Slutet på slutet

Jag brukar inte reprisera mina inlägg (som somliga), men jag vill göra ett undantag. För nu i veckan har Harry Mulisch gått ur tiden. (Den som kan läsa nederländska har en fin alfabetisk sammanställning av Mulisch liv och verk här.) Mulisch har tidvis figurerat som kandidat i Nobelprisdiskussioner, men det finns tyvärr trots det bara tre böcker översatta till svenska: Överfallet, Siegfried och Upptäckten av himlen.

Inlägget nedan är tidigare publicerat 1 juli 2009, men eftersom min blogg nuförtiden har 10 gånger fler läsare än då är det faktiskt en anledning att återpublicera det bara därför. Förutom att jag tycker mycket om Mulisch böcker, har jag svårt att läsa dem utan att fundera över vad som måste ha präglat hela hans liv: hans mor var judisk och hans far samarbetade med nazisterna.

Harry Mulisch är en nederländsk författare som brukar räknas som en av de tre stora i sin generation. Jag har sett hans namn nämnas i samband med Nobelpriset, och det är väl inte den mest troliga kandidaten, men det säger kanske något om till vilken klass han räknas.

Så vitt jag vet finns endast tre av hans böcker (från en stor produktion, bestående av romaner, dramatik, lyrik och filosofiska essäer) översatta till svenska: Överfallet, Siegfried och Upptäckten av himlen. Överfallet kom på svenska för 20 år sedan, och de andra två har översatts på 2000-talet, även om Upptäckten av himlen utkom på nederländska 1992. Dessa tre böcker av Mulisch är vad jag har läst.

Liksom många författare i hans generation (han är född 1929), ägnar han en stor del av sitt författarskap åt andra världskriget och dess efterverkningar. Jag tycker generellt att det här är väldigt spännande. Om jag hade vuxit upp i nästan vilket land som helst i Europa, förutom Sverige hade jag haft mor- och farföräldrar som varit med i andra världskriget på ett eller annat sätt. Mina föräldrar hade fötts just efter krigsslutet, och de skulle ha fått leva frågorna som handlade om vad deras fäder gjorde under kriget, och vad deras mödrar tyckte om Hitler.

I ett land som Holland, som var ockuperat under kriget finns det förstås tusentals människor som har den här erfarenheten. Många är barn till nazistiska kollaboratörer. Mulisch var en av dem. Hans (österikisk-födde) far satt i fängelse för landsförräderi efter krigsslutet. För att komplicera det hela har Mulisch också en judisk mor, som räddades till livet tack vare faderns samarbete med nazisterna. En stor del av Mulisch produktion (däribland bokenÖverfallet) rör sig kring frågor om vad som händer under andra världskriget, skuld och försoning.

Boken Siegfried är en kontrafaktisk roman. Den handlar om en känd författare (man kan tänka sig Mulisch alter ego), som blir kontaktad av ett gammalt par som arbetade på Berghof (Hitlers alpnäste), där de ombads agera föräldrar till pojken Siegfried, Eva Braun och Hitlers son. Boken blandar fiktion med verkliga händelser; jag har läst mycket om andra världskriget och känner igen både det ena och andra, men jag kan inte se exakt vad skarvarna går. Författarens liv vävs samman med den berättelse om Siegfried som han nystar upp. Det här är ingen tjock bok, knappt 200 sidor. Den har ett okomplicerat, men suggestivt språk, där halva historien finns mellan raderna. Det är en väldigt holländsk bok, tycker jag, i det att den inte tar till överdådiga gester, leker med ord eller använder svulstigheter varken i språk eller händelser. Den berättar ganska exakt och osentimentalt en historia. Det är en väldigt bra bok, som intresserar mig, men inte berör mig.

