Det var en gång

Jag fyller år nån gång i juli. Om jag inte firar min födelsedag med att gå på casino (vilket jag brukar göra varje gång jag fyller 25), så brukar vi, likt Madickens mamma, göra en utflykt. Oftast dock inte till en äng full med tjurar där vi tillbringar eftermiddagen med att äta picknick i ett träd, även om jag måste tillstå att jag blir rätt upplivad vid tanken. Kanske kan vi ordna äng, tjurar (och givetvis broms) när jag fyller 40?

Men om jag får bestämma (och det får jag i allmänhet, och i synnerhet på min födelsedag), så innehåller utflyktandet så många muséer som möjligt. Ett år hann jag med tre olika muséer under en och samma dag, och det rekordet kommer nog med svårighet överträffas, eftersom det hör till att man fikar och äter något med choklad vid varje sevärdhet. (Finns det ingen tillgänglig choklad, så kan jag tänka mig scones och clotted cream; så petig är jag inte.)

Det som alltid oroar mig mest med min födelsedag är presenterna. Jag uppskattar verkligen chokladkartonger och till exempel en teckning på en katt, med texten "TiL MamA" präntat över nosen. Men för att försäkra mig om att födelsedagen blir så lyckad som möjligt så köper jag nästan alltid en bok till mig själv.

I år blev det Maja Hagermans bok Försvunnen värld, som skildrar Upplands födelse. När E4:ans fick en ny sträckning  fick arkeologerna möjlighet att undersöka en 8 mil lång remsa genom landskapet – något som gav mycket spännande insikter om vad som hände när Uppland steg upp ur havet. Hagerman har specialiserat sig på att sammanställa historiska och arkeologiska upptäckter, och populärvetenskapligt sätta in dem i ett sammanhang. Hon har dessutom en mycket livlig fantasi, som hon använder sig av för att dra slutsatser, och ett suggestivt sätt att ta med läsaren in i sina egna funderingar. (Andra böcker hon skrivit är till exempel Spåren av kungens män, som skildrar hur Sverige blev Sverige, eller Tusenårsresan, som skildrar Sveriges kristnande. I just Tusenårsresan spelar fotografen Claes Gabrielssons bilder en lika viktig roll som texten, och Gabrielson är också i allra högsta grad medskapare av Försvunnen värld.)

När Uppland steg ur havet till följd av landhöjningen efter inlandsisen var det periodvis dramatiskt, och nästan synbart för blotta ögat. Eftersom landskapet bitvis är så platt, betydde det att det en strand under vissa perioder blev 260 meter bredare på bara 10 år (alltså 26 meter bredare på ett enda år!).  Hagerman spekulerar i hur dåtidens människor såg på detta fruktbara land som steg ur havet. Vet man inget om inlandsis och landhöjningar är det lätt att se marken som en gudagåva. Är det kanske detta som gett upphov till myter och berättelser om att fruktbarhetsguden Frej kom från Uppland?

Jag har bara hunnit en bit in i boken (för om man ska nämna något negativt om boken, så är det att den är  så tung och tjock att den är svår att släpa runt på till exempel utflykter), och ska inte skriva så mycket mer om innehållet. Men ett praktverk, ett riktigt smycke i bokhyllan är den här boken. Och jag vet att inte alla människor är passionerat förtjusta i fornhistoria (även om jag inte riktigt förstår varför), men om man inte känner en absolut och ovillkorlig avsky för kittlande arkeologi så tycker jag att man ska läsa den här boken. Eller i alla fall titta på bilderna.

Vetandets värld (31 maj 2011) intervjuar Hagerman om boken. Om du så där händelsevis inte har möjlighet att köpa den just i eftermiddag, så ger det en fin sammanfattning. Men Claes Gabrielssons suggestiva bilder missar du då, och det vore synd om de skulle gå dig förbi. Jag säger bara det.

Fast nu hinner jag inte blogga mer, för jag ska läsa om 3500 år gammal komjölk. Och sen ska jag till ett museum som jag inte hann med på min födelsedag. Tada!

