Saknaden efter en helt vanlig roman

Nu, när jag skriver det här, är jag strax på väg att gå till biblioteket. En sak som jag antagligen inte kommer att göra där är att ställa mig framför bokhyllan med författare som börjar på N och skumma igenom titlar och författare för att se om något verkar intressant. Jag kommer därefter heller inte att gå vidare till bokstaven R och göra sammaledes, i hopp om att upptäcka något jag aldrig hört talas om, fastna för något okänt, och stå där och klämma på baksidan och smygläsa förstasidan. Det är synd att jag nog inte kommer att göra så där, för jag saknar det.

Jag har insett att jag läser så få "vanliga romaner" nuförtiden. Ni vet: vanliga, hederliga böcker helt enkelt. Såna där som man brukar ge betyg tre eller fyra. Inget spektakulärt. Inga klassiker, topplisteböcker eller tevesofforpromotade alster. Framför allt såna böcker som man har alldeles oförutfattade meningar om, för att de bara råkade få följa hem från biblioteket för att titeln lät poetisk, eller framsidesbilden eggade till läsning.

Nuförtiden strövar jag för lite omkring på måfå i bokhandlar och bibliotek. Jag är för inriktad på att beta av mina boktipslistor och prisvinnare. Mina läshögar hemma. Mina klassiker och tegelstenar. Jag anlägger tunnelseende som överlevnadsstrategi så fort jag närmar mig en boklåda. Jag tackar till och med nej när vänner vill låna ut sina nya favoritböcker till mig.

Jag är inte så mycket för nyårslöften, men jag tror att jag under nästa år skulle vilja ha målsättningen att vara lite mer spontan i förhållande till vilka böcker jag läser.

Nåt slags boktipsstopp, kanske?

Vår man i Ismaelia

När jag ger mig på Evelyn Waugs bok Press-stopp så vet jag inte alls vad jag har att vänta – åh, jag tycker så mycket om att kasta mig in i en bok med den enda förutsättningen att det förmodligen är en bra bok. Att inte veta något om handlingen är rent otroligt spännande! (Ibland tänker jag att vi är alldeles för vana vid att få massiv förhandsinformation om böcker vi väljer – eller om vi väljer böcker som vi hört mycket om; det är ett växelspel, det där. Vi ratar böcker som verkar tråkiga och ger oss på dem med de mest kittlande morden och mest spektakulära avslöjanden. Att läsa en bok man inte vet något om är lika kittlande som att bege sig ut i rymden. Men med betydligt mindre förberedelser.)

Press-stopp visar sig vara en historia från 30-talet som påminner mig så mycket om Graham Greenes Vår man i Havanna, att jag är säker på att det första jag skulle komma att finna vid en googling på kombinationen "Waugh + Greene" är att  Greene inspirerats av den ofrivillige reporten i Waughs roman när han skapade sin påhittige spion (ja, ni vet han som för att motsvara kraven om avslöjanden från sin arbetsgivare skickar över detaljritningar på en dammsugare och påstår att detta är ett nytt förstörelsevapen).

I Waughs satir är det en oförarglig kolumnist som mest skriver om vattensorkar (och andra måttligt upphetsande företeelser på den engelska landsbygden) som på grund en förväxling av sin namne Boot –  en ung författare på modet – skickas som utrikeskorrespondent till det östafrikanska landet Ismaelia, där man förväntar sig en storkonflikt.

Boot är en total novis på området, och kan varken tolka undermeningen i de telegram som skickas honom, eller förstå att uppfinna nyheter där inga sådana finns. En icke föraktlig  del av romanen handlar om fakturerandets konst – ett område där Boot är en synnerligen duktig idiot. Dock lyckas han i sin uppriktiga naivitet få förtroenden och avslöja nyheter i en bisats då han ämnar rapportera om vädret.

Jag tillbringar några  trevliga timmar tillsammans med den här boken (som inom parentes sagt bitvis är helt sanslöst rolig!). Det är dock svårt att inte dra paralleller till dagens mediaindustri och journalister som snarare skapar nyheter än skriver om det som händer. Ett flockbeteende där alfahannen eller -honan sätter nyhetsvinklingen och de andra hakar på oavsett substansen. Där till och med sanningen kan betraktas som omöjlig att publicera, därför att agendan redan är satt eller ämnet uttjatat.

Den här boken skrevs för 80 år sen. Det märks mest genom att reportrarna åker båt och skickar telegram. Annars är alltför mycket sig likt.

Att göra konst av ett liv

Jag har en särskild förkärlek för författare som hittar på. Ju mer som skiljer mellan deras liv och deras berättelser, desto fler pluspoäng brukar jag tilldela dem. Jag vet inte riktigt var den föreställningen är sprungen ur, men jag har ju tidigare spekulerat i att det har att göra med en del tråkiga barn- och ungdomsböcker från 70-talet, de som gärna lyfte fram problem av olika slag. Barn som inte ville klippa håret, barn som blev mobbade, var fosterbarn eller hade föräldrar som satt i fängelse. Skilsmässobarn som bodde i höghus och hade nycklar runt halsen. När jag skrev om dem sist kallade jag dem "politiskt korrekta barnböcker".

Jag har funderat på det där uttrycket om politiskt korrekthet, förresten, och jag ska återkomma om det. För saken är den att det förstås finns politiskt korrekta barnböcker idag också, men vad som är pk har ändrat sig. Nu handlar det om pojkar som leker med barbisar, om att invandrarkvotera barnen på teckningar från dagis, om att låta tonårskärleken vara homosexuell, om adoption, abort och incest. Så vad som är pk förändrar sig över tiden. Om jag ska säga något helt kort om detta innan jag går vidare, så är det väl reflektionen att inget känns så föråldrat och svårt att identifiera sig med som böcker som har som främsta syfte att vara programmatiska och problemorienterade.

Men det finns författare som lyckas använda inte bara sina egna erfarenheter, utan mycket konkret sitt eget liv och skapa konst av det. Jag tänker inte mer än nämna BOATS-böcker, vars främsta definition väl egentligen är att de inte lyckas skapa konst av liv. De klassiska exemplen inkluderar i stället Strindberg, förstås. På senare år är Carina Rydbergs böcker ett utmärkt exempel. Och Kerstin Thorvall. Jag har länge gått med lite dåligt samvete för att jag gick så hårt åt hennes mellanålders-böcker när jag skrev om de där politiskt korrekta 70-tals-böckerna, men jag tycker ju inte bättre om Gunnar vill inte klippa håret för det.  (Jag är nog inte helt ensam; Snowflake erkänner förresten idag att hon har raljerat över en annan Thorvall titel: Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse. Jag minns att min mellanstadielärare hade högläsning även av denna bok.) Men om vi bortser från dessa böcker, så har jag starka, positiva upplevelse av både Thorvalls bilderböcker och vuxenböcker.

Långt innan det fanns ljudböcker i varje hem läste min pappa in Thorvalls bok Godnattsagor om Anders, nästan 4 år med hjälp av min kassettbandspelare. Det borde ha varit 1979 eller kanske 1980, och pappa hade tröttat på att läsa sagorna om och om igen för min lillebror. I stället fick vi ett kassettband som vi lyssnade till. Sagan om nästan 4-åriga Anders som tappar sin vante och står och gråter i snön medan mamma var i tvättstugan. Sagan om Anders och grannflickan Elisabet som är hemma och diskar (eller snarare gör en hel del annat) medan Anders mamma är hos frissan. Sagan om när mamma berättar att hon har haft en bebis i sin mage, och att den bebisen var Anders. Alltihop är vardagsberättelser som låter det lilla barnet spegla sin egen verklighet i någon annans. Och om jag inte minns fel läste även Claire Wikholm sagorna om Anders högt i något barnprogram, ni vet det där en massa vuxna kröp omkring bland kuddar och klätterställningar i velouroveraller. Någon som minns? Förra våren hittade jag Anders-boken i skick som ny i en loppisbod för fyra kronor. Vi har ofta läst den tillsammans med dottern, och hennes favoritsaga är den om Anders och kattungen.

Som vuxen har jag flera gånger imponerats av intensiteten i hennes berättelser. Som Det mest förbjudna. Eller Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig (det var väl någon mer än Snowflake som uppmärksammade min anspelning på den boken bara härom dagen?). Men jag har alltid tänkt att det mest förbjudna nog egentligen inte är att en gift kvinna är otrogen, eller att en äldre kvinna söker sig till yngre älskare. Det är inte heller att hon har en egen sexualitet och en lust som hon drivs att tillfredsställa. Nej, det allra mest förbjudna är att erkänna att man har denna lust och att göra det offentligt. Att skriva om den så att alla få veta, det är det man borde skämmas över. Att offentligt bekänna att man vill bli smekt och älskad och tillfredsställd.

Och det som gör hennes böcker så komplexa är att hon inte skriver om sina sexuella erfarenheter med stolthet, man skulle kanske förvänta sig det. Det går ett stråk av skam genom berättelserna. Och därav får böckerna mänsklighet och allmängiltighet. De kommer inte gå till historien som politiskt korrekt brödföda.

Tack Kerstin för att du delade med dig av ditt liv. Tack för att du vågade.

Uppdatering: Det blev fel på länkningen i hastigheten. Jag skulle tillägga att Eva Bonnier säger i Sydsvenskan just att Thorvall vågade sticka ut.

En kvinnas list, en kvinnas charm

Jag vet egentligen inte vad det är hos Penelope som alltid fått mig att dras till just henne av alla kvinnor i den grekiska mytologin. (Ja, möjligen kan det vara för att hon varken dödar sin make*, förlöper hemmet**, har sex med sin son***, mördar sina barn som hämnd på deras otrogne far****, eller förför sin styvson*****. Det kan ha något med det att göra, det kan det.) Hon har egentligen ett ganska tråkigt liv. Bortgift som tonåring, och förd till ön Ithaka av maken Odyssevs. Knappt har de hunnit få sonen Telemachos, förrän Odyssevs ger sig av på krigståg mot Troja, och där tar det sen 10 år innan Troja faller. Och därefter kommer inte Odyssevs hem direkt precis. I stället seglar han runt bland de grekiska öarna och har huvudsakligen (ofrivilligt?) sex med olika gudinnor, med något enstaka avbrott för besök i dödsriket eller att döda en cyklop eller så. Först efter 20 år kommer han hem, och under tiden går Penelope där och värjer sig mot en mängd friare som äter henne ur huset och hoppas på att hon ska välja någon av dem när (eller eventuellt om) det äntligen står klart att  Odyssevs verkligen är död.

