Det här är en rikt illustrerad bok med ett vådligt spännande innehåll som använder ett ganska omständligt språk för att beskriva de medeltida bilder som analyseras. Framför allt är det undersökningar av kyrkokonsten som ger en bild av kristendomens förhållande till kropp och kroppslighet. Liepe går till exempel noggrant igenom Krämarkapellet i St Petri kyrka i Malmö och de bilder av Kristus, Maria och andra helgon som visas där. Jag tycker det är fascinerande med beskrivningen av till exempel hur små, små detaljer i dräkten för en medeltida människa avslöjade status, klasstillhörighet och civilstånd. Så som vi idag vet att en Gucci kostar mer än H&M, så avslöjade längden eller färgen på en kjortel för medeltidsmänniskan hur betydelsefull en person var.
Föreställningen om den heliga kroppens skönhet som ett tecken på både yttre och inre perfektion är något annat som fastnar hos mig. Koppärriga, mörka, missbildade och fula människor kunde inte vara heliga – inte hos bildskaparen i alla fall. Jag tänker att det här är djupt liggande "kunskap" som vi bär med oss (nej, så tänker jag inte – jag tänker till exempel på undersökningar som visar att spädbarn föredrar att se på bilder av vackra människor; är det rentav genetiskt nedärvt att uppfatta vackra människor som goda, som heliga? Hur ska man i så fall förändra fördomar om de som inte motsvarar idealet?).
Men det är inte bara kroppens skönhet som var viktig som symbol för det heliga i konsten. Sinnesrörelser gav också ledtrådar till ett helgons upphöjdhet. Ett verkligt helgon är oberört, även om han steglas och bränns, även om hennes bröst skärs av och hon kastas till lejonen. (Och här flaxar mina tankar iväg till nåt slags brittiskt ideal om stiffa upper lips, om att aldrig röja sina känslor, om pokerface och om att man så klart har en fördel gentemot motståndaren om man inte visar sina känslor.) Jag antar dock att helgonens serena framtoning ska illustrera att de med Guds hjälp inte känner någon smärta när de torteras; flera bilder visar även att ett helgon som piskats blodig i en scen fått sina sår läkta i nästa.
Av Liepe lär jag mig vidare hur den nakna kroppen används i målningarna. En av de saker som fastnar är detta eviga tal om det burleska och sinnliga som ibland kommer till synes i kyrkans kalkmålningar. Det har under senare års medeltidslitteratur varit ett evinnerligt tjat om bajsande män och kopulerande djävlar, och det karnevaliska och komiska som ska illustrera medeltidsmänniskans självklara inställning till alla kroppsfunktioner. Liepe gör ganska klart två saker i sin bok. Den första är att hon inte alls vill diskutera medeltidsmänniskans kroppsuppfattning, utan endast diskutera de kroppar som skildras i bild – detta har ju inte nödvändigtvis likhetstecken mellan sig. Den andra är att det är förhållandevis mycket få avbildningar som har sådana här motiv; dessa har alltså fått en oproportionellt stor del av uppmärksamheten.
I stället visar Liepe att nakenhet och de groteska motiven i första hand används som avskräckande exempel. Kvinnor som begått hor skildras således i helvetesskildringar med abnormt stora bröst, med djävular ridande på sin rygg, med blottade bakdelar och så vidare. Män som varit giriga eller frossat i livet skildras skitande och kräkandes, eller ibland med öppet gap under någon annans träck. De flesta av dessa målningar är alltså inte menade att vara roande (och knappast – vilket är en tolkning som framförts – utförda av hantverkarna för att fira taklagsfester eller liknande), utan för att visa på vilket straff som väntade på Domens dag.
Jag fick många tankar av den här boken. Och lärde mig lite nya ord. Svickel till exempel. Och travé.
