Den grymma Matteuseffekten

I Matteusevangeliets tjugofemte kapitel och tjugonionde vers står det: "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har". Det är den Bibelvers som gett upphov till uttrycket "Matteuseffekten" – alltså att de som redan har mycket får ännu mer, medan de som har lite straffas ytterligare. Andra relaterade begrepp är att "det är dyrt att vara fattig" (man har till exempel inte råd att ligga ute med – eller kan inte uppbringa – den initialt stora summan som ett inköp av månadskort innebär, utan tvingas köpa de i längden dyrare enkelbiljetterna. Och har inga pengar över för att bunkra upp för extrapris eller storpack, utan är hänvisad till de på längre sikt mer kostsamma, ständiga småköpen), och "det sociala arvet" (det är svårt att stabilisera sig och göra en klassresa efter en uppväxt av utanförskap – en tillvaro med föräldrar med missbruk, sjukdom, med pengabrist, ständiga uppbrott, misshandel, misstänksamhet, ofullständig skolgång...).

När jag läser Yarden av Kristian Lundberg är det Matteuseffektens förbannelse som ständigt är i mina tankar. Över texten vilar en tung matthet. En trötthet och en uppgivenhet. Lundberg växte upp i Malmö med en schizofren mamma, som ständigt skaffade livets nödtorft på krita i närbutiken, och sedan – när hon gjort sig omöjlig överallt – flyttade med sina fem barn. Hans far lämnade familjen och dess nedåtgående misär bakom sig. Det finns mycket som gör ont i mig när jag läser den halva av boken som behandlar Lundbergs uppväxt, men mest smärtar faderns agerande. Han tjänar så småningom stora pengar, bor i fin lägenhet, och ger representationsmiddagar på de restauranger där den unge Kristian diskar ihop till sitt uppehälle. Vid de tillfällen de möts låtsas fadern inte känna honom. Men värst är det tillfälle då pappan ringer upp sina fem barn och undrar om de kan servera på hans 50-årskalas. Givetvis då utan att låtsas om att de är släkt med jubilaren.

Lundberg debuterar efter turbulenta ungdomsår som författare: poesi och kriminalromaner. Han skrev även litteraturkritik, tills han råkade recensera en bok av Britt-Mari Mattsson som inte fanns (än). Det torde väl vara ungefär då som han åter föll ner som en pannkaka. Med en ökande restskatt och en son att försörja tog han vilka jobb som helst. På det som kallas yarden till exempel. En otrygg timanställning i Malmö hamn: flytta bilar på den enorma parkeringsplatsen. Skotta bilarna och parkeringen rena, tvätta bilarna. Inte repa bilarna, för då kanske man inte får komma tillbaka nästa dag. Inte få äta i lunchrummet, inte söka lä inne i bilarna när det blåser stormstyrka. Stå ut med dessa villkor för en skrattretande låg summa (ca 12000 i månaden före skatt. Det vill säga om man har turen att få jobba alla dagar i månaden, men sån tur är det inte säkert att man har). Stå ut därför att man vet att alternativet är – ingenting!

Jag tänker på mycket när jag läser det här. Kölden, och de långa promenaderna och hungern får mig att tänka på Alberte i Cora Sandels romaner. Den stora tröttheten och den där längtan att läsa får mig att tänka på Moa Martinsons romaner om textilfabriker och en hopplös, dödfödd cirkelvandring. Jag tänker också på en annan Bibelbok – Predikaren som skriver om hur all denna livets strävan ändå endast leder till tomhet (eller "Allt är fåfänglighet", som det stod i den äldre Bibelöversättningen). Kristians uppgång och fall. Som om hans plats i kultursverige var en parentes, som om hans diktsamlingar och prosaböcker inte spelar någon roll – han hamnar ändå på botten.

Jag önskar att det här var en berättelse från helvetet. Det är det inte. Det är en historia från det riktiga Sverige på 2000-talet.

Många andra har skrivit om Yarden tidigare, bland andra  Snowflake och Pål på bloggen Världen ska brinna och Ela på bloggen Beroende av böcker.

Jag har skrivit om ett par av Kristian Lundbergs diktsamlingar tidigare.

Och Biblioteket i P1 intervjuar Lundberg och diskuterar Yarden i ett program från 7 februari 2011.

