Det var en gång

Jag fyller år nån gång i juli. Om jag inte firar min födelsedag med att gå på casino (vilket jag brukar göra varje gång jag fyller 25), så brukar vi, likt Madickens mamma, göra en utflykt. Oftast dock inte till en äng full med tjurar där vi tillbringar eftermiddagen med att äta picknick i ett träd, även om jag måste tillstå att jag blir rätt upplivad vid tanken. Kanske kan vi ordna äng, tjurar (och givetvis broms) när jag fyller 40?

Men om jag får bestämma (och det får jag i allmänhet, och i synnerhet på min födelsedag), så innehåller utflyktandet så många muséer som möjligt. Ett år hann jag med tre olika muséer under en och samma dag, och det rekordet kommer nog med svårighet överträffas, eftersom det hör till att man fikar och äter något med choklad vid varje sevärdhet. (Finns det ingen tillgänglig choklad, så kan jag tänka mig scones och clotted cream; så petig är jag inte.)

Det som alltid oroar mig mest med min födelsedag är presenterna. Jag uppskattar verkligen chokladkartonger och till exempel en teckning på en katt, med texten "TiL MamA" präntat över nosen. Men för att försäkra mig om att födelsedagen blir så lyckad som möjligt så köper jag nästan alltid en bok till mig själv.

I år blev det Maja Hagermans bok Försvunnen värld, som skildrar Upplands födelse. När E4:ans fick en ny sträckning  fick arkeologerna möjlighet att undersöka en 8 mil lång remsa genom landskapet – något som gav mycket spännande insikter om vad som hände när Uppland steg upp ur havet. Hagerman har specialiserat sig på att sammanställa historiska och arkeologiska upptäckter, och populärvetenskapligt sätta in dem i ett sammanhang. Hon har dessutom en mycket livlig fantasi, som hon använder sig av för att dra slutsatser, och ett suggestivt sätt att ta med läsaren in i sina egna funderingar. (Andra böcker hon skrivit är till exempel Spåren av kungens män, som skildrar hur Sverige blev Sverige, eller Tusenårsresan, som skildrar Sveriges kristnande. I just Tusenårsresan spelar fotografen Claes Gabrielssons bilder en lika viktig roll som texten, och Gabrielson är också i allra högsta grad medskapare av Försvunnen värld.)

När Uppland steg ur havet till följd av landhöjningen efter inlandsisen var det periodvis dramatiskt, och nästan synbart för blotta ögat. Eftersom landskapet bitvis är så platt, betydde det att det en strand under vissa perioder blev 260 meter bredare på bara 10 år (alltså 26 meter bredare på ett enda år!).  Hagerman spekulerar i hur dåtidens människor såg på detta fruktbara land som steg ur havet. Vet man inget om inlandsis och landhöjningar är det lätt att se marken som en gudagåva. Är det kanske detta som gett upphov till myter och berättelser om att fruktbarhetsguden Frej kom från Uppland?

Jag har bara hunnit en bit in i boken (för om man ska nämna något negativt om boken, så är det att den är  så tung och tjock att den är svår att släpa runt på till exempel utflykter), och ska inte skriva så mycket mer om innehållet. Men ett praktverk, ett riktigt smycke i bokhyllan är den här boken. Och jag vet att inte alla människor är passionerat förtjusta i fornhistoria (även om jag inte riktigt förstår varför), men om man inte känner en absolut och ovillkorlig avsky för kittlande arkeologi så tycker jag att man ska läsa den här boken. Eller i alla fall titta på bilderna.

Vetandets värld (31 maj 2011) intervjuar Hagerman om boken. Om du så där händelsevis inte har möjlighet att köpa den just i eftermiddag, så ger det en fin sammanfattning. Men Claes Gabrielssons suggestiva bilder missar du då, och det vore synd om de skulle gå dig förbi. Jag säger bara det.

Fast nu hinner jag inte blogga mer, för jag ska läsa om 3500 år gammal komjölk. Och sen ska jag till ett museum som jag inte hann med på min födelsedag. Tada!

Ronja, Nobelpris och Vita stenen

Det börjar dra ihop sig till vinnare. Men först ska vi leta reda på så många karaktärer som möjligt med ett namn som börjar på R i Astrid Lindgrens böcker, för det var vad denna bonusfråga påbjöd.

Jag ska väl erkänna att bokstaven R var lite huggen ur luften (B och M tänkte jag mycket på, men sen blev det visst R).

The Book Pond föreslår: Ronja, rumpnissar, Rasmus (på luffen) och Kalle Blomkvist och Rasmus. Fyra poäng till Malmö.

Enligt O lägger till Rasmus (Pontus och Toker), Ruskprick och Riddar Kato. Tre poäng till Göteborg.

Lyran  kompletterar med Rosa, dockan hos tant Berg i Lotta på Bråkmakargatan. Ett poäng till Karlstad.

En bok om dagen är hungrig, Bokomatens huvud står stilla (det skulle varit lite roligt om det rullat iväg) och Paperback Lover förolämpar bloggen (även om det är några dagar försent). L slänger däremot hjälpsamt in Rickard (Madickens påhittade syndabock). Lite sent, men eftersom det var länge sen vi träffades får hon ändå en poäng.

Och inte för att jag själv kan komma på så hemskt många fler som saknas men nån liten Rulle (Fille och Rulle – tjuvarna hos Lillebror och Karlsson på taket) och Rullgardina (ett av Pippis många andranamn) finns väl att nämna. Och visst heter hon Eva-Lotta Rosander, Kalle Blomkvists kompis. Och jag är förresten nästan säker på att han heter Rasmus Rasmusson, den där lille pojken i Kalle Blomkvist och Rasmus (vilket också torde medföra att Rasmus pappa, den galne uppfinnaren, heter Rasmusson).

Och så tar vi nästa inlägg, där temat gäller några saker som jag själv tycker att jag återkommer till om och om igen. Men tydligen är jag inte så tjatig som jag tror (om jag ska tolka svaren rätt). (Och det lämnar ju utrymme för att blogga en hel del mer om det här, när den andan faller på.)

Fråga 29:

Här undrar jag vilken bokserie som jag återvänder till om och om igen (även om jag kanske inte bloggar om den varenda vecka). Rätt svar här är Susan Coopers serie som börjar med En ring av järn (eller med Ovan hav, under sten om man föredrar det). Jag har skrivit om den boken här. Enligt O tar hem poängen.

Fråga 30:

Den nu levande svenska författare som jag tycker ska få Nobelpriset är Torgny Lindgren. Det har jag skrivit om här. (Och nej, det var inget skämt, Petter!) Enligt O var snabb och hade ovanligt rätt den här gången också.

Fråga 31:

Här undrar jag varför jag inte läser tillräckligt mycket biografier. Snowflake och Ingrid brukar påstå att jag ännu inte nått biografiåldern. Själv lutar jag åt att det är för att jag vill ha läst (nästan) allt av författaren innan jag ger mig i kast med biografin. Men jag tror att sanningen (som jag inte riktigt vill erkänna) är att jag antagligen är mer intresserad av mig själv än av andra människor (möjligen kan det faktum att jag ägnar en hel blogglördag åt att publicera 30 inlägg om mig själv stödja den teorin). Jag ger således en poäng var till var och en som var först med att gissa på något av dessa alternativ.

Enligt O för det för att jag inte var tillräckligt gammal. Lyran för att hon tror att jag vill ha läst allt och skapat mig egna bilder först. JennyB får poäng för att hon tror att jag inte är intresserad av andra människor. En bok om dagen smickrar mig igen för min ungdom och får ett ytterligare poäng.

Efter den här frågan var det fikadags, och då passade även Bea på att titta in och gratulera. Tack så väldigt mycket ska du ha.

Och bara så att jag inte glömmer bort det. Enligt O ska ju ha 10 bonuspoäng för en länkning till Vipslördag.

Ytterligare några frågor försöker vi klämma in svaret på i detta inlägg. Det är dags att bli lite romantiska.

