Som tur är inte rena cirkusen

Jag är ingen cirkusromantiker. Faktum är att jag till och med (men utan framgång) försöker hoppa över kapitlet "Pippi på cirkus" när vi har högläsning hemma. En bok som heter Saabyes Cirkus skulle jag således aldrig gett mig på (än mindre köpt hem i inbundet skick), om inte Hermia uppgivit denna bok av Lars Saabye Christensen som en av sina största läsupplevelser förra året.

Lite tveksamt öppnade jag således boken. Några timmar senare stängde jag den.

Då hade jag forsat igenom en 200-sidig intensivt driven berättelse om några månader under ett anonymt berättarjags uppväxt. Vi är i Oslo. Det är inte nån cirkus i sikte så långt man ser, men berättarjaget arbetar som blomsterbud för att tjäna ihop till en eftertraktat elgitarr – en röd Fender. Han cyklar kors och tvärs över hela stan, och ibland lämnar han blommor hos kvinnan som heter Aurora. Det är hon som en gång i tiden har jobbat på en cirkus. Och något hon säger och gör lär berättarjaget något om honom själv. Mötena med denna åldrade cirkusprinsessa blir den bestående lönen av allt blomsterbudande; när det kommer till kritan köper han aldrig gitarren. 

Det är en underlig berättelse det här. En metaberättelse, som i själva verket utspelar sig under en svindlande, minnesfylld sekund då den vuxne, erkände författaren håller på att trilla ner från en scen vid ett författarengagemang i Paris. Det är en sån där vindlade berättelse, som jag tycker är så vanlig hos de norska författarna nuförtiden. Som i Kjaerstads böcker om Jonas Wergeland börjar Saabye Christensen från en händelse, hoppar planlöst till nästa, över till en tredje, och sen tillbaks till den första händelsen igen – som av en händelse. Det snirklar sig fram. Man följer honom troget, men blir lika häpen varje gång han drar in tråden och visar att han inte tappat spåret; tråden är verkligen röd, men berättelse kräver associationer och utvikningar för att bli komplett. Som i Per Pettersons böcker forsar historien fram över sidorna, det går inte att låta bli att föras med. Som hos Knausgård finns en uppväxtskildring i skarven mellan populärkultur och oförstående föräldrar. 

Jag fastnar mest för det där metaperspektivet. Den där dallrande sekunden under författarföreläsningen, som blir en Madeleinekaka in i barndomen. Jag påminns om Cees Nootebooms lilla bok Paradiset förlorat, där en annan författare möjligen fantiserar ihop några livsöden under en flygresa. 

Jag tyckte mycket om Saabyes cirkus. Jag använde den som lite pausläsning mitt i Knausgårds Min kamp  (vilket alltså är ett mycket gott betyg), men jag skulle tro att Saabye kan funka som huvudläsning också. Halvbrodern kommer det bli så småningom i alla fall. 

Norge i mitt hjärta

Lyran anknyter till gårdagens firande av Norges nationaldag, och vill i veckans tematrio ha tips på norska berättare. Det skulle man väl kunna stå till tjänst med, tänkte jag, och noterar samtidigt att Lyran har snott de tre mest självklara valen (Undset, Sandel och Fossum). Men här kommer tre andra, som vid närmare eftertanke är minst lika bra, om inte bättre. Enda minuset är väl att det är tre män, då:

1. Mitt första val måste bli Henrik Ibsen. Jag älskar Ibsen. Vad gäller realistiska dramatiker är han absolut min favorit (sorry, Strindberg). Om jag ska ta fram ett verk som jag särskilt tycker om så står valet mellan de två klassikerna Vildanden och Ett dockhem, och även om Dockhemmet (som Bergman kallade pjäsen) alltid är lika aktuell, väljer jag nog Vildanden här, Ibsens pjäs om livslögnens betydelse för att kunna leva ett lyckligt liv. Jag undrar om de livslögner vi lever med lite till mans idag nog inte är större än Hjalmar Ekdals. Hjalmar är alltså pjäsens fattige fotograf, han som bor tillsammans med sin hustru Gina, sin älskade dotter Hedvig, och sin gamle far. Hans rike gamle barndomsvän, Gregers Werle kommer hem till staden, och ser som sin uppgift att för Hjalmar avslöja alla de livslögner han lever med. Som till exempel att dottern Hedvig inte är hans. Men när Hjalmar får veta detta, och förskjuter Hedvig, tar hon livet av sig. Pjäsen finns i flera svenska översättningar, men den är faktiskt inte så svår att läsa på norska. Gör det!  Se sedan Bo Widerbergs tv-dramatisering av Vildanden. Med Thomas von Brömsen som Hjalmar Ekdal, Sten-Åke Cederhök som hans far (ja, just det, precis som i Albert och Herbert, vilket ger en extra dimension till den här tolkningen). Därutöver en ung Pernilla August, och en ännu yngre Melinda Kinnaman. Vete katten var man kan få tag på den här tv-versionen, förresten. Jag skulle hemskt gärna vilja se om den själv!
2. Wergeland-trilogin av Jan Kjaerstad. Tre böcker (Förföraren, Erövraren och Upptäckaren) som beskriver meningen med födelsen, döden, och allt mitt emellan. Eller hur jag nu ska beskriva böckerna. Jag läste dem med ganska långt mellanrum (dvs allt eftersom de kom ut i pocket), och det tyckte jag på sätt och vis var skönt. Jag kom ut ur varje bok helt omskakad, och tänkte att nu hade jag fått hela världen förklarad för mig. Huvudpersonen i böckerna är den fiktive tv-mannen Jonas Wergeland, en norsk rikskändis, som bland annat gjort tv-program om alla Norges stora män och kvinnor. Genom att berätta om dessa tv-program (som ofta tar sin utgångspunkt i något mindre känt faktum om personen), och stora och små detaljer ur Wergelands liv får vi inte bara se hur olika pusselbitar skapar en människa, utan också hur olika delar skapar synen på ett helt land, Norge. Hela trilogin är så fantastiskt berättad. Den börjar med ett mord på Wergelands hustru, och sedan snirklar sig allting runt i cirklar. Ni vet, som när man för ett samtal med någon, och börjar tala om vädret, och slutar med första världskriget, och sedan tillsammans försöker nysta upp hur man kom dit. På samma sätt är det med boken. Det känns som om författaren bara följt sina associationer när han skrivit, och ändå kommer både han och läsaren fram till slut. Och då inte bara med insikter om hur Jonas Wergeland har blivit som han blivit, eller hur Norge har blivit som det blivit, utan också om hur man själv har hamnat där man är i sitt liv.    
3. Den siste författaren får bli Aksel Sandemose. Han räknas ibland som dansk-norsk författare, men den enda bok jag har läst är Varulven, och den utspelar sig i till största delen i Norge. Sandemose är mest känd för att ha introducerat Jantelagen (i boken En flykting korsar sitt spår). Hans bok Varulven läste jag för några somrar sedan, och inte förrän jag hade läst den, och djupt gripen googlade runt för att höra vad andra tyckte om den, insåg jag att Felicia i den här boken har fått stå modell för kvinnan i Cornelis Vreeswijks sång Felicia adjö. Jag blir inte klok på om jag egentligen tycker om bokens rådiga Felicia som lägger sig i allt och alla, men jag rekommenderar den här varmt. När jag tänker på saken så är förresten Sandemose och Kjaerstads språk och berättarstil lite lika. 

 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.