onsdag 12 augusti 2009

Ett intelligentare sätt att säga "Jag älskar dig"!

Ja, det är väl dags att avslöja vem jag är förälskad i den här gången dårå. Låt mig först förklara att jag har några svaga punkter under mitt cyniska skal, och det är ett faktum att ironiska, bildade herrar inte behöver göra sig särskilt mycket besvär för att få mig på fall. I verkliga livet krävs därutöver nån slags attraktion (och där är jag tyvärr lite kitslig) för att jag ska göra mer än att ta del i en dräpande tävling om vem som kan producera den mest ekvilibristiska repliken, men i bokens värld faller jag som en fura varje gång.

Min senaste nyförälskelse är Dorothy Sayers skapelse Lord Peter Death Bredon Wimsey (eller Peter Death Job Bredon Wimsey som han heter i boken Mördande reklam). Den rike hobbydetektiven, som atletiskt, humoristiskt och med genomträngande blick talar med bönder på bönders vis och bokstavligen med lärde män på latin. När han är på sitt bästa humör talar han dessutom franska.

Han har litterära förelöpare, förstås. Sherlock Holmes framhålls ständigt, och jag tror inte vi ska räkna bort Somerset Maughams Ashenden heller. Efterföljarna är många. Inte bara Elisabeth George Thomas Lynley – den finns även tydliga spår i Åke Edwardssons gestaltning av Eric Winter. Och glöm för all del inte fotografen Harry Friberg, som paret Trenter skrev om.

Men den parallell som jag tydligast gör är till Sir Percival Blakeney, mer känd under sitt nom de guerre Röda Nejlikan. Den rike gentlemannen som roas av äventyret att rädda oskyldiga aristokratiska liv undan den franska revolutionens terror. Han maskerar denna verksamhet under ett sällsynt drygt yttre, där han låtsas mer bekymrad över sin skomakares yrkesskicklighet eller hur putsad pincenén är, än hur många huvuden som rullat till följd av Madame la Guillotine.

Ack, min förälskelse i Röda Nejlikan uppstod redan i mellanstadieåldern, och inte har den gått över än. Jag antar att det måste ha varit den här filmen (med Anthony Andrews i titelrollen) som inspirerade mig, och fick mig att läsa om böckerna gång på gång (för att inte tala om hur många gånger jag sett filmen). Och min fascination för motståndsrörelser och spionverksamhet har nog delvis samma ursprung.


För att man verkligen ska falla i farstun för de här hjältarna krävs en färgstark kvinnlig motpart som gör att han kommer till sin rätt. (Man skulle kunna tänka sig att den kvinnliga sidekicken erbjuder tillfälle för den kvinnliga läsaren till identifikation, men nej, jag har oftare identifierat mig med de manliga hjältarna, vilket antagligen säger något både om mig, och om ett samhället som lyfter fram manliga dygder till beundran.)

Men låt oss hoppa tillbaks till Lord Peter. Dorothy Sayers låter honom kvickt och elegant lösa upp intrikat komponerade deckarknutar i en rad mysterier som hållit för tidens tand. Oftast med hjälp från den trogne betjänten Bunter, Scotland Yard-kommissarien Parker (som så småningom gifter sig med Wimseys syster) och/eller den till synes harmlösa miss Climpson (lite mer energisk än Christies miss Marple, men med många liknande strängar på lyran). Men det är inte förrän i boken Oskuld och arsenik (vilken underbar titel den fått på svenska, med härlig hänsyftning till Almqvist!!) som det bränner till. Wimsey träffar den för mord anklagade Harriet Vane, blir förälskad, och påbörjar sålunda en fem år lång resa fylld av regelbundet återkommande och avvisade frierier. Wimsey och Vane (som förstås blivit frikänd efter Wimseys ansträngningar) möts igen i boken Drama kring ung dansör, där Harriet får en egen lugn och metodisk, lite butter, men förnuftig röst. När Lord Peter inte heller här lyckas vinna hennes hjärta lämnar Sayers kärlekssagan och skriver sina två bästa deckare (Mördande reklam och De nio målarna) helt utan Vane. Om man läser om (nästan) alla Wimsey-böckerna i rätt ordning och i ett svep som jag sysslat med denna sommar saknar man Harriet något oerhört i de här enastående deckargåtorna. Inte med ett andetag nämns hon, och trots att Lord Peters intelligens briljerar (liksom hans atletiska övningar i Mördande reklam, och oväntade kunskaper om engelska kyrkoringningar i målarna), finns ett tomrum som inte blir fyllt förrän boken Kamratfesten, där Vane och Wimsey slutligen förenas i en obeskrivbar omfamning.