Fråga 32 handlar om vilken bok min sambo läste den gången vi träffades. Och det här har jag ju berättat ett par gånger. Jag hittade honom helt enkelt på en strand, och där låg han och läste Anne på Grönkulla. Så vad det med den saken, och det lyckas ingen gissa rätt på utan att jag påminner rätt rejält. Jag ger därmed En bok om dagen med tvekan ett poäng, eftersom hon ändrat sig från ett tidigare svar.

Fråga 33 handlade om vilken barnbok som inspirerade det då unga förälskade par (som numera är kända som Vixxtoria med sambo, och vi är inte särskilt unga och om jag ska vara ärlig är nog inte ordet 'förälskade' det första folk kommer att tänka på när de ser oss) att varje gång de sågs – – – utbyta en särskild vit sten med varandra. Rätt svar är alltså Vita stenen av Gunnel Linde. Vilket En bok om dagen också gissar rätt på vid andra försöket. Men det var märkvärdigt så populär frågan om salmiaken från Jonas Bergström i Tordyveln flyger i skymningen var. För den som är intresserad kan jag meddela att Tordyveln var en bok som jag ganska tidigt fick sambon att läsa, och just Jonas och hans salmiaker är nog det som stannat kvar bäst i minnet.

Fråga 34 handlar om vilket som var den första boken som jag gav till sambon i present. Räddaren i nöden av Salinger, så klart. (Men de övriga två fick han också i present under första året.) En bok om dagen tar detta på första försöket.  

Så hur har vi det nu med poängställningen?

Enligt O: 27 p

En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
En bok om dagen: 14 p
Joanna 11 p
Lyran: 8 p
The book pond: 8 p
Snowflake: 6 p
JennyB: 4 p
Ooof bok: 3 p
Mariasbokliv: 3 p
Margareta: 2 p
Bokomaten: 2 p
Paperback lover 1 p
L: 1 p
Ingrids hund: 1 p

Du och jag, Shaun

Den nya ALMA-pristagaren Shaun Tan intervjuas i DN. Rubriken på artikeln är "Varje bok tar två, tre år".

Jag gratulerar å det varmaste, och vill passa på att berätta att jag förstår dig preciiiis, Shaun. Två, tre år per bok – ja, jag och Anna Karenina vet preciiiis hur det är!

Och medan jag ändå har er uppmärksamhet, och ni tänker på Australien och får och så där, så skulle jag vilja fråga er vad fåret Shaun egentligen har för kön. 

Me, me, me

Ja, vi ska som sagt inte ägna varje delfråga så där ohemult mycket utrymme. Här kommer därmed mer raska svar på ytterligare några frågor, till exempel på om hur det började, hela det här bloggandet.

Fråga 4:
Den första bokblogg jag nånsin besökte var Martinas blogg Ett hem utan böcker, och jag måste ha hamnat där på grund av någon googling. Jag hade aldrig tänkt tanken på att starta just en bokblogg tidigare, vilket var riktigt konstigt. Jag gillade bloggformen väldigt mycket, och läste vid den tiden ganska många bloggar (dock inga bokbloggar). Bakom mig hade jag ett par försök att blogga om mitt arbete som runnit ut i sanden. Så trååååkigt!

Jag återkom till Ett hem utan böcker vid några tillfällen under ett par månader innan jag började blogga. Därifrån klickade jag mig vidare lite hit och dit, och fastnade främst för den just då rätt populära grejen att avgöra vilken Austen-hjältinna man var. Den var en bidragande orsak till att jag började blogga just då tror jag. (Vilken hjältinna jag var, kan man se här.) En bok om dagen tog lokalpatriotiskt hem poängen.

Fråga 5:
Den som först kommenterade hos mig var Klotho från Ett eget rum. Det skedde strax efter att jag hade registrerat mig hos bokbloggar.nu – om jag inte hade gjort det (vilket lätt kunde hänt; att göra min blogg känd på det sättet var rätt ångestskapande, tro det eller ej) skulle ni sluppit ägna en lördag åt mina kommentarsfält, och jag hade nog slutat blogga för länge sen. Kommentaren var helt oväntad för mig, som då hade bloggat lite försiktigt i så där en månad. Klotho läste igenom och kommenterade nästan alla inlägg jag gjort. Enormt roligt och inspirerande! Enligt O gissar rätt, också lite lokalpatriotiskt, faktiskt.

Fråga 6:
Den första (bok)blogg jag själv kommenterade på var Läsdagboken (Mind the book), i samband med en fredagsfråga från Bokhora, tror jag. Jag gjorde i samband med detta ett ganska pinsamt nybörjarfel, som ingen gissat rätt på, och därför tänker jag låta det försvinna in i glömskan. Just nu i alla fall.

Bokomaten tar hem poängen. En bok om dagen och En full bokhylla får var sitt stilpoäng för att de felaktigt ger uttryck för att jag är ofelbar. Ingrids hund får ett poäng för att han kan göra ett kryss.

Snowflake och jag har antagligen känt varandra i ett tidigare liv, och därför får hon ett poäng extra. Eller två.

Extrafrågan om runstenen:

Bilden föreställer mycket riktigt Rökstenen, och jag har tagit fotot själv. Kvällsolen lyste upp stenen så vackert och det blev ett foto som jag nog är ganska nöjd med (med ett stilpoäng blir det sammanlagt tre poäng till Enligt O för det). Fotot är dessutom taget med min gamla odigitala kamera och inskannad av en av mina studenter. Självklart kan man få många extrapoäng om man publicerar egna bilder på stenen, Snowflake. Ann-Sofie på ooof bok får 1 poäng för att hon läser judaistik och ett annat för att hon känner igen futharken. En bok om dagen tar som vanligt hem smickerpoäng när hon hävdar att stenens gåtfulla text lovsjunger Vixxtorias ära.

Fråga 7

Nästa frågeinlägg handlade om lite basfakta om mig. Samtliga uppgifter (tror jag) kan man få svar på om man helt enkelt klickar på fliken Om Vixxtoria överst i bloggen. Man bör dock känna till att P4-ålder inte innebär att man lyssnar på P4 (det gör inte jag!), utan att kanalen i mitten av 90-talet påstod sig rikta sig till folk från 37,5 års ålder, vilket (plus minus några månader) är min aktningsvärda ålder; Snowflake tog den poängen. Den här frågan är dock en slamkrypare, för man får nämligen dubbla poäng om man svarar som Lyran, alltså att jag inte är en dag äldre än 25, men väldigt klok för min ålder. En full bokhylla smickrar med att jag är klok, och vinner poäng på detta, och får ett till genom att påminna (mig och alla andra) om att jag har en grön iPhone. Fia och The book pond gissar också, men tycker att jag är lite för gammal. Vilket jag inte riktigt vet hur jag ska tolka, eftersom de faktiskt har träffat mig i verkligheten. Jag har färgat håret sen dess, hörni!

Fråga 8 och 9

Min skostorlek anges med samma siffror som min ålder (ett faktum som förbryllar min 4-åriga dotter mycket just nu), även om jag under året kommer bli lika gammal som Astrid var när Pippi Långstrump kom ut. Boken som John Buchan skrivit heter De 39 stegen. Det blir Snowflake som tar den poängen också, faktiskt. Min älsklingsfärg är grönt (poäng till Marias bokliv), och man skämtar inte om färgen rosa i min blogg, bara så ni vet det, Bokomaten och Lyran!

Så om vi summerar poängen hitintills:

Joanna 11 p
En bok om dagen: 6 p
En full bokhylla 5 p
Mariasbokliv: 3 p
Enligt O: 4 p
Snowflake: 4 p

Lyran: 4 p

Bokomaten: 2 p

Ann-Sofie (ooof bok): 2 p
JennyB: 1 p
Ingrids hund: 1 p

Dom första rätta svaren eller Hurusom bonuspoäng utdelas

Vad säger ni om vi drar ut på den spännande prisutdelningen med att avslöja några rätta svar från gårdagens maratonvipspromenad?

