Jag brukar försöka passa på att få en del saker påbörjade när andan faller på. Det är särskilt påtagligt på jobbet – jag har nästan aldrig lust att jobba med det jag borde, utan dras mest till arbetsuppgifter som ligger flera månader fram i tiden. Men jag har med åren lärt mig att det är lika bra att arbeta lite med det jag får inspiration till, för alltid har man nytta av det när deadline närmar sig, och man inte längre har lust att ta tag i projektet.
I undantagsfall tillämpar jag samma princip för mitt privatliv. Just nu sitter jag och planerar min sommarläsning i stället för att slå in julklappar, och det lutar en del åt Maria Lang nästa sommar (efter en Dorothy Sayers-sommar och en Sjöwall/Wahlöö-sommar). Men till skillnad från tidigare år så innebär Maria Lang inte särskilt mycket omläsning för mig. Jag har nog bara läst några få av hennes deckare när jag var i 12-årsåldern så där, och minns inte mycket av dem. Det behövs inte så mycket efterforskning för att inse att det här författarskapet handlar om betydligt fler än 10-15 böcker. Kanske betyder det för min del att läsningen delas upp på två somrar, kanske betyder det att endast ett urval läses, det får tiden (lusten) utvisa.
Eftersom jag vet att Langläsarna därute är många så undrar jag så där allmänt om böckerna måste läsas i ordning. Finns det några särskilda pärlor som jag inte får missa om jag gör ett urval? Om jag bestämmer mig för att läsa 10 böcker i rad – är det då bäst med de 10 första i serien om Puck, eller de 10 sista? Eller kanske de 10 i mitten? Ska jag läsa varannan bok? Ska jag kasta tärning?
Eller borde jag läsa Trenterdeckare nästa sommar i stället?
Visar inlägg med etikett Sjöwall/Wahlöö. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sjöwall/Wahlöö. Visa alla inlägg
tisdag 21 december 2010
onsdag 11 augusti 2010
Sommar sommar sommar
Jag har inte lyssnat på ett enda Sommarpratarprogram i år. Det är minst sagt ovanligt, men det har varit skönt att leva i radioskugga ett par månader. Med poddradions möjligheter kan jag lyssna igenom det intressanta framåt hösten (men jag är tacksam för tips om vem och vad jag inte bör missa!).
Vad gäller boksommaren så sammanfattas den lite kort nedan, med hjälp av Bokhoras sommarenkät.
1. Bäst i sommar?
Jag har inte tagit mig upp på några svindlande läshöjder, men den bästa boken blir nog Never let me go av Kazuo Ishiguro.
2. Sämst i sommar?
Ripley på djupt vatten av Patricia Highsmith. En omläsning jag ångrar. Jag hade gärna fortsatt gå omkring och tänka på den som en spännande bok, men nu har jag förlorat det minnet också.
3. Vad har du helst läst på stranden?
Jag har inte läst så mycket på stranden, för det har varit för varmt att vara på stranden om man inte badat, men de böcker jag släpat med mig i väskan till badet har med största sannolikhet varit någon Sjöwall/Wahlöö-deckare.
4. Var har du läst mest?
I skuggan.
5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?
Jajamensan. Jag ville läsa om alla Beck-böckerna, och det har jag lyckats med på Vixxtoria-vis. Det betyder att jag läst nio av tio böcker, för jag fick aldrig tag på Brandbilen som försvann, och nu känns det lite oinspirerat att läsa den så här efteråt. Det känns ganska bra att liksom leva upp till mitt rykte att aldrig fullfölja läsprojekt ordentligt, och ändå genomföra det.
6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!
Jag har faktiskt inte köpt så hemskt mycket böcker (beroende på när man ska tänka sig att man börjar räkna sommaren. Men med kompletterandet av Beck-dekalogen blir det kanske ett femton-tal böcker totalt. Ytterligare tio eller så om man ska räkna barnböcker och presenter.). Men ett bokinköp som jag är glad över är Margareta Strömsteds bok om Astrid Lindgren. Den har jag velat läsa läääääänge, men den har varit svår att få tag i.
7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Jag ser fram emot att läsa mer av Elin Wägner. Men om det handlar om att se fram emot någon bok som är nyutkommen så ska det bli en upptäcksfärd att läsa Birgitta Lillpers senaste bok Om du fick tänka dig ett hem. Jag har inte läst något av henne tidigare.
Vad gäller boksommaren så sammanfattas den lite kort nedan, med hjälp av Bokhoras sommarenkät.
1. Bäst i sommar?
Jag har inte tagit mig upp på några svindlande läshöjder, men den bästa boken blir nog Never let me go av Kazuo Ishiguro.
2. Sämst i sommar?
Ripley på djupt vatten av Patricia Highsmith. En omläsning jag ångrar. Jag hade gärna fortsatt gå omkring och tänka på den som en spännande bok, men nu har jag förlorat det minnet också.
3. Vad har du helst läst på stranden?
Jag har inte läst så mycket på stranden, för det har varit för varmt att vara på stranden om man inte badat, men de böcker jag släpat med mig i väskan till badet har med största sannolikhet varit någon Sjöwall/Wahlöö-deckare.
4. Var har du läst mest?
I skuggan.
5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?
Jajamensan. Jag ville läsa om alla Beck-böckerna, och det har jag lyckats med på Vixxtoria-vis. Det betyder att jag läst nio av tio böcker, för jag fick aldrig tag på Brandbilen som försvann, och nu känns det lite oinspirerat att läsa den så här efteråt. Det känns ganska bra att liksom leva upp till mitt rykte att aldrig fullfölja läsprojekt ordentligt, och ändå genomföra det.
6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!
Jag har faktiskt inte köpt så hemskt mycket böcker (beroende på när man ska tänka sig att man börjar räkna sommaren. Men med kompletterandet av Beck-dekalogen blir det kanske ett femton-tal böcker totalt. Ytterligare tio eller så om man ska räkna barnböcker och presenter.). Men ett bokinköp som jag är glad över är Margareta Strömsteds bok om Astrid Lindgren. Den har jag velat läsa läääääänge, men den har varit svår att få tag i.
7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Jag ser fram emot att läsa mer av Elin Wägner. Men om det handlar om att se fram emot någon bok som är nyutkommen så ska det bli en upptäcksfärd att läsa Birgitta Lillpers senaste bok Om du fick tänka dig ett hem. Jag har inte läst något av henne tidigare.
torsdag 5 augusti 2010
Poliser som man skrattar åt
Kanske var det Astrid Lindgrens poliser Kling och Klang som satte ribban för klantiga poliser i den svenska litteraturen. Eller Åsa-Nisse. Eller en kombination. I den intervju med Maj Sjöwall som jag läste i början av sommaren, och som fick mig att trots lite tveksamheter ge mig på en omläsning av polisromanerna om Beck, så lyfts humorn i Sjöwall/Wahlöö-deckarna fram som en viktig ingrediens för framgången. Och efter att ha tillbringat ganska många timmar med Kollberg, Rönn och Larsson – för att inte tala om Paulsson, Kristiansson, Kvant och Kvastmo – så är jag beredd att hålla med.
I de första böckerna består dock inte humorn i första hand av klantiga poliser, utan återfinns här och där i dialogen (ofta företrädd av Kollberg), eller lakoniskt och underliggande i beskrivningar, till exempel som här på första sidan i Roseanna, boken som inleder hela Becksviten:
Ja, Beck-serien innehåller rätt många klantiga poliser, en del av dem är hemliga, och en del av dem ägnar sig åt JO-anmälningar. En del brottslingar (som bankrånarna i Det slutna rummet) hamnar inte långt efter poliserna i rolighet. Och den parodiska rättegångsscenen mellan advokat Braket och åklagare Bulldozer Olsson i sista boken Terroristerna är en lysande liten pärla. (Det är förresten på tok för lite rättegångsdramer i svensk litteratur!)
