Klipp dig och skaffa ett jobb!

Lyran är oförtröttlig i sin tematrio, och den här veckan är det yrken i litteraturen. Här är mina bidrag:

1. Den sanna berättelsen om Inga Andersson av Björn Larsson. Den här boken handlar om Inga Andersson, som är forskare i kriminologi vid Lunds Universitet. Boken börjar med en något tillspetsad, men stämningsfull och atmosfärrik skildrig av Ingas lite speciella forskarliv i Lund. I sitt arbete kommer hon över information om världens mäktigaste underrättelsetjänst, och hon måste lämna Lund. Därifrån är boken en sån där typisk resa bort från allt. Den slutar i ingenting, och är inte den bästa i sin genre, men Larssons språk förlåter mycket.

2. Lilla huset på prärien-serien av Laura Ingalls Wilder. Okej. Jag ska fortsätta haussa Lilla huset på prärien-böckerna. Lauras föräldrar, Charles och Caroline Ingalls, har inga yrken i den moderna benämning vi lägger i ordet. Charles är inte ens "farmare" så som man med det menade på prärien i slutet av 1800-talet. I stället är han en mångsysslare som bedriver jordbruk. Han hjälper till med snickeriarbeten, gräver brunnar, arbetar vid järnvägen (både med att lägga räls och att vara förman), parallellt med att han sköter det lilla jordbruket som nybygget har. Genom Lilla huset-böckerna får vi följa hur han sår och skördar, hur han jagar och byter till sig salt fläsk, kattuntyg och skolböcker för skinnet, hur han gör timrade knutar, gräver brunn och stackar hö. Jag kan helt ärligt säga att med så detaljerade beskrivningar som de här böckerna är det inte mycket jag inte vet om nybyggarlivet. Redan som 6-åring var jag helt övertygad om att jag själv skulle kunna rengöra en bössa eller snida en vacker hylla, bara utifrån beskrivningarna som finns i boken. Jag minns även hustrun Carolines sätt att baka "äppelpaj" utifrån gröna tomater, och "kycklingpaj" av nedskjutna svartfåglar, eller hur hon ordnar en lampa med hjälp av en bit tyg och lite olja har också etsats sig fast. Liksom hur hon brer ut lakanen att torka på den doftande prärien, eller sätter sitt handavtryck som ett signum på de platta majsbröd hon bakar.

3. I boken Anils skugga av Michael Ondaatje (författaren till bl a Den engelske patienten) följer vi Anil Tissera, som är en rättsantropologist (smaka på det yrket). Hon är född på Sri Lanka, men har studerat i USA, och återvänder till sitt hemland, som en del av en FN-delegation som undersöker mänskliga rättighter. Hon upptäcker där nyligen brända skelett, som det blir hennes uppgift att identifiera. Det här var en spännande bok på många sätt. Yrkets våndor är skildrade på ett sätt som helt missas i Cornwells Scarpetta-böcker. Det är heller inte en deckare (även om man kan förledas att tro detta), utan en roman som på alla sätt handlar om kulturkrockar, och om att återvända till sitt ursprung. Jag undrar om jag inte tycker att det här boken är bättre än "Patienten".

Ett tungt bagage

Veckans tematrio från Lyran handlar om böcker som förknippas med resor. Jag kopplar ofta samman böcker med resor, antingen genom att jag tänker på resan, eller genom att jag tänker på boken. Det funkar väl okej om man till exempel läser Bridget Jones Diary när man är i England (done that!), men man ser onekligen lite annorlunda på ett snöigt Washington om man samtidigt läser Anils skugga (som utspelar sig på ett varmt och fuktigt Sri Lanka) av Michael Ondaatje. Både boken och resan blir präglad av ett sånt möte. Tre exempel på andra bokresor från mitt liv följer här.

1. Jag läste Naomi Kleins No Logo på en camping i Sundsvall för några år sedan. När jag tog upp och började på boken hade vi varit på resande fot i nästan två veckor. Utan nätuppkoppling bodde vi i tält, tog bilen åt det håll kofångaren pekade och var utan bekymmer i världen. Knappt ens några tidningar och ett härligt ur hand i mun-liv. Kontrasten mot Kleins genomgång av vårt logo-iserade samhälle är stort. Plötsligt började jag se alla Adidas-overaller i campingens duschkö, alla Coca Cola-reklam utanför glasskioskerna, Fjällräven och Northface-märkena på de vattentäta regnjackorna. Under en dag på fjället några dagar senare tänkte jag på polarkaka när jag såg silhuetten av en ren avteckna sig i motljus en bit upp på sluttningen. Om man kan uttrycka saken så, skulle jag säga att jag tycker mycket om Kleins civilisationskritik. Den här boken är tjock, men det går att läsa ett kapitel här och där, en sida här och där. Jag gillade den tankeprocess boken väckte hos mig. Så att jag ibland väljer annorlunda.

