När jag tänker på indianer

Under senvåren satt jag uppe sent om kvällarna och såg på Macahans på Youtube. De (10) första avsnitten av västernserien från 70-talet finns utlagda där, uppstyckade i 10-minuters bitar. Kanske var det den där nyheten att James Arness (som nog några av er, liksom jag, kommer ihåg som Zeb Macahan) hade avlidit som fick mig att klicka runt på youtube – och bli fast i serien på nytt. För mig var det repriseringarna i mitten av 1980-talet som satte oförglömliga spår.

Serien (som egentligen inte alls heter "Machans", utan How the west was won) utspelar sig på 1860-talet och skildrar familjen Macahan, som bryter upp från sin relativt trygga och bekväma tillvaro i Virginia, därför att man inte vill att sönerna (Luke och Josh) ska behöva delta i det amerikanska inbördeskriget (ni vet, nordstater, sydstater, slaveriet, Gettysburg...). Familjen ämnar sig ända till Oregon, och guide på vägen blir farbror Zeb Macahan, som under många år vistats i västern, är vän med indianerna (han har till och med haft en indianhustru och -barn som dessvärre är döda), och som brukar arbeta för amerikanska armén. Men nästan allt går fel för familjen. De ger sig av för sent på året, inbördeskriget startar, och pappan i familjen rider därför tillbaka för att övertala farmor och farfar att följa med västerut. Men fadern blir tvångsrekryterad till armén, och framåt våren ger sig äldste sonen Luke iväg för att ta reda på vad som hänt. Han tvingas också in i armén, deserterar, kommer ovetandes över en stulen häst, och sårar en sheriff när han vill undvika att bli lynchad för häststöld. Och sen är Luke en jagad man större delen av serien. (Det betyder alltså att det i 25 avsnitt så fort allting verkar ordna sig (eller oftast vid en flod) dyker upp nya prisjägare som vill skjuta honom, eftersom han är både desertör och har skjutit en sheriff.)

Den lilla familjen Macahan, som nu består av mamma Kate, och syskonen Josh (ständigt i skuggan av snygge och modige storebror Luke), vackra Laura (som vill göra sig vacker och åka till Chicago, men i stället blir förälskad i en mormonpastor med två fruar) och Jessie (yngst, plikttrogen och den som jag mest identifierade mig med när jag som 12-åring följde serien) får mestadels klara sig själva på den lilla farmen. Till exempel när elaka indianer vill att mamma Kate gifter om sig med en indian.

Det är ett av få tillfällen då indianerna inte skildras positivt i den här serien. Zeb Macahan står alltid på indianernas sida (förutsatt att de inte är lata och dumma). De där tysta, rättrådiga indianerna. De som står vid sitt ord, men ständigt sviks av den vite mannen. De som hotas med svält därför att de vita männen skjuter buffalo som lustjakt. De som drivs från jaktområden, de som slaktas för en bagatell. Att Zeb Macahan strider för indianernas rätt bidrar till sympatierna för familjen Macahan (liksom det faktum att Luke Macahan givetvis är emot slaveriet).

Och jag kommer att tänka på hur sällan man hör något om indianer nuförtiden. Dog hela indianvågen ut med Kevin Costners Dansar med vargar? Jag hittar en webbsida (av Staffan Jansson) som listat indianböcker i Sverige. Den stöder min misstanke; det är ont om indianböcker från 90-talet och 00-talet.

Jag tycker jag läste mycket indianböcker när jag var liten. Helmer Linderholms böcker om pojken Amisko (en svensk pojke) som adopterats och vuxit upp bland indianer i Nordamerika under 1800-talet läste jag flera gånger. Den första boken (av åtta) i serien hette Fredsstigens röda och utkom 1972. Linderholm skrev även en kortare serie om flickan Madelon, som utvandrade från Flandern till Amerika. En spännande trilogi där jag just nu mest minns palissaderna som omgav bosättningen, och hur Madelons mor uppmanades att föda sitt barn stående.

Andra indianböcker som omgav mig i barndomen var min pappas pojkböcker. Västernböcker som förklarar den generationens förkärlek för Clint Eastwood. (Här skulle det egentligen vara en bild på pappas gamla indianböcker, men de packade jag visst in så ordentligt i en låda längst in i skåpet förra sommarn att ni får försöka föreställa er dem i stället: pojkar – kobojsare alltså – på bruna hästar som kastar en lasso rakt mot läsaren, och i bakgrunden, på en höjd, anas tre indianer i full krigsmundering.)

Stig Ericson var en annan barnboksförfattare som skrev om indianer och Vilda västern, till exempel i böckerna om Jenny från Bluewater som jag läste i början av 80-talet. Också Jenny var svenskättling, utvandrad till Amerikat (om jag inte minns fel så är hon i boken till och med brorsdotter eller liknande till den svenska världskända sångfågeln Jenny Lind, som hon också uppkallats efter). Stig Ericson skrev också om Dan Henry (och jag tror att jag läst någon av de böckerna). Som vuxen läste jag senare Lars Widdings böcker om svenska immigranter (de inleds med Lycksökarna och fortsätter med Guldfebers folk och Elden och askan), och tycker så här efteråt att det finns en del likheter mellan Widdings och Ericsons sätt att skildra frågan – en hel del äventyr med allvar i botten.

Indianer – fast inte så särskilt positivt skildrade – finns ju även i Laura Ingalls Wilders skildringar om alla de små husen, i skogen, på prärien, vid åar, sjöar och städer. Här är familjen (och särskilt Lauras mamma Caroline) rädda för indianerna. Familjen Ingalls tvingas också lämna det lilla hus de byggt på prärien, när det visat sig att regeringen beslutat låta den delen av landet ingå i indianernas bosättningar (det här är ju förstås positivt för indianerna, men man anar hopplösheten när Laura och hennes familj packar ihop sitt bohag och flyttar från den mark som de börjat odla upp). Samtidigt fascineras Laura av indianpärlor som de hittar i sanden, och när indianerna rider förbi deras hus önskar hon att de kunde behålla ett av de vackra indianbarnen.

Men under de senaste åren är det inte många indianböcker som jag läst. Ett undantag är Sherman Alexies bok Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian – en bok som skildrar svårigheten i att leva i ett indianreservat idag. Ska man vara indian (vad det nu är och vad det nu innebär) eller ska man lämna sitt ursprung och leva som om man vore del av det omgivande samhället? Det här svåra valet skildras i boken (som på baksidan beskrivs som "hysteriskt rolig", vilket jag inte håller med om på någon punkt). Det är däremot en drastisk och absurd historia som skulle kunna kallas galghumoristisk. Snowflake är mer förtjust i den här boken än jag (men jag vill inte påstå att den är dålig).

Jag funderar på om jag saknar indianerna nuförtiden. För det jag längtar efter, det är den upplevelse som jag hade när jag var barn. Således en nostalgisk bild av den ädle vilden, skildrad genom den vite mannens penna.

Jag kommer fram till att jag alltså längtar efter västerländsk kulturromantik.

Det känns lite unket.

Kanske finns det inget "sant" sätt att skildra mötet mellan vita och indianer. Kanske är min barndoms indianäventyr inte mer oäkta än något som skulle kunna skrivas idag. Men den där tanken skaver i mig. Hur mycket jag än längtar efter att dras in i en historia med storögd förundran inför indianernas liv och visdom, så tvivlar jag på att jag är förmögen att läsa indianböcker med naiva ögon mer. Går det att uppslukas av uppdaterade, politiskt korrekta indianböcker?

Och var finns de moderna indianböckerna inom (populär)kulturen. Kommer de rida in på sina fläckiga hästar och erövra en marknad mättad på vampyrer och varulvar? Hur ser 2000-talets indianäventyr ut?

Alptoppens rödaste ros

Jag har nog skrivit det förut, och jag kommer skriva det igen: Det är fantastiskt spännande att återupptäcka sina egna barndomsböcker tillsammans med sitt barn. Böcker som känns stereotypa och patetiska inför min vuxna blick, kan ändå glimra till i återskenet från mitt dotters ögon. Vad gäller andra böcker så inser jag ibland först nu författaren storhet – förmågan att tilltala ett barn och en vuxen på samma gång!

Den bok (eller rättare sagt de böcker) vi läser just nu är fyra små pixistora delar av en småbarnsanpassad version av Johanna Spyris klassiska bok om den föräldralösa Heidi, som växer upp hos sin farfar på en fäbod i Alperna.

Böckerna är rikt illustrerade och är förvånansvärt välskrivna, om än förkortade. Det sista märks tydligast i slutet av sista boken, där logiken haltar märkbart. Men annars ryser jag mest nostalgiskt när jag läser om hur den lilla flickan som lever fri och lycklig hos sin farfar på fäboden hämtas av sin moster Dete för att resa till Frankfurt och bli sällskapsflicka till den rullstolsburna Clara. Det är fart och fläkt runt Heidi, som snart ser till att det stränga hushållet bland annat begåvas med kattungar. Heidi träffar även Claras farmor, som lovar Heidi en vacker bok om hon lär sig läsa, vilket hon – eftersom det är den slags bok – omgående lär sig.