På den öde ön

Jag har tagit mig för att på fullaste allvar välja ut tre böcker ur min stora boksamling som jag skulle ta med mig till en öde ö. Jag föreställer mig att jag ska bli räddad inom en 3-4 år så där, och att det finns tillräckliga förnödenheter, så att jag inte i mitt bokval i första hand behöver tänka på att ta med mig Gröngölingsboken eller Lilla huset på prärien-serien eller Robinson Crusoe för att ha lektyr att ta till när jag behöver veta hur man ska hitta ätliga växter, fånga fisk, bygga hyddor, rida in hästar, mura en spis, sno vedpinnar av hö eller underkuva infödingar. Böckerna jag väljer ska således endast användas som förströelse där i min ensamhet. Och då blir dessa mitt val:

Shakespeares Romeo och Julia. Det finns fortfarande långa passager här som jag inte kan utantill, och det skulle vara ett utmärkt tillfälle att lära mig dem. Dessutom är det en bok som håller att läsa fram och tillbaka många gånger, utan att man blir trött på den. (Ja, jag är medveten om att Stormen antagligen vore ett bättre val för en som är strandsatt på en öde ö.)

Jane Austens Pride and prejudice. Det finns väl inte så mycket nytt att säga om den. Jag är säker på att det finns några dimensioner till att upptäcka vid ytterligare omläsningar, och finns det inte det kan man ändå alltid roa sig med Elizabeth och Fitzwilliams meningsutbyten. Och drömma om empirbaler under palmerna.

Bibeln. Det här är nästan lite fusk, eftersom jag får många böcker i en smäll med ett sådant val. Men den själsliga hugsvalelsen ska man ta på allvar när man sitter där under stjärnorna och känner sig ensam. Släkttavlorna hoppar jag säkert över den här gången också. Men det finns ju Johannesevangeliet. Och Ordsspråksboken. Och Jona och valen kan man alltid fundera över medan vattnets vågor slår in mot stranden.

Och nej, det här är inte en utmaning, men jag hindrar ingen som känner sig manad att klottra ner några väl valda ord i ämnet i sin egen blogg.

Gun-Britt for president!

Boken För Lydia av Gun-Britt Sundström köpte jag en gång på rea under mitt sista (eller möjligen nästsista, jag är lite osäker) gymnasieår. Fem kronor kostade den pocketupplaga, som bokhandeln på den lilla orten säkert härbärgerat under åtskilliga år innan de äntligen fick sålt den i realådan. Även om jag har köpt mycket begagnat i bokväg i mitt liv, så är det nog ingen litteratur som varit så prisvärd. 

Den här boken blev emellertid stående oläst i min bokhylla länge, och jag packade ner den när jag flyttade hemifrån till den första studentlägenheten. Anledningen var antagligen en kombination av  att jag inte hade läst den (och det finns alltid en viss gnagande irritation med böcker som står i hyllan och inte har blivit lästa), och att den var lätt och behändig att ta med (tunn, lätt pocket i en bok för alla-serien). Jag kände inte till författaren, och det är möjligt att jag inte på allvar föreställde mig att jag skulle läsa boken. 

Men så en kväll, i början av november, där i min studentlägenhet, så hade jag inte så mycket att läsa (kurslitteratur räknades varken då eller nu som ett alternativ när man är läshungrig; det är som att ta fram frysta ärtor och suga på när man vill ha glass). Det var dessutom en dag då jag var riktigt nere. Olycklig kärlek, förstås. Och meningen med livet. Och för all del också meningen med döden. 

Och då fick jag tag på Gun-Britt Sundströms roman i min lilla fattiga studentbokhylla. Jag hade redan tidigare läst Den allvarsamma leken, och var bekant med såväl Lydia Stille som Arvid Stjärnholm sen tidigare. Men ack, denna bok förklarade ju hur allting var egentligen. Jag läste och grät och läste och läste tills jag hade läst ut boken. Jag strök under och ritade utropstecken, och jag var fullt och fast övertygad om att denna bok hade skrivits blott och enbart för min skull. Den talade inte till mig, den talade om mig. Berättelsen om Lydia och Arvid var bara en allegori över mitt eget liv. 

Jag sov inte mycket den natten, och vaknade så där klarsynt som man är efter en natt med för lite sömn, för mycket gråt, men då man nått insikt om något svårt. Ja, det känns lite förmätet att göra sådana jämförelser, men jag skulle ännu vilja göra jämförelsen med en morgon efter att man vakat vid någons dödsbädd, eller åtminstone morgonen efter att man (efter mycket vånda) tagit beslut om ett uppbrott. För mig hade just där och då resten av mitt liv börjat, så kände jag då. Jag minns att jag hade en föreläsning på eftermiddagen. Det var en kall och klar dag i början av november, och jag vandrade genom Slottsskogen. Med mig hade jag ett häfte som jag borde plugga i. I stället skrev jag på insidan av häftet en lång text (ni vet om kärleken, livet och döden, så där som alla 19-åringar gör när de gått igenom en omvälvande existentiell upplevelse ;-) ). Jag minns särskilt textraden "Även november kan alltså vara skrämmande i sin skönhet". Men jag vet inte vad jag menade med den, och jag tror inte att jag visste det då heller. Hela texten står kvar, med små små bokstäver på insidan av pärmen till häftet.

