Har du rodnat idag?

Hej. Jag heter Vixxtoria och är 37 år. Jag har inte läst alla böcker i hela världen och det tycker inte jag är ett dugg pinsamt.

Ja, jag ljuger förstås, men låt oss bortse från det för en stund.

För varför ska man egentligen tycka att det är pinsamt att man inte läst alla böcker? Och vad är det för böcker som man tycker det är pinsamt att man inte har läst?

Alla inser med förnuftet att man omöjligt kan ha läst alla böcker man "borde" – inte ens om man faktiskt har några terminers litteraturvetenskap bakom sig. Alla inser att man inte (och särskilt inte samtidigt) kan ha läst sig igenom alla topplistor, alla prisbelönta böcker, alla omskrivna debattböcker och hela Isfolket-serien. Inte ens om man vill. Inte ens om man prioriterat bort hund, barn, jobb och har hemkörning av mat och rut-städning lyckas det. Det finns för många böcker helt enkelt.

Härom veckan träffade jag en kvinna som inte hade läst något av Dan Brown. Det tyckte inte hon var pinsamt alls. Och just det tyckte jag var rätt intressant, eftersom det speglar den där prestigen som finns i pinsamhetskänslan. Det är mest den Fina Litteraturen som det är pinsamt att inte ha läst. Det är bara den som behöver nån slags ursäkt när man talar om att man inte läst den. Eller så kan det handla om böcker  om något särskilt fält (typ hästböcker) som man borde vara intresserad av på grund av den ena eller andra anledningen (typ att man rider, eller råkar bo granne med en hästhage, vilket jag gör, men jag är ändå inte särskilt intresserad av hästar, eller hästböcker, och nu börjar den här parentesen bli lite för lång och irrelevant).

Kanske borde vi alla outa fler böcker vi inte läst, men vi borde sannerligen sluta tycka att det är pinsamt – Jessica, Bokbabbel och EnligtO är tre exempel på personer som på sista tiden har rodnat lite över sina olästa högar. Ibland är det klassiker, ibland är det recensionsex. Visst vore det roligare att försöka tänka på att det finns så många böcker som man tror är bra och som man kan se fram emot att läsa, än att ursäkta sig för att man inte redan upplevt dem?

För hjälp vilken tråkig värld det skulle vara om man visste att man redan läst allt bra. Men man kunde skriva en rätt kul besserwisser-blogg, det kunde man ju.

Hejdå från Vixxtoria som snart når P4-ålder och lovar att försöka ljuga lite mindre om vilka böcker jag läst. 

Att ta det onda med det goda

Dom läser mina mejl. Och har tagit bilder på mitt hus. Dom har järnkoll på min blogg (och mind you – dom vet att du är här just nu och läser). Dom plockar upp alla spår jag lämnar efter mig – gårdagens sökning på galltvål (Aha! Fläckiga kläder!), dagens sökning på Polarn och Pyret (Aha! Fläckarna gick inte bort – nu köper hon nya kläder!) och när jag så småningom söker upp Tradera kommer dom tänka Aha! Nu säljer hon dom gamla fläckiga kläderna!

Jag talar om Google. Dom har bättre koll på mig än maffian.

I sin söndagskrönika i Godmorgon världen härom dagen sa Svante Weyler att vi accepterar rätt mycket av Google, som vi inte skulle låta passera om det var en statlig myndighet det handlade om. Bloggar man på blogger.com (det gör jag), använder man gmail (det gör jag) så är det rätt mycket information som matas rätt in i googles sökmotorer. Andreas Ekströms Google-koden är i grunden en fascinerad och fascinerande berättelse om framgångssagan Google. Om dom snälla killarna som vill göra hela världen sökbar. För att dom kan.