När jag ger mig på Margaret Atwoods Penelopiaden var jag ganska full av förväntan. Detta är Atwoods omtolkning av Odyssevs-myten, hennes bidrag till den så kallade Mytserien, och här berättas historien från Penelopes perspektiv. Atwood har inte endast använt Iliaden och Odysséen som källa, utan även andra variationer och bidrag till myten. I ett förord skriver hon att det framför allt är de saker i historien som hon inte riktigt får ihop, det som inte stämmer som hon försökt hitta en förklaring till när hon skriver. En händelse som särskilt berört henne är hängningen av Penelopes tolv pigor, som genomförs när Odyssevs återkommer. Varför skulle de hängas? För att de många friarna utnyttjat, våldtagit eller kanske till och med älskat dem? Och hur går det ihop med Odyssevs egna sexuella äventyr under samma tidsperiod?

I Atwoods version kontrasteras Penelope mot den Sköna Helena, ja, ni vet hon som blev orsaken till det trojanska kriget. Enligt traditionen var hon också Penelopes kusin, och hon är här oupphörligt försmädlig, anspelar ständigt på sina fysiska företräden och skryter med alla män hon lockar till sig. Det är ingen vacker bild av Helena vi får se här. Penelope har å sin sida alltid varit en symbol för hustrulig trohet och klokhet. För att hålla friarna stångna har hon till exempel lovat dem att gifta sig med dem när hon avslutat den stora väv hon håller på med. Hela dagarna väver hon, och hela nätterna repar hon upp dagens arbete. En av de trådarna som vävts in i berättelsen handlar om jämförelsen mellan skönhet och intelligens.

Trots att Odyssevs otvivelaktligen är en av Helenas tillbedjare (för att inte tala om tillskyndare) visar boken Penelopes beundran för – och till och med förälskelse i – sin förslagne make, historieberättaren, gudarnas gunstling. De verkar vara goda kamrater, den korta tid de har möjlighet att träffas; det är ju alltid något som Odyssevs har att bestyra.

Jag är förtjust i det mesta i den här boken (ja, sannerligen – denna bok är verkligen tungan på vågen i Nobelprisdiskussionen!), men jag blir alldeles särskilt till mig av passagerna som både lyckas skildra Odysséens traditionella irrfärder och fantastiska äventyr, och avfärda dem med prosaiska förklaringar. Sådan distans. Sådan humor. Som här:

Rykten kom, med andra skepp. Odyssevs och hans män hade supit sig fulla i den första hamn de anlöpt och mannarna hade gjort myteri, sa en del; nej, sa andra, de hade ätit en magisk växt som fick dem att tappa minnet, och Odyssevs hade räddat dem genom att binda dem och bära dem ombord. Odyssevs hade slagits med en jättelik enögd kyklop, sa en del; nej, det var en enögd krögare, sa andra, och slagsmålet handlar om en obetald nota. Några av dem hade åtits upp av kannibaler, sa en del; nej, det var bara ett vanligt bråk, sa andra, där man bitit varandra, blött näsblod och viftat med knivar och spillt blod. Odyssevs var gäst hos en gudinna på en förtrollad ö, sa en del; hon hade förvandlat hans manskap till svin – inte så svårt om ni frågar mig – men sen hade hon förvandlat dem tillbaka igen eftersom hon hade förälskat sig i honom och matade honom med okända delikatesser med sina egna odödliga händer, och de två älskade till vanvett varje natt; nej, sa andra, det var bara ett dyrt horhus där han snyltade på bordellmamman. 

s 78-79, Penelopiaden av Margaret Atwood

Fler har läst och skrivit om Penelopiaden, bland annat med anledning av Bokmanias utmaning kring Mytserien, och andra inlägg om boken finns hos Bokmania, Lustigkulle och Lyran.

Jag känner mig (tyvärr) på mitt allra mest folkbildningsfulla humör idag, så här följer en kortguide till några av de stora kvinnorna i den grekiska mytologin:

* Klytaimnestra, som dödar sin make Agamemnon, eftersom han först offrat deras dotter Ifigenia för att få god vind när han seglade mot Troja. Klytaimnestra dödas senare av sonen Orestes som hämnd för mordet på Agamemnon. Historien finns bland annat berättad i Orestien, en dramatisk trilogi av Aiskylos.

** Sköna Helena (för övrigt Klytaimnestras syster) som var gift med Menelaos. Hon lämnade honom för den trojanske prinsen Paris, och därmed tvingades alla de grekiska män som svurit en ed att stödja Menelaos om någon rövade bort hans hustru ut i det trojanska krig. Historien finns bland annat i Iliaden av Homeros.

*** Iocaste, Oidipus mor, som ovetande gifter sig med sin son och får minst två barn med honom, bland annat Antigone, som enligt vissa historier får leda runt sin blinda far i världen sedan han stuckit ut sina ögon, som botgöring för att han dräpt sin far och gift sig med sin mor. Historien finns till exempel i pjäsen Oidipus av Sofokles.

**** Medea – den trollkunniga,  hemförd av Jason tillsammans med det gyllene skinnet. Hon hjälpte honom få tag på skinnet genom att lura sin far och sina bröder. Han lämnar henne och deras barn när tillfälle yppar sig för ett bättre gifte. Hon tar livet av Jasons blivande gemål, och mördar sedan sina egna barn som hämnd för Jasons otrohet. Pjäsen Medea av Euripides är den mest klassiska redogörelsen för den här berättelsen.

***** Fedra (Faidra/Phaidra) kan inte motstå sin styvson Hippolytos, vilket leder till att hon tar livet av sig. Och/eller fick fadern Theseus att döda sin egen son, varvid Fedra därefter begår självmord på grund av skuld. Orsaker och motiv variera lite i olika versioner av myten. Euripides har skrivit om denna myt också, liksom exempelvis Racine och P.O. Enquist


Jag inser att säkert inte alla förstår var jag fått rubriken från, men det är en lätt modifierad textrad från sången "Du" av Efva Attling, från albumet Sanningen ligger på min säng. Egentligen lyder texten "En kvinnas lust, en kvinnas charm".

En historia med helt vanliga ord

En del författare lyckas göra det med bara helt vanliga ord. Jag läste i helgen Agneta Pleijels bok Kungens Komediant och blev så fascinerad av hennes teknik att använda helt vanliga meningar. Ganska korta meningar, helt opåverkade av de franska manièren som annars alltid ska krydda böcker som utspelar sig i det gustavianska Sverige.

Mitt i alltihop, mitt bland den nästan banala vykortsprosan, dyker det upp en mening som får mig att stanna upp, att få en helt annan bild av en scen eller ett händelseförlopp. Som den sista meningen om hundskallen i det här citatet:

Allt i Paris var en besvikelse. Utom möjligen själva staden där jag vandrade utmed den grå floden. Det var senhöst. Lönnarna flammade i gult. Hundskallen var raggiga av frost.  (s 133)

Den här boken är andra delen i en trilogi som berättar om människor (som råkar ha historiska förebilder, och dessutom vara släktingar till Pleijel själv) kring Gustav III. Denna andra del handlar om Lars Hjortsberg, en av dåtidens mest berömda skådespelare. Det är mycket om skådespelarkonsten. Det är mycket om fattiga villkor, om barn som inackorderas för sin försörjning – och som förväntades bidra med inkomster till hushållet som lärlingar. Det är fattigdom, det är många barn, det är byggande av Operan, och det är kärlek mellan mor och barn, mellan vänner, och mellan älskande. Det är även namedropping, med Bellman och Kellberg, Armfeldt och Anckarström, och inte minst kungen som spelar en så avgörande roll i huvudpersonens liv.

Jag tycker om balansen i den här boken. Jag tycker om att den väljer ett modernt språk för att skildra något som hände för mer än 200 år sedan. Jag tycker det är spännande att få se skildringarna från hovet utifrån en huvudperson som inte är de gamla vanliga (ni vet, sammansvärjningar och Ackarströms pistoler). Mordet på kungen är överspelat på ett par rader, medan hans veckolånga väntan på döden är desto mer ingående skildrad.

Och så måste jag återkomma till det där språket. Detta är en bok som man läser med lätthet, jag trodde dessutom att den var så lättsmält att jag var tämligen oberörd, och i början fick jag för mig att boken egentligen var ganska banal och ointressant, men halvvägs inne i boken var jag fast. Ja, jag tyckte först att jag inte kom Lasse Hjortsberg nära på något sätt, men han kröp under huden på mig. Och nu är jag så glad över att nästa bok i trilogin redan står och väntar i bokhyllan: Syster och bror.

Och till alla som inte är gravida rekommenderar jag  även gärna den första delen: Drottningens chirurg.


Bilden föreställer Lars Hjortsberg, född 1772. 

 

Härifrån till evigheten

Jag förstår inte vad den här mannen gör med mig, men utan att tveka en sekund skulle jag låta honom leda mig vart som helst. Sist vi träffades tog han mig med djupt in i en norsk skog; igår vandrade vi i stället på gatorna i Oslo och tog en färja till Jyllands norra udde. Förra gången berättade han allt han visste om sin far; den här gången ältade han sin skilsmässa och förhållandet till sin mor (det är lite intressant det där, faktiskt. Mor–son-relationer utforskas inte så ofta). Jag vet. Det låter som jag hade en tråkig lördag, men tvärtom! Den här mannen kan få de banalaste händelser, och tarvligaste familjeförhållanden att bli intressanta, och de mest symbolladdade historiska företeelser att skina i ett nytt ljus.

Ta det här med Berlinmurens fall till exempel. Jag har nog aldrig riktigt förstått hur avgörande det kan vara för någon som varit kommunist i hela sitt vuxna liv. Som om verkligen grundvalarna skakades, allt man trott på, och allt man offrat för denna tro. Han berättade mycket om det där. Hösten 1989 var onekligen avgörande – ja, livsavgörande, det var det han försökte redogöra för, tror jag. Han själv hade haft Mao upphängd över sängen i sin första lägenhet. Ja, han var en så rättrogen kommunist att han lämnade den gymnasieskola som hans arbetarklassföräldrar strävat så efter att sätta honom i, bara för att han ville bli en av arbetarna. Hans mor förlät honom nog aldrig.

Hösten 1989 var modern döende. Hon hade fått ett cancerbesked och reste till Danmark för att ta farväl av sitt hem, av den nordjylländska udde där hon fortfarande kände sig mest hemma. Och han då, sonen. Hans fru ville plötsligt skiljas. Och så föll Berlinmuren mitt i alltihop. Det gick lite över styr för honom mitt i allt det där. Det blev lite svårt att se om något  av honom fanns kvar, och vad det i så fall skulle vara. Jag tror det var det han försökte berätta om, i alla dessa långa, andlösa meningar. Som om han hade så mycket att säga att han andfått glömde bort att det finns andra skiljetecken än kommatecknet.

