Natten blir svår. Och morgondagen blir bortom allt förstånd ohygglig.

Det finns en bok som hör till dem jag läst om allra flest gånger. Och den kan inte förbigås så här dagarna före jul, när jag sitter omgiven av ett vitt snölandskap; skottningsdrivorna är mer än meterhöga, och ytterligare en halvmeter snö förväntas under natten. Det är lite i mesta laget också för den som ständigt drömmer om en vit jul.

Som Will gör – pojken i Susan Coopers bok En ring av järn. Han som fyller 11 år den 22 december. Och den födelsedagspresent han mest önskade sig var något som ingen kunde skänka honom: det var snö, härlig djup allt övertäckande snö, och den kom aldrig. (s 7). Will är yngsta barnet och sjunde sonen i den stora bullrande familjen Stanton. Mitt i förberedelserna för jul och för hans födelsedag händer underliga saker. Kaninerna blir rädda för honom, radioapparaten sprakar, råkorna flyger lågt och Mr Dawson på granngården ger Will en underlig liten tingest: en cirkel av järn genomskuren av ett kors. Det är också Mr Dawson som yttrar de olycksbådande orden som jag använt som rubrik för det här inlägget.

Natten till Wills födelsedag kommer verkligen snön. Det välkända landskapet är inbäddat i snö när Will vaknar efter en skräckfylld natt; hans vindfönster har öppnats och snön har virvlat in i hans vindsrum, skräckfyllda drömmar om vandrare och råkor har hemsökt Will. Men på morgonen är allt lugnt. Väldigt lugnt, faktiskt. Det är bara Will som är vaken och han har väckts av en underlig musik. När han följer den ut ur husen har omgivningarna förvandlats. I själva verket har han hamnat många hundra år tillbaka i tiden, och den djupa snö som omger honom täcker inte längre 1900-talsbyggnader, utan fält och träd som växte här för länge sedan.

Så här börjar Wills äventyr. Han uppdagar att han inte är vilken 11-åring som helst, utan han tillhör De gamle – en uråldrig gemenskap av män och kvinnor som tillhör Ljuset. De bekämpar Mörkret (eller de onda krafterna), och nu väntar en stor och avgörande strid. Will är född och förutbestämd att bli den sista i en lång rad av Gamle, och i hans uppdrag ligger att samla och sammanfoga sex magiska tecken: av järn, brons och trä, vatten, eld och sten. De ser alla ut som den lilla järnhylsa han fick av grannen Mr Dawson kvällen före födelsedagen, och de har gömts på olika platser och tider.

Wills handledare är den förste av de äldste, Dr Merriman Lyon. (Via en ordlek i en av de andra böckerna i Coopers serie är det tänkt att man vid detta namn ska associera till Merlin, trollkarlen vid Kung Arthurs hov. Enligt illustrationen till boken Ovan hav, under sten ser han dessutom ut som  Leonardo da Vinci.) Will blir tränad att utveckla de speciella sinnen som alla De gamle har. Han kan tala med djur, utföra magi, flyga och simma djupt under vatten till exempel.

Susan Coopers serie om fem böcker om kampen mellan Ljus och Mörker blandar många element och symboler, klassiska i fantasy-litteraturen. Framför allt har Cooper använt sig av element från Arthur-sagan – två av de andra böckerna i serien (Ovan hav under sten och Lövhäxan) utspelar sig till exempel i Cornwall, och det finns explicita referenser till kung Mark (en av de mer välkända gestalterna i Arthur-sagorna, och för övrigt också den kung som Isolde gifte sig med i sagan om Tristan och Isolde), och i Gråkungen (den fjärde delen av Coopers serie) räddas kung Arthurs son till 1900-talet. I Ovan hav under sten letar man till och med specifikt efter en gral.

I alla böckerna använder Cooper suggestivt element från keltisk mytologi och historiska fakta, och hon tar alltid avstamp i en mycket konkret verklighet. En ring av järn förflyttar sig mellan olika tidsplan, och läsaren får besöka både vikingatiden, romartiden, medeltiden och det höghalsade 1800-talet, när vi följer Wills jakt på de sex magiska tecknen som ska återge Ljuset sin fulla kraft.