Samtidigt som jag skrattar åt de lata, uppblåsta, viktigpettriga konstaplarna finns det (antar jag?) en allvarligt menad kritik bakom dessa slapstick. Vilken idiot som helst kan bli polis, och är man en jubelidiot kan man till och med bli rikspolischef. Driften med Säpo och rikspolisstyrelsen har senare med framgång bedrivits av både Guillou och GW Persson. I Det slutna rummet förekommer även den brottsliga bankrånarligan bestående av den ständigt tillmötesgående men oantastlige "hjärnan" Roos, som flyger jorden runt som purser, och ständigt ser till att befinna sig långt från de bankrån han planerar. De som rånar är i stället duon Malmström och Mohrén, där den senare är så besatt av renlighet att han duschar sex gånger om dagen, och byter till nya kalsonger varje gång. Nya, alltså, inte rena. Lika stort renlighetsbehov har terroristen Reinhard Heydt i sista boken Terroristerna (det är en miss, faktiskt, att ha två brottslingar som är så besatta av att duscha och bre ut frottéhanddukar på golvet).
Rånarna Malmström och Mohrén får mig att tänka på Tomas Arvidssons humoristiska bankrånarhistorier om studierektor Bertilsson från Kalmar, bland annat böckerna Enkelstöten, Dubbelstöten och Trippelstöten (mer kan läsas här, och jag undrar om det inte blir omläsning av dessa godingar nästa sommar!). Jämför man Beckböckerna med kandidaterna i den nyare tidens svenska deckarunder så är det rätt påtagligt att de senare är betydligt mer humorlösa. (Den som lyckas axla manteln bäst är Leif GW Persson, exempelvis genom skildringen av det evinnerliga "topsandet" i Linda som i Lindamordet. Poliser idag går visserligen på högskolan och har lite psykologi på schemat, men det hindrar inte att man kan driva med dem. För övrigt bär Perssons rättrådige polis Lars Martin Johansson tydligt Beckska drag, även om han ärvt Kollbergs aptit.)
Men efter att ha funderat över de här humoristiska inslagen ett slag så dröjer sig några tankar kvar hos mig. De handlar om hela romansviten, och vilken signifikans de polisiära klantarslena egentligen har. Varför var det viktigt att skildra å ena sidan ett litet poliskollektiv, som var intellektuellt och moraliskt högtstående, och å andra sidan en stor majoritet av poliskonstaplar som aningslösa, dumma, ointelligenta och icke-verbala? De situationer av fyrkantiga missförstånd (och ofta onödigt våld) som återkommer i bok efter bok må vara aldrig så roliga (och kanske även innehålla en del sanning), men är inte särskilt konstruktiva. Den stora majoriteten av de "dumma" poliserna sköter sitt jobb som de har lärt sig att sköta det, och det finns inget hopp om någon förbättring. Nej, Sjöwall och Wahlöö lämnar inte ens en öppning för att de klantiga poliserna ska kunna utvecklas, eller uteslutas ur kåren. I stället finns är en cynism och en pessimism som får Gunvald Larsson att ta på sig rollen som rektor och skälla ut de poliser som begår alltför stora övertramp. Jag tycker att den här hållningen hade varit motiverad om det varit så att Beck, Kollberg och Larsson ideligen hade påtalat felaktigheterna för polisledningen, men aldrig mött något gehör, men så är det ju inte. Snarare bildar de ett litet kotteri som ställer sig utanför den stora polisiära apparaten. De blir en slags hjältar (och det är ju rätt coolt som berättartekniskt knep), men deras goda arbete bär inte frukt någon annanstans. Det är en rätt hopplös och dyster framtidsbild som målas upp, och jag är faktiskt rätt glad att de polisskildringar vi ser idag är mer hoppfulla.
Om än ibland på bekostnad av roligheten.
I de första böckerna består dock inte humorn i första hand av klantiga poliser, utan återfinns här och där i dialogen (ofta företrädd av Kollberg), eller lakoniskt och underliggande i beskrivningar, till exempel som här på första sidan i Roseanna, boken som inleder hela Becksviten:
... Han visste till exempel att av fem existerande gripskopemudderverk var det bara ett som hade de rätta dimensionerna för att kunna passera slussarna. Det hette egentligen Gripen men kallades givetvis Grisen och råkade just då ligga i fiskehamnen i Gravarne. På morgonen den femte juli förtöjde detta fartyg i Borenshult, begapat av traktens barn och en vietnamesisk turist. (s 5, Roseanna)Så småningom dyker dock radiopoliserna Kristiansson och Kvant upp. De jobbar i Solna, men för att inte riskera att behöva gripa in när något händer i deras distrikt, patrullerar de helst på andra sidan kommungränsen. "Missfirmelse av tjänsteman" är det brott de oftast beivrar, och det kan exempelvis innebära att de i stället för att fånga en mördare som kliver av flyget på Arlanda, lägger ner möda på att läxa upp en liten pojke som ropar Polis, polis, potatismos i boken med samma namn. I Den skrattande polisen stövlar de runt i en hel buss med nedskjutna människor och förstör alla spår efter mördaren. De är allmänt lata och odugliga, prioriterar fel, litar till sin råstyrka, och blundar hellre än behöver göra ett ingripande. I vederbörlig ordning råkar de därför ut för Gunvald Larssons vrede. Det här är rätt kul faktiskt. Ända tills boken Den vedervärdige mannen från Säffle, då deras dumhet leder till att Kvant blir ihjälskjuten av polismördaren på taket, och Kristiansson allvarligt sårad. I senare böcker får därför Kristiansson åka radiobil med Kvastmo. Han griper å sin sida in lite för ivrigt, och anhåller både oskyldiga kvinnor och barn om han får möjlighet.
Ja, Beck-serien innehåller rätt många klantiga poliser, en del av dem är hemliga, och en del av dem ägnar sig åt JO-anmälningar. En del brottslingar (som bankrånarna i Det slutna rummet) hamnar inte långt efter poliserna i rolighet. Och den parodiska rättegångsscenen mellan advokat Braket och åklagare Bulldozer Olsson i sista boken Terroristerna är en lysande liten pärla. (Det är förresten på tok för lite rättegångsdramer i svensk litteratur!)
Samtidigt som jag skrattar åt de lata, uppblåsta, viktigpettriga konstaplarna finns det (antar jag?) en allvarligt menad kritik bakom dessa slapstick. Vilken idiot som helst kan bli polis, och är man en jubelidiot kan man till och med bli rikspolischef. Driften med Säpo och rikspolisstyrelsen har senare med framgång bedrivits av både Guillou och GW Persson. I Det slutna rummet förekommer även den brottsliga bankrånarligan bestående av den ständigt tillmötesgående men oantastlige "hjärnan" Roos, som flyger jorden runt som purser, och ständigt ser till att befinna sig långt från de bankrån han planerar. De som rånar är i stället duon Malmström och Mohrén, där den senare är så besatt av renlighet att han duschar sex gånger om dagen, och byter till nya kalsonger varje gång. Nya, alltså, inte rena. Lika stort renlighetsbehov har terroristen Reinhard Heydt i sista boken Terroristerna (det är en miss, faktiskt, att ha två brottslingar som är så besatta av att duscha och bre ut frottéhanddukar på golvet).
