Februaripoesi

Jag längtar verkligen efter Pamela Jaskoviaks nya diktsamling. (Och det är inte ofta jag längtar efter diktsamlingar, det är det inte. Och det är mycket sällan jag bloggar om böcker som jag längtar efter. Så jag hoppas ni förstår signifikansen hos det här inlägget.)

Hoppas nu bara Regnet och gräset är lika bra som den här recensionen.

Synd att missa

Jag tycker ju oftast att det är lite svårt med novellsamlingar. Just som man börjar komma in i en historia så är den slut och man ska samla sig och gå in i en ny berättelse. Är det dessutom nån slags kvalitet i novellerna måste man egentligen fundera en stund mellan varje kapitel (och då somnar jag ofta), annars har jag svårt att minnas de olika historierna; de smälter inte bara ihop, de utplånas nästan.

Men nu har jag äntligen hittat den ideala novellsamlingen, nämligen Margaret Atwoods bok Leva i synd och andra berättelser. Här är 11 noveller samlade, fristående delar av en och samma kvinnas liv. Ett fåtal av berättelserna har tidigare publicerats, och det fascinerar mig lite hur Atwood trots detta har fått ihop helheten. Hemligheten bakom den här samlingen är att den  alltså lika gärna kan läsas som en roman. Det är rent ut sagt en genial idé för en novellsamling. Eller för en roman. Varje berättelse blir ett konstverk i sig själv, kan vridas och vändas på, och varje berättelse blir en del i den stora helheten, om man vill.

Vi får 11 nedslag i kvinnan Nells liv, hennes uppväxt som extramamma till en mycket yngre, blyg och sjuklig syster. Hennes intellektuella och kroppsliga brådmogenhet. Hennes förhållande med en gift man, relationen till hans barn och fru och till de nya hemmen de skapar åt sig. Och de sista historierna som berättar om Nell och hennes föräldrar. Jag tycker om berättelserna för att där finns en positiv ton, för att där inte är outtalade konflikter och förebråelser och en massa skav emellan människorna. Jag tycker om att folk på det stora hela förstår varandra, även om de blir olyckliga ibland.

Den novell som jag ser som en av nycklarna i samlingen heter Min förra hertiginna, och är uppbyggd kring en analys av en Robert Browning-dikt som det tonåriga berättarjaget kämpar med inför sin examen. Atwood vrider och vänder på dikten, och visar hur olika tolkningar ändrar betydelsen. Efter att ha läst ut novellen är jag riktigt matt. Jag tänker att jag nästan inte vågar fortsätta läsa boken. Är det så mycket tankemöda som jag själv behöver lägga ner på varenda historia? Det känns nästan övermäktigt.

Ett annat tema som skymtar fram i flera av kapitlen är behovet att berätta. Att skapa berättelser av bitar av livet, att skapa sammanhang, att ta händelser, personer och fragment av samtal från verkligheten och använda dem som pusselbitar i en historia. Kanske är det så Atwood vill att vi ska se hennes berättelse? Som de där lapptäckena i boken Alias Grace – en av Atwoods bästa romaner, och den av hennes romaner som jag tycker att Leva i synd mest påminner om.

Och det är svårt att inte göra jämförelser. Jag tänker på det när jag läser, för mina tankar slinker hela tiden  iväg och jämför med Alice Munros novellsamling Kärlek Vänskap Hat (som jag skrivit om här och här). Jag blir irriterad.  Måste jag nödvändigtvis jämföra två författare bara för att de råkar komma från Kanada, skriva noveller och då och då förekomma i Nobelprisdiskussionerna? Ändå är det svårt att låta bli. Monros samling beskriver olika kvinnor och olika aspekter av att vara kvinna och att växa upp, att ofta få nöja sig, trots att livet inte blivit som man velat. Att vara bitter och otillfredsställd. Atwoods samling skapar i stället en helhet, en historia om en och samma kvinna, även om den effektfulla tekniken att bruka fristående noveller för detta blixtbelyser ett skeende, en relation eller ett minne. Munro är mer sorgsen och solkig. Atwood mer kraftfull och humoristisk (ja, hon är på sina ställen mycket rolig)! Munros historier är på ytan banalare men kräver oerhört mycket tankemöda; de är så skickligt uppbyggda att alla händelser inträffar mellan orden. Atwood är mer drastisk och burlesk, och mer explicit. Jag tycker mycket om båda, men föredrar nog Atwood om jag skulle tvingas välja.

