Steget efter

DN uppmärksammar Bokbloggarnas litteraturpris 2010, ni vet det där priset som Breakfast Bookclub har initierat. 46 bokbloggar har nominerat. Alla kan rösta!

Ja, alltså även såna som jag, som inte föreslog några böcker, för jag hade tydligen bara läst bra böcker som kom ut i september 2009, och således diskvalificerade sig för att bli nominerade.

Och nu vet jag inte riktigt – ska jag ompröva en av de strategier jag använder för att värja mig mot den myckna bokutgivningen, och börja be om intressanta recensionsexemplar bara för att kunna ha nåt att nominera nästa år? Eller ska jag stoiskt fortsätta att förfäkta tanken att en bra bok är en bra bok även efter första recensionsdatum?

(Jag ska i alla fall läsa ut den av de nominerade böckerna som jag har i min ägo innan den 14 november som är sista dagen för röstningen, och sen ska jag rösta på den. Så småningom kommer jag att läsa ytterligare sex av de nominerade böckerna, och då kommer jag nog att upptäcka att minst två – troligen tre – av dem är bättre än den jag hunnit läsa innan omröstningen.)

Om böcker som jag typ glömt bort

Jag har hittat en massa gamla elektroniska läslistor över sånt jag läste i mitten av 90-talet. Det känns skönt att upptäcka att jag faktiskt har läst en del böcker trots att jag inte har några personliga minnen av dom. Ibland är jag nämligen rätt övertygad om att jag av ren slentrian (och rätt pretto ni vet) bara ljuger om att jag har läst en del böcker. Som Främlingen av Camus. Och I straffkolonin av Kafka. Men nu har jag det svart på vitt, så att säga. Dom är lästa, även om jag har glömt bort när och hur.

Och innehållet i dom här böckerna känns mer som såna där barndomsminnen som folk envisas med att återberätta för en. Ja, alltså det handlar inte om folks egna barndomsminnen, utan om mina minnen, som jag blir påtvingad av andra. I min släkt brukar man till exempel alltid berätta om hur jag en snöig, kall eftermiddag i april föll ner i en konstgjord damm när jag försökte kasta sten. Jag var så där tre år gammal, och hade en liten vit kappa i konstull. Alltid när jag hör historien berättas (och tro mig – när man träffar min släkt skulle man av konversationen att döma kunna tro att jag inte gjorde mycket annat under min uppväxt än att misslyckas med att kasta sten och därmed drutta med huvet före i nerkylda dammar) så ser jag hela händelsen på lite avstånd: Hur mina äldre kusiner stod där och kastade småsten i vattnet, och hur jag ville göra som dom, men glömde att släppa stenen och föll ner i vattnet. Men jag har inga egna minnen av att hålla i stenen, av det kalla vattnet, eller av vem som drog upp mig. Så kanske har det aldrig hänt. Och om det har hänt, så i alla fall inte just mig.

Så där är det med Camus Främlingen, som jag tydligen läste i augusti 1995. Jag minns bara vad som står i litteraturhistorien om den, men har inga personliga minnen, trots att jag gav den högsta betyg. (Pesten, som jag läste i juli samma år minns jag dock mycket väl.)

Som kuriosa kan jag nämna att jag i november 1994 klämde andra halvan av Lilla huset på prärien-böckerna, läste igenom hela Susan Coopers Ovan hav under sten-serie, plöjde  alla Kulla-Gulla-böckerna i en rask följd, och därefter gick rätt på – Ingmar Bergmans Skammen. Är det nån slags freudiansk felsägning? Eller nån slags läsbulimi?

Hör ni den nonchalanta visslingen?

Ja, just det.

Jag skulle vilja ha till protokollet att jag så här redan i slutet av oktober har läst fler böcker 2010 än jag läste under hela 2009.

Jag antar att det betyder att jag nu får läsa precis vad jag vill resten av året.

Hej, alla tegelstenar, här kommer jag!

Om böcker som jag inte läser ut

Jag har lagt mig till med en – som det verkar – vana som är mycket svår att bryta: Jag läser en massa halva böcker, ibland bara en tredjedel, sen blir de liggande och jag går vidare till nästa. Inte för att den första boken är dålig, nej, jag vet inte alls varför jag plockar upp nån annan bok och hoppas på att bli uppslukad.

De sista två månaderna har jag således läst en massa sidor, men nästan inga hela böcker. En rätt märklig upplevelse. Jag förstår bara delvis varför jag lägger ifrån mig böckerna också. Kanske nån slags stress, koncentrationssvårigheter, leda, brist på tålamod eller jakt efter nya kickar.

