Jag vet vad du gjorde förra sommaren

Under förra sommaren dominerades bokbloggarna av boklistor. När man prickade av alla dessa listor  kunde man känna sig duktig för att man läst så många klassiska bra böcker, bli inspirerad för att det fanns så många olästa kvar, eller bara känna sig obildad.

Jag har haft en del böcker från listorna i åtanke när jag har köpt nya böcker och funderat över vad jag vill läsa. En hel del titlar har hamnat i min bokhylla där de väntar på läsning. Jag trodde nog däremot inte att jag hade fått läst så många böcker från de här listorna, men när jag igår satte igång och summerade tyckte jag inte att det var så illa. (Framför allt blev jag positivt förvånad över att jag "råkat" läsa flera stycken böcker utan att komma ihåg att de fanns på någon av listorna.)

Här är min listuppdatering sedan förra sommaren, med länkar till de inlägg jag eventuellt har skrivit om böckerna (ja, jag upptäcker att det var ganska många av de här som jag hittills inte skrivit något om. Det måste så klart åtgärdas i åtminstone de fall när böckerna var riktigt bra eller riktigt dåliga.)

1. Den första listan som cirkulerade var den här, som jag bland de svenska bokbloggarna spårade tillbaks till Ett hem utan böcker, och som mina efterforskningar visade kanske hade sitt ursprung hos LibraryThings. Det verkar vara en lista på de 100 mest lästa böckerna i den anglosaxiska världen.

På den kan jag sedan förra sommaren pricka av:

The lovely bones (Alice Sebold)
The Time Traveller's Wife (Audrey Niffenegger)
Brave New World (Aldous Huxley)

2. Nästa lista var Lyrans svenska lista (originalet finns här). Här har jag sedan förra året prickat av:

Bränt barn söker sig till elden (Cordelia Edvardson)
Pennskaftet (Elin Wägner)

3. Sedan dök Butters bra böcker upp (originalet finns här). En alternativ lista på 100 internationella böcker. Här har jag sedan förra året läst:

Press-stop (Evelyn Waugh)
Persepolis (Marjane Satrapi)

4. Sedan kom min egen lista med 100 barn- och ungdomsböcker (speciellt anpassad för oss som var barn på 70-talet). Där har jag inte läst en enda ytterligare sedan förra året (men jag funderar på att göra om listan och dela upp den i barn å ena sidan och ungdom å den andra. Om det blir en väldigt regning sommar och jag har tröttnat på att städa socklådan så kanske genomför de planerna också.)

5. Och så följde Fias Fantasylista (originalet finns här), där jag visst har råkat läsa en hel massa böcker sedan förra sommaren:

The Time Traveller's Wife (Audrey Niffenegger)
Jonathan Strange and Mr Norell (Susanna Clarke)
Den femte systern (Mårten Sandén)
Thursday Next (Jasper Fforde)

Nu lutar jag mig tillbaka och inväntar årets sommarplågor. Vad kan vi förvänta oss? De 100 bästa deckarna? De 100 mest överskattade klassikerna? De 100 böcker som det bloggats mest om under året? De 100 mest oumbärliga böckerna att ta med sig på fjällvandringen?

Vår man i Ismaelia

När jag ger mig på Evelyn Waugs bok Press-stopp så vet jag inte alls vad jag har att vänta – åh, jag tycker så mycket om att kasta mig in i en bok med den enda förutsättningen att det förmodligen är en bra bok. Att inte veta något om handlingen är rent otroligt spännande! (Ibland tänker jag att vi är alldeles för vana vid att få massiv förhandsinformation om böcker vi väljer – eller om vi väljer böcker som vi hört mycket om; det är ett växelspel, det där. Vi ratar böcker som verkar tråkiga och ger oss på dem med de mest kittlande morden och mest spektakulära avslöjanden. Att läsa en bok man inte vet något om är lika kittlande som att bege sig ut i rymden. Men med betydligt mindre förberedelser.)

Press-stopp visar sig vara en historia från 30-talet som påminner mig så mycket om Graham Greenes Vår man i Havanna, att jag är säker på att det första jag skulle komma att finna vid en googling på kombinationen "Waugh + Greene" är att  Greene inspirerats av den ofrivillige reporten i Waughs roman när han skapade sin påhittige spion (ja, ni vet han som för att motsvara kraven om avslöjanden från sin arbetsgivare skickar över detaljritningar på en dammsugare och påstår att detta är ett nytt förstörelsevapen).

I Waughs satir är det en oförarglig kolumnist som mest skriver om vattensorkar (och andra måttligt upphetsande företeelser på den engelska landsbygden) som på grund en förväxling av sin namne Boot –  en ung författare på modet – skickas som utrikeskorrespondent till det östafrikanska landet Ismaelia, där man förväntar sig en storkonflikt.

Boot är en total novis på området, och kan varken tolka undermeningen i de telegram som skickas honom, eller förstå att uppfinna nyheter där inga sådana finns. En icke föraktlig  del av romanen handlar om fakturerandets konst – ett område där Boot är en synnerligen duktig idiot. Dock lyckas han i sin uppriktiga naivitet få förtroenden och avslöja nyheter i en bisats då han ämnar rapportera om vädret.

Jag tillbringar några  trevliga timmar tillsammans med den här boken (som inom parentes sagt bitvis är helt sanslöst rolig!). Det är dock svårt att inte dra paralleller till dagens mediaindustri och journalister som snarare skapar nyheter än skriver om det som händer. Ett flockbeteende där alfahannen eller -honan sätter nyhetsvinklingen och de andra hakar på oavsett substansen. Där till och med sanningen kan betraktas som omöjlig att publicera, därför att agendan redan är satt eller ämnet uttjatat.

Den här boken skrevs för 80 år sen. Det märks mest genom att reportrarna åker båt och skickar telegram. Annars är alltför mycket sig likt.

Alla kretensare ljuger

Jag brukar ju ljuga och lägga till när det gäller vilka böcker jag har läst (det är sällan drar jag ifrån, faktiskt), så att komma på tre klassiker som jag inte har läst, inte påstått att jag har läst, men vill läsa blir lite svårt. Jag  har nöjt mig med klassiker som jag i alla fall inte påstått här på bloggen att jag läst, och som jag vill läsa. Och det är mitt bidrag till veckans tematrio om olästa klassiker.

Brideshead revisited. Fråga mig inte varför jag inte läst den. Antagligen för att jag aldrig såg tv-serien En förlorad värld, och inte heller visste att den baserades på en roman (jag trodde mer att den var som Herrskap och tjänstefolk ungefär – en tv-serie jag förvisso inte heller sett). Men den är inköpt och väntar på läsning. (Och precis när jag insåg att det var en bok tänker jag faktiskt inte avslöja.)

På spaning efter den tid som flytt. Jag skrev för bara ett par veckor sedan hos Ingrid att Prousts septalog tänker jag (helt utan ironi) läsa innan jag dör. Men jag har inte tänkt dö än på länge.

Zen eller konsten att sköta en motorcykel. Den här boken får väl räknas som en modern klassiker. Jag har inte läst ut den, för jag tycker den är tråååååkig. Men jag planerar en utläsning, för det irriterar mig att ha haft den oläst i bokhyllan sedan 1993. Och halvläst sedan 2004.