Vånda

Det pågår en ganska intensiv, men punktvis sommarstädning härhemma för tillfället. Turen kom till mina väldigt gamla videoband. Såna där jag spelade in i början av 90-talet, kanske till och med på 80-talet. Jag hör (vilket jag tror är ganska uppenbart även om man inte precis luppläst min blogg) till spararna. Ju äldre något är, desto mer nostalgisk blir jag när man börjar diskutera slängning. Och det gäller oavsett om det är något jag tyckte mycket om, eller något jag kanske i själva verket avskydde. Jag blir liksom sentimental inför min gamla avsky. En hemskt opraktisk livsinställning, som jag inte rekommenderar någon att skaffa sig.

I alla fall stod jag där häromdagen med den där stora papplådan full av gamla vhs-kassetter. En del åkte direkt tillbaka i lådan – bland andra en dansuppvisning från 1988 (finns garanterat varken på cdon eller youtube, och det ska både ni och jag vara glada för),  Jonas Gardells första medverkan i Så ska det låta (han sjöng bland annat Olle Adolphsons Trubbel), och en vid det här laget antagligen otittbar inspelning av Stellan Skarsgård i den korta tv-filmen Förhöret, som baserar sig på det KU-förhör som Carl Gustaf Gilbert Hamilton utsätts för i Jan Guillous bok Fiendens fiende.

Om allt går väl, och om jag händelsevis inte kommer jobba 60 timmar i veckan hela hösten, så ska de där sparade filmerna digitaliseras. Men sen lovar jag att slänga, även om jag känner ömhet bara vid tanken på  den där Hamilton-kassetten med sin slitna klisterremsa.

Nå. En del slängdes också. Med tvekan förpassades de svarta kassetterna med avsnitt 2-6 av 90-talsversionen av Pride & Prejudice till den svarta plastsäcken. Och innan ni blir upprörda vill jag försäkra er om att jag förutom denna "egeninspelade" version av serien (som alltså saknar första avsnittet) äger en auktoriserad vhs-kopia, med bild och allt, inköpt på Heathrow i juli 2000. Jag äger dessutom (och givetvis) dvd-filmerna. Men ingendera version har samma affektionsvärde.

Det är även med stor vånda jag gör mig av med de där mycket knastriga banden med Anne på Grönkulla-avsnitten, också inspelade nån gång i början av 90-talet. Jag har sista delen av Anne-serien på dvd, och medan jag har röjt i badrumsskåp och funderat över om jag ska spara mina snedgångna och spruckna gymnastikskor från gymnasiet har jag som ett mantra mumlat "Anne på Grönkulla går att köpa på dvd, Anne på Grönkulla går att köpa på dvd". Säg att jag har rätt!

Apropå städning av badrumsskåp kan jag verkligen rekommendera att göra slut på alla gamla hudkrämsslattar (inklusive alla de där små varuproverna som man ibland får i veckotidningar). Det är inte klokt vad lena händer, armbågar och skenben man får. Jag kan komma att göra detta till en årlig tradition!

Ronja, Nobelpris och Vita stenen

Det börjar dra ihop sig till vinnare. Men först ska vi leta reda på så många karaktärer som möjligt med ett namn som börjar på R i Astrid Lindgrens böcker, för det var vad denna bonusfråga påbjöd.

Jag ska väl erkänna att bokstaven R var lite huggen ur luften (B och M tänkte jag mycket på, men sen blev det visst R).

The Book Pond föreslår: Ronja, rumpnissar, Rasmus (på luffen) och Kalle Blomkvist och Rasmus. Fyra poäng till Malmö.

Enligt O lägger till Rasmus (Pontus och Toker), Ruskprick och Riddar Kato. Tre poäng till Göteborg.

Lyran  kompletterar med Rosa, dockan hos tant Berg i Lotta på Bråkmakargatan. Ett poäng till Karlstad.

En bok om dagen är hungrig, Bokomatens huvud står stilla (det skulle varit lite roligt om det rullat iväg) och Paperback Lover förolämpar bloggen (även om det är några dagar försent). L slänger däremot hjälpsamt in Rickard (Madickens påhittade syndabock). Lite sent, men eftersom det var länge sen vi träffades får hon ändå en poäng.

Och inte för att jag själv kan komma på så hemskt många fler som saknas men nån liten Rulle (Fille och Rulle – tjuvarna hos Lillebror och Karlsson på taket) och Rullgardina (ett av Pippis många andranamn) finns väl att nämna. Och visst heter hon Eva-Lotta Rosander, Kalle Blomkvists kompis. Och jag är förresten nästan säker på att han heter Rasmus Rasmusson, den där lille pojken i Kalle Blomkvist och Rasmus (vilket också torde medföra att Rasmus pappa, den galne uppfinnaren, heter Rasmusson).

Och så tar vi nästa inlägg, där temat gäller några saker som jag själv tycker att jag återkommer till om och om igen. Men tydligen är jag inte så tjatig som jag tror (om jag ska tolka svaren rätt). (Och det lämnar ju utrymme för att blogga en hel del mer om det här, när den andan faller på.)

Fråga 29:

Här undrar jag vilken bokserie som jag återvänder till om och om igen (även om jag kanske inte bloggar om den varenda vecka). Rätt svar här är Susan Coopers serie som börjar med En ring av järn (eller med Ovan hav, under sten om man föredrar det). Jag har skrivit om den boken här. Enligt O tar hem poängen.

Fråga 30:

Den nu levande svenska författare som jag tycker ska få Nobelpriset är Torgny Lindgren. Det har jag skrivit om här. (Och nej, det var inget skämt, Petter!) Enligt O var snabb och hade ovanligt rätt den här gången också.

Fråga 31:

Här undrar jag varför jag inte läser tillräckligt mycket biografier. Snowflake och Ingrid brukar påstå att jag ännu inte nått biografiåldern. Själv lutar jag åt att det är för att jag vill ha läst (nästan) allt av författaren innan jag ger mig i kast med biografin. Men jag tror att sanningen (som jag inte riktigt vill erkänna) är att jag antagligen är mer intresserad av mig själv än av andra människor (möjligen kan det faktum att jag ägnar en hel blogglördag åt att publicera 30 inlägg om mig själv stödja den teorin). Jag ger således en poäng var till var och en som var först med att gissa på något av dessa alternativ.

Enligt O för det för att jag inte var tillräckligt gammal. Lyran för att hon tror att jag vill ha läst allt och skapat mig egna bilder först. JennyB får poäng för att hon tror att jag inte är intresserad av andra människor. En bok om dagen smickrar mig igen för min ungdom och får ett ytterligare poäng.

Efter den här frågan var det fikadags, och då passade även Bea på att titta in och gratulera. Tack så väldigt mycket ska du ha.

