En bra bok för en Torsdag

Jag vet inte riktigt hur mycket tid jag har tillbringat i mitt liv med att göra olika dramaövningar, men en del timmar är det. En improvisationsövning som jag då och då varit med om går ut på att bejaka de andra skådespelarnas infall och idéer – att gå med i stället för att gå emot. Om en medspelare föreslår att vi i improvisationen driver bageri, bordell eller bara är busschaufförer i Borås så ropa ja! och spela med. Det är en förvånansvärt givande strategi, som tillämpas alldeles för sällan i verkliga livet. I det liv vi sägs leva på riktigt har folk alltid sura motförslag och negativa invändningar så fort någon försöker vara det minsta innovativ.

Det här var en inledning som ska mjuka upp er lite inför Jasper Ffordes bok Lost in a good book. Den är nämligen så där härligt absurdistisk att jag tror att man bara kan uppskatta den till fullo om man har ett öppet och tillåtande sinne, och säjer ja till alla vansinnigheter som författaren föreslår.

Lost in a good book är andra boken om hjältinnan Thursday Next. Hon dyker första gången upp i boken The Jane Eyre Affair (Var är Jane Eyre på svenska), som jag blev överförtjust i när jag läste den för ett drygt år sedan. Thursday lever i en kontrafaktiskt värld, så som den kunde gestaltat sig om Krimkriget fortfarande pågick, om England invaderats av Tyskland under andra världskriget, om zeppelinare användes som fortskaffningsmedel, om Wales var en självständig, socialistisk republik, om ost var en eftertraktad smuggelvara, om dronter, neanderthalare och mammutar hade återuppstått (genom kloning?) och om litteraturen var så viktig att det behövdes specialrotlar inom polisen för att ta hålla ordning på alla förfalskningar som var i omlopp.

Det är även en värld där tidsresor är möjliga, vilket medför att det yttersta hotet inte är att döda någon, utan att se till att han eller hon aldrig har blivit född. Thursdays far har till exempel straffats på det sättet. Han var en tidsvakt som misskötte sig, och har nu officiellt raderats ur alla register, genom att tidspolisen helt enkelt ändrat om händelserna så att han aldrig blivit född. Thursdays far flyr dock tidspolisen genom att resa kors och tvärs i tid och rum, och dyker upp hemma hos Thursday (eller hennes mamma) med oviss regelbundenhet. Det var förresten han som en gång tog med sig 18 Shakespeare-pjäser tillbaks till 1500-talet. I nutid har de hunnit bli 32 stycken (eller 33, eftersom Thursday lyckas hitta en förlorad pjäs i boken), och i det här citatet diskuterar Thursday och hennes far hur det kan ha gått till.

Jag bidrog ju med ett annat citat för några veckor sedan, när jag var mitt uppe i läsningen av boken. Här har Thursday hoppat in i Austen-boken Sense and sensibility och diskuterar fördelen med böcker som är skrivna i tredje person. Diskussionspartnern är ingen mindre än Marianne Dashwood, som förklarar att den stora fördelen med tredje persons-berättandet är att bokens karaktärer kan göra vad de vill när de inte nämns i boken. (I en berättelse i första person förändras ju hela historien om berättarjaget löper amok.)

Ja, jag vet inte om ni börjar förstå det här nu, men det är alltså en bok där litteraturen bokstavligt talat är levande. Thursday håller på att lära sig att hoppa in och ut ur böcker, vilket även för läsaren innebär en härlig exposé genom världslitteraturen. Hennes mentor är ingen mindre än den försmådda ungmön Miss Havisham från Dickens Great Expectations. Och när Thursday ställs inför rätta (för att ha ändrat slutet i Jane Eyre – något som inträffar i slutet av första boken), så sker det givetvis i domstolen från Kafkas Processen.

Något som blir uppenbart i den här boken är att inte bara levande människor kan dras in i böcker – romankaraktärer kan även slippa ut och leva i vår värld. Det är särskilt vanligt att obetydliga bipersoner,  får för sig såna idéer. (Det presenteras även ett intressant utbytesprogram, där bokkaraktärer får möjlighet att se sig om i världen genom att byta plats med varandra. Om du har läst böcker där en person verkar vara till förvillning lik någon i en annan (dussindeckare? chiclittbok?) så kan det vara detta du råkat ut för.)

