Visar inlägg med etikett Jonas Gardell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jonas Gardell. Visa alla inlägg
fredag 26 augusti 2011
Hur var det här då?
Om jag nu ändå ägnar lite tid åt bloggen, så kan jag ju passa på att besvara en av de mer aktuella enkäterna. Den här klippte jag från The Bookpond, som fått den från Enligt O (som säkert har hittat den i en container nånstans). Att besvara enkäten kändes som ett bra sätt att förklara för alla mina bloggläsare hur det egentligen står till med min lässtatus.
Vad ska du läsa i helgen?
Jo, men det ser ut att bli en riktig läshelg! Det som väntar är en urtråkig projektansökan som en kollega skrivit ihop och vill ha kommentarer på, samt ett halvt kapitel i Vänta, blinka! av Gunnhild Øyehaug. Kanske läser jag ut månadens Råd & Rön också.
Hur ser den perfekta lässtunden ut?
Det varierar lite grann, och jag är inte så kinkig faktiskt. Det som gör den perfekt är att jag inte somnar.
Din bästa lässtund förra veckan?
Fem minuter på toaletten tillsammans med Vi i Villa! Fantastisk lektyr. Står massvis om nya fönster i den!
Hur många timmar i veckan tillbringar du egentligen i böckernas värld?
En vanlig vecka är det nog cirka 7–10 timmar. Mina veckor är dessvärre oftast ovanliga.
Var läser du aldrig?
I duschen. Men det beror mest på att vattenfasta böcker fortfarande är svåra att få tag i.
Vad läser du aldrig?
Mina mejl. Jag brukar dock oftast besvara dem, även om det ibland dröjer lite.
Vilken är din favoritbokhandel?
Jag besöker visserligen fysiska bokhandlar så fort tillfälle ges, men den bokhandel som jag tycker bäst om för tillfället är Bokbörsen.se. En av mina största bokhandelsupplevelser hade jag dock på Barnes & Nobles i Baltimore 1999. Café och bokhandel i ett, det hade jag aldrig varit med om tidigare. Fyllde hela min extra resväska med böcker därifrån. Har fortfarande inte läst ut alla.
Du får 300kr att handla böcker för. Vad köper du?
Majgull Axelssons nya, som inte heter Passionsspelet (vilket däremot en tidig och ganska bortglömd bok av Jonas Gardell heter), utan något liknande. Jag får nog lite pengar över av de 300 tror jag, och då kollar jag om Kristina Sandbergs bok Att föda ett barn har kommit i pocket och köper i så fall den. Jag lånade den på biblioteket och började läsa, men lämnade tillbaks den när jag kommit upp i tre omlån och 100 kronors biblioteksböter (och skulle åka på semester).
Vilken aktuell bok skulle du inte läsa ens om du fick den gratis?
Har hemskt dålig koll på aktuella böcker, men jag antar att Camilla Läckberg kommer ut med en bok i år också, och den kommer jag i alla fall inte läsa förrän jag läst klart Anna Karenina. Samt alla böcker jag köpte i Baltimore 1999.
Vilken ännu ej utkommen bok längtar du mest efter just nu?
Men? Hur ska jag veta vilka böcker det är som inte kommit ut? Jag kan med bestämdhet säga att jag definitivt inte längtar efter att det ska komma ut fler böcker än det gör. Men okej. Jag och mina kolleger har skrivit på en lärobok för gymnasister under det senaste läsåret. Jag längtar efter att den ska komma ut, för då behöver jag inte ägna massa fritid åt den längre. I stället skulle jag kunna blogga och läsa böcker. Och byta fönster. Alltihop vore rätt kul som omväxling.
torsdag 7 juli 2011
Vånda
Det pågår en ganska intensiv, men punktvis sommarstädning härhemma för tillfället. Turen kom till mina väldigt gamla videoband. Såna där jag spelade in i början av 90-talet, kanske till och med på 80-talet. Jag hör (vilket jag tror är ganska uppenbart även om man inte precis luppläst min blogg) till spararna. Ju äldre något är, desto mer nostalgisk blir jag när man börjar diskutera slängning. Och det gäller oavsett om det är något jag tyckte mycket om, eller något jag kanske i själva verket avskydde. Jag blir liksom sentimental inför min gamla avsky. En hemskt opraktisk livsinställning, som jag inte rekommenderar någon att skaffa sig.