Mulisch stora mästerverk måste ändå sägas vara boken Upptäckten av himlen. Det är det slags bok som förklarar världen, genom att väva samman samhällsanalys och beskrivningar av 1900-talets omvälvande händelser med judisk-kristna myter och föreställningar. Det låter stort, och det är det. Det låter pretentiöst. Det är det inte. Det är en ganska rolig bok, faktiskt, som "alla" läste i Holland när den kom på 1990-talet. Man kan däremot säga att den förebådar millennieskiftets apokalypser. Boken handlar nämligen om hur pojken Quinten föds, han som ska hjälpa Gud att få tillbaka stentavlorna med 10 Guds bud. Jag är mest förtjust i just de passagerna när Guds änglar är upptagna av att hitta den rätta modern, och de rätta fäderna. Ja, man behöver två fäder, en biologisk och en fosterfar får det till slut bli, för att pojkens alla nödvändiga egenskaper ska utvecklas på rätt sätt. Detta leder till att det är änglarna som står bakom skotten i Sarajevo (som ju brukar räknas som det som utlöste första världskriget), och andra världspolitiska händelser under förra seklet.

Det här är en tjock bok. Över 800 sidor. Den är indelad i fyra delar (Början på början, Slutet på början, Början på slutet och Slutet på slutet - jag kan inte hjälpa det; jag tycker det är de mest geniala namn på bokdelar som någonsin använts, även om de inte är unika för Mulisch), och jag tycker man får se det som fyra böcker. Själv gjorde jag uppehåll mellan de olika delarna, för det var så mycket tankar som surrade.

Upptäckten av himlen har också blivit film (The discovery of heaven) med Stephen Fry och Jeroen Krabbé som Onno och Max, de två så olika "fäderna" till pojken Quinten. Den är inte så dum, faktiskt (det är alltså en brittisk-amerikansk film). Jag gillar filmen (som jag såg flera år innan den svenska översättningen kom), och för mig fungerade den som en bra ingång i den tjocka romanen. Mulisch bok Överfallet har också blivit en Oscar-vinnande film (De Aanslag, från 1986), förresten, men den har jag inte sett.

Mulisch hör kanske inte till de författare som jag allra helst läser, men han är alltid läsvärd, påläst och lättläst. Det är dessutom intressant att läsa en bok som Upptäckten av himlen, som innehåller så mycket av den europeiska historien, men i en liten annorlunda belysning än vad den får i böcker på engelska, franska och tyska.

Agree to disagree

Bloggen Butter tar ordet har en pricksäker förmåga att vecka ut och vecka in göra listor på (förment?) läsvärda böcker av författare som jag aldrig ens hört förnamnet på. Bloggen spretar över ett brett fält av film, poesi, dramatik och serier, med återkommande eller underliggande teman som science fiction och svenska klassiska arbetarförfattare. Populärkulturell kvalitet.

Hur konstigt det än kan låta dyker det då och då upp böcker som både jag och Petter har läst. Men vi tycker förstås sällan likadant om böckerna. Om vi någon gång skulle tycka en bok är bra båda två så är det av helt skilda orsaker. Det är ju ganska intressant, förstås. Jag har heller aldrig blivit helt på det klara med om han har en väldigt udda humor eller saknar humor helt (men jag gissar på det senare). Jag roas i alla fall av många inlägg, och det tycker jag är tillräcklig behållning för att läsa hans blogg.

Jag har funderat mycket över vad jag ska ge Petter i julklapp. Jag vet att du nu sitter och väntar på att jag ska räcka över Stolthet och fördom inslaget i extra tjockt, rött papper, men ser du, så blir det inte. Jag tänkte i stället ge dig en bok som jag inte har läst, och inte tror att jag tycker om. Jag är ganska övertygad om att du inte kommer gilla den heller: Carolina Gynnings självbiografi Ego Girl (eller för all del, om du föredrar den nyare boken Ego Woman, så varför inte). Visst skulle det kunna vara intressant att som omväxling tycka illa om en bok tillsammans? Riktigt god jul-läsning önskar jag dig i alla fall!