Jag läste mycket Atwood för ungefär ett decennium sedan. I år har jag gett mig på henne igen, dels genom en omläsning av Oryx och Crake (den hade blivit mycket bättre; en trevlig upplevelse!), dels genom min läsning av Penelopiaden. Just den här novellsamlingen blev jag uppmärksammad på  hos Textappeal. Jag tackar för det, för annars hade den inte blivit läst just nu i alla fall.

Jag avslutar med ett exempel på Atwoods humor, hämtat från s 121, och novellen Monopol:

... och sedan låg de och darrade under Tigs duntäcke mellan Tigs trådslitna lakan, tätt omslingrade i en desperat omfamning som påminde Nell om hennes viktorianska romanförfattares beskrivningar av drunknande. Folk drunknande en hel del i den sortens romaner, särskilt om de hade haft utomäktenskapligt sex. 

Ett skepp av hemkomst och stillhet*

Jag läser Kristian Lundbergs diktsamling Pitbullterrier. Jag förstår inte vad titeln har att göra med dikterna. Titlar på diktsamlingar är enligt mig antingen Nyckeln till förståelse, eller en världslig sak. Den här gången chansar jag på det senare.

Det är en underlig metadikt, det här. Första halvan av boken består av diskussioner kring hur en dikt ska skrivas, hur den ska inledas, avslutas, vilka delar den inte kan bestå av. Här finns referenser till samtidshändelser, till världspolitik, till sexköpare i Thailand. Till ett äktenskap på upphällningen? Till föräldrar som blir gamla? Till det där barnet som jag tror dog förut. Det är dikter som skrivs runt ämnet, som om Lundberg undviker att berätta om det han tänkt. Ja, det känns mer som ett undvikande, än skrivkramp, faktiskt (lite grann påminner det mig om Lundells bok Tårpilen, som ju är en bok om att skriva en annan bok). Lundbergs dikter handlar om hur det är att skriva dikter om det ofattbara. Metakommentarer: för varje rad jag skriver om honom så blir han allt mer osynlig, frånvarande (s 32), Jag hade tänkt att dikten som jag skriver skulle påbörjas med en reflektion om hur värdet av en människa ständigt befinner sig i en förhandlingssituation (s 25).

En av de kortare stroferna lyder så här:

Det enklaste är att påbörja dikten

med ett konstaterande, gärna ett som det 

direkt går att acceptera, som dagens datum,

vädret – färgen på himlen över industriområdet

för att därefter förskjuta perspektivet en smula – 

så att det nu i fönstret på tredje våningen plötsligt

finns en kropp, ett ansikte som vänder sig bort

in mot rummet igen – och jag ser att det är du

Du är fruktad 

(s 49)

Jag läste tidigare i höst Om natten blir handen ett skepp av ljus av Lundberg. Vad den egentligen handlar om begriper jag inte heller. Men som jag tolkar det finns det där en son som är sjuk, en obotlig sjukdom, där föräldrar och omgivning slängs mellan hopp och skärande förtvivlan, medan barnet bleknar alltmer. Texter om hur man uthärdar att vänta på det outhärdliga.

Jag tolkar Pitbullterrier utifrån det där. Jag tänker mig att det ständiga återvändandet till månaden april, och orden om barnet, pojken, handlar om samma sorg, samma döda barn. Och den 12 april 2004, ett datum som nämns om och om igen. Vad som nu hände då? Men strax efter påsken måste det ha varit, och inflätat i texten är Kristus död och uppståndelse. Som ett hopp? Som en iskall förbannelse för den som inte kan tro? Jag tycker om att inte veta, att förstå de här dikterna på mitt sätt, och att se vilken historia de berättar för mig.

Det är svårt att hitta korta textstycken som själva utgör en helhet. Det här kanske, det fastnar jag för, den får avsluta:

Du tänker på att förlora precis så mycket

som en människa kan bära innan hon ger upp

(s 27) 

*Rubriken på inlägget är hämtad från s 67 i diktsamlingen Om natten blir handen ett skepp av ljus.