2. En annan kulturkrock var när jag läste Aprilhäxan under en (jobb)resa till Israel. Hela dagarna satt jag i svettiga, varma föreläsningssalar på universitetet i Tel Aviv, kvällarna på svalare restauranger i medelhavsmörker där diskussionerna fortsatte, och på nätterna läste jag Majgull Axelssons saga om efterkrigssverige, och de fyra fostersystrarna som fått namn efter Hagasessorna. Just den här jobbresan var upptakten till ett stort projekt, med återkommande workshops världen runt de följande åren, och mycket jobb på hemmaplan däremellan. Jag har alltid förknippat det här projektet med just Axelsson, och faktiskt valt att ta med andra av hennes böcker när vi senare haft projektmöten i exempelvis Madrid och San Diego. (Då har jag lästRosario är död och Långt borta från Nifelheim.)

3. Jag skrev i förra veckans tematrio om presenter om John Marsdens sju böcker som inleds med boken I morgon när kriget kom. Nu när jag tänker på det måste jag ha läst serien under 2002, för det var på senhösten samma år som jag och sambon befann oss i Singapore, och jag ville så hemskt gärna köpa böckerna till honom (på engelska) i födelsedagspresent. Också här var det svettigt och varmt, och höga bötesstraff på att skräpa ner den offentliga miljön. Jag hade fått nys om att det skulle finnas en barnbokhandel i en av alla de stora shoppingarkader som finns i staden. Jag fick vandra långt, men till slut hittade jag den lilla affären, längst upp i en byggnad. Jag hade sådan tur att de hade nästan samtliga (och åtminstone de fyra första) av Marsdens böcker, som sambon kunde få på sin födelsedag dagen efter. (Han blev om möjligt ännu mer begeistrad i huvudpersonen Ellie, än vad jag redan var, så det visade sig vara ett mycket bra presentval.)  

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

För att jag vill leva så många liv jag kan!

Att läsa romaner är ett sätt att maxa livet. Utan böckerna skulle jag bara ha mitt liv här och nu, och inget större fel i det. Men visst är det intressant att jag kan förflytta mig från denna brådmogna vår 2009 och mina cirklar som förbinder hem och jobb med dagis, vårdcentral och inköp, till en fattig, parisisk konstnärstillvaro sedd genom en norsk ung kvinnas ögon - som i Cora Sandels Alberte-böcker.

Eller leva med indianer! Våren när jag var elva år gjorde jag det, tillsammans med Helmer Linderholms böcker vandrade jag både På krigets röda stig och  bland Fredsstigens röda. En del av mig är fortfarande indian.

Jag har levt medeltidsliv, till exempel som flickan Ylva i Sven Wernströms Trälarna-serie, som Kristin Lavransdotter, som rider där på sin häst i de norska dalgångarna, som ung novis i ett kloster i en förvirrad tid i Umberto Ecos Rosens namn.  Jag har haft kärleksfulla föräldrar som Laura Ingalls, och jag har varit föräldralös som Anne på Grönkulla, Jane Eyre, Oliver Twist och Kulla-Gulla.

Jag har varit blaserad, homosexuell dandy i Dorians Grays porträtt. Jag har varit arg ung man i Plus minus noll av Alexander Skantze, och förvirrad ung man i Josephs Hellers Moment 22, och förälskad ung man i Per Nilssons Hjärtans fröjd, och cynisk ung man i Salingers Räddaren i nöden, och dum ung man i En ond man av Hans Alfredsson, och ung man utan framtid i Mannen utan öde av Imre Kertész, och handikappad ung man i Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon.

Som Röda Nejlikan har jag har smugglat dödsdömda aristokrater över Engelska kanalen, och gäckat både min hustru och min konung. Jag har levt ett liv efter detta med såväl Dante (Den gudomliga komedien) och Carina Rydberg (Osalig ande). Som Robinson Crusoe har jag bott 28 år på en öde ö (för som Robinson tycker jag att öar är öde om de inte befolkas av vita män). Som Huckleberry Finn har jag seglat nerför Mississippifloden på en flotte, och som Raskolnikov har jag mördat folk som jag inte tyckte hade lika stor rätt att leva som jag.

Jag har besökt Sri Lanka i Michael Ondaatjes Anils skugga, jag har varit polis på Island i Arnaldur Inriðasons deckare, jag har levt i Kina under kulturrevolutionen i Vilda svanar av Jung Chang. Jag har många, många gånger besökt England (frågan är om det inte är mitt favoritmål, i ur och skur, genom alla tider?), men ibland gjort mindre utflykter inom Skandinavien. Som Den stängda boken av Jette A Kaarsbøl, eller Kjaerstads Wergelandtrilogi. För att inte tala om att Karen Blixen tagit mig med till Afrika, och Tjechov till en rysk datja. Jag har rest till fjärran planeter, jag har rest in i framtiden, och tillbaks till forntiden. Under havet, och i luften.

Det bästa av allt är att jag kan leva om vilket som helst av de här liven när jag vill. Hur många gånger som helst.

Vilka liv har du levt?