lördag 15 oktober 2011

... och följande dammiga


Det här är väl inte så dåligt inpassat med tanke på att hyllorna var köpta för ett helt annat hus?




Sambon påstår att han tänker platsbygga vita bokhyllor från golv till tak här. Inklusive rörlig stege på en liten list. Jag tror det när jag ser det. Och när jag ser det blir jag också väldigt glad.

Första bokhyllan fylld


Den här boksorteringen är inte riktigt genomtänkt (ännu). Men vem bryr sig när man har en bokhylla på sin glasveranda?





fredag 7 oktober 2011

Färdigtänkt

Tro inte att jag inte är medveten om hur försummad den här bloggen är. Nej, tro inte det för all del. Tro inte heller att jag inte läser nånting nu för tiden, för ett par böcker i veckan hinner jag trots allt med; det är väl för att jag inte bloggar. Däremot har jag de sista månaderna inte känt något behov av att stöta och blöta mina läsreflektioner tillsammans med nån annan. Det är ju lite synd för er, förstås, men jag gissar att lusten att skriva om läsningen återkommer. Häng kvar.

Nu tänkte jag emellertid ta tag i de rätta svaren till de där citaten som jag publicerade 28 augusti (!). Citaten var alltså hämtade från den samling av visdomsord som jag tyckte sa allt om världen när jag var i 20-årsålden. Många har gissat, en del rätt. Så här ska det vara:


1

Det slog mig att jag förmodligen skulle finna nöje i att skriva under ett annat namn – att hitta på en annan, hemlig identitet – och jag frågade mig hur det kunde komma sig att jag fann denna idé så tilltalande.

s 63 Det låsta rummet, NY-trilogen del 3, Paul Auster
Margareta-utan-blogg gissar rätt till slut. 

2
Att vänta på brev kan bli en heltidssysselsättning.

s 19 ur För Lydia, Gunbritt Sundström
Margareta-utan-blogg igen (och det är inte mer än rätt, eftersom det var hon som önskade den här "citattävlingen")! 


3
Hon är inte ointresserad av erotik och förälskelse. Men det måste vänta för hennes del. Dessutom fattar hon inte varför det alltid är så besynnerliga gossar som dras till henne? 

s 158 ur Skugg-gömman, Maria Gripe
Johanna(-utan-blogg?) har alldeles rätt i att det är Carolin som filosoferar här! 

4
Han hungrade efter musik, efter litteratur, efter all världens kultur, efter vänskap, efter gemenskap, och han ville sjläv utföra bedrifter, han ville vinna berömmelse. (Det sista vågade han emellertid aldrig erkänna.)

s 28 ur Sången om den röda rubinen, Agnar Mykle
Petter vet detta

5
Allt som du ser
är blott en bild i betraktarens öga
Och om jag ler
så är det inte för att du förstår
Allt jag begär
är att få vakna till nästa morgon
och att den är
så mycket vackrare än igår

En låttext av och med Gina Jacobi, Allt du ser från albumet Gå som på nålar
Kontakt från Boktipset – Ni na ni na ni nanna visste det. 


6
Om inte människor får veta vilken kärlek som riktas mot dem är ju kärleken värdelös.

s 102 ur Silvertrumpeten, Maria Scherer

7
För dem som är försvarslösa är skrivandet ett sätt att förklara sig inför världen.

s 206, ur Katarina Horowitz drömmar, Marianne Ahrne

8
Skälet till att man aldrig helt blir kvitt eller glömmer den man som man har varit förälskad i är kanske, att han mer eller mindre har präglat en i en viss riktning, och att man lät sig, ville präglas. (Och det är svårt att ändra tillbaka.)

s 204-205 ur Le, Herdis Møllehave

9
Jag står inte utmed folk som säger "vad var det jag sa?" Det är värre än när nån äter upp ens middag innan man hunnit sätta sig.

Eilonwy i De trennes bok,  Lloyd Alexander

10
Jag fryser om dina händer
när du ler blir jag varm av dig
Du är glädjen som allting tänder
och ångesten på min stig
Så rik är jag vorden och äger
en värld sen jag blivit din
– Så fattig att jag inte äger
en droppe blod som är min

Bo Bergman 
vilket Margareta-utan-blogg kände igen

11
Jag ställer inga frågor
jag kräver inga svar
Jag bara önskar
att du hade stannat kvar
och att i morgon och du
vore här just nu,
att i morgon
vore idag

Låttext av och med Toni Holgersson ur Om du vore här från albumet Louise och kärleken

12
Drömmar, barn till sysslolösa hjärnor
avlade av förspillda fantasier,
tunan som luften, obeständiga 
som vinden när den blåser först mot norr
och lovar nordens frusna barm sin trohet
och sedan ursinnit sticker därifrån
och blåser söderut, mot sol och värme
och morgondagg

Mercutio i Romeo och Juliet, Shakespeare (översättning Göran O. Eriksson)
Margareta igenkände detta, efter ett kort men förvirrat besök i Helsingør

13
Får man vara den man är? Är inte det min önskedröm bara? Något jag upprepar i förhoppning att det ska bli sanning.

s 180-181 ur Vi kallar honom Anna, Peter Pohl

14
Att jag kommer fram nån gång det har jag väl alltid vetat. Jag bara undrar hur långt det är kvar. 

Låttext av Tekla, från albumet Oranga blad

15
Den som reser på sig ser bättre
och skymmer dem som är bakom

Claes Eriksson (Galenskaparna)

16
Sentimentaliteten kommer alltid att vara människans första revolt mot utvecklingen.

s 343 ur Fröken Smillas känsla för snö,  Peter Høeg

Jag avslutar den här uppdaterade genomgången med ett motiverat youtube-klipp av Tekla som sjunger Letar efter nån som kan spela gitarr – lyssna på den!





torsdag 6 oktober 2011

Gläntar

Strax innan tillkännagivandet av årets Nobelpris twittrade jag ungefär så här (jag tar mig här friheten att utveckla den begränsade tweeten något): Helst vill alla att deras favoritförfattare ska få Nobelpriset. Om det inte blir så, så i alla fall någon man läst.  I brist på detta, åtminstone någon man hört talas om.

Med valet av Tomas Tranströmer i år har vi fått en författare som nästan alla har hört talas om, och många har läst. En hel del har honom som favorit också.

Själv har jag sent upptäckt Tranströmer. Det första läste jag för ungefär ett år sen, nämligen den korta lilla självbiografi han skrivit. Här har jag bloggat om det. Sedan dess har jag också läst ett par diktsamlingar. Han är ännu inte någon favoritförfattare, jag vet inte om han kommer att bli det, men jag tyckte om det jag läste. Det kan väl räcka med det ibland.

Däremot har jag svårt att inte bli tårögd över att Svenska Akademien ger priset till en ständigt tippad kandidat, som samtidigt alltid betraktats som omöjlig "bara för att han är svensk". (Det här säger inte så mycket i och för sig. Jag gråter nästan jämt när folk får pris.)

