Utan någon egentlig plan har jag läst ganska många dystopier de senaste åren. Det är påtagligt att det som mest diskuteras i dagens framtidsscenarier är två ting. Det första är hotet om samhällets totala kollaps och uppkomsten av ett laglöst samhälle (som i
Vägen av McCormac eller Atwoods böcker
Oryx och Crake samt
Syndaflodens år). Det är intressant att Collins Hungerspelstrilogi låter en totalitär och kontrollerande stat som härskar genom söndring uppstå efter katastrofen. Och Kalle Dixelius bok
Toffs bok är ett mellanting, där det visserligen finns ett grymt och ganska starkt styre, men gott om fickor av upplösning däremellan. Kännetecknande för alla böcker är emellertid att det är litet eller inget utbyte stater emellan (oftast får man i stället känslan av att det kanske inte finns några andra länder kvar på jorden).
Det andra dystopiska temat utgörs av riskerna med den nya biologiska tekniken. Genmodifieringar som går fel och leder till okontrollerbara arter (i Atwoods böcker och i Hungerspelstrilogin), hur människans uppskjutande av åldrande gör det överflödigt – eller till och med olagligt – att föda barn, något som Gemma Malley diskuterar i ungdomsboken
Oönskad, reservdelsmänniskor som designats för att ge längre livslängd åt sina kloner i Kazuo Ishiguros
Never let me go. (Den här boken som ju bland annat problematiserar att kloner är människor i sin egen rätt har en intressant parallell i boken
I, robot av Isaac Asimov, där intelligenta robotars mänskliga rättigheter diskuteras.) Reservdelstanken är också bärande i boken
Enhet av Ninni Holmqvist, men här är det människor i högre medelålden som inte har någon nära anhörig (och således kan avvaras) som förs till särskilda enheter, där de ett efter ett donerar sina organ till bättre behövande.
Till skillnad från en tidigare generations dystopier (
Kallocain,
1984,
Du sköna nya värld) är hotet om den totalitära, allt kontrollerande staten upphävt eller nedtonat. Det handlar om individer – enskilda personers handlingar och val, antingen det gäller att kämpa mot staten (som Katniss i Hungerspelstrilogin), eller att rädda sig själv (som i McCarthys
Vägen eller Ishiguros
Never let me go). Det hopp som syns mot slutet av en del böcker är svagt, men handlar om att en grupp överlevare genom samarbete och kunskap kan skapa ett (litet) ekologiskt hållbart samhälle. I några böcker blir hoppet ännu tydligare – som in P. D. James bok
Människornas barn, som handlar om ett infertilt samhälle där det på 20 år inte har fötts några barn; på de sista sidorna föds bokstavligt talat det nya hoppet.
Den dystopi jag avslutat nu senaste är Atwoods
Syndaflodens år. En märklig bok, som tar upp både ett samhälles sönderfall och den galopperande genetiska katastrofen. Boken är inte en direkt fortsättning på
Oryx och Crake, utan snarare en parallellhistoria, där flera av de tidigare karaktärerna återkommer. Här berättas om ett samhälle där korporationen CorpSeCorps styr och informella lagar råder. Produktion och konsumtion är livsnödvändiga, men allt och alla ingår i ett kretsloppssamhälle. Går man emot korporationen slutar man lätt i en hemligburgare eller som motordrivningsmedel, men först har så klart donerbara organ som njurar och lever tagits om hand. Det här är ett samhälle där splajsningar mellan arter – både växter och djur – är mer regel än undantag. Lammlejen – en korsning mellan lejon och lamm. Grisar med mänskliga gener. Piller för det mesta, helkroppsstrumpor i sexindustrin, stora företag som både sprider sjukdomar och sedan tillverkar dyra botemedel... Gated communities där människor lever ett gott, men begränsat liv, och utbrytarsekter som tror att en ny framtid är möjlig.