Jag ska inte säga så mycket mer om den här boken, även om det finns många ord jag skulle kunna använda. Det här är en bok man antingen älskar, eller tycker är alldeles för konstig. Den har sina skönhetsfläckar och lite förfuskat skrivna partier, och man inser framför allt att man missar mycket om man inte kan sin (engelska) litteraturhistoria på fingrar, tår, näsvingar och örsnibbar. Men accepterar man att detta är en hjältesaga, med ärkefiender och superskurkar, och går man med öppet sinne in i boksidorna och utbrister "ja, men det här var ju för roligt!" – ja, då har läsningen av den här boken alla förutsättningar för att bli en trevlig dockskåpslek med favoritkaraktärer från litteraturens alla hörn.

Om det jag skrivit ovan inte är tillräckligt för att du, läsare och litteraturnörd, ska kasta dig in på nätbokhandeln och beställa boken, så nämner jag bara så här på slutet ett gigantiskt bibliotek där världens alla böcker finns samlade. Och där Chesire-katten är huvudbibliotekarie.

Bokstävlarna läste första delen eftersom jag var så entusiastisk över den. Marias bokliv har hunnit ända till del fyra (Something rotten, som så klart handlar om Hamlet), och är fortfarande entusiastisk. Och jag är så entusiastisk att jag numera har alla fem böckerna i serien hemma. Jag kommer fortsätta att ta mig igenom dem med mycket nöje. Men det ska vara när rätt anda faller på.

Egentligen borde alla filmer vara baserade på böcker

Jag är ju lika kluven i frågan som vem som helst. Ska böcker filmatiseras? Ska man i så fall ändra slutet? Och måste Keira Knightley spela huvudrollen? Ja, allt det där finns det både för- och nackdelar med, men det är inte det jag ska diskutera nu.

I stället ska jag berätta om att jag häromdagen såg filmen The Young Victoria. Den fick mig att gripas av  en häftig längtan att läsa boken. Som inte finns.

Eller. Det är klart att det finns böcker om Victoria I. Men vem har läst en storslagen, romantiskt berättelse om henne, jag bara frågar (ja, alltså frågar på riktigt, för i så fall går det bra att tipsa i kommentarsfältet här nere)? Man kan ju bara jämföra med hennes föregångare Elizabeth I, där jag har tappat räkningen på hur många böcker jag plöjt med spekulationer om hennes trontillträden och eventuella älskare, hennes gunstlingar och hennes rivalitet med Maria Stuart (för att inte tala om alla smaskiga otroheter och halshuggningar som Elizabeths föräldrar sysslade med).

Jag tycker den här avsaknaden av stora berättelser om Victoria egentligen är otroligt märklig. Här har vi en alldeles ung flicka, bara 18 år gammal när hon kröns till drottning. Något år senare gifter hon sig – visserligen med en lämplig ung man – men av kärlek. Åh, det är så romantiskt så man nästan dör. Han får inte fria, eftersom hon är drottning, utan måste vänta på att hon frågar honom. Och det känns som en fullträff: romantik och feminism samtidigt (det är så skönt att slippa välja).

Min kunskap om drottning Victoria av England kan före filmen sammanfattas ungefär så här: Hon regerade jättelänge på 1800-talet, under en era som var enormt betydelseful på grund av kolonier och brittiska imperiet, och järnvägen och industrialiseringen och sånt där. Var gift med Albert. De fick en massa barn, och någonstans har jag läst ett uttalande från henne där hon ska ha sagt att små barn mest liknar grodor och är till besvär. Hursomhelst blev barnen med tiden ingifta i de flesta av de europeiska kungahusen. Under senare delen av drottningens regeringstid var alla så pryda att till och med stolsbenen sågades av eller doldes under dukar. (Ja, och så tänker jag lite på tjocka fotoalbum i överlastade rum fulla med ormbunkar och fåtöljer behängda med det fantastiska ordet antimakasser.) Vidare associerar jag hennes era med stora, dragiga hus som det typiskt sker mord i om man läser en Agatha Christie-deckare. Dessutom hade jag alldeles bestämt fått för mig att hon inte var särskilt lyckligt gift, och det tycker jag på sätt och vis känns som den sorgligaste missuppfattningen. Vet ni att hon överlevde sin Albert med 40 år, och varje morgon under denna tid lät hon lägga fram hans kläder.