Det enda som  möjligen är lite bittert med det här är att jag nog inte ska räkna med att Torgny Lindgren får Nobelpriset innan han dör. Och möjligen ska jag heller inte räkna med att Nobelkommittén är beredd att rucka på möjligheten att ge priset postumt så där i allmänhet, bara för att man låtit nyss avlidne Ralph Steinman (2011 års Nobelpristagare i Medicin) behålla priset.

tisdag 4 oktober 2011

Simsalabim!

Det svåraste när man håller på att flytta (vilket jag har hållit på med i flera månader nu) är att frigöra tid för läsning. Just nu funderar jag på att fuska lite.

Kanske en sån här fototapet kan fungera som quick fix i stället för att bygga bokhylla av en vägg?

måndag 3 oktober 2011

De första av många


Detta, mina vänner, är de första kassarna med böcker som jag i skrivande stund bär över tröskeln till mitt nya hus.


Må de följas av många.

lördag 1 oktober 2011

Ånger är min arvedel


Dom där dagarna när man intensivt önskar att man inte gett bort en viss present till sin mamma. Den här till exempel:





fredag 16 september 2011

Massan

Jag tycker om den krispiga luften om morgonen när jag kommer, och jag tycker om den där korta kön som knappt börjat ringla än. Och med 20 års erfarenhet i ryggen gör jag min första rekognoserande tur, då när luften ännu går att andas, och det fortfarande går att höra vad jag tänker. Det går kanske en timma innan det blir uppenbart att mumlet nu spridit sig över lokalen i ett långsamt och obemärkt crescendo. Det finns ingen återvändo längre om jag ska stanna kvar:  in i djungeln som är en paradox av kommers och alldeles verkliga och viktiga mänskliga känslor och erfarenheter, i snygg förpackning.

Jag tycker om att bara gå där i massan. Långsamt bana mig en väg genom de ringlande köerna framför deckardrottningarnas signeringsbord, passera området där P1 under några dagar direktsänder de flesta  program, stå mitt i rundgången av intervjuer – omgiven av lätt upphöjda scener i förlagsmontrar där kulturpersonligheter intervjuar varandra, dra mig undan till lugnet i avdelningen med litterära sällskap – den mindre färgglada delen av mässan.

Jag tycker om att köpa gamla nummer av tidsskrifter, att undersöka antikvariatsavdelningen, där det bästa urvalet av Sveriges begagnade böcker samlats, att i förbifarten norpa godis ur skålar och burkar, att vila fötterna på bakersta raden i någon ödslig sal där en bortkommen författare som inte vågar ta ögonkontakt med sin publik högläser ur sin senaste diktsamling, att köpa två för tre, och fyra för tre och fem för hundra och extraspecialmässbjudande för hela serien och känna hur armarna blir längre och längre för varje steg, och blåsorna på hälarna spricker.



Detta är ett inlägg i en bloggstafett tillägnad Bok- och biblioteksmässan i Göteborg.  Följande bloggar deltar:


Check

Det är jag och Benjamin Syrsa som gör våra årliga insatser. Han dubbar Stjärnan i det blå, och jag besöker en bokbloggsträff.

Igår var det dags för denna tillställning (och jag ska passa på att beskriva den innan jag får dubbelsidig öroninflammation och inte orkar ta mig ur sängen, vilket var vad som hände sist). Och det var som förväntat: Man åker hem till En full bokhylla och sen följer några timmars skvaller om det vanliga: om Knausgård, om vilka böcker som egentligen är dåliga, om Knausgårds fru, om vilka författarutbildningar som egentligen suger, om vilket program som egentligen är bäst att använda för att planera bokmässan, om var Arga Bibliotekstanten egentligen jobbar, om hur mycket böcker man egentligen måste ta med sig om man ska semestra med sina föräldrar, och sen är jag nästan säker på att de i andra hörnet av bordet talade Knausgård igen.

Sen vinner vårt lag The Great Penguin Bookchase och det var väl i stort sett kvällens behållning för mig, eftersom jag sedan tog fel buss hem och missade Calliopes bokklappsutdelning.

Om ni vill höra någon annans mindre sanningsenliga beskrivning av kvällen är det sannolikt att ni (förutom hos En full bokhylla och Calliope) hittar en sådan på någon av dessa bloggar: Bokomaten, Boktimmen, The Book Pond eller Flickan och böckerna.

Ja, och så lite bilder:

Bokomatens hand som fikar efter de sista resterna:


Veganmuffins (det måste jag testa, för det måste väl vara hemligheten bakom att de ser så här snygga ut):  


Och mitt lags bokhylla. Rätt full, jämfört med de andras, va?





måndag 12 september 2011

En för alla

Ack, aldrig slutar bokälskaren att leka med sina böcker. I den här leken lägger man ihop tre boktitlar och får en helt ny mening. Idén är helt rippad från bloggen Oanade sidor.

De här två lyckades jag få ihop medan jag borstade tänderna i morse:



Kvinnor som tänker för mycket städa Hotell New Hampshire.

(Lägg märke till hur jag fick elegant användning för en gammal hederlig pluralform av verbet här!)


Gentlemen taking chances 60 years later. 


När jag satte samman de här meningarna var min tanke att samtidigt erinra om att idag för precis 90 år sedan var första gången alla myndiga kvinnor (eller ja, dom som fyllt 23 året innan) i Sverige fick rösta i valet till Riksdagens andra kammare. Ser ni temat?

Och så här lite på slutet kan man med anledning av detta kanske ha glädje av att läsa (om) min text om Elin Wägners Pennskaftet – rösträttsboken som filmen Erin Brokowich måste baserat sitt manus på (låt er inte bedras av att filmen handlar om folk som druckit cancerframkallande vatten).

fredag 9 september 2011

Vargar i bokhyllan

Apropå valet mellan Man Booker Prize och Augustpriset som oväntat dök upp i enkäten igår, fick jag en trevlig och efterlängtad postförsändelse igår. Jag har nämligen gått och vunnit något (och det är lite ovanligt, såvida det inte handlar om gossedjur på Liseberg) hos Tekoppen. Det skedde någon gång i somras, och vi har haft lite svårt att synkronisera mina resor med posten så det är först nu jag så att säga har haft tid att ta emot den här tjocka röda boken: Wolf hall av Hilary Mantel – Man Booker Prize-vinnaren 2009.


Jag är hemskt glad för den här boken. Eller mest är jag kanske glad för att jag vann. Lite blandade fina känslor, helt enkelt. Tack Tekoppen :-)

torsdag 8 september 2011

20 sena

Som alla vet ägnar sig bloggare åt att besvara enkäter när de inte hinner skriva om böcker som de läst. Och som alla vet så är i alla fall hälften av samtliga enkäter som cirkulerar på internet påhittade av Enligt O.

Morgonpigg eller nattuggla? 
För tillfället måste jag nog definiera mig som en uggla som aldrig är tillräckligt pigg.

Bibliotek eller bokhandel? 
Det är ju trevligast med bokhandlar, för där slipper man betala böter om man inte lämnar igen böckerna. Å andra sidan gjorde jag tidigt iakttagelsen att det är betydligt mer givande att ägna sig åt lågintensiv spaning på snygga killar som pluggar på bibliotek än i bokhandlar. Vet inte varför snygga killar pluggar så lite i bokhandlar, faktiskt.