Klockan 08.00 började jag med en uppvärmning som tog sin utgångspunkt i några misslyckade akademiska försök (= uppsatser som aldrig skrevs klart).

Fråga 1

I första frågan frågar jag vem Patricia är storasyster till. Bokomaten gissar först rätt (gissar – gissar – gissar!! En av Astrid Lindgrens bästa böcker måste man väl kunna!) på Rasmus, Pontus och Toker, men ändrar sig sen tyvärr. I stället tar JennyB på Kulturdelen den första poängen. Grattis Jenny! En full bokhylla är en rikedom drämmer sedan till med att Patricias smeknamn är Pricken. Det blir nästan två poäng för det!

Den som inte har läst boken (t ex Enligt O) bör omgående göra det. Det är en av Lindgrens roligaste, men kanske mest bortglömda – och ingen modern filmatisering finns det. Men det är en liten fin historia i kölvattnet på Mästerdetektiven Blomkvist. Huvudpersonerna är Rasmus, och hans vän Pontus och hunden Toker. Rasmus storasyster Pricken är 16 år och har dessvärre kilat stadigt en längre tid med stadens unge amatörcasanova, Joakim von Rencken. Han är killen som har en "realisationskatalog" – dvs en katalog där han klistrar in fotot på flickor han tröttnat på. När det tar slut mellan Pricken och Joakim är det således ett öde värre än döden som väntar stackars Patricia. Nu berättar jag inte mer, utan anmodar genast alla som inte vet vad som händer sen att ta reda på det. Förhör nästa vecka!

Jag delar inte ut minuspoäng (på grund av traumatiska minnen från högstadiet), och det är tur för En bok om dagen, som "inte minns någon storasyster i Brittmari-boken". Tänk att Majken Hagström, 19 år, ska vara så bortglömd. Hon som ändå skött hela hushållet sedan 12-årsåldern, eftersom Brittmaris mamma mest sitter på sin kammare och översätter böcker.

Om Eva, Katis bästa vännina, har någon storasyster som nämns i nån bisats i böckerna så har jag emellertid förträngt henne. Även vixstjärnor har suddiga minnen ibland.

Stilpoäng på den här frågan delas ut till En bok om dagen (som tycker jag ser stilig ut – i min prickiga pyjamas, antar jag), och till Lyran som vet att namnet Kati är ämnat att associera till "katig".

Bokomaten undrar även om jag lånat mitt upplägg från ett i mitt hushåll helt okänt frågesportprogram som visst kallas "Qi". Nej, självklart inte. Då skulle ju mitt födelsedagsfirande kallas Viqlördag. Det kanske det gör nästa år. Vi får se (just idag funderar jag mest på att resa till Mallorca vid nästa jubileum).

Fråga 2

I andra frågan undrar jag vilken ort man närmast kan förknippa Marie Hermanson med. Man kan också få bonuspoäng till exempel för om man vet var hennes bok Musselstranden utspelar sig. En bok om dagen tar därmed hem två poäng här, genom att ange Göteborg och gissa på Bohuslän.

Marias Bokliv får en stilpoäng för att hon minns att en scen utspelar sig på en bensinmack i Stenungsund och Joanna bidrar med den viktiga informationen att Hermanson har sommarhus på Lyrön utanför Orust, en miljö som inspirerat till Musselstranden. Själv har jag alltid velat veta lite mer om precis var boken utspelar sig, så det tackar jag för, och ger ett poäng. Joanna får 10 ytterligare poäng för att hon skriver så här fint om min blogg. (Se så lätt det är att skrapa ihop ordentligt med poäng; det skulle ni ha tänkt på igårkväll, några av er!) Gå nu till Joannas blogg och dagarna går... och läs allihop! Sen kan ni läsa resten av Joannas blogg också, för det hinner jag inte med i brådrasket eftersom jag är upptagen av poängräkning här.

Fråga 3

I den tredje frågan ville jag veta vem Kristina Gyllenstierna var. Det är ganska många som behöver läsa på den svenska historien, men Bokomaten visste besked: när Kristina var så där 26 år blev hon änka efter Sten Sture den yngre, som då var Sveriges riksföreståndare. Året var 1520, och på grund av Kalmarunionen hade ju faktiskt Sverige inte nån egen kung eller drottning, utan Kristian II (han som var Tyrann eller God) kunde med viss rätt hävda att han styrde över Sverige. Det var det nu många som inte höll med om, bland annat Kristina Gyllenstierna. Hon höll rätt länge Kristian II stången, när hon försvarade Stockholms slott och stad, men kapitulerade sedan och fördes till Danmark där hon hölls fängslad i flera år. När hon återkom till Sverige hade Gustav Vasa redan intagit Stockholm, först som riksföreståndare, och sedemera kung. Trots att Gustav Vasa faktiskt var Kristinas systerson (poäng till Lyran för det, även om det kan tilläggas att Kristina Gyllenstierna och Gustav Vasas mor Cecilia endast var halvsystrar) var hon och  hennes barn ett av de största hoten mot Vasa-kungen. Om huruvida Gustav Vasa faktiskt avrättade hennes äldste son Nils (den s k Daljunkern) är fortfarande oklart, men Kristinas yngre son, Svante Sture, blev så småningom svåger med Gustav Vasa, då han gifte sig med Märta Leijonhufvud, yngre syster till Gustav Vasas andra hustru Margareta.

Kristina Gyllenstierna gifte så småningom om sig med Johan Tre rosor och fick en son, Gustav Tre Rosor. Sonen Gustav förlovade sig sedemera med Katarina Stenbock, hon från Torpa Stenhus. Den förlovningen bröts när den sisådär femtiosexårige kungen Gustav Vasa gifte sig med henne i stället. Man kan ju springa och gömma sig i kistor för mindre hemska framtidsutsikter även om man är äldre än 16 år! Därmed har vi således identiferat Gustav Vasas tredje hustru, vilket även Marias bokliv gjorde (och så klart knep en poäng för).

Den som behöver läsa mer om det här kan göra det på ett trevligt sätt i Anna Sparres romaner: Farväl amiral, Jag i siden, du i vadmal, Kung Märta och Stackars lilla drottning. Den som vill ha lite mer fakta kan t ex kolla in Lars-Olof Larssons augustprisbelönta bok Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? Full bokhylla har därtill googlat fram att Jonathan Lindström har skrivit en bok bara om Kristina Gyllenstierna också. Även om jag har missat den boken, så får man så klart poäng för det.

Kristian II hade en syster, Elisabet av Oldenburg.

Så där! Jag ska nog inte gå igenom alla frågor så här noga (hoppas jag; då är vi knappast klara för påsk), men det är svårt att låta bli.

Poängställningen efter de första frågorna ser i alla fall ut så här:

Joanna: 11 p
En bok om dagen: 3 p
En full bokhylla: 2 p
Lyran: 2 p
Marias bokliv: 2 p
Bokomaten: 1 p
JennyB: 1p

När kärleken förde dem samman

Jag inser att det kanske inte alltid framgår så tydligt här i bloggen, men egentligen vill jag allra helst läsa kärlekshistorier med lyckliga slut. Så därför kommer här lite romantik till eftermiddagskaffet.

32. Vilken bok läste Vixxtorias sambo den gången hon träffade honom?

1. Stolthet och fördom (av Jane Austen)

X. Lilla huset på prärien (av Laura Ingalls Wilder)

2. Anne på Grönkulla (av Lucy Maud Montgomery)

33. Vixxtoria och sambon hade ett långdistansförhållande i några år innan de hade möjlighet att flytta ihop. Det uppstod bland annat ett mönster som återupprepades varje gång de sågs.  Kan du gissa vilken detalj i en svensk barnbok som inspirerade dem? 