Jag är egentligen inte konspiratoriskt lagd. Och jag gillar Google. Jag googlar allt, jämt och ständigt, i arbetet och privat. Ett genomsnittligt blogginlägg innebär åtminstone ett dussintals googlingar. Ekström beskriver i sin bok att en av de vanligaste googlingarna är "Google". Och härom dagen bevittnade jag en kollega som googlade på "gmail.com". Att googla är som att andas för datoranvändaren. Eller åtminstone som att köra bil. Man skulle lätt köra vilse på nätet utan den väg som google stakar ut. (Men jag är så gammal att jag minns hur det var innan google fanns. När jag städar lådorna på jobbet hittar jag ibland fortfarande post-it-lappar med omsorgsfullt nedplitade långa url:er, till sajter som jag varit rädd att jag aldrig skulle hitta igen. Hade man glömt att bokmärka en sida, och inte kom ihåg den outgrundliga väg som lett fram till en intressant hemsida så var den hjälplöst förlorad i det stora sajberspejs. Altavista förslog inte så långt.)

Nej, Google var en revolution. Och visst känns det betryggande att de arbetar under devisen "Don't be evil". Att de erbjuder gratistjänster – en mejlserver till alla Lunds universitets studenter till exempel. Det kostar varken universitetet eller studenterna ett dugg. Vi som använder oss av Googles bloggverktyg, deras sökmotor, mejl och analysprogram, Google documents eller Google calender betalar inte heller. Den annonsering vi utsätts för är diskret; vi slipper rörliga bilder och pop-up-fönster som tar över webbläsaren. Men det är klart – annonserna (eller de så kallade sponsrade länkarna) relaterar till innehållet i mejlet, eller på bloggen. När jag klickar upp ett mejl (i gmail) som berättar att jag fått en kommentar till det inlägg om Twin Peaks som jag skrev härom dagen visas detta i högra delen av mejlfönstret:

Nej, jag är inte konspiratorisk på så sätt att jag på allvar tror att planen bakom Google är att ta världsherraväldet genom att exempelvis undanhålla information från människor, och att styra deras val. Men det är svårt att inte fundera över att möjligheten finns. Och när jag läser Andreas Ekströms beskrivning av hur allt i vårt liv kartläggs och systematiseras känner jag hur snaran långsamt dras åt. Jag vet inte om jag är redo för ett samhälle där jag kan ta en bild på en blomma, ladda upp den på nätet, och genast få svar på vilken växt det är. Eller om jag vill kunna nynna en låt och genast få den matchad mot miljoner melodislingor lagrade på nätet (fastän det säkert skulle bespara mig en och annan sömnlös natt). Jag vet inte om jag vill bli automatiskt identifierad så fort mitt foto läggs upp någonstans på nätet.

Det handlar helt enkelt om att jag vill veta om vad andra människor vet om mig.

När Ekström diskuterade sin Google-bok som värst i våras föreslog han att man skulle fundera på att inte ha alla ägg i en korg. Om man mejlar med gmail kanske man ska använda någon annan tjänst för sina foton. Någon annan kalender än Google calender. Sprida ut riskerna lite.

Andreas Ekström diskuterade bland annat boken i ett intressant samtal med sin förläggare, som är just Svante Weyler, på Littfest i Umeå. Jag såg den då via webben, och konstaterar till min glädje att den finns kvar, om någon mer vill titta.

Google-koden är en bra bok (och vilken flytande lätt prosa den är skriven på!). Det är en livsviktig, nödvändig bok om ett fenomen som alla som googlar är med om att skapa, men som vi inte kan kontrollera. Google som en god kraft som gör världen greppbar för dig och mig. Priset vi betalar är information om oss själva. Och vad händer om Google förvandlas till Mr Hyde? Vad händer om Googles samlade information blir tillgänglig för någon med helt andra syften? Jag väntar på uppföljaren: Google-konspirationen. (Och jag misstänker att det blir Dan Brown som skriver den.)