Rånarna Malmström och Mohrén får mig att tänka på Tomas Arvidssons humoristiska bankrånarhistorier om studierektor Bertilsson från Kalmar, bland annat böckerna Enkelstöten, Dubbelstöten och Trippelstöten (mer kan läsas här, och jag undrar om det inte blir omläsning av dessa godingar nästa sommar!). Jämför man Beckböckerna med kandidaterna i den nyare tidens svenska deckarunder så är det rätt påtagligt att de senare är betydligt mer humorlösa. (Den som lyckas axla manteln bäst är Leif GW Persson, exempelvis genom skildringen av det evinnerliga "topsandet" i Linda som i Lindamordet. Poliser idag går visserligen på högskolan och har lite psykologi på schemat, men det hindrar inte att man kan driva med dem. För övrigt bär Perssons rättrådige polis Lars Martin Johansson tydligt Beckska drag, även om han ärvt Kollbergs aptit.)
Men efter att ha funderat över de här humoristiska inslagen ett slag så dröjer sig några tankar kvar hos mig. De handlar om hela romansviten, och vilken signifikans de polisiära klantarslena egentligen har. Varför var det viktigt att skildra å ena sidan ett litet poliskollektiv, som var intellektuellt och moraliskt högtstående, och å andra sidan en stor majoritet av poliskonstaplar som aningslösa, dumma, ointelligenta och icke-verbala? De situationer av fyrkantiga missförstånd (och ofta onödigt våld) som återkommer i bok efter bok må vara aldrig så roliga (och kanske även innehålla en del sanning), men är inte särskilt konstruktiva. Den stora majoriteten av de "dumma" poliserna sköter sitt jobb som de har lärt sig att sköta det, och det finns inget hopp om någon förbättring. Nej, Sjöwall och Wahlöö lämnar inte ens en öppning för att de klantiga poliserna ska kunna utvecklas, eller uteslutas ur kåren. I stället finns är en cynism och en pessimism som får Gunvald Larsson att ta på sig rollen som rektor och skälla ut de poliser som begår alltför stora övertramp. Jag tycker att den här hållningen hade varit motiverad om det varit så att Beck, Kollberg och Larsson ideligen hade påtalat felaktigheterna för polisledningen, men aldrig mött något gehör, men så är det ju inte. Snarare bildar de ett litet kotteri som ställer sig utanför den stora polisiära apparaten. De blir en slags hjältar (och det är ju rätt coolt som berättartekniskt knep), men deras goda arbete bär inte frukt någon annanstans. Det är en rätt hopplös och dyster framtidsbild som målas upp, och jag är faktiskt rätt glad att de polisskildringar vi ser idag är mer hoppfulla.
Om än ibland på bekostnad av roligheten.
lördag 24 juli 2010
Det saknas lite stake
Jag har kommit en ganska ordentlig bit in i min omläsning av Beckböckerna (ett generellt omdöme är att det är en lagom intellektuell utmaning när skuggtemperaturen överstiger 30 grader och den enda konkurrensen är Anna Karenina), och det finns ganska mycket att reflektera över om man vill – eller orkar.
Jag orkar inte just nu, så jag nöjer mig med att säga att jag halvvägs in i åttonde boken (det vill säga Det slutna rummet) är otroligt trött på bröstvårtor! Ingen kvinna har stuckit näsan in på boksidorna utan att form och storlek av (och ganska ofta färg på) hennes dylika har beskrivits i detalj. Jag skulle inte säga så mycket om det fanns någon liten antydan till beskrivning av utbuktningen i manliga skrev, kanske i någon bisats, parentes, fotnot eller om man läste en eller annan mening baklänges, men jag har inte kunnat hitta någon. När Martin Beck har sex är det hennes skötes våthet som beskrivs. Hon med skötet heter Åsa och har just blivit polis. Vid sedlighetsroten, så klart; alla kvinnliga poliser verkar återfinnas där, och i undantagsfall kan de lånas ut till andra rotlar för att användas vid brottsprovokationer för att "vampa" den misstänkte.
För tillfället gläds jag – om uttrycket ursäktas – lite extra åt att äntligen stöta på en kvinnlig mördare. Och att ordet ordet "nymfoman" inte har nämnts en enda gång efter de 3-4 första böckerna. Det begreppet blev lite tjatigt, faktiskt.
Jag orkar inte just nu, så jag nöjer mig med att säga att jag halvvägs in i åttonde boken (det vill säga Det slutna rummet) är otroligt trött på bröstvårtor! Ingen kvinna har stuckit näsan in på boksidorna utan att form och storlek av (och ganska ofta färg på) hennes dylika har beskrivits i detalj. Jag skulle inte säga så mycket om det fanns någon liten antydan till beskrivning av utbuktningen i manliga skrev, kanske i någon bisats, parentes, fotnot eller om man läste en eller annan mening baklänges, men jag har inte kunnat hitta någon. När Martin Beck har sex är det hennes skötes våthet som beskrivs. Hon med skötet heter Åsa och har just blivit polis. Vid sedlighetsroten, så klart; alla kvinnliga poliser verkar återfinnas där, och i undantagsfall kan de lånas ut till andra rotlar för att användas vid brottsprovokationer för att "vampa" den misstänkte.
För tillfället gläds jag – om uttrycket ursäktas – lite extra åt att äntligen stöta på en kvinnlig mördare. Och att ordet ordet "nymfoman" inte har nämnts en enda gång efter de 3-4 första böckerna. Det begreppet blev lite tjatigt, faktiskt.
onsdag 7 juli 2010
En annan tid
Jag har nu läst de två första Beck-böckerna och två saker slår mig. Det första är att herregud vad mycket som hänt på 45 år. Terylenbyxor. Islådor i kylskåpet och massvis med lägenheter som saknar toalett. Goda årslöner på 40 000. Och en välsignat långsam tillvaro med hålkort och stationära telefoner.
Det andra är att Beck är så livsledd redan i första boken. Det är obegripligt att han inte redan skilt sig. Han sover dåligt och äter ännu sämre. Jag har inte tidigare sett en så tydlig linje till Wallander. Men dialogen har Edwardsson ärvt i rakt nedstigande led.
Gunvald Larsson har inte visat sig än förresten.
Det andra är att Beck är så livsledd redan i första boken. Det är obegripligt att han inte redan skilt sig. Han sover dåligt och äter ännu sämre. Jag har inte tidigare sett en så tydlig linje till Wallander. Men dialogen har Edwardsson ärvt i rakt nedstigande led.
Gunvald Larsson har inte visat sig än förresten.
torsdag 1 juli 2010
Slutet gott allting gott
Idag har jag avbeställt både min och dotterns bokklubbsbok (ja, det är en så stor händelse att den kvalar in för ett eget blogginlägg).
Som tur är har fyra Sjöwall/Wahlöö-böcker anlänt på posten, jag har lånat åtta nya biblioteksböcker och fått en bok i present.
Dagens sensmoral är alltså att en dag som börjar katastrofalt kan vända så där vid lunchtid, och visa sig få en riktigt ljus efterskrift.
Som tur är har fyra Sjöwall/Wahlöö-böcker anlänt på posten, jag har lånat åtta nya biblioteksböcker och fått en bok i present.
Dagens sensmoral är alltså att en dag som börjar katastrofalt kan vända så där vid lunchtid, och visa sig få en riktigt ljus efterskrift.
torsdag 24 juni 2010
Miljötänkande i svensk filmbransch
Om man yttrar ordet "Beck" så får man en diskussion om Beckfilmer på köpet. Så inträffade således igår i mitt kommentarsfält under tillkännagivandet att jag har tänkt läsa om Sjöwall/Wahlöö-deckarna i sommar. Det fick mig att ta tag i en bloggidé som jag närt under en tid – nämligen att undersöka rundgången i filmatiseringen av svenska deckare. Man behöver inte vara filmfantast (det är inte jag) för att notera samma trötta polisansikten i varenda tv-serie. Undersöker man det hela lite systematiskt finner man att det stämmer. En del av våra svenska skådespelare och en skådespelerska torde vara väääääldigt trött på poliser. Och som tittar kan man nästan undra om det bor 9 miljoner människor i det här landet.