Du kanske har träffat honom, förresten. Per heter han. Per Petterson. Norrmann. Skäggig. I min pappas ålder ungefär. Jag är rätt säker på att det blir han som får Norges nästa Nobelpris.

Jag skrev om Pettersons Ut och stjäla hästar här. 

När utsidan räknas

Jag föreställer mig att de flesta författare själva bestämmer titeln på sina böcker. De dealar kanske lite med förlaget om något verkar för osäljbart, för fram lite argument för sitt förslag, och måste kanske, kanske tänka om ibland. Men jag tänker mig alltså att de i huvudsak har något med titeln att göra. Och att de därmed har tänkt att titeln ska säga något om vad som finns innanför pärmarna, och om tolkningen av detta.

Men vid översättningar kan vad som helst hända. Calliope rapporterar till exempel om en författarträff med Johan Theorin, och berättar att Theorins debut Skumtimmen kallas för Öland på tyska. Och tja, konnotationerna kring ordet "skumtimme" är nog lite svårt att få med i översättningen, men man funderar onekligen på vad Theorins uppföljare Nattfåk ska heta (vilket Calliope också nämner). (Ölands påhittade nordöstra udde funderar jag på.)

Jag läste nyss en bok av Erlend Loe som heter Gör vad du vill. En lite uppkäftig titel som fick mig att genom mer än halva boken tro att det skulle vara nån slags carpe diem-uppgörelse med etablissemangets  förväntningar (här gestaltat som fadersuppror). Den läsningen gick inte riktigt ihop med det förtvivlade tonårsjagets Julies självmordsförsök som efterspel till den flygplansolycka som utplånat hela hennes välartade, välutbildade, rika familj.

Men halvvägs in i läsningen sneglar jag på originalets titel. Muleum står det. Obegripligt, tänker jag. Vilket konstigt ord. Vad kan det betyda på norska? Strax ger romanen mig svaret. I Julies familj – på den tiden hon hade en familj – användes ordet "muleum" i stället för "museum". Ett familjeinternt skämt, en terminologi obegriplig för utomstående. Och så fort jag läst detta blev hela romanbygget begripligt. Denna bok, så uppenbart fylld av sorg, av en ung flicka som försökte lära sig leva inte bara med ansvaret att plötsligt få göra vad hon ville med sitt liv, utan framför allt att göra detta utan de människor hon älskar mest – den är en enda lång insikt om att det finns vissa saker som oåterkalleligt försvinner när någon dör.

Det finns inte en enda människa på jorden som förstår vad Julie menar när hon använder "muleum". Hon är alldeles ensam om detta begrepp och dess betydelse. Själva ordet symboliserar den förlust hon varit med om, de minnen och den erfarenhet som hon och hennes familj tillsammans byggt upp. (Sen tycker jag att slutet blir lite för happy när Julie får en dotter och deklararer att det första ord hon ska lära henne är "Muleum", så att Julie åter får en familjegemenskap, och att begreppet lever vidare.) Men jag förstår inte varför titeln ändrades. Muleum är precis lika begripligt eller obegripligt på svenska och norska. Hur tänkte man här?

Titelproblemet påminner mig också om då jag förra året såg vad Arnaldur Inri∂asons bok Frostnätter heter på engelska, nämligen Hypothermia. Det låter ju som en fantasieggande titel, onekligen (kanske till och med lite bättre än den svenska?). Här ger emellertid de olika titlarna olika ingångar till deckarhistorien. Frostnätter-titeln sätter fokus på när dödsfallen i boken har skett. Hypothermia-titeln ger ledtrådar till hur de inträffat. Jag tycker kanske personligen att hypothermia-ingången avslöjar lite för mycket lite för tidigt. Lite googlande avslöjar att det isländska originalet heter Har∂skafi, vilket är ett berg  på östra Island. Säkert fullt av mystiska kopplingar som går mig förbi.

Nej, det är inte lätt det där med titlar. Men man behöver ju inte nödvändigtvis göra det svårare än vad det är.



P.S. Alla böcker jag skriver om här är riktigt bra!

Berömd fransk klassiker

Det kanske är någon som minns att jag testade ett roligt sätt att få boktips, som jag hittade via bibliotekets omlåningssida? Bookdesire heter söktjänsten, och här kan man specificera vissa parametrar för att komma åt (bra) böcker i olika kategorier. Först väljer man exempelvis historiska romaner, kärlekshistorier eller deckare, och sedan reglerar man till exempel om boken ska vara lång eller kort, nyutkommen eller gammal, eller utspela sig i staden eller på landet.

Jag kommer knappt ihåg riktigt med vilka inställningar jag roade mig, men det slutade med en lista på 10 böcker, varav jag mer eller mindre hade läst och tyckt om nio. Den tionde boken var Falskmyntarna, en roman av  nobelpristagaren André Gide. Enligt beskrivningen borde den vara en ganska gammal bok, inte så våldsam, lite humoristisk, och inte särskilt lång. Vidare klassades den som svårläst, och varken särskilt realistisk eller fantastisk. Den skulle även innehålla mycket kärlek och i princip helt utspela sig i stadsmiljö. 

Jag blev nyfiken, och när så mitt närbelägna biblioteket hade ett exemplar hemma fick detta följa med hem. Detta är alltså den berömda franska klassiker vars upptakt jag beskriver här.

Jag måste börja med att tillstå att jag blev mycket förtjust i den här romanen (jag hade egentligen tänkt använda rubriken Enchanté Monsieur Gide till det här inlägget). Så förtjust att jag tog mig för att läsa lite bakgrundsinformation om författaren innan jag fortsatte (trots att jag ju helst undviker baksidestexter och sånt där om jag bara kan). André Gide fick Nobelpriset i litteratur år 1947 med en så klyschig motivering att jag blev full i skratt när jag skummade igenom den innan jag tog itu med läsningen: för hans vittomfattande och konstnärligt betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor ha framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn. Omdömen som "vittomfattande", "oförskräckt" och inte minst uttrycket "psykologisk skarpsyn" är lite överanvända i motiveringar tycker jag, och kan knappast säga något som helst om varken ett författarskap eller en bok.

Men det är ändå intrycket av "psykologisk skarpsyn" som jag bär med mig när jag slagit igen pärmarna om den här boken. Boken utkom 1925, och jag känner igen tidens psykologiserande (jag drar gärna paralleller både till Agatha Christie och Somerset Maugham). Genom hela 1900-talet har vi sedan blivit så vana vid psykologiskt trovärdiga porträtt (även om det finns mer eller mindre lyckade exempel förstås) att det är svårt att riktigt relatera till den revolution som ett logiskt psykologiskt handlande måste ha inneburit i romankonsten.

Historien i sig är komplicerad, och det jag redogör för här är bara en bråkdel. Jag tycker om romaner med många personer, och jag gillar Gides sätt att strö ut namn, familje- och kärleksrelationer över sidorna. Med risk för att jag lyfter fram någon biperson till huvudperson och inte sätter tillräckligt värde på en annan så identifierar jag ändå Édouard som bokens centrum. Han är en medelålders författare (ja, jag har räknat ut att han borde vara 36-38 år nånting), och en icke obetydlig del av handlingen drivs framåt genom hans dagboksanteckningar. Vid sidan om Édouard finns de båda ynglingarna (de borde väl vara i 18-årsåldern plus minus något år) Bernard och Olivier. Olivier är son till Édouards äldre halvsyster. Pojkarna är goda vänner och står just inför sin studentexamen när boken börjar, båda är intelligenta, intellektuella unga män, med inflytelserika fäder. I inledningen upptäcker emellertid Bernard att han i själva verket är resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse. I ungdomligt övermod lämnar han därför hemmet; han vill inte en minut längre bli försörjd av "faderns" pengar. På olika omvägar kommer det sig att Bernard får tjänst som "sekreterare" hos Édouard. Olivier blir i sin tur redaktör för en ny avantgardistisk tidskrift som är på väg att startas av en antagonist och författarkollega till Édouard.

Det går att vrida och vända på de många händelselagren i den här romanen, men en fullt rimlig tolkning är att hela boken i själva verket är en vindlande kärlekshistoria mellan Olivier och farbrodern Édouard. De känner båda en intensiv dragning till varandra, men när de väl träffas får de sådan tunghäfta att de knappt nånsin har utbytt mer än ett par ord. Dessa ord har dock hos båda lett till missuppfattningen att den andre i själva verket inte alls är intresserad. I slutet av boken kommer de till klarhet, och lever lyckliga i alla sina dagar (ja, typ). Tror jag mig alltså kunna tolka genom alla de lager av 20-talets konventioner och antydningar. Det är en hårfin gräns det där mellan att se homosexualitet överallt och att förstå helt normala manliga svärmerier.

Men boken är mycket mer än den här historien. "Svårläst" skulle den vara enligt klassificeringen på Bookdesire. Jag kan inte hålla med, nej, jag kan sannerligen inte hålla med. Det här språket drar mig in i sig, mina stora svårigheter att lämna boken beror inte på handlingen (för den är kanske inte världens mest spännande), utan på språk och komposition som växlar mellan klassiska allvetande partier, en skarp dialog, brev och utdrag ur Édouards dagböcker.

Kanske är den svårläst på grund av det myller av personer som befolkar boken? Här är fullt av syskonskaror (den här wikipedialänken gör ett försök att bringa ordning) – Bernard har några stycken halvsyskon som är mycket perifert behandlade, och Olivier har två bröder som är avgörande för hela historiern: den äldre brodern Vincent har nämligen haft en förbindelse med Laura Douviers (née Vedel), numera gift, men sedan länge mycket god vän med Édouard. Hon blir med barn, och Vincent överger henne för att söka lyckan på annat håll (= en rik, oberoende änka, som med sina förbindelser erbjuder sig att skaffa honom en professur i zoologi; mot slutet av boken antyds att han lämnat änkan, och kanske gett sig på slavhandelsaffärer i Nordafrika, efter att ha mördat en kvinna). Detta nämnt som ett exempel på att också de mer perifera rollerna i detta drama är noggrant utarbetade och följs så långt det är möjligt. Och som ett exempel på hur illa det kan gå för den som lämnat till och med den allra bredast väg (jo, det finns en hel del moralistiska drag i den här historien).