En ring av järn brukar räknas som den första boken i serien, men som Petter påpekade för inte så länge sedan, kom egentligen boken Ovan hav under sten först. Jag tycker man kan se båda böckerna som två tämligen fristående första delar, som sammansmälter i seriens tredje del Lövhäxan, där dels Will från En ring av järn, dels Jane, Simon och Barnabas från Ovan hav under sten dyker upp för att tillsammans locka av Lövhäxan hennes hemlighet.

Det är alltid svårt att ge ett opartiskt omdöme av böcker som man läst och läst om och återvänt till i mer än 25 år, men jag tror att det faktum att man återvänder till böcker så många gånger och fortfarande finner något i dem som vuxen tyder på en viss kvalitet. Hos mig drar det i alla fall fortfarande kalla kårar när Will möter mörkrets Ryttare, där i det snötäckta, tysta landskapet, om morgonen den 22 december.

Den femte och sista boken har inte nämnts ovan, men den heter Silverträdet.

Omläsningens vågespel

När jag läser om gör jag det av i huvudsak två anledningar (som för all del kan splittras upp och analyseras i mindre beståndsdelar). Den ena är att ta reda på hur jag – som har förändrats – idag upplever på en bok som tidigare har betytt något för mig. Det är ett sätt att utforska mig själv, helt enkelt. Den andra anledningen är att få samma kick en gång till. Återuppleva något fantastiskt. Ibland kontrollera om jag mindes rätt, eller om jag fortfarande gillar en bok fast tiden har gått och jag har vant mig vid mer avancerad meningsbyggnad. Här fokuserar jag mer på själva boken – om den håller. Är den verkligen bra? Och här kan det vara bäddat för besvikelser.

För det är ju så. En del böcker ska man inte läsa om. Man ska bara minnas att de är bra.

I sommar har jag läst om några av Patricias Highsmiths böcker om den mångbegåvade Tom Ripley, och jag är besviken.

De här böckerna tyckte jag ju när det begav sig var mästerliga skapelser i att antyda hotande fara. Dessutom är de originella så till vida att läsaren plötsligt upptäcker att hon hejar på mördaren Ripley, och läser med hjärtat i halsgropen när någon kommer Ripleys illgärningar på spåret.

Men även om jag är besviken så ska jag börja med att fastslå att den första boken håller fortfarande. En man med många talanger (The talented Mr Ripley) presenterar en socialt marginaliserad, ganska otrevlig, klängig uppkomling. Denne Tom Ripley får av en slump möjlighet att söka upp en gammal skolkamrat, Dickie Greenleaf, som flytt sin rika New York-familj och slagit sig ner i Italien, där han roar sig med amatörmåleri och att sätta sprätt på faderns pengar. Ripley får betalt av Dickies far för att övertala honom att resa hem igen.

Det är säkert många som har sett filmen (med Matt Damon som Ripley, och Jude Law som Dickie), och boken är ungefär lika suggestiv och obönhörlig som filmatiseringen. Efter min omläsning av den första Ripleyboken ser jag genast om filmen (som jag av en händelse som skulle kunna se ut som Law i badbyxor visst till och med har köpt). Men jag upptäcker intressant nog fler än fem fel mellan bok och film. Till exempel är det i filmen tydligt att Tom faktiskt aldrig har träffat Dickie, men i boken känner de varandra ytligt. I boken förekommer ingen kärlekshistoria mellan Dickie och flickan Marge, men denna är mer än antydd i filmen (där Marge spelas av Gwyneth Paltrow). I boken fuskar Dickie i måleri, men i filmen spelar han jazz. I filmen sker mordet på Dickie nästan i självförsvar, medan det är ett mer eller mindre planerat dråp i boken. I boken läggs Toms stegrande desperata handlingar till varandra i försök att rädda hans skinn, i filmen är han mer utstuderad och planerar. Samtidigt är filmen mer skoningslös mot stackars Tom. Den ger en öppning för Tom i form av en lycklig homosexuell förbindelse med Peter Smith-Kingsley, men drar sedan obarmhärtigt åt snaran och tvingar Tom att även döda Peter, som han älskar, eller bli fast av polisen. I boken lämnar Tom Italien, lyckligt ute ur polisens nät, men med stor saknad efter den döde Dickie, men trots det med Dickies fars välsignelse, och Dickies förmögenhet på fickan. (Av en slump hittar jag också i den här vevan en spännande analys av Ripley-filmen, där Toms psykopatiska drag ställs mot Dickies narcissistiska. Man förstår att det inte kunde sluta på annat sätt.)