Ja, i alla fall skulle jag gärna vilja veta vad det är för böcker jag ska läsa som handlar om det engelska 1830 och 40-talen. Vad finns det förutom (de något senare) Brontës och Dickens? Faktaböcker om perioden om drottning Victoria hittar jag i parti och minut, men om någon har en favorit på det området så puffa mig gärna i rätt riktning; jag är dåligt inläst på industrialismen (för helt ärligt talat är det inte min favoritperiod i historien).

Produktplacering

Jag läser hos Martina på Ett hem utan böcker om en bokklubb som just nu läser Pickwickklubben. Det får mig att överväga om jag ska hänga på läsningen lite i hemlighet så där. I större delen av mitt liv har jag velat läsa den här Dickens-boken, eftersom det är en av Anne på Grönkullas älsklingsböcker; efter en intensiv tentaperiod i boken Drömmens uppfyllelse är det just en omläsning av Pickwickklubben som hon hänger sig åt. Naturligtvis äger jag ett eget exemplar, i engelskt original The Pickwick Paper. Runt 870 sidor är den. Det är väl det som ständigt får mig att tveka. Det är inte bara läsning. Det är ett projekt, som är lite för stort för att jag ska åta mig det just nu. (Banne mig, om jag inte tror att Anna Karenina har en större chans här!)

Men företeelsen att få boktips genom andra böcker är annars intressant, tycker jag. Jag har tidigare nämnt Maria Gripes lobbande för Dorian Greys porträtt i boken Skugg-gömman. Från min barndom minns jag också exempelvis det idoga läsandet av Kristens resa som flickorna i Alcotts Unga kvinnor ägnade sig åt.

Det mest slående exemplet återfinns dock i Edith Nesbits böcker. Jag läste dem med stor förtjusning. Det var upptäckten av Huset Ardens gåta som fick mig att på allvar överge bibliotekets Hcf-avdelning och börja läsa Hcg-böcker; böcker utan bilder på varenda sida! Men i en av Nesbits böcker (och jag kan för mitt liv, och trots en massa bläddrande i de utrensade biblioteksexemplar som jag har i min ägo, inte komma ihåg vilken) låter hon en av huvudpersonerna få en bok i födelsedagspresent. Och det speciella med den boken är att den är skriven av – Nesbit själv! Om jag inte minns alldeles fel är presentboken Amueletten. Nå, denna bok fanns inte på mitt lilla skol/by-bibliotek, och i flera år sökte jag den förgäves. När jag äntligen fann den var jag lite för gammal för att uppskatta den. Men jag tänker ibland på hur Nesbit hajpade sig själv, och på att det ändå måste vara lite unikt.

Visserligen är det inte ovanligt att särskilt i serieböcker för barn och ungdomar hitta sådana där hänvisningar som säger till exempel att "detta kan du läsa om i boken Fem söker en skatt". Och det är för all del inte bara barnboksförfattare som sysslar eller sysslade med sånt här. Sommarens omläsning av Dorothy Sayers böcker ger precis samma sak vid handen. I partier kryllar det faktiskt av fotnoter som säger att detta kan man läsa om i Oskuld och arsenik, eller En sky av vittnen eller Mysteriet på Bellonaklubben.

Man ser inte det här så ofta i moderna böcker. Det är lite synd faktiskt. Att produktplacera sina egna titlar eller andra är en ganska trevlig intertextualitet. Betydligt trevligare än att droppa designnamn och namnet på olika bruna drycker. Och boktitlar får gärna nämnas i lite alla möjliga sammanhang utan att det stör mig. I Abbas The day before you came läser sångaren till exempel Marilyn French.