Det som gör kärleksparet Wimsey och Vane så oförglömliga för mig är dialogerna. Wimsey och Vane i Dansören eller Kamratfesten kan jag knappt läsa utan att rodna. Lika laddade och betydelsefulla som Darcy och Elizabeth Bennets dans på Netherfield. Två jämlikas lek med orden. Kamratfesten (som jag lovar att inom kort återkomma till) är bland mycket annat en fantastisk kärlekshistoria.

Det är således min smältande svaghet för kärlekshistorier där svallande och svällande känslor döljs i rapp dialog som gör Stolthet och fördom till min Austenfavorit, och det är också dialogen och samspelet mellan kärleksparet som jag dras till i boken Förvandlingen som jag skrivit om tidigare (och som fler än Klotho faktiskt kan ta och läsa!).





En fullständig lista över Dorothy Sayers verk finns här.



6 kommentarer:

annissa89 sa...

Intressant fundering. Jag känner ofta på samma sätt och tycker det är sååå underhållande, fast jag håller nog inte helt med dig om att det är svårare att identifiera sig med hjältinnan än med hjälten. Jag tror att det nog krävs en identifikation med hjältinnan för att den där vurmen för den romantiske hjälten ska äga rum. Det är ju oftast hennes känslor som dominerar.
Det tror jag i alla fall gäller de böcker som har en kvinnligt perspektiv, som "Stolthet och fördom".
Man identifierar nog hjältinnan och hjälten på olika vis. Hjältinnan som en mycket nära väninna och hjälten som drömprinsen (om boken/filmen är bra, vill säga ;-)).
Fast nog finns det knappt något som är härligare än att förälska sig i karaktärer som inte existerar i den verkliga världen.

Vixxtoria sa...

Annissa: Jag tror det är individuellt om man identifierar sig med hjälte eller hjältinna, och jag tror att det varierar från bok till bok. Vad gäller Röda Nejlikan och Robin Hood till exempel så har jag avgjort alltid föreställt mig själv i deras roll (och inte Marguerite respektive Marion). Vad gäller Elizabeth och Darcy, så lutar det mer åt Elizabeth, men det beror (tror jag) på att vi faktiskt är ganska lika.

Det är intressant det där utifrån vilket perspektiv man ser böckerna, men jag har alltså i många fall inga som helst problem att identifiera mig med försupna medelålders män om så krävs. Fast författaren får förstås jobba lite hårdare för att jag ska tycka det är trevligt :-)

Klotho sa...

När jag läste Vine/Wimseyböckerna första gången så förstod jag inte hur hon kunde nobba Lord Peter, men då var jag knappt tonåring. När jag blev äldre så förstod jag hennes bevekelsegrunder bättre (det där om att känna sig uppslukad bl a). När det gäller identifikation så ville jag i yngre dagar vara som Harriet, för jag beundrade hennes karaktär, däremot så tror jag nog att min identifikation har leget mer åt Lord Peter-hållet.

Jag har faktiskt haft dålig koll på i vilken ordning böckerna är skrivna och utgivna så det var fascinerande att läsa att Mördande reklam och De nio målarna var skrivna under Harriet-tiden. Om jag inte minns helt fel så härjar ju Wimsey runt en del med en kvinna, vars namn jag glömt (även om han gör det i undersökande detektivsyfte).

