Man vill bli älskad

Ann Heberlein skriver i Sydsvenskan om Kajsa Ingmarssons nya bok Bara vanligt vatten. Den handlar om bästsäljarförfattaren Stella Friberg som har folkets kärlek, men inte kritikernas. Över detta är hon bitter. Heberlein drar paralleller till Läckbergs författarinna Erica Falck som också drömmer om det erkännande som ett Augustpris innebär. Heberlein skriver: I Stella Fribergs huvud gnager frågan: Varför avskyr kultureliten henne? Är det för att hon är framgångsrik? För att hon har folkets kärlek? Eller kanske för att hon är kvinna? Intressant nog funderar hon inte en sekund över att föraktet kan ha med kvaliteten på hennes skrivande att göra.

Heberlein skriver så bra, och jag har funderat i två dagar på om jag har något att tillägga till det här. Varför är bästsäljande författare, som tjänar miljoner och åter miljoner inte nöjda med detta? Är författare som får kritikerhyllningar, men inte säljer böcker mer nöjda, eller vågar de inte klaga av rädsla för att minska försäljningen ännu mer? De som klagar (som GW Persson och Ranelid) görs ju till åtlöje, de också. 

Är det så enkelt att man inte kan vara älskad av alla? Inte bli läst av "alla", och ändå hyllad av kritikerkåren? Några exempel på att det fungerar finns väl. Eller hur är det med Flyga drake? Tycker inte "alla" om den? Och Milenniumtrilogin - inte har den sågats så där ordentligt av någon annan än Jan Guillou?

Det är väl de där exemplen som sticker extra mycket i ögonen på Ingmarsson och hennes alter ego. Själv kommer jag tillbaks till Heberleins rad gång på gång: Intressant nog funderar hon inte en sekund över att föraktet kan ha med kvaliteten på hennes skrivande att göra.  

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Det var kanske jag som gjorde det, men...

Apropå böcker som förändrar ens liv, så har jag nyss läst ut en bok som borde förändra livet, nämligen Det var inte mitt fel av Ann Heberlein. Jag kommer på mig med att tänka på många personer som jag känner (till) som borde läsa den boken. Och sedan funderar jag på om det är ett tecken på att jag inte ser bjälken i mitt eget öga.

Heberlein är just nu mer aktuell med boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, om manodepressivitet eller bipolär typ två. Men det är inte den jag har läst just nu, alltså.

Boken Det var inte mitt fel handlar om den utbredda vanan att skylla ifrån sig. På sin höjd går man så långt att tillstå att jo, man själv kanske gjorde nåt som var lite dumt, men det var inte mitt fel, för att det berodde på x och y och z. Och för all del, även om det skulle vara mitt fel så där rent teoretiskt, så finns det i alla fall dom som gjort värre saker. Hitler till exempel.

För att ni ska förstå kan jag ju exemplifiera med lite aktuella mediaexempel (människoexemplen i min egen vardag känner ni nog knappast till). Vi har till exempel Wanja Lundby-Wedin som först skyller på andra och känner sig lurad när hon inte förstått (hrm, inte gjort det jobb hon haft betalt för och läst in sig på handlingarna) hur höga bonusar skulle kunna bli. Sedan ändrar hon sig lite och menar att andra i alla fall agerat värre.

För några veckor sedan såg vi en annan pudel som vägrade lägga sig på rygg. Liza Marklund sitter i Skavlan och upprepar gång på gång (som svar på återkommande frågor från Skavlan) att hon inte är ledsen för att hon lurat läsare, utan för att de känner sig lurade. Det handlar alltså om hennes så kallade sanna historia, dokumentärromanen Gömda. Vill man så kan man väl för all del tolka hennes uttalande som att hon är ledsen över att blivit påkommen med en lögn, men jag ska inte fördjupa mig mer i Gömda-gate här och nu. Poängen här är att hon inte tar ett dugg ansvar för sina egna handlingar.

Heberleins bok handlar alltså om att ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Om att inte förminska sig själv, vilket är vad man gör om man skyller ifrån sig. Och om att utkräva ansvar av andra, därför att vi inte omyndigförklarar dem. Om att erkänna våldsmannens individuella skuld, och kräva att han eller hon tar ansvar för den trots att vi kan förstå att våldet i mångt och mycket beror på samhällets strukturer. Vi har ett val i varje enskild situation. Vi kan välja att inte slå, att inte kränka och att inte skylla på någon annan.

Jag tycker inte det är för mycket sagt att säga att kalla den en grundbok i etik. Om hur jag kan resonera för att kunna leva det liv jag vill. Ett liv där jag kan se mig själv i ögonen i spegeln, och vara stolt över inte att jag gjort fel, men att jag inte skjuter över skulden på någon annan.