Jag är 122 sidor in i Kärlekens historia av Nicole Krauss. Miljön, språket och stämningen påminner både om Vindens skugga av Ruiz Zafón och om Jonathan Safran Foers Extremely Loud and Incredibly Clear (L berättar för mig att det inte är så konstigt, för han är tydligen gift med Krauss), och om Zusaks Boktjuven. Jag trivs i och för sig i miljön, men har svårt att känna att den är unik. Jag läser några sidor i boken några gånger om dagen, och den utvecklar sig långsamt. Antagligen sträckläser jag ut den dagen innan biblioteket kräver tillbaks den.

Jag är så där hundra sidor in i Toffs bok av Kalle Dixelius. Kul med en modern, svensk dystopi, och jag är väldigt förtjust i leken med hur svenska språket har utvecklats om ett par sekel, och de förment vetenskapliga analyserna är ju ett helt fantastiskt grepp. Boken är dessutom lättläst och kort, så det är ett rent mysterium att jag inte bara tar ett par timmar och avslutar den.

Och jag har läst mer än hälften av Josephine Teys Miss Pym Disposes, en trevlig bekantskap för den som gillar collegemiljö och klassiska brittiska deckare. Miss Pym är en pärla, atmosfären med flickskolan är fint skildrad och just där jag slutat läsa börjar det dessutom bli riktigt spännande. Varför varför varför vill jag inte stoppa ner den här i väskan när jag ska ut och åka buss?

Elisabeths Åsbrinks bok om Malexander – en oerhört spännande bok som problematiserar kriminalvårdens sätt att använda Lars Noréns projekt 7:3 som vård. Möjligen stannade min läsning av lite grann i samband med att jag lyssnade till Åsbrinks (eminenta!) sommarprogram, som i så stora delar överensstämde med bokens innehåll, att jag inte längre drevs framåt av nyfikenheten.

Gunnar Ekbergs bok De ska ju ändå dö är hemskt intressant med en riktig spion som berättar om hur det var att vara en riktig Carl Gustaf Gilbert Hamilton. Här är det infiltrationer i 60-talets vänsterrörelser, dubbelagenter och nattliga dykoperationer på riktigt. Men det som kunde blivit spännande är berättat som dåliga lumparhistorier utan dramatisk stegring. Det är rätt tråkigt, faktiskt.

Tre fjärdedelar av Walter Ljungquists bok Azalea, där en romanförfattare vaknar en morgon och finner sig i sällskap med de romanfigurer han just skriver om. Absurdistiskt, och oemotståndligt, så varför avslutar jag inte det här?

Och Margareta Strömsteds biografi om Astrid Lindgren ligger där och är så bra, men trekvartsläst, trots att varje kapitel ger så stora insikter och ögonöppnare. Men för all del – den karamellen tål att sugas på.

Och nu ikväll sitter jag här och funderar på om jag ska fortsätta min läsning av Iain Pears jättetjocka nya bok John Stones fall, där jag nu har hunnit 62 sidor in i handlingen. Om jag läser så där 400 sidor till, så kan jag lägga ifrån mig den också halvläst. Det känns lite sådär.

Har du rodnat idag?

Hej. Jag heter Vixxtoria och är 37 år. Jag har inte läst alla böcker i hela världen och det tycker inte jag är ett dugg pinsamt.

Ja, jag ljuger förstås, men låt oss bortse från det för en stund.

För varför ska man egentligen tycka att det är pinsamt att man inte läst alla böcker? Och vad är det för böcker som man tycker det är pinsamt att man inte har läst?

Alla inser med förnuftet att man omöjligt kan ha läst alla böcker man "borde" – inte ens om man faktiskt har några terminers litteraturvetenskap bakom sig. Alla inser att man inte (och särskilt inte samtidigt) kan ha läst sig igenom alla topplistor, alla prisbelönta böcker, alla omskrivna debattböcker och hela Isfolket-serien. Inte ens om man vill. Inte ens om man prioriterat bort hund, barn, jobb och har hemkörning av mat och rut-städning lyckas det. Det finns för många böcker helt enkelt.

Härom veckan träffade jag en kvinna som inte hade läst något av Dan Brown. Det tyckte inte hon var pinsamt alls. Och just det tyckte jag var rätt intressant, eftersom det speglar den där prestigen som finns i pinsamhetskänslan. Det är mest den Fina Litteraturen som det är pinsamt att inte ha läst. Det är bara den som behöver nån slags ursäkt när man talar om att man inte läst den. Eller så kan det handla om böcker  om något särskilt fält (typ hästböcker) som man borde vara intresserad av på grund av den ena eller andra anledningen (typ att man rider, eller råkar bo granne med en hästhage, vilket jag gör, men jag är ändå inte särskilt intresserad av hästar, eller hästböcker, och nu börjar den här parentesen bli lite för lång och irrelevant).