Adlibris eller Bokus? 
Nja. Jag är rätt sur på båda just nu faktiskt. Det kräver sina blogginlägg att reda ut varför, så tills dess svarar jag: Bokbörsen!

Ljudbok eller e-bok? 
Jag tvekar lite här. En bok behöver ju uppfylla många kriterier, och jag tycker nog inte att någon av de här läsformerna kammar hem full pott vad gäller dessa basala krav:

  • Möjlighet att läsa i badet, 
  • Möjlighet att göra hundöron, 
  • Möjlighet att göra understrykningar och anteckningar i kanten och sätta postits där det behövs, 
  • Möjlighet att läsa om viktiga avsnitt som alltid råkar utspela sig just när jag somnar, 
  • Möjlighet att individualisera sin bok genom dna-spår (blod, svett, te och tårar),
  • Möjlighet att stå i bokhyllan så man kommer ihåg att man har läst dem. Eller inte läst dem.  

Inbunden eller pocket? 
Jag är inte petig. Boken får gärna vara naken, så länge alla sidorna är i behåll.

Vampyrer eller zombies? 
Min skräckläsning har sista åren begränsat sig till John Ajvide Lindqvist. Så om jag räknat rätt så står det väl ganska lika mellan de här övernaturliga (?) varelserna. Vill dock gärna slå ett slag för varulven, (eftersom jag nu högläser Jag är en varulvsunge av Gunnel Linde) och vildvittran (eftersom jag har högläst Ronja Rövardotter).

Camilla Läckberg eller Jan Guillou? 
Guillou. För att blandningen av patos, självcentrering och möjligheten att fängsla en läsare är så unik.

En i taget eller slalomläsning? 
Slalomläsning. Fast det skulle ju vara mer praktiskt att bara ha med sig en bok i väskan.

Bokmärke eller hundöra? 
Det spelar ingen roll. Jag är bara tacksam varje gång jag inte behöver komma ihåg 87 eller 413 till nästa gång jag ska öppna boken. (För eftersom jag slalomläser så blandar jag alltid ihop siffrorna. Det är ju särskilt irriterande när man har 728 i huvudet – efter Anna Karenina – och sen hoppar man över till en Bamsetidning. Och det är en situation som uppstår oftare än man kan tro i det här hushållet. Eller ja. Kanske inte just 728. Mer 234.)

Chips eller choklad? 
Ja tack, om du ändå ska köpa, så.

Biografier eller memoarer? 
Bio.

Skräck eller chick litt? 
Jag blir mest skrämd när jag läser chick litt. Är det svar på frågan?

Boken eller filmen? 
Både och. När det gäller vissa filmer är jag hemskt glad om jag får avstå från att läsa boken. Men jag blir alltid osäker på om man måste söka särskilt tillstånd för det. Nån som vet?

Twitter eller Facebook? 
Har glömt vad jag heter på Facebook. Det är det för övrigt ingen annan som vet heller. På Twitter heter jag Vixxombocker och har nästan skrivit 8000 tweets. De flesta handlar om att man ska komma ihåg att använda blinkersen när man kör bil, eller om saker som jag inte hunnit göra på jobbet, så följ mig inte, i fall du inte är fullkomligt desperat.

Strindberg eller Heidenstam? 
Det är nån felstavning i frågan. Jag tror det ska stavas L-A-G-E-R-L-Ö-F. Men jag kan tillägga att mina Heidenstamsböcker i skinnband gör sig hemskt bra i bokhyllan. Strindbergsböckerna är betydligt mer sönderlästa.

Kokbok eller bakbok? 
Aha! Perfekt födelsedagstips till sambon!

Te eller kaffe? 
Mjölk. Med te.

Rött eller vitt? 
Jag behöver mer upplysning än så. Alkoholprocenten till exempel? Och finns det öl eller sherry om man skulle föredra det?

Boklördag eller ViLäser? 
Rent krasst så köper jag ViLäser ibland, och läser de delar av Boklördag som hamnar på nätet ibland. Komplementär distribution således.

Man Booker Prize eller Augustpriset? 
Här var jag tvungen att googla prisvinnare och räkna lite. Det visar sig att jag läst betydligt fler Augustprisvinnare, men det beror mest på att jag nästan alltid kastar mig över fackboksklassen. Om man räknar bort dem verkar ställningen vara ganska jämn. (Det här skulle jag faktiskt vilja utreda lite närmare för jag har aldrig i hela mitt liv följt eller intresserad mig för Man Booker Prize, men ändå alltså lyckats läsa rätt många av vinnarna. Hur har de smugit sig på mig? Jag förbereder ett långt blogginlägg fullt med konspirationsteorier.)

måndag 5 september 2011

Living on the edge. Or on a prayer


Vilken spännande dag jag haft!

Först hände det lite såna där saker som väckarklockor, och att jag råkade hälla filmjölk i teet, eftersom jag var lite ovaken trots väckarklocka, och sen cyklade jag till jobbet och blev genomblöt, och sen lade jag minst ett ord i var och en av de nio Wordfeud-matcher jag är inblandad i för närvarande, och sen åt jag lunch (fisk kan jag berätta så här inom parentes, för eftersom det blev en mycket omtwittrad lunch så ska väl mina bloggläsare få veta lika mycket) och sen la jag ett ord till i de flesta Wordfeud-matcherna, och sen vill jag minnas att jag jobbade lite, och sen gick jag till biblioteket. Och här börjar handlingen. 

Där betalade jag mina biblioteksböter som jag på ett strategiskt sätt låtit vara vilande hela sommaren. (Det är ett mycket effektivt tips för alla som vill läsa sig igenom sina olästa böcker i bokhyllan – obetalda böter, inga låneböcker. Jag löste i och för sig problemet med biblioteksavstängningen genom att låna böcker på ett annat bibliotek, men det hör till ett annat blogginlägg.)

Sen fick jag som en oväntad bonus ett nytt bibliotekskort. Tydligen hade mitt kort lyckats avmagnetisera sig under sommaren. Tänk, där har jag lyckligt ovetande gått omkring med ett fullständigt obrukbart bibliotekskort i min plånbok. Ja, jag är glad att jag inte visste om sakernas tillstånd under semestern, för det hade helt kunnat förta glädjen med myggbett och brännmaneter och besök i mörka, danska slottskällare. Nu fick jag emellertid ett nytt kort, och åh, det är en härlig känsla, eller hur? Alla borde skaffa sig nya bibliotekskort då och då. Det är bokälskarens botoxbehandling. 

Och så till sist. Det allra bästa. Jag lånade en ny bok på mitt nya lånekort! Och eftersom jag verkligen behöver lite spänning i min vardag, blev det en med 7-dagarslån! Fatta vad vadslagningsbyråerna kommer slå rekord när alla ska spela på hur höga mina biblioteksböter blir för den boken. Slår vad om att bibliotekarien som hjälpte mig har goda chanser att vinna! 

torsdag 1 september 2011

Som sagt

It is a truth universally acknowledged, that a single woman in possession of a MasterCard, must be in want of another copy of Pride and Prejudice.