I alla fall stod jag där häromdagen med den där stora papplådan full av gamla vhs-kassetter. En del åkte direkt tillbaka i lådan – bland andra en dansuppvisning från 1988 (finns garanterat varken på cdon eller youtube, och det ska både ni och jag vara glada för), Jonas Gardells första medverkan i Så ska det låta (han sjöng bland annat Olle Adolphsons Trubbel), och en vid det här laget antagligen otittbar inspelning av Stellan Skarsgård i den korta tv-filmen Förhöret, som baserar sig på det KU-förhör som Carl Gustaf Gilbert Hamilton utsätts för i Jan Guillous bok Fiendens fiende.
Om allt går väl, och om jag händelsevis inte kommer jobba 60 timmar i veckan hela hösten, så ska de där sparade filmerna digitaliseras. Men sen lovar jag att slänga, även om jag känner ömhet bara vid tanken på den där Hamilton-kassetten med sin slitna klisterremsa.
Nå. En del slängdes också. Med tvekan förpassades de svarta kassetterna med avsnitt 2-6 av 90-talsversionen av Pride & Prejudice till den svarta plastsäcken. Och innan ni blir upprörda vill jag försäkra er om att jag förutom denna "egeninspelade" version av serien (som alltså saknar första avsnittet) äger en auktoriserad vhs-kopia, med bild och allt, inköpt på Heathrow i juli 2000. Jag äger dessutom (och givetvis) dvd-filmerna. Men ingendera version har samma affektionsvärde.
Det är även med stor vånda jag gör mig av med de där mycket knastriga banden med Anne på Grönkulla-avsnitten, också inspelade nån gång i början av 90-talet. Jag har sista delen av Anne-serien på dvd, och medan jag har röjt i badrumsskåp och funderat över om jag ska spara mina snedgångna och spruckna gymnastikskor från gymnasiet har jag som ett mantra mumlat "Anne på Grönkulla går att köpa på dvd, Anne på Grönkulla går att köpa på dvd". Säg att jag har rätt!
Apropå städning av badrumsskåp kan jag verkligen rekommendera att göra slut på alla gamla hudkrämsslattar (inklusive alla de där små varuproverna som man ibland får i veckotidningar). Det är inte klokt vad lena händer, armbågar och skenben man får. Jag kan komma att göra detta till en årlig tradition!
I alla fall stod jag där häromdagen med den där stora papplådan full av gamla vhs-kassetter. En del åkte direkt tillbaka i lådan – bland andra en dansuppvisning från 1988 (finns garanterat varken på cdon eller youtube, och det ska både ni och jag vara glada för), Jonas Gardells första medverkan i Så ska det låta (han sjöng bland annat Olle Adolphsons Trubbel), och en vid det här laget antagligen otittbar inspelning av Stellan Skarsgård i den korta tv-filmen Förhöret, som baserar sig på det KU-förhör som Carl Gustaf Gilbert Hamilton utsätts för i Jan Guillous bok Fiendens fiende.
Om allt går väl, och om jag händelsevis inte kommer jobba 60 timmar i veckan hela hösten, så ska de där sparade filmerna digitaliseras. Men sen lovar jag att slänga, även om jag känner ömhet bara vid tanken på den där Hamilton-kassetten med sin slitna klisterremsa.
Nå. En del slängdes också. Med tvekan förpassades de svarta kassetterna med avsnitt 2-6 av 90-talsversionen av Pride & Prejudice till den svarta plastsäcken. Och innan ni blir upprörda vill jag försäkra er om att jag förutom denna "egeninspelade" version av serien (som alltså saknar första avsnittet) äger en auktoriserad vhs-kopia, med bild och allt, inköpt på Heathrow i juli 2000. Jag äger dessutom (och givetvis) dvd-filmerna. Men ingendera version har samma affektionsvärde.
Det är även med stor vånda jag gör mig av med de där mycket knastriga banden med Anne på Grönkulla-avsnitten, också inspelade nån gång i början av 90-talet. Jag har sista delen av Anne-serien på dvd, och medan jag har röjt i badrumsskåp och funderat över om jag ska spara mina snedgångna och spruckna gymnastikskor från gymnasiet har jag som ett mantra mumlat "Anne på Grönkulla går att köpa på dvd, Anne på Grönkulla går att köpa på dvd". Säg att jag har rätt!