Redhead

Kan någon förklara denna litteraturens förkärlek för slanka (eller då och då ranka), rödhåriga, intelligenta och eldfängda flickor? Stoiska och kyska och högättade och stolta och plikttrogna är de också. Med blixtrande ögon.

Som blond och o-rank blir man vissa dagar mer irriterad än imponerad av dessa företräden.

(Ja, jag ville bara ha detta till handlingarna. Nästa bloggpost ska eventuellt handla om allt jag tycker är bra med Dan Browns The lost symbol. Bland annat finns det inga rödhåriga jäntor med i plotten, utan i stället som vanligt ett  överskott på  pyramider.)

Listigt

Jag vill med detta inlägg försäkra er allihop om att jag inte kommer publicera några listor på mina lästa böcker under 2009. Men här är en lista på böcker jag inte läst:

Anna Karenina av Leo Tolstoj
Fyrvaktaren av Camilla Läckberg
Antikrists mirakel av Selma Lagerlöf
Hypnotisören av Lars Kepler
Det är fortfarande ingen ordning på mina papper av Bodil Malmsten (eller om det är en annan bok av henne jag inte läst, jag kommer inte riktigt ihåg)
Djur av Joyce Carol Oates
Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck
The lost symbol av Dan Brown
Herrarna i skogen av Kerstin Ekman
Tredje delen av Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Hela The little friend av Donna Tartt
Mitten på Madame Bovary av Gustave Flaubert
Erik Axel Karlfeldts samlade dikter

Fem oväkomna boktips till den som vågar gissa på vilka av böckerna ovan jag vill läsa under 2010, och vilka jag kommer vara glad över att skriva på motsvarande lista nyårsafton 2010!

Som avslutning vill jag emellertid gärna jubla över den bok som jag är mest glad över att äntligen ha läst under 2009, nämligen Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Den hade stått i hyllan i femton år. Riktigt roligt att läsa en sån där klassiker som alla pratar om. Riktigt dålig var den också. Skönt att veta för alla er som inte läst den; nu kan ni läsa nån bra oläst i stället!

Gott nytt läsår på er, alla läsare!

Här kommer jag och alla mina kompisar!

Lilla O ställer frågorna. Här är mina svar:



Hoppa in i en bok och lev i den världen, med bokens personer. Vilken bok skulle du välja?

Jag skulle gärna leva ett tag med någon myllrande stor familj i något gammalt hus i utkanten av stan. Jag skulle ha ett av vindsrummen och bo där med en gammal skrivmaskin som saknade S, men när mitt hjärtas kär vill besöka mig om nätterna vaknar alla mina småsyskon i våningarna under när han kastar småsten mot mitt fönster. Ja, nån slags kombination av Sju syskon av Ethel Turner. Eller varför inte som Brittmari i Brittmari lättar sitt hjärta av Astrid Lindgren?

Vilken litterär person skulle du aldrig vilja byta plats med?

Juliet Capulet. Tänk att vakna upp och hitta sin älskade död intill sig! Man kan begå självmord för mindre.

Vilka är litteraturens ultimata kärlekspar?

Harriet Vane och Lord Peter är väl två goda kandidater. Passionerad kärlek och vänskap, respekt och kamratskap. Och gott om pengar. Dorothy Sayers skrev om dem.

Om du fick gifta dig med en litterär person, vem skulle det då vara?

George Emerson, från Room with a view (av E. M. Forster). Fast vi är nog egentligen alltför lika till sättet. Så det får väl bli Röda Nejlikan då. Jag ser fram emot alla de dyra klänningarna med generöst dekolletage, och alla pengarna som gör det möjligt för mig att ägna mig ohämmat åt alla mina hobbies. (Lägger alla märke till att jag inte svarar Fitzwilliam Darcy här, trots att han är minst lika rik, och att jag egentligen föredrar empirklänningar?)

Du behöver ett nytt jobb, vilken karaktär skulle du vilja arbeta med?