Min genomgång nedan tar sin utgångspunkt i filmatiseringar, eller tv-serier, baserade på svenska deckare. Poliser och bovar och thrillers som inte har en bok som förlaga räknas inte med. Och jag är fullständigt övertygad om att jag glömt några. Hjälp mig gärna i så fall!
Jag börjar med en av de mest rutinerade och minst uppmärksammade av deckarfilmsskådisarna, nämligen Niklas Hjulström. Han börjar som den unge Benny Skacke i 90-talets Beck-filmatiseringar (med Gösta Ekman som Beck). Sen går han vidare och spelar make till Annika Bengtzon i filmatiseringen av Liza Marklundsdeckarna (Sprängaren och Paradiset). I Winter-filmatiseringen där Johan Gry spelar kommissarie Winter är Hjulström polisen Bergenhem. Han spelar sedan polisen Patrik Hedström i tv-serierna efter Camilla Läckbergs böcker. Dessutom är han åklagare i filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Visst har han meriterat sig att få spela Beck i de nyskrivna filmerna som säkert någon redan planerar för 10-talet?! (Eller kanske Barbarotti, efter Nessers böcker?)
Och så över till Rolf Lassgård. Upp med en hand alla som minns att det var han som spelade Gunvald Larsson en gång i tiden. Närmare bestämt i de där Beck-filmatiseringarna med Gösta Ekman. När dessa filmer var färdiginspelade kan det inte ha gått många dagar innan han rekryterades för att spela Kurt Wallander efter Mankells böcker, och det gjorde han så mycket att han på sätt och vis har fått symbolisera filmatiseringaren av den senaste svenska deckarboomen. Men efter Wallander har han inte axlat polisrollen igen. Uppdatering: Däremot spelade han (nån gång mitt bland inspelningarna av Ekman-Beckfilmerna) även polis i Lars Molins Sommarmord. Jag tackar Tobias Dahl för denna korrigering!
Låt oss fortsätta på Wallander-spåret, och med Krister Henriksson som tog över stafettpinnen efter Lassgård. Visst minns ni att han före det spelade polisen Ringmar, Winters sidekick i den tv-serie där Johan Gry spelade kommissarien som gillar jazz, baserade på Åke Edwardssons böcker? Dessförinnan har Henriksson haft mindre (men olika!) roller i olika Hamilton-filmatiseringar: Fiendens fiende, Coq Rouge och filmen Hamilton (där Peter Stormare spelar den röda tuppen). Han var även med i tv-serien Profitörerna, baserad på GW Perssons deckare med samma namn.
Apropå Hamilton, så spelade ju Peter Haber greve Carl Gustaf Gilbert i en tv 4-serie baserad på Guillous Fiendens fiende. Han spelade sedan polis misstänkt i filmen Sommarmord (av Lars Molin, baserad på boken med samma namn). Och sedan blev han alltså Beck i våra tv-apparater varenda söndagkväll. Låt oss inte kommentera det vidare, utan glädjas åt att den sagan är all. Han har dessutom en roll i Millennium-trilogins första del, baserad på Stieg Larssons böcker.
Persbrandt då, som spelar Gunvald Larsson i alla 00-talets Beck-filmer. Han har förutom det gjort en roll som pastor i filmatiseringen av Åsa Larssons Solstorm. Och jag är nästan säker på att han för ganska länge sen spelade ex-man till Anna Holt (i tv-serien med samma namn från mitten av 90-talet, skapad av Guillou och G W Persson). Han var förresten enligt IMDB lastbilschaufför i Fiendens fiende. Ännu roligare är att han var "Polisman 1" i filmen Polismördaren – alltså en Beck-filmatisering från 90-talet, med Ekman som Beck.
Guillou, ja. Vi har redan nämnt Habers insats som Hamilton, men han är ju inte den ende som axlat den här rollen. Stellan Skarsgård spelade Coq Rouge i filmen med samma namn, liksom i Den demokratiska terroristen, och den tv-film som fick namnet Förhöret, och som skildrar ett KU-förhör som Hamilton utsätts för i boken Fiendens fiende. Skarsgård finns även med på ett litet litet hörn i Beck-filmen Murder at the Savoy, som är en filmatisering av Sjöwall/Wahlöö-boken Polis, polis potatismos. Likaså finns han med i en liten biroll i Wallanderfilmen Hundarna i Riga. (Jag tycker inte man ska räkna Arn-böckerna som deckare, men i filmatiseringen av dessa spelar han Birger Brosa.)
Hamilton har också gestaltats av Peter Stormare i filmen och tv-serien Hamilton (jag är dock lite osäker på vilken Guillou-bok den bygger på, men det är väl antagligen de som följer efter Vendetta, Ingenmans land och Den enda segern kanske?). Annars har Stormare hållit mycket låg profil i de svenska deckarsammanhangen.
Detsamma gäller Stefan Sauk som spelade Hamilton i filmen Vendetta, samt i en tv-film som kallas Tribunal (jag har inte sett den här, någon som vet vilket Hamilton-avsnitt den baseras på?).
Som en liten bonus lämnar jag det svenska deckarspåret för ett ögonblick och kommenterar att Sauk dessutom är med i filmen Kronvittnet, som är en svensk filmatisering av en holländsk bok av min favoritförfattare Maarten 't Hart. Den kan ni möjligen låna på ett bibliotek nära er, och då ska ni göra det. Gösta Ekman spelar för övrig huvudrollen i den filmen! Sauk har även mindre roller i Män som hatar kvinnor, i en av de senare Wallander-filmatiseringarna (med Henriksson som Wallander) och i filmatiseringen av Mankell-boken Labyrinten.
Mesta doldisen måste väl ändå Peter Andersson vara. Han har en liten roll i Fiendens fiende. En annan roll i Anna Holt - polis (just denna tv-serie är ju inte baserad på någon bok. Anna Holt uppfanns gemensamt av Guillou och GW Persson för en tv-serie. Sedan har Anna levt vidare som en viktig karaktär i både Guillous och Perssons böcker under 00-talet). Andersson är även med i Sprängaren, Marklundsfilmatiseringen. Han spelar brottsling i Carambole. Han är med i Dansmästarens återkomst, efter Mankells bok med samma namn, och han är sadist i Millenniumfilmatiseringen. Dessutom spelar han Ringmar (Henrikssons gamla roll, alltså) i tv-serien om Winter som gick i vintras. Därutöver har han spelat både brottsling och polis i så många serier och filmer att jag kan ha missat någon som faktiskt är baserad på en bok. Borde det inte vara dags för Andersson att få spela en huvudroll?
Sven Wollter spelade Jarnebring i filmatiseringarna av GW Perssons böcker. Filmerna heter Profitörerna och Mannen från Mallorca (baserad på boken Grisfesten) och I lagens namn (baserad på boken Samhällsbärarna). (Jarnebring finns ju med på ett hörn i Anna Holt-tv-serien, men där spelas han av Stig Engström.) Dessutom var Wollter Kollberg i Bo Widerberg-filmatiseringen Mannen på taket (dvs Sjöwall/Wahlöö-deckaren Den vedervärdige mannen från Säffle). Uppdatering (och tack till FrökenChristina): Under 90-talet syntes han i en liten roll som Wallanders mentor Rydberg i tv-serien baserad på Mördare utan ansikte. På 2000-talet har Wollter återvänt till polisrollen i form av kommissarie Van Veeteren i filmerna, baserade på Håkan Nessers böcker.