Jag kan omöjligt gå in på alla bihandlingar (och utelämnar här till exempel helt Lauras brokiga syskonskara och betydelsefulla familj), men jag måste säga något om det metaperspektiv som dyker upp en bit in i boken. Édouard är en författare som arbetar efter principen att tänka på sin kommande roman så mycket han orkar, att samla material, och att i dagboksform diskutera olika vinklar och perspektiv och möjliga handlingar innan han ens fattar pennan och skriver det första ordet. Genom hela boken funderar han på romanen, som har fått namnet Falskmyntarna. Han utnyttjar flitigt de händelser som livet erbjuder till sin roman, och när Oliviers yngre bror Georges de facto visar sig utgöra en liten men betydelsefull del av en falskmyntarliga innebär detta en möjlighet för Édouard att koppla samman sin romanidé med verkligheten.

På det hela taget är det metaperspektivet på romanskrivandet som gör boken så 2000-tal. Kanske vore det mer rimligt att jämföra med Brechts verfremdungsbegrepp, men oavsett vilket känns det väldigt modernt när berättelsen oväntat vid ett flertal tillfällen lämnar historien och författaren börjar diskutera de val han gjort. Jag borde kanske ha läst lite mer noggrant, men jag får en känsla av att Gide inte alls likt Édouard förespråkar noggrann research före varje roman, utan snarare är intresserad av vad romanens karaktärer tar sig för när man släpper dem lösa. Mot slutet av första delen beklagar sig således den allvetande berättaren över hur mycket bättre han hade kunnat lösa historien om det varit Olivier och inte Bernard som blivit Édouards sekreterare. Varför hade han låtit historien ta den här riktningen? Resonemanget med "bråkiga romankaraktärer" känns igen från många författare, men det är inte desto mindre intressant.

Om jag skulle göra en kort sammanfattning av den här romanen så är det att den är väldigt fransk. Det är intellektuella i Paris. Man röker cigaretter (men det är anmärkningsvärt lite alkoholintag, och tämligen lite caféhäng och knappt några promenader alls), och man har komplicerade, men självklara kärleksförbindelser. För- och utomäktenskapliga relationer är mer regel än undantag, för både män och kvinnor. Och trots en lovande början för den som helst vill läsa utan att tänka, så utvecklar sig romanen i filosofisk riktning. Det kan man ju tycka om eller inte, men jag gillar. Jag önskar också att jag inte varit så uppslukad av boken att jag försummat att notera en mängd one-liners som inte står Oscar Wilde efter. Ett par har jag dock fångat upp, och sedan jag avslutat med att jag själv kommer läsa mer av Gide inom en snar framtid bjuder jag på de här två pärlorna, lämpliga att servera medmänniskor i vilken middagskonversation som helst:

Folk tror alltid att kvinnor inte kan tänka, men du kommer att få se att det är individuellt. (s 59) 

Det finns så många verk som man godtroget beundrar därför att alla människor beundrar dem och därför att ingen hittills har tänkt på eller vågat tänka på att de är idiotiska. (s 302)

Boken kom i nytryck 2006, och det är från den upplagan jag hämtat bilden. 

Dom över död man

Jag tar fram mina vackert illustrerade böcker om den nordiska mytologin. Bilder av en gråtande Sigyn som håller en skål under ormens etter, för att skona den fastkedjade maken Loke från giftet. När hon måste tömma skålen rycker den fjättrade Loke i sina bojor, och marken skakar. Det är jordbävning. Jag ser på bilder av Tor som slåss med Midgårdsormen på ett piskande hav. Jag ser teckningar av hur de första människorna föds ur två trästammar på stranden: en ask och en alm.

Det var ett mycket kärt återseende när jag slog upp Orkanpartyt av Klas Östergren. Han och jag tillbringade ett par år tillsammans under min sena tonårstid; hans böcker ingick i mitt projekt att bara läsa manliga författare för att – som jag trodde – äntligen och en gång för alla förstå hur män tänker. Jag ska återkomma till projektet och dess resultat vid något annat tillfälle, men jag hade alltså en gång i tiden ett sådan undertext i bakfickan när jag tog mig igenom Östergrens ungdomssynder (Attila, Ismael, Plåster...).

När jag läser honom nu så kommer jag ihåg vilket enastående berättare han är. Östergren är en författare som njuter av att hitta på, skrönor flödar, utan att någonsin bestå av floskler och klyschor. Trots att det alltså är utifrån någon slags allmändystopisk föreställning om ett framtidssamhälle som Östergren skapat sin värld: naturen är en fiende, med farliga solstrålar, översvämningar, uttorkat land, avsaknad av grönska. Bärsärkar hotar ständigt dem som bor i utkanten av samhället. Bristvaror är färsk mat, papper, ja själva skrivkunnigheten. Underliga sekter uppstår och upplöses, såsom Nysare, som menar sig möta Gud i det nysningens ögonblick, då man inget erfar.  Samhälleliga organ och funktioner har upphört, och i stället finns ständigt i bakgrunden Klanen, som bedriver en beskyddarverksamhet. Att befinna sig helt utanför detta laglösa samhälle är det värsta. I bisatser får läsaren hela tiden veta om huruvida folk är "friska" eller har missbildningar. Uppenbart finns det sjukdomar, som de flesta inte slipper ifrån. I en ständigt pågående reality-utsändning lever jättekvinnan (efter halva boken förstår man att epitetet "jätte" ska tas bokstavligt) Tombola i ständiga frosserier på mat och män. Orden har tappat sin betydelse, och sedan decennier pågår en kollektiv skapelse av ett lexikon, en gemensam tesaurus över grundläggande begrepp vars mening ingen enskild riktigt kan begripa.

Det dröjer en tredjedel in i boken innan man förstår att det som betecknas med ordet "Klan" inte är en siciliansk maffia, utan en omskrivning för de liderliga, gnabbandes, impulsstyrda asagudarna och deras förbundna: halvsyskon, oäktingar, frillobarn och jättekvinnor. Andra tredjedelen av boken ägnas till största delen åt att i östergrensk version återge de nordiska myterna: hur Oden förlorade sitt öga och skaffade sig visdom, hur Idun rövades bort tillsammans med de äpplen som håller gudarna evigt unga, hur Frejas smycke Brisingamén rövas och återtas, hur Tor hemför mjödet till Asgård, hur Frigg tar löfte av allt levande att inte skada Balder. Och så alla historierna om hur Odens fosterbror Loke, denna gränsöverskridande trickster ställer till det.

Jag tycker särskilt om skildringen av Lokes avkomma: Midgårdsormen, Fenrisulven och flickan Hel som är så ful att hon endast duger att förestå underjordens dödsrike. Namnen utsägs aldrig. Barnen beskrivs i stället som slingriga eller nafsande. Detta är endast ett exempel på hur väl man behöver känna till de sammanvävda släktförhållandena i den norröna mytologin för att få full utdelning av romanen. Men kanske gör det inget. Kanske spelar det ingen roll att asarna här blir en Klan som styr ett Midgård fullt av troende människor som ibland lever hela sina liv i en ändlös, orörlig kö i väntan på att få träffa den högste.
 
Huvudperson i den här historien är Hanck Orn, som lever en tillvaro som en grå kugge till försäkringsman när han träffar en av dessa Nysare, en flicka som kommer till honom och säger att hon är vrålhungrig och fruktbar. Han ger henne mat, och tillbringar sedan en natt tillsammans med henne på soffan. Hon blir med barn, men dör, och sonen Toby får därför växa upp hos sin far. Han blir kock – något som i en värld där mat är en bristvara betraktas som ett konstnärsyrke. På ett lyxpensionat, långt ute i skärgården får han applåder av rika gäster som njuter av hans välkomponerade menyer. Hanck skattar sig lycklig; till skillnad från många har han en personlig upplevelse av ordet "kärlek".

Men Toby dör. Mördad av Loke, som anklagad av alla andra asar i det väldiga orkanparty som Klanen en gång om året ordnar på skärgårdsrestuarangen, tar ut sin ilska på en kock som råkar nysa i fel ögonblick. Hancks mening med livet försvinner. Han beger sig till den högste (ja, Oden då alltså) för att få upprättelse, för att få se sin son igen. Efter att av Oden ha bjudits på diktarmjöd stiger han ner i det som bokstavligen talat är Helvetet, Hels rike, dödsriket, där han i en landstingskorridor möter Toby igen. Han återvänder för att skriva historien om Kärleken. Gudarna har fångat Loke nu, och kedjat fast honom i grottan, där Sigyn ska hindra ormens etter från att droppa i hans ögon fram till Ragnarök.

Det här är en mångbottnad bok, som vilar på Östergrens berättarförmåga. Men jag tycker den är splittrad. Den första delen berättar Hancks historia fram till dess att Toby dör är mest enhetlig, och det är också den jag förförs mest av. Den andra delen består mestadels av återberättandet av asamyterna, och även om jag fascineras av hur han exempelvis skildrar Njords och Skades möte (ni vet arketypen för "with or without you", där hon inte vill bo vid kusten, och han inte i skogen), eller Lokes många förklädnader, eller Frejas tal om den sexuella lössläpptheten, så saknar jag vissa historier. Krigarna, till exempel? Valhalla? Och jag känner mig lite dum, faktiskt, men jag har inte helt och hållet begripit varför Tor bara nämns, men aldrig förekommer i historien. Om jag fick det förklarat för mig skulle nog en viktig pusselbit falla på plats.

Boken Orkanpartyt är del av den internationella Mytserien, där författare från många olika språk återberättar kända myter på sitt sätt. Det är inlägget är också en del av Bokmanias Mytutmaning. Bokmania har själv skrivit om Östergrens bok här.  Oline Stig skrev i Sydsvenskan och tyckte om.

Hur bokälskarens partner står ut

Jag och min sambo tycker inte om samma saker. Men vi lever ett harmoniskt liv tillsammans. Ibland sitter vi sida vid sida och utövar våra favoritintressen:

Idén är mer än lovligt rippad från Spectatias serie om Böcker i gott sällskap.

Inför boken är vi alla lika

Böcker brydde sig inte om vem som läste dem eller om man läste dem eller inte. Alla läsare, däribland hon själv, var jämbördiga. 

Drottningen, i Drottningen vänder blad av Alan Bennett, s 33.

Boken som icke är

Visserligen vill jag läsa bra böcker – det ska jag inte sticka under stol med – men hur höga krav som helst på en bok det har jag ändå inte. Hel och ren räcker. Köpta köttbullar och potatis, med brunsås gjord på pulver funkar. Tetravin är okej. Medelålders, lönnfet akademiker som stämplar på halvfart – jag säger inte upp bekantskapen.