Men lilla Heidi har sådan hemlängtan att hon går i sömnen varenda natt. En vänlig doktor inser att det är bäst att hon får komma hem till farfar (med väskan full av småfranska!). Sommaren därpå kommer dock Clara för att hälsa på henne. Det gör Heidis vän, herdepojken Peter, så svartsjuk att han knuffar ner Claras rullstol för berget. Men eftersom det här är en bok full av gudsförtröstan och förlåtelse så ordnar sig allt till det bästa.

Heidi är en bok i samma genre som till exempel Barnen från Frostmofjället (och jag skulle bli mycket förvånad om hon inte är en anmoder till Kulla-Gulla; notera parallellen med Kulla-Gulla-böckernas onda Regina som rullade fram i sin rullstol och störtades utför en ravin). Och det är Rännstensungevarning när den förlamade Clara visar sig kunna gå på darrande ben, när Peter knuffat rullstolen utför stupet. Men det spelar ingen roll. Ibland behöver man läsa en bok från 1880-talet i vetskapen att man delar upplevelsen med generationer av flickor.

Jag läste om mina fyra Heidiböcker många gånger som barn. Och lite senare lånade jag boken på biblioteket och läste den i sin helhet. Och ännu senare antikvariatsfyndade jag den. Gör det du också, om du skulle råka komma över den.

 

Från Allosaurus till Ödla

Jag är så gammal att det inte fanns dinosaurier när jag var liten. Jag kan faktiskt inte minnas en enda ödleplastfigur och jag är säker på att jag var tonåring första gånger jag hörde talas om Fred Flinta.

Sen hände nånting, och dinosaurierna återuppstod.

Ungarna nuförtiden är mer bekanta med triceratopsen och stegosaurusen än med myran och näbbmusen. Den logiska följden av detta är att skriva en bok som heter Dino-ABC och det har Sarah Sheppard gjort. I den stenhårda ABC-bokskonkurrensen lyckas denna bok med att både vara riktigt bra och att innehålla hela alfabetet, inklusive bokstaven W (som en del i vår familj tycker är viktig) och bokstaven X (som en del andra familjemedlemmar anser vara oumbärlig).

Den stora fördelen med ett Dino-ABC är att man inte behöver använda några quislingar för att illustrera  de mest omöjliga bokstäver (man kan använda flygreptilen quetzalcoatlus i stället). Den stora nackdelen är att man som förälder inte kan uttala alla namnen (vilket förresten gäller de flesta dinosaurieböcker. Som förälder skulle jag gärna vilja veta hur man ska uttala Xenotarsosaurus. Som barn vill man gärna att det finns en viss konsekvens i hur dinosaurienamnen uttalas.)

Bokens upplägg är att presentera en dinosaurie per bokstav, tillsammans med en illustration och en kort, riktigt rolig faktatext. Alla fyraåringar i mitt hushåll tycker därtill att det är ett hysteriskt roligt grepp att låta alla dinosaurier kommunicera med små pratbubblor. Under vissa bokstäver har man även lagt in andra djur eller annan information. Under L kan man till exempel läsa om Liopleurodon som är en havsreptil och alltså inte en dinosaurie. Under N finns ett roligt uppslag om hur dinosaurierna får sina namn. (Dinosaurien Irritator fick till exempel sitt namn för att det var så irriterande jobbigt att sätta ihop skelettet. Och Harry Potter-böckerna hyllas genom namnet Dracorex hogwartsia.)

Roligt och informativt är också uppslaget om de olika tidsperioderna då dinosaurierna levde: jura, krita och trias, där bilderna av dinosaurierna från de olika perioderna är inritade tillsammans. Men de hade gärna fått ha små namnlappar som minnesstöd på denna bild också.

En annan nackdel med boken är att det inte alltid är helt självklart vad alla dinosaurier heter. På bilden av Xenotarsosaurus ovan kan ni se hur den tänker på två mumsiga byten (som inte finns med någon annanstans i boken). Både förälder och fyraåring vill så klart veta mer om just dessa två. En annan sak som kunde förklaras bättre är beteckningar som "köttgänget", "tuppkamsgänget" och andra grupper som nästan alla bokens dinosaurier inordnas i. 

Men om du är en underlig person som bara planerar att köpa en ABC-bok och en dinosauriebok i år så tycker jag att du ska slå till på den här. Inte minst för att den är så uppdaterad att den har med dinosaurier som hittades så sent som förra året. Och att den faktiskt lyckas med att inte frossa i T-rex sida upp och sida ner. Som bonus klappar ditt föräldrahjärta stolt där ditt ättelägg stavar till 'pachycephalosaurus' utan att staka sig. Även om ingen av er är helt säkra på hur djuret ska uttalas. 

Så bra att det är ointressant

Jag läser dagens understreckare som analyserar Pija Lindenbaums normbrytande författarskap. Lindenbaum debuterade med bilderboken Else-Marie och småpapporna, om flickan som har sju småpappor och en stor mamma. Hon har skrivit om Kenta som vill leka med barbisar, om homosexuella män i Lill-Zlatan (snacka om känga till heteronormativiteten i fotbollsvärlden), och inte minst hittat på Gittan – flickan som på ytan verkar vara en av de där tysta tjejerna som lever sitt liv i stillhet, men som dansar med gråvargar, skaffar sig älgbrorsor eller leker med fårskallar så fort ingen ser. Gittan-böckerna har fått mig att förstå att många i min närhet kanske tänker, fast jag inte tycker att det verkar så. Det är en nyttig lärdom för nån som jag.

Det jag framför allt gillar med Lindenbaum (och som den här understreckaren av Åsa Warnqvist sätter ord på) är hennes sätt att normalisera det som går utanför normen. Det är väl inget konstigt med killar som vill ha prinsessklänning. Eller mammor som vill ha sju karlar i badet. Eller får som äter plåster. Just frånvaron av problematisering är vad som gör henne spännande. Hon får mig att upptäcka att en hel del av de problem jag ser uppenbarligen bara finns i mitt huvuden, och jag borde låta dem stanna där, och inte projicera dem på folk som inte upplever det som problem.

Förresten känns det väldigt förutsägbart att använda ordet "normbrytande" (som jag gör ovan) i kombination med Lindenbaums författarskap. Så förutsägbar skulle hon aldrig vara.

Understreckaren funkar fint att kombinera med en (om)lyssning till hennes Sommarprogram. Och bilderböckerna brukar dyka upp i reabackar på Willys. Det är nästan en förolämpning tycker jag; dubbla priset borde man betala, eftersom det är en så fin läsupplevelse för både föräldrar och barn.

Du ska få min gamla docka när jag dör

I helgen träffade jag en av mina äldsta och käraste vänner. Nora heter hon, Nora Hed. När vi möttes första gången var hon ungefär 15 år, och jag gick på mellanstadiet. Sen dess har det blivit många möten, men jag insåg lite generat att det nog var minst ett par år sen vi sågs senast. Sen jag började bokblogga har det ibland blivit så att jag valt att läsa nya böcker, eller kommentera bokbloggar, i stället för att umgås med gamla vänner som Nora. Men vi har en slags tidlös vänskap, Nora och jag – varje gång vi ses är det som om det var igår.

Och när vi väl träffas drar besöket lätt ut på tiden – det blir oftast långt in på småtimmarna innan vi hunnit avhandla allt som hänt sen sist. Noras nya lägenhet till exempel. En fantastisk sådan, från början av 1900-talet: runda rum, djupa skåp, trägolv! Åh, jag älskar knarrande trägolv – jag har precis som Nora haft det i alla lägenheter sen jag var 20 år!

Nora berättar om några fynd de gjorde när de skulle renovera hennes lägenhet. Bakom de gamla tapeterna fanns igensatta gamla skåp, fulla av spännade saker från början av 1900-talet. En vacker liten klocka, till exempel. Ibland går den baklänges. Jag berättar för Nora att jag också haft en sån klocka en gång. Det var en gammal kasserad köksklocka, som jag hade i mitt flickrum, och – tro det eller ej – men efter några månader började den gå baklänges. Den hängde kvar (och gick baklänges) ända tills jag flyttade hemifrån. Men det betydde – så vitt jag vet – inte att jag fick besök av någon som bott i mitt rum för länge sedan. Det hände emellertid Nora!

Hon blev inte ett dugg rädd, konstigt nog. Det skulle nog jag ha blivit för jag får rysningar bara hon berättar om det. Det brukar ske när Nora är ensam hemma. Den gamla klockan börjar gå baklänges, och hon hör steg ute i våningen. De stannar vid hennes tröskel, men hon kan inte se någon där, känner bara en intensiv spänning under några minuter. Sedan försvinner vem det nu är.