P.S. Om du hellre vill läsa något som är bra tror jag att du skulle ha en hel del behållning av Harry Mulisch bok Upptäckten av himlen, som jag skriver lite om här.

P. P. S. Och över julen tänkte jag läsa Mikael Timms Dröm och förbannad verklighet. Spelet om svensk film under 40 år. Den har stått och dammat i min bokhylla alldeles för länge. Jag förutsätter att du har en del att säga om innehållet i den boken, så det kan vi kanske diskutera efter nyår? Du kan förslagsvis tycka att det var rätt att alla bråkade med Harry Schein, och jag kan kanske entusiastiskt meddela att Hoberts Spring för livet är en av mina favoritfilmer, och så ser vi hur vi jobbar oss fram till oenighet från de positionerna.

Vi börjar med alltings slut

Första delen i Lyrans Nobelalfabet, och vi börjar vid slutet. O som i Omega. Ett symboliskt val, antar jag. Här är mina svar på de två frågorna:

1. Berätta om en Nobelpristagare, eller om en boktitel skriven av en Nobelpristagare, på veckans bokstav.

Selma Lagerlöf, som 1909 fick Nobelpriset på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning kan man inte nämna för ofta. Jag tror inte att man kan läsa henne för ofta heller, men trots det finns det några av hennes böcker som jag inte har läst. En av dem är Osynliga länkar, den novellsamling som kom ut 1894, och var hennes första bok sedan debuten med Gösta Berlings saga tre år tidigare. Men jag ser fram emot att ge mig på den. Elektroniskt kan man läsa den också, tänka sig!

2. Berätta om en författare du anser borde få Nobelpriset, eller om en boktitel skriven av någon du anser borde få priset, på veckans bokstav. Motivera varför "din" författare borde få Nobelpriset.

Till Harry Mulisch vill jag tilldela Nobelpriset för ett författarskap som känsligt balanserar på det ömsesidiga beroendet mellan offer och förövare, och skickligt navigerar mellan orsaker och verkan i det stora mästerverket (De) Ontdekking van de Hemel*, som förklarar allt och lite till genom att väva samman samhällsanalys och beskrivningar av 1900-talets omvälvande händelser med judisk-kristna myter och föreställningar. Jag har skrivit om honom här.

*På svenska: Upptäckten av Himlen

Harry Mulisch har skrivit en bok som förklarar allting

Jag har inte glömt bort att jag lovade berätta mer om holländska författare som jag läst, men jag fick plötsligt selektiv skrivkramp efter att jag avgivit det där löftet. Och så kunde jag inte riktigt bestämma mig för vem jag skulle börja med. Men här kommer första författaren ut: Harry Mulisch.

Harry Mulisch är en nederländsk författare som brukar räknas som en av de tre stora i sin generation. Jag har sett hans namn nämnas i samband med Nobelpriset, och det är väl inte den mest troliga kandidaten, men det säger kanske något om till vilken klass han räknas.

Så vitt jag vet finns endast tre av hans böcker (från en stor produktion, bestående av romaner, dramatik, lyrik och filosofiska essäer) översatta till svenska: Överfallet, Siegfried och Upptäckten av himlen. Överfallet kom på svenska för 20 år sedan, och de andra två har översatts på 2000-talet, även om Upptäckten av himlen utkom på nederländska 1992. Dessa tre böcker av Mulisch är vad jag har läst.

Liksom många författare i hans generation (han är född 1929), ägnar han en stor del av sitt författarskap åt andra världskriget och dess efterverkningar. Jag tycker generellt att det här är väldigt spännande. Om jag hade vuxit upp i nästan vilket land som helst i Europa, förutom Sverige hade jag haft mor- och farföräldrar som varit med i andra världskriget på ett eller annat sätt. Mina föräldrar hade fötts just efter krigsslutet, och de skulle ha fått leva frågorna som handlade om vad deras fäder gjorde under kriget, och vad deras mödrar tyckte om Hitler.

