måndag 21 september 2009

Baksidor, framsidor, recensioner och litteraturhistorier

Det är många med mig som undviker att läsa baksidor på böcker. Som fladdrar över recensioner, och håller för öronen när de ser på Babel. Cia skriver här om sin taktik att läsa näst sista stycket i recensioner, eftersom man där får veta om det är en bra bok eller inte.

Alla har vi våra sätt att aktivera spoileralerten.

Vad säger det egentligen om litteraturen, när en från början bra bok kan skrivas upp så mycket att man blir besviken när man läser den (som Hermia beskriver)? Eller när vi som läsare är så ängsliga, att vi är rädda för att hela bokens poäng försvinner om vi får veta slutet i förväg? Finns det ingen annan poäng med böckerna? Karaktärs- och miljöskildring? Språket? Eller hur det där ämnet och slutet som man vet från början egentligen angrips. Kan det inte finnas viss skönhet i hur en excellent författare behandlar ett till synes utslitet tema?

När man ger sig på klassiker vet man ofta redan att Raskolnikov mördade pantlånerskan, till slut ångrade sig, åkte fast och blev ihop med Sonja, som troget väntade på honom, medan hon prostituterade sig för att fixa stålar till sin farsa. Vi vet att Emma tar livet av sig i Madame Bovary, och att Hamlet slutar med ett fullkomligt blodbad. Det hindrar inte en del av oss från att läsa de här böckerna frivilligt. Är det så, som buttre Petter förslår, att "läsare av den högre litteraturen helt enkelt [förväntas] stå över sådant som att bry sej om vad som kommer att hända"?

Jag vet inte. För min egen del njuter jag av upptäckarglädjen i att läsa något som inte redan är etiketterat, förpackat, och sönderanalyserat.




8 kommentarer:

Hermia sa...

Jag vet inte egentligen hur mycket själva läsupplevelsen påverkades av att baksidestexten på just den bok jag läste inte stämde överens riktigt med innehållet. Men diskrepansen mellan in- och utsida är något irriterande. När baksidestexten lovar runt och håller tunt på något sätt.

Och nej, jag tror inte en romans styrka ligger i slutet. En bra roman är en njutning från början till slut. Slutet i sig kan ju vara viktigt men i böcker jag läser är det vägen dit som är det mest intressanta, eller med lånade ord: "det är vägen, som är mödan värd". Typ.

Johan sa...

Jag läser (som minoritet i bloggarsällskapet, verkar det) glatt baksidorna redan när jag funderar på om jag ska skaffa en bok eller inte.

Hellre så, än att bara gå in i bokhandeln och säga "en bra och en halvbra, tack".

Petter sa...

Jag håller alltid för öronen när jag ser på Babel. Och blundar. Vilket tyvärr gör det svårare att nå avstängningsknappen på fjärrkontrollen.

För egen del så bryr jag mej inte så mycket om jag vet slutet eller inte. Men för många spelar det ju en roll "You don't read a book to get to the middle" som nån av de där hårdkokta författarna sagt.

Om "bättre" litteratur oftare får sin handling avslöjad i recensioner och baksidor så riskerar det utgöra ytterligare ett hinder för de som inte brukar läsa den sortens böcker.

Vixxtoria sa...

Hermia: Boyes ord ska man låna så ofta man kan. Man kan nästan se det som en universell sanning att om inte vägen är något värd, så är målet det knappast heller. I övrigt håller jag med dig.

Johan: Jag föreslog i kommentarerna när frågan diskuterades tidigare att det helt enkelt skulle kunna sitta ett sånt där klistermärke utanpå böckerna som fastslog om det var en bra bok, eller dålig bok. Det kan ju finnas ett halvbra-klistermärke också. (Fast varför man skulle läsa halvbra böcker när man inte hinner läsa alla som är bra förstår jag inte; men man kanske skulle köpa den till sin brorsa.) Det är för övrigt skönt att höra att någon läser baksidestexter, så att de stackarna som skriver dem inte gör det förgäves.

Petter: Den sista poängen där är intressant. Tror du att de som inte brukar läsa "den sortens böcker" läser kultursidornas recensioner?

Søren sa...

Det siger sig selv, at mange klassiske bøger kender vi handling og slutning selvom vi ikke har læst bogen. Fra skolen, fra omtale i bøger eller aviser, eller fra filmatiseringer. Det er en del af vores kulturarv. At læse en bog er andet end handling og slutning. Det er også sprog og følelser og meget andet, som en bagsideomtale eller en anmeldelse ikke kan ødelægge.

Jeg læser også gerne gode bøger flere gange. Det får jeg meget ud af, selvom jeg ikke overraskes.

Amerikanske paperbacks har som regel korte uddrag fra anmeldelser på bagsiden og flere sider først i bogen. Det finder jeg til gengæld fuldstændig uanvendeligt. Jeg stoler ikke på at citaterne ikke er manipuleret alligevel.

Petter sa...

Från en del bekanta som började läsa "riktiga" böcker först när de var lite äldre så har jag förstått att det att börja läsa kultursidorna eller lyssna på P1 kan kännas som ett viktigt steg.
Så det kan nog ha sin betydelse.

kontakt sa...

Läsupplevelsen blir helt klart annorlunda om man på förhand vet mycket om bokens handling så överraskningsmomenten försvinner. Det gäller inte bara hur det slutar utan även historien i sig. Jag vet inte om det är bättre att inte veta, men helt klart annorlunda. Jag är ju en flitig omläsare, och då vet man ju i högsta grad hur det ska gå... och att läsa om är alltid annorlunda.

Jag är mer rädd för experters omdömen om boken, än att få veta slutet. Får känslan av att om jag inte ser det i boken som experten sade, har jag inte förstått den.

Vixxtoria sa...

Kontakt: Jag läser gärna "experters" omdömen efteråt, och tycker ofta att det är spännande om de påpekar något som jag inte själv tänkt på, eller sätter in boken i ett sammanhang eller så. Men det är alltid tråkigt om de skriver ner en bok man tyckte mycket om.

Jag är ju annars också en flitig omläsare, och vissa böcker vinner ju t o m på omläsning. Eller de blir ju _annorlunda_ när man läser om, och det är inte nödvändigtvis sämre.