomsår, är det bara Ulrike och kriget och några enstaka Linde- och Gripe-böcker jag läst. Varför såg jag aldrig skymten av de andra bra böckerna?
Däremot minns både jag och min man tydligt vilka enormt trista böcker som fanns att tillgå i ungdomshyllorna.
Kanske beror det på det du säger, intresset för ungdomsböcker fanns inte bland lärare och/eller bibliotekarier. Och som Vixxtoria säger, det verkade vara alltför mycket fokus på det som var PK. Oavsett om det var mördande intetsägande och tråkigt att läsa om. (Jag hade klasskompisar vars föräldrar inte gillade att de läste tecknade serier. Det var verkligen andra tider då!)

2009-07-08 @ 23:21:15

Postat av: Vixxtoria

Titti: Att trösta Fanny (av Beckman) har jag alltid tyckt mycket om, men Tillträde till festen har jag ingen riktigt särskilt känsla för (den kan ju vara bra tekniskt och tematiskt och bryta tabun och osv, men när jag läste den som ... 16-åring kanske? 1989, så berörde den mig inte något särskilt. Det var kanske 20 år för sent. Jag läste om den i slutet av 90-talet, men inte heller då var det någon aha-upplevelse. Det kan ju vara så att jag är fel person för den boken, helt enkelt).

Men jag tycker det är spännande att du (och Lena) lyfter fram den. Åh, vad jag älskar när någon verkligen älskar en bok! Skulle du vilja utveckla lite mer, Titti, och övertyga mig om att läsa om den? Eller, ännu bättre, du har ju ingen egen blogg (om du inte gömmer den hemskt väl?), men skulle du vilja skriva något mer lite längre om boken, så skulle jag gärna lägga upp det här som ett eget inlägg. (Gästbloggning kallas det väl ;-) )

För övrigt tycker jag att du i alla fall har läst de absolut mest omistliga av dem Lena nämner: Gripe, Linde och Olsson. Sen är det svårt att leva ett fullödigt liv utan Edelfeldt, Dahl och LeGuin, och resten är ett ganska trevligt grädde på moset. (Men Cormier är inte min favorit, det är han inte.)

2009-07-09 @ 07:17:33
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/

Postat av: snowflake

De kallar mig Fetkamsen kommer jag ihåg, den där isande hemska känslan, den stackars killen. Hur den är rent litterärt kan jag inte säga, jag blir alltid så ledsen av att läsa eller höra om mobbade barn.

Annars tycker jag att det här var ett oerhört intressant inlägg, och diskussionen också. Jag funderar över min egen läsning, jag läste ju redan då det mesta jag kom över. Kan de tillrättalagda ungdomsböckerna vara anledningen till att jag ännu i denna dag har så svårt för svensk samtidslitteratur om vardagsliv? Detta måste jag fundera på. Kanske var det lättare att få en bok utgiven på en (uppfostrande) idé, så att även mindre bra, träaktiga böcker kom ut? För det fanns ju även bra, Widerbergs böcker, Hellbergs.
Detalj: I min skola fanns inte Enid Blytons Fem-böcker på bibblan, de ansågs för dåliga och stereotypa. Det senare är de ju verkligen, men jag gillade dem förstås ändå och hade alla ändå, i arv.

2009-07-09 @ 10:12:33
URL: http://snowflakesinrain.wordpress.com

Postat av: lena kjersen edman

För den kära bokläsare som vill fördjupa sig i Gunnel Beckmans författarskap.
I min sammanläggningsavhandling i litteraturvetenskap är en del två studier som tillsammans fått titeln
"I ungdomsrevoltens tid. Svensk ungdomsroman och dess mottagande åren kring 1968". (Den finns att beställa på bibioteken.)
Den första studien är en analys av TILLTRÄDE TILL FESTEN, som "inte bara är en inifrånskildring av en ung flickas dödsångest utam också handlar om identitetskris och revolt".
Den andra studien handlar om det som vi diskuterar här, d v s debatten om litteratur och ungdomsläsning i den s k ungdomsrevoltens tid.