Så småningom har Nora förstått att det måste vara någon som vill henne något. Hon blev mer eller mindre tvungen att ta reda på vad det var, men hon visste inte hur hon skulle börja. Och sen hände det där med dockan!  Det började med att Dag fick ett telefonsamtal. Ja, Dag, det är Noras fosterbror, eller vad man ska kalla honom. Han är rätt snygg, jämngammal med Nora, dansar balett och är lite filosofiskt lagd så där i allmänhet. Noras familjesituation är lite komplicerad, faktiskt. Hon bor alltså hos Dag och hans föräldrar, Anders och Karin, därför att hennes egen mamma och pappa dog i en bilolycka när hon var liten. Nora trivs, säger hon, men ibland kan hon inte hjälpa att hon känner sig utanför. Framför allt känner hon sig inte självklar, och hon bär på en inneboende rädsla som hon knappt vågar yppa: att hon ska bli utbytt. Kanske när Dag träffar en tjej en dag. Då kommer Karin och Anders att tycka mycket mer om flickvännen, och Nora få höra till på nåder. Och Dag är ju dessvärre inte helt ointresserad av tjejer. Nu har han till exempel träffat en flicka som heter Tetti, men det smyger han med. Såväl Nora, som Anders och Karin har fått veta det på omvägar bara.

Noras känsla av att inte vara självklar och att vara utbytbar är ju emellertid omöjlig att resonera förnuftigt med. Jag har försökt få Nora på andra tankar många gånger. Bland annat har jag förklarat att jag också kände så där i tonåren. Ingen förstod mig, tyckte jag. Och just det där att få höra till – vemsomhelst, vadsomhelst – var så oerhört viktigt. Vad skulle hända om det inte fanns en plats för mig nånstans? Men även om jag kunde känna igen mig i Noras funderingar, så tyckte Nora att mina argument vägde lätta. Jag är ju uppvuxen i en sån där typisk kärnfamilj, så vad kan jag veta om att vara föräldralös, och om det utanförskap som det medför.

Men nu var det ju det där med dockan jag skulle skriva om. Dag svarade alltså i telefon en dag när en okänd gammal tant ringde. Hon sa att eftersom Nora skulle till Stockholm i veckan så kunde hon passa på att gå till en affär i Gamla stan och fråga efter Agnes Cecilia. Det var minst sagt ett konstigt samtal, tyckte Dag. Nora hade inga planer alls på att åka till Stockholm! Men hur det var fick både Dag och Nora oväntat tillfälle att följa med på en skolresa just till Stockholm några dagar senare. Nora tvekar inför allt sånt där övernaturligt, och ville inte alls följa den gamla kvinnans uppmaning. Dag är mer öppen för det oförklarliga, och travade iväg till dockbutiken i Gamla stan och kom ut med ett paket med en docka till Nora. Som ni ser på bilden här ovan, så var det inte vilken docka som helst, utan en gammal docka. Med riktigt hår och ett särpräglat utseende. Runt hennes hals hängde en halskedja med ett litet porträtt som liknade dockan. Det verkade som att dockan och porträttet föreställde samma flicka. Någon som hette Cecilia, enligt texten på baksidan av porträttet. Varför det skulle frågas efter "Agnes Cecilia" i dockaffären var dock mer oklart.

Sen berättade Nora den mest sällsamma historia. Om hur hon kom i kontakt med en gammal kvinna som hette Hulda, och som hade arbetat i huset där Nora bor nu. Hulda visste att berätta att just i Noras lägenhet hade det en gång i tiden bott en flicka som hette Cecilia. Och inte nog med det – dockan som Nora hade fått på ett så underligt sätt hade mycket riktigt varit Cecilias, och föreställde henne som 10-åring. Cecilia var ett oäkta barn till en kvinna som hette Agnes. Agnes gifte sig så småningom och Cecilia fick växa upp hos sin moster. Precis som Nora hade Cecilia alltså varit ett barn som inte bodde tillsammans med sina föräldrar. Hon kunde sannerligen inte känna sig självklar! Nora kände både ilska och ömhet inför detta faktum och hennes ögon flammar när hon berättar om vad hon fått reda på om Cecilia. I lägenheten har Nora till exempel hittat små efterlämnade papperremsor, där Cecilia under flera år förde anteckningar om alla de dagar då någon "tog hand om henne". Ofta var det Hulda. Ibland andra kvinnor som fick rycka in, därför att ingen annan kunde ta hand om lilla Cecilia.

Nu har Nora börjat förstå att det är Cecilia som ibland spökar för henne, som kommer gående och osynlig stannar i dörröppningen. Men hon förstår fortfarande inte vad det är Cecilia försöker säga. Men av Hulda har hon fått veta att Cecilia dog där i lägenheten. 1923 var det och Cecilia var bara 17 år.

Nu kan jag knappt bärga mig innan vi kommer ses nästa gång, Nora och jag. Snart ska hon hälsa på gamla Hulda igen, och hon hoppas att hon då ska förstå mer av Cecilias öde. Nora har lovat att ringa mig och berätta så fort hon har nyheter. (Och jag hoppas att jag då ska få komma och hälsa på hemma hos henne. Jag vill sååååå gärna se lägenheten, kanske till och med få höra de där stegen.)

Jag uppdaterar så snart jag vet mer.


Ibland har Nora hört musik i sin lägenhet också. Så här låter den. Vill ni se dockan som Nora fick, och en del av lägenheten där hon bor, så titta på den här här filmen (missa inte det! Missa inte, sa jag!). 


Jag och Nora har också en del gemensamma vänner. Helena träffade henne till exempel för inte alltför länge sen. Och Lyran har precis lärt känna henne! Jag tror de gillar henne lika mycket som jag. 

Bokryggar ska böjas i tid

Min dotter har nu sedan en tid figurerat som 4-åringen, i stället för 3-åring. Det väcker å ena sidan mycket nostalgi. Jag minns som igår den där eftermiddagen då jag anmälde henne till den första bokklubben. Och det är med en tår i ögat jag tänker tillbaka på den gången då hon pekade på en bit sytråd som fallit på golvet, observerade formen, och – alldeles korrekt – konstaterade: "Mamma, det är ett 'S'!"

Men medan såna där årsdagar passerar så gläds man även åt att hon blir större. Man föreställer sig den där framtiden då hon kommer ha tandställning och tonårshormoner och tillbringa alla eftermiddagar under täcket tillsammans med Sylvia Plath eller Deborah Spungen – ja, eller vad tonåringar nu identifierar sig med år 2021. Och man tänker på hur man kommer få hjälpa henne att breda ut boksidorna framför elementet när hon tappat tjocka tegelstensböcker som trillat ur botten på en sliten ryggsäck och hamnat i en vattenpöl på väg hem från skolan.

Det är således både med tillförsikt och inte utan stolthet som jag konstaterar att hon är på god väg att bli en äkta slalomläsare. På jakt efter en egen förlagd bok som jag trodde fanns nånstans i sovrummet (den visade sig senare ligga bakom en kudde i fåtöljen i biblioteket) så hittade jag ett gäng halvlästa böcker.

Först Edith Unnerstads underbara bok om Pip-Larssons Lilla O. Vi har hunnit till och med Klåfingersdagen vill jag minnas. Det fantastiska kapitlet om när Lilla O var ensam hemma och ringde i telefonen och lyckades få en man att komma hem till henne med två valpar att leka med har vi så klart läst tre gånger. I jämförelse med det verkar resten av boken rätt blek, så det är inte konstigt att den har blivit liggande. 

Karlsson på taket smyger igen är den där boken där det står i tidningen om att en flygande tunna har siktats i Vasastan. Rasande spännande är det visserligen, men boken konkurrerades ut av...
(Ni tror säkert att det charmiga halsbandet är ett loppisfynd, men det är tvärt om hemmagjort enligt egen design. Värdefull lästid som gick åt där, men jag har för mig att dotterns pappa läste högt för henne samtidigt som hon trädde pärlorna.)

... Emilböckerna! Mycket beroende på att vi hittade en osedd film om Emil och griseknoen, vilket föranledde att allt med Emil åkte upp på läslistan (herregud – kan någon förklara den där driften 4-åringar har att läsa böcker när de just sett filmen?). Nya hyss av Emil i Lönneberga innehåller till exempel berättelsen om stora tabberaset i Katthult. Varning för att läsa den på fastande mage – vi var i alla fall tvungna att gå upp och äta igen när vi läste den. (Och sen måste man som bekant borsta tänderna på nytt, eller läsa en bok om Karius och Baktus.)

Ja, fast nu har vi faktiskt läst ut boken på bilden. Ja, alltså Emil-boken. Anna Karenina (ett fynd från bokrean 1993) kan jag glädjas åt länge än. Kanske kommer dottern ärva den av mig så småningom. Kanske är det tillräckligt att hon börjar läsa där jag lämnat mitt bokmärke? Kanske kommer min dotterdotter att läsa ut boken innan hon dör 98 år gammal?