Snowflake läste, och fick mig att släpa hem de två diktsamlingarna av Lundberg som mitt lilla bibliotek hade att erbjuda. 

Nothing ever becomes real till it is experienced

Jag tycker inte om att bryta mina löften så därför brukar jag låta bli att lova saker. Nyårslöften är särskilt högtidliga tycker jag, så jag har varit väldigt sparsmakad med dem genom åren. De få jag gett i mitt liv har mest gått ut på att jag ska sluta ljuga eller undvika andra brott mot de tio budorden (ni vet, som att inte dräpa och inte ha begärelse till min nästas hustru och sånt där).

Men aldrig har jag haft ett mer katastrofalt år än den gången då jag lovade mig själv att tala sanning. Det löftet kommer jag aldrig ge så där kategoriskt igen. Nej, nuförtiden låtsas jag nästan dagligen att jag har läst böcker som jag inte har läst, och att folk är jättesnygga i håret.

Men inför 2010 ska jag berätta en sak för er, och lova en annan:

Jag har läst allt John Keats har skrivit och under kommande år ska jag läsa om alltihop.

Och så vill jag avsluta med en förutsägelse: En massa människor i din närhet som du trodde var helt prosaiska kommer under 2010 att påstå att Keats alltid har varit deras favoritpoet. Den du minst väntar  kommer börja med detta redan på juldagen 2009.

Och vet du vad som är allra mest förvånande? Jo, att du kanske kommer vara en av dem!

Mer kärlek än passion

Lilla O undrar över våra kärleksdiksfavoriter. Jag kommer säkert komma på sjutton och en halv andra diktfragment när jag publicerat det här inlägget, men det spelar ingen roll. Det här förslaget är värt att läsas i alla fall. Carpe diem, ungefär 100 år gammalt:

Tag mig - håll mig - smek mig sakta 

famna mig varligt en liten stund 

Gråt ett grand för så trista fakta 

Se mig med ömhet sova en blund 

Gå ej ifrån mig - du vill ju stanna 

Stanna tills själv jag måste gå 

Lägg din älskade hand på min panna 

Än en liten stund är vi två.

Jag utelämnar andra halvan av dikten där döden och eländet blir uppenbart. Harriet Löwenhjelm som skrev dog ju nämligen i tbc 1918, endast 31 år gammal. Hela dikten finns bland annat att läsa här. Eller säkert i en diktantologi nära dig.

(Ja, okej, jag hade inte tänkt fördjupa mig i det där att det är en dikt skriven av någon som väntar på att dö, men nu när jag läser och läser om dikten flera gånger så kan jag inte annat än att kommentera ett par rader:  Stanna tills själv jag måste gå och Än en liten stund är vi två. Det låter så banalt, som ett flicktidningsrim, där en tonåring ber sin finniga förälskelse att dröja lite längre innan han rivstartar moppen och kör hem utan hjälm till mammas köttbullar. Men här är det ett dödssjukt författarjag som ber någon älska henne fram tills dess att hon drar sitt sista andetag. Och det kommer inte dröja länge. Fortfarande finns två personer i rummet, men alldeles strax, när man inte är beredd, och utan att kunna förhindra det, kommer det bara vara en person kvar. Än en liten stund är vi två har skrivits med insikten att författarjaget alldeles strax kommer försvinna. Kommer sluta finnas till. Passa på att älska medan du kan. Rätt vad det är försvinner den du älskar. Eller du själv.)

Från telefonåldern

Jag har samlat många pärlor och favoriter i min citatbok genom åren. Här är en från tiden innan man satt och väntade att bli pokad på Facebook.

Nej jag ska inte ska inte ska inte

svara i telefon

Jag vet att det inte är du

När jag ändå svarar

är det lik förbannat

inte du

Karin Lentz

En anspråkslös favorit

I bokhyllan närmast vårt badrum finns lyriken samlad. Det passar bra att bläddra i en diktsamling medan jag borstar tänderna, och inte har nån särskilt fängslande annan bok på gång. Det som oftast får följa med in i badrummet är en samlingsvolym med Eeva Kilpis dikter. Jag tycker om mycket som hon skriver, men min favorit är och förblir den som från början fick mig att köpa den här boken. Ni har säkert hört den, men visst är den värd att läsas igen och igen?