An illustrated one.





söndag 28 augusti 2011

Gissa vad jag tänkte på!

Uppdaterad. Uppdaterad igen. 

När jag visade bilder på några av de citat som för länge sedan prydde väggar, dörrkarmar, och speglar i mina studentlägenheter tyckte Margareta att jag borde ha en citattävling. Och varför inte?

Tyvärr hittar jag inte så många fler citatlappar, men de flesta citat finns så klart dokumenterade också i min lilla gröna citatbok. Så här kommer några favoriter från när jag var ungefär 20 år (och jag tror att de flesta är sådana som inte tidigare publicerats på bloggen). Det är utdrag från barn- och ungdomsböcker, från låttexter, från helt vanliga romaner och från en och annan modern och omodern klassiker. Kan ni identifiera dem?

1

Det slog mig att jag förmodligen skulle finna nöje i att skriva under ett annat namn – att hitta på en annan, hemlig identitet – och jag frågade mig hur det kunde komma sig att jag fann denna idé så tilltalande.
Margareta kände igen NY-trilogin (när hon såg citatet för tionde gången eller så). Således Paul Auster som funderar över meningen med livet, anonymitet och dubbla identiteter. 

2
Att vänta på brev kan bli en heltidssysselsättning.
Margareta kände igen att det här kommer från För Lydia av Gunbritt Sundström. 

3
Hon är inte ointresserad av erotik och förälskelse. Men det måste vänta för hennes del. Dessutom fattar hon inte varför det alltid är så besynnerliga gossar som dras till henne? 

4
Han hungrade efter musik, efter litteratur, efter all världens kultur, efter vänskap, efter gemenskap, och han ville sjläv utföra bedrifter, han ville vinna berömmelse. (Det sista vågade han emellertid aldrig erkänna.)
Det här är hämtat från Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle. Det gissade Spectatia fel på, och Petter rätt på (vilket var tur, eftersom jag råkar veta med säkerhet att han läst boken). 

5
Allt som du ser
är blott en bild i betraktarens öga
Och om jag ler
så är det inte för att du förstår
Allt jag begär
är att få vakna till nästa morgon
och att den är
så mycket vackrare än igår
Det här är refrängen på sången Allt du ser av och med Gina Jacobi, från skivan Gå som på nålar. Kontakt visste det. 

6
Om inte människor får veta vilken kärlek som riktas mot dem är ju kärleken värdelös.

7
För dem som är försvarslösa är skrivandet ett sätt att förklara sig inför världen.

8
Skälet till att man aldrig helt blir kvitt eller glömmer den man som man har varit förälskad i är kanske, att han mer eller mindre har präglat en i en viss riktning, och att man lät sig, ville präglas. (Och det är svårt att ändra tillbaka.)

9
Jag står inte utmed folk som säger "vad var det jag sa?" Det är värre än när nån äter upp ens middag innan man hunnit sätta sig.

10
Jag fryser om dina händer
när du ler blir jag varm av dig
Du är glädjen som allting tänder
och ångesten på min stig
Så rik är jag vorden och äger
en värld sen jag blivit din
– Så fattig att jag inte äger
en droppe blod som är min
Bo Bergman, vilket Margareta också visste. 

11
Jag ställer inga frågor
jag kräver inga svar
Jag bara önskar
att du hade stannat kvar
och att i morgon och du
vore här just nu,
att i morgon
vore idag

12
Drömmar, barn till sysslolösa hjärnor
avlade av förspillda fantasier,
tunan som luften, obeständiga 
som vinden när den blåser först mot norr
och lovar nordens frusna barm sin trohet
och sedan ursinnit sticker därifrån
och blåser söderut, mot sol och värme
och morgondagg
Och det är är så klart Shakespeare, en av Mercutios kortare monolog. Margareta kände igen det. Nästan med det samma ;-) 

13
Får man vara den man är? Är inte det min önskedröm bara? Något jag upprepar i förhoppning att det ska bli sanning.

14
Att jag kommer fram nån gång det har jag väl alltid vetat. Jag bara undrar hur långt det är kvar. 

15
Den som reser på sig ser bättre
och skymmer dem som är bakom

16
Sentimentaliteten kommer alltid att vara människans första revolt mot utvecklingen.

Uppdatering
Det var visst väldigt svårt det här, även om Margareta (som önskade bloggposten) lyckades pricka in citat nummer två. Här kommer därför en lista på upphovspersonerna. Kan ni koppla ihop rätt person med rätt citat? (Notera gärna att jag inte har med något av Salinger.)


Marianne Ahrne
Lloyd Alexander
Paul Auster
Bo Bergman 
Claes Eriksson
Maria Gripe
Toni Holgersson 
Peter Høeg
Gina Jacobi
Agnar Mykle
Herdis Møllehave
Peter Pohl
Maria Scherer
Shakespeare
Gunbritt Sundström
Tekla

lördag 27 augusti 2011

Det här är nog den första dagen i resten av mitt liv

Det har hänt mycket saker i sommar. Eftersom det här är en bokblogg tänker jag begränsa mig till att skriva om de händelser som rör böckernas värld. Och det största och viktigaste som hänt mig där är att jag – har sorterat ut en massa böcker som jag tänker göra mig av med. Det där spansk-engelska lexikonet som jag faktiskt blundade och slängde i soppåsen är inte en engångsföreteelse. Jag har tvärtom sorterat ut ungefär fyra Billy-hyllplan med böcker som jag är säker på att jag inte vill läsa om (eller i något fall läsa). Jag känner starkt att jag är på väg in i en ny era av mitt liv.

För är det något som jag tyckt varit svårt så är det att göra mig av med böcker. Jag minns ett inlägg som jag skrev för två år sen, alldeles förskräckt över idén om bookcrossing, som jag just läst om hos Kontakt på Boktipset – Ni na ni ni nanna. Göra sig av med sina böcker? Det jag förskräcktes mest över var kanske inte själva saken att ge bort böcker, utan vilka böcker man gav bort. De man tyckte mest om vill man ju behålla. Och de man inte tycker om vill man ju inte ge till någon annan. Ett till synes olösligt dilemma.

Jag måste också säga att det fortfarande skär i hjärtat när jag läser om hur folk gör sig av med böcker. När Petter helt sonika slängde sina (varav ganska många utgjordes av mina favoritböcker). Jag ryser fortfarande när jag tänker på det. Och Snowflakes sommarrensning – även om jag inte vill ha någon av böckerna, så bör man väl ändå hålla sig med principer? Hon gör sig till och med av med Byatts De besatta. Har du ens läst den, Snow?

Men jag har alltså kommit dithän själv. Jag har insett att det finns många böcker i min bokhylla som jag inte vill läsa om. Böcker som ofta under många år har stått gömda bakom andra, för att jag helst inte vill se dem. Böcker som dammar och tar plats.

En del har jag redan gett bort i sommar. De har fått nya hem hos folk jag känner, som jag tror kommer tycka om dem. Ett par har jag faktiskt redan lyckats sälja. Kvar är ungefär fyra kassar, med främst deckare.