Apropå städning av badrumsskåp kan jag verkligen rekommendera att göra slut på alla gamla hudkrämsslattar (inklusive alla de där små varuproverna som man ibland får i veckotidningar). Det är inte klokt vad lena händer, armbågar och skenben man får. Jag kan komma att göra detta till en årlig tradition!
lördag 26 mars 2011
Celebriteter
Och så över till några författarfrågor. Jag hoppas dom här är svåra, för det är meningen.
25. I andra ring på gymnasiet tenterade Vixxtoria av sitt slutbetyg i svenska genom att hålla föredrag om en författare. Vilken?
1. Peter Pohl
X. Jonas Gardell
2. Walter Ljungquist
26. Vilken författare har krockat (hårt!) med Vixxtoria på Bokmässan? (Och inte bad han om ursäkt heller.)
1. Henning Mankell
X. Jan Guillou
2. Åke Edwardsson
27. Vilken författare har Vixxtoria brevväxlat med?
1. Astrid Lindgren
X. Maria Gripe
2. Per Nilsson
28. Vilken författare har bjudit Vixxtoria på spaghetti och köttfärsås?
1. Inger Edelfeldt
X. Barbro Lindgren
2. Viveca Lärn
tisdag 8 mars 2011
Killsnack
När jag var runt 20 år (låt oss säga ungefär mellan 18 och 22, men det är lite flytande gränser här), så underhöll jag i all hemlighet ett läsprojekt som var en del av En Stor Plan.
Jag ville förstå Hur Män Tänker, och det bästa sättet (tänkte jag) att göra det var så klart att läsa böcker av män för att på så sätt förstå dem inifrån. (Nu efteråt är jag faktiskt inte helt säker på vad jag hade tänkt att jag skulle göra när jag hade förstått det där. Jag önskar – åh, vad jag önskar – att jag skulle kunna säga att det ingick i Min Stora Plan att jag – sedan jag förstått männens värld – tänkte starta en subversiv och omstörtande gerillaverksamhet med det yttersta målet att ta över världen. Men om jag ska vara ärlig så tror jag att jag helt enkelt ville använda min insidesinformation för att få dem att älska mig. Ja – för att vara än mer specifikt: för att få ett ganska litet antal manliga individer att bli förälskade i just mig.)
Jag läste inte bara manliga författare under den här perioden – långt ifrån! Jag tyckte dock – sant eller osant – att jag hade mindre att lära mig av de kvinnliga författarna.
När jag läste böcker av manliga författare förde jag nästan alltid nån slags mentala anteckningar. "Aha, så här är män", tänkte jag. (Jag tänkte väldigt sällan att män är djur, det vill jag gärna understryka, men det är klart att jag undrade lite när jag läste Djurfarmen.) Det var ganska tydligt att de flesta män gillade tjejer som hade långa ben, långt (brunt) hår och som var lite mystiska. Men mest gillade de att umgås med andra män, dricka sprit, och köra motorcykel, bil eller flygplan om något fanns till hands. Det var rätt tråkigt att läsa om, men det tråkigaste (och mest påfallande) tyckte jag var att andra män, sprit och motorcyklar (eller kanske en gitarr) verkade vara det centrala i männens liv. De tillbringade hemskt lite tid med att sukta över och älta senaste mötet med den där brunhåriga mystiska tjejen.
Vilka författare läste jag då? De valdes rätt slumpmässigt. Det blev de som råkade finnas i min närhet, de som rekommenderades (eller rentav pådyvlades) av svensklärare och litteraturhistorien, de som jag gick förbi på biblioteket, de som en granne lånade ut. Kort sagt: om boken var skriven av en man kom den att ingå i Mitt Stora Projekt.
Minnena är lite suddiga, och det är svårt att med säkerhet urskilja hönor och äggröra så här i efterhand, men det är möjligt att det var läsningen av Räddaren i nöden som blev startskottet till den här Planen. Jag var 17 år då, och blev våldsamt förälskad i Holden Caulfield; jag tyckte att jag förstod både mig själv och världen och allting. Framför allt har jag för mig att jag tyckte mig förstå en pojke som jag var mycket förälskad i bättre sedan jag läst Räddaren (huruvida pojken ifråga läste Salinger vet jag för övrigt inte, men vi diskuterade Candide vid ett tillfälle).
Jag satte en kort tid efter det här igång med att läsa andra manliga kultböcker. På drift av Keroac, till exempel. Moment 22 av Joseph Heller. Jack av Ulf Lundell. Zen eller konsten att sköta en motorcykel (fortfarande halvläst) av Pirsig.
