onsdag 2 september 2009

Det där med högläsning

När jag höll fram köttbenet med en läsvaneenkät var det många som svarade. Det har varit väldigt intressant att läsa om allas läsvanor, och jag har påbörjat många inlägg där jag försökt sammanfatta intrycken. Fast nu har jag bestämt mig för att strunta i det; det här är ju en bokblogg och inte ett vetenskapligt seminarium. Men jag ville i alla fall skriva några ord om högläsning.

Enkätens sista frågor handlade ju just om högläsning; om det var någon som läste för en när man var liten och i så fall vad, och om man själv brukar läsa högt för någon, och i så fall vad. De flesta associerade högläsning med läsning för barn, och flera svarade sålunda "Har ej barn" på frågan om de brukade läsa högt. Jag har lite dåligt samvete för att jag kanske gick lite hårt åt dem som avfärdade den här frågan så enkelt. Förlåt.

Men egentligen är det underligt. Historisk har högläsning dominerat, men sedan läsningen "flyttade in" och blev tyst (i samband med ökad läskunnighet, och tillgång på fler böcker, under 1700- och 1800-talen) har högläsning blivit mer och mer ett specialfall – åtminstone mellan vuxna, läskunniga personer med synen i behåll.

Andra kulturyttringar tycker vi fortfarande att det är naturligt att dela med andra (även om det finns ensamformer av det här också). Teater. Film. Tv. Radio. Konstutställningar. Konserter. Museibesök. Idrott. Men just läsning gör vi helst enskilt. I tystnad.

I det här sammanhanget tycker jag ljudboken är viktig. Vi kan lyssna tillsammans till en bok. I bilen. Medan vi diskar efter middagen. Innan vi går och lägger oss. Eller så kan vi gå ett steg längre och läsa för varandra. Dela den upplevelse vi har haft. Jag log när jag läste att Bokomaten som läste högt för sin pojkvän. Och jag vet att någon annan enkätsvarare också beskrev detta, men jag hittar dig inte igen, trots att jag försökt hitta alla enkätsvar och läsa om dem. Jag blir glad om du ger dig tillkänna och påminner mig om vem du var i en kommentar.

Själv läser jag ju högt för dottern nuförtiden och det är en sysselsättning som både är spännande och ibland erbarmligt tråkig. Men innan jag fick barn läste jag ofta högt för mig själv. Dikter, förstås. Och dramatik. Shakespeare behöver man verkligen läsa högt för att liksom känna betydelsen. Men även andra texter kan få en helt annan klang och betydelse vid högläsning. Jag tycker om det. (Om jag hade tid och inte var rädd för att dottern skulle vakna när hon äääääntligen har somnat, så skulle jag göra det nu också.)

Och här passar det ju bra med ett förslag att du ska testa att läsa dina favorittexter högt. Men jag tycker att man ska läsa som man vill och när man vill och hur man vill, så den uppmaningen uteblir.





12 kommentarer:

Arnaía sa...

Hejhej, var det kanske jag som var den andra personen som brukar läsa för sin pojkvän? (Konstigt, jag hittar inte mitt svar i kommentarerna till enkäten, men jag har för mig att jag lämnade en kommentar. Nåja. Mina svar finns här, ifall de behövs.).

Vixxtoria sa...

Arnaía: Ja! Du var det definitivt. Men någon annan också, tycker jag mig minnas nu. Vad bra att en länk till ditt inlägg hamnar här också, förresten (jag har ju i alla fall varit hos dig och läst och kommenterat, så du har ju inte blivit bortglömd ;-) )

Jag behöver kanske inte svaren till nåt speciellt den här gången, men det är väldigt kul att läsa vad alla skriver. Och högläsningsfrågan var särskilt vattendelande...

Fiktionista sa...

Jag läste faktiskt Dahls Fantastic Mr. Fox för min man för nga veckor sedan, och med olika röster till och med! Fast ibland blev det svårt att hålla isär rösterna så helt plötsligt lät jag nästan finlandssvensk (tyckte i alla fall min man).

Mina elever gillar (för det mesta) när jag läser noveller högt för dem. Ibland är det härligt att bara kunna lyssna. Mitt problem är att jag lätt börjar tänka på annat. Jag har svårt att hålla koncentrationen.

Vixxtoria sa...

Fiktionista: Se där! Världen är full av högläsare! Jag känner igen det där att det krävs en särskild koncentration för att läsa högt, och samtidigt kunna följa med i vad som händer.

Lilla O sa...

Lyrik ska definitivt läsas högt! Vi hade några lyrikkvällar när vi studerade. Den första på uppdrag av läraren, men inte de efterföljande. Goda vänner, en brasa, ett glas vin och en massa bra dikter. Fantastiskt!

Vixxtoria sa...

O: vad avundsjuk jag blir. Vin, brasa och dikter kan jag ordna, men varför har jag inga kompisar?

Hermia sa...

Jag slukade inte köttbenet när det begav sig men kommenterade hos Bokomaten eftersom min man och jag också läser för varandra. Så just om det har jag lagt mig, fast helt utifrån. Under semestern växelläste vi kapitel i Farlig midsommar. Jag somnar när han läser, han är håller sig vaken när jag läser. Tror båda är bra. Läsa högt är kul! Vi gör det på jobbet (biblioteket) också - även för vuxna besökare. Nä, det var säkert inte mig du menade, men ändå. Fint få ta del av dina reflektioner!

Vixxtoria sa...

Hermia: Jomen jag var nästan säker på att jag kom ihåg att du hade skrivit något om det (folk som har Shakespeare-nick har jag så svårt att glömma), och så läste jag om hela din blogg (eller, nej, det gjorde jag inte, men jag såg på 10 intressanta minuter om japanska mobilromaner), utan att hitta några enkätsvar...

Nu väntar jag på att nån mer ska ge sig tillkänna, som jag glömt eller inte uppmärksammat, eller som inte deltog i enkäten. Alla är välkomna!

Fia sa...

Jag är nog tyvärr både alldeles för okoncentrerad för att lyssna på någon som högläser för mej (klarar t ex inte av ljudböcker) och för stressad för att kunna högläsa själv (snubblar på orden för att jag inte hinner säga dem lika fort som jag läser dem i huvudet). Hmm, det låter nästan som något som jag borde ta tag i, det här. Att hitta lugnet. ;)

Vixxtoria sa...

Fia: Du får ta några djupa andetag. Man varken kan eller behöver gilla allt, men det där låter som lite för mycket stress... Lyssna på vinden och vågorna och fåglarna, kanske?

Helena (Fiktiviteter) sa...

Jag och min man brukade läsa för varandra i början när vi var tillsammans - "Kejsaren av Portugallien" och "Vems lilla mössa flyger" av Barbro Lindgren minns jag särskilt. Tyvärr slutade vi någon gång när barnen kom men vi har bestämt att vi i alla fall ska ta upp det när vi blir pensionärer ;)

L. sa...

Jag har inte fyllt i någon enkät, men jag och maken läste en hel del högt för varann förr, precis som Helena säger ovan, pre-barn. Vi läste faktiskt också "Vems lilla mössa flyger" - fantastisk! Det började med att vi läste favoriter för varann. Maken läste t.ex. hela ringen-trilogin för mig, och jag läste Den långa flykten för honom (det har jag skrivit någon gång i min blogg, tror jag).

Idag blir det mest för barnen vi läser. I somras började vi läsa högt i bilen. Prostens barnbarn blev det, och den lämpade sig perfekt för det. Annars läser jag också högt för elever ibland. Försöker t.ex. få rösten att hålla genom hela "Att döda ett barn". Det är inte lätt.