Kanske borde vi alla outa fler böcker vi inte läst, men vi borde sannerligen sluta tycka att det är pinsamt – Jessica, Bokbabbel och EnligtO är tre exempel på personer som på sista tiden har rodnat lite över sina olästa högar. Ibland är det klassiker, ibland är det recensionsex. Visst vore det roligare att försöka tänka på att det finns så många böcker som man tror är bra och som man kan se fram emot att läsa, än att ursäkta sig för att man inte redan upplevt dem?

För hjälp vilken tråkig värld det skulle vara om man visste att man redan läst allt bra. Men man kunde skriva en rätt kul besserwisser-blogg, det kunde man ju.

Hejdå från Vixxtoria som snart når P4-ålder och lovar att försöka ljuga lite mindre om vilka böcker jag läst. 

Semesterbekymmer

Jag vet inte riktigt, men det känns både misslyckat och otursbringande att släpa med sig samma – fortfarande olästa – böcker på semestern i år som förra året.

Samtidigt lär de ju inte bli lästa om de stannar hemma.

Surdeg eller croissant?

Jag har fått för mig att jag ska ta och läsa ut den där högen med böcker som jag samlade ihop på lite olika ställen i huset när jag städade i helgen. Det är såna där böcker som har blivit liggande halvlästa under året som har gått. Halvlästa betyder just det – jag har läst så där 100 sidor i varje bok, och sen "tappat bort" dem.  Ja, de har liksom glidit in under sängen, eller hamnat under nån stickad tröja som jag inte använt på länge för att jag skulle behöva handtvätta den först, eller gömt sig långt under andra böcker som verkade mycket roligare, eller av någon inte helt utredd anledning lagts på sambons nattygsbord.

De här halvlästa böckerna ska inte förväxlas med såna där böcker där jag läst trettio fyrtio eller kanske till och med femtio eller sextio sidor, och sedan lagt boken ifrån mig, för att den inte riktigt var vad jag hade lust att läsa just då. Det här är liksom böcker där jag läst en tredjedel, eller kanske till och med så gott som hälften, och det är böcker jag vill läsa klart.

Och så tänker jag att den borde gå fort, den där klarläsningen, för jag har ju trots allt läst så mycket. Vad jag då inte tar med i beräkningen är att jag har glömt namnet på varenda huvudperson. Och jag kommer inte ihåg vad deras älskade heter heller, och jag är inte säker på om de har varit i Paris, drömmer om att åka i Paris, eller kanske har varit med om ett hemskt lustmord i Paris.

Så det slutar helt enkelt med att jag får läsa om boken från början för att förstå nåt.

Om jag har räknat rätt kommer jag att vara upptagen hela semestern med att bara läsa ut och läsa om halvlästa böcker.

Då är det så skönt att komma ihåg att jag är en person som aldrig nånsin har fullföljt en enda läsplan eller lyckats pricka av allt på en läslista eller hängt med till slutet i ett enda läsprojekt.

Det är ingen hobby. Det är ett sätt att leva.

En väldigt svår sak med att leva som läsare är att hitta balansen. Acceptansen. Tillfredsställelsen.

Att å ena sidan vara nöjd och känna att man åstadkommit något när man slår igen bokpärmen efter sista sidan, och å andra sidan glädjas åt alla de fantastiska olästa böcker som återstår. Att inte stressas. Inte få ångest över allt man längtar efter läsa, men inte hinner. Att inte vara så upptagen med avancerade matematiska beräkningar för hur man ska hinna läsa färdigt bokhögen på nattduksbordet (och den under sängen, på skrivbordet, på att läsa-hyllan i bokhyllan, alla böckerna i biblioteket här hemma, alla böckerna på biblioteket – på biblioteken. Och bokhandlarna. Och antikvariaten. Och Döda havs-rullarna. Och Rosetta-stenen) att man glömmer bort att njuta av den bok man faktiskt är mitt i.

Här och nu. Bara här och nu. Var bok har sin tid...

Fast så är det ju inte. Det är ju faktiskt inte sant att det finns en särskilt uppmätt tid för varje bok, och det är ju det som skapar dilemmat. Hur mycket man än använder sig av optimistisk statistik och glädjekalkyler kommer man inte att hinna läsa klart allt. Inte ens med en begränsning till böcker man verkligen verkligen vill läsa. Varje bok kommer inte att få sin tid. En del böcker blir aldrig lästa.