Robert Langdon, Dan Browns litterära skapelse till symbolexpert. Hahaha vad roligt jag skulle ha när jag visade honom var skåpet skulle stå (jag får väl vara hans chef?) och lärde honom lite vetenskaplig teori. Han skulle få lägga mystiska religiösa ordnar och aldrig så kyska kvinnoaffärer på hyllan, och jobba hårt i stället!

Gör en resa tillsammans med en litterär person. Vart skulle du resa och med vem?

William of Baskerville (munken som Sean Connery spelar) i Rosens namn (av Umberto Eco). Ack, vad han skulle kunna lära mig mycket om livet, filosofin, litteraturen och Gud. (Jag förutsätter att Adso, som är lite mindre kysk följer med på resan.) Om de händelsevis inte har tid att resa med mig kanske Surpöl i Lewis Silvertronen kan muntra upp mig. Hur som helst ska jag ha mina bästa vandringskängor på mig, och vi ska långsamt promenera fram genom världen.

Vem är litteraturens mest missförstådda person?

Holden Caulfield. Inte ens Salinger förstår honom. Läs Räddaren i nöden och se om du gör det!

Vem är en riktig hjälte?

Skorpan. Som gör sånt han inte riktigt vågar.

Vilken litterär person skulle du aldrig vilja möta i verkligheten?

Hannibal Lecter. Voldemort. J.R. Dracula. Katla. Mårran. Nellie Oleson.

Vem skulle du kunna tänka dig att äta en middag med?


Martina, från Gunbritt Sundströms Maken. Åh, vad vi skulle ha mycket att tala om!

Du måste älska Shakespeare väldigt mycket för att läsa den här boken

Läs Dan Brown i stället!

Se där – är en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva.

Jag har i 2-3 veckor försökt ta mig igenom en bok som på svenska heter Shakespeares hemlighet (det är bäst jag skriver den engelska titeln också, så du inte råkar köpa den av misstag: The Shakespeare Secret) och är skriven av Jennifer Lee Carrell. Jag såg boken i pocketupplaga i bokhandeln härom dagen, så det kan verkligen vara på sin plats med en varning.

Det är nämligen så att jag är en Shakespeare-älskare, jag kunde inte motstå den här boken när jag såg den på biblioteket. Men den är så fruktansvärt dålig. Jag har tagit mig till sidan 130, kanske, men den slår alla rekord i osammanhängande klyschor. Om man inte läst den här typen av böcker tidigare skulle man knappast förstå handlingen.

Jag ska försöka beskriva: Regissören Kate sätter upp Hamlet på nya Globeteatern i London. Hon får plötsligt besök av sin gamla lärare och mentor från Harvard, Roz. De skildes åt för flera år sedan, under inte helt vänskapliga former (jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände), bland annat för att Roz var kritisk till att Kate ville lämna forskarbanan och i stället regissera Shakespeare. Men nu är Roz här, och hon har en present till Kate. Hon säger samtidigt att om Kate öppnar presenten, så måste hon "följa spåret". Roz och Kate bestämmer träff  i en park i London senare på kvällen, när Kates repetition är avklarad.

Och sen kan ni föreställa er vad som händer. Kate kommer till det avtalade mötet, men inte Roz. I stället ser Kate eldsflammor mot himlen, och hon förstår att Globeteatern brinner. När hon lyckas ta sig dit visar det sig att Roz är mördad (troligen genom ett nålsstick med gift bakom högra örat, och alltså en tydlig anspelning på hur Hamlets far dog). Kate blir förföljd, polisen misstänker att hon vet något, hennes lägenhet söks igenom, hon får genast hjälp av en äldre, välkänd skådespelare (som spelar i pjäsen), de börjar följa gåtan i Roz' paket, vilket leder Kate till USA, Harvard och Roz arbetsrum där. När hon nattligen söker igenom rummet blir hon i mörkret attackerad av en okänd gärningsman, och räddad av ytterligare en okänd man, som enligt uppgift är anlitad av Roz för att skydda henne. Harvard-biblioteket sätts också i brand, och Kate och hennes medhjälpare tvingas fly genom en hemlig gång, som Kate av en händelse känner till.