I ett land som Holland, som var ockuperat under kriget finns det förstås tusentals människor som har den här erfarenheten. Många är barn till nazistiska kollaboratörer. Mulisch var en av dem. Hans (österikisk-födde) far satt i fängelse för landsförräderi efter krigsslutet. För att komplicera det hela har Mulisch också en judisk mor, som räddades till livet tack vare faderns samarbete med nazisterna. En stor del av Mulisch produktion (däribland bokenÖverfallet) rör sig kring frågor om vad som händer under andra världskriget, skuld och försoning.

Boken Siegfried är en kontrafaktisk roman. Den handlar om en känd författare (man kan tänka sig Mulisch alter ego), som blir kontaktad av ett gammalt par som arbetade på Berghof (Hitlers alpnäste), där de ombads agera föräldrar till pojken Siegfried, Eva Braun och Hitlers son. Boken blandar fiktion med verkliga händelser; jag har läst mycket om andra världskriget och känner igen både det ena och andra, men jag kan inte se exakt vad skarvarna går. Författarens liv vävs samman med den berättelse om Siegfried som han nystar upp. Det här är ingen tjock bok, knappt 200 sidor. Den har ett okomplicerat, men suggestivt språk, där halva historien finns mellan raderna. Det är en väldigt holländsk bok, tycker jag, i det att den inte tar till överdådiga gester, leker med ord eller använder svulstigheter varken i språk eller händelser. Den berättar ganska exakt och osentimentalt en historia. Det är en väldigt bra bok, som intresserar mig, men inte berör mig.

Mulisch stora mästerverk måste ändå sägas vara boken Upptäckten av himlen. Det är det slags bok som förklarar världen, genom att väva samman samhällsanalys och beskrivningar av 1900-talets omvälvande händelser med judisk-kristna myter och föreställningar. Det låter stort, och det är det. Det låter pretentiöst. Det är det inte. Det är en ganska rolig bok, faktiskt, som "alla" läste i Holland när den kom på 1990-talet. Man kan däremot säga att den förebådar millennieskiftets apokalypser. Boken handlar nämligen om hur pojken Quinten föds, han som ska hjälpa Gud att få tillbaka stentavlorna med 10 Guds bud. Jag är mest förtjust i just de passagerna när Guds änglar är upptagna av att hitta den rätta modern, och de rätta fäderna. Ja, man behöver två fäder, en biologisk och en fosterfar får det till slut bli, för att pojkens alla nödvändiga egenskaper ska utvecklas på rätt sätt. Detta leder till att det är änglarna som står bakom skotten i Sarajevo (som ju brukar räknas som det som utlöste första världskriget), och andra världspolitiska händelser under förra seklet.

Det här är en tjock bok. Över 800 sidor. Den är indelad i fyra delar (Början på början, Slutet på början, Början på slutet och Slutet på slutet - jag kan inte hjälpa det; jag tycker det är de mest geniala titlar som någonsin använts, även om de inte är unika för Mulisch), och jag tycker man får se det som fyra böcker. Själv gjorde jag uppehåll mellan de olika delarna, för det var så mycket tankar som surrade.

Upptäckten av himlen har också blivit film (The discovery of heaven) med Stephen Fry och Jeroen Krabbé som Onno och Max, de två så olika "fäderna" till pojken Quinten. Den är inte så dum, faktiskt (det är alltså en brittisk-amerikansk film). Jag gillar filmen (som jag såg flera år innan den svenska översättningen kom), och för mig fungerade den som en bra ingång i den tjocka romanen. Mulisch bok Överfallet har också blivit en Oscar-vinnande film (De Aanslag, från 1986), förresten, men den har jag inte sett.

Mulisch hör kanske inte till de författare som jag allra helst läser, men han är alltid läsvärd, påläst och lättläst. Det är dessutom intressant att läsa en bok som Upptäckten av himlen, som innehåller så mycket av den europeiska historien, men i en liten annorlunda belysning än vad den får i böcker på engelska, franska och tyska.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min första blogg. Där finns även kommentarer.