Om jag ska nämna ytterligare några manliga skådespelare som figurerar i deckarna ibland så är det Jonas Karlsson som spelar polisen Stefan Lindman i filmatiseringen av Wallanders Dansmästarens återkomst. Han är även Henry i filmatiseringen av Nesser-boken Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Annars har den här oerhört produktive skådespelaren lyckats hålla sig flytande utan deckarfilmatiseringar. Det är ett sant under! Han är antagligen den ende nu levande svenska skådespelaren som inte varit med i en Beck-film.
Andra som vi sett lite grann av är Thomas Hanzon. Han har en liten roll i Anna Holt, och en roll i en av 2000-talets Beck-filmatiseringar. Sedan spelar han Münster i filmatiseringen av Nesser-deckarna om Van Veeteren, och har en roll i en av de senare Wallander-filmerna. Ingvar Hirdwall, begiven på stänkare i 00-talets Beck-filmer har även haft roller i Millenniumtrilogin. Dessutom har han varit med i Mannen från Mallorca (baserad på Grisfesten av GW Persson) och Mannen på taket. Magnus Krepper som spelade Winter i de tv-serie som gick vintern 2010 har också en liten roll i Millenniumtrilogin. Han är med i en av Beckfilmerna från 00-talet, och har en liten liten roll i Anna Holt. Nu har jag redan nämnt Gösta Ekman många gånger, men förutom insatsen som 90-tals-inkarnationen av Beck har han hållit sig märkvärdigt långt borta från den här genren (förutom filmen Kronvittnet).
Men hur är det med kvinnorna då? Mina sökningar på de stora namnen visar att de sällan förekommit i mer än en deckarfilm (eller som mer än en filmkaraktär), detta gäller Helena Bergström, Pernilla August, Maria Lundqvist, Eva Röse och Izabella Scorupco.
Ett kvinnligt undantag är Angela Kovacs, som spelar Irene Huss i filmatiseringen av Helene Turstens deckare. Hon har minsann varit med i Paradiset (baserad på Marklunds bok med samma namn), och hon spelade Ann-Britt Höglund i 00-talets Wallander-filmatiseringar. Hon har även varit med i en av 00-talets Beck-filmer, och hon spelar polisprästen Hanne Östergård i Åke Edwardssons Winter-filmatiseringen Dans med en ängel.
Ett annat exempel är Elisabeth Carlsson som spelar Erika Falck i filmatiseringen av Läckbergs böcker. Hon har även varit med i några Beck-filmer från 00-talet, och två filmatiseringar av Nessers Van Veeteren-böcker. Intressant är att hon spelar helt olika roller i de två filmerna.
Som avslutning på det här inlägget har jag precis av Paperback lover blivit uppmärksammad på att Shanti Roney ska spela Paul Hjelm i de kommande filmatiseringarna av Arne Dahls deckare. Det här är ju inte förvånande på något sätt, eftersom Roney tidigare har spelat brottsling i en av 00-talets Beck-filmatiseringar, och dessutom haft en liten roll i en av de senaste årens Wallander-filmer.
Författarna och böckerna/deckarserierna som det refereras till i det här inlägget är följande:
Maj Sjöwall & Per Wahlöö skrev de 10 böckerna om Martin Beck. Böckerna utkom ungefär mellan 1965 och 1975: Roseanna, Mannen som gick upp i rök, Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis, potatismos, Den vedervärdige mannen från Säffle, Det slutna rummet, Polismördaren, Terroristerna. Boken Den skrattande polisen blev en amerikansk film med Derek Jacobi som Beck. Den vedervärdige mannen från Säffle blev filmen Mannen på taket av Bo Widerberg, med Carl-Gustaf Lindstedt som Beck. Annars spelade Gösta Ekman Beck i en rad 90-tals-filmatiseringar av övriga böcker. Under slutet av 90-talet och hela 00-talet har Peter Haber spelat Beck i filmer som bygger på Sjöwall/Wahlöös karaktär.
Jan Guillou skrev från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet de 10 spionromanerna om greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton: Coq Rouge, Den demokratiske terroristen, I nationens intresse, Fiendens fiende, Den hedervärde mördaren, Vendetta, Ingen mans land, Den enda segern, I hennes majestäts tjänst, En medborgare höjd över varje misstanke. Senare har ytterligare ett par böcker dykt upp där Hamilton förekommer. De flesta böcker i Hamilton-serien har blivit film eller tv-serie, med flera olika skådespelare i titelrollen: Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare.
Leif G W Persson skrev polisromanerna Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna i skiftet mellan 70- och 80-tal. De är fristående, men har alla filmatiserats. Huvudpersonen här heter Jarnebring, och Sven Wollter spelade hans roll i filmerna (som kom strax efter böckerna). Perssons romaner från 00-talet har däremot inte filmats. Uppdatering: Perssons 00-böcker heter: Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv, Faller fritt som i en dröm, Linda som i Lindamordet, Den som dödar draken.
Håkan Nesser har skrivit 10 böcker om kommissarie Van Veeteren i det fiktiva Maardam. De flesta kom ut under 90-talet: Det grovmaskiga nätet, Borkmanns punkt, Återkomsten, Kvinna med födelsemärke, Kommissarien och tystnaden, Münsterns fall, Carambole, Ewa Morenos fall, Svalan, katten, rosen, döden, Fallet G. Sven Wollter spelar Van Veeteren i filmatiseringen.
Nesser har under 00-talet hittills skrivit fyra böcker om polisen Barbarotti: Människa utan hund, En helt annan historia, Berättelse om herr Roos, De ensamma. De har ännu inte hunnit filmatiseras. Uppdaterat: Det har däremot Nessers fristående bok Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö. Här spelar Jonas Karlsson en av de viktiga rollerna.
Henning Mankell har skrivit många böcker om polisen Kurt Wallander i Ystad. De viktigaste utgör åtta böcker och är skrivna under 90-talet: Mördare utan ansikte, Hundarna i Riga, Den vita lejoninnan, Mannen som log, Villospår, Den femte kvinnan, Steget efter, Brandvägg. Andra böcker där Wallander förekommer är Steget efter och Pyramiden. Viktiga böcker som också filmats är Danslärarens återkomst och Labyrinten. Wallander spelades i de första filmatiseringarna av Rolf Lassgård. Under senare delen av 00-talet har ett stort antal filmer baserade på Wallanders karaktär (men inte på någon av Mankells berättelser) spelats in med Krister Henriksson i rollen som Wallander. Kenneth Branagh har också filmatiserat Wallander-böckerna i en brittisk version under sent 00-tal. Uppdatering: I Danslärarens återkomst spelar Jonas Karlsson polisen Stefan Lindman, en rollfigur som Ola Rapace tog över i de nya Wallander-filmatiseringarna.
Åke Edwardsson har skrivit 10 böcker om kommissarie Winter. Böckerna är skrivna mellan 1997 och 2008: Dans med en ängel, Rop från långt avstånd, Sol och skugga, Låt det aldrig ta slut, Himlen är en plats på jorden, Segel av sten, Rum nummer 10, Vänaste land, Nästan död man, Den sista vintern. Det finns också en novellsamling: Winterland. Flera av böckerna har filmatiserats, först med Johan Gry i titelrollen och sedan med Magnus Krepper.
Liza Marklund har skrivit åtta böcker om journalisten Annika Bengtzon hittills. De har utkommit från 1998-2008: Sprängaren, Studio sex, Paradiset, Prime time, Den röda vargen, Nobels testamente, Livstid, En plats i solen. Helena Bergström har spelat Bengtzon i de två filmer som gjorts: Sprängaren och Paradiset.