1. Varje gång de träffades turades de om att gömma en målad sten tillsammans med en present. Inspirerat av Rosornas krig om Stormumriken i Kalle Blomkvist-böckerna

X. Varje gång de träffades utbytte de en särskilt vit sten. Inspirerat av Vita stenen av Gunnel Linde

2. Varje gång de träffades hade Vixxtoria köpt salmiakaskar åt sin sambo. Inspirerat av Jonas Berglund i Tordyveln flyger i skymningen 

34. Vilken var den första bok som Vixxtoria gav sambon i present?

1. Stolthet och fördom

X. Räddaren i nöden

2. Fiendens fiende

För ärrade veteraner

Hoppsan. Här kom visst ett extra inlägg med möjlighet till många snabba extrapoäng.

28.5 Ange romankaraktärer (bipersoner, rövare och husdjur inkluderas givetvis i detta) i Astrid Lindgrens böcker som har namn som börjar på R.

En poäng för varje namn som du är först med. Ange också i vilken bok/berättelse som personen förekommer.

Elementarskolan

Okej, jag ska väl förhöra er på lite elementära Vixxtoria-fakta också. Sånt man måste ha klart för sig för att överhuvudtaget förstå syftet med den här bloggen. 

7. Vixxtorias ålder:

1. Inte en dag äldre än 25 (men väldigt klok för sin ålder)

X. P4-ålder. Nästan precis.

2. Närmare fyrtio än trettiosju-komma-fem

8. Vixxtorias skostorlek:

1. Samma som åldern så klart!

X. Lika gammal som Astrid Lindgren var när Pippi Långstrump kom ut

2. Samma siffror som i en berömd, filmatiserad bok av John Buchan

9. Vixxtorias älsklingsfärg:

1. Svart

X. Rosa

2. Grönt  

Uppvärmning

Okej. Då börjar vi en lång dags färd mot natt. Först ut är några frågor av allmänbildande och googlingsbar karaktär. Inspirationen kommer från universitetsuppsatser jag aldrig avslutade. 

Litteraturvetenskap

1. När jag läste barn- och ungdomslitteratur tänkte jag skriva en uppsats om storasystrarna i Astrid Lindgrens böcker. I en bok finns det en storasyster som heter Patricia. Till vem är hon storasyster?

1. Brittmari (i boken Brittmari lättar sitt hjärta)

X. Rasmus (i boken Rasmus, Pontus och Toker)

2. Eva (i boken Kati i Italien)

Religionsvetenskap

2. Jag skrev heller aldrig klart en C-uppsats i religionsvetenskap som jag tror skulle handlat om ortsnamn och deras betydelse. Lite halvsökt frågar jag därför vilken stad författaren Marie Hermanson förknippas med.

1. Stockholm

X. Göteborg

2. Malmö

Historia

3. Jag har faktiskt tillbringat några månader med att läsa igenom delar av Gustav Vasas korrespondens. Jag planerade då att skriva en C-uppsats i historia om Kristina Gyllenstierna. Nån som vet vem hon var?

1. Gustav Vasas tredje hustru

X. Syster till Kristian II (alltså han som ibland kallas Kristian Tyrann)

2. Änka efter Sten Sture d y

Bonuspoäng till den som vet Patricias smeknamn, platsen där Musselstranden utspelar sig, eller en svensk författarinna som skrivit en bok där Kristina Gyllenstierna är huvudperson. 

Reglerna är så här:

Varje timme under dagen – med början klockan 08.00 och slut klockan 20.00 – kommer ett nytt inlägg att publiceras. I de flesta inlägg finns en eller flera frågor (oftast av tipspromenadskaraktär) som ska besvaras i kommentarsfältet. Svara så snabbt och så rätt du kan. Ibland kan det vara bra att motivera ditt svar, för det kan kanske hända att ett felaktigt svar ibland kan bli mer rätt om din motivering är bättre än min. Men det är dessvärre jag som är domare.

Den som har flest rätt och har svarat snabbast kommer att vinna ett slags pris. Eller bestraffning. Det beror lite på från vilken synvinkel man ser det hela.

Eftersom det är mina bloggläsare som svarar räknar jag med att behöva vara generös med stilpoäng. Det kan man få för lite vad som helst som jag råkar gilla, så tveka inte att svara även om du inte hinner först!  

Som tur är inte rena cirkusen

Jag är ingen cirkusromantiker. Faktum är att jag till och med (men utan framgång) försöker hoppa över kapitlet "Pippi på cirkus" när vi har högläsning hemma. En bok som heter Saabyes Cirkus skulle jag således aldrig gett mig på (än mindre köpt hem i inbundet skick), om inte Hermia uppgivit denna bok av Lars Saabye Christensen som en av sina största läsupplevelser förra året.

Lite tveksamt öppnade jag således boken. Några timmar senare stängde jag den.

Då hade jag forsat igenom en 200-sidig intensivt driven berättelse om några månader under ett anonymt berättarjags uppväxt. Vi är i Oslo. Det är inte nån cirkus i sikte så långt man ser, men berättarjaget arbetar som blomsterbud för att tjäna ihop till en eftertraktat elgitarr – en röd Fender. Han cyklar kors och tvärs över hela stan, och ibland lämnar han blommor hos kvinnan som heter Aurora. Det är hon som en gång i tiden har jobbat på en cirkus. Och något hon säger och gör lär berättarjaget något om honom själv. Mötena med denna åldrade cirkusprinsessa blir den bestående lönen av allt blomsterbudande; när det kommer till kritan köper han aldrig gitarren. 

Det är en underlig berättelse det här. En metaberättelse, som i själva verket utspelar sig under en svindlande, minnesfylld sekund då den vuxne, erkände författaren håller på att trilla ner från en scen vid ett författarengagemang i Paris. Det är en sån där vindlade berättelse, som jag tycker är så vanlig hos de norska författarna nuförtiden. Som i Kjaerstads böcker om Jonas Wergeland börjar Saabye Christensen från en händelse, hoppar planlöst till nästa, över till en tredje, och sen tillbaks till den första händelsen igen – som av en händelse. Det snirklar sig fram. Man följer honom troget, men blir lika häpen varje gång han drar in tråden och visar att han inte tappat spåret; tråden är verkligen röd, men berättelse kräver associationer och utvikningar för att bli komplett. Som i Per Pettersons böcker forsar historien fram över sidorna, det går inte att låta bli att föras med. Som hos Knausgård finns en uppväxtskildring i skarven mellan populärkultur och oförstående föräldrar. 

Jag fastnar mest för det där metaperspektivet. Den där dallrande sekunden under författarföreläsningen, som blir en Madeleinekaka in i barndomen. Jag påminns om Cees Nootebooms lilla bok Paradiset förlorat, där en annan författare möjligen fantiserar ihop några livsöden under en flygresa. 

Jag tyckte mycket om Saabyes cirkus. Jag använde den som lite pausläsning mitt i Knausgårds Min kamp  (vilket alltså är ett mycket gott betyg), men jag skulle tro att Saabye kan funka som huvudläsning också. Halvbrodern kommer det bli så småningom i alla fall. 

Veckans ljud: Blurb!

Om man läser Nya hyss av Emil i Lönneberga så låter det blurp mest hela tiden. Till exempel när Emils pappa får paltsmet i synen. Eller när han får raggmunkssmet över samma kroppsdel.  Eller när Emil hjälper Fru Petrell som svimmat genom att hälla en skål blåbärssoppa över henne. Astrid Lindgren skriver faktiskt uttryckligen: "Blurp!" sa Emils pappa.

Och därifrån är steget inte långt till "blurb" (för i vardagligt tal är "blurp" och "blurb" fonetiska homonymer). En blurb är ett sånt där citat som man ibland hittar på framsidan av böcker. Det är ofta skrivet av en annan – mer känd – författare. Tanken är att man som köpare ska tänka att om ens favoritförfattare gillar boken, så kommer man själv att gilla den också. (Det finns en viss risk med det här som jag ser det. Om ens favoritförfattare rekommenderar en bok som man själv sedan inte alls tycker om, så grumlas ju onekligen ens omdöme om författaren. Det kan gå så illa att man förlorar en favoritförfattare faktiskt.)