Jag drömmer om min födelsedag

Nej, det är inte min födelsedag idag, och det är jag ganska glad för, faktiskt. Där jag befinner mig är det regntunga skyar, och jag har minst fyra kapitel som jag måste skriva klart tills på fredag.

Men om en knapp månad fyller jag år, och då har jag semester, förhoppningsvis med min familj någonstans i ett tält på ett ställe i Sverige där det inte regnar. I alla fall inte just då. Under ganska många somrar har vi rest runt i Sverige och andra europeiska länder, bott i tält och låtit lusten bestämma vart vi styr vår kosa, eller om vi stannar en natt till. Hade någon sagt till mig för ett decennium sedan att jag skulle tillbringa majoriteten av mina kommande somrar i ett tält hade jag inte trott honom. Men förra året investerade vi ett nytt tält som kan klara den regnigaste sommar, så vi är förberedda på många års semestrar ur hand i mun.

Det bästa med det här semestrandet är man ofta har några resmål i åtanke. De flesta brukar man hinna se, och en del stryks på grund av väder, en annan resrutt eller att man hade lust att göra något annat. Till vissa ställen återkommer vi, av eget val, eller för att det blir ett lämpligt fikastopp, som till exempel till Uppsala eller Eksjö. Jag vill gärna gå på museum (på min födelsedag förra året hann jag med tre!), besöka slott och historiska minnesmärken, för att liksom ha sett dem. Min sambo som inte kommer från Sverige är ganska skeptisk till icke-platser som stenen vid Brömsebro, men också han tycker det är fascinerande med Rökstenen (jag har förresten använt ett foto av den som ram till den här bloggen). Han är mer intresserad av (modern) konst, (modern) arkitektur och (modern) industri. Och så sånt där som cyklar, kameror, origami och kaffe.

Två saker slås man av efter någon vecka på rundtur i semestersverige. Det ena är att man kan bli otroligt trött på pittoreska sommarstäder som Trosa, Söderköping, Waxholm och Mariefred, där affärerna med designade kakburkar och vita trämöbler ganska snart mister sin charm. Det andra är att varje plats med minsta historiska anknytning ordnar medeltidstema och tornerspel. Jag gillar egentligen idén, men när museishop efter museishop saluför samma urval av medeltidsplagiat (kläder, muggar, smycken...) då försvinner både intresset och nyhetens behag.

Det som kommer mer och mer och som jag tycker mycket om är de levande miljöer som byggs upp, där besökaren får gå in i tidstypiska hus, äta medeltida mat, lyssna på musik och kanske testa att väva på vikingavis. Ibland blir det väldigt bra, och även om det är lite tråkigt att alla satsar på medeltid eller vikingatid, och få – om någon – gör 1600-, 1700-, 1800- och 1900-talet lika levande, så är det här ett mycket illustrativt sätt att uppleva historien. Även om jag misstänker att många anakronismer förekommer.

Jag som tillbringade en stor del av min barndom och tonår på dammiga historiska museer där jag troget läste varenda stavelse om stenålder, bronsålder, järnålder, vikingatid, medeltid, och renässans, och lika uppmärksamt studerade alla stenyxor, gånggrifter och trasiga lerkrukor kan konstatera att det historiska lajvandet helt har ersatt de tråkigare faktatexterna och de arkeologiska artefakterna. Visst är den historiska gestaltningen idag mer inbjudande, men måste man alltid kasta ut barnet med badvattnet?

Det här inlägget blev inte så litterärt, märker jag, men jag kan ju avsluta med att lobba för alla böckerna i museishopparna. Och den historiskt intresserade har många böcker att ta med sig på sommarturen genom Sverige. Själv återvänder jag gärna till Maja Hagermans böcker (en del av dem med åh, så vackra fotografier av Claes Gabrielson) om brytningstiden mellan vikingatid och medeltid, den där okända forntiden då det som är Sverige idag formades. Spåren av kungens män från 1996 fick hon Augustpriset för, men jag rekommenderar också  I miraklers tid och boken Tusenårsresan. Den två senare är särskilt lämpliga att ta med sig som historisk guide på sommarens utflyktsturer!