Säg till om jag stör,

sa han när han steg in,

så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,

svarade jag,

du rubbar hela min existens.

Välkommen.

Eeva Kilpi

Och vilka böcker hade ni tänkt att läsa då?

Det här med översättningar, och den snobbiga inställningen att det alltid är bättre att läsa på originalspråk, det kommer ju upp ganska ofta. Häromveckan på  Deckarhuset.

Men vad man säger när man bara vill läsa på originalspråk är att man (om man är svensk) bara vill läsa böcker skrivna på svenska och engelska. Om man har tur läser man också något sånär flytande ett av språken franska, tyska eller spanska. De flesta inte ens detta. Är man riktigt lycklig behärskar man turkiska eller arabiska dessutom. Men ändå återstår så många språk vars litteratur man utesluter med  inställningen att översättning per definition är sämre.

Missförstå mig inte. Jag tycker också att det är trevligt att läsa exempelvis Auster eller Austen på engelska. Salinger i original är helt fantastisk. Men Klas Östergrens översättning av Räddaren i nöden är också underbar. Han lyckas hitta precis rätt ord för att överföra Salingers stämningar till mitt språk, så att jag kan ta till mig boken på ett annat sätt. Och nog hade jag utan större problem kunnat ta mig igenom Cora Sandels Alberteböcker, men när nu Gunbritt Sundström gjort så underbara översättningar, då kan man fråga sig varför jag inte ska utnyttja det? Dikter läser jag gärna i original (när jag nu läser dikter) på de språk jag behärskar något sånär, men gärna med en svensk översättning bredvid.

Att läsa böcker på originalspråk kan vara ett bra sätt att träna sig i till exempel tyska. Om man behärskar tyskan tillräckligt bra kan det också vara så att man får mer behållning av att läsa boken på tyska. Men vad är det för löjlig inställning att välja bort en stor del av världslitteraturen bara på grund av att man inte vill läsa översättningar? Vilka böcker är det man inte vill läsa? Brott och straff? Pesten? På spaning efter den tid som flytt? Främligen? Snö? Blecktrumman? Vad bra. Det som blir över är engelska dussindeckare och chick-litt, där översättningen helt ärligt knappt gör till eller från.

Bilden ovan är klickbar, och visar  text och originalillustration till William Blakes dikt:

Tyger, tyger burning bright

in the forest of the night.

What immortal hand or eye

could frame thy fearful symmetry.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Kontakt skrev en kommentar till inlägget på sin blogg:

http://ninaninaninanna.wordpress.com/2009/05/28/att-lasa-pa-originalspraket-ar-inte-alltid-battre/

Hjalmar, Hjalmar & Hjalmar

Jag är nog inte ensam om att tänka på Hjalmar Gullberg vid den här tiden på året. Just ikväll är en sådan kväll "i syrenernas tid och gullregnens månad". Raden kommer från diktsamlingen Kärlek i tjugonde århundradet, som jag läste många gånger som tonåring. Jag tycker fortfarande mycket om många av dikterna i samlingen, men identifieringen är inte lika klockren som när jag var 17 år, och tyckte att dessa rader på pricken beskrev mitt liv:

Kanske förunnas mig hälsa och frid.

Kanske jag bringas på fall.

Tro bara inte jag lever min tid

navelbeskådande kall.

Diktare är jag: allt hände mig förr.

Ångest har kramat min själ.

Visar sig döden en gång i min dörr,

känner jag honom så väl.

(ur Fråga mig ej)

Idag läser jag mindre gärna just de rimmade dikterna, men tycker om poesin i exempelvis Dödsmask och lustgård. Men man har störst behållning av Gullbergs dikter om man samtidigt kan sin (grekiska) mytologi, och är allmänt bevandrad i litteratur och religionshistorien. Anspelningarna är många och inte alltid så självklara, och jag är övertygad om att jag missar hälften. Men jag tycker om att då och då söka mig vidare från dikterna, och forska vidare till exempel om vad Una Whan var eller är.  Ibland känns det mer spännande än den moderna(re) poesins lek med ord.