Och bara så att jag inte glömmer bort det. Enligt O ska ju ha 10 bonuspoäng för en länkning till Vipslördag.

Ytterligare några frågor försöker vi klämma in svaret på i detta inlägg. Det är dags att bli lite romantiska.

Fråga 32 handlar om vilken bok min sambo läste den gången vi träffades. Och det här har jag ju berättat ett par gånger. Jag hittade honom helt enkelt på en strand, och där låg han och läste Anne på Grönkulla. Så vad det med den saken, och det lyckas ingen gissa rätt på utan att jag påminner rätt rejält. Jag ger därmed En bok om dagen med tvekan ett poäng, eftersom hon ändrat sig från ett tidigare svar.

Fråga 33 handlade om vilken barnbok som inspirerade det då unga förälskade par (som numera är kända som Vixxtoria med sambo, och vi är inte särskilt unga och om jag ska vara ärlig är nog inte ordet 'förälskade' det första folk kommer att tänka på när de ser oss) att varje gång de sågs – – – utbyta en särskild vit sten med varandra. Rätt svar är alltså Vita stenen av Gunnel Linde. Vilket En bok om dagen också gissar rätt på vid andra försöket. Men det var märkvärdigt så populär frågan om salmiaken från Jonas Bergström i Tordyveln flyger i skymningen var. För den som är intresserad kan jag meddela att Tordyveln var en bok som jag ganska tidigt fick sambon att läsa, och just Jonas och hans salmiaker är nog det som stannat kvar bäst i minnet.

Fråga 34 handlar om vilket som var den första boken som jag gav till sambon i present. Räddaren i nöden av Salinger, så klart. (Men de övriga två fick han också i present under första året.) En bok om dagen tar detta på första försöket.  

Så hur har vi det nu med poängställningen?

Enligt O: 27 p

En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
En bok om dagen: 14 p
Joanna 11 p
Lyran: 8 p
The book pond: 8 p
Snowflake: 6 p
JennyB: 4 p
Ooof bok: 3 p
Mariasbokliv: 3 p
Margareta: 2 p
Bokomaten: 2 p
Paperback lover 1 p
L: 1 p
Ingrids hund: 1 p

Bara sex

Sara på GloryBox deltar i en utmaning där man listar sina fiktiva kärlekar i filmens värld. Eftersom det här är en bokblogg kan ju inte jag lista mina filmhjältar, så jag tänkte i stället åka tillbaks in i hjärtat på Vixxtoria, 17 år, och försöka minnas vilka litterära killar hon gick i gång på. Jag har antagligen glömt någon (icke höglitterär typ), men de här tror jag mig minnas att hon inte skulle kunnat motstå.

1. Jag tjatar ibland om Sorry Carlisle i Margaret Mahys ungdomsbok Förvandlingen. Jag ska sluta med det, för då kan det komma nån annan och sno honom. Men han är alltså en alldeles underbar kille, som i själva verket är en häxa. Så där rolig, och smart och hänsynsfull och snygg – precis som man vill ha dem. Och så magiska krafter på det! (Ni måste betänka att när jag växte upp var inte biblioteken och bokhandlarna fulla med böcker om vampyrer och trollkarlar, så det här var faktiskt lite exceptionellt.)

2. Hamlet, prins av Danmark. Jag lärde mig Att vara-monologen utantill innan jag fyllde 12, och blir ända sedan dess mycket svag i knäna varje gång den missförstådde prinsen nämns. Jag samlar på olika Hamletöversättningar, och jag åker naturligtvis inte till Helsingör för att köpa danskt öl!

3. Mercutio. En liten mindre känd Shakespeare-stjärna är Romeo Montagues bäste vän, Mercutio. Jag har nämnt honom här (för övrigt ett av mina mest googlade inlägg). Han är en stackars missförstådd pratmakare, som aldrig får ligga, förmodligen ful på ett sånt där sätt som har både att göra med dålig hållning och dito självförtroende. Som tonåring lärde jag mig många Mercutiocitat utantill, men jag har inte använt dem till särskilt mycket sen dess. Sedan Tybalt dödar honom blir Romeo och Juliet  förvandlad från komedi till tragedi. Ibland läser jag därför bara halva pjäsen.

4. Och om jag nu ändå är inne och ömmar med alla mina moderskänslor för de där kantiga ynglingarna som förbannar hela världen, så kommer jag ju inte så osökt in på Holden Caulfield. Den där begåvade grabben i Salingers Räddaren i nöden, som liksom vägrar tro att någon på allvar vill honom något gott. Vill man inte bara motbevisa honom? Och inbillar man sig inte att om han bara blev förälskad i en själv, så skulle hela livet förändras för honom? Ja, det kanske inte alla läsare gör, men jag gjorde gör det definitivt.

5. Men över till de mer välkammade pojkarna. Om jag är helt ärlig finns det nog fortfarande tillfällen då jag dagdrömmer om  Gilbert Blythe. Det finns något så oemotståndligt över denna trofaste beundrare, och jag är nog inte den enda läsarinnan genom tiderna som tyckt att det inte var mer än rätt åt Anne Shirley om hon skulle förlora Gilbert bara för att hon inte begrep att han var förälskad i henne.  (Är det förresten någon som minns det där paret i nån av det sena 90-talets Gifta-sig-i-tv-serier. Hon hade fallit för honom bara för att han hette Gilbert;  ända sedan hon läste Anne på Grönkulla-böckerna hade hon nämligen bestämt sig för att hennes egen man skulle heta just så. Jag har alltid undrat över hur det gick med det äktenskapet. Ja, alltså mellan tjejen som gifte sig i tv med sin Gilbert – Anne Shirley och Gilbert Blythe fick ju åtta barn och levde lyckliga på Ingleside i alla sina dagar.)

6. Och från det vattenkammade över till de verkliga hjältarna. Jag har tidigare avslöjat min svaghet för Röda Nejlikan, men i ärlighetens namn tror jag att det främst var filmen med Anthony Andrews som fick mig på de tankarna. Så låt mig behålla Sir Percy Blakeney som en stark bubblare, och i stället avslöja min kärlek till en man i gröna trikåer: Robert Locksley. Mannen i Sherwoodskogen och hans muntra män. Lägereldar, lurade sheriffer, och att ge till de fattiga... Jag är nog fortfarande mer fascinerad än självaste Karl-Bertil Jonsson.

Veckans pausfågel

Om man inte hinner blogga om böcker som man inte hunnit läsa, så kan man ju i alla fall göra en del avundsjuka. Till exempel på den här fina boken som jag fick i present av en vän för några år sen:

Det är i huvudsak en sammanställning av olika jul- och vinterrelaterade noveller som Lucy Maud Montgomery skrev och publicerade i olika tidsskrifter (hon skrev verkligen för brödfödan!). Men första kapitlet utgörs av den fina skildringen av Annes första jul hos Matthew och Marilla – ni vet då Matthew får Rachel Lynde att sy en grön puffärmsklänning åt Anne!