Men jag gillar inte grejer som utger sig för att vara något mer än vad det är. Om jag blivit förespeglad champagne så tycker jag lättölen känns billig. Om det är ostron vi talat om så är musslor på burk lite snålt. Om jag blivit lovad en dejt med berömd operaregissör och hamnar på en sunkig pizzeria med nån som avbröt blockflöjtslektionerna i tredje klass, så... ja, jag behöver inte fortsätta roa er med liknelser. Ni förstår, eller hur?

Så över till boken som det här ska handla om:

Jag har läst en bok som inte är skriven av en 53-årig norsk litteraturprofessor, specialist på skandinaviska medeltida skrifter, trött på att undervisa och med siktet inställt på en sabbatstermin för att skriva en bok om Montaignes Essäer.

Boken är heller inte en rafflande bladvändare i Dan Brown-stil om jakten på en försvunnen brevväxlingen som skulle bevisa en kärleksförbindelse mellan de norska litterära 1600-tals-storheterna prästen Petter Dass och lyrikern Dorothe Engelbretsdatter, och innebära ett revolutionerande genombrott i vilken forskarkarriär som helst.

Det här är faktiskt inte ens en akademisk bildningsroman i stil med Sofies världs filosofi-introduktion, fast i stället med fokus på uttolkningen av några välkända skandinaviska dikter.

Och det här är ingen stor kärlekshistoria om omöjlig passion och oemotståndlig dragningskraft mellan den medelålders professorn och hans unga, vackra, begåvade student.

Det är inte heller en skrift som på ett humoristiskt sätt skildrar de inre intrigerna, maktkampen, småsintheten och de medelålders förälskelserna på den litteraturvetenskapliga institutionen i Oslo.

Ja, jag vet. Det är mycket att begära att en enda bok ska omfatta allt detta, och dessutom göra det bra. Men hela tiden under läsningen av Henrik H Langelands roman Manuskriptet tänker jag på allt boken inte är, och som jag är helt övertygad om att den försöker vara. Jag tror att jag skulle ha mer fördragsamhet med boken om den inte var så pladdrig. Om tonfallet var rätt. Och om någon barmhärtig redaktör hade tagit bort i alla fall hälften av tekopparna som huvudpersonen Francis Meyer lagar till, en tredjedel av dörrarna han stänger, öppnar och går igenom, och kanske en fjärdedel av alla gånger läsaren tvingas genomlida vad Francis tänker, undrar, funderar, grubblar. Och de där vaniljbullarna som äts på varannan sida hade kunnat strykas helt.  

Jag vill tycka om den här historien, om inte annat för att det är trevligt med en medelålders man som inte är överviktig, inte alkoholist, inte självmordsbenägen, inte sörjer sin skilsmässa, och inte inbillar sig att han är mer attraktiv än han är. Det är också trevligt att se en tämligen realistisk skildring av universitetslivet, även om jag inte kan begripa hur en professor kan motta så extremt få mejl som Francis Meyer. Det är beklämmande att det aldrig blir något med kärlekshistorien mellan Nadia och Francis, främst därför att det känns som om det är författaren, och inte romankaraktärerna som tycker det är något naturvidrigt med en relation mellan en 28-åring och en 53-åring.

Men det här är en ganska tråkig bok. Den lyfter endast när Umberto Eco kommer på besök och håller föredrag på Oslo Universitet. Men då är också alla hans repliker (enligt bokens litteraturhänvisningar) citerade från Ecos egna kommentarer om Rosens namn. Och helt ärligt talat skulle vem som helst få mer kärlek, bildning, kultur, verklighetsflykt och spänning av att läsa Ecos bok. Igen.







Hm. Efter ett par genomläsningar av texten ovan inser jag att det kan vara bäst att understryka att även om det är sant att det inte är så mycket som jag tycker är bra i den här boken, så är det för all del inte så mycket som är dåligt heller. Så du, Läsare, som tycker om att ha småtråkigt, tveka inte att öppna den här konservbu... boken. Själv förkovrade jag mig lite grann i norsk lyrik, och det kan jag säkert har nytta av någon gång.

På liv och död

Nästa paket i den stora säcken överlämnar jag till Kontakt med bloggen Boktipset – ni na ni na ni nanna... Det här är bokbloggen sticker ut näsan och plötsligt ställer frågor man inte visste fanns: Varför läser alla bokhora? Varför ska alla läsa på originalspråk? Hur har ViLäser definierat bokbloggarna? Hur används bokbloggarna i förlagens marknadsföring? Inte förrän jag läser inläggen inser jag att frågan naturligtvis behövde ställas. Kontakt är en all-läsare, men läser allt med HBT-glasögon. Finns det minsta lilla antydan till homosexualitet så blir det uppmärksammat, vilket även innbär välkommen problematisering av heteronormen. Det är så uppfriskande att betrakta kända saker genom någon annans ögon. Det här är också bloggen med de oväntade boktipsen. Kontakt är en kritisk allätare som jag delar några favoriter med (Janne, min vän av Peter Pohl till exempel), men hon gillar inte alls min älskling Torgny Lindgren. När en bok tas upp här (antingen den nämns i bloggrubriken eller inte) så vet man aldrig om den hissas eller dissas. Fast för min personliga del kan den där kategorin med antirekommendationer gärna få utökas, utan att bloggen byter namn; att ge boktips kan väl lika mycket innebära att man hjälper läsaren att navigera runt bottennappen?

Så är det då dags för julklappen, och här har jag verkligen haft problem. Jag har inget emot att en bok jag gillar sågas av någon annan (äsch, nu ljuger jag; lite har jag allt emot det, i alla fall om det är någon vars åsikter jag vanligtvis värderar), men helst vill jag ju att en present ska uppskattas. Emellertid har jag klurat ut en bok som jag i vart fall tror att Kontakt inte har läst, och som jag av någon anledning själv associerar lite grann med Peter Pohl, så vi får väl se om den kan vara något. Boken jag tänker på är Per Nilssons Lilla livet, lilla döden. Nilsson slog igenom med en riktig höjdare till ungdomskärlekshistoria: Hjärtans fröjd, och har sedan skrivit en rad mycket läsvärda böcker, som nästan alltid kategoriserats som ungdomsböcker. Särskild värda att nämna är Korpens sång, du & du & du och Ett annat sätt att vara ung. Den bok jag har valt ut är emellertid den enda bok som helt och hållet marknadsförts som vuxenroman.

Ska jag vara ärlig har jag valt ett säkert kort. Jag har ganska ofta gett bort Lilla livet, lilla döden i present (och ännu oftare lånat ut mitt eget ex), och den har hittills alltid blivit succé. Den lilla pocketen som inleds med orden "Jag önskar jag var en neger" och avslutas med "Hälsa att allt är bra" rymmer historien om fyrvaktaren Janne som får hjälp av författaren Per Nilsson att skriva sin otroliga historia. Nilsson använder (som ofta i sina böcker) sitt eget namn och karaktär på en av huvudpersonerna, och i det här fallet låter han sitt alterego i större delen av boken undersöka om Jannes berättelse verkligen kan vara sann. Mer än så vill jag faktiskt inte berätta.

Det här är en filosofisk bok om att leva, och jag tycker den är bra. Jag hoppas att den är en nyhet för dig, och att du fäller den varsamt om du inte gillar den. En riktigt god jul, och ett gott nytt år – jag ser fram emot många besök hos dig 2010!

Emma från Eslöv

Jag kan se henne framför mig, ja, faktum är att jag ser henne nästan varje dag. Hon brukar åka på samma  buss som jag tar på väg hem från jobbet. Hon är ungefär 17 år, och kanske egentligen inte särskilt vacker, lite truligt söt så där, men hon vet precis hur hon ska framhäva det hon har: extra markerade ögon, förstärkta läppar, underlagskrämer, puder, rouge. Noppade ögonbryn, tvättat och färgat och fönat och plattat hår. Omsorgsfullt valda kläder och parfym. Accessoarer som till och med jag begriper är hårdvaluta på gymnasiets estrad. Jag ville inte ens tänka på hur mycket tid det har kostat alltihop.

Ibland sitter hon faktiskt och läser på bussen. En riktigt storkonsument är hon. Kärleksromaner. Chick lit. Verklighetsflykt och drömmar. Oftast surrar hon med sin kamrater, på alla sätt hennes dubbelgångare. Fester de har varit på, fester de ska till. Killar de träffat och killar de inte träffar längre. Framtidsplaner, studier, resor.

De sista dagarna ser jag i den här 17-åringen Victoria Benedictssons uppdiktade Marianne Björk, flickan som fascineras mer av att vara förälskad och bli fästmö, av att få vackra kläder och kunna inreda sina egna rum utan tanke på kostnaden, än vem hon egentligen blir gift med, och vad ett äktenskap i själva verket innebär.

Benedictssons bok Fru Marianne är en utvecklingsroman om Marianne, som förläst på dåliga kärleksromaner går från en bortskämd högreståndsmiljö till ett liv som kuttersmycke och lyxhustru till den duglige unge bonden Börje, som med fötterna förankrade i den skånska, feta myllan, gömmer en längtan efter både skönhet och utbildning. Mariannes äktenskap blir förstås inte som hon tänkt sig; hon har inte för avsikt att befatta sig med hushållet, eller umgås med de andra bondhustrurna, utan får tillbringa större delen av dagen med att vänta på att maken ska bli färdig med dagens göromål. Börje har å sin sida drömt om att Marianne ska trivas på landet, och helt naturligt ta del av gårdens skötsel, sätta på sig ett randigt förkläde och föda barn.

I den upplaga av boken jag läser har Carin Mannheimer skrivit ett förord. Detta kom till med anledning av hennes mycket trogna tv-seriefiering av boken (som kom 2001). Mannheimer skriver om parallellerna till Flauberts Madame Bovary, där Emma Bovary läser romaner och har förutfattade romantiska uppfattningar om äktenskapet, som inte uppfylls. Likheterna är förstås helt uppenbara och avsiktliga – Benedictsson nämner till och med Emma Bovary i sin text. Vad Benedictsson dock gör med Fru Marianne är att skapa en utopisk lösning på problemet. Hennes Marianne blir tjusad och förälskad när Börjes gamle vän, den akademiska, anemiska och världsvane änklingen Pål kommer till gården. Inget mer än en stilla flört, och en enda kyss inträffar dem emellan, men Marianne känner att även detta är att gå för långt. Hon bryter med Pål, och bekänner så småningom för Börje vad som har passerat. På detta följer en lång botgöringsperiod i säck och aska, där stackars Marianne vänder ut och in på sig själv för att vara Börje till lags och bli den hustru han önskar sig. Hon anlägger köksträdgårdar, väver i vävstugan,  charmar in sig hos allt gårdsfolk, och alla grannar, och syr förstås också den typ av randiga förkläden som Börje är särskilt svag för. På köpet finner hon – naturligtvis (!) – att hon trivs bättre med denna tillvaro. Men inte förrän hon till slut blir arg och undrar vad hon egentligen kan göra mer för att sona en enda liten kyss tar alla ansträngningarna skruv.