2009-07-09 @ 10:49:26

Postat av: Vixxtoria

Lena: Jag ska beställa boken efter semestern (UB här har fyra ex, men de är magasinerade, så jag hinner inte få fram dem innan jag går på semester i morgon; på somrarna tar det flera dagar att gå ner i magasinen).

Snowflake: Jag tänker på det där du skriver om att det var "lättare att få en bok utgiven på en (uppfostrande) idé). Jag tror inte jag skrev något om det här, men jag tänkte mycket på det medan jag skrev inlägget ovan. Där kan det väl inte ha skilt sig så mycket från idag. Det som låg i tiden då var man intresserad av (från förlagen, biblioteken, föräldrar, lärare). Och nånstans måste det väl finnas en plats för detta också, Vad som verkligen håller i längden är svårt att förutspå. Jag tror att det är den där litteraturen som lyckas lyfta det samtida till någon mer allmängiltig nivå. Men det finns väl ingenting som kan kännas så daterat som det som en gång kallades samtidslitteratur ;-)

För övrigt är epitetet "samtidslitteratur" på en bok verkligen något som håller mig borta också. Nej, "svensk samtidslitteratur om vardagsliv" - inte min favoritkopp te. Vilket är lite knepigt, för det finns ju bra saker där också. Jag måste återkomma till det.

2009-07-09 @ 11:42:26
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/

Postat av: Titti

Gästbloggare, minsann! Tack för det mycket generösa och smickrande erbjudandet! :-) Men nu är det bara ett par timmar till årets första gäster i en enda långdans av kompisar på besök i södra landsändan dyker upp här i sommarstugan, så jag vet inte hur mycket tid jag kommer att kunna norpa åt mig vid datorn under den närmaste framtiden... Jag försöker mig på en liten sammanfattning här i kommentarsfältet istället medan kakan till eftermiddagskaffet står i ugnen:

Jo, jag förstår precis vad du menar med att Tillträde till festen inte funkade för dig när du läste den 1989. (Även om du egentligen tillhörde "rätt" ålder för boken.) Om jag hade läst den några år tidigare när jag var i samma ålder, hade den antagligen inte gjort samma intryck på mig som när jag läste den som 40-åring. Då var det helt andra saker i boken jag uppskattade än jag kunnat göra drygt 20 år tidigare. Tror tyvärr att många av de bästa ungdomsböckerna i regel har ett ganska kort bäst-före-datum. Som ung läsare har man kanske i högre grad än senare i livet ett behov av att kunna spegla sig själv och sin egen tillvaro i det man läser. Åtminstone så länge det handlar om böcker med någorlunda vardagsrealistisk inriktning och som handlar om ungdomar.

I år är det 40 år sen Tillträde till festen kom ut. Att skriva om döden i ungdomsböcker är inte längre lika "tabu" som det var då. Och massor av de samtida referenser som Beckman kryddar boken med, går säkert de flesta av nutidens unga läsare förbi. Vilken svensk tonåring av idag känner till Maj-Britt Wilkens, Sammy Davies, Britt Sellers, Pete Seger, Biafra, gemensamma marknaden, FNL, kalasbyxor, Sonja Åkesson eller Karl Vennberg? Det är sånt som gör att boken känns väldigt daterad. Samtidigt är de tankar och funderingar som huvudpersonen Annika har betydligt mer tidlösa till sin natur. De handlar om att hitta den egna identiteten, relationen till en äldre och mer erfaren pojkvän och upptäckten att föräldrarna också är människor som man kanske inte känner så väl, trots att man tillbringat så mycket tid med dem (mamman i Annikas fall).

För egen del uppskattade jag temat, språket OCH de här gammalmodiga referenserna. Jag läste boken lite som ett historiskt dokument över en tid som är lite för nära inpå för att jag skulle fått läsa om den i historieböckerna. På så sätt skulle jag vilja påstå att Tillträde till festen egentligen spelat ut sin roll som ungdomsbok för länge sen, men att den ändå har kvalitéer som kanske bäst uppskattas av något äldre läsare idag.

Om jag skulle tipsa tonåringar av idag att läsa böcker som handlar om hur unga människor ställs inför döden, skulle jag hellre föreslå Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna eller Jenny Downhams Before I Die.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om boken (till exempel om hur den kan jämföras med Catcher In The Rye) men det får bli om några veckor i så fall! :-)

Nu ska kakan snart ut ur ugnen!