Det finns dock fler halvlästa böcker. Den första boken om Emil i Lönneberga, till exempel. Jag tror att hårbandet ligger på ett ställe där Emil sitter och täljer gubbar i snickarboden. Dottern tyckte det verkade vara tråkigt att sitta där inne så länge, så vi började läsa något annat. Typ Kalle Blomkvist – bokmärket består av själva bokryggen som lossnat. Vi kom inte så långt, för den är lite för avancerad för 4-åringar – dessutom var tydligen bilderna tråkiga; det hade jag aldrig tänkt på förut. Så över till boken Lillebror och Knatten (av Anne-Cath Vestly). En finurlig historia om en liten pojke som inte har några vänner, och i stället bli kompis med en gren som ser ut som en gubbe. Vi letade genast reda på en egen gren i trädgården och lekte med den en hel eftermiddag. När vi gick upp för att läsa på kvällen eldade sambon i kaminen, och sen dess var vår Knatten borta, och det väckte bara sorgliga minnen att fortsätta läsningen.

Det är möjligt att det finns några ytterligare halvlästa böckerna under kudden på bilden. Jag ska känna efter när jag går och lägger mig. Teskedsgumman borde till exempel ligga nånstans.

Innan drömmar blir till verklighet

Bod was thrilled. He imagined a future in which he could read everything, in which all stories could be opened and discovered.

s 40 i The Graveyard Book av Neil Gaiman

Fjärilen flyger i skymningen

Jag var en sådan där tonåring som tvekade rätt länge innan jag på allvar gick över till vuxenböckerna. Framför allt var jag rädd att missa att någon av mina favoritförfattare skulle ha kommit med någon ny bok. Fortfarande är det sällan jag blir så glad som när jag upptäcker riktigt riktigt bra böcker som passar för unga vuxna. Och äldre vuxna. Och att ge min mamma i mormorsdagspresent och så där. Som John Marsdens serie I morgon när kriget kom. Eller Suzanne Collins Hungerspelstrilogi.

Jag läser därför alltid lite extra uppmärksamt när jag hör berömmande ord om barn- och ungdomsböcker. Särskilt svårt är det att hitta mellanåldersböcker som jag verkligen uppskattar som vuxen. (Som barn läste jag och tyckte om de mest förskräckliga historier, men eftersom jag inte längre är barn och har gott om goda, men olästa böcker härhemma, så kostar jag på mig att vara kräsen.) När Martina på Ett hem utan böcker skrev om barnböcker häromsistens noterade jag hur som helst flera intressanta titlar. Den som fick komma hem till mig ganska omgående var boken Sorgfjäril av Ingelin Angerborn.

Boken handlar om 12-åriga Alice som flyttar med sin mamma, mammas nya man och 5-årige lillebror Emanuel (som har en utvecklingsstörning av något slag) till ett stort, gult gammalt kråkslott. Ganska snart får familjen reda på att huset kallas för Spanska slottet, och läsaren anar innan familjen gör det att det förstås har skett något hemskt och sorgligt i huset en gång i tiden. Alice längtar mycket efter Leo, sin bäste vän, som hon flyttat ifrån, och vill hålla kontakten med honom med mobil och internet, men mobilen dör och internet och den fasta telefonen krånglar ständigt.

Men fjärilar finns det gott om. Särskilt en som Alice (vid ett tillfälle då internet tillfälligtvis fungerade) identifierade som en sorgmantel. Och lillebror Emanuel verkar se saker som de andra i familjen inte ser. Mystiken tätnar, som det heter. Kanske byggs det upp lite väl långsamt, eller möjligen går det lite väl fort på slutet. Och kanske finns det lite för mycket som är förutsägbart för en vuxen läsare, som dessutom sett både det ena och andra på film, men det är fint gjort. Alice känns trovärdig för sin ålder, och jag tror det är många 11-åringar som kommer tycka mycket om den här boken. Och om du har nån sån 11-åring i närheten kan du passa på att läsa den själv nån kväll – men se till att du inte är ensam hemma, för det blir lite ruggigt mot slutet!

Det här är även en bok som blandar ny teknik med traditionella spökerier på ett mycket effektfullt sätt. Jag får lika kalla kårar längs ryggen när Alice webbkamerachattar med Leo som jag brukar få när jag läser om Nora (i Agnes Cecilia) som ser sin klocka gå baklänges, eller om när David (i Tordyveln flyger i skymningen) blir uppringd av den döda Julia som vill spela schack med honom.

Jag är särskilt glad över att jag tyckte om Sorgfjäril, eftersom jag blev så grundligt besviken på den förmenta spökhistorien Den osynliga (av Lise Indahl) härom året. Men jag kan inte förstå varför boken inte kunde få heta "Sorgmantel" i stället – en betydligt mer logisk titel. Och så tycker jag att författaren slarvar bort det där silverhjärtat med det ingraverade A:et. Det är som om man inte skulle fått veta vem dockan i Agnes Cecilia föreställer. Mystiken som tätnar ska ju skingras på slutet också.

Och jag gillar alltså Harry Potter på grund av himmelssängen han sover i

För några månader sedan inbjöd jag mina blogglösa läsare att ställa frågor till mig i ett kommentarsfält, och då frågade Jenny (hon utan blogg) mig om jag hade någon riktig favoritbok som barn – någon som var sönderläst och som lagt grunden för vidare läsning. Hon berättade själv om boken Familjen Tuff-tuff som hon minns från sin egen barndom.

Jag hade tänkt jag skulle svara på Jennys fråga innan jul, och funderade då på böcker som Kajsa Kavat och Jul i Bullerbyn – böcker som jag älskade som barn och fortfarande återvänder till med förtjusning. Men så här ett par månader efter jul när jag viker lite tid att blogga om barndomsböcker känns de här böckerna inte klockrena längre. Helt sönderlästa var inte mina exemplar, för övrigt.

Men så kom det sig att jag nu i helgen tittade igenom en låda med tämligen aktuella och viktiga papper, och mitt bland dräneringskvitton från i höstas och foton på min dotters förskolegrupp hittade jag sannerligen en sönderläst gammal bilderbok. (Jag undrar fortfarande hur den hamnat där.) Det är en bok som heter Kung Leo, och som saknar författare (eller kan någon hjälpa mig med det?), och som någon (antagligen mina föräldrar) köpt för 2.25 någon gång i mitten av 1970-talet.

Så här sönderläst var boken:

Själva historien är enkel. Kung Leo har födelsedag, och till frukost äter han då tårta och dricker saft i sängen:

För att fira bjuder han in alla skogens djur (och det underliga med det här är att alla djur som kommer hör hemma i den nordeuropeiska eller kanske snarare nordamerikanska faunan; man skulle ju kunna tänka sig att en del av de djur som kom för att fira ett lejons födelsedag var elefanter och zebror). Därför pågår det hela dagen förberedelser i slottet (för kung Leo är en riktig – citat – "läckergom").

Här springer haren iväg med ett fat med våfflor (visst liknar de pannkakor?), och Kockan (beröm för kvinnlig kock!) och hennes medhjälpare har fullt sjå med att se till att saltet respektive sockret hamnar i rätt gryta.

I källaren står räven och igelkotten och gör kung Leos favoritsaft. Melon och hallon ingår bland annat. De turas dessutom om att provsmaka saften så fort den andre inte ser. (Som liten hade jag stora problem med att igelkotten inte alls liknade en igelkott.)

Under tiden förbereder sig alla djuren för att gå på fest. Griskultingarna låter till exempel sina mammor tvätta dem ordentligt.

Sen tar alla djuren ett specialchartrat tåg till den kungliga skogen.

Där sitter Kung Leo på en sammetstron och tar emot hyllningar.

Och därefter bjuds alla djuren på stor fest! Lägg märke till att sköldpaddan och mössen får en egen liten tallrik på marken, eftersom de inte når upp till bordet.

På kvällen går Leo mätt och belåten till sängs. Han placerar sin kungakrona på en pall bredvid sängen.

Ja, det var det hela. Som ni kanske anar vid kanten av bilderna ovan så är det faktiskt förhållandevis mycket text i den här boken. Den är förvisso inte särdeles poetisk, och inte tycker jag heller att den är särskilt rolig eller spännande som vuxen, men visst duger den. Det som jag minns allra bäst av boken – och som jag tror är anledningen till att den är sönderläst – är de förtrollande bilderna. Särskilt den sista bilden, med det vackra blåa täcket, och kronan, och de förgyllda sängstolparna. Den skimrade nästan, tyckte jag. Jag minns även att det där festbordet såg så otroligt spännande ut.

Men idag känns även bilderna platta.

Jag har haft mycket roligt de senaste åren när jag upptäckt gamla favoritböcker tillsammans med min dotter. Ofta har jag hittat kvaliteter i texten som jag som barn inte såg, eller förstått saker jag då inte begrep. Och väldigt ofta har jag blivit besviken på bilder som var magiska när jag var barn, och som nu endast är ibland ganska taffliga illustrationer. Inte ens Ilon Wikland är lika svindlande som jag en gång tyckte. Den här boken har gått samma öde till mötes, och det finns inte så mycket kvar som kan förklara varför jag en gång fastnade så för den. Eller ja. En hel tårta i sängen till frukost förklarar väl en hel del.

Om jag på allvar ska söka efter en bok som fick mig att efterfråga mer och mer läsning, så är det nog mina upplevelser av Barnen i Bullerbyn och Kulla-Gulla jag måste skriva om. Och det lovar jag att göra en annan gång.