När jag läser boken tänker jag inte bara på Emma Bovary, utan även på Emma Woodhouse, Austens hjältinna, som efter att ha roat sig med äktenskapsmäkling själv till slut kommer till ro med en betydligt äldre man som kan ge henne det lugn hon behöver. Austen skrev om Emma att hon ville skapa en huvudperson som ingen mer än hon själv skulle kunna tycka om. Och Marianne Björk är sannerligen inte en flicka som man tycker särskilt mycket om. Bortskämd och liknöjd, estetisk och snobbig. Sympatierna är förstås tänkta på det där sättet. Börjes vrede är rättmätig när han protesterar mot bröderna Björks skämt om bönder, och sätter ner foten när det tas för givet att han ska lösa upp svärfaderns ekonomiska problem.

Men medan jag läser blir jag långsamt mer och mer irriterad på Mariannes make. Den här bonden Börje Olsson köper sig en vacker hustru. Jo, det kan man faktiskt säga. Han skäms över henne, eftersom hon inte motsvarar de ideal han sätter upp för en hustru, det vill säga den strävsamma, arbetsamma bondkvinnan, som glatt styr om alla gårdens göromål, till ständig fröjd för maken. Detta ideal har Börje i sin egen mor. Hur mycket han skäms över Marianne (eller kanske snarare över sin egen skönhetslängtan som sträcker sig långt över hans eget stånd och utbildning?) är tydligt när det gång på gång framhävs vilken nära relation Börje har med sin mor, och samtidigt hur tveksam han är till att låta modern och Marianne mötas.  Mariannes förvandling till bondhustru mynnar följdenligt ut i ett möte med Börjes mor.

Jag önskar att jag kunde avsluta med att skriva att Victoria Benedictssons bok Fru Marianne är en svensk klassiker, som borde bli mer läst och uppmärksammad. Men jag vet inte riktigt. Jag tycker att boken är intressant, både språkligt, litteraturvetenskapligt och tematiskt, men det är mycket tell, och lite show, om man säger så. Sida upp och sida ner av beskrivningar hur huvudpersonerna egentligen är och egentligen tänker. Det bildar en psykologiskt trovärdig ram, men det är faktiskt lite tråkigt att läsa.

Men jag önskar mig faktiskt någon slags remake på den här. Ungefär som filmen Clueless som flyttade fram äktenskapsmäklingen i Austens Emma till 1990-talet. Lilla Marianne finns ju i högsta grad idag, i alla de där flickorna som har drömmar om hur verkligheten ska bli när de hittat sin drömprins, och som så småningom kommer uppleva skevheten mellan vad de vill ha och hur verkligheten är. Jag tycker mycket om det slut Benedictsson beskriver, hur reaktionärt det än verkar. I stället för att rymma med Pål, och ge upp sitt äktenskap (vilket väl dagens ideal skulle föreskriva?), så stannar Marianne och utvecklas. Utopin att arbeta lugnt tillsammans, att i växande kärlek uppfostra sina barn, utveckla gården och bygga ett gemensamt liv är svindlande vacker.

Victoria Benedictssons bok Pengar ingår i läsningen av klassiska kvinnliga 1800-talsförfattare som Martina på Ett hem utan böcker satt ihop. I samband med denna läsning finns en kortfattad biografi om Benedictsson här.

Mellan Bergman och Norén

Snowflake inledde vad som kom att bli en Ulla Isaksson-bloggnings-kedja, där jag bidrog med pjäsen Våra torsdagar. Lyran har skrivit om De två saliga, och Ingrid om Boken om E,  Paradistorg och Födelsedagen och Kvinnor. Dessutom har Snowflake bloggat vidare om föreställningen baserad på Isakssons filmmanus till Nära livet. Jag tror det finns plats för ännu en betraktelse om Paradistorg, som jag tog mig före att läsa om, så här kommer mina reflektioner.

Boken Paradistorg kom ut 1973, och det märks på många sätt, inte minst på att både kvinnlig och sexuell frigörelse precis är förbi (och betraktas så där nonchalant oproblematiskt), och att hemmafru-idealet knappt är en generation bort. Centralfiguren i den brokiga familjeväv som vecklas ut är Katha, en skild, 57-årig läkare, sprungen ur den svenska borgerligheten. Hon har rykte om sig att vara duglig och pålitlig, inte minst berömmer hon sig självgott för dessa egenskaper. Hela året när hon jäktar omkring och inte hinner tala med folk eller umgås med dem strör hon inbjudningar omkring sig: "Kom till Paradistorg till sommaren, då ska vi riktigt hinna prata!"

Paradistorg är sommarstället, som varit i familjens ägo i nästan femtio år nu. Det är Katha som har hand om Stora huset, men därtill finns Alpvillan där hennes betydligt yngre (och ganska snåle) lillebror huserar med sin perfekta hustru och två vilsna och psykiskt instabila barn i övre tonåren, Tora och Tomas. Där finns också nybygget, kallat Ladan, den moderna längan där Kathas två egna döttrar flyttar in under sommarmånaderna: ensamstående Sassa med dottern Eva som hon fick redan som 17-åring, och den väldigt gifta Annika som gjort allting rätt med äktenskap (med ung, snygg, framgångsrik – men notoriskt otrogen – journalist), barn (pojke och flicka, välartade), och arbete (underläkare). Dessutom bor Kathas föräldrar kvar i sin egen del av det stora huset, och därtill Saga och Artur, som bor i sitt eget lilla hus, tillsammans med barnbarnen över sommaren, och hjälper till med lite av varje.

Namnet Paradistorg är förstås välfunnet, både för boken men framför allt för sommarstället. Det är ett paradis man velat skapa, med blomsterrabatter, heliga ritualer kring första jordgubbslitern, årligt återkommande bemärkelsedagar som firas med middagar och utflykter än här och där, båtbrygga och en härlig gammal vind där leksaker och spel från förr samsas under snedtaket. Här skulle man kunna vara lyckliga. Här skulle man kunna vara generösa. Här skulle man kunna hämta kraft inför nästa arbetsår.

Men som alla verkliga paradis finns det förstås en orm, och man anser att ormen är Sassas bästa väninna, den trasiga Ingrid, som blivit illa åtgången av en betydligt äldre fästman, abortläkare var han till på köpet, som tvingade henne till en misslyckad abort av ett barn hon inte ville ha, King fick det barnet heta till slut. Ingrid och King bodde under många år tillsammans med Sassa, och hennes dotter Eva, i en märklig symbios.

Det går att fördjupa sig i vilken som helst av karaktärerna i boken (och det gör också Isaksson; jag tror sannerligen var och en får sin karaktär genomlyst, några korta sidor som i blixtbelysning skissar både dåtid, nutid och en möjlig framtid för alla dessa individer), men jag tycker att Kathas karaktär kanske är den mest intressanta, den som reflekterar (om än ofullständigt) och speglar alla de andras handlingar. Katha ser sig själv som den som ordnar och fixar, den som är medelpunkten, och är ganska blind för att hon kanske faktiskt tvingar på lösningar som andra inte vill ha. Hon ger råd som klampar in och kör över. Exempelvis skriver hon beskäftigt ut piller till den deprimerade och sorgtunga Saga, i stället för att lyssna till varför hon är deprimerad. Katha stoltserar med att ha öppnat sin dörr för Ingrid och King, men att detta bara har lett till missämja och oro i hennes egen familj, och därför ska hon nu portförbjuda dem från paradiset, förlåt – Paradistorg.  Katha och hennes familj har  låtsats att man gett dem en chans, men eftersom man aldrig släppt in dem, och aldrig betraktat dem som jämlikar, så känner de sig heller inte delaktiga. Vem vill vara ett välgörenhetsprojekt? Vem vill bli bjuden med armbågen? Hela boken igenom klagas det över att Ingrid aldrig gör någonting, inte ens soporna går hon ut med, men när hon erbjuder sig att hjälpa Katha med disken får hon veta att det inte behövs. Det är svårt att vara sådana människor till lags.

Den sommar som skildras i den här boken blir en brytpunkt. Redan före sommaren har det uppstått en konflikt mellan Katha och hennes bästa väninna Emma. Emma talar om de så kallade Aniarabarnen. Detta begrepp har förstås starka kopplingar till Martinsons rymdepos, och används för att beskriva känslomässigt utarmade barn. De ses som en produkt av det nya samhället. Begreppet används inte bara av Isaksson, utan förekom på sina håll i debatten vid den här tiden. Emma ser Aniarabarn överallt, människor som blivit förstörda av den nya tidsandan, av teknologin, människor som inte bryr sig om varandra, utan om sitt och de sina. Emmas anklagelser mot Katha är skrämmande moderna, för nu, år 2009, är Aniaramänniskorna inga undantag, utan ett livsstilsideal.

Det känns på många sätt som en sluten värld, det där Paradistorg. Och ändå är det mycket omvärld som fläktar. Sommargästerna anländer från Norrland. Och Helsingfors. Och Ryssland. Och Italien. Rastlöst landar människorna i Paradistorg, och genomför sitt sommarprojekt. När de till hösten kommer hem till sina våningar i stan kommer de tala om hur underbart det är att umgås så där med varandra, att ha tid, och att slappna av, medan sanningen är endast på ytan lever  tillsammans. I realiteten är deras liv lika parallella och lika långt borta från varandra som under vinterhalvårets långa månader. Boken slutar med ett självmord. Den 19-årige Tomas, son till Kathas bror, tar livet av sig, som ett symptom på det enda sättet att ta sig ur denna kvävande familj där ingen ser varandra för vad de egentligen är, utan fortsätter hävda att allt är som det borde vara. Slutet är öppet. Kommer Tomas självmord att leda till självrannsakan hos familjen, eller kommer man att släta över, och hitta orsaker och symptom utanför sig själva?