Här är en innehållsförteckning (och jag tror att man ska kunna se lite bättre om man klickar på bilden):

Själv är jag avundsjuk på dom som hinner läsa. Och sova.

Kollektivt ägande

Jag läste för ett par veckor sedan Kerstin Ekmans bok Mordets praktik. Jag tänker inte fördjupa mig så mycket i boken, mer än att fastslå att jag tyckte mycket om den. Framför allt gillade jag den diskussion hon för om vem som äger romanhjältar. Har författaren patent på dem, eller äger läsaren dem lika mycket? Eftersom hennes egen bok är skriven i jag-form, förment av en man som är övertygad om att han är förebilden till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, så står det tämligen klart att hon själv antar ståndpunkten att när en författare släppt lös sin skapelse i världen, så tillhör den inte längre endast författaren själv. (I ett citat som jag bloggade om, får man till och med intrycket att eftersom läsaren äger romanfiguren lika mycket som författaren, så innebär det att författaren inte får göra vad hen vill med sina skapelser. Är det måhända därför läsare blir så arga när författare tar livet av hjältarna?)

Jag är delvis med på denna tanke. En läsare som upplevt Emil i Lönneberga, Anne på Grönkulla, utvandraren Karl Oskar och Bridget Jones har förvisso gjort dem till sina. Men får man göra vad som helst med dem för den sakens skull? Skriva och om förvanska och omtolka och nytolka? Jag är inte helt säker på att jag som läsare tycker om att andra läsare gör så där.

Jag funderar förresten mycket över vad det är hos just Söderberg som får så många att ge sig på att skriva om hans historier. Gunbritt Sundström skrev Till Lydia, som en modernare version av Den allvarsamma leken – dessutom skildrad ur Lydia Stilles synvinkel. När hon står i strålkastarskenet blir den olyckliga kärlekshistorien lite annorlunda. Bengt Ohlssons Augustprisbelönade Gregorius tar sig i stället an den förtalade (och sedemera mördade) prästen i Doktor Glas, och Ekman skruvar då alltså samma historia ett varv till genom att låtsas göra verklighet av en fiktion när hon skildrar en tänkt förebild till (eller en galning?) Doktor Glas. Mördar folk för egen vinning gör han hur som helst.

Omtolkning av historier är ju inget nytt. Tvärtom kan man med fog äntligen få användning för uttrycket redan de gamla grekerna, och sedan lista alla versioner av berättelserna kring till exempel Orestes, Sköna Helena, eller Faedra. Andra – senare – exempel är tolkningar av Faust-legenden. Men det är betydligt ovanligare att moderna berättelser med en namngiven och känd författare skrivs om.

Och det är ju inte utan att jag funderar lite extra över varför just Hjalmar Söderbergs böcker pockar och lockar till nytolkning. Har han ovanligt intressanta karaktärer? Är hans historier osedvanligt välskrivna, eller mer än lovligt ofullbordade? Har folk inget bättre för sig?

Förresten undrar jag varför ingen kan ge sig på att skriva om Söderbergs självbiografiska Martin Bircks ungdom, för den tycker i alla fall jag är så tråkig att den skulle behöva piffas upp lite. Där skulle man gärna vilja se historien från ett annat håll; vad tyckte egentligen hans älskarinna om att år ut och år in leva med en förbindelse som aldrig legaliserades av ekonomiska skäl?

Pussel

Igår såg jag med ett öga på filmatiseringen av Nessers Fallet G. Jag tycker ju att boken är en av de bästa i van Veeteren-serien (jag har skrivit om den här, men om du inte vill få veta vem mördaren är ska du inte läsa), men denna filmatisering var – liksom de få övriga jag har sett – långt ifrån upplevelsen jag fick av att läsa boken.

Men nu var det inte det jag tänkte skriva om, utan det intressanta just med det här hänvisandet till "Fallet G", som pågår i stort sett genom hela van Veeteren-dekalogen. "Fallet G" är det fall som satt flest myror i huvudet på den gamla kommissarien, för han har alltid varit övertygad om att G varit skyldig till mord, men aldrig begripit hur. Mycket passande skriver sedan Nesser om upplösningen av G-fallet i den allra sista (hoppas jag) romanen om van Veeteren.

Jag har ganska länge funderat över om Nesser från början var på det klara med deckargåtan "G". Hade han plotten klar i sitt huvud redan när han började låta Veeteren sucka över det olösliga fallet, eller växte det så småningom fram en tanke på att han borde skriva en sista deckare där just G-fallet löstes upp? Och så fick han sätta igång och konstruera en riktigt invecklad plot, så att var och en måste förstå att detta var ett fall som skavt i van Veeteren genom alla år.

Ett annat exempel, där det verkar vara så att författaren fått pussla och fundera i efterhand är boken Beedle the Bard av J. K. Rowling. I den sista boken om Harry Potter får Hermione  en bok i arv av Professor Dumbeldore, nämligen en sagosamling, lika klassisk i trollkarlarnas värld som bröderna Grimm är hos oss. Boken heter Tales of Beedle the Bard, och särskilt en saga i den spelar en avgörande roll för utgången av Harry Potter-eposet. Ett par år efter det att serien avslutas ger J. K. Rowling i välgörenhetssyfte ut en bok som heter Tales of Beedle the Bard. Jag har läst att hon åtminstone inte hade alla sagorna klart för sig när hon skrev böckerna om Harry Potter, och att det blev en utmaning att skriva denna sagosamling, så att den blev trovärdig, och motsvarade alla de hänvisningar till dessa klassiska sagor som faktiskt görs i böckerna.

Jag tycker sådana här spin off-böcker (eller vad man ska kalla dem) är väldigt intressanta. Jag kan föreställa mig hur en del författare verkligen sliter sitt hår för att de kommit på något otroligt bra vändning eller händelse som de vill använda, men de bakbinds av andra händelser och referenser som redan finns i tidigare verk. (Jag tycker mig minnas olyckliga lösningar på det här, men jag kommer inte på några konkreta exempel.)

Och så försöker jag komma på fler sådana här böcker, och tänker att det vanligaste kanske är att man skriver en bok som kommer före en tidigare i bokserien. Som Kulla-Gulla på Blomgården, som skrevs sist, men kronologiskt utspelar sig först. Eller Anne på Ingleside, som är den sista Anne på Grönkulla-boken som skrevs, långt efter de andra, men som har två eller tre ytterligare böcker som följer på den kronologiskt. I båda de här serierna finns en del skarvar som är ganska synliga för den uppmärksamma. Därutöver tänker jag på Peter Pohls Micke-serie, som ju skrivits i allt annat än kronologisk ordning.