Vad är då boken För Lydia för bok? Tja, en rewrite på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Historien är framflyttad några årtionden, och vi får följa allt från Lydias perspektiv. Det är väl ungefär som Bengt Ohlssons Augustbelönade Gregorius, som utgår från en annan Hjalmar Söderbergs-klassiker Doktor Glas (vad är det med just Söderbergs romaner, som gör att de inbjuder till perspektivbyten? Behöver man vrida och vända lite extra på hans bipersoner för att förstå vad han vill säga? Jag har tänkt mycket på det där, och återkommer måhända vid något senare tillfälle till det). Det finns egentligen ingenting som skiljer sig från grundhistorien, mer än... ja, typ, allt. Jag har bara gjort ett försök att läsa om Den allvarsamma leken efter läsningen av För Lydia, men det blev inget vidare. Jag satt bara och bannade stackars Arvid högt för hur han behandlade Lydia, och för att han inte begrep nånting. 

Några månader efter min läsupplevelse med För Lydia kom jag att diskutera litteratur med en kurskamrat. Vi talade om böcker vi tyckte var bra, och författare vi gillade. Nästan samtidigt nämnde vi Gun-Britt Sundström. Det lustiga med det hela var att min kurskamrat hade läst Maken, och blivit lika tagen som jag blivit av För Lydia. Normalt byter man ju gärna böcker med andra bokälskare, men det visade sig snabbt att vi båda var lite restriktiva med att låna ut våra böcker till varandra. Båda hade vi gjort många understrykningar, och båda kände vi nog att dessa understrykningar avslöjade lite väl mycket om oss själva. 

När jag (ganska snart) därefter köpte ett eget exemplar av Maken, fångade den mig förstås också direkt. Också mitt exemplar är fullt av understrykningar, och jag har sanningen att säga varken lånat ut denna bok eller För Lydia till någon annan. Däremot hade jag under många år citat nedskrivna på lappar och uppsatta på anslagstavlor och kylskåp, fasttejpade på insidan av badrumsdörren och som bokmärken. Citat som dessa: 

... att antingen är man inte kär, och då har man tråkigt, 

eller också är man kär, och då har man ont.

Det var så underligt att de hade mötts så där. Råkat hamna precis bredvid varandra. 

Det verkade så - ja, som om det måste vara någon mening med det, någon alldeles 

bestämd mening. Det kunde liksom inte vara en slump, något som bara hände 

så där, och sedan ingenting mer. 

Tja, jag tror inte att jag skulle fastna för samma textrader idag, men när jag läser om dem så ryser jag ändå till. Orden har blivit en del av min livshistoria (ungefär som vissa låttexter självklart hör till mitt livs soundtrack). 

Senare har jag även läst Sundströms Nu kan det sägas! Ett jag-var-där-reportage från journalisthögskolan. Det är en bok som är intressant, men inte alls appellerar som de två romanerna. Jag har läst om dem några gånger, men nu var det länge sedan. De står där i min bokhylla, och jag ser ofta ömt på dem. Ungefär med samma blick som jag betraktar mina dagböcker från samma tid. 

Genom åren har jag (och alla andra) mest fått njuta av Sundströms översättningar (hon har till exempel varit med och översatt till Bibel2000), och hon gjorde en nyöversättning av Cora Sandels Albertetrilogi (finns i samlad pocketvolym), som jag njöt mycket av för några år sen. 

I julas hade jag så önskat mig och fått hennes samling av krönikor och annat: Bitar av mig själv. En generationsroman. Det var härlig lustläsning, svår att lägga ifrån sig. Det är egentligen synd. Att jag inte lade den ifrån mig lite då och då. Hennes texter väcker nämligen mycket tankar, och faktum var att jag kände mig lite överdoserad efter att ha läst igenom hela samlingen. (Och jag får skylla mig själv, för i bruksanvisningen (som man kanske skulle kunna kalla bokens förord) rekommenderas att man läser lite pö om pö.) Själv tror jag att jag många gånger kommer återvända till boken, och läsa ett stycke här och där. 

Det senaste jag läste på dn.se för några dagar sedan var en s k författarenkät med Gun-Britt. Det hoppfulla med den intervjun var att hon verkar fundera på att skriva något mer eget, och inte bara översätta. Jag tror vi är många som väntar!

Mer om Gun-Britt bit för bit finns också i en SvD-artikel från före jul.

Det här inlägget har i litet annat utförande tidigare publicerats på min gamla blogg