Isakssons bok om familjelivet låter sig fint placeras in i en svensk tradition, någonstans mellan Bergmans patriarkala, skoningslösa familj, där ingen nåd finns, och Noréns instängda, kvävande familjedramer, där sexualiteten puttrar under ytan. Det är något med det feministiska perspektivet här som förskjuter bilden, avsaknaden av starka män i den här boken är dess största styrka, eftersom det inte skymmer bilden av andra konflikter.

Jag kommer ganska snart återvända till Isaksson; den närmaste läsningen blir sannolikt Ytterst i havet, Isakssons debutroman, som fanns till utlån på mitt bibliotek. Jag har också blivit väldigt nyfiken på De två saliga och Kvinnohuset, men dessa har mitt bibliotek för länge sedan slumpat bort i en utförsäljning.

Jag upptäckte också vid lite googling en DN-krönika av Ulrika Milles från tidigare i år där Paradistorg diskuteras i anslutning till en omläsning av Marilyn Frenchs Kvinnorummet. Så nu känner jag mig lite dragen till French också, som jag hittills aldrig läst. Så underligt med alla de där lästrådarna. Från en impuls till en annan skapar vi var och en vår egen lästråd, sammanflätad med våra liv.

Love and scales

Det är ganska svårt att skriva om musik – om att spela musik och uppleva musik – på ett trovärdigt och nyskapande sätt. Skildringen av fyra kammarmusikers vedermödor och vånda, med repetitioner, med att hitta rätt instrument, med att få till konserter, resor och skivinspelningar är en av de stora behållningarna av Vikram Seths bok Kärlekens musik; en bok vars engelska titel för övrigt låter både mindre kladdig och mer i samklang med bokens innehåll och ton: An equal music. Över huvud taget är det här en bok som gärna kunde uppmärksammas mer, och jag får tacka den anonyme tipsaren som rekommenderade den här boken när jag var på jakt efter en kärlekshistoria.

Språkligt sett är den en underbar bok, som utan att kännas konstnärlig i varken ordval eller meningsbyggnad är skriven på en nyskapande prosa, med ett genomgående berättarperspektiv, utan kronologiska utvikningar. Från A till Ö helt enkelt. Jag finner dialogerna fullständigt oemotståndliga (jag är mycket svag för dialog!), långa vindlande och naturalistiska, och jag är våldsamt förtjust i att inte en enda persons utseende egentligen beskrivs. Någon kan vara vacker, ha fått längre hår, ha ett grått och slitet ansikte, se bekymrad, blek eller sjuk ut, men det är befriande att inte varje namn presenteras med två paragrafer av utläggningar om klädval, längd på ben, och placering av näsa i förhållande till haka och ögon. Historien kryddas av ganska många namn, men de är smakfullt utströdda, och under de första sidorna känner jag att jag inte behöver lägga alla på minnet. De som kommer betyda något kommer återkomma om och om igen, tills jag lärt mig dem utan ansträngning.

Historien handlar om Michael Holme, violinist, medlem av stråkkvartetten Maggiore, och numera bosatt i London. Han kommer ursprungligen från västra Englands industridistrikt, men tack vare skolans (numera nedlagda) musikprogram, det kommunala biblioteket och en rik dams välvilja har han studerat musik. När han tagit sin examen reste han till Wien som privatelev, och där träffade han Julia, också från England, också musiker, och även om det inte sägs så är det nog underförstått att hon är något bättre än Michael. De har en passionerad och intensiv kärlekshistoria under en tid; jag tror det måste ha varit i ett par år, men det blir aldrig helt klarlagt, och jag tror inte heller det är viktigt. Sedan börjar Michael drabbas av panikångestattacker. De beskrivs lite översiktligt, och när de senare återkommer i historien skildras de genom ett uppstyckade språket, där verkliga händelser blandas med uppförstorade mardrömmar. Jag är imponerad av denna teknik!

Michael flyr Wien och Julia, återvänder till England, och det dröjer månader innan han försöker ta upp kontakten med henne igen. Då vill hon inte veta av honom, och trots många försökt att nå henne via hennes föräldrar och via gemensamma vänner lyckas det inte. Tio år går, och han kan inte glömma henne. Han har andra kvinnor och flickvänner, men han älskar Julia. Så ser han henne på en passerande London-buss och förstår att de befinner sig i samma stad. En tid därefter besöker hon en konsert där Michaels stråkkvartett spelar, och hon kommer in bakom scenen. Det blir upptakten till att de återupptar sin kärleksförbindelse. Men Julia är gift sedan nio år. Hon har ett barn.

(Här tänker jag påminna om min spoilerdisclaimer här uppe till vänster i bloggen.) Det här är ingen lycklig kärlekshistoria. Inte får de varann på slutet, utan Julia väljer efter många turer att stanna hos sin man. Jag tror att Michael efter mycket vånda, ångest och isolering väljer att gå vidare i livet. På det sättet blir boken en illustration av vad vi människor ibland behöver för att ha möjlighet att göra ett avslut och sätta punkt för händelser som fortsätter att pågå, trots att de länge sedan är förbi.

Egentligen tycker jag inte alls om slutet. Dels för att en kärlekshistoria med komplikationer som får ett lyckligt slut ger mig som läsare en slags katharsis. Dels för att det känns moralistiskt att hustrun väljer sin man och sitt barn, i denna bok som annars konstaterar en massa saker som skulle kunna vara kontroversiella, mer eller mindre i en bisats. En av Michaels kvartettkompisar är homosexuell, en annan är kär i Michael och de har haft en kort affär, Michael bryr sig mindre än han borde om sin döende gamle musiklärare. Ja, jag tycker över huvud taget mycket om bokens sätt att beskriva miljöer, människor och skeenden bredvid de två huvudsakliga spåren: kärlekshistorien mellan Michael och Julia, och kvartettens vedermödor att repetera och framföra olika musikstycken.

Författaren, Vikram Seth, visar sig, efter lite avslutande googling, vara född i Calcutta. Han är poet och homosexuell. Och med alla de pusselbitarna framför sig är det lättare att förstå hur den här boken blev så bra. Men jag tycker om att en poet skriver prosa som inte är poetisk (och jag tror dessutom att översättaren ska ha en stor eloge). Och homosexualiteten (som endast uttryckligt finns med på ett hörn i den här historien) skulle kunna ha bidragit till det ojämförligt jämlika kärleksförhållandet; jag tänkte på det under läsningen. Det är en speciell kärlekshistoria eftersom Michael uppvisar så många stereotypt kvinnliga drag (trånande i ett decennium utan att egentligen ta tag i problemet eller gå vidare, sitter på sin kammare och väntar på fax, blir glad för de minuter som Julia kan tillbringa i hans sällskap, skulle nöja sig med att hon hade en affär med honom), och Julia en hel del typiskt manligt beteenden. Men att författaren är uppvuxen i Indien – det är mycket svårt att förstå. Det finns så mycket kärlek till den engelska naturen i den här boken. Till lärkorna. Till hedarna. Till den gamla industristaden där Michael vuxit upp. London och Wien, som också skildras, är mycket mer anonyma, medan Venedig växer fram i all sin prakt.

Jag vill läsa mer av Vikram Seth. Men tills dess får någon gärna tipsa mig om en kärlekshistoria som både är storslagen och har ett lyckligt slut.

Jorden runt på 140 sidor

Jag har varit ute och rest idag. Rent fysiskt har jag suttit på ett tåg och rest mellan Sydamerika, Australiens inland, en änglafestival i Perth och en hälsoklinik en snöig spårvagnsresa från Innsbruck. Mina vänner, jag har haft en helt fantastisk upplevelse!

Den bok jag haft med mig på färden, eller den bok som tagit mig med på färden heter Paradiset förlorat och är skriven av Cees Nooteboom. Det är mer än 10 år sedan jag läste något av Nooteboom senast, och skulle jag beskrivit honom ur minnet hade jag sagt att han skriver högst respektabla, intellektuella, tekniskt skickliga, men lite tråkiga romaner. Sådana där man läser för att man är väluppfostrad, och sedan artigt nämner, mest för att demonstrera sin goda smak. Men jag måste ha börjat med fel bok. Eller kanske var jag helt enkelt för ung när hans verk sist kom i min väg.

Det här är en bok där referenserna till konst och litteratur duggar tätt, där tyska och engelska citat interfolierar med texten, oöversatta. Det är en litterär lek som börjar med att författaren under en flygresa ser en vacker kvinna snabbt bläddra förbi en artikel om São Paulo i flygplansmagasinet, och i stället fastna vid en artikel om aboriginernas konst. Innan han klivit av planet är vi tillsammans med honom mitt inne i en fantasi om den tysk-brasilianska flickan Alma och hennes väninna Almut. De reser till Australien, ett land de vävt drömmar kring alltsedan barndomen. Och de upptäcker att det oförstörda paradis – det tidlösa tillstånd – de föreställt sig inte existerar. De reser vidare till Perth, där de deltar som statister i ett stort änglaskådespel som pågår över hela staden, ett extraknäck som Alma inte kan motstå; i hela sitt liv har hon fascinerats av änglar, och skrivit flera uppsatser om änglar i renässansmålningarna.

En av besökarna på änglafestivalen är den cyniske kritikern Erik Zondag. Han ägnar dagarna åt att skriva litanior över att alla de stora nederländska författarna aldrig dör, utan bara skriver samma bok om och om igen. Nooteboom, till exempel (ja, jag tycker sådana där meta-anspelningar är fullständigt oemotståndliga!). På besöket i Perth drabbas emellertid Zondag av Almas ängel. Efter änglafestivalen följer han med henne på en fest, som avbryts av ett polisingripande. Det ska dröja tre år innan de möts igen, helt tillfälligt och av en slump, på en österrikisk hälsoklinik, där Alma arbetar som massör och dit Erik skickats av sin fästmö för att späka sin medelålders kropp.

Och någonstans där slutar boken. Med en replik om vad paradiset egentligen är:

Har ni någonsin funderat över den som tänkte ut paradiset? Ett ställe utan missförstånd? Den måttlösa tristessen som där måste råda kan bara vara ämnad som bestraffning. Sådant kan bara en väldigt dålig författare hitta på.

s 141 i Paradiset förlorat av Cees Nooteboom.

Det låter inte mycket för världen, den här handlingen, det begriper jag. Men den som gillar romaner där varje omläsning av sidorna ger upphov till nya tankar har här en liten pärla. Det är en tät bok som kanske handlar om att förlora sin barnatro. Och om att bli botad från sin cynism. Eller kanske om något helt annat; jag är inte säker. Men det är bara en mästare som kan få sagt så här mycket på endast 140 sidor.