Kvartetten som åt smörgås

Jag tänkte återknyta till ett spår från slutet av april, innan min hektiska vår började. Då läste jag Elin Wägners Pennskaftet och blev alldeles betagen (och dessutom rätt arg för att ingen talat om att den var så bra). Därefter gick jag raskt till biblioteket och lånade hem Norrtullsligan och läste den. När jag nu äntligen samlar mig och skriver om boken har det alltså gått så där sex sju åtta veckor och mina intryck har mognat lite grann. Det är ett annat sätt att säga att jag helt enkelt har hunnit få en massa halsbrytande associationer sedan dess, och att fortsättningen av det här inlägget ska handla om analys och jämförelser och sånt där. Om du inte orkar läsa det kan du nöja dig med att jag tyckte Norrtullsligan var bra.

Boken handlar om fyra unga kvinnor som delar lägenhet (två rum utan kök, och naturligtvis inget badrum) hos en änka på Norrtullsgatan. Berättarjaget är Pegg, som typ är 23 och har kommit till Stockholm med sin lille bror i släptåg (jag tror han heter Putte och är sisådär 11 eller 13 år). Deras föräldrar är döda och det är nu Peggs ansvar att dra försorg om brodern. Han blir inackorderad för att gå i skolan, och Pegg flyttar in i det lilla kvinnokollektivet. Och där fanns som sagt inget kök. Det man mestadels äter är mackor, och längtan efter lagad varm mat genomsyrar den här boken. Liksom solidariteten att den som har pengar bjuder de andra på gårdagens bröd från bageriet, och pilsner. Kanske till och med lite smör!

Det här är en bok med frisk och frejdig ton, ungefär som en Sickan Carlsson-film (åh, jag älskar Sickan Carlsson, men här finns ett sammanfattande youtube-klipp för den som inte är bekant med denna den svenska filmens allra små raraste smilgropar). De bittraste erfarenheter tas med en klackspark och återges med ett leende. Wägner är alltså lika slagfärdig och rapp som i uppföljaren Pennskaftet (som skrevs efter Norrtullsligan).

Men det här är ingen rösträttsbok, utan här är temat rätten att arbeta. Och att få betalt för det. Det är högaktuella frågor också idag, då vi diskuterar svarta jobb och vita jobb, hur arbetslösheten bland unga skjuter i höjden, hur högskoleutbildning kan göra den arbetssökande överkvalificerad för de jobb som finns, och där arbetslösa utförsäkras. Ett samhälle där det inte finns jobb till alla, men där folk ändå måste försörja sig och får skylla sig själva. Lite 1908 känns det.

Den där arbetsrätten har hos Wägner ett könsperspektiv (och i viss mån klassperspektiv). Varför ska kvinnor arbeta? En fråga som delas upp i två: Å ena sidan: Varför ska de ta jobben från männen, låta dem gå arbetslösa och oförsörjda? Och å andra sidan: Varför ska de arbeta (oftast mer) för halva lönen? Här finns också klassperspektivet, där unga kvinnor från välbärgade klasser kan ta ett arbete för att roa sig eller för all del kanske bidra på sitt sätt, men naturligtvis utan att begära full lön för detta. Pegg frågar den yngsta flickan (som heter Magnhild, men kallas Baby) i Norrtullsligan:

- Baby, sade jag, vad har du i lön? 

- Sextiofem. Hur så?

- Och hur länge har du varit på Bolagen?

- Knappast ett år än. Säg ingenting om löneförhöjning! Bad en gång i våras, därför att jag inte kunde leva på sextiofem.

- Nå?

- Ja, chefen svarade så mycket som, att fröken vet väl, att det här är ingen försörjningsinrättning.

Och de har också helst bättre flickor med pappor i bolagets tjänst, som håller dem med rum och städning och lagad mat tre gånger om dagen.

- Är det meningen, sade jag, att lönen skall vara till parfymer och handskar och choklad Suchard?

- Det är meningen, sade Eva.

Klassperspektivet och den dåliga lönen märks även på andra sätt. Berättarjagets Peggs rika kusin gifter sig, och när Pegg berättar om brudklänningen för väninnorna kan hon meddela att: "Lägg ihop alla våra löner för den här månaden, så får du ungefär hälften av vad kapseln [dvs brudklänningen] kostade." (s 93) Däremot ser jag inga ifrågasättanden av att de rika har mer pengar (boken är trots allt skriven några år före ryska revolutionen), utan här handlar frågan mer om varför de flickor som försörjs av sina fäder ska ta arbete från de unga kvinnor som behöver det för sin försörjning. Och varför de rika flickorna ska dumpa lönerna för de fattiga!

Boken är en underlig blandning av kvinnogemenskap, klasskamp, arbetsrätt och flärd. Och sex. Ett tag funderade jag på att jämföra den här kvartetten med Carrie och hennes väninnor i Sex and the City, men det haltade lite grann, även om Norrtullskvartetten och deras väninnor sannerligen är lika giftaslystna som någonsin Carrie. På ett par ställen i boken skämtas det om att de borde skaffa sig älskare och äkta män som kan försörja dem (det är precis samma skräck som Jane Austen hanterar i sina romaner, för övrigt. Det kan man tänka på när man beskyller henne för att vara "romantisk". Hennes böcker är ju tvärtom kärva berättelser om hur svårt det är för fattiga flickor att kunna försörja sig, och hur de är tvingade att ta den som vill ha dem trots att de inte har pengar). Hos Wägner kan  man definitivt ana rädslan för vad som ska hända den dagen man inte kan arbeta längre. Emmy, den äldsta i ligan på Norrtull, ligger i stort sett däckad efter arbetsdagens slut. Hennes glädjeämne (?) är att brodera samma bonad om och om igen (hon ger bort dem i present, och de har alltid lydelsen "Lär att lida utan att klaga"), men det är tydligt att hon faktiskt är riktigt sjuk. Hon har däremot inte alltid råd att betala till sjukkassan, men mot slutet av boken förstår man att hon insett att hon nog inte har så mycket val. På s 95 säger hon så här:

Ser du, nu har jag slutat bonaden, sade hon. Lär att lida utan att klaga! Och i morgon går jag till doktorn. Jag betalte in till sjuk- och begravningskassan i går för kvartalet. Så allting är klart nu...

Jag gråter lite när jag läser den här boken. Och jag skrattar ganska mycket, för det jag slås av igen är framför allt humorn hos Wägner. Åh, jag tycker hon är så rolig. Man måste gång på gång stanna upp och fnissa till mitt i härligheten. Humorn finns både i framställningen av sakernas tillstånd, i berättarjagets röst, och i dialogen mellan flickorna. Här är det söndagsmorgon och Eva säger:

- Den som är yngst får stinga upp och koka kaffe!