I mitt minne var nästan det enda som skilde mellan bok och film den påhittade karaktären Meredith Logue (spelad av Cate Blanchett), men vid en närmare jämförelse är det alltså mycket mer som är förändrat. Trots det blir jag inte irriterad på att man kidnappat Tom Ripley-karaktären och använt honom för en annan film; både bok och film håller med råge idag också.

Så det var med förväntan jag gav mig på de andra två delarna i Ripley-serien, del tre En man med onda avsikter, och del fem Ripley på djupt vatten. I båda dessa böcker är den unge osäkre Ripley försvunnen; det har gått så där ett decennium sedan mordet på Dickie Greenleaf. Ripleys psykopatiska drag kvarstår, men han har funnit en hustru, Héloïse, som fint kompletterar honom – självständig, vacker, oberoende, ointresserad av hans förehavanden, älskvärd och världsvan. Ripley själv håller på med en del sjaskiga affärer (som att vara kurir – kanske för knark, kanske för statshemligheter; han vet det inte själv), och framför allt att handla med förfalskad konst. Highsmith lyckas fint med att gestalta Toms självförakt och livsleda, hans psykopatiska grandiositet, och hans dubbla natur.

De mord som sker inträffar liksom i den första boken mer i ögonblickets ingivelse, för att undanröja spåren av Toms brottsliga handlingar, än på grund av en långvarig och omsorgsfull planering. Tom är på ett sätt omständigheternas offer, och en stor del av böckerna handlar om Toms mödor att dölja brotten. Han lyckas alltid, även om poliskommissarier från världens alla hörn (nåja, Frankrike, USA och England) är både misstänksamma och nitiska i sina undersökningar med tanke på alla mordmisstankar som hopat sig kring Tom genom åren.

Jag mindes alla Ripley-böckerna med rysningar av krypande ondska. Men sanningen är att del tre och del fem är erbarmligt långrandiga och enformiga. Om jag inte hade bestämt mig för att lämna två tredjedelar av de böcker jag ville ta med mig på semestern hemma, så hade jag aldrig läst ut dem. Bara en sån sak som att det tar 200 (av 261) sidor för det lik som Tom gömde i tredje boken att draggas upp i bok fem. Det är faktiskt inte spännande. Det är tråkigt.

Så jag lämnar Ripley och den här sommaren med viss sorg. Del två (En man utan samvete) och fyra (Tom Ripley igen) kommer jag inte ens försöka att läsa om. Jag har med denna omläsning förlorat mitt angenäma minne av tidigare besök i Ripley-landet.

(Highsmiths Främlingar på tåg ska dock anlända i min brevlåda när som helst. Den har jag aldrig läst. Kanske kan jag skapa nya minnen tillsammans med den?)

Egentligen vet jag ju från början vilka böcker som kan sorteras ut ur bokhyllan

Böcker jag läser kan i stort sett delas in i två kategorier:

1. Böcker som jag känner att jag vill läsa om i framtiden.
2. Böcker som jag genast vet att jag aldrig kommer vilja se åt igen.

Andra skulle kanske kalla böckerna "bra" och "dåliga".

Visst ligger det något i en sådan svart-vit indelning, men åtminstone i mitt fall är det så paradoxalt ordnat att jag ibland längtar efter att läsa om böcker jag tycker är rätt dåliga. Och i andra fall är jag utomordentlig glad över att ha läst ut en bra bok, men jag kan inte föreställa mig att jag kommer vilja läsa den igen.

Nu när jag blivit stor...