Helene Tursten har sedan 1998 hittills utkommit med nio böcker om göteborgspolisen Irene Huss: Den krossade tanghästen, Nattrond, Tatuerad torso, Kallt mord, Glasdjävulen, Guldkalven, Eldsdansen, En man med litet ansikte, Det lömska nätet. Flera av böckerna har blivit till tv-serie med Angela Kovacs i huvudrollen.
Åsa Larsson har under 00-talet skrivit fyra böcker om advokaten Rebecka Martinson: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör. Den första boken är filmad med Izabella Scorupco som Rebecka.
Camilla Läckberg debuterade som deckarförfattare 2003, och har sedan dess kommit med sju böcker om författaren Erika Falck och polisen Patrik Hedström: Isprinsessan, Predikanten, Stenhuggaren, Olycksfågeln, Tyskungen, Sjöjungfrun och Fyrvaktaren. Flera av böckerna har blivit tv-serie med Elisabeth Carlsson som Erika och Niklas Hjulström som Patrik.
Anna Jansson har skrivit om polisen Maria Wern, och jag får det till hittills elva böcker (sedan 2000): Stum sitter guden, Alla de stillsamma döda, Må döden sova, Silverkronan, Drömmar ur snö, Svart fjäril, Främmande fågel, Pojke försvunnen, Inte ens det förflutna, Först när givaren är död, Drömmen förde dej vilse. I tv-serien baserad på några av böckerna spelar Eva Röse huvudrollen.
Uppdatering: Lars Molin har skrivit boken Sommarmord från 1977, och även senare regisserat filmen (från 1994) med samma namn. Peter Haber är med i filmen.
Min nederländske favorit Maarten 't Hart har skrivit boken Kronvittnet, som jag skriver något lite mer om här.
Tanken på detta blogginlägg väcktes i ett kommentarsfält hos Snowflake för ett par månader sedan. Om Snowflake eller nån annan kan lokalisera denna tanke länkar jag till inlägget här.
Min genomgång nedan tar sin utgångspunkt i filmatiseringar, eller tv-serier, baserade på svenska deckare. Poliser och bovar och thrillers som inte har en bok som förlaga räknas inte med. Och jag är fullständigt övertygad om att jag glömt några. Hjälp mig gärna i så fall!
Jag börjar med en av de mest rutinerade och minst uppmärksammade av deckarfilmsskådisarna, nämligen Niklas Hjulström. Han börjar som den unge Benny Skacke i 90-talets Beck-filmatiseringar (med Gösta Ekman som Beck). Sen går han vidare och spelar make till Annika Bengtzon i filmatiseringen av Liza Marklundsdeckarna (Sprängaren och Paradiset). I Winter-filmatiseringen där Johan Gry spelar kommissarie Winter är Hjulström polisen Bergenhem. Han spelar sedan polisen Patrik Hedström i tv-serierna efter Camilla Läckbergs böcker. Dessutom är han åklagare i filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Visst har han meriterat sig att få spela Beck i de nyskrivna filmerna som säkert någon redan planerar för 10-talet?! (Eller kanske Barbarotti, efter Nessers böcker?)
Och så över till Rolf Lassgård. Upp med en hand alla som minns att det var han som spelade Gunvald Larsson en gång i tiden. Närmare bestämt i de där Beck-filmatiseringarna med Gösta Ekman. När dessa filmer var färdiginspelade kan det inte ha gått många dagar innan han rekryterades för att spela Kurt Wallander efter Mankells böcker, och det gjorde han så mycket att han på sätt och vis har fått symbolisera filmatiseringaren av den senaste svenska deckarboomen. Men efter Wallander har han inte axlat polisrollen igen. Uppdatering: Däremot spelade han (nån gång mitt bland inspelningarna av Ekman-Beckfilmerna) även polis i Lars Molins Sommarmord. Jag tackar Tobias Dahl för denna korrigering!
Låt oss fortsätta på Wallander-spåret, och med Krister Henriksson som tog över stafettpinnen efter Lassgård. Visst minns ni att han före det spelade polisen Ringmar, Winters sidekick i den tv-serie där Johan Gry spelade kommissarien som gillar jazz, baserade på Åke Edwardssons böcker? Dessförinnan har Henriksson haft mindre (men olika!) roller i olika Hamilton-filmatiseringar: Fiendens fiende, Coq Rouge och filmen Hamilton (där Peter Stormare spelar den röda tuppen). Han var även med i tv-serien Profitörerna, baserad på GW Perssons deckare med samma namn.
Apropå Hamilton, så spelade ju Peter Haber greve Carl Gustaf Gilbert i en tv 4-serie baserad på Guillous Fiendens fiende. Han spelade sedan
Persbrandt då, som spelar Gunvald Larsson i alla 00-talets Beck-filmer. Han har förutom det gjort en roll som pastor i filmatiseringen av Åsa Larssons Solstorm. Och jag är nästan säker på att han för ganska länge sen spelade ex-man till Anna Holt (i tv-serien med samma namn från mitten av 90-talet, skapad av Guillou och G W Persson). Han var förresten enligt IMDB lastbilschaufför i Fiendens fiende. Ännu roligare är att han var "Polisman 1" i filmen Polismördaren – alltså en Beck-filmatisering från 90-talet, med Ekman som Beck.
Guillou, ja. Vi har redan nämnt Habers insats som Hamilton, men han är ju inte den ende som axlat den här rollen. Stellan Skarsgård spelade Coq Rouge i filmen med samma namn, liksom i Den demokratiska terroristen, och den tv-film som fick namnet Förhöret, och som skildrar ett KU-förhör som Hamilton utsätts för i boken Fiendens fiende. Skarsgård finns även med på ett litet litet hörn i Beck-filmen Murder at the Savoy, som är en filmatisering av Sjöwall/Wahlöö-boken Polis, polis potatismos. Likaså finns han med i en liten biroll i Wallanderfilmen Hundarna i Riga. (Jag tycker inte man ska räkna Arn-böckerna som deckare, men i filmatiseringen av dessa spelar han Birger Brosa.)
Hamilton har också gestaltats av Peter Stormare i filmen och tv-serien Hamilton (jag är dock lite osäker på vilken Guillou-bok den bygger på, men det är väl antagligen de som följer efter Vendetta, Ingenmans land och Den enda segern kanske?). Annars har Stormare hållit mycket låg profil i de svenska deckarsammanhangen.
Detsamma gäller Stefan Sauk som spelade Hamilton i filmen Vendetta, samt i en tv-film som kallas Tribunal (jag har inte sett den här, någon som vet vilket Hamilton-avsnitt den baseras på?).
Som en liten bonus lämnar jag det svenska deckarspåret för ett ögonblick och kommenterar att Sauk dessutom är med i filmen Kronvittnet, som är en svensk filmatisering av en holländsk bok av min favoritförfattare Maarten 't Hart. Den kan ni möjligen låna på ett bibliotek nära er, och då ska ni göra det. Gösta Ekman spelar för övrig huvudrollen i den filmen! Sauk har även mindre roller i Män som hatar kvinnor, i en av de senare Wallander-filmatiseringarna (med Henriksson som Wallander) och i filmatiseringen av Mankell-boken Labyrinten.
Mesta doldisen måste väl ändå Peter Andersson vara. Han har en liten roll i Fiendens fiende. En annan roll i Anna Holt - polis (just denna tv-serie är ju inte baserad på någon bok. Anna Holt uppfanns gemensamt av Guillou och GW Persson för en tv-serie. Sedan har Anna levt vidare som en viktig karaktär i både Guillous och Perssons böcker under 00-talet). Andersson är även med i Sprängaren, Marklundsfilmatiseringen. Han spelar brottsling i Carambole. Han är med i Dansmästarens återkomst, efter Mankells bok med samma namn, och han är sadist i Millenniumfilmatiseringen. Dessutom spelar han Ringmar (Henrikssons gamla roll, alltså) i tv-serien om Winter som gick i vintras. Därutöver har han spelat både brottsling och polis i så många serier och filmer att jag kan ha missat någon som faktiskt är baserad på en bok. Borde det inte vara dags för Andersson att få spela en huvudroll?