En sådan sekt är Guds trädgårdsmästare, och det är denna som är i fokus i Atwoods bok. Två kvinnor – den äldre Toby och den yngre Ren – berättar omväxlande sina historier om vad som ledde dem till trädgårdsmästarna, och hur de överlevde "den osynliga syndafloden" – det vill säga ett virus som fick människor att mer eller mindre dö som de gick och stod. Trädgårdsmästarna är som namnet antyder extrema veganer. De anlägger trädgårdar på hustaken och lär till sina barn ut namnet på utdöda arter, hur man ska odla växter och leva av det naturen ger. Deras samhälle är fredligt och kvasikristet; många referenser till Edens lustgård förekommer – inte minst kallas alla de ledande lärarna för Adam och Evor. Varje del av boken har fått namn efter ett helgon (det går att känna igen många av dessa från samtidshistorien, till exempel Dian Fossey, som levde bland bergsgorillor), och inleds med ett tal av Adam Ett som berör varför just denna helgdag firas, och en tillhörande hymn. Jag måste erkänna att det var inte förrän mot slutet av boken som jag började förstå att dessa hymner skulle läsas icke-ironiskt (och inte som en Monty Pythonskt blasfemiskt parodi à la "
Every sperm is sacred..."). De har dessutom
blivit tonsatta. Över huvud taget begrep jag inte tillräckligt tydligt att den karismatiska Adam Ett och hans utopiska samhälle inte behöver betraktas med överlägsna och kritiska ögon. Kanske finns det en viss naivitet i hans och de andra trädgårdsmästarnas gestalter, men Atwoods syften har inte varit att förlöjliga dem. Tror jag. (Och jag funderar rätt mycket på varför den där auktoritetskritiken var så självklar att jag inte ens reflekterade över en mer nyanserad tolkning.)
Det här är en bok där man från början vet att katastrofen har kommit. Det är också en bok som jag tycker det tar ganska lång tid att komma in i, pulsen stiger inte förrän under andra halvan, och bäst blir den mot slutet, när berättandet sker mer eller mindre i realtid. Jag har inget emot det lite splittrade intrycket som åstadkoms genom att företeelser, företag och ting nämns som självklarheter och i förbigående – det ger en autenticitet. Men jag kan inte komma ifrån att jag tycker att det finns det som fattas, nämligen den elektroniska revolutionen. Atwood nämner misstänksamhet mot att skriva på datorer (trädgårdsmästarna skriver på griffeltavlor och memorerar viktig kunskap), hon nämner mobiler och det finns till och med en mycket hemlig hemsida för motståndsrörelsen, men ändå är elektroniken och övervakningssystemet underligt frånvarande. Det är löjligt lätt för personer att gå under jorden och att operera om sina utseenden. Vad hände med inopererade spårningschip? Med övervakningskameror och digital igenkänning? Med dna-analyser? När Toby opereras för att inte bli igenkänd får hon nya fingeravtryck och nya linser för att förändra sina ögon. Det känns så 1984, och jag tycker att detta drar ner mitt helhetsintryck av en annars mycket bra bok.
Ja,
Syndaflodens år har hyllats, och många har skrivit att den här boken är betydligt bättre än
Oryx och Crake. Jag har svårt att hålla med om detta. Jag tycker tvärtom att böckerna är ovanligt lika, och ungefär lika bra – kanske är
Oryx och Crake till och med lite bättre om någon rangordning alls måste göras. Jag väntar också på tredje delen –
Syndaflodens år öppnar upp mot detta.
Liksom de flesta andra dystopiker på senare år får vi i bästa fall antydningar om vad det egentligen är som föregått katastrofen. Hur blev Atwoods samhälle ett i upplösningstillstånd? När passerades gränserna för de genetiska experimenten? Är vår dystra framtid så oundviklig att det är omöjligt att stoppa katastrofen? Är en ny värld bara genomförbar i spillrorna av den gamla?