2009-07-10 @ 13:08:08

Postat av: Vixxtoria

Titti: Åh, vad intressant du skriver!! Jag tror i och för sig att en bra bok kan överleva och förflytta sig ur sin samtid till allmängiltigheten (Sundströms För Lydia är ett bra exempel som jag kommer på, eller varför inte Räddaren i nöden, som jag verkar skriva om en gång i veckan på den här bloggen). Men som läsare kan man fastna i FNL-rörelsen och Britt Sellers. När man inte förstår blinkningarna är de inte så roliga ;-) Och så blir man blind för det andra. Just när det gäller Tillträde till festen tror jag egentligen det handlar om att det inte var boken för mig, för om jag inte minns fel så innehåller Att trösta Fanny och Tre veckor över tiden (två böcker jag tyckt om) lika mycket samtidsreferenser?(Men jag kan minnas fel, jag ska ta och läsa om alla tre.)

Men jag kan inte nog uttrycka hur roligt det är att läsa det du skriver om boken. Passionen lyser igenom; jag är väldigt svag för alla passionerade utlägg (om nästan vad som helst utom skalbaggar kanske. ) Du är välkommen att skriva hur mycket som helst om den här boken här eller något annat när du vill, och jag skulle jättegärna lyfta upp det i ett eget inlägg i så fall, så att fler förhoppningsvis läser och kommenterar! Ha nu en trevlig semester med kompisar och kakor, och så fortsätter vi diskutera allt vad vi kan när vi vilat upp oss lite! :-)

2009-07-10 @ 13:39:01
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/

Postat av: Jenny

Åh, så intressant inlägg med kommentarer! Jag känner igen mig så mycket! Böckerna du nämner var böcker som också jag kom i kontakt med/läste i min ungdom. Bok efter bok i ditt inlägg kan jag bocka av. Lustigt. Sen ser jag att du är född -73. Jag är född -72 så det kan förklara likheterna i vår bokminnen.

Jag läste "Tillträde till festen" häromdagen. Mycket intressant att läsa era kommentarer om den.

Orkar inte skriva mer nu. Men jag återkommer garanterat! :-)

2009-08-17 @ 20:47:45
URL: www.barnboksblogg.blogspot.com

Filmer om författare

Well well, om jag nu saknar drivet i läslusten för tillfället så kan jag kanske roa mig med att se på film i stället. Till exempel om författare. Bokhora tar idag upp filmer om författare.  Av de som nämns tycker jag själv särskilt om Shadowlands om C.S. Lewis. Lite extra aktuell nu när hans Narniaböcker filmatiseras. Jag tänker också på sådana där traditionella författarskildringar, där liv och gärningar får sig en ordentlig genomgång. De brukar företrädelsevis drabba Nobelpristagare och andra nationalhelgo. Exempel är filmen och tv-serien om Hamsun med Max von Sydow i huvudrollen. Eller varför inte Wilde om Oscar Wilde, eller filmen Iris om Iris Murdoch. I kommentarerna på bokhora.se nämns även Finding Neverland, där Johnny Depp spelar Peter Pans skapare J.M. Barries, och det var  också en film jag tyckte mycket om (jag är lite svag för Depp, och en stor beundrare av Kate Winslet som spelar modern till barnen som i sin tur står som förebilder för Wendy och de andra barnen i Pan-böckerna).

Kate Winslet är också med i filmen Quills, som skildrar Marquis de Sade (han bakom ordet 'sadism'). Jag köpte en något misshandlad version av den här filmen för fem kronor på en loppmarknad på Österlen för några somrar sedan, och fann den oväntat bra. Geoffrey Rush spelar de Sade, som inspärrad i fängsligt förvar skriver om sina sexuella fantasier, och Winslet är tvätterskan som läser om dem, och smugglar ut dem så att de kan tryckas. Jag har ingen aning om hur mycket den här filmen stämmer överens med verkligheten, men det är i alla fall en bra film.