Och nu undrar jag om nån vill ha dem. Tala om i fall du är intresserad i kommentarsfältet! Böckerna får du gratis, men portokostnad tillkommer, för annars kan nog mina kostnader för att bli av med böckerna springa iväg lite väl långt (Porto: postens gröna kuvert i passande storlek,  och jag stuvar så klart in så många böcker som får plats i ett sådant om du vill ha flera). Om du bor i Skåne eller Göteborg (eller längs E6:an däremellan) kan det nog gå att ordna med nån slags personlig leverans också. Senast 16 september behöver jag svar.

Okej.

Här är då mina allra sämsta böcker fotograferade (vilket inte betyder att alla är dåliga). De är nästan alla vällästa, ofta av minst tre personer, men innehåller alla sidor:

Helena von Zweigbergks böcker om fängelseprästen Ingrid: Kärleken skär djupa djupa sår, Fly för livet, Hon som bar skammen och Det Gud inte såg. Jag tycker på många sätt om den tafatta Ingrid, som inte vågar ta för sig av livet, mesig, töntig och alltid lite fel. Och ändå så modig ibland. Sista boken (Fly för livet) är särskilt intressant, då man får följa händelseförloppet när Ingrid blir tagen som gisslan.


Här är fyra deckare som jag tycker att man kan ha eller mista. Jag tycker bäst om de två av Karin Wahlberg: Flickan med majblommorna och Hon som tittade in. Här finns läkare och poliser, och Lund och Oskarshamn blandas fint i böckerna. Mari Jungstedt I denna stilla natt och Anna Janssons Svart fjäril utspelar sig båda på Gotland, och hör inte till författarnas bästa (de bästa behåller jag givetvis själv).


De sex första böckerna om Irene Huss: Glasdjävulen, Nattrond, Tatuerad Torso (Turstens bästa!), En man med litet ansikte, Den krossade tanghästen och Eldsdansen. Göteborgsmiljöer.


Två böcker av Roslund och Hellström: Odjuret och Box 21. De var inte dåliga, men inte riktigt min grej (för mycket maffia för min smak). Gretelise Holms Ö-morden är en dansk deckare som man i alla fall inte blir uttråkad av att läsa.


Komplett Annika Bengtzon-samling: Livstid, En plats i solen, Prime time, Paradiset, Den röda vargen, Nobels testamente, Studio sex och Sprängaren. Alla av Liza Marklund.


Den här har jag inte läst ut. Tänker inte göra heller. Vill inte bli påmind om det, så den ska bort: Jens Lapidus, Snabba Cash. Många har läst och gillat.


Tre Anne Holt. Läsvärda. Men det räcker med en gång för min del: I lejonets gap, Presidentens val, Blind gudinna.


En himla massa Elizabeth George (de flesta har varit sambons, faktiskt). Saknaden efter Josef är en fyndad biblioteksbok. Med svek i sinnet en stor kartonnage. Övriga engelska pocketar: For the sake of Elena, A great deliverance, In persuit of the proper sinner, With noone as witness, A place of hiding, Well-schooled in murder. 
Marias bokliv adopterar de engelska George. 


Fyra Inger Frimansson. Jag tycker att hon skriver bra, men inte riktigt riktigt når ända fram. Det räcker att läsa hennes böcker en gång: De nakna kvinnornas ö, Handdockan, Mörkerspår, God natt, min älskade. 


Här är lite blandade deckare/spänningspocket. Inte så dåliga, nån av dem, men jag kommer inte att läsa om dem: Kvarleva av Pär Källén (gotlandsrysare om arkeologiska lämningar), Patrick Redmond Marionetter (som jag inte minns vad den handlade om) Unni Lindell Nattsystern (spännande tidsfördriv, minns jag), Tove Klackenberg Självtäkt (fick högt läsbetyg av mig, men minns inte handlingen, sorry), Christina Schwarz Fruset vatten (minns inte riktigt vad som hände här heller. Något om syskon som åkte skridskor, tror jag) samt Laura Wilson Min allra bästa vän (kanske inte deckare, men det är i alla fall något mörkt förflutet som spökar).

Enligt O tar hand om Klackenbergs Självtäkt. 



De här är däremot två böcker som jag blev mycket besviken på. Tuppen gal tidigt på torsdag av Berndt Andersson försöker vara en spännande spiondeckare från andra världskriget men har lite för många luckor i både handling och logik för att det ska bli spännande eller ens förståeligt. Det är en sån där bok man ständigt vill skriva om när man läser den, eftersom den har potential att vara bra. Kyoto och fjärilarna av Lennart Ramberg är en så kallad miljödeckare. Men att kalla något en miljödeckare gör den ju inte nödvändigtvis bättre.


Tre engelska pocketar som ingen härhemma vill läsa om. Patricia Cornwell Isle of Dogs (alltså ej med Scarpetta!), Susan Hill The Risk of Darkness, samt Stephen Booth Blind to the Bones.


Karin Alvtegens fyra första: Svek, Skugga, Skam och Skuld. Är helt oförmögen att komma ihåg vilken bok som handlade om vad, men psykologiska thrillers är de allihop. Välskrivna, och med långsamt uppbyggd spänning. Inkluderar twist på slutet.


Den här har jag försökt läsa. Det går inte. Jag ska pröva med något annat av Elsie Johansson, som alltid hyllas så mycket, men den här skänker jag med hopp om trevlig läsning till ett bättre hem. Näckrosträdet heter den.
Hannas hörna förbarmar sig över Alvtegenböckerna.


När jag gick på mellanstadiet så satt många av oss i biblioteket på lunchrasterna och slog i det här lexikonet. Det måste vara detta minne som många år senare fick mig att köpa boken på ett antikvariat. Jag har dock sällan använt det. Vill nån ha? Amerikanskt slanglexikon.


Den här boken står jag inte heller ut med. Jag har kanske läst 50 sidor eller så, men jag föredrar utan tvekan Maja Hagermans Spåren av kungens män som berättar om samma period. Men någon Lindströmsfantast kanske är intresserad? Den är fin, inbunden, nästan oläst. Skriven av Fredrik Lindström och hans bror Henrik: Svitjods Undergång och Sveriges födelse. 


De här två är jättedåliga. Dan Browns Digital Fortress och Ian Caldwell & Dustin Thomasons bok The Rule of Four (som är en mycket dålig kopia av Da Vinci-koden, Historikern och Den hemliga historien).


En introduktion till Camilla Läckberg? Isprinsessan, Olycksfågeln och Stenhuggaren bortskänkes.


fredag 26 augusti 2011

Hur var det här då?


Om jag nu ändå ägnar lite tid åt bloggen, så kan jag ju passa på att besvara en av de mer aktuella enkäterna. Den här klippte jag från The Bookpond, som fått den från Enligt O (som säkert har hittat den i en container nånstans). Att besvara enkäten kändes som ett bra sätt att förklara för alla mina bloggläsare hur det egentligen står till med min lässtatus.

Vad ska du läsa i helgen? 
Jo, men det ser ut att bli en riktig läshelg! Det som väntar är en urtråkig projektansökan som en kollega skrivit ihop och vill ha kommentarer på, samt ett halvt kapitel i Vänta, blinka! av Gunnhild Øyehaug. Kanske läser jag ut månadens Råd & Rön också.