Blurbar blir mer och mer vanligt. Marias bokblogg har hittat blurbande på bokryggen, och hon ogillar det. (Jag är praktisk. Jag tänker att om det får plats där, så varför inte. Bättre än att förfula framsidan.)

Senaste Biblioteket diskuterar blurbens uppkomst – jag minns det förvånande tidiga året 1907 (jag orkar inte lyssna om; ni får gärna korrigera mig om det är fel). Biblioteket intervjuar även Jonathan Safran Foer – en flitig blurbskrivare. Det konstateras  att svenskar är ganska negativt inställda till bokblurbar. Jag är svensk, och med användning av gängse syllogismer kan jag bara instämma; jag tycker blurbar är rätt fåniga.

Det är möjligt att jag till och med skulle kunna avstå från att köpa en bok på grund av själva närvaron av en blurb på framsidan. Och jag funderar alltid på hur förlagen vågar chansa på att den som ska köpa en bok gillar den kändis vars namn+oneliner ska sälja boken. Det gäller ju att hitta precis rätt kombination.  Hur bra har den här blurben, där Fredrik och Filip hyllar Blonde funkat?

Ja, tänk att äga en bok!

Astrid Lindgren skriver om sitt läsande i boken Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult. Det är några un-der-bara sidor som jag egentligen skulle vilja citera i sin helhet, men det hinner jag inte för jag måste slå in en fåtölj, och för att kunna göra det måste jag nog först åka och handla inslagningspapper (nu kommer några säkert använda kommentarsfältet för att föreslå nödlösningen tidningspapper, och jag tackar så mycket för tipset, men det har vi eldat upp, så jag måste nog tyvärr ge mig utanför dörren). I alla fall, här två citat från Astrid:

Tänk att äga en bok alldeles själv – att man inte svimmade av lycka! Ännu kan jag minnas hur dessa böcker luktade, när man fick dem färska och nytryckta, jo, man började med att lukta på dem, och av alla dofter i världen fanns ingen godare. Den var full av försmak och förväntan. 

s 60 i Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult av Astrid Lindgren

Tro nu inte att jag läste bara klassiker! Men ett faktum är att de böcker som en gång grep mig starkast och som blev mina eviga följeslagare, det är just de där som fortfarande lever kvar på bibliotekens listor. Kan det möjligen bero på att de råkade vara så bra böcker? 

s 62

Apropå bra böcker så är det då en välsignad tur att jag nu äntligen läser denna bok av Astrid Lindgren! Det tycker jag att du också ska göra – inte minst för hennes beskrivning av hur hon och hennes syskon lekte Anne på Grönkulla i stora sågspånshögen (Astrid var Diana).

Bokryggar ska böjas i tid

Min dotter har nu sedan en tid figurerat som 4-åringen, i stället för 3-åring. Det väcker å ena sidan mycket nostalgi. Jag minns som igår den där eftermiddagen då jag anmälde henne till den första bokklubben. Och det är med en tår i ögat jag tänker tillbaka på den gången då hon pekade på en bit sytråd som fallit på golvet, observerade formen, och – alldeles korrekt – konstaterade: "Mamma, det är ett 'S'!"

Men medan såna där årsdagar passerar så gläds man även åt att hon blir större. Man föreställer sig den där framtiden då hon kommer ha tandställning och tonårshormoner och tillbringa alla eftermiddagar under täcket tillsammans med Sylvia Plath eller Deborah Spungen – ja, eller vad tonåringar nu identifierar sig med år 2021. Och man tänker på hur man kommer få hjälpa henne att breda ut boksidorna framför elementet när hon tappat tjocka tegelstensböcker som trillat ur botten på en sliten ryggsäck och hamnat i en vattenpöl på väg hem från skolan.

Det är således både med tillförsikt och inte utan stolthet som jag konstaterar att hon är på god väg att bli en äkta slalomläsare. På jakt efter en egen förlagd bok som jag trodde fanns nånstans i sovrummet (den visade sig senare ligga bakom en kudde i fåtöljen i biblioteket) så hittade jag ett gäng halvlästa böcker.

Först Edith Unnerstads underbara bok om Pip-Larssons Lilla O. Vi har hunnit till och med Klåfingersdagen vill jag minnas. Det fantastiska kapitlet om när Lilla O var ensam hemma och ringde i telefonen och lyckades få en man att komma hem till henne med två valpar att leka med har vi så klart läst tre gånger. I jämförelse med det verkar resten av boken rätt blek, så det är inte konstigt att den har blivit liggande. 

Karlsson på taket smyger igen är den där boken där det står i tidningen om att en flygande tunna har siktats i Vasastan. Rasande spännande är det visserligen, men boken konkurrerades ut av...
(Ni tror säkert att det charmiga halsbandet är ett loppisfynd, men det är tvärt om hemmagjort enligt egen design. Värdefull lästid som gick åt där, men jag har för mig att dotterns pappa läste högt för henne samtidigt som hon trädde pärlorna.)

... Emilböckerna! Mycket beroende på att vi hittade en osedd film om Emil och griseknoen, vilket föranledde att allt med Emil åkte upp på läslistan (herregud – kan någon förklara den där driften 4-åringar har att läsa böcker när de just sett filmen?). Nya hyss av Emil i Lönneberga innehåller till exempel berättelsen om stora tabberaset i Katthult. Varning för att läsa den på fastande mage – vi var i alla fall tvungna att gå upp och äta igen när vi läste den. (Och sen måste man som bekant borsta tänderna på nytt, eller läsa en bok om Karius och Baktus.)

Ja, fast nu har vi faktiskt läst ut boken på bilden. Ja, alltså Emil-boken. Anna Karenina (ett fynd från bokrean 1993) kan jag glädjas åt länge än. Kanske kommer dottern ärva den av mig så småningom. Kanske är det tillräckligt att hon börjar läsa där jag lämnat mitt bokmärke? Kanske kommer min dotterdotter att läsa ut boken innan hon dör 98 år gammal?

Det finns dock fler halvlästa böcker. Den första boken om Emil i Lönneberga, till exempel. Jag tror att hårbandet ligger på ett ställe där Emil sitter och täljer gubbar i snickarboden. Dottern tyckte det verkade vara tråkigt att sitta där inne så länge, så vi började läsa något annat. Typ Kalle Blomkvist – bokmärket består av själva bokryggen som lossnat. Vi kom inte så långt, för den är lite för avancerad för 4-åringar – dessutom var tydligen bilderna tråkiga; det hade jag aldrig tänkt på förut. Så över till boken Lillebror och Knatten (av Anne-Cath Vestly). En finurlig historia om en liten pojke som inte har några vänner, och i stället bli kompis med en gren som ser ut som en gubbe. Vi letade genast reda på en egen gren i trädgården och lekte med den en hel eftermiddag. När vi gick upp för att läsa på kvällen eldade sambon i kaminen, och sen dess var vår Knatten borta, och det väckte bara sorgliga minnen att fortsätta läsningen.

Det är möjligt att det finns några ytterligare halvlästa böckerna under kudden på bilden. Jag ska känna efter när jag går och lägger mig. Teskedsgumman borde till exempel ligga nånstans.

Och jag gillar alltså Harry Potter på grund av himmelssängen han sover i

För några månader sedan inbjöd jag mina blogglösa läsare att ställa frågor till mig i ett kommentarsfält, och då frågade Jenny (hon utan blogg) mig om jag hade någon riktig favoritbok som barn – någon som var sönderläst och som lagt grunden för vidare läsning. Hon berättade själv om boken Familjen Tuff-tuff som hon minns från sin egen barndom.

Jag hade tänkt jag skulle svara på Jennys fråga innan jul, och funderade då på böcker som Kajsa Kavat och Jul i Bullerbyn – böcker som jag älskade som barn och fortfarande återvänder till med förtjusning. Men så här ett par månader efter jul när jag viker lite tid att blogga om barndomsböcker känns de här böckerna inte klockrena längre. Helt sönderlästa var inte mina exemplar, för övrigt.