Och Magnhild jämrade:

- Jag skall väl inte vara yngst i dag igen! Jag var yngst i söndags. (s 25)

Det här sättet att berätta, att skämta, får mig att dra en rak linje från Wägner till exempelvis Astrid Lindgrens Kati-böcker (det kan inte vara någon tillfällighet att Katis bästa väninna (och rumskamrat) heter Eva, precis som Peggs!!) Jämför det här utdraget från s 12 i Kati i Italien (Kati och Eva sitter och ordnar till det i sitt gemensamma hem):

- Heminredningsdriften och frutitelsdriften har kommit mången flicka på fall, sa jag vist. Ja, ja, det är kanske inte så konstigt förresten.

- Åja, sa Eva, så himla märkvärdigt underbart kan det väl inte vara att plötsligt få heta exempelvis fru Johansson. Och för stackars Johansson måtte det vara så lagom roligt, när han kommer underfund med fruns rangordning: Först kommer handdukarna och sen kommer matsilvret och sen kommer kaffeservisen och sen kommer ingenting och sen kommer Johansson.

(s 12 Kati i Italien, Astrid Lindgren, från 1952).

Lite grann associerar jag vidare till tonen och stilen hos Gun-Britt Sundström (även om jag tycker att det hos hennes raljerande ton i Maken, och ännu mer i För Lydia finns djupare stråk av vemod än hos Wägner och Lindgren). Det här kommer från början av Maken, när berättarjaget Martina just träffat Gustav som frågar vad hon gjort tidigare:

- Vad gjorde du i England, jobbade au pair?

Jag skakar på huvudet, au pair-flicka, jag! (När jag hör ordet hushåll osäkrar jag min revolver.)

- Lärde mig engelska och sådde min vildhavre.

Spårvagnen pinglar i pausen som uppstår.

- Vad ska du bli när du blir stor då?

- Större än jag är tänker jag inte bli, svarar jag kort; vad har han med min framtid att göra, det är ett ämne som jag undviker att beröra ens med mig själv. (s 9)

Ja, Wägner är rolig, också när hon är allvarlig. Som här, när Pegg frågar minstingen Baby om hennes erfarenheter av karlar:

- Är detta första gången en herre märker, att du finns till, Baby? sade jag. Hur gammal är du?

- Aderton år, Pegg, men jag har alltid bott i Halmstad.

Jag lade min hand på hennes krusiga huvud och bad någon slags liten bön för henne.

Jag märker att det här jag skriver behandlar så lite av vad boken handlar om. Baby strejkar till exempel och mister arbetet, och tvingas så småningom ta ett med ännu mindre betalt. Emmy blir ju sjuk, men det tar inte arbetsgivaren hänsyn till. Pegg kurtiseras av sin arbetsgivare, men vill till sist inte nöja sig med att bli hans älskarinna. Eva återser till slut en gammal kärlek, och gifter sig och ligan upplöses. Det är glädje, sorg, goda vänner och ett liv som går att leva, men som skulle kunna vara bättre. Och kvinnor som kämpar för att det ska bli bättre! Framför allt är boken en verklighet som är hundra år gammal men alldeles oemotståndligt lättillgänglig.

Om jag ska dra en sista parallell så får det bli till den flick-kvartett som hyr hus tillsammans och tar sig igenom högskolan i Kingsport, i tredje boken om Anne på Grönkulla (den som på svenska heter Drömmens uppfyllelse, och i kanadensiskt original har det mer världstillvända namnet Anne of the Island, och utkom 1915). Hos Anne är flickorna mer privilegierade. De utbildar sig och även om flera av dem ska komma att försörja sig efter denna (Anne undervisar ju sig igenom fyra år i nästkommande bok, till exempel), så kommer de alla från goda familjer, och kommer inte att stå på bar backe efter studierna. Men L. M. Montgomery har också hon en kvinnoverklighet bakom sin skildring av Annes studieår. Kanske är Norrtullsligan ett dokument av vad de svenska kvinnorna gjorde under samma tid?


P.S. När jag skrev det förra inlägget om Wägner föreslog någon (aka "Snowflake") en orgie (aka "festival") i Wägnerläsning. Det är alltså det jag håller på med, så här lite för mig själv. Eftersom jag hemskt gärna vill läsa mer av Wägner å det snaraste, men är drabbad av förbannelsen att om jag börjar prata om och planera för vilka böcker jag ska läsa, så blir de inte utlästa, så drar jag inte i någon festival just nu. Men om nån vill läsa och diskutera och länka (eller starta Wägner-festivaler med specialdesignade loggor och invigningslåtar och smörgåsbord i form av ett pennskaft) så är jag den första att applådera uppmuntrande (aka  "spamma kommentarsfältet"). 




P.P.S. Det har gjorts stumfilm på Norrtullsligan, förresten. Och enligt kommentarerna hos den här länken var den riktigt bra. 

Omgiven av Snödrottningen, Spökskogen och Mörka speglande vågen

Jag vill gärna balansera det sorgliga och dödsallvarliga i mitt förra inlägg med att dela en högst konkret iakttagelse jag gjorde häromdagen:

Mitt hus har gröna gavlar!

Tänk, att jag inte observerat det förut, trots att jag själv är den som både valt och köpt färgen!

Jag insåg nästan samtidigt att jag dessvärre sover i det västra gavelrummet. Det var ju lite konstigt planerat, faktiskt.

Tuberkulos

Lyrans tematrio den här veckan är helt sjuk! Jag tänkte därför att jag skulle uppmärksamma några böcker om tuberkulos. Sjukdomen i sig har haft många epitet genom historien. Den vita döden, till exempel. Den har varit en del av mänsklighetens historia under många tusentals år (det finns till exempel egyptiska mumier som har tydliga missbildningar till följd av sjukdomen). Det är inte heller bara människor som kan drabbas: de flesta däggdjur kan få tbc. Och ormar också för den delen. Tbc förknippas i regel med den typiska – och mycket smittsamma – form som sätter sig på lungorna, men det går att få tbc i en massa kroppsdelar.

Rent litterärt har tuberkulosen haft oerhört stor betydelse; en ofattbar mängd författare (och andra konstnärer) har varit drabbade av tuberkulos, antingen de själv har varit sjuka, och kanske dött, eller haft anhöriga som dött i sjukdomen. Bellman, Edith Södergran, Harriet Löwenhjelm är exempel på några svenska författare. Vill vi vara mer internationella så varför inte exempel som Brontësystrarna, Tjechov, Camus (som visserligen dog av något annat) och Molière. Det finns de som menar att det var just denna närhet till döden som orsakade febrigt produktiva tillstånd hos många av dessa författare; de visste att de med stor sannolikhet skulle dö, och denna dödsångest skapade en hektisk kreativitet.