Det är denna insikt som måste sjunka in, gång på gång hos mig. Ibland tycker jag att jag lyckats, och att jag är helt nöjd, och uppslukad av den bok jag för tillfället har för ögonen. Och ibland blir tyngden från de böcker som jag vill läsa (tack och lov känner jag inget "borde", så illa är det inte) så tung att jag ställer upp Excelark och utifrån beräkningar av hur många sidor jag läser på fem minuter gör upp ett schema så att jag ska bli klar med en bokhög innan vecka åtta.

För nånstans inom mig finns en tanke: "Åh, så skönt det ska bli när jag läst alla böcker i hela världen, och får lite tid över för att göra något annat".

Medveten närvaro

Jag besökte ett sånt där lekland tillsammans med dottern. Det är fullt med bollhav och rutschkanor och klätterställningar och har alla vassa delar invirade i tjocka lager med skumgummi.

Jag satt där ett par timmar och läste av och till i en bok medan jag förstrött kastade en boll och försökte tajma ett entusiastiskt wiiiii-rop med dotterns rutschkaneglidande.

Och nu funderar jag på om jag på min dödsbädd kommer ångra alla böcker jag aldrig hann läsa, eller alla timmarna jag tänkte på nåt annat medan jag lekte med mitt barn.

Syllogism

Ledig. Det har alltid känts som ett trevligt ord, fyllt av sovmorgon och frukost på sängen. Långläsning innan ett varmt bad med bubblor och bok, pannkakor till en sen lunch, och en lat eftermiddag på soffan med nonstop och äpplen tills jag vet hur boken slutar.

Sen fick jag barn.

Och konnotationerna kring 'ledig' innehåller allt utom läsning.

Söndag

Lycka är 80 lästa sidor före (en visserligen ganska sen) frukost.

(Nu återgår jag till läsningen.)

Dom rycker och sliter i mej

Jag springer runt härhemma som en yr och värpsjuk höna. Jag vet inte var jag ska börja. Jag vet inte om jag ska skynda mig att läsa ut den bok jag håller på med (som jag spontanköpte när jag stack in nosen i en lajvbokhandel förra veckan, och som jag visst tycker är något att ha), eller slänga in den i något hörn och ge mig i kast med bokhögen som äntligen kommit hem till mig.

10 böcker som jag vill läsa nu!

Allt eller nästan inget?

Vet ni, jag tycker mest det är besvärligt när man hittar en ny författare som man gillar. Man läser en bok som är helt överväldigande (att ingen är nämnd betyder inte att någon är glömd!), och sen vill man bara ha mer!

Jag vill det i alla fall. När läser i mina boklistor eller tittar i min bokhylla så är det inte så många riktigt bra böcker som står där alldeles ensamma. De har ganska snart fått sällskap av kompisar från samma författare. Jag tycker om det där, att gå in i ett författarskap, även om det finns gott om exempel på författare som av skilda anledningar inte tål en författarfrossa, utan att man blir övermätt och äcklad och plötsligt och felaktigt inte alls tycker de skriver bra längre (några sådana exempel kan jag ge: Peter Pohl, Inger Alfvén, Paul Auster och Maarten 't Hart; en roman i taget, med ett mellanrum på minst ett halvår, då kommer de till sin rätt).

Driften att läsa mer av en och samma författare, att fördjupa bekantskapen, får konsekvenser. Det blir förstås en mängd böcker som man inte hinner läsa, en massa nya och andra författare som man inte alls får möjlighet att stifta bekantskap med. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det problemet. Men jag vet nog att jag tycker att man med få undantag kan säga att man "har läst" en författare om man bara har läst en av hennes böcker. Eller hans.

Det är som rester efter Nobelmiddagen

Det känns som om jag bara läser klart en massa böcker som blivit liggande. Såna jag påbörjade före semestern, och inte ville ta med mig i tältet. Såna som jag finner när jag plockar undan någon hög med osorterad tvätt. Såna sambon hittar bakom kuddarna i soffan eller under mattan i biblioteket. Uppslagna, hundörade, eller med bokmärken i (ofta har jag faktiskt stoppat in andra böcker som bokmärken i de här böckerna).

Såna böcker som jag lämnade för att det fanns grönare gräs på biblioteket, i bokhandeln, i brevlådan eller i min egen bokhylla.

Och jag ser på böckerna och tänker "Så konstigt!". För det här är ju utan undantag böcker som jag drogs in i när jag började läsa dem. Varför avslutade jag dem aldrig medan jag kom ihåg vem som varit otrogen med vem?

