Mest och flest

Dessa dagar svarar alla på en läsenkät från Paulas bokblogg. Jag kan inte heller motstå.



Vilka är de fem författarna ni har flest böcker av i era bokhyllor? 

Så här ser det nog ut ungefär:

• Agatha Christie (de senaste två årens omläsningar har tvingat mig till en massa inköp, eftersom biblioteken inte har några kompletta Christiesamlingar). 
• Astrid Lindgren (i stort sett hela produktionen, utom några bilderböcker) 
• Maria Gripe (det mesta, utom några tidiga böcker som är mycket svåra att få tag i)
• William Shakespeare (ett 20-tal böcker, med långt fler pjäser, varav många är samma pjäs(er) i olika översättningar)
• Martha Sandwall-Bergström eller Håkan Nesser med ett femtontal böcker vardera. 

(Jag antar dessutom att om jag rotade fram alla Kittyböcker så skulle Carolyn Keene segla in som god tvåa på den här listan.)

Köper eller lånar ni mest? 

Av de böcker jag läser är fördelningen ungefär 50-50 mellan egna böcker och bibliotekslån/lån från andra.

Sparar ni alla böcker ni köper?

Ja. I princip. Men jag har börjat fundera över att sluta spara en del böcker som har blivit sparade väldigt länge. Börjat fundera sa jag.

Inbundet eller pocket helst? 

Spelar ingen roll alls. Jag läser vad jag kommer över.

Vilken bok har du läst flest gånger i ditt liv? (om du nu läser om böcker) 

Det borde vara Agnes Cecilia av Maria Gripe eller Ovan hav, under sten av Susan Cooper.
Eller kanske Max potta.

De allra gulligaste små bebisarna

Jag är lite dålig på att följa upp saker ibland, men en av bildgåtorna, som jag skapade för ett par veckor sedan illustrerade förstås Barbro Lindgren och Eva Erikssons bok Den vilda bebin. Jag är lite för gammal för att ha läst den som litet barn, men jag har tyckt att den är helt fantastisk sedan jag första gången stötte på den. Tack och lov älskar dottern boken också (även om hon alltid kallar den vilda bebin för "Max" (på grund av den uppenbara likheten mellan honom och den yngre "kusinen" som Lindgren och Eriksson också skapade i böcker som Max potta och Max badar).

Jag tänkte låta Den vilda bebin inleda en lista om på 10 av de svenska bilderböcker som jag älskar mest. Här är min lista (utan någon rangordning alls):

Den vilda bebin-trilogin av Barbro Lindgren och Eva Eriksson
Böckerna om Spöket Laban av Inger och Lasse Sandberg
Var är min syster? av Sven Nordqvist
Sagan om den lilla gumman av Elsa Beskow
Tomtebobarnen av Elsa Beskow
Jul i Bullerbyn av Astrid Lindgren och Ilon Wikland
Alla döda små djur av Ulf Nilsson och Eva Eriksson
Bu och Bä-böckerna av Olof och Lena Landström
Vem ska trösta knyttet? av Tove Jansson
Kattresan av Ivar Arosenius

Och detta apropå min lista på de 10 mest älskade svenska böckerna, och de 10 mest älskade svenska ungdomsböckerna. Vet du vilka 10 svenska böcker du älskar mest, kan du mejla till Du är vad du läser, senast i morgon, Nyårsafton.

Ibland blir det så rätt!

"Kan vi inte läsa om vikingarna, mamma?" frågade dottern alldeles nyss.

"Yesss", tänkte jag.

För häromdagen kom jag hem med Till vildingarnas land av Maurice Sendak – en bok jag själv aldrig hade som barn, men girigt slukade närhelst den råkade visas på tv; jag vill minnas att den fanns i någon slags tv-teaterversion. På youtube hittar jag den här illustrerade uppläsningen av den engelska originaltexten:

Och det är fantastiskt med en bilderbok som man aldrig riktigt läste när man var liten, men ändå är förmögen att älska med ett barns ogrumlade kärlek när man på allvar möter den 36 år gammal. Vanligtvis är till och med de där magiska böckerna, som man minns hade teckningar man kunde drunkna i bara platta, när jag återser dem nu som vuxen.

Men med den här historien om pojken Max som bråkar och skickas till sängs utan kvällsmat är det helt annorlunda. Den täta skog som växer upp i hans sovrum, och de vågor som för med sig en båt till hans strand finner jag lika lockande idag. Ett helt år reser han för att komma till where the wild things are, eller den underbara svenska översättningen vildingarnas land. Och där är de – vildingarna som dottern kallar för lejonvildingen och getvildingen, och de bor sida vid sida med dem som dottern benämner "vanliga vildingar" (eftersom hon inte ser likheter mellan dem och några djur). De är hemska och underbara, och Max lyckas tämja dem genom att se in i deras ögon utan att blinka. De gör honom till kung över alla vildingar, och lycklig och fri leker han med dem under månen. Men till slut driver hemlängtan honom att åter segla ett år över det stora havet, ända hem till sitt eget sovrum, där kvällsmaten står och väntar på honom. Och den är fortfarande varm.

Det är våra goda lässtunder med Gruffalon som fick mig att längta efter att dela även denna bok med dottern. Att Gruffalon är en ättling till vildingarna är ju uppenbart, men jag upptäcker plötsligt andra likheter; det är tydligt att Barbro Lindgren inspirerats till Den vilda bebiresan av den här boken. (Och den vilda bebin utvecklades ju senare till den lika vilda Max, och var han har fått sitt namn ifrån tvivlar jag nu inte på.)

Och snart kommer även en film, inspirerad av Vildingboken. Jag längtar. Den verkar inte vara alls som boken. Och ändå precis som boken...

Men jag förstår faktiskt inte varifrån dottern fått ordet "vikingar". För några vikingar har vi inte läst om. Än.