Hur ser den perfekta lässtunden ut? 
Det varierar lite grann, och jag är inte så kinkig faktiskt. Det som gör den perfekt är att jag inte somnar.

Din bästa lässtund förra veckan? 
Fem minuter på toaletten tillsammans med Vi i Villa! Fantastisk lektyr. Står massvis om nya fönster i den!

Hur många timmar i veckan tillbringar du egentligen i böckernas värld? 
En vanlig vecka är det nog cirka 7–10 timmar. Mina veckor är dessvärre oftast ovanliga.

Var läser du aldrig? 
I duschen. Men det beror mest på att vattenfasta böcker fortfarande är svåra att få tag i.

Vad läser du aldrig? 
Mina mejl. Jag brukar dock oftast besvara dem, även om det ibland dröjer lite.

Vilken är din favoritbokhandel? 
Jag besöker visserligen fysiska bokhandlar så fort tillfälle ges, men den bokhandel som jag tycker bäst om för tillfället är Bokbörsen.se. En av mina största bokhandelsupplevelser hade jag dock på Barnes & Nobles i Baltimore 1999. Café och bokhandel i ett, det hade jag aldrig varit med om tidigare. Fyllde hela min extra resväska med böcker därifrån. Har fortfarande inte läst ut alla.

Du får 300kr att handla böcker för. Vad köper du? 
Majgull Axelssons nya, som inte heter Passionsspelet (vilket däremot en tidig och ganska bortglömd bok av Jonas Gardell heter), utan något liknande. Jag får nog lite pengar över av de 300 tror jag, och då kollar jag om Kristina Sandbergs bok Att föda ett barn har kommit i pocket och köper i så fall den. Jag lånade den på biblioteket och började läsa, men lämnade tillbaks den när jag kommit upp i tre omlån och 100 kronors biblioteksböter (och skulle åka på semester).

Vilken aktuell bok skulle du inte läsa ens om du fick den gratis? 
Har hemskt dålig koll på aktuella böcker, men jag antar att Camilla Läckberg kommer ut med en bok i år också, och den kommer jag i alla fall inte läsa förrän jag läst klart Anna Karenina. Samt alla böcker jag köpte i Baltimore 1999.

Vilken ännu ej utkommen bok längtar du mest efter just nu? 
Men? Hur ska jag veta vilka böcker det är som inte kommit ut? Jag kan med bestämdhet säga att jag  definitivt inte längtar efter att det ska komma ut fler böcker än det gör. Men okej. Jag och mina kolleger har skrivit på en lärobok för gymnasister under det senaste läsåret. Jag längtar efter att den ska komma ut, för då behöver jag inte ägna massa fritid åt den längre. I stället skulle jag kunna blogga och läsa böcker. Och byta fönster. Alltihop vore rätt kul som omväxling.

När man tror att orden inte räcker till

DN skriver om ljudsatta böcker. Det handlar om e-böcker som ska få ackompanjerade ljud. Man exemplifierar med ljudet av hästklapper medan man läser Sherlock Holmes. Jag hoppas vi får höra honom spela fiol också, och jag är väldigt intresserad av ljudillustrationen till kokainmissbruket, är inte ni?

Men jag undrar så mycket hur det är tänkt att fungera. Bygger man in ögonrörelseteknik, så att ljudet aktiveras just när läsaren kommer fram till en viss passage? Eller ska man själv behöva trycka på en knapp/ikon/prick/whatever bredvid raden för att sätta igång ljudet? Och hur långt är varje ljud? Vad händer om man mitt i hästklappret har läst klart sidan (det är inte så svårt, för läser man på mobilen måste man bläddra rätt ofta) och ska vända? Fortsätter klapprandet ändå, eller bryts det mitt i? Eller måste man kanske vänta på att bläddra tills hästarna galopperat färdigt? Och hur långt springer hästarna? London var ju rätt stort redan på Sherlocks tid, och ibland åkte han ju iväg ut från London för att lösa mysterier med prickiga ormar och galna hundar och sånt där. Ska man då få höra hästklapprandet i bakgrunden hela tiden? Och kommer det förändras när de kommer ut från Londons kullersten och klafsar fram på de leriga landsvägarna?

Okej. Jag förstår att jag drar det här exemplet för långt. Det kommer nog inte vara så mycket just hästklapper. Det kommer säkert mest att vara spänningsladdad musik (som DN också nämner). Det kommer vara som att läsa de introducerande förtexterna till vilken äventyrsfilm som helst. Förmodligen kommer typsnittet förvandlas och bli snirkligt och kursivt också. Kanske kommer man liksom se en hand som skriver hela boken framför ens ögon? Och de där musikmakarna kommer garanterat tjäna mer pengar per bok än författaren, och det är ju inte mer än rättvist, faktiskt, eftersom det som ska få läsaren att fångas av boken och läsa vidare är just ljudet, och inte textens innehåll.

Jag undrar också över hur många ljudillustrationer man har tänkt att stoppa in i en normallång bok? En per kapitel? Några extragrejer i slutet? En per tråkig transportsträcka (typ äktenskapligt gräl om vem som ska hämta på dagis, eller beskrivning av varenda blomma i det vackra provençalska landskapet, eller ett svettigt gympass, där varje muskelansträngning är noggrant genomgången)? Kommer det vara smetig klassisk musik om boken citerar en 1800-talspoet? Kommer man att hitta rätt accelerationshastighet till biljakterna? Kommer man att lyckas få tag i en skrikande bebis med just rätt hjärtskärande skrik? Finns det några autentiska inspelningar från koncentrationslägerfångarnas jämmer man kan använda sig av? Kommer Jan Guillou att försäkra sig om att rätt slags vapen används för ljudillustrationerna i hans Hamiltonromaner, eller kommer vi att bevittna ändlösa rättsprocesser för att någon vågat använda fel ammunition?

DN skriver också att idén med ljudspår som följer med genom texten är att man mer effektivt ska dra in läsaren i berättelsen. Jag skulle hemskt gärna vilja veta hur man undersökt det där. Och om ljudeffekter verkligen leder till mer fängslande läsning jämfört med om man satsar pengar på att få till  texter som är dramaturgiskt mer effektiva? (Jag kan erkänna att jag i skrivande stund i mitt huvud filar på en forskningsansökan som undersöker detta.) Jag tvivlar dock inte på att man kan lyckas sälja några fler böcker med argumentet att det är ljudeffektsböcker – men om de fängslar läsaren bättre, det undrar jag. Sen undrar jag också över varför det är just ljud som ska ge ett mervärde till e-böckerna. Varför inte lite mer hederliga illustrationer? Varför inte lite lukt? Varför inte en leverans till dörren med passande snacks? Och när man kommer till sidan 42 kan man trycka på en knapp, för att automatiskt skicka en beställning på tre rättersmiddagen på sidan 112, som därmed i god och rätt tid kan tillredas och köras fram av cateringfirman, så att du kan mumsa på samma mat som dina romankaraktärer. Kanske  kan man beställa hem skådespelare som gestaltar huvudpersonerna och få en privatföreställning i vardagsrummet? Jag tror att vi kommer att kunna vänta oss vad som helst i framtiden.  

