Idag, en dödstrist tematrio.
1. Caipirinha med döden av Maria Ernestam är en bok som tar utgångspunkt i en fantastisk idé. En tjej som just blivit dumpad av sin pojkvän får besök av Döden, och får på grund olika omständigheter hjälpa honom som vikarierande dödsängel, vilket leder till en del komplikationer. Dessutom innehåller boken en underhållande scen där Döden spelar sig själv i reklamfilm. Upplägg och anfallsmetod haltar tyvärr. För att inte tala om språket. Jag har dissat boken förut.
2. Jag älskar livet av Anders Veborg. Det här är en bok skriven av en pappa som vet att han med största sannolikhet kommer att dö. Han har fått cancer, och förutom att söka alla slags botemedel vill han skriva en bok om vem han är, så att hans lille son ska kunna lära känna sin pappa. Det här är en sån där självupplevd bok som kom innan den stora vågen av sådana. Välformulerad dödsrädsla, som jag rekommenderar som läsning till alla som känt någon som nu är död.
3. Döden ett bekymmer är boken som fick pris som deckardebut, men som visade sig vara skriven av Torgny Lindgren och Eric Åkerlund. Det är teologi och humor på högsta nivå (vad kan det annat bli med Lindgren inblandad?!), när man diskuterar vad som kan räknas som en naturliga död. Vill man kan man se det som en deckare som använder och leker med pusseldeckarens klassiska attribut. Inte världens bästa bok, men hur ofta hittar man en sån?
7 kommentarer:
Du sätter så bra rubriker.
Hanna: Tack. Jag brukar fundera mycket över dem (och det händer att jag väntar flera dagar med att publicera ett blogginlägg bara för att jag inte kommit på nån tillräckligt bra rubrik).
Jag är alldeles för ivrig för att vänta. Ibland får jag redigera ett inlägg 100 gånger känns det som för att jag hittar fel i efterhand.
Den där boken med pappan får mig att minnas en likadan bok med en mamma, som vi läste som tonåringar (sent 70-tal? tidigt 80-tal?). Det var ett foto på framsidan på en mörkhårig mamma med långt hår, söt, och antingen hon eller barnet hette Solange eller nåt annat med Sol-.
Någon som vet vilken bok jag menar?
Snow: Jag vet vilken bok du menar. Måste tänka lite lite. Mamman heter Jill, eller om det är dottern. Och den heter Sunshine!
Mamman får cancer på benet, tror jag, och måste operera den. Jag har alltid associerat boken med filmen/boken Love Story (som ju också har en långhårig mörk tjej, Jenny, som får cancer).
... och där postade jag lite snabbt.
Den här boken av Veborg liknar den och inte. Veborgs är mycket mer saklig, och inte alls så sentimental, men eftersom han dör på slutet (yes, I'm a spoiler), så gråter man ändå åt allt han försöker göra. Men det är en oerhört stark bok, och inte alls så spekulativ som många andra i genren som kommit de senare åren. Den här borde vara från brytningen 89/90-nånting.
Sunshine, så var dte ja! *nostalgi* Jag minns bokhyllan i min bästis rum där den låg....
Skicka en kommentar