Jag tänker att jag ska vara lite systematisk. Jag tänker att det faktiskt borde gå snabbare att läsa ut böcker när jag redan har läst hälften eller två tredjedelar, och dessutom skulle det få mig att känna som om jag uträttade något här i världen. Jag har en mycket beslutsam min när jag sätter igång. Ja, jag ser väl ut och känner mig ungefär som när jag äntligen tar itu med högarna av studentuppsatser timmarna innan resultaten måste rapporteras in.

Och jo, det finns fortfarande något som är bra i de här böckerna. Men det är lite som uppvärmda rester. Det var gott igår till middag, det var det. Och det är inget fel på det hela nu. Men böcker som blivit liggande blir sällan favoritböcker.

Om det inte är Tutanchamon är det kanske Cheops

Så här är det. Det vilar en förbannelse över mig. Ibland minns jag inte det, utan tror att jag är som alla andra sorglösa bokläsare.

När jag är glömsk och så förälskad i en ny bok att det lyser ur ögonen på mig (om jag råkar lyfta dem från boksidorna), då händer det att jag berättar för folk om min nya pojkvän.

Och när jag gjort det, så bryts förtrollningen. Det är som när klockan slår tolv för Askungen. Eller som när polyjuicen slutar verka för Harry Potter. Showen är över. Magin är försvunnen. Boken är platt och intetsägande, och det enda jag vill är att göra slut. Ibland uthärdar jag ändå fram till de sista sidorna, så där som man måste göra om man bokat en charterresa ihop med nån som man grälar med redan andra kvällen.

Därför tänker jag inte berätta vilka de tre tjocka böckerna är just nu. Förlåt Hanna och ni andra. Men jag lovar att skriva om dem när jag läst ut dem. Vare sig jag blev förälskad eller inte.

Men jag vågar mig på en bild på de tre tjockisarna i alla fall: uppifrån och ner: tjock, tjockare, tjockast.

617, 902 eller 1217 sidor

Vilken bok skulle ni gett er på först – tjock, tjockare eller tjockast?

En lista till handlingarna

Jag har slängt min ska-läsa-lista.

Nu har jag bara en ska-låna-lista och en ska-köpa-lista.

Och jag hinner inte läsa-ångesten har plötsligt lagt sig.

Bokbloggarens dilemma

- Ska man skriva om böcker eller läsa dem?

- Ska man läsa vad andra skriver om böcker, eller läsa böckerna de skriver om?

- Ska man diskutera böcker, eller ska man läsa dem?

Idag svarar jag b på alla frågor!

Subtraktion

Varje dag den här veckan har det anlänt ett bokpaket i min brevlåda. Idag till och med två. Det är trevligt. Väldigt trevligt till och med. Och ett resultat av nån halvtimmes slöklickande på Bokbörsen, Antikvariat.net och Tradera.

Men det kan ju inte fortsätta i den här takten. Jag räknar:

Om det är fem böcker som kommer hem till mig varje vecka.

Och om jag läser, låt oss säga, i bästa fall 3,5 böcker (oräknat Bu och Bä, och vi förutsätter också att jag inte ger Anna Karenina någon ny chans, för då spricker prognosen).

Ja, då ligger jag ändå på 1,5 boks plus i slutet av varje vecka.

Om vi vidare tänker oss att jag läser någon extra bok under semesterveckorna, och att bussen blir försenad på torsdagar som vanligt (och därutöver förutsätter att inga böcker jag läser är längre än 309 sidor, och att dottern alltid somnar före 20:03 på vardagar, och att jag inte behöver rätta en enda omtenta under höstterminerna), så kan man kanske tänka sig så där 5-6 bonusböcker per år, utöver veckomedelvärdet.

Men summa summarum släpas det alltså hem 75 böcker om året som inte har minsta chans att bli lästa (biblioteksböcker oräknat).

Jaha. Så fick jag det svart på vitt. 75 böcker. Det ser lite mycket ut.

Men det förklarar en hel del. Det gör det faktiskt.

Sluta genast!

Jag var så glad och harmonisk under min nästan månadslånga, självpåtagna nätinaktivitet. Och nu är jag tillbaks och läser allas bokbloggar. Herregud, måste ni verkligen tillbringa hela sommaren med att läsa bra böcker och sen liksom skriva mig på näsan att det finns ytterligare läsvärdheter där ute?

Varför inte nöja er med att endast läsa böcker som jag redan läst? (En första lista kan rekvireras, vid utgången, nere till vänster.)

*Blockerar knarkdealern bokbloggar.nu från min webbläsare.*