Sven Wollter spelade Jarnebring i filmatiseringarna av GW Perssons böcker. Filmerna heter Profitörerna och Mannen från Mallorca (baserad på boken Grisfesten) och I lagens namn (baserad på boken Samhällsbärarna). (Jarnebring finns ju med på ett hörn i Anna Holt-tv-serien, men där spelas han av Stig Engström.) Dessutom var Wollter Kollberg i Bo Widerberg-filmatiseringen Mannen på taket (dvs Sjöwall/Wahlöö-deckaren Den vedervärdige mannen från Säffle). Uppdatering (och tack till FrökenChristina): Under 90-talet syntes han i en liten roll som Wallanders mentor Rydberg i tv-serien baserad på Mördare utan ansikte. På 2000-talet har Wollter återvänt till polisrollen i form av kommissarie Van Veeteren i filmerna, baserade på Håkan Nessers böcker.
Om jag ska nämna ytterligare några manliga skådespelare som figurerar i deckarna ibland så är det Jonas Karlsson som spelar polisen Stefan Lindman i filmatiseringen av Wallanders Dansmästarens återkomst. Han är även Henry i filmatiseringen av Nesser-boken Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Annars har den här oerhört produktive skådespelaren lyckats hålla sig flytande utan deckarfilmatiseringar. Det är ett sant under! Han är antagligen den ende nu levande svenska skådespelaren som inte varit med i en Beck-film.
Andra som vi sett lite grann av är Thomas Hanzon. Han har en liten roll i Anna Holt, och en roll i en av 2000-talets Beck-filmatiseringar. Sedan spelar han Münster i filmatiseringen av Nesser-deckarna om Van Veeteren, och har en roll i en av de senare Wallander-filmerna. Ingvar Hirdwall, begiven på stänkare i 00-talets Beck-filmer har även haft roller i Millenniumtrilogin. Dessutom har han varit med i Mannen från Mallorca (baserad på Grisfesten av GW Persson) och Mannen på taket. Magnus Krepper som spelade Winter i de tv-serie som gick vintern 2010 har också en liten roll i Millenniumtrilogin. Han är med i en av Beckfilmerna från 00-talet, och har en liten liten roll i Anna Holt. Nu har jag redan nämnt Gösta Ekman många gånger, men förutom insatsen som 90-tals-inkarnationen av Beck har han hållit sig märkvärdigt långt borta från den här genren (förutom filmen Kronvittnet).
Men hur är det med kvinnorna då? Mina sökningar på de stora namnen visar att de sällan förekommit i mer än en deckarfilm (eller som mer än en filmkaraktär), detta gäller Helena Bergström, Pernilla August, Maria Lundqvist, Eva Röse och Izabella Scorupco.
Ett kvinnligt undantag är Angela Kovacs, som spelar Irene Huss i filmatiseringen av Helene Turstens deckare. Hon har minsann varit med i Paradiset (baserad på Marklunds bok med samma namn), och hon spelade Ann-Britt Höglund i 00-talets Wallander-filmatiseringar. Hon har även varit med i en av 00-talets Beck-filmer, och hon spelar polisprästen Hanne Östergård i Åke Edwardssons Winter-filmatiseringen Dans med en ängel.
Ett annat exempel är Elisabeth Carlsson som spelar Erika Falck i filmatiseringen av Läckbergs böcker. Hon har även varit med i några Beck-filmer från 00-talet, och två filmatiseringar av Nessers Van Veeteren-böcker. Intressant är att hon spelar helt olika roller i de två filmerna.
Som avslutning på det här inlägget har jag precis av Paperback lover blivit uppmärksammad på att Shanti Roney ska spela Paul Hjelm i de kommande filmatiseringarna av Arne Dahls deckare. Det här är ju inte förvånande på något sätt, eftersom Roney tidigare har spelat brottsling i en av 00-talets Beck-filmatiseringar, och dessutom haft en liten roll i en av de senaste årens Wallander-filmer.
Författarna och böckerna/deckarserierna som det refereras till i det här inlägget är följande:
Maj Sjöwall & Per Wahlöö skrev de 10 böckerna om Martin Beck. Böckerna utkom ungefär mellan 1965 och 1975: Roseanna, Mannen som gick upp i rök, Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis, potatismos, Den vedervärdige mannen från Säffle, Det slutna rummet, Polismördaren, Terroristerna. Boken Den skrattande polisen blev en amerikansk film med Derek Jacobi som Beck. Den vedervärdige mannen från Säffle blev filmen Mannen på taket av Bo Widerberg, med Carl-Gustaf Lindstedt som Beck. Annars spelade Gösta Ekman Beck i en rad 90-tals-filmatiseringar av övriga böcker. Under slutet av 90-talet och hela 00-talet har Peter Haber spelat Beck i filmer som bygger på Sjöwall/Wahlöös karaktär.
Jan Guillou skrev från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet de 10 spionromanerna om greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton: Coq Rouge, Den demokratiske terroristen, I nationens intresse, Fiendens fiende, Den hedervärde mördaren, Vendetta, Ingen mans land, Den enda segern, I hennes majestäts tjänst, En medborgare höjd över varje misstanke. Senare har ytterligare ett par böcker dykt upp där Hamilton förekommer. De flesta böcker i Hamilton-serien har blivit film eller tv-serie, med flera olika skådespelare i titelrollen: Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare.
Leif G W Persson skrev polisromanerna Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna i skiftet mellan 70- och 80-tal. De är fristående, men har alla filmatiserats. Huvudpersonen här heter Jarnebring, och Sven Wollter spelade hans roll i filmerna (som kom strax efter böckerna). Perssons romaner från 00-talet har däremot inte filmats. Uppdatering: Perssons 00-böcker heter: Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv, Faller fritt som i en dröm, Linda som i Lindamordet, Den som dödar draken.
Håkan Nesser har skrivit 10 böcker om kommissarie Van Veeteren i det fiktiva Maardam. De flesta kom ut under 90-talet: Det grovmaskiga nätet, Borkmanns punkt, Återkomsten, Kvinna med födelsemärke, Kommissarien och tystnaden, Münsterns fall, Carambole, Ewa Morenos fall, Svalan, katten, rosen, döden, Fallet G. Sven Wollter spelar Van Veeteren i filmatiseringen.
Nesser har under 00-talet hittills skrivit fyra böcker om polisen Barbarotti: Människa utan hund, En helt annan historia, Berättelse om herr Roos, De ensamma. De har ännu inte hunnit filmatiseras. Uppdaterat: Det har däremot Nessers fristående bok Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö. Här spelar Jonas Karlsson en av de viktiga rollerna.
Henning Mankell har skrivit många böcker om polisen Kurt Wallander i Ystad. De viktigaste utgör åtta böcker och är skrivna under 90-talet: Mördare utan ansikte, Hundarna i Riga, Den vita lejoninnan, Mannen som log, Villospår, Den femte kvinnan, Steget efter, Brandvägg. Andra böcker där Wallander förekommer är Steget efter och Pyramiden. Viktiga böcker som också filmats är Danslärarens återkomst och Labyrinten. Wallander spelades i de första filmatiseringarna av Rolf Lassgård. Under senare delen av 00-talet har ett stort antal filmer baserade på Wallanders karaktär (men inte på någon av Mankells berättelser) spelats in med Krister Henriksson i rollen som Wallander. Kenneth Branagh har också filmatiserat Wallander-böckerna i en brittisk version under sent 00-tal. Uppdatering: I Danslärarens återkomst spelar Jonas Karlsson polisen Stefan Lindman, en rollfigur som Ola Rapace tog över i de nya Wallander-filmatiseringarna.