Snygger, Snäller och Dummer

Vi läser mycket folksagor hemma nuförtiden. Tidigare har det mest handlat om rikt illustrerade och ofta mycket förkortade versioner, men nu är det the real thing. Styvsystrar som skär av sig hälarna. Elaka drottningar som förgiftar sina konkurrenter och gläds när de faller döda ner. Häxor som kastas in i heta ugnar och dör. Barn som sätts ut i skogen för att svälta ihjäl. Andra barn som förvandlas till rådjur för att sedan jagas. Ja, listan blir bara längre och längre, ju mer vi utforskar bröderna Grymms sagosamlingar.

Det mest påfallande är dock hur många flickor det är som är vackra, och när kungen eller en prins får se de vackra flickorna så vill de genast gifta sig. Om vi för ett ögonblick försöker låta bli att irritera oss på det till synes i självklara att alla dessa flickor genast vill gifta sig med kungasönerna, kan vi i stället fundera över hur dumma de där karlarna är egentligen. Ta prinsen i Snövit, till exempel. Han ser alltså Snövit i sin glaskista (hon är i själva verket skendöd, men prinsen tror ju att hon är stendöd) och blir så förälskad att han vill släpa med sig den döda tjejen till sitt slott, så att han kan titta på henne. (Det är ju i och för sig tur i oturen att han får för sig en sån sak, eftersom själva rubbandet av kistan får den förgiftade äppelbiten att lossna ur Snövits hals, och hon blir levande igen.) Vad har han tänkt göra sen? Tänk om han i framtiden träffar en levande flicka att gifta sig med – ska hon då bara acceptera hans nekrofila drag och tacka ja till frieriet? Eller har han på allvar tänkt att sitta där i slottet och stirra på en död, men vacker flicka resten av sitt liv? (Ja, i så fall är det ju inte mindre än en evolutionär fördel att hans gren av ätten dör ut.)

Sen har vi prinsen i Törnrosa. Han tar sig (äventyrslystet och förutsättningslöst får man förmoda) genom en törnroshäck som bestått i 100 år, och sedan genom ett dammigt slott, fullt av sovande människor. Det borde ju funnits några snygga kökspigor och slumrande hovdamer som kunde locka honom, men inte – han stövlar rätt upp i det högsta tornet där han hittar en 115-årig tjej som sussar så sött, och utan att ens reflektera över ålderskillnaden (vilket i och för sig är positivt) kysser han henne. Jag undrar om vi faktiskt inte har passerat gränsen för otillbörligt utnyttjande här – eller ska prinsar i allmänhet förutsätta att flickor vill bli kyssta av okända män när de tar sin skönhetssömn? Jag undrar också hur chockad han egentligen blev när hon vaknade; det kan han väl knappast ha räknat med!

Dummast av alla tycker jag dock prinsen i Askungen är. Han dansar med den vackra Askungen inte mindre än tre kvällar i rad. Han vägrar förstå den talande vinken att hon varje kväll springer ifrån honom, och stryker i stället beck på slottstrappan för att försöka fånga henne. Men allt han lyckas få tag i är en vacker liten sko. Dagen efter åker han land och rike runt och provar denna sko på alla flickor han träffar. Han noterar över huvud taget inte själv när en del flickor hugger av sig hälar och tår för att kunna trycka in sina feta tassar i skon, utan det måste han bli uppmärksammad på av några kvittrande duvor. Hela skoprovningen är sannerligen ett mysterium: Om han har dansat med en jänta tre kvällar så borde han väl känna igen henne utan att behöva besvära sig med att prova skor? Och om han inte känner igen henne (för Askungen är ju trots allt rätt smutsig och har inte alls så vackra klänningar på sig till vardags) så kanske han kan se om hon kommer ihåg vad de pratade om, till exempel. För vilken man vill gifta sig med en kvinna som han varken orkat se på eller talat med under tre hela kvällar?

Ja, det här är bara en del av alla de funderingar som sagoläsandet genererar hos mig. Faktum är att jag lite bättre fördrar alla historier om vargar som slukar barn och killingar hela och sedan blir uppsprättade och ihopsydda utan att dö förrän de själva går och trillar ner i brunnen. Just nu tvekar jag inför att läsa om en av mina gamla älsklingssagor – Prins Hatt under jorden. När jag var liten var jag alltid lite förälskad i den där Prins Hatt. Och ingen ska i alla fall komma och säga att det berodde på hans utseende, för enligt sagan fick inte ens hans fru se honom i dagsljus på flera år.

Min irritation över det osannolika med alla dessa prinsar som på ett ögonblick förälskar sig i vackra flickor – levande eller till synes döda –  minskar dock något när jag av en händelse lyssnar till ett intressant program från Vetandets värld (17 jan 2011). Programmet handlar om hur vi oftare litar på vackra människor. Vi tillskriver dem goda egenskaper, och röstar till exempel oftare på vackra politiker. Socialpsykologer har dessutom funnit att vi är trevligare mot vackra människor. Och – att vackra människor dessutom är duktigare och snällare än andra människor. Det sista tolkas som en effekt av att vackra människor genom hela livet blivit positivt bemötta av omgivningen.

Man kommer till och med in på hur bokomslag lockar till läsning (!), och fastslår givetvis under programmets gång att ens omdöme kan förändras när man lär känna någon. Eller läser en bok och upptäcker att den inte alls är så bra som man trodde.

Programmet är värt sin lyssning inte minst för att den tar sin utgångspunkt i hur Edmund litar på Vita Häxan i Narniaböckerna.

I kväll ska jag läsa Pomperipossa och beklaga den stackars häxan. Tänk om hon varit lite vackrare – då hade folk kanske varit snälla mot henne, och hon hade inte behövt utvecklas till en elak trollpacka som förvandlade barn till gäss för att sedan äta upp dem.

Nostalgiska svar

Bokbabbel ställer frågor. Jag svarar. Och jag verkar i huvudsak vara på ett ungdomsbokshumör idag, märker jag.

1. En bokserie du önskar hade fortsatt längre?
Kulla-Gulla-serien. Jag skulle så gärna vilja veta om Gulla och Tomas Torpare klarade av att genomföra en social revolution på Höje gård. Och vad skulle alla deras barn heta?? Ja, förutom trillingarna Gunilla och Beatrice och Frederike då.


2. En bok du önskar fler människor läste och pratade om?
Jag känner mig så där lite däst på nya bokintryck, och önskar lite halvlamt att folk slutade surra om intressanta böcker. Men fler borde definitivt läsa, diskutera och förfäras över Döden i grytan som jag läste under hösten.


3. En bok alla borde läsa minst en gång?
Sin älsklings favoritbok. (Man får hoppas att en sådan läsning inte slutar så här sorgligt, som den här historien ur verkligheten, återgiven av Kafka på jobbet.)


4. En bok du återkommer till gång på gång?
Få se nu om det finns nån favorit som jag inte redan tjatat sönder här på bloggen. Almqvists Drottningens juvelsmycke har jag inte nämnt på nästan ett år tror jag. Det är en sådan gåtfull bok, som jag behöver läsa om och om igen för att förstå bättre. Hur var det med Tintomara? Vem mördade Gustav III?  Eli har skrivit väldigt bra om boken.

5. Favoritomslag?
Jag bryr mig inte så mycket om kolapappret, bara innehållet har tuggmotstånd och fastnar lagom mycket i tänderna. Men en bok som jag köpte blott på grund av omslaget (jag hade aldrig hört talas om boken innan, och läste ingen baksidestext innan jag satte igång och läsa) var Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke. Det kan vara så att jag går igång mer på typsnitt än bilder. Eller så har jag vid det här laget lärt mig att en omslagsbild brukar säga 1000 ord som inte har med boken att göra.

6. Mest irriterande karaktär?
Lady Catherine de Bourgh i Stolthet och fördom!! Jag kan inte alls ta henne med sånt jämnmod som Elizabeth. Jag blir fullständigt galen på henne varenda gång hon lägger sig i hur andra människor packar sina resväskor, eller föreslår att Elizabeth ska öva pianospel i Mrs Jenkins rum, så att hon inte stör nån annan. Ghaaaa!

7. Om en bok innehåller _____ kommer jag att läsa den! (Samt exempel på en sådan bok)
Motståndsrörelser och/eller spionverksamhet. En bra ungdomsbok är Tornfalken av Lloyd Alexander. En bra vuxenbok är Charlotte Gray av Sebastian Faulks. (Den måste jag läsa om snart! Men se för all del inte filmen. Eller gör det då, men läs boken också, för det är två helt olika historier som berättas.)

8. Sorgligaste dödsfallet?
Beth. Den änglalika systern i Louisa Alcotts Unga kvinnor alltså. Och så gråter man så klart floder över Jenny Love Story av Erich Segal. Där man kan lika gärna se filmen, förresten – det påverkar inte gråtmängden ett dugg!

9. Om du skulle skriva en bok skulle den heta?
I skuggan av maskerna. Eller kanske Stuck  in a roundabout om jag försökte lansera mig internationellt.