Det praktiska med att läsa ljudillusterade böcker funderar jag dock över. Ska man liksom behöva läsa sina eböcker med hörlurar för att inte genera folk på bussen när man läser om en sexscen, eller för att inte väcka sin sovande sambo när nån åker tåg? Och hur gör man med fågelkvitter och diskbänksrealismskrammel när man försöker läsa samtidigt som man nattar barn?

När jag nu läser igenom vad jag skrivit ovan tycker jag att jag låter lite grinig. Det är jag nöjd med. För en del av mig tycker nog att ovana läsare (som man tydligen vänder sig till) kanske borde nöja sig med att se filmen.



torsdag 25 augusti 2011

I biblioteket

Under all den tid som jag har bokbloggat har många efterlyst bilder på mitt bibliotek. Senast var det BiblioPepe. Han skriver om ordningen i sina bokhyllor, men den utmaningen antar inte jag. Det får räcka att visa själva rummet. För eftersom jag har tillbringat en del av sommaren med att städa biblioteket (så att det ser snyggt ut alltså, och tyvärr inte på så sätt att böckernas inbördes ordning får en betydelse, ety de två sakerna voro omöjliga att förena), tog jag tillfället i akt och dokumenterade hur mitt bibliotek skulle kunna se ut i teorin. Man fick vara snabb i vändningarna innan jag själv (eller någon som bor hemma hos mig och är 4 år) hann stöka till det. Mitt teoretiska bibliotek:




I praktiken (det vill säga verkligheten strax innan och efter det här fotot) finns det ganska gott om böcker som ligger staplade ovanpå bokhyllor, på golvet, och över hela skrivbordet. Det brukar se ut ungefär som i Nigella Lawsons bibliotek, fast betydligt mindre utstuderat bohemiskt. (Länken och omdömen om Nigella och andra kändisars bibliotek har jag hittat hos Malin the Writer.)

Det där skrivbordet i mitt bibliotek, förresten. Jag har aldrig suttit där och bloggat, även om jag i flera år (sedan i juli 2009, då Lyran visade världen sitt skrivbord) tänkt att jag skulle piffa till röran där, och låtsas att det är där bloggens alla högklassiga litterära analyser och bokliga fånigheter skapas. Men det har hänt att jag bloggat i fåtöljen (i alla fall skrevs bloggens allra första inlägg där).

En full bokhylla har också hunnit visa sitt bibliotek i sommar. Det innehåller en klocka med böcker samt bebis, så det är värt en titt.

Ja, och så ska jag passa på att säja Hej igen! till er allihop. Hoppas ni har haft en skön sommar! Jag har haft en konstig sommar (som jag kanske återkommer till), och jag har framför allt haft lite ont om tid. Någonstans mitt i resande och tidsbrist bestämde mig för att jag inte ens hann lillfingerbokblogga, och  därför har det varit tyst här de senaste veckorna.

Men nu vågar jag lova att jag kommer blogga oftare framöver, men det blir kanske inga stordåd, och det blir säkert inte varje dag. Kommentarer som dykt upp under de senaste sommarveckorna, en del mejlfrågor och annat kommer jag beta av. Och jag är sorgligt o-uppdaterad vad gäller alla andras bokbloggar.


måndag 25 juli 2011

En bosak




Margareta föreslår en quiz baserad på mina pubertalt ihopsamlade citat. Well, den tanken lockar mig.

Men just nu befinner jag mig på resande fot så tills vidare får ni hålla till godo med denna miniquiz:

Nämn minst tre karaktärer i Astrid Lindgrens produktion som heter Bosse! (Djur räknas inte.)

söndag 24 juli 2011

Saker som man glömt att man ville minnas

Det är ju inte bara när jag går igenom mina gamla bruksanvisningar som jag återupplever mitt liv. Då och då upptäcker jag andra små tidsfickor. Som en samling lappar med citat som jag skrev ner 1993.

Jag valde ut ett citat i veckan, skrev av det och tejpade upp det på skåpsdörrar i min(a) lägenhet(er). Jag har till och med noggrant noterat vilken vecka. Jag vet inte riktigt om jag ska beklaga eller vara glad över att den här citatsamlingen inte är komplett. Men eftersom delar av den är bevarad, så ska ni få se ett urval av den. (Bilderna kan bli större, tror jag, om man klickar på dem.)

Vecka 41 valde jag ett citat ur Voltaires Candide:
Människan är född för att leva antingen i orons ständiga kamp eller i ledsnadens dödsliknande dvala.  

Det är oklart vilken vecka detta citat kommer ifrån (möjligen är det redan från 1992, innan jag började vara så systematisk), men det är i alla fall ur Franny & Zooey, från min favorit J. D. Salinger.
Och du gör folk nervösa, kan jag tala om för dig... Antingen tycker du om folk, eller också så gör du det inte. Om du gör det pratar du hela tiden så att ingen annan får en syl i vädret. Om du inte tycker om en person – och det är det vanliga – då bara sitter du som själva döden och låter folk prata bort sig... Om du inte tycker om en person efter två minuter är du färdig med honom för alltid... Man kan inte leva i världen med så starka sympatier och antipatier. 

Vecka 49 hade jag hittat ett kort och tänkvärt citat av Charlotte Brontë. (Det är sannolikt hämtat ur Jane Eyre, men om någon annan vet bättre besked får någon annan gärna kommentera här nedan.)
Livet är så beskaffat att händelserna inte kan svara mot förväntningarna. 

Ett annat citat som inte fått en datumstämpel är hämtat från Paul Auster – vid sidan om Salinger min andra husgud vid den här tidpunkten. Jag gissar att det kommer från New York-trilogin:
Och om man inte är medveten om den tanke man har – kan man då verkligen säga att man tänker? Kanske kan man säga att jag var hemsökt av tanken, besatt av den...

Vecka 19 (i maj, borde det väl vara), ansåg jag uppenbarligen att den här dikten av Eeva Kilpi (som fortfarande är en av mina favoriter) passade min sinnesstämning bra:
Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma 
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Och det var inte bara ur litteraturen citaten hämtades. Frågan är om det inte fanns fler låttexter i samlingen. Som den här (från vecka 10), av Incka Ullén – frontfigur i bandet William:
Jag ska cykla runt ditt hus ikväll
tills jag ramlar av och får en smäll
utanför din dörr, ska jag skrika så du hör
du ska springa ut och hjälpa mig
och fråga hur det gick med mig
när du tar mig i din famn,
ska jag svimma lite grann. 

fredag 22 juli 2011

När jag tänker på indianer

Under senvåren satt jag uppe sent om kvällarna och såg på Macahans på Youtube. De (10) första avsnitten av västernserien från 70-talet finns utlagda där, uppstyckade i 10-minuters bitar. Kanske var det den där nyheten att James Arness (som nog några av er, liksom jag, kommer ihåg som Zeb Macahan) hade avlidit som fick mig att klicka runt på youtube – och bli fast i serien på nytt. För mig var det repriseringarna i mitten av 1980-talet som satte oförglömliga spår.