En annan filmatisering som jag såg för inte så många veckor sedan är  En ung Jane Austen (Becoming Jane) - en film som jag inte hade särskilt höga förväntningar på. Jag älskar Jane Austen, visst, men jag känner mig tveksam till all renommésnyltning. Lost in Austen, Jane Austen Book Club, Pride and Predjudice and Zombies.... Well, jag blev positivt överraskad av filmen om den unga Jane Austen, men jag  föredrar att se om BBC-filmatiseringen av Stolthet och fördom (och vem gör inte det??).

Men en annan intressant aspekt av författare i filmer är hur de skildras när de finns med som biroller, utan att filmen eller tv-seriens huvudsyfte är att skildra just den författarens liv. Exempelvis som Selma Lagerlöf i Görans Tunströms bok (som blev film och tv-serie och pjäs) Juloratoriet. Eller för all del Salman Rushdie i en liten cameo-roll i filmen Bridget Jones dagbok (baserat på boken av Helen Fielding).

Vanligtvis handlar ju tv-serier eller filmer om någon stor författares liv och gärningar, svårigheter under barndomen, fördomar mot att skriva, och hur allt detta övervanns, eller om hur författaren var tvungen att skriva för att överleva (till exempel  som Sylvia Plath som man väl får säga skrev både för brödfödan, och av ett inre driv) . Om manusförfattare, producent och regissör valt att lägga sig de biografiska fakta man känner till (eller åtminstone påstår att de har gjort detta), känner man sig som tittare både  allmänbildad, och i bästa fall road efter att ha sett filmen. Men det är intressant när man i stället gjort valet att bara fokusera på en aspekt, en dag, ett tema, ett möte eller något annat ur författarens liv och gjort ett försök att spega hela författargärningen genom detta. Mindre biografiskt, men kanske mer äkta?  Jag uppskattade till exempel mycket Selma-skildringen som svt bjöd på i julas, men jag har förståelse för att de som ville bli allmänbildade om sagoberätterskan på Mårbacka blev besvikna.

Men måste författare på film handla om riktiga författare? En riktigt bra författarfilm är Possession, som handlar om två fiktiva 1800-tals-författare: Randoph Henry Ash (som efter vad jag antar ska ses som en storhet i klass med Yeats eller Lord Byron) och Christabel LaMotte (som jag med min begränsade litteraturvetenskapliga skolning fallerar att hitta någon parallell till, men jag förstår så mycket att hon ska symbolisera en tidig feministisk (och lesbisk) kvinnlig författare som "återupptäckts" och fått stor betydelse på 1900-talets litteraturvetenskapliga genusforskning). Här har man lyckats skapa en spännande (nåja, smaken kan väl vara delad, men den innehåller både illegitima barn och en gravöppning) film om två nutida litteraturvetares forskningsarbete.  Boken som filmen är baserad på har på svenska titeln De Besatta, och är skriven av A.S. Byatt. Den är (som ofta, men inte alltid) bättre än filmen. Läs den om ni har tid över. Boken stod för övrigt länge i min bokhylla, och hörde till de där böckerna som jag började läsa gång på gång, men där tiden inte var riktigt mogen. När jag väl tagit mig igenom gav jag den högsta betyg.

Slutligen vill jag gärna nämna filmer om författare och författande. De senaste åren har bjudit på flera mer eller mindre romantiserande  skildringar av detta. För  även om man inte kan påstå att det finns många rätt beträffande Shakespeares riktiga liv, är det väl många som håller med om att Shakespeare in love är en film som lyckas berätta en historia om hur det skulle kunna ha varit när en av världens allra bästa pjäser skapades? Joseph Fiennes fjäderpenna på det tjocka pappret; skildringen av hur händelser ur hans liv vävs in i Romeo och Juliet; hur han skriver om nätterna det skådespelarna nästa dag ska repetera...

Och till sist min favorit. Låt oss kalla det en remake på Alexandre Dumas Kameliadam, nämligen Moulin Rouge med Nicole Kidman som dör precis som Kameliadamen, och Ewan MacGregor som den sörjande författaren. Här är det inte fjäderpennan, utan den gamla skrivmaskinen som romantiseras. Papper som slits ur valsen, skrynklas och slängs i papperskorgen. En bild av förtvivlan och författarmöda.