Att älska livet

Folk dör. Och det är så sorgligt när man känner dom.

Folk som jag känner dör ofta i juni (det kan ju vara värt att känna till och planera för om man blir närmre bekant med mig*), så mitt i den här försommargrönskan får jag minnesbilder av rödögda vaknätter och lupiner på en grav.

Den här veckan är inte sorgen främst min, men ett par hastiga och oväntade händelser har fått mig att minnas mina kära döda. Till exempel fick jag för ganska många år sedan i slutet av maj veta att min farmor inte skulle leva så länge till. Det är sådana besked livet bjuder på ibland, och på något sätt måste de hanteras, liksom de sömnlösa nätter de för med sig. En bokälskares metod att hantera det mesta är bokläsning, men det är omöjligt att läsa vad som helst i sådana här situationer. Banaliteter fungerar inte. Deckare är helt uteslutet. Mer komplicerade böcker (språkligt eller tematiskt) faller på sin egen orimlighet – en sådan koncentration kan inte uppbådas. Det måste vara någonting på allvar. Det måste vara något som på riktigt handlar om Liv och Död.

Vid det här tillfället minns jag att jag fastnade för en omläsning av en bok som med dagens terminologi skulle kallas en BOATS. En sann historia, berättad av en pappa som hade fått cancer och inte ville dö: Jag älskar livet!  skriven av Anders Veborg. Det handlar om en helt vanlig småbarnspappa som får leukemi, och som gör allt som står i hans makt för att bli frisk. Han söker upp fler läkare, han prövar oortodoxa metoder. Jag minns en scen där han möblerar om i sovrummet och ställer sängen på snedden så att den ska hamna utanför de magnetiska kraftfält som korsar sovrummet. Och jag minns sidor som fylls med strålbehandlingar, och svärföräldrar som kör hem veckohandlingen och hämtar sonen på dagis. Boken är skriven som ett minne till Veborgs 6-årige son, för att han ska minnas sin pappa om eller när han inte längre finns.

Jag kan inte hitta boken härhemma just nu, men som jag minns det är det en tämligen osentimental skildring. Praktisk och konkret, full av handlingsplaner och tillförsikt. Och just därför så drabbande. Sista kapitlet är skrivet av Anders Veborgs hustru. Han överlevde alltså inte. Eftersom det var en omläsning så visste jag ju att det var så det skulle gå, när jag läste och grät. Och jag vet inte om de där tårarna var ett sätt att bereda väg för min egen sorg, eller att i själva verket hålla den stången. Kanske både och. (Fast jag har senare tänkt att det kanske var ett dåligt omen, eller åtminstone dåligt omdöme att välja att läsa om en bok om cancer, där man vet att någon dör på slutet?) Men på något sätt fungerade den för att koncentrera tankarna, och hålla den egna oron i schack.

Ja, för mig finns det således vissa ögonblick i juni, när grönskan hunnit bli precis lagom tät, och ljuset faller in från ett särskilt håll som jag minns både min farmor och boken av Anders Veborg. (Min farmor var däremot ingen storläsare, men jag skulle tro att hon sörjde lite grann att hon aldrig fick läsa mer än de fyra första delarna i serien om Grottbjörnens folk. Vi som levt och tagit oss igenom den femte delen sörjer ju snarare att vi läst fler än fyra delar.)


*Men jag känner förresten ganska många som exempelvis gift sig i juni. Ingen som jag kan komma på har ännu skilt sig, de flesta har fått barn och en del har till och med köpt husvagn. Det kanske känns betryggande för någon som läser det här, och liksom känner bokbloggande mig, och är rädd för att det vilar nån slags förbannelse eller så över min bekantskap.


Själv är jag varken gift eller har husvagn. Jag är inte död heller, tack och lov. Ja, tack och lov för att jag ännu kan gå och glädjas vid den store Gudens gåvor i denna ljuva sommartid.