Gemensamt för många manliga kultböcker är att de handlar om motorcyklar, krig och sprit. Det intresserade mig inte ens på den tiden, och som en naturlig konsekvens kom jag att läsa en del böcker som inte var fullt lika kultförklarade. Det blev en del Björn Ranelid och Douglas Adams. John Irving och Niklas Rådström. Sofokles och Fritiof Nilsson Piraten.
Jag har ju heller sällan nöjt mig med att läsa en bok av en författare jag gillar, så det blev långa sittningar med allt av Salinger. Och jag blev förälskad i Seymour Glass i stället för Holden Caulfield. Vi var lite mer jämngamla, och han var dessutom lite mer vuxen och lite mindre arg. Det kändes konstruktivt.
Paul Auster var central här också. Jag började med New York-trilogin, som jag köpte i Olle Hellströms bokaffär i Ullared, utan att ha en aning om vad det var för något (det här skedde runt 1990; ett par år senare blev jag förvånad över att läsa långa artiklar om Auster på kultursidorna). Och allt som Klas Östergren skrivit; Östergren var på denna tiden närmast ett underbarn, med ungdomsalster som Attila, Plåster och Ismael. En granne introducerade honom genom att sätta Fattiga riddare och stora svenskar i händerna på mig – fortfarande en av mitt livs största läsupplevelser.
Andra som kom i min väg vid den här tiden var Jonas Gardell, Torgny Lindgren och Walter Ljungquist. Stig Dagerman och Jan Guillou. Och Ingmar Bergman, Bo Bergman och Hjalmar Bergman. Och Hjalmar Söderberg och Hjalmar Gullberg. Love Almqvist, så klart. Och Shakespeare, Strindberg och Ibsen. Och några av det tidiga 90-talets stjärnskott. Till exempel Per Hagman. Eller Alexander Skantzes bok Grattis Gud! Mot slutet av den här perioden läste jag Kafka, Camus och Hamsun. Och Peter Høeg och Vilhelm Moberg. Och vi är framme vid ungefär år 1995, och jag var ungefär 22 år.
Jag vet inte exakt när jag slutade läsa med min Plan i åtanke. Jag har aldrig gjort något direkt avslut, men det är länge sen jag valde min lektyr baserat på könet hos författaren. Nånstans i mitten av 90-talet hade jag i alla fall nått fram till den insikt och åsikt som jag har idag: att likheter och olikheter mellan människor inte främst går mellan könen. Inte heller går linjen mellan goda och dåliga författare här.
Och om jag ska avrunda det här inlägget så skulle jag vilja göra det med att delge er den här sensmoralen: Nuförtiden läser jag inte böcker för att de är skrivna av män, utan för att jag tycker att det finns många män som skriver bra böcker.
Jag tror dessvärre att det är insikt man bara kan nå den hårda vägen.
Jag ville förstå Hur Män Tänker, och det bästa sättet (tänkte jag) att göra det var så klart att läsa böcker av män för att på så sätt förstå dem inifrån. (Nu efteråt är jag faktiskt inte helt säker på vad jag hade tänkt att jag skulle göra när jag hade förstått det där. Jag önskar – åh, vad jag önskar – att jag skulle kunna säga att det ingick i Min Stora Plan att jag – sedan jag förstått männens värld – tänkte starta en subversiv och omstörtande gerillaverksamhet med det yttersta målet att ta över världen. Men om jag ska vara ärlig så tror jag att jag helt enkelt ville använda min insidesinformation för att få dem att älska mig. Ja – för att vara än mer specifikt: för att få ett ganska litet antal manliga individer att bli förälskade i just mig.)
Jag läste inte bara manliga författare under den här perioden – långt ifrån! Jag tyckte dock – sant eller osant – att jag hade mindre att lära mig av de kvinnliga författarna.
När jag läste böcker av manliga författare förde jag nästan alltid nån slags mentala anteckningar. "Aha, så här är män", tänkte jag. (Jag tänkte väldigt sällan att män är djur, det vill jag gärna understryka, men det är klart att jag undrade lite när jag läste Djurfarmen.) Det var ganska tydligt att de flesta män gillade tjejer som hade långa ben, långt (brunt) hår och som var lite mystiska. Men mest gillade de att umgås med andra män, dricka sprit, och köra motorcykel, bil eller flygplan om något fanns till hands. Det var rätt tråkigt att läsa om, men det tråkigaste (och mest påfallande) tyckte jag var att andra män, sprit och motorcyklar (eller kanske en gitarr) verkade vara det centrala i männens liv. De tillbringade hemskt lite tid med att sukta över och älta senaste mötet med den där brunhåriga mystiska tjejen.