10. Favoritkärleksförhållande?
Laura och Sorry, som jag brukar skriva om då och då. Och just nu så börjar jag känna enorm längtan om att läsa om det där undflyende och spirande som finns mellan Carolin och den mystiske Adam i Skugg-gömman. (Skugg-gömman är en typisk januari-bok, eller hur?)

11. Favorit icke-romantiska/-sexuella förhållande?
Den där lärar–elev-relationen som finns mellan Adso och William of Baskerville i Rosens namn. Jag tycker så mycket om hur kunskap överförs i en förtroendefull relation och i en adekvat situation. Den bästa av alla inlärningsmetoder! (Jag skulle kunna nämna Sokrates dialoger här också, men de är trots allt ganska opersonliga.)

12. En bok du rekommenderat åt många människor?
Hmmm. Har inte haft nån sån universalbok på sista tiden. Men inspirerad av att Matilda gjorde den till book of the year 2010, så puffar jag gärna fram Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson. Den berättar om andra världskrigets fasor från en tysk sida. Hur är det att vara bland de skyldiga? Hur är det att efter kriget bli förvandlad till en förövare, när man bara var en "vanlig" människa som råkade bo i Tyskland under kriget? (Och i förlängningen: hur skulle man själv ha agerat i den situationen?)


13. En bokserie som gärna hade fått sluta betydligt tidigare än vad den gjorde?
Holly Hock håller på att läsa John Marsdens ungdomsboksserie I morgon när kriget kom. Den är häpnadsväckande bra (vilket inte minst Hollys rapporter om ständigt (nattliga?) sträckläsningar vittnar om). Den var från början tänkt som en trilogi, och de tre första böckerna i serien är ordentligt sammanhållna. De fyra sista böckerna i serien är inte dåliga heller, och totalt är det en mycket uppslukande septalogi som jag tror att de flesta skulle ha stort nöje av. Men sedan skrev Marsden ytterligare tre böcker om Ellie – berättarjaget i I morgon...-böckerna. Urdåliga! Stor varning på dem!

14. Ett återkommande inslag i intrigen du retar dig på?
Jag tycker det är så ofantligt tråkigt när utpressning är motivet i deckare. Det är liksom ett så ointressant brott.

15. En bok du gärna skulle se som film?
Tordyveln flyger i skymningen. Jag begriper verkligen inte varför den inte filmats redan? Ständiga repriser av radioföljetongen kan inte kompensera! Anders Grönros – hallå-å?!


16. Favorittegelsten? (Bok med fler än 500 eller 600 sidor beroende på vem som definierar)
Favorittegelsten att hata just nu är Anna Karenina. Det är en riktigt bra bok, men över 900 sidor och det går ofattbart långsamt att ta sig igenom den. (Och to be honest – eftersom jag vet hur den slutar så känns det som en väldigt lång dags tågresa mot undergången.) Men om jag puttrar på i den här lästakten är jag klar mot slutet av 2014. Titta in för en fullständig recension då!

Natten blir svår. Och morgondagen blir bortom allt förstånd ohygglig.

Det finns en bok som hör till dem jag läst om allra flest gånger. Och den kan inte förbigås så här dagarna före jul, när jag sitter omgiven av ett vitt snölandskap; skottningsdrivorna är mer än meterhöga, och ytterligare en halvmeter snö förväntas under natten. Det är lite i mesta laget också för den som ständigt drömmer om en vit jul.

Som Will gör – pojken i Susan Coopers bok En ring av järn. Han som fyller 11 år den 22 december. Och den födelsedagspresent han mest önskade sig var något som ingen kunde skänka honom: det var snö, härlig djup allt övertäckande snö, och den kom aldrig. (s 7). Will är yngsta barnet och sjunde sonen i den stora bullrande familjen Stanton. Mitt i förberedelserna för jul och för hans födelsedag händer underliga saker. Kaninerna blir rädda för honom, radioapparaten sprakar, råkorna flyger lågt och Mr Dawson på granngården ger Will en underlig liten tingest: en cirkel av järn genomskuren av ett kors. Det är också Mr Dawson som yttrar de olycksbådande orden som jag använt som rubrik för det här inlägget.

Natten till Wills födelsedag kommer verkligen snön. Det välkända landskapet är inbäddat i snö när Will vaknar efter en skräckfylld natt; hans vindfönster har öppnats och snön har virvlat in i hans vindsrum, skräckfyllda drömmar om vandrare och råkor har hemsökt Will. Men på morgonen är allt lugnt. Väldigt lugnt, faktiskt. Det är bara Will som är vaken och han har väckts av en underlig musik. När han följer den ut ur husen har omgivningarna förvandlats. I själva verket har han hamnat många hundra år tillbaka i tiden, och den djupa snö som omger honom täcker inte längre 1900-talsbyggnader, utan fält och träd som växte här för länge sedan.

Så här börjar Wills äventyr. Han uppdagar att han inte är vilken 11-åring som helst, utan han tillhör De gamle – en uråldrig gemenskap av män och kvinnor som tillhör Ljuset. De bekämpar Mörkret (eller de onda krafterna), och nu väntar en stor och avgörande strid. Will är född och förutbestämd att bli den sista i en lång rad av Gamle, och i hans uppdrag ligger att samla och sammanfoga sex magiska tecken: av järn, brons och trä, vatten, eld och sten. De ser alla ut som den lilla järnhylsa han fick av grannen Mr Dawson kvällen före födelsedagen, och de har gömts på olika platser och tider.

Wills handledare är den förste av de äldste, Dr Merriman Lyon. (Via en ordlek i en av de andra böckerna i Coopers serie är det tänkt att man vid detta namn ska associera till Merlin, trollkarlen vid Kung Arthurs hov. Enligt illustrationen till boken Ovan hav, under sten ser han dessutom ut som  Leonardo da Vinci.) Will blir tränad att utveckla de speciella sinnen som alla De gamle har. Han kan tala med djur, utföra magi, flyga och simma djupt under vatten till exempel.

Susan Coopers serie om fem böcker om kampen mellan Ljus och Mörker blandar många element och symboler, klassiska i fantasy-litteraturen. Framför allt har Cooper använt sig av element från Arthur-sagan – två av de andra böckerna i serien (Ovan hav under sten och Lövhäxan) utspelar sig till exempel i Cornwall, och det finns explicita referenser till kung Mark (en av de mer välkända gestalterna i Arthur-sagorna, och för övrigt också den kung som Isolde gifte sig med i sagan om Tristan och Isolde), och i Gråkungen (den fjärde delen av Coopers serie) räddas kung Arthurs son till 1900-talet. I Ovan hav under sten letar man till och med specifikt efter en gral.

I alla böckerna använder Cooper suggestivt element från keltisk mytologi och historiska fakta, och hon tar alltid avstamp i en mycket konkret verklighet. En ring av järn förflyttar sig mellan olika tidsplan, och läsaren får besöka både vikingatiden, romartiden, medeltiden och det höghalsade 1800-talet, när vi följer Wills jakt på de sex magiska tecknen som ska återge Ljuset sin fulla kraft.

En ring av järn brukar räknas som den första boken i serien, men som Petter påpekade för inte så länge sedan, kom egentligen boken Ovan hav under sten först. Jag tycker man kan se båda böckerna som två tämligen fristående första delar, som sammansmälter i seriens tredje del Lövhäxan, där dels Will från En ring av järn, dels Jane, Simon och Barnabas från Ovan hav under sten dyker upp för att tillsammans locka av Lövhäxan hennes hemlighet.

Det är alltid svårt att ge ett opartiskt omdöme av böcker som man läst och läst om och återvänt till i mer än 25 år, men jag tror att det faktum att man återvänder till böcker så många gånger och fortfarande finner något i dem som vuxen tyder på en viss kvalitet. Hos mig drar det i alla fall fortfarande kalla kårar när Will möter mörkrets Ryttare, där i det snötäckta, tysta landskapet, om morgonen den 22 december.

Den femte och sista boken har inte nämnts ovan, men den heter Silverträdet.

I was blind, but now I see

Jag tror det är några av mina bloggläsare som minns hur jag har förfärats över barnboksförfattaren Jan Lööfs böckers brist på gubbar av det kvinnliga könet. Men lika viktigt som jag då tyckte det var att uttrycka min förskräckelse finner jag det nu att berätta att jag ändrat mig.

Anledningen till detta är att vi här hemma ägnat de senaste månaderna åt detaljstudier av Lööfs ABC-bok från 1999. Efter detta har jag insett att han helt enkelt är en missförstådd man i jämställdhetens yttersta framkant. Könsöverskridandet i hans böcker har helt enkelt gått så långt att vi vanliga läsare, som är vana att slentrianmässigt koppla ihop vissa attribut med specifika kön tror att Lööf glömmer bort kvinnorna när han ritar. I själva verket har jag börjat förstå att han menar att kön är en oviktig egenskap, och att kvinnor och män kan se ut och klä sig hur som helst – ja, att det till och med är jag som är inskränkt när jag letar efter feminina detaljer som bröst, hästsvansar, kjolar och släta kinder. Låt mig ge ett ganska stort antal exempel.