Serien (som egentligen inte alls heter "Machans", utan How the west was won) utspelar sig på 1860-talet och skildrar familjen Macahan, som bryter upp från sin relativt trygga och bekväma tillvaro i Virginia, därför att man inte vill att sönerna (Luke och Josh) ska behöva delta i det amerikanska inbördeskriget (ni vet, nordstater, sydstater, slaveriet, Gettysburg...). Familjen ämnar sig ända till Oregon, och guide på vägen blir farbror Zeb Macahan, som under många år vistats i västern, är vän med indianerna (han har till och med haft en indianhustru och -barn som dessvärre är döda), och som brukar arbeta för amerikanska armén. Men nästan allt går fel för familjen. De ger sig av för sent på året, inbördeskriget startar, och pappan i familjen rider därför tillbaka för att övertala farmor och farfar att följa med västerut. Men fadern blir tvångsrekryterad till armén, och framåt våren ger sig äldste sonen Luke iväg för att ta reda på vad som hänt. Han tvingas också in i armén, deserterar, kommer ovetandes över en stulen häst, och sårar en sheriff när han vill undvika att bli lynchad för häststöld. Och sen är Luke en jagad man större delen av serien. (Det betyder alltså att det i 25 avsnitt så fort allting verkar ordna sig (eller oftast vid en flod) dyker upp nya prisjägare som vill skjuta honom, eftersom han är både desertör och har skjutit en sheriff.)

Den lilla familjen Macahan, som nu består av mamma Kate, och syskonen Josh (ständigt i skuggan av snygge och modige storebror Luke), vackra Laura (som vill göra sig vacker och åka till Chicago, men i stället blir förälskad i en mormonpastor med två fruar) och Jessie (yngst, plikttrogen och den som jag mest identifierade mig med när jag som 12-åring följde serien) får mestadels klara sig själva på den lilla farmen. Till exempel när elaka indianer vill att mamma Kate gifter om sig med en indian.

Det är ett av få tillfällen då indianerna inte skildras positivt i den här serien. Zeb Macahan står alltid på indianernas sida (förutsatt att de inte är lata och dumma). De där tysta, rättrådiga indianerna. De som står vid sitt ord, men ständigt sviks av den vite mannen. De som hotas med svält därför att de vita männen skjuter buffalo som lustjakt. De som drivs från jaktområden, de som slaktas för en bagatell. Att Zeb Macahan strider för indianernas rätt bidrar till sympatierna för familjen Macahan (liksom det faktum att Luke Macahan givetvis är emot slaveriet).

Och jag kommer att tänka på hur sällan man hör något om indianer nuförtiden. Dog hela indianvågen ut med Kevin Costners Dansar med vargar? Jag hittar en webbsida (av Staffan Jansson) som listat indianböcker i Sverige. Den stöder min misstanke; det är ont om indianböcker från 90-talet och 00-talet.

Jag tycker jag läste mycket indianböcker när jag var liten. Helmer Linderholms böcker om pojken Amisko (en svensk pojke) som adopterats och vuxit upp bland indianer i Nordamerika under 1800-talet läste jag flera gånger. Den första boken (av åtta) i serien hette Fredsstigens röda och utkom 1972. Linderholm skrev även en kortare serie om flickan Madelon, som utvandrade från Flandern till Amerika. En spännande trilogi där jag just nu mest minns palissaderna som omgav bosättningen, och hur Madelons mor uppmanades att föda sitt barn stående.

Andra indianböcker som omgav mig i barndomen var min pappas pojkböcker. Västernböcker som förklarar den generationens förkärlek för Clint Eastwood. (Här skulle det egentligen vara en bild på pappas gamla indianböcker, men de packade jag visst in så ordentligt i en låda längst in i skåpet förra sommarn att ni får försöka föreställa er dem i stället: pojkar – kobojsare alltså – på bruna hästar som kastar en lasso rakt mot läsaren, och i bakgrunden, på en höjd, anas tre indianer i full krigsmundering.)

Stig Ericson var en annan barnboksförfattare som skrev om indianer och Vilda västern, till exempel i böckerna om Jenny från Bluewater som jag läste i början av 80-talet. Också Jenny var svenskättling, utvandrad till Amerikat (om jag inte minns fel så är hon i boken till och med brorsdotter eller liknande till den svenska världskända sångfågeln Jenny Lind, som hon också uppkallats efter). Stig Ericson skrev också om Dan Henry (och jag tror att jag läst någon av de böckerna). Som vuxen läste jag senare Lars Widdings böcker om svenska immigranter (de inleds med Lycksökarna och fortsätter med Guldfebers folk och Elden och askan), och tycker så här efteråt att det finns en del likheter mellan Widdings och Ericsons sätt att skildra frågan – en hel del äventyr med allvar i botten.

Indianer – fast inte så särskilt positivt skildrade – finns ju även i Laura Ingalls Wilders skildringar om alla de små husen, i skogen, på prärien, vid åar, sjöar och städer. Här är familjen (och särskilt Lauras mamma Caroline) rädda för indianerna. Familjen Ingalls tvingas också lämna det lilla hus de byggt på prärien, när det visat sig att regeringen beslutat låta den delen av landet ingå i indianernas bosättningar (det här är ju förstås positivt för indianerna, men man anar hopplösheten när Laura och hennes familj packar ihop sitt bohag och flyttar från den mark som de börjat odla upp). Samtidigt fascineras Laura av indianpärlor som de hittar i sanden, och när indianerna rider förbi deras hus önskar hon att de kunde behålla ett av de vackra indianbarnen.

Men under de senaste åren är det inte många indianböcker som jag läst. Ett undantag är Sherman Alexies bok Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian – en bok som skildrar svårigheten i att leva i ett indianreservat idag. Ska man vara indian (vad det nu är och vad det nu innebär) eller ska man lämna sitt ursprung och leva som om man vore del av det omgivande samhället? Det här svåra valet skildras i boken (som på baksidan beskrivs som "hysteriskt rolig", vilket jag inte håller med om på någon punkt). Det är däremot en drastisk och absurd historia som skulle kunna kallas galghumoristisk. Snowflake är mer förtjust i den här boken än jag (men jag vill inte påstå att den är dålig).

Jag funderar på om jag saknar indianerna nuförtiden. För det jag längtar efter, det är den upplevelse som jag hade när jag var barn. Således en nostalgisk bild av den ädle vilden, skildrad genom den vite mannens penna.

Jag kommer fram till att jag alltså längtar efter västerländsk kulturromantik.

Det känns lite unket.

Kanske finns det inget "sant" sätt att skildra mötet mellan vita och indianer. Kanske är min barndoms indianäventyr inte mer oäkta än något som skulle kunna skrivas idag. Men den där tanken skaver i mig. Hur mycket jag än längtar efter att dras in i en historia med storögd förundran inför indianernas liv och visdom, så tvivlar jag på att jag är förmögen att läsa indianböcker med naiva ögon mer. Går det att uppslukas av uppdaterade, politiskt korrekta indianböcker?

Och var finns de moderna indianböckerna inom (populär)kulturen. Kommer de rida in på sina fläckiga hästar och erövra en marknad mättad på vampyrer och varulvar? Hur ser 2000-talets indianäventyr ut?