Sjukdomen i sig har ibland ett romantiskt skimmer över sig. Sanatorier i schweiziska alperna. Diskret hostande och några röda droppar mot det vita täcket. Det långsamma borttynandet som gav tillfälle för både den sjuke och anhöriga att förbereda sig och ta avsked. Memento mori. Några litterära typexempel: Kameliadamen (aka la Traviata),  Ruby Gillis i Anne på Grönkulla hon, och den lilla flickan i skillingtrycket I en sal på lasarettet.

Här är tre böcker som tar upp tbc på ett eller annat sätt:

Tuberkulos av Bi Puranen. Detta är Puranens avhandling, som tar upp tuberkulosen ur ett sociokulturellt perspektiv. Lika upplysande som skrämmande. Svår att få tag på, men borde kunna beställas från vilket bibliotek som helst i din närhet.

Bergtagen av Thomas Mann. Den här Nobelpristagaren hör till dem som överlevt sjukdomen. Han vistades under många år på sanatarium, och den här boken liknar han en sådan vistelse vid att vara bergtagen, dvs att försvinna från det vanliga livet under en period, att isoleras och att inte räknas.

Förälskad i livet av Bi Puranen och Tore Zetterholm. En coffeetable-bok om tuberkulos, som presenterar ett smörgåsbord av författare, konstnärer och kompositörer som drabbats av sjukdomen genom tiderna. Dessutom kortfattade historiska och medicinska förklaring till sjukdomen och dess utbredning. Ingrid skrev om boken här.

Och som avslutning I en sal på lasarettet, här framförd av Thomas di Leva (och ja, jag gråter varenda gång jag hör den här):




Som bonus till Lyran (som jag vet är en större Simsfantast än mig) vill jag även länka till detta youtube-klipp, där sången illustreras av olika Sims-klipp (och här gråter jag ännu värre, buhu, tänk att hon aldrig får komma hem till mor, den lilla).

Bilden som illustrerar det här inlägget är en målning av Edvard Munch (ja, han med skriket). Han gjorde flera varianter av denna målning, som kallas Den sjuka flickan, och föreställer hans  storasyster, som dog i tbc, endast 15 år gammal. 

Produktplacering

Jag läser hos Martina på Ett hem utan böcker om en bokklubb som just nu läser Pickwickklubben. Det får mig att överväga om jag ska hänga på läsningen lite i hemlighet så där. I större delen av mitt liv har jag velat läsa den här Dickens-boken, eftersom det är en av Anne på Grönkullas älsklingsböcker; efter en intensiv tentaperiod i boken Drömmens uppfyllelse är det just en omläsning av Pickwickklubben som hon hänger sig åt. Naturligtvis äger jag ett eget exemplar, i engelskt original The Pickwick Paper. Runt 870 sidor är den. Det är väl det som ständigt får mig att tveka. Det är inte bara läsning. Det är ett projekt, som är lite för stort för att jag ska åta mig det just nu. (Banne mig, om jag inte tror att Anna Karenina har en större chans här!)

Men företeelsen att få boktips genom andra böcker är annars intressant, tycker jag. Jag har tidigare nämnt Maria Gripes lobbande för Dorian Greys porträtt i boken Skugg-gömman. Från min barndom minns jag också exempelvis det idoga läsandet av Kristens resa som flickorna i Alcotts Unga kvinnor ägnade sig åt.

Det mest slående exemplet återfinns dock i Edith Nesbits böcker. Jag läste dem med stor förtjusning. Det var upptäckten av Huset Ardens gåta som fick mig att på allvar överge bibliotekets Hcf-avdelning och börja läsa Hcg-böcker; böcker utan bilder på varenda sida! Men i en av Nesbits böcker (och jag kan för mitt liv, och trots en massa bläddrande i de utrensade biblioteksexemplar som jag har i min ägo, inte komma ihåg vilken) låter hon en av huvudpersonerna få en bok i födelsedagspresent. Och det speciella med den boken är att den är skriven av – Nesbit själv! Om jag inte minns alldeles fel är presentboken Amueletten. Nå, denna bok fanns inte på mitt lilla skol/by-bibliotek, och i flera år sökte jag den förgäves. När jag äntligen fann den var jag lite för gammal för att uppskatta den. Men jag tänker ibland på hur Nesbit hajpade sig själv, och på att det ändå måste vara lite unikt.

Visserligen är det inte ovanligt att särskilt i serieböcker för barn och ungdomar hitta sådana där hänvisningar som säger till exempel att "detta kan du läsa om i boken Fem söker en skatt". Och det är för all del inte bara barnboksförfattare som sysslar eller sysslade med sånt här. Sommarens omläsning av Dorothy Sayers böcker ger precis samma sak vid handen. I partier kryllar det faktiskt av fotnoter som säger att detta kan man läsa om i Oskuld och arsenik, eller En sky av vittnen eller Mysteriet på Bellonaklubben.

Man ser inte det här så ofta i moderna böcker. Det är lite synd faktiskt. Att produktplacera sina egna titlar eller andra är en ganska trevlig intertextualitet. Betydligt trevligare än att droppa designnamn och namnet på olika bruna drycker. Och boktitlar får gärna nämnas i lite alla möjliga sammanhang utan att det stör mig. I Abbas The day before you came läser sångaren till exempel Marilyn French.

Min vän Anne

Snowflake läser Anne på Grönkulla. För den som inte orkar läsa boken, eller ens hela Snowflakes reflektion bjuder jag här på ett mycket tänkvärt Anne-citat. Tyvärr har jag inte noterat från vilken bok det är taget, men jag tror det kanske är från Drömmens uppfyllelse eller Anne på egen hand. Någon som vet?

Tänk så mycket roligt man kunde ta sig för i livet,

bara inte folk alltid skulle 'prata'.

Vad jag läste!

För 30 år sedan fyllde jag 6 år. Jag hade precis lärt mig läsa, men mina föräldrar läste fortfarande för mig varje kväll. Min farmor gav mig Kulla-Gulla på Blomgården i födelsedagspresent, och som jag minns det var den boken upptakten till mitt stora intresse för "förr i tiden". Jag ville nästan bara läsa böcker som utspelade sig för länge sedan. I julklapp fick jag Vid silversjöns strand (den fjärde delen i Lilla huset på prärien-serien). Vi fick gå till biblioteket och låna första delen, och på den vägen är det. Strax därpå gjorde jag bekantskap med Anne Shirley från Grönkulla, och ända sedan den tiden har Laura, Gulla och Anne varit tre av mina absolut bästa vänner.