---

En annan bok som hör våren till är Flickan i frack av en annan Hjalmar med Bergman i efternamn. Boken är från 1925 och handlar om Katja Kock (flickan som kanske kunde "utan skada ha ägnad en halvtimme mer åt sitt yttre och en halvtimme mindre åt sitt inre") som tar studenten, och i stället lånar brorsans frack. Den snobbige brorsan heter Curry, och  presenteras i en bisats 10 rader in i boken med kommentaren "är ute och drar med Eva Biörck". Åh, jag är så svag för sådana där inpass! Den här stilen tilltalar mig. Läs detta från sidan ett:

Flickan passar på, då hennes bror är ute och drar med Eva Biörck, går helt lugnt in i hans rum, tar ur klädskåpet fram hans nysydda studentfrack, ur byrålådan frackskjorta med tillbehör, återvänder - nu dock på tåspetsarna – med bytet till sitt eget rum. För att icke såra den unga damens känslor, hoppar jag över själva omklädningen, blundar med båda ögonen och slår upp dem först då jag kan tänka mig att hon skulle vilja ropa: Titta!

Varför nu Katja klär sig i frack, det ägnas åtskilliga sidor att reda ut. Lite har det att göra med en ung man vid namn Ludwig. De kanske älskade varandra, "ty de flirtade aldrig". Katja bor förstås i Wadköping (Bergmans namn på Örebro), och det är klart att boken innehåller en slags småstadssatir, säkert mycket träffande för 1920-talets läsare. Själv småskrattar jag åt luriga formuleringar och ordvändningar mest hela tiden. Är man svag för sådant här så är Bergman sannerligen en mästare! Den här boken är kort (knappt ett hundratal sidor), och finns säkert i något slitet exemplar på ett antikvariat nära dig. (Själv har jag lagt beslag på min mammas fullklottrade skolupplaga från 1961). Det går annars nästan lika bra att läsa Markurells i Wadköping.

---

Och det associativa steget från två klassiska Hjalmar till den tredje är inte så långt. Hjalmar Söderberg med Doktor Glas och Den allvarsamma leken, bland annat. Och alla hans  historietter. Pälsen, exempelvis. Men för sommartiden lämpar sig väl ändå Den allvarsamma leken bäst.

Den kom ut första gången 1912, men Söderbergs stil är så märkvärdigt modern. Visst är några uttryckssätt ålderdomliga, och visst är samhället förändrat, både vad gäller konvenans och förväntningar, men känslorna, drömmarna och obeslutsamheten är densamma idag. Mitt i boken ungefär tänker huvudpersonen Arvid Stjärnblom på att skilja sig från sin hustru Dagmar. Han vill och kan inte riktigt ta sig för att ta tag i saken, utan sitter i stället och dagdrömmer och önskar att hustrun ska förälska sig i någon annan och själv föreslå skilsmässa. För Arvid är alltså själv förälskad. Igen eller fortfarande, sedan 10 år eller så. I Lydia Stille (hon som fått en egen bok av Gun-Britt Sundström, som jag skriver om här.) Hela Söderbergs bok är en gummibandshistoria om hur Arvid och Lydia möts och skils, älskar varandra och älskar andra. Sårar och förlåter. Men inte glömmer. De får varandra förstås aldrig. Det är därför man minns boken, och därför den ännu slår an en sträng hos alla som minns en ungdomskärlek som det aldrig blev något med, men som alltid ruckar lite på ens världsbild om man råkar springa på honom. Som det är för Arvid i slutkapitlet:

Han stod och köpte biljett vid biljettluckan. Då han hade fått den och vände sig om, stod Lydia där. Det föreföll honom i hastigheten som om hon var resklädd. Och under någon miljondel av en sekund flög den vansinniga tanken genom hans hjärna, att hon ville följa med honom – nu och alltid.

Att det nästan är 100 år sedan Hjalmar Söderberg skrev Den allvarsamma leken är svårt att tro. Bergmans yngre, men kåserande ironier känns betydligt mer otympliga i jämförelse, och även om jag på många sätt föredrar Bergman, är Söderbergs prosa så lekande lätt att man utan att märka det dras in i berättelsen. Det är sannerligen inte en klassiker som man behöver kämpa sig igenom.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.