Och Röda Nejlikan, klart att Sayers sneglat ditåt. Jag har inte sett Anthony Andrews-filmen utan någon äldre variant från 1940-talet eller liknande tidsperiod vill jag minnas, men jag har ju läst och suktat över honom. Liksom gentlemannatjuven Arsene Lupin.

När jag började läsa Georges böcker om Lynley så tyckte jag att hon nästan var väl övertydlig i sin stöld från Sayers.

Det finns två "scener" som är favoriter hos mig när det gäller relationen Vine/Wimsey och den ena är när Wimsey önskar en se en vinfärgad aftonklänning på Vane i Drama kring ung dansör och den andra är vid deras picknick i Kamratfesten när Vane inser att hon älskar honom. Oh la la. :)

Vixxtoria sa...

Ja, jag tror ju att Sayers har full koll på Röda Nejlikan, men jag har inte sett honom nämnas i sammanhanget (men jag _är_ inte så förtvivlat inläst på Sayers, så det kanske finns flera avhandlingar skrivna om likheterna mellan min älsklingsPercy och Wimsey). Du måste absolut kolla på filmen med Anthony. Om du klickar på klippet jag länkar till, och väljer att se det från Youtube, så kan du faktiskt se hela filmen på det sättet (tror jag i alal fall, jag har bara testat de första två 10-minutersperioderna, sen hann jag inte mer, och jag har den förresten på dvd).

Jag vet precis vilka scener som du tänker på med Wimsey och Vine. Men jag är helt såld på deras dialog, alltså. För min del bränner det till i Kamratfesten när de är ute och äter runt sidan 60, dvs mellan själva Kamratfesten och det att Harriet återvänder till Oxford.

Vad gäller Harriets bevekelsegrunder att säga nej... Ja, jag tror jag kommer återkomma till det ganska snart när jag filat färdigt på lite mer som jag vill skriva om just Kamratfesten. Men jag kan absolut förstå henne. Det är ju inte förrän hon kommit underfund med att Peter kommer att ge henne sin absoluta frihet som hon går med på att erkänna att hon älskar honom, och att hon kan ge upp en del av sin frihet för honom.

Peter härjar runt med en ung, narkotikanyttjande flicka ur aristokratin som jag glömt bort namnet på i Mördande reklam, ja. Men det är nog inte mer än att lura henne lite grann (inte ens Sayers dygdiga anspelningar ger något mer vid handen). Hon mördas, för övrigt. Det är en av Sayers blodigaste böcker.

snowflake sa...

Så härligt att läsa ditt långa inlägg, och sen diskussionen mellan verkliga konnäsörer här nedan. Jag har ingenting att tillägga utom små hänförda suckar.
*örat* *schackpjäserna* *hundhalsbandet*

(Jo, ett litet tillägg: Mördande reklam är väl också den enda som har organiserad brottslighet som tema, annars är alla mord och mordmotiv som jag minns dem djupt personliga. Till personliga räknar jag då personlig vinning i mindre skala, typ ett arv.)

Vixxtoria sa...

Snow: Fast du kunde ju påpekat att hon heter Harriet VAne. Först nu när jag läste igenom alltihop ser jag ju att jag hade skrivit VIne i hela texten. Piiiiinsamt, men ändrat nu. (Jag var väldigt influerad av miss de Vine i Kamratfesten antar jag.)

Och ja, jag tror också att Mördande reklam är den enda med organiserad brottslighet. Annars är det mest kärlek och pengar som är orsaker hos Sayers.

Hon är dessutom rent otroligt moraliskt. Så fort mördaren är det minsta sympatisk, så är det silkessnören som delas ut på slutet (eller pistoler som barmhärtigt lånas ut, som i fallet med Bellonaklubben). Lite trist är det faktiskt.

Och lite tråkigt är det i Kamratfesten, att det faktiskt inte sker några mord.