I morgon ska jag ha föreläsning. Ja, alltså det är jag som ska ha föreläsningen. Jag kan inte släntra in så där en kvart försent, sätta mig på bakersta raden, och ställa frågor om litteraturen som jag inte läst.

Jag tyckte jag hade mycket att göra på den tiden, men numera blir jag nostalgisk när jag minns min glidartillvaro som student. Lata mornar med tidningen. Eftermiddagar med radio och datorspel. Kvällsföreläsningar, som avrundades med en öl. Långa nattliga timmar när jag läste precis vad jag vill. Och så här och där en hektisk tentavecka, då jag försökte kompensera den där uteblivna läsningen alla andra dagar. Men det var sällan jag hade läst all litteratur som jag tenterade.

Som jag ser det är den stora skillnaden mellan att vara föreläsare och student att jag nu måste läsa litteraturen. Och det är något som jag verkligen avskyr. Det är paradoxalt det där, för jag tycker ju bevisligen om att läsa. Och jag har väldigt sällan undervisat om något jag inte varit intressad av (det är en ynnest som universitetslärare har). Efter mycket grubblande har jag kommit fram till att det måste vara kombinationen av att vara tvungen att läsa, och av att läsa någonting som jag redan kan som gör det så tråkigt.

Och så skjuter jag upp det hela. För att jag vet att det är trist. Och för att jag vet att det tar en massa tid.  Varenda termin tar det en massa tid, även om jag har läst hela litteraturen sju eller åtta gånger förut. Eller om jag har läst litteraturen så många gånger så är det i regel dags att byta litteratur, för då är den föråldrad. Då är jag tvungen att plöja en massa artiklar och skumma en massa läroböcker, för att sen välja inte den som är bäst, utan den bok som är lättast eller billigast för studenterna att få tag i. Och ni förstår? Det innebär att jag kanske måste läsa sju böcker som handlar om samma sak. Ungefär lika underhållande som att borsta tänderna varenda dag i en hel vecka! (Det var ett skämt. Jag dör av leda två gånger av dagen, men jag borstar tänderna – lovar!)

Det enda som möjligen är tråkigare än påbjuden läsning inför en föreläsning är tentarättningen. Jag kan ju försöka glädjas åt att den i alla fall ligger mer än två månader fram i tiden.

Varför läser jag om den här boken? (Del ett, antar jag)

Förra helgen var jag på Värmdö igen, och besökte det där Sommarhemmet som Peter Pohl har skrivit så mycket om, och jag läst om så många gånger. Jag läste alltså om en av mina favoritböcker Klara papper är ett måste, den kronologiskt sista boken i serien om Micke Stenberg. Det är möjligt att man uppskattar boken mer om man har suttit i elevrådet sedan andra klass, och att det är därför jag tycker Stenbergs paragrafryttarlek med råttan är så underhållande. Jag var inne på det spåret när jag skrev om boken sist, och den som vill veta handlingen kan uppdatera sig där.

Det finns ju många sätt att angripa ämnet omläsning av böcker. En sak som jag aldrig slutar fundera över är varför jag ständigt återvänder till vissa. Och varför jag fortfarande tycker de är bra. Ja, att man har ljuva minnen kring en bok är inte så konstigt, men det är inte alltid dessa minnen säger något om bokens kvaliteter. I stället kan det vara omständigheterna kring läsningen som påverkar: man fick boken av en kär person; man läste boken i en underbar omgivning; man mådde väldigt bra när man läste boken; man mådde väldigt dåligt men kände sig bättre när man läste boken; boken var mycket bättre än alla andra bottennapp man läste vid samma tidpunkt... Det är ju faktiskt först vid en omläsning – när man träffar boken i ett annat sammanhang, så att säga – som man på allvar upptäcker om det är en bra bok. Ibland visar det ju sig inte vara det (och i och med en sådan omläsning förloras inte sällan även det skimmer som vidhäftade den första läsningen – oftast till stor sorg!).

Men Pohls bok är alltså en bok som håller för omläsning hos mig. Om och om igen. Jag vet faktiskt inte hur många gånger den här har gåtts igenom. 5-6 gånger i sin helhet, och ytterligare lika många gånger i nån slags halvhet, där jag slår upp en sida mitt i, börjar läsa och inte kan sluta.