Man kan ju dra många slutsatser av den insikten. Att man borde skaffa sig långt (brunt) hår och vara lite mystisk till exempel. Eller att man borde börja dricka sprit och köra motorcykel. Ni kan ju fundera över vilket jag gjorde.
Vilka författare läste jag då? De valdes rätt slumpmässigt. Det blev de som råkade finnas i min närhet, de som rekommenderades (eller rentav pådyvlades) av svensklärare och litteraturhistorien, de som jag gick förbi på biblioteket, de som en granne lånade ut. Kort sagt: om boken var skriven av en man kom den att ingå i Mitt Stora Projekt.
Minnena är lite suddiga, och det är svårt att med säkerhet urskilja hönor och äggröra så här i efterhand, men det är möjligt att det var läsningen av Räddaren i nöden som blev startskottet till den här Planen. Jag var 17 år då, och blev våldsamt förälskad i Holden Caulfield; jag tyckte att jag förstod både mig själv och världen och allting. Framför allt har jag för mig att jag tyckte mig förstå en pojke som jag var mycket förälskad i bättre sedan jag läst Räddaren (huruvida pojken ifråga läste Salinger vet jag för övrigt inte, men vi diskuterade Candide vid ett tillfälle).
Jag satte en kort tid efter det här igång med att läsa andra manliga kultböcker. På drift av Keroac, till exempel. Moment 22 av Joseph Heller. Jack av Ulf Lundell. Zen eller konsten att sköta en motorcykel (fortfarande halvläst) av Pirsig.
Gemensamt för många manliga kultböcker är att de handlar om motorcyklar, krig och sprit. Det intresserade mig inte ens på den tiden, och som en naturlig konsekvens kom jag att läsa en del böcker som inte var fullt lika kultförklarade. Det blev en del Björn Ranelid och Douglas Adams. John Irving och Niklas Rådström. Sofokles och Fritiof Nilsson Piraten.
Jag har ju heller sällan nöjt mig med att läsa en bok av en författare jag gillar, så det blev långa sittningar med allt av Salinger. Och jag blev förälskad i Seymour Glass i stället för Holden Caulfield. Vi var lite mer jämngamla, och han var dessutom lite mer vuxen och lite mindre arg. Det kändes konstruktivt.
Paul Auster var central här också. Jag började med New York-trilogin, som jag köpte i Olle Hellströms bokaffär i Ullared, utan att ha en aning om vad det var för något (det här skedde runt 1990; ett par år senare blev jag förvånad över att läsa långa artiklar om Auster på kultursidorna). Och allt som Klas Östergren skrivit; Östergren var på denna tiden närmast ett underbarn, med ungdomsalster som Attila, Plåster och Ismael. En granne introducerade honom genom att sätta Fattiga riddare och stora svenskar i händerna på mig – fortfarande en av mitt livs största läsupplevelser.
Andra som kom i min väg vid den här tiden var Jonas Gardell, Torgny Lindgren och Walter Ljungquist. Stig Dagerman och Jan Guillou. Och Ingmar Bergman, Bo Bergman och Hjalmar Bergman. Och Hjalmar Söderberg och Hjalmar Gullberg. Love Almqvist, så klart. Och Shakespeare, Strindberg och Ibsen. Och några av det tidiga 90-talets stjärnskott. Till exempel Per Hagman. Eller Alexander Skantzes bok Grattis Gud! Mot slutet av den här perioden läste jag Kafka, Camus och Hamsun. Och Peter Høeg och Vilhelm Moberg. Och vi är framme vid ungefär år 1995, och jag var ungefär 22 år.
Jag vet inte exakt när jag slutade läsa med min Plan i åtanke. Jag har aldrig gjort något direkt avslut, men det är länge sen jag valde min lektyr baserat på könet hos författaren. Nånstans i mitten av 90-talet hade jag i alla fall nått fram till den insikt och åsikt som jag har idag: att likheter och olikheter mellan människor inte främst går mellan könen. Inte heller går linjen mellan goda och dåliga författare här.
Och om jag ska avrunda det här inlägget så skulle jag vilja göra det med att delge er den här sensmoralen: Nuförtiden läser jag inte böcker för att de är skrivna av män, utan för att jag tycker att det finns många män som skriver bra böcker.