Men så kom det sig att jag nu i helgen tittade igenom en låda med tämligen aktuella och viktiga papper, och mitt bland dräneringskvitton från i höstas och foton på min dotters förskolegrupp hittade jag sannerligen en sönderläst gammal bilderbok. (Jag undrar fortfarande hur den hamnat där.) Det är en bok som heter Kung Leo, och som saknar författare (eller kan någon hjälpa mig med det?), och som någon (antagligen mina föräldrar) köpt för 2.25 någon gång i mitten av 1970-talet.

Så här sönderläst var boken:

Själva historien är enkel. Kung Leo har födelsedag, och till frukost äter han då tårta och dricker saft i sängen:

För att fira bjuder han in alla skogens djur (och det underliga med det här är att alla djur som kommer hör hemma i den nordeuropeiska eller kanske snarare nordamerikanska faunan; man skulle ju kunna tänka sig att en del av de djur som kom för att fira ett lejons födelsedag var elefanter och zebror). Därför pågår det hela dagen förberedelser i slottet (för kung Leo är en riktig – citat – "läckergom").

Här springer haren iväg med ett fat med våfflor (visst liknar de pannkakor?), och Kockan (beröm för kvinnlig kock!) och hennes medhjälpare har fullt sjå med att se till att saltet respektive sockret hamnar i rätt gryta.

I källaren står räven och igelkotten och gör kung Leos favoritsaft. Melon och hallon ingår bland annat. De turas dessutom om att provsmaka saften så fort den andre inte ser. (Som liten hade jag stora problem med att igelkotten inte alls liknade en igelkott.)

Under tiden förbereder sig alla djuren för att gå på fest. Griskultingarna låter till exempel sina mammor tvätta dem ordentligt.

Sen tar alla djuren ett specialchartrat tåg till den kungliga skogen.

Där sitter Kung Leo på en sammetstron och tar emot hyllningar.

Och därefter bjuds alla djuren på stor fest! Lägg märke till att sköldpaddan och mössen får en egen liten tallrik på marken, eftersom de inte når upp till bordet.

På kvällen går Leo mätt och belåten till sängs. Han placerar sin kungakrona på en pall bredvid sängen.

Ja, det var det hela. Som ni kanske anar vid kanten av bilderna ovan så är det faktiskt förhållandevis mycket text i den här boken. Den är förvisso inte särdeles poetisk, och inte tycker jag heller att den är särskilt rolig eller spännande som vuxen, men visst duger den. Det som jag minns allra bäst av boken – och som jag tror är anledningen till att den är sönderläst – är de förtrollande bilderna. Särskilt den sista bilden, med det vackra blåa täcket, och kronan, och de förgyllda sängstolparna. Den skimrade nästan, tyckte jag. Jag minns även att det där festbordet såg så otroligt spännande ut.

Men idag känns även bilderna platta.

Jag har haft mycket roligt de senaste åren när jag upptäckt gamla favoritböcker tillsammans med min dotter. Ofta har jag hittat kvaliteter i texten som jag som barn inte såg, eller förstått saker jag då inte begrep. Och väldigt ofta har jag blivit besviken på bilder som var magiska när jag var barn, och som nu endast är ibland ganska taffliga illustrationer. Inte ens Ilon Wikland är lika svindlande som jag en gång tyckte. Den här boken har gått samma öde till mötes, och det finns inte så mycket kvar som kan förklara varför jag en gång fastnade så för den. Eller ja. En hel tårta i sängen till frukost förklarar väl en hel del.

Om jag på allvar ska söka efter en bok som fick mig att efterfråga mer och mer läsning, så är det nog mina upplevelser av Barnen i Bullerbyn och Kulla-Gulla jag måste skriva om. Och det lovar jag att göra en annan gång.

Eftersom du ändå inte bara kommer köpa EN bok

Lyran meddelar i ett kommentarsfält hos Martina att Oksanens bok Utrensning är med på bokrean. Så nu finns väl ingen återvändo antar jag. Jag förhandsbeställer, och ser fram emot att bli överväldigad framåt sommarn. Möjligen senvåren.

Och om jag sedan själv ska ge några bokreatips (jag har kollat igenom erbjudandena hos Adlibris.com), så är det att slå till på Per Pettersons bok Jag förbannar tidens flod (jag har skrivit om den här). Efter vad jag har hört kommer den inte i pocket, och börjar bli svår att få tag på. Och jag lovar – verkligen lovar – att den mannen kommer att få Nobelpriset. (Och då kommer säkert boken i pocketupplaga i och för sig, så om du har mycket att läsa nu så kan du vänta lite.) (Boken Ut och stjäla hästar finns också på rean, i cd-version. Rekommenderas också varmt! Här till exempel.)

Den som vill läsa Ingmar Bergman har nu också chansen. Flera av hans filmmanus finns nu på rean: Fanny och Alexander, Den goda viljan, Enskilda samtal och Söndagsbarn hittar jag. Jag rekommenderar dem allihop, men slå till på Fanny och Alexander eller Den goda viljan om du inte kan välja – väldigt bra texter, både lika och olika filmerna/tv-serierna. (Bland annat har Fanny och Alexander en storasyster i bokversionen – bara en sån sak!! Den goda viljan regisserades ju av Bille August och inte Ingmar Bergman, vilket gör det intressant att läsa Bergmans version. Jag har inte detaljjämfört, och jag kan inte sätta fingret på det, men jag får en delvis annan känsla när jag läser manuset än när jag ser tv-serien.)

Torgny Lindgrens trilogi bestående av Hummelhonung, Pölsan och Dorés Bibel som finns i samlingsvolymen Nåden har ingen lag slumpas formligen bort. Har du inte läst Lindgren så är det här en jättebra början. Tre av Sveriges bästa böcker från de senaste 15 åren, inbundna till priset av en pocket! (Torgny är som bekant den nu levande svensk som jag lanserar för Nobelpriset. Det kanske är nån nytillkommen bloggläsare som missat det.)

Om man läst Jane Austens Northanger Abbey så är det lätt att bli nyfiken på boken Udolphos mysterier (av Ann Radcliffe) som hjältinnan Catherine Morland jämför allt i sitt liv med. Nu finns den för 39 kronor på rea. Jag har redan beställt ett exempelar, så därför vågar jag tipsa dig. (Radcliffe var den tidens stora modeförfattare. Om man sett filmen A young Jane Austen, så är det henne som Jane i filmen vid ett tillfälle träffar.)

Jag tycker inte att den som då och då ger sig på fackböcker ska missa Lars-Olof Larssons bok Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? En bok som fick Augustpriset när det begav sig, och en väldigt bra genomgång av den 1500-tals-politik som ligger till grund för det Sverige vi har idag, och för de föreställningar vi har om vad det innebär att vara svensk. En av de bästa böcker jag läste under 00-talet!

För lite lättsmältare litteratur, som ändå inte är intetsägande så kan man satsa på Sara Kadefors bok Borta bäst. Jag tycker inte den håller hela vägen fram, men är man på humör att se en amerikansk feel-good-komedi, så kan man lika gärna läsa den här. Och har man inte redan läst Peter Robinsons deckare En ovanligt torr sommar kan man passa på nu. En riktigt bra deckare att plocka fram när man blir på det humöret!

Känner man sig lite efter alla andra (jag gör ofta det) finns nu åtminstone en chans att köpa (läsningen kan man ju – hrm – som bekant skjuta lite på) några av de mest omtalade böckerna från 2010: Spill av Combüchen som fick Augustpriset 2010 (den köper jag själv). Det gröna huset av Nobel-pristagaren Mario Vargas Llosa (jag har Tant Julia och författaren oläst hemma, och ska läsa den innan jag ger mig på några fler sydamerikanska utsvävningar), Hundraåringen som klev ut genom fönstret av Jonas Jonasson (årets stora boksnackis bland dem jag firade jul med; jag tvekar. Jag kommer nog att läsa så småningom, men väntar just nu. Köper inte ens, för jag misstänker att pocketversionen kommer kastas efter mig vad det lider. Men köp du, så känner du dig inte utanför när boken snart kommer på film. Finns både som inbunden och cd-bok på rean.) Leif GW Persson fick Deckarakademins pris för Den döende detektiven – boken där han tar livet av sin detektiv Lars Martin Johansson. Den har sina poänger, boken, men är nog den sämsta bok jag läst av Persson. Satsa på något annat. Boken Samhällsbärare reas också ut, till exempel.