Vi börjar med att betrakta bilden nedan, som illustrerar bokstaven C med ordet "cirkus". Alla människor vet ju att publiken på en cirkusföreställning består av både män och kvinnor (och en hel del barn), så här är det bara att sätta i gång och gissa vem i den manhaftiga publiken som egentligen är en kvinna. Den stilige björnen i slips på första raden kanske? Eller den elegante krokodilen i randig kavaj på andra raden, den lite luggslitna katten, eller varför inte den bastanta flodhästen i polisuniform (det är inte osannolikt; ca 50 % av de antagna till polishögskolan nuförtiden är kvinnor)?

Detsamma gäller läkarutbildningen; idag är  könsfördelningen bland de antagna till läkarprogrammet jämn. Därför kan det vara så att den doktor som exemplifierar bokstaven D är kvinna, fast man vid första påseendet tycker att det ser ut som en björnhanne. (Hävdar man att det de facto måste röra sig om en veterinär har man ännu mer på fötterna för ett sådant antagande, eftersom mer än 85 % av de antagna på veterinärprogrammet år 2003 var kvinnor.)

Eftersom kvinnor tar ut flest sjukdagar, så är det rimligt att anta att de patienter som doktorn behandlar åtminstone till hälften består av kvinnor. Så är apan med blåtiran (för övrigt samma apa som balanserar på enhjuling på cirkusen) en butchig donna med framfall i stället för begynnande kulmage? Eller ser ni kanske några kvinnliga drag hos den lobotomerade gorillan, den omplåstrade giraffen, strutsen med halsont eller hos den gammpojkeklädda, haltande grisen? (Jag kan inte riktigt bestämma mig själv, men jag lutar åt att i alla fall strutsen är en kvinnlig gymnastikdirektör med halsproblem efter att i många år ha försökt överrösta sina högljutt kacklande elever.)

Men Lööf har många olika förebilder i sina böcker. Under bokstaven F har han tydligt inspirerats av bilannonsernas traditionellt halvnakna brudar som solar sig på en färgglad amerikanare. Här är det emellertid helnakna apbarn (?) och ett flygplan, men så är det ju en barnbok det handlar om också.

Lööf irriterar sig även (precis som jag) på det badmode för små flickor som förespråkar bikiniöverdelar långt innan pubertetens intåg ens kan anas vid horisonten. Det ser man tydligt på strandbilden som skildrar bokstaven G (som i "glass). Ett pappalejon (manen gör det otvetydigt i det här fallet) och en galt (namnet Glass-Orvar, som tyvärr har blivit suddigt när jag fotograferade bilden, gör detta lika odiskutabelt) har självklart balanserats med tre glada glassätande småtjejer i långa badbyxor.

Vidare gillar jag verkligen att Lööf inte placerar in sina könsöverskridande kvinnogestalter i typiskt feminina miljöer. Kolla in den här bilden för bokstaven M som i "motorcykel". Visst är det skönt att man inte får känslan av att det bara är killar som gillar att meka med hojar, dricka coca-cola och använda brylcrème?!

(Notera även att han utelämnar de där rosetterna på kattungarnas huvud. En eloge för det – jag är så jävla trött på att alla småtjejer ska ha rosett i håret så fort de hamnar mellan bokpärmar.)

Det finns dock några på ytan väldigt traditionsbundna kvinnogestalter med i boken (inalles handlar det om så där 4 (f-y-r-a) figurer. Men efter att nu ha börjat tolka Lööfs figurer med en helt annan blick, så inser jag att dessa inte alls representerar kvinnoroller som vi är vana vid, till exempel som offer (under bokstaven P som i "polis", där en till synes äldre kvinna blir bestulen), som troget väntande maka, mor eller barnsköterska (under bokstaven S som i "slott", där en person klädd i typisk medeltida kvinnodräkt tar emot den hemvändande riddaren), eller som en åldrad kvinna som stickar en varm tröja till en fullt kapabel karl som under tiden står och tittar på (under bokstaven Y som i "ylletröja").

I den här kontexten blir det i stället tydligt att alla dessa tanter är exempel på män i kvinnokläder.

Du som förmått läsa ända hit vet så klart att alfabetet innehåller fler bokstäver än det här. Å som i ånglok till exempel. 15 % av alla lokförare är kvinnor, så chansen finns att det är en kvinna som iklätt sig den här flanellskjortan.

Eller Ä som en "äventyr" – alla vet väl att även kvinnor läser och gillar äventyrsböcker som Skattkammarön? Och med tanke på vad forskarna nu vet om de starka kvinnorna i det vikingatida Skandinavien, så är nog de flesta mordiska vikingar på den drakbåt som återfinns under V kvinnor.  Eller vad tror du?

Du tror kanske att det är något ironiskt med det här inlägget, men jag vill gärna ta dig ur den villfarelsen. Det är tvärtom ett uppriktigt försök att tolka Lööfs bilder välvilligt. För eftersom det helt enkelt är så osannolikt att någon i Sverige på gränsen till det tredje millenniet efter Kristi födelse ritar, skriver och ger ut en bok där den kvinnliga delen av mänskligheten är bortglömd, så måste han haft någon tanke med att nästan enbart ha med män och djur av hankön på bilderna. Och låt oss säga att de flesta av oss helt enkelt inte har förstått den tanken. Förrän nu.

Tripp trapp

Bokbabbel drömmer om hemliga gångar fulla med böcker, dolda bakom lönndörrar klädda i bokhyllor. Jag kan tillstå att jag gör detsamma. I det hus vi bor nu blir det dock svårt med en sådan ombyggnad. Å andra sidan kan jag glädjas åt att ha bokhyllor i trappan.

Det här är en suddig bild på de flesta av mina ungdomsböcker. Lägg märke till bokstödet i form av ett X. Bought especially :-)

Det är som tur är aldrig försent att få nya bilderboksfavoriter!

Det är många djur man läser om som småbarnsförälder. Grodor och ankor. Rätt mycket björnar, otaliga hundar, kaniner och katter. Och drakar, monster, dinosaurier och spöken. Pingviner och kaniner igen. Det finns ibland små barn i barnböckerna, men desto fler isbjörnar och flodhästar känns det som, och jag börjar bli trött nu. Kanske är det därför jag blir extra glad när jag mitt i bilderboksdjungeln upptäcker en ny favorit: Var är mamma?, skriven och tecknad av Julia Donaldson och Axel Scheffler – samma par som ligger bakom de fantastiska böckerna om Gruffalon (som jag skrivit om här tidigare).

Historien är enkel: En liten apa letar efter sin mamma, och får hjälp av en fjäril i sökandet. Hon ställer frågor för att få reda på hur apans mamma ser ut, så att hon kan hjälpa henom att hitta henne. "Är hon stor?" frågar fjärilen, och apan svarar "Hon är större än jag". Fjärilen föreslår genast elefanten, som finns bara om hörnet. Men apan protesterar så klart, och specificerar att hens mamma tycker om att vira svansen runt träd. Nästa djur som fjärilen presenterar som mamma-material är är därmed – inte oväntat – en orm!

Och så där fortsätter det. Apan hävdar att hens mamma (till skillnad från ormen) har ben, och fjärilen visar henom på en spindel! Sedan en papegoja, en groda och en fladdermus. Att läsa boken tillsammans med ett barn är en hisnande upplevelse, för barnet tycker så klart att fjärilen är helstollig som tror att en groda kan vara mamma till en apa. Men samtidigt problematiseras ju det där med att kunna göra en tillräcklig och uttömmande beskrivning. Hur mycket information behöver apan ge till fjärilen för att hon ska förstå vad hen menar? Apans misslyckanden blir för barnet en viktig övning i dekontextualisering – alla i omgivningen känner inte alltid till alla omständigheter som barnet vill berätta om och kan fylla i de detaljer som saknas. Det är viktigt att inse vad din lyssnare vet, och vad du behöver förtydliga.

En spännande twist i berättelsen kommer mot slutet när det går upp för fjärilen att apans mamma faktiskt liknar henom. "Du har inte sagt att ni liknar varann!" säger fjärilen. "Nej, det trodde jag du förstod minsann", muttrar apan. Och fjärilen svarar: "Sånt vet man inte så säkert, nej... / för mina barn liknar då inte mej." Jag blev alldeles varm och glad när jag läste det här första gången. En sån viktig sak – att föräldrar och barn inte alltid liknar varandra! En del barn är adopterade. En del barn är biologiska men ser inte alls ut som sina föräldrar ändå. En del barn kanske ser ut som sina föräldrar, men är väldigt olika till sättet – de är sjuka (eller föräldern är sjuk) eller handikappade. Ja, jag blir så lycklig av den här lilla, lilla meningen.

Och som om det inte var nog, så är den apa som fjärilen till slut hittar inte den lilla apans mamma – utan hens pappa! Åh, tänk vilket statement: man kan inte se skillnad mellan en mamma och en pappa! Jag älskar älskar älskar när barnböcker utan att göra värsta temat av det hela lyckas få med viktiga självklarheter.