Pust. Nånstans där har jag slutat läsa. Jag förstår att min redogörelse ovan låter lite rörig, och den är väl inte skriven på det mest originella språk heller. Men jag kan lugnt säga att boken är värre. Det är ologiskt på ett plan som är svårt att föreställa sig. Vissa saker kan man bara förstå därför att man läst massor av sådana här böcker tidigare. Man hade kunnat tro att man skulle ha viss glädje av den om man är Shakespeare-älskare (som jag), men jag har tröttnat på att få min favoritskald misshandlad. Jag tänker lämna tillbaks boken till biblioteket, och försöka att aldrig mer tänka på den. Och om du läser det här: frestas aldrig att läsa den! Läs Dan Brown i stället, han har i alla fall tempo, och berättelserna innehåller i alla fall en inneboende logik.

Men jag måste bara få klaga lite på det här, som jag helt enkelt inte förstår (och detta rör genren i allmänhet, även om exempelen kommer från denna Shakespearebok): Jag har så svårt att begripa varför folk alltid håller på att placera ut ledtrådar på en massa ställen. Bakom tavlor, skrivna med annan handstil på ett mycket undangömt manuskript och för att hjältinnan ska kunna hitta det gömmer man hemliga ledtrådar i andra böcker. Man hoppas att hjältinnan ska komma ihåg meningar som man sagt för 10 år sedan. Man lämnar över paket med kryptiska koder med hänvisningar till Shakespeare-sonetter, berömda folianter och uppslagsverk. Varför pysslar man med allt det här, inklusive ser till att det finns en livvakt till hands att vaka över hjältinnan, i stället för att a) anställa en livvakt till sig själv, så att man inte dör, b) publicera allt det man kommit fram till, så att hela världen vet om det (= ett sätt att klara livhanken, eftersom det inte finns några hemligheter mer att skydda).

Och så slutligen den här blodsrelationen som alla de här böckerna nödvändigtvis måste vara fulla av (jag tänker nu på The DaVinci Code av Brown, på The Labyrinth av Kate Mosse och på The Historian av Elizabeth Kostova, och också på en av mina favoritböcker, A.S. Byatts De besatta). Shakespeare-boken är full av antydningar att Katie har "Boleyn-ögon". Jag misstänker att det snart uppdagas att hon är rakt nedstigande ättling till Shakespeare och Elisabeth I. Åh, jag är så trött på det. Varför måste det alltid visa sig att den som löser ett sånt här mysterium är släkt med någon (berömdhet) som levde för hundratals år sedan.

Nåja. Här kommer en annan mening jag inte trodde jag skulle skriva: Dan Browns böcker är värda Nobelpriset jämfört med den här.

(Och eftersom jag inte har lust att skriva ett helt blogginlägg om boken The Rule of Four av Ian Caldwell och Dustin Thomason, så varnar jag också för den boken här. Inte läsvärd. Läs Dan Brown i stället. Eller läs mina tips om vad man kan läsa i stället för Brown här.)

I Stellan för Brown

Så rätt han har, Stellan! Och ändå är Änglar och demoner utan tvekan Dan Browns bästa bok.

Läs De åttas hemlighet (The eight) av Katherine Neville i stället, om du gillade spänningen. Eller Historikern av Elizabeth Kostova om du gillade det historiska perspektivet. Eller i värsta fall Labyrinten av Kate Mosse, om du gillade det religiösa motivet. Läs Iain Pears Den fjärde sanningen om du gillade alltihop (fast en brasklapp för att det inte finns några heliga graalar i Pears bok.).