För 20 år sedan var jag 16 år, just i brytningstiden mellan barn och vuxen. Jag läste Jane Eyre och Brott och straff. Jag läste Peter Pohl, allt varvat med mina kära gamla flickböcker. Jag hade börjat gymnasiet och vi läste litteraturhistoria, och även om jag inte ens då fascinerades av de gamla grekerna gick jag inspirerad till det lilla skolbiblioteket och hittade Tristan och Isolde. Något år senare introducerade en bokälskande granne mig för Salinger och Klas Östergren (Fattiga riddare och stora svenskar var en fantastisk upplevelse för mig). Egentligen är min läsning vid den här tiden typisk för mig än idag - det är en blandning av stort och smått, ungdomsböcker och höglitterärt, klassiker och nyutkommet. Tips från litteraturhistorien och tidningarnas recensionssidor. Lån av kompisar och bibliotek. Böcker från släktingarnas bokhyllor och sådant som jag sedan länge köpt på mig.

För 10 år sedan lite drygt påbörjade jag en forskarutbildning. Jag hade bestämt mig för att verkligen läsa allt och inte fuska mig igenom litteraturen som jag "alltid" gjort tidigare (trots att denna min tidigare strategi hade visat sig så framgångsrik). Det innebar att jag läste jämt. Jämt jämt jämt satt jag med näsan i någon jobb-bok. Jag hade stora anteckningsböcker där jag antecknade, jag gjorde sammanfattningar och skrev rent. Usch, det var en jobbig höst, där jag inte läste en enda roman (läsloggen slutar i mitten av oktober med Peter Pohls bok Men jag glömmer dig inte). Sedan insåg jag att jag inte kunde fortsätta på det sättet. Jag återgick till att läsa jobbrelaterade saker mer översiktligt, och att lustläsa de romaner jag hann med, och mådde mycket bättre. Jag började exempelvis läsa Atwood vid den här tiden. Upptäckte min stora favorit Gitta Sereny (åh, jag minns ännu hur jag med ett stort stipendium på fickan gick till bokhandeln och köpte både Serenys Ohörda rop och Melissa Müllers biografi om Anne Frank. Inbundna. Utan att tveka. Det var lyxigt på den tiden (nu har jag mycket bättre lön, så nu kan jag köpa nästan vilken bok jag vill, även om jag kanske inte har råd att köpa hur många som helst)).

För 5 år sedan blev jag sjuk. Jag kunde inte lyfta mina händer ens så mycket att jag kunde lägga dem på tangentbordet. Jag var deltidssjukskriven länge, och förmådde bara läsa mycket begränsat, eftersom jag inte kunde lyfta upp böckerna så att de hamnade i ögonhöjd, och inte böja ner nacken så att jag kunde se i boken. Under flera månader fick jag stötta upp böcker på olika sätt. En vinklad läsplatta hjälpte mig om jag satt vid ett bord. Jag kunde ligga på rygg i soffan korta stunder, och med en hjälp av en tjock kudde på magen kunde jag hålla upp lätta pocketböcker. Men jag läste inte mycket under den här perioden, och det jag ändå läste var lättsmälta pocket, som inte krävde så stor koncentration. Torey Haydens alla psykologiska fall, till exempel. De är faktiskt inte så dumma, om man inte har möjlighet att läsa något annat.

Den här utmaningen kommer från Boktipset - ni na ni na ni nanna. Och jag tror jag ska göra om den vid något annat tillfälle, och slå ner på mitt läsliv för 33, 22 och 11 år sedan. Då hände det grejer :-)

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

En historia om något helt annat

I boken Vår vän Anne, den andra delen av Anne på Grönkulla serien, arbetar Anne Shirley som lärarinna. En av hennes elever skriver följande uppsats (s 90 i min utgåva; stavfelen är kopierade från texten):

Om fåglar

Snela Fröken jag tror att jag skall skriva en uppsats åt fröken om Fåglar. Fåglar är mycket nyttiga jur. Min Katt fångar Fåglar. Han heter William men min Pappa kallar honom Misse. Han är Randig tvärs över och han fick ett av sina Öron avfrusna i Fjor vinntras. Annars skulle han ha ett mycket Vackert utseende. Min morbror har tagit opp en katt. Den kom till hans hus en dag och ville inte gå sin veg och morbror sa, det får man Verkligen ursäkta honom, för många mänisjor har inte bättre vett, han låter den såva i sin Gungstol, och min moster seger att han tycker mera om den än sina Egna Barn. Det är inte rätt. Vi bör vara vänliga mot Katter och ge dem nymjölkad mjölk, men vi bör inte vara Snellare mot dem än mot våra barn. Nu kan jag inte hita på nåt mera just nu för denna gång från edward ClaY

Jag har den här lilla uppsatsen i bakhuvudet när jag läser Doris Lessings bok Om katter. Det finns två orsaker till detta. Den första är att både den fiktiva uppsatsen, och Lessings bok genomsyras av ett intresse för och en kärlek till katter, som inte kan undertryckas av aldrig så många fakta. Den andra orsaken är att liksom den lilla texten ovan föregivs handla om fåglar, men egentligen handlar om något helt annat, så påstår Lessing att hennes bok handlar om katter, men egentligen berättar den helt andra historier. Om mamman som hade ansvaret för att avliva överflödiga ungar och gamla och sjuka katter på farmen i Rhodesia. Om den farliga tillvaron med ormar som fanns överallt. Om hur ensam någon är när katterna är den enda som skänker tröst och värme när man är sjuk. Om hur vi blir människor först genom att behandla våra katter som våra likar. 

Lessings bok är en bok för alla som älskar katter; alla som haft en katt kommer känna igen sig i hennes beskrivningar av kattungar som lär sig äta, löpande katthonor som åmar sig och näpsta katter som förorättade drar sig undan under en soffa. Läs den om ni vill veta något om människor... eller katter. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Det stora kriget - på modet igen

På Valborgsmässoafton tog Vetenskapsradion Historia upp en ny avhandling av Lina Sturfelt, Eldens återsken.    Första världskriget i svensk föreställningsvärld. Det är spännande att höra om en historia som ligger så nära, men som för de flesta har överskuggats av bilder, (dokumentär)filmer och litterära skildringar av det mer näraliggande andra världskriget. Lyssna i efterhand på nätet, eller ladda hem som podradio!