Sen slutar historien med att apan och pappa går hem till mamma, familjen är samlad och ordningen är återställd i den lilla apans universum. Och jag vet, man hade kanske kunnat tänka sig ett queerperspektiv också i den här historien, men det är faktiskt att begära för mycket salighet av en enda bok.

Enligt O skriver om en annan ny bok av samma radarpar: Zog, den lilla draken. Vi fick båda i ett månadspaket från Barnens Bokklubb i förra veckan, och även om Zog också är trevlig på många sätt, så tycker jag inte den är lika underbar som Var är min mamma?

Jag skulle så gärna vilja köpa en bok

När jag var liten lånade jag ofta en kapitelbok som heter Bims och Bumse (skriven av Antoinette Baker) på biblioteket. Det är en förskräckligt dålig bok, som du som läser det här nog inte alls vill läsa, inte ens för dina barn eller barnbarn. Den handlar om två små vandringstroll som bestämmer sig för att övervintra i en lekstuga till ett igenbommat sommarhus. Där bor de hela vintern och får vara med om både det ena och andra. Det är inte ett dugg spännande när de små trollen ska skida över den stora myren till en elak häxa (vill jag minnas) för att rädda någon eller något (mitt minne är lite suddigt här också).

Jag brukar leta och leta och leta efter den här boken på blocket och vid biblioteksutförsäljningar och på bokborsen.se och på antivariat.net och på loppmarknader och i vänners och ovänners bokhyller, men aldrig är det nån som har den och vill sälja den. Antagligen är det för att boken är så himla tråkig och oläslig, så de har helt enkelt slängt den på direkten utan att ens överväga att bjuda ut den till försäljning.

Men om du som läser här möjligen har den här vidriga boken (den luktar illa också, och är rätt trasig) i din ägo, eller brukar snubbla över den på en loppis nära dig eller så (eller kanske använder nån du känner den som dörrstoppare, eller för att tända kaminen), så skulle jag bli väldigt, väldigt glad om du ville sälja den till mig. Jag tycker nämligen att det är viktigt att min dotter inte behöver läsa bra barnböcker jämt. Barn nuförtiden är så bortskämda med sånt.

P.S. Bokens framsida är rätt mörkgrön, och man ser två små troll som vandrar längs en skogsväg, och tittar sig om över axeln, på bildens betraktare. Rätt motbjudande bild, är det förresten, men skulle du ha sett den nånstans kan du mejla mig på vixxtoria krumelur gmail.com. Eller om du har en blogg så kan du så klart kommentera, för då kan jag ju antagligen mejla dig den vägen. 


Inlägget är nu uppdaterat med en bild av boken. Tack till En full bokhylla är en rikedom som lyckades leta reda på det i alla fall :-)

Om böcker som jag typ glömt bort

Jag har hittat en massa gamla elektroniska läslistor över sånt jag läste i mitten av 90-talet. Det känns skönt att upptäcka att jag faktiskt har läst en del böcker trots att jag inte har några personliga minnen av dom. Ibland är jag nämligen rätt övertygad om att jag av ren slentrian (och rätt pretto ni vet) bara ljuger om att jag har läst en del böcker. Som Främlingen av Camus. Och I straffkolonin av Kafka. Men nu har jag det svart på vitt, så att säga. Dom är lästa, även om jag har glömt bort när och hur.

Och innehållet i dom här böckerna känns mer som såna där barndomsminnen som folk envisas med att återberätta för en. Ja, alltså det handlar inte om folks egna barndomsminnen, utan om mina minnen, som jag blir påtvingad av andra. I min släkt brukar man till exempel alltid berätta om hur jag en snöig, kall eftermiddag i april föll ner i en konstgjord damm när jag försökte kasta sten. Jag var så där tre år gammal, och hade en liten vit kappa i konstull. Alltid när jag hör historien berättas (och tro mig – när man träffar min släkt skulle man av konversationen att döma kunna tro att jag inte gjorde mycket annat under min uppväxt än att misslyckas med att kasta sten och därmed drutta med huvet före i nerkylda dammar) så ser jag hela händelsen på lite avstånd: Hur mina äldre kusiner stod där och kastade småsten i vattnet, och hur jag ville göra som dom, men glömde att släppa stenen och föll ner i vattnet. Men jag har inga egna minnen av att hålla i stenen, av det kalla vattnet, eller av vem som drog upp mig. Så kanske har det aldrig hänt. Och om det har hänt, så i alla fall inte just mig.

Så där är det med Camus Främlingen, som jag tydligen läste i augusti 1995. Jag minns bara vad som står i litteraturhistorien om den, men har inga personliga minnen, trots att jag gav den högsta betyg. (Pesten, som jag läste i juli samma år minns jag dock mycket väl.)

Som kuriosa kan jag nämna att jag i november 1994 klämde andra halvan av Lilla huset på prärien-böckerna, läste igenom hela Susan Coopers Ovan hav under sten-serie, plöjde  alla Kulla-Gulla-böckerna i en rask följd, och därefter gick rätt på – Ingmar Bergmans Skammen. Är det nån slags freudiansk felsägning? Eller nån slags läsbulimi?

En gång till!

Det finns vid närmare eftertanke ganska gott om författare som återvänder till samma historia om och om igen. De fördjupar den, berättar ur en annan synvinkel, eller för en annan publik. När jag läser Peter Pohls bok Anton, jag gillar dig! så är det svårt att inte se den som ännu ett försök att berätta om Janne, Kung Gurra eller pojken Anders, han som kallades Anna. Jag har mycket stor behållning av historien som vuxen, men jag skulle nog kunna tänka mig att köpa den i present till någon som är 10 år och uppåt.

Goda författare kan med fördel återvända till samma ämne. Pohl återvänder till temat med det utsatta barnet, som håller god min och putsar på fasaden inför alla. Barnet som får en fristad i en helt vanlig familj, med sunda och hänsynsfulla vuxna som förmår se barnet utan att kränka det, även om det också i det här fallet inte räcker ända fram.

Här är det Jojo som tycker om sin klasskamrat Anton. Han som kan trolla med fotbollen, och som är så bra på att lyfta upp de andras insatser och berömma dem. Ja, Anton som övertalar Jojo att också börja i fotbollsklubben Alve, och Anton som tar med Jojo till det stora köpcentret och köper dyra prylar för sin mammas kontokort. Anton som gärna stannar på middag och sover över hos Jojo och hennes familj – och visst finns det också en liten förälskelse mellan honom och Jojos lillasyster Kattis?

Jag ser en Janne som i det här fallet inte cyklar som en Gud, utan bokstavligt talat kan trolla, inte bara med fotbollen. Jag ser en Anders/Anna som får hjälp innan den värsta katastrofen inträffar. Jag ser en stackars kung Gurra som får en familjegemenskap i Jojos hem. Och jag ser hur Pohl har placerat ut ledtrådar till hur Anton har det genom hela historien; jag inbillar mig att gåtan den här gången är betydligt enklare än i till exempel boken När alla ljuger, men kanske hittar jag ännu fler vid en omläsning – det märker jag väl vad det lider. Det finns också gott om siffer- och beräkningslekar, som man kan känna igen från Anette-böckerna, och från Tusen kulor.

Jag tänker att Anton, jag gillar dig är en fin introduktion för dem som vill veta mer om Pohls författarskap, eftersom den så fint återvänder och återanvänder de teman som Pohl arbetade med i inledningen av sitt författarskap. Boken är även ett språkligt litet mästerverk, och innehåller ett par fina vändningar mot slutet, som nog inte bara den tilltänkte 11-årige läsaren (?) blir förvånad över.

Jag blir dock själv både glad och ledsen över slutet. Jag tänker att både Anton och Jojo hade haft stor glädje av varandras vänskap även fortsättningsvis, och att tankarna på vad som hänt Anton kommer följa Jojo genom livet. Jag känner mig själv inte färdig med Anton. Och jag som vuxen blir alldeles iskall över allt den här pojken varit med om. Hur kan alla dessa år ha gått utan att någon har sett och reagerat? En pojke vars föräldrar aldrig varit synliga i skolan, på barnavårdscentralen, på fotbollsträningen? Finns inte de skyddsnät vi inbillar oss ska fånga upp dessa ensamma barn? Och varför träder de in först när barnet begått en brottslig handling, och skadat samhället? Det största brottet här är inte de stölder som en 10-årig pojke begår, utan att samhället inte ger honom den vård och omsorg han har rätt till. Jag tror att det är den diskussionen Pohl vill föra, men jag kan ha fel. Kanske finns det ytterligare ledtrådar här, och Pohl blir lika  arg och besviken av min tolkning av boken.

Den som inte kan sin Pohl så väl är kanske hjälpt av att få fulla titlar på en del av de böcker jag nämner: Janne, min vän, Vi kallar honom Anna, Malins kung Gurra, Alltid den där Anette, Kan ingen hjälpa Anette, Tusen kulor, När alla ljuger.