Listfällan

Jag är så glad att jag inte längre behöver passera ett par centralstationer på vägen till jobbet. Slipper hänga på pressbyrån eller pocketshop när tåget är försenat. Jag är så glad att (låt oss kalla det) det mer slimmade tidsschemat som jag som småbarnsförälder följer ger mindre utrymme för att strosa runt både i matbutiker och bokhandlar. Och jag är så glad över att jag insett att jag inte kan vara med i (vad blir det?) mer än tre bokklubbar, och därför sagt upp de mest påträngande av mina medlemsskap.

Min glädje har sin orsak i att jag slipper listorna! Alla dessa topplistor på böcker som presenteras överallt, och som jag tidvis varit helt besatt av. Minst hälften, helst alla böcker på den där jäkla pockettopplistan måste jag ha läst. Oftast har det varitenkelt att pricka av åtminstone fem-sex stycken; de brukar utgöras av de populäraste deckarna, och dem hade jag i allmänhet plöjt redan när de kom ut. Marklund-böcker. Mankell. Nesser. Sen dök det upp sådana där svallvågor från någon författare som precis alla läste. Som Dan Brown. Eller som nu (ja, jag sneglar lite grann på listorna i alla fall), när Stieg Larsson innehar tre platser på listan. Eller alla Guillous Arn-böcker. Men de här böckerna brukar inte vara något problem för mig. Med undantag av Läckbergs storsäljare så brukar de vanligaste deckarna redan varit genomplöjda sedan någon semestern året före. Här kan man alltså ligga steget före i sin planering. Redan när man läser den populära deckaren med hårda pärmar vet man att man har säkrat en plats på pockettoppen nästa vår. Det känns skönt.

Det är värre med de där oväntade romanerna. Som Kajsa Ingmarssons Små citroner gula. Den hade jag inte tippat skulle ta sig upp på topplistan. Eller den där Alkemisten av Paol Coelho. Eller Flyga drake av Khaled Hosseini.

Jag vet aldrig riktigt hur jag ska förhålla mig till de där böckerna. Sannolikheten är ganska stor att jag av nyfikenhet kommer att vilja veta vad det är som lockar hos de här böckerna. Jag brukar stå vid pocketstället och vrida och vända på dem. Om jag tycker att de verkar okej så är det möjligt att jag köper dem med en gång. En del av dem tar det år för mig att läsa. Det känns liksom lite meningslöst när det är så många som redan har läst dem, och jag inte var med från början.

Och dessutom - och detta är problemets kärna för mig - vill jag ju inte känna mig pressad i mitt läsande. Jag vill själv välja vad jag ska läsa. Och när. Jag vill inte bli någon topplisteslav. Jag vill varva oväntade fynd från bibliotekshyllan, med nyutkomna omskrivna böcker, jag vill växla mellan klassiker och omläsningar av gamla kära ungdomsböcker, jag vill variera faktaböcker med lättsmälta deckare. Ändå har jag någon hemlig ambition att parallellt med de mål jag har och vill ha med min läsning, så vill jag samtidigt ha läst det som "alla andra" läser. Som om mitt läsande blir lite bättre om jag både kan hålla mig à jour med försälningstoppslistor, kultursidor, litterära kanon och mina egna (kanske lite skamliga) personliga favoriter.

Äh, jag vet inte. Jag har fortfarande inte läst Alkemisten. Den kanske är jättebra, men den lockar mig inte alls. Just nu har den för mig blivit en symbol för boken jag inte läste. Det är kanske lite orättvist för just den boken (jag kan själv önska att det var någon annan topplistebok som drabbats), men det är nu en gång så det har blivit.

På bok.nu har i alla fall 1804 personer betygsatt Alkemisten. Genomsnittsbetyget är 2,8. Har jag verkligen missat något då? Å andra sidan har 77 personer inte gett Ormens väg på hälleberget ett högre snitt än 3,6. Vad är det med folk ;-) ?