Åke Edwardsson har skrivit 10 böcker om kommissarie Winter. Böckerna är skrivna mellan 1997 och 2008: Dans med en ängel, Rop från långt avstånd, Sol och skugga, Låt det aldrig ta slut, Himlen är en plats på jorden, Segel av sten, Rum nummer 10, Vänaste land, Nästan död man, Den sista vintern. Det finns också en novellsamling: Winterland. Flera av böckerna har filmatiserats, först med Johan Gry i titelrollen och sedan med Magnus Krepper.
Liza Marklund har skrivit åtta böcker om journalisten Annika Bengtzon hittills. De har utkommit från 1998-2008: Sprängaren, Studio sex, Paradiset, Prime time, Den röda vargen, Nobels testamente, Livstid, En plats i solen. Helena Bergström har spelat Bengtzon i de två filmer som gjorts: Sprängaren och Paradiset.
Helene Tursten har sedan 1998 hittills utkommit med nio böcker om göteborgspolisen Irene Huss: Den krossade tanghästen, Nattrond, Tatuerad torso, Kallt mord, Glasdjävulen, Guldkalven, Eldsdansen, En man med litet ansikte, Det lömska nätet. Flera av böckerna har blivit till tv-serie med Angela Kovacs i huvudrollen.
Åsa Larsson har under 00-talet skrivit fyra böcker om advokaten Rebecka Martinson: Solstorm, Det blod som spillts, Svart stig, Till dess din vrede upphör. Den första boken är filmad med Izabella Scorupco som Rebecka.
Camilla Läckberg debuterade som deckarförfattare 2003, och har sedan dess kommit med sju böcker om författaren Erika Falck och polisen Patrik Hedström: Isprinsessan, Predikanten, Stenhuggaren, Olycksfågeln, Tyskungen, Sjöjungfrun och Fyrvaktaren. Flera av böckerna har blivit tv-serie med Elisabeth Carlsson som Erika och Niklas Hjulström som Patrik.
Anna Jansson har skrivit om polisen Maria Wern, och jag får det till hittills elva böcker (sedan 2000): Stum sitter guden, Alla de stillsamma döda, Må döden sova, Silverkronan, Drömmar ur snö, Svart fjäril, Främmande fågel, Pojke försvunnen, Inte ens det förflutna, Först när givaren är död, Drömmen förde dej vilse. I tv-serien baserad på några av böckerna spelar Eva Röse huvudrollen.
Uppdatering: Lars Molin har skrivit boken Sommarmord från 1977, och även senare regisserat filmen (från 1994) med samma namn. Peter Haber är med i filmen.
Min nederländske favorit Maarten 't Hart har skrivit boken Kronvittnet, som jag skriver något lite mer om här.
Tanken på detta blogginlägg väcktes i ett kommentarsfält hos Snowflake för ett par månader sedan. Om Snowflake eller nån annan kan lokalisera denna tanke länkar jag till inlägget här.
tisdag 22 juni 2010
Jag och tio romaner om ett brott
Jag hade sedan flera veckor tillbaks bestämt mig.
Ja, först hade jag velat i ganska många månader, det är sant. När jag förra sommaren läste om (nästan) alla Dorothy Sayers böcker om Lord Peter Whimsey så skissade jag i bakhuvudet på en större Plan, som innefattade att jag denna sommar antingen skulle ge mig på en omläsning av Trenters böcker om Harry Friberg eller Sjöwall/Wahlöö-deckarna. Ja, ni vet – Beck. Men nu under våren har beslutet att skjuta upp den där omläsningen mer och mer mognat fram. Det finns så mycket annat jag vill läsa, och jag förlorade lusten för att läsa om Roseanna och Den vedervärdige mannen från Säffle och de andra. (Och jag kan inte med bästa vilja i världen bli inspirerad av att det kommer ännu en Beck-film. Snarare tvärtom, faktiskt.)
Ja, jag var alltså rätt nöjd. Så där lugn som man blir när man har beslutat sig för att det typ skulle bli en rysk eller japansk sommar, eller något annat pretentiöst. (Jag hade till exempel en sommar när jag var runt 22 och bara läste Kafka och Camus. Vi behöver ju inte prata mer om det just nu, men jag använde hemskt mycket svart kajal på den tiden också.)
Men idag läste jag den här fina intervjun med Maj Sjöwall. Och så kom jag ihåg framför allt hur otroligt tilltalad jag är av dialogen i Sjöwall/Wahlöö-böckerna. De där samtalen och förhören som ibland verkar planlöst flyta ut över sida efter sida. (Och har blivit dåligt kopierade i så många deckare sedan dess.)
Så nu sitter jag här och botaniserar på Bokbörsen, och surfar runt på Tradera och bjuder på de böcker i Beck-serien som jag inte redan äger. I sommar är det jag och Gunvald Larsson som löser mord. Fast min favorit är faktiskt Kollberg (ni som läser Karin Fossum har väl inte missat att Seiers hund heter Kollberg, va?)
Jag har förresten aldrig läst böckerna i rätt ordning tidigare; det blir en ny erfarenhet. Huruvida man måste läsa böcker i nån viss ordning eller inte är i och för sig en omdebatterad fråga. Senast i ett milslångt inlägg hos En bok om dagen.
Ja, först hade jag velat i ganska många månader, det är sant. När jag förra sommaren läste om (nästan) alla Dorothy Sayers böcker om Lord Peter Whimsey så skissade jag i bakhuvudet på en större Plan, som innefattade att jag denna sommar antingen skulle ge mig på en omläsning av Trenters böcker om Harry Friberg eller Sjöwall/Wahlöö-deckarna. Ja, ni vet – Beck. Men nu under våren har beslutet att skjuta upp den där omläsningen mer och mer mognat fram. Det finns så mycket annat jag vill läsa, och jag förlorade lusten för att läsa om Roseanna och Den vedervärdige mannen från Säffle och de andra. (Och jag kan inte med bästa vilja i världen bli inspirerad av att det kommer ännu en Beck-film. Snarare tvärtom, faktiskt.)
Ja, jag var alltså rätt nöjd. Så där lugn som man blir när man har beslutat sig för att det typ skulle bli en rysk eller japansk sommar, eller något annat pretentiöst. (Jag hade till exempel en sommar när jag var runt 22 och bara läste Kafka och Camus. Vi behöver ju inte prata mer om det just nu, men jag använde hemskt mycket svart kajal på den tiden också.)
Men idag läste jag den här fina intervjun med Maj Sjöwall. Och så kom jag ihåg framför allt hur otroligt tilltalad jag är av dialogen i Sjöwall/Wahlöö-böckerna. De där samtalen och förhören som ibland verkar planlöst flyta ut över sida efter sida. (Och har blivit dåligt kopierade i så många deckare sedan dess.)
Så nu sitter jag här och botaniserar på Bokbörsen, och surfar runt på Tradera och bjuder på de böcker i Beck-serien som jag inte redan äger. I sommar är det jag och Gunvald Larsson som löser mord. Fast min favorit är faktiskt Kollberg (ni som läser Karin Fossum har väl inte missat att Seiers hund heter Kollberg, va?)
Jag har förresten aldrig läst böckerna i rätt ordning tidigare; det blir en ny erfarenhet. Huruvida man måste läsa böcker i nån viss ordning eller inte är i och för sig en omdebatterad fråga. Senast i ett milslångt inlägg hos En bok om dagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)