Jag tror dessvärre att det är insikt man bara kan nå den hårda vägen.
måndag 21 september 2009
Det här får i alla fall mig att sluta längta till jul
Om någon inte gillar den här uppläsningen rekommenderar jag novellsamlingen Mormor gråter där den ingår.
Och missa för guds skull inte klämmen mot slutet: Det här är en pjäs av Gardell.
tisdag 4 augusti 2009
Det måste bli ett slut på bokläsningen i svenska skolor! Eller?
Ingrid skriver i sitt inlägg till Lyrans tematrio om outlästa böcker om Lagerlöfs Jerusalem som hon aldrig lyckats läsa ut eller tycka om, eftersom hon tvingades läsa boken på gymnasiet. Det har man hört ganska ofta, från alla möjliga håll. Strindberg och Lagerlöf, Söderberg och Sjöberg. Det är liksom omöjligt att sälja in vilken som helst bok som kallas "klassisk" till någon bästsäljarläsande vän, eftersom denna beteckning omedelbart associeras med leda, obegripligheter, långa beskrivningar, adjektiv med okänd betydelse och prov på fredag.
Det får mig att fundera. Hur många läsupplevelser förstörs egentligen därute i landet av svensklärare som ska inspirera eleverna att läsa mer, som ska låta dem ta del av "klassikerna"? Vilka böcker är det som de hatiskt kommer bokblogga om 2025? En komikers uppväxt av Jonas Gardell? (Var det inte den som delades ut gratis till alla skolbarn ett år? Eller var det Ondskan av Jan Guillou?)
Plötsligt gläds jag åt att min mellanstadielärare bara läste tråkiga 70-talsböcker av typen Äh lägg av säjer Steffe för mig och mina klasskamrater (som jag skrev om i det här mycket kommenterade inlägget). Tänk om hon hade förstört några bra böcker! Eller är det tvärtom. Att jag hade tyckt väldigt bra om Steffe-boken och de andra (Gunnar vill inte klippa håret), om jag hade fått upptäcka dem själv? Hemska tanke, att jag hade gillat något som jag inte tycker om...
Och så försöker jag minnas någon bok som förstörts av klassrumsläsning. The power and the glory av Graham Greene, tror jag bestämt. Och inte kan jag precis påstå att det var ett nöje att tillsammans med mina klasskamrater läsa (vad som då redan var en personlig favorit) Salingers Räddaren i nöden eller The growing pains of Adrian Mole av Sue Townsend. Men jag undrar om det egentligen berodde på lärarnas sätt att presentera böckerna, eller deras tafatta instuderingsfrågor (jag är nästan så gammal att de var på blåstencil). Jag tror att jag skulle kunnat haft intressanta diskussioner med lärarna, men inte med omogna, uttråkade klasskamrater.
Boktoka skrev häromdagen om Peter Pohls bok Janne, min vän, och Bokmania kommenterar med att hon tyckte boken var så bra att hon köpte en hel klassuppsättning och ville läsa den med sin klass, något som inte fungerade alls. Lena Kjersén Edman analyserar misslyckandet, och menar att det är elevernas vana att diskutera och analysera sina läsupplevelser som är avgörande för om det funkar att läsa (avancerade romaner) i storgrupp.
Så vad blir slutsatsen? Det funkar dåligt att läsa i helklass, även om lärarna (över)anstränger sig att hitta böcker som ska passa målgruppen (och målgruppen – vilket ord! Ålderspannet i en normal mellanstadieklass torde röra sig från 8-14 år eller så). Lenas förslag indikerar att en tidig träning att reflektera över sin läsning ger resultat. Men det kräver ett annat förhållningssätt till litteraturen, och vilka böcker man "ska" läsa.
Och i sammanhanget kan jag inte låta bli att länka tillbaks till mitt gamla inlägg om Daniel Pennacs bok Om läsning, som handlar om fadern som undrar varför inte sonen läser, om läraren som till slut sätter sig ner och har högläsning för sina (gymnasie)elever. Han läser böcker han själv tycker om, eleverna dras in i berättelsen, och smittas av passionen, och vill bara ha mer, och mer, och mer.
Vilka böcker har dina gamla lärare avskräckt dig ifrån? Eller vad har du blivit lockad till? Och varför? Själv satte en mycket entusiastisk svensklärare just Peter Pohls Janne, min vän i händerna på mig. Det är fortfarande en av mina favoritböcker. Med egen läsglädje kommer man långt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)