Letar man barn- och ungdomsböcker så tycker jag att man ska slå till på alla bilderböcker om Max (Barbro Lindgren och Eva Eriksson) och Molly (Lucy Cousins) som man kan hitta! Och missa inte att köpa Eric Linklaters Det blåser på månen om du inte har den i bokhyllan. (Du kan råka göra Snowflake glad.). Några fina illustrerade Astrid Lindgren-sagor finns också – Mirabell till exempel. Ladda för barnkalasen! Eller barnbarnen! Eller en vanlig regnig tisdag i slutet av mars, när påsken är långt borta och våren aldrig vill komma och du måste byta kamrem på bilen. Man rear även bort Kurt i Kurtby av Erlend Loe, så jag tycker du ska passa på. Särskilt om du är 35+ och läste allt om vad som hände i Knutby. Har du inte den slags humorn, så reas även flera fina Muminböcker bort i cd-version (av Tove Jansson, om du inte visste det).

Men nu ska jag inte sittar här och slösa bort tiden. Jag måste lägga min egen order. 1117 kronor. Men 24 fina böcker får jag för det.

Kring julgranen

Vad låg egentligen i barnens paket nu i jul? Vad köpte du till dina barn eller andras ungar? Till guddottern eller brorsonen? Blev det böcker om Laban och Pettson? Bamsepussel och Pippi-tröjor? Kanske en Harry Potter-väckarklocka?

Det är mycket produkter kring barnböcker nuförtiden. Mer produkt än böcker har jag till och med tänkt vid ett par tillfällen då jag upptäckt något pussel, någon Lära läsa-bok eller något gossedjur som jag inte känner igen. En DN-artikel (som The Bookpond uppmärksammar mig på) menar till och med att barn tröttnar på Pippi innan de nått 6-årsåldern (en ganska väl tilltagen ålder). För en nybliven 70-talsförälder finns det knappast något som är mer lockande än produkter som frammanar suddiga minnen av de tecknade figurerna från barnprogrammen klockan halv sex; jag förstår att det finns marknadsförare som satsar på babygym med Tummen, Laban och Alfons. Däremot är jag förvånad över att man inte också  riktar in sig på det tjatstarka marknadsskiktet av 3-4-åringar som är gamla nog att förstå både böcker och filmer och gärna skulle ta på sig de sedan länge urvuxna Laban-pyjamasarna.

När man som förälder försöker bibringa sin avkomma en god uppfostran (helst så långt från McDonalds och Disney som möjligt), och redan har så hiskeligt mycket böcker hemma, att man börjat dagdrömma om läsplattor som är testade på 3-åringar, så funderar man förr eller senare om det inte finns några andra leksaker att köpa. Då ligger Mumin-pussel och gosse-Nalle Puh nära till hands. Och när barnen själva får välja? Ja, när min dotter fick en oväntat stor födelsedagspeng med förbehållet att hon fick "köpa vad hon ville" i leksaksaffären, så valde hon på fem röda ut en gosse-Mamma Mu och en gosse-Kråka som hon spanat länge på (398 kronor).

Och för all del – om man nu ändå ska köpa ett pussel, varför inte ett med Emil? Om man nu ändå ska köpa en tröja, varför inte en med Barbapapa? En figur som såg dagens ljus inom bokpärmar borgar liksom för kvalitet. Mor- och farföräldrar tror att dvd-spel med Nils Karlsson Pyssling är bättre än andra spel. Mor- och farföräldrar tror att dockskåp som ser ut som Villa Villerkulla är mer pedagogiska än Lundbys. Och i en tallrik med Mumin-mönster blir gröten nyttigare. Typ.

På samma gång är jag luttrad och cynisk och mer än anar tanken med denna produktplacering, som ska leda till märkestrogna 2-åringar, som inte bara väljer Nalle Puh-tröjor när det ska handlas tröjor, utan vill dessutom ha en tröja bara för att det är Nalle Puh på den, trots att lådor, garderober och tvättkorgar bågnar. (Jämför med Nina Björks 2-åring, som hon skrev om  för några år sen.)

I DN-artikeln uttrycks farhågan att bokfigurerna kan komma att bli "på köpet"-grejer. Jag säger att vi redan är där, sedan rätt länge. Min dotter är sedan länge medlem i Barnens Bokklubb (vi är mycket nöjda med bokurvalet, thankyou-very-much), där man regelbundet erbjuds ett månadspaket. Ja, jag skriver "paket", därför att det sällan handlar om en enda bok. I bästa fall är det två böcker – till exempel paketet med Julia Donaldson och Alex Schaffer-böckerna (Var är mamma? och Zog Den lilla draken) nu i höstas. Men allt oftare blir det som det kommande månadspaketet: En Alfonsbok och en Alfons-kortlek. Det kan vara Mollyböcker med Mollydocka. Det kan vara Prinsess-böcker med Prinsess-klippdockor. Men det är aldrig Bilderbok utan extra allt. Jag har tackat nej till många intressanta böcker för att jag inte vill ha (fler) bokstavsspel och gossepingviner.

Här sitter jag och skriver negativt om det här. Kanske skulle ni också känna så om ni satt i soffan och såg resterna av julklappsöppningen omkring er: Barbapapa-lakan, Sifferspel med Fem myror är fler än fyra elefanter. Trosor med både Pippi och Barbapapa. Film med Lotta på Bråkmakargatan. Och det är bara de saker som jag själv har köpt.

Och jag tänker att jag skulle förstås aldrig gått på det där när jag var barn. Inte såna där grejer. Men hade de sålt solhättor som Laura Ingalls använde hade jag nog tjatat ihjäl min omgivning efter en sån. Och mammas skurborstar bands ständigt fast på mina fötter för lite skridskoåkning à la Pippis sätt att skura golvet.

Kollektivt ägande

Jag läste för ett par veckor sedan Kerstin Ekmans bok Mordets praktik. Jag tänker inte fördjupa mig så mycket i boken, mer än att fastslå att jag tyckte mycket om den. Framför allt gillade jag den diskussion hon för om vem som äger romanhjältar. Har författaren patent på dem, eller äger läsaren dem lika mycket? Eftersom hennes egen bok är skriven i jag-form, förment av en man som är övertygad om att han är förebilden till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, så står det tämligen klart att hon själv antar ståndpunkten att när en författare släppt lös sin skapelse i världen, så tillhör den inte längre endast författaren själv. (I ett citat som jag bloggade om, får man till och med intrycket att eftersom läsaren äger romanfiguren lika mycket som författaren, så innebär det att författaren inte får göra vad hen vill med sina skapelser. Är det måhända därför läsare blir så arga när författare tar livet av hjältarna?)

Jag är delvis med på denna tanke. En läsare som upplevt Emil i Lönneberga, Anne på Grönkulla, utvandraren Karl Oskar och Bridget Jones har förvisso gjort dem till sina. Men får man göra vad som helst med dem för den sakens skull? Skriva och om förvanska och omtolka och nytolka? Jag är inte helt säker på att jag som läsare tycker om att andra läsare gör så där.

Jag funderar förresten mycket över vad det är hos just Söderberg som får så många att ge sig på att skriva om hans historier. Gunbritt Sundström skrev Till Lydia, som en modernare version av Den allvarsamma leken – dessutom skildrad ur Lydia Stilles synvinkel. När hon står i strålkastarskenet blir den olyckliga kärlekshistorien lite annorlunda. Bengt Ohlssons Augustprisbelönade Gregorius tar sig i stället an den förtalade (och sedemera mördade) prästen i Doktor Glas, och Ekman skruvar då alltså samma historia ett varv till genom att låtsas göra verklighet av en fiktion när hon skildrar en tänkt förebild till (eller en galning?) Doktor Glas. Mördar folk för egen vinning gör han hur som helst.