Det är lite på modet nu, "det stora kriget". Jag tänker så klart även på Peter Englunds bok Stridens skönhet och sorg som kom precis innan jul. (Trots att det var den bok jag köpte till mig själv i julklapp har jag hittills endast kommit 34 sidor in i boken, och det var fyra månader sedan jag öppnade den senast. Men det är inte bokens fel. Eller lite grann är det bokens fel. Den är så tung att jag inte kan släpa med den på bussen, med mindre än att jag lämnar dator eller lunchmat hemma. Och jag upptäckte snabbt att det är inte en bok som vinner på att man läser pyttekorta stycken i taget just innan man somnar. Men snart  är det semester och dags att ta tag i den igen.)

Andra böcker, för den som inte vill läsa de allra tjockaste böckerna om första världskriget är Englunds "kortversion": Brev från nollpunkten. Det är en av de bästa essäsamlingarna jag har läst, och den har flera essäer om olika aspekter av första världskriget. Jag rekommenderar den varmt. En riktigt bra studentpresent, faktiskt (förutsatt att studenten i fråga är något sånär historiskt intresserad).

På romanfronten kan man  (förutom På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque) läsa En långvarig förlovning av Sebastién Japrisot. (Och se före eller efter den vackra filmen med Audrey Tautou!)  Eller varför inte läsa (om) Lilla Marilla av Lucy Maud Montgomery, där Anne på Grönkullas yngsta dotter får ta hand om ett moderslöst krigsbarn, medan fadern strider i Europa. Lite flickrumssentimental, men en fin skildring av hur livet pågick i Kanada, både långt ifrån krigsskådeplatsen, och samtidigt så nära för alla dem som hade sina älskade i en tröstlös skyttegrav där någonstans. Se däremot inte teve-serien där Anne själv anakronistiskt springer runt i skyttegravsleran med en baby i famnen!

För att jag vill leva så många liv jag kan!

Att läsa romaner är ett sätt att maxa livet. Utan böckerna skulle jag bara ha mitt liv här och nu, och inget större fel i det. Men visst är det intressant att jag kan förflytta mig från denna brådmogna vår 2009 och mina cirklar som förbinder hem och jobb med dagis, vårdcentral och inköp, till en fattig, parisisk konstnärstillvaro sedd genom en norsk ung kvinnas ögon - som i Cora Sandels Alberte-böcker.

Eller leva med indianer! Våren när jag var elva år gjorde jag det, tillsammans med Helmer Linderholms böcker vandrade jag både På krigets röda stig och  bland Fredsstigens röda. En del av mig är fortfarande indian.

Jag har levt medeltidsliv, till exempel som flickan Ylva i Sven Wernströms Trälarna-serie, som Kristin Lavransdotter, som rider där på sin häst i de norska dalgångarna, som ung novis i ett kloster i en förvirrad tid i Umberto Ecos Rosens namn.  Jag har haft kärleksfulla föräldrar som Laura Ingalls, och jag har varit föräldralös som Anne på Grönkulla, Jane Eyre, Oliver Twist och Kulla-Gulla.

Jag har varit blaserad, homosexuell dandy i Dorians Grays porträtt. Jag har varit arg ung man i Plus minus noll av Alexander Skantze, och förvirrad ung man i Josephs Hellers Moment 22, och förälskad ung man i Per Nilssons Hjärtans fröjd, och cynisk ung man i Salingers Räddaren i nöden, och dum ung man i En ond man av Hans Alfredsson, och ung man utan framtid i Mannen utan öde av Imre Kertész, och handikappad ung man i Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon.

Som Röda Nejlikan har jag har smugglat dödsdömda aristokrater över Engelska kanalen, och gäckat både min hustru och min konung. Jag har levt ett liv efter detta med såväl Dante (Den gudomliga komedien) och Carina Rydberg (Osalig ande). Som Robinson Crusoe har jag bott 28 år på en öde ö (för som Robinson tycker jag att öar är öde om de inte befolkas av vita män). Som Huckleberry Finn har jag seglat nerför Mississippifloden på en flotte, och som Raskolnikov har jag mördat folk som jag inte tyckte hade lika stor rätt att leva som jag.

Jag har besökt Sri Lanka i Michael Ondaatjes Anils skugga, jag har varit polis på Island i Arnaldur Inriðasons deckare, jag har levt i Kina under kulturrevolutionen i Vilda svanar av Jung Chang. Jag har många, många gånger besökt England (frågan är om det inte är mitt favoritmål, i ur och skur, genom alla tider?), men ibland gjort mindre utflykter inom Skandinavien. Som Den stängda boken av Jette A Kaarsbøl, eller Kjaerstads Wergelandtrilogi. För att inte tala om att Karen Blixen tagit mig med till Afrika, och Tjechov till en rysk datja. Jag har rest till fjärran planeter, jag har rest in i framtiden, och tillbaks till forntiden. Under havet, och i luften.

Det bästa av allt är att jag kan leva om vilket som helst av de här liven när jag vill. Hur många gånger som helst.

Vilka liv har du levt?

Där man minst anar det...

En kompis till mig skriver med tunn tunn spindelblyerts i början av sina böcker upp de sidor där det finns textstycken med citat som hon tycker är bra. Det här vet jag eftersom jag många gånger har lånat böcker av henne. Bläddrar man till sidan 78 eller vad det är får man leta noga för att hitta hennes försiktiga understrykning av det hon tycker är intressant.

Ibland har jag kopierat idén, och sålunda hittar man även i en del av mina böcker noteringar om sidor (dock inte närmelsevis så tunna, och inte heller alltid i blyerts), och understrykningar. Oftare har jag dock skrivit av citat i min gröna, tjocka citatbok. Där finns vid det här laget högt och lågt. Aforismer som jag plockat upp från citatsamlingar, utdrag ur låttexter, och så korta rader från alla möjliga böcker. Från Nietzsche till Susanne Alfvengren.

Det intressanta är att en ganska alldaglig bok kan rymma pärlor. En riktigt dålig författare kan få till en formulering som jag gärna vill komma ihåg på ett eller annat sätt. Och ibland kan man läsa en riktigt bra bok, och förtvivlat försöka hitta en eller ett par meningar som fångar andemeningen av det som sägs, men skribenten som kan tillhandahålla ett så ypperligt helhetsperspektiv är inte samtidigt begåvad med det korta och kärnfulla.

Men det mest orättvisa i sammanhanget är att en citat som lyfts ur sin kontext kan få en helt annan betydelse, på gott och ont.

Nåväl, här kommer två tänkvärdheter från min samling:

I butiken vid entrén såldes billiga väskor och jag köpte den stora läderbagen för att den såg ut att tillhöra den jag ville vara.

ur Den jag aldrig var av Majgull Axelsson, s 65

Tänk så mycket roligt man kunde ta sig för i livet, bara inte folk alltid skulle 'prata'.

Anne Shirley, i Anne på Grönkulla eller någon av de andra Anne-böckerna (jag har inte noterat vilken), av L. M. Montgomery

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.