Och jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som lockar med just den här boken. Vad fyller den för behov hos mig, och säger den något om mig? Jag har aldrig varit ungdomsledare (även om det i vissa fall är en definitionsfråga hur man ska definiera rollen som universitetslärare). Jag är inget romantiserande kollobarn, och har varken arbetat specifikt med problembarn eller varit ett själv. Så när jag analyserar varför jag dras till Klara papper är ett måste så kan jag tänka mig några saker: Boken är lika spännande som en deckare. Eller en bättre liknelse är kanske ett amerikanskt rättegångsdrama när det är som bäst. För att förstå och få ut så mycket som möjligt av boken måste jag som läsare lägga samman pusselbitar som strös ut över de här dryga 500 sidorna. Även om hålen i pusslet inte är riktigt lika stora som i Pohls bok Janne, min vän gäller det att hålla i hatten där Pohl svänger sig med kanslisvenskan. Och jag är ju en läsare som alltid uppskattar att behöva tänka.

Men ska jag vara ärlig (och om man nu över huvud taget ska göra en sån här analys så bör man väl försöka vara ärlig?) så tror jag att det är kärlekshistorien mellan Micke och Leena som lockar mest. Det är en sån där hopplös kärlekshistoria, där båda älskar varandra, men där de aldrig får varandra. Lika omöjligt som för Arvid och Lydia. Som för Tristan och Isolde.

Leena går i nian första gången hon och Micke träffas, en januarikväll utanför Södra Latin. Micke är tjugofem år. Leena och medlemmarna i sällskapet ER (dvs Eliminera Råttan) leker spioner. Använder lösnord och kodnamn. Hon har ögon som gulnar när hon blir arg, och hon frågar i princip rent ut om Micke skulle göra vad som helst om hon bad honom. Skulle han kanske kunna köra över Råttan? Men nej, det kan Micke inte tänka sig. Över huvud taget är han rättrådig, Micke. Det han saknar i strategisk kunskap om schackspelande tar han igen i livserfarenhet, och han kan förutse att ER:s planterade bevis kommer slå tillbaka på dem själva. Kanske är det detta som vinner respekt hos Leena? Men läser man boken flera gånger uppfattar man nog att elektriciteten mellan dem finns redan från början.

Ja, ibland tänker jag att hela boken i själva verket inte alls är en rättshaveristisk kamp utan en kamouflerad kärlekshistoria. När jag fastnar för en sådan tolkning så skulle jag kunna se det som ytterligare en bonus för den läsare som har både hjärta och hjärna.

Nu läser jag glädjande nyheter att stycken som strukits ur originalmanuset till Klara papper är ett måste under 2010 ska publiceras i en bok kallad Berättelser från Sommarhemmet. Då börjar jag hoppas att det kanske en dag också kommer en uppföljare som berättar om fortsättningen om Micke och Leena. Vad hände när de träffades nästa gång, och åldersskillnaden på 9 år inte längre var så förskräckande? Visst finns det en fortsättning på den här historien?

(Monica Nordström Jacobsson har också skrivit en avhandling som tar upp bland annat Pohls serie om Micke Stenberg, men den ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.)

En del böcker borde stanna i bokhyllan

För ett par veckor sedan skrev jag om min omläsning av Ett veck i tiden. Jag mindes en fantastisk historia om några syskon som reste i tid och rymd till en planet långt borta, med tre underliga tanter som sällskap. Men det jag läser som vuxen är dåligt kamouflerad, kristen, anti-kommunistisk propaganda (som jag hade kunnat acceptera i annan förpackning). Jag var besviken.

Så medan Bokhora funderar över vilka böcker som vinner på bokläsning, och Snowflake överväger en omläsning av Kulla-Gulla, kan jag konstatera att det finns böcker som man inte borde läsa om. De är inte många, och man vet inte i förväg vilka de är. Först efteråt inser man att man borde bevarat dem i ljust minne och inte solkat dem med vuxna, kritiska ögon.

Lite sorgligt är det. Som att upptäcka att man inte hade den lyckliga barndom man alltid inbillat sig.