Det här inlägget hör till mitt nederländska tema, som legat i träda ett par månader. Jag tror jag vågar lova att det inte kommer dröja lika länge till nästa inlägg på det här temat.

What's in a name?

Jag har hittat en liten pärla, via On Word Arts. En liten bok som heter Amfitryon och är en konspirationshistorisk och kontrafaktisk roman i fyra delar. Om identitet, skuld, personlighet. Och schack.

Bokens språk fick mig att tänka på östeuropeiska mästare (läs: Kafka), men lite googling efter avslutat läsning visar att författaren Ignacio Padilla är mexikan, född 1968. Författarens strävan att skriva i polemik mot den latinamerikanska traditionen av magisk realism kan möjligen anas; i den här boken är det realistiska antydningar som jag som läsare måste hålla ordning på, när fyra berättarröster berättar brottstycken av samma historia, och endast delvis överlappar varandras redogörelser.

Under större delen av läsningen misstänkte jag att bokens titel innehöll en viktig pusselbit till hur jag skulle förstå historien. Men (som trogna bloggläsare noterat) eftersom jag undvikit datorer så mycket som möjligt den senaste tiden hann jag nästan läsa ut boken innan jag började googla på 'Amfitryon', vilket visade sig ge många ingångar. Amfitryon var namnet på halvguden Herakles' fosterfar. När Amfitryon var ute i fält, förklädde sig guden Zeus till honom, och uppsökte och förförde i denna förklädnad hans maka Alkemene. På så sätt blev Zeus far till Herakles, medan Herakles' tvillingbror hade Amfitryon till far (ja, släktskapsförhållandena i den antika grekiska litteraturen är ju ökänt komplicerade).

Genom århundradena har åtskilliga dramer med namnet Amfitryon sett dagens ljus. Enligt vissa uppgifter jag hittar är det en pjäs av Heinrich von Kleist från 1807 som representerar den vanligaste tolkningen av myten, den som utgörs av Alkemenes oförmåga att skilja mellan sin make Amfitryon och guden Zeus (eller det latinska namnet Jupiter som von Kleist använder). Den antinazistiska filmen Amphitryon från 1935 baseras på von Kleists tolkning. Men namnet Amphitryon betecknar även (enligt wikipedia) en generös mecenat, eller en idealisk värd. En amfitryon är således en värd så generös att han inte tvekar att erbjuda gästen sin egen hustru.

Men amfitryon är samtidigt en gäckande gestalt, en symbol för den perfekta förklädnaden. Är det äkta vara, eller Zeus förklädd? I Padillas bok sägs nazisterna ha lånat namnet Amfitryon till ett omfattande, hemligt projekt med dubbelgångare. De högt uppsatta nazisterna, generalerna, partikamraterna skulle förses med dubbelgångare för att minimera risker vid bland annat offentliga framträdanden. Jag har ingen aning om huruvida det här stämmer (och misstänker att det är ett påhitt), men tanken är kittlande.

Den här komplexa historien, som (liksom Iain Pears bok Den fjärde sanningen, med vilken den har flera likheter) berättas av fyra olika personer har frågor om identitet ständigt närvarande. Genom ett idogt schackspelande byter bokens personer namn och liv med varandra på ett så intrikat sätt att jag nog måste läsa om boken ännu en gång, lite långsammare, och lite mer alert för att uppfatta alla turerna. Det är österrikiska tågolyckor, Första världskrigets östfront, Andra världskrigets judetransporter, och efterkrigstidens jakt på nazistförbrytare som blandas till antydningar om något större, något mer omfattande. Namn som Göring och Eichmann förutsätts vara bekanta, men det viktigaste (och fiktiva) namnet i historien är nog Thadeus Dreyer, ett namn som byter ägare i flera ödesdigra schackpartier under historiens gång. Och här någonstans finns historiens kärna. Vad utgör en identitet? Ligger den i namnet, ligger den i yrket, ligger den i det liv man lever, eller den död man möter?

Den här boken är en intellektuell upplevelse, och ett stycke språklig skönhet. Den innehåller mycket riktigt flera intill förväxling lika dubbelgångare, liksom en otrogen hustru, som fått en son som hämnas den man som han misstänker inte är far till honom. Boken roade mitt intellekt mycket, men jag kan erkänna att den mer känslosamma sidan av mig var lite mer oberörd. Således ett konstverk mer till hjärnans än hjärtats förnöjelse.

Som ett rinnande vatten

Det finns olika slags vackra språk. En del böcker är skrivna på så hisnande vackert sätt att man drivs att läsa om de välformulerade meningarna om och om igen. Långsamt tar man sig framåt, men eftersom man är glad över att vägen har så underbar utsikt så gör det inget att den blir lite lång. Andra författare lyckas med små gester och medel beskriva företeelser och beteenden på pricken. Drastiska liknelser får mig som läsare att stanna upp och kanske skratta till, igenkännande, uppskattande.

Sedan finns det andra böcker. Där språket forsar fram över sidorna, så omärkligt att man inte lägger märke till det förrän man är långt inne i en norsk skog, vid en brusande älv någon gång sommaren 1948. Det tar ett bra tag innan jag noterar språket i Per Pettersons Ut och stjäla hästar, faktiskt. Det är ett bra betyg för långa meningar utan kommatering, enkla och vardagliga ord och en stark berättelse. Ja, ordet stark är det som kommer för mig när jag ska beskriva den här boken.

Här används det retoriska knepet att berätta historien från två håll. Å ena sidan Trond som flyttat ut i ödsligheten strax innan millennieskiftet. Å andra sidan en barndomssommar 1948 när Trond var 15 år, och tillbringade några veckor tillsammans med sin far i en annan säterstuga ute i skogen. Det är en berättelse om vad som färgar våra liv. Om vilka val vi tror att vi gör, och vilka vi egentligen inte gör. Tronds far smugglade information och människor över gränsen till Sverige under tyskarnas ockupation av Norge. Under långa perioder var han borta från sin familj; de sista månaderna av kriget var han tvungen att fly till Sverige, tillsammans med en norsk kvinna, som också hon lämnade make och barn i Norge för att fly tyskarna. Allt det här får Trond reda på först den där sommaren 1948 när så mycket händer. Och när han sedan kommer hem till Oslo den där hösten så följer fadern inte efter. Han skriver ett brev att han lämnar familjen, hustru, dotter och son. Dessutom efterlämnar han 150 kronor på Wärmlandsbanken i Karlstad. Det är allt.

Att Tronds liv har påverkats av fadern blir långsamt uppenbart. I sitt liv har han haft ett arbete (oklart vilket) där han lämnat sin familj under långa tider. Och nu, efter antydda tragedier i livet (en bilolycka där hustrun dog nämns, en avliden syster, och tre år i en korridor med glasväggar) har han flyttat ut i skogen till en stuga utan telefon för att leva ett slags enkelt liv. Det förflutna hinner ikapp honom. Kanske handlar boken om det – att förr eller senare måste vi göra upp med det förflutna. Förlika oss och kanske förstå vad vi varit med om.

Tronds dotter dyker upp mot slutet av boken, arg för att han inte meddelat vart han flyttat. Hon påminner sig hans ständiga läsande av Charles Dickens, och minns särskilt inledningsorden: "Whether I shall turn out to be the hero of my own life, or whether that station will be held by anybody else, these pages must show." Det där är bokens nyckel, tror jag. Är vi huvudpersoner i våra egna liv, eller är det någon annan? I Tronds fall har det nog alltid varit fadern som han tänkt på, mätt sig emot, levt för antingen han gjort det medvetet eller inte. Fadern var utan tvekan en sådan person som var huvudperson i sitt eget liv, därtill älskad och omtyckt av både män och kvinnor.

Det här är en bok där väven först är luftig och lätt, men så småningom tjocknar. Till slut sitter man där med ett ogenomskinligt tyg, och ser en tydlig bild. De många antydningarna bildar ett mönster som kanske är mer uppenbart för läsaren än huvudpersonen Trond. Samtidigt hänger en del trådar lösa. Inte på ett dåligt sätt men för att visa att det finns mer i ett liv än det författaren väljer att visa. Ja, än det var och en av de människor vi möter i livet väljer att visa. Jag lämnar boken utan att veta nästan någonting om vad Trond har gjort i sitt liv mellan det han var 15 och 66 år. Och när jag lämnar boken brusar öronen fortfarande av den där älven som slingrar sig mellan Norge och Sverige. Ett tillstånd, mer än en plats.

Det gamla gardet

Det finns så många nya spännande böcker. Och så många nya spännande författare.

Men en liten extra glädjesprittring känner jag inför att tre riktigt bra gamla rävar kommer med nya böcker i höst. Jag har läst långa lockande recensioner i en blaska här och en blaska där. Intervjuer har jag inte sett (eller aktivt letat efter), men om någon har länkar till aktuella sådana, får ni gärna bistå. Här är mina favorittanter just nu:

Agnetha Pleijel, med en tredje, påstått fristående del (det är de aldrig, har jag upptäckt) av serien som inleddes med Drottningens Chirurg (en väldigt bra bok, som jag vis av erfarenhet inte rekommenderar att man läser när man är gravid). Syster och bror heter den nya boken, och Nina Lekander är överförtjust i Expressen, medan Malin Ullgren kan hålla sig mer i styr i DN.

Inger Alfvén. Dotter till en dotter. S/Y Glädjen. Ur kackerlackornas levnad. Behövs mer presentation? Okej då. Judiths teater. Och så höstens bok: När förnuftet sover, som Paulina Helgeson lågmält anmäler i SvD. Anneli Jordahl är betydligt mer entusiastisk i Sydsvenskan.

Anita Goldman. Skriver om krig igen. Om man nu kan tycka om böcker om krig, så tycker jag om hennes sätt att angripa problemet. Ett svenskt perspektiv, skrivet från min horisont, med en lika stor förundran som jag har över att krig verkligen finns. På rikigt. Och vad det gör med människor. Hennes Snäckans sång: en bok om kvinnor och krig rekommenderas! Den nya boken heter Om jag så måste resa till Los Alamos, och Maria Küchen kallar i Sydsvenskan den för en helgjuten hybrid mellan personlig reflektion, roman och reportage. Det låter lovande, eftersom just Anita Goldman är bäst i klassen vad gäller den kombinationen. Heidi von Born är mer avvaktande i Svenska Dagbladet.

Och ja, jag har läst recensionerna. Hm. Jag får snart ta tillbaks det där att jag inte läser om böcker jag inte har läst. Ack, alla dessa livslögner vi poserar med.