Omtolkning av historier är ju inget nytt. Tvärtom kan man med fog äntligen få användning för uttrycket redan de gamla grekerna, och sedan lista alla versioner av berättelserna kring till exempel Orestes, Sköna Helena, eller Faedra. Andra – senare – exempel är tolkningar av Faust-legenden. Men det är betydligt ovanligare att moderna berättelser med en namngiven och känd författare skrivs om.

Och det är ju inte utan att jag funderar lite extra över varför just Hjalmar Söderbergs böcker pockar och lockar till nytolkning. Har han ovanligt intressanta karaktärer? Är hans historier osedvanligt välskrivna, eller mer än lovligt ofullbordade? Har folk inget bättre för sig?

Förresten undrar jag varför ingen kan ge sig på att skriva om Söderbergs självbiografiska Martin Bircks ungdom, för den tycker i alla fall jag är så tråkig att den skulle behöva piffas upp lite. Där skulle man gärna vilja se historien från ett annat håll; vad tyckte egentligen hans älskarinna om att år ut och år in leva med en förbindelse som aldrig legaliserades av ekonomiska skäl?

Vem hjälper till?

Somliga har nog genomskådat mig – när jag inte orkar eller har lust eller hinner skriva klart de långa och välgenomtänkta utkasten om böcker som jag hunnit läsa, så bloggar jag om Astrid Lindgren.

Idag testar jag er på i vilka böcker dessa hushållerskor/jungfrur/pigor förekommer:

Agda
Alida
Alva
Fröken Bock
Lina
Majken
Malin

(Och jag räknar inte storasystrarna Malin (på Saltkråkan) och Majken (i Småstad) som hushållerskor, så det är alltså någon annan Malin och Majken jag är ute efter.)

Att älska Astrid

Vi upptäcker just nu Astrid Lindgren tillsammans, min dotter och jag. Vi har läst igenom Bråkmakarböckerna ett antal gånger de senaste veckorna (och vi kan ju säga så här att jag kommer i alla fall inte att köpa hem prickig korv på ett tag, eftersom jag inte vill ha korvskivorna fastsatta på mina fönsterrutor, och om jag hör minsta ord om att någon tröja sticks och killar, så gömmer jag alla husets saxar på ett säkert ställe), och just nu tar vi oss igenom sagosamlingen Nils Karlsson Pyssling – ni vet de där sagorna om dockan Mirabell som växer ur ett grönsaksland, och prinsessan Lise-Lotta som inte vill leka, och Peter som skriker att ingen rövare finns i skogen, och Lustig-Gök som flyger in och ut ur sitt gök-ur, värper guldägg och gal 26 gånger när han ska skämta med Gunnars och Gunillas mamma. Både mor och dotter har mycket trevliga kvällar just nu (och det är en glädje att se dotterns förväntan när hon stavar sig igenom författarnamnet på framsidan på en bok, och upptäcker att det står "Astred Lindgren").

Parallellt har jag för mig själv läst Margareta Strömstedts levnadsteckning av Astrid Lindgren. Och oj, vilken bok det är! Så personlig och så nära, utan att bli snaskig eller förnumstig. Strömstedt har verkligen lyckats vända den kritik som kan riktas mot att just hon har skrivit en biografi om Lindgren – nämligen att hon under många år varit en nära vän – till en styrka. Bara undantagsvis skymtar det fram hur nära de stod varandra (som att Margareta Strömstedt råkade vara där när statsministern kom på hastigt besök, eller när Strömstedt nämner att hon fått träffa den eller den av Astrids gamla släktningar), men att det är någon med nära kunskap och varma känslor för Astrid som skrivit boken råder det inget tvivel om.

Det är en bok som tar avstamp djupt ner i rottrådarna i Astrid Lindgrens släktträd, och skildrar de småländska bönderna i flera led innan Astrid föddes, och sedan följer vi Astrid och hennes liv – i Bullerbyn, i Stockholm som debuterande författare, och så småningom som en offentlig person som blev en symbol för både skattepolitik och djurhållning. Det finns anekdoter att känna igen (som att hon tyckte det var "fisigt" när hon fick en tandlös djurskyddslag i 80-årspresent av Ingvar Carlsson), eller kommentaren att man hädanefter kan kalla henne "Asteroiden Lindgren" sedan den ryska vetenskapsakademin uppkallat en asteroid efter henne.

Åh, jag blir glad, och sorgsen och lycklig och varm och får både hågkomster och insikter när jag läser den här boken. Från min egen mormor känner jag  igen så mycket av den där arbetssamma vardagen och den aldrig förekommande overksamheten som Strömstedt beskriver är Lindgrens arv. Och jag skulle gärna läsa flera bokband om hur Astrid Lindgren coachade "sina" författare (t ex Barbro Lindgren och Hans Peterson) under sina år som redaktör på Rabén och Sjögren. Och de där breven hon skrev hem till sin bror Gunnar, då när hon just kommit till Stockholm, och måste försörja sig och sonen Lasse (som hon lämnat i ett fosterhem i Danmark), och spara pengar så att hon kunde resa till sin unge så ofta som möjligt – hur hon berättar att hon stod där på biblioteket och grät för att hon inte hade något lånekort och inte kunde vänta en hel lång ensam helg (utsvulten på både andlig och lekamlig spis) i Stockholm på att få något att läsa. Och hur jag gärna skulle läsa mer ur den krigsdagbok som Astrid Lindgren förde under hela andra världskriget. Ja – jag förvånas och gläds över att det finns så många fler textkällor av Lindgren än barnböckerna. Även om inte jag är den som brukar ropa efter att allt vad en författare har klottrat ner på baksidan på servetter ska publiceras, så hoppas jag att få se mer av det här mellan bokpärmar snart.

Jag är ju förmäten nog att rent känslomässigt inbilla mig att Astrid Lindgren betyder något alldeles särskilt för mig, som inte kan jämföras med den förhållandevis obetydliga släktskap hon har med alla sina övriga miljoner läsare på det här klotet. Intellektuellt begriper jag ju att jag inte är så unik, men Strömstedts bok får mig att sätta ord på och begripa lite om några av orsakerna till att jag känner samhörigheten. Medan jag läser pendlar jag mellan att önska att jag läst boken för länge sedan, och känna att den egentligen blir läst precis i rättan tid.

Trots att jag aldrig har lämnat Astrid Lindgren bakom mig, utan ofta återvänt till hennes böcker, ser jag nu ännu mer fram emot att läsa om böckerna och se historierna genom min dotters förstagångsögon.  (Men Kalle Blomkvist måste jag nog läsa om rätt snart, utan att invänta dotterns mognad; det är verkligen alldeles för länge sen jag letade rätt på Stormumriken.)

Den som snarare vill fördjupa sig i Astrid Lindgrens verk än hennes person ska i stället för Strömstedts bok ge sig på Vivi Edströms Lindgren-böcker om henne. 

Voff!

Några korta frågor om hundar som Astrid Lindgren hittat på. Vem äger vilken hund? (Och nej, Jum-jum är ingen slamkrypare; Astrid återanvände nämligen inte bara namnet Rasmus i sina böcker.)

Uppdaterad med ledtrådar.
Och nu är det löst – svar finns i komentarerna!

1. Pärk Besöker en fest med mycket tårta och choklad. Carolina tar den här! 
2. Sasso L visste svaret.
3. Bimbo Spriring svarade inte fel.
4. Jum-jum Anonym gissade rätt.
5. Bobby Också känd under namnet Ahlgren. Titti kommer ihåg.
6. Toker Spiring svarade inte fel här heller.

P.S. Den som klarar nummer 5 har sannolikt ett barn som är eller nyss var ungefär 6 år.