fredag 31 juli 2009

Gränsen mellan nytt och gammalt

Den här bloggen fanns tidigare på url:en http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/. Det finns säkert någon bloggetikett som anger att det som skrivits på den bloggen ska stannar där, men jag har mer och mer börjat känna att jag vill samla några av de teman jag skrivit om på ett och samma ställe. Därför flyttar jag långsamt över delar av bloggen till den här nya adressen, för att förenkla länkning, och skapa en helhet.

Det tråkiga är bara att jag inte kan flytta med de kommentarer som jag tidigare fått på inläggen. För att läsa dessa är man tvungen att gå till originalinläggen.

De inlägg som är äldre än det här vattendelarinlägget kommer alltså från min gamla blogg.

Byt bokmärke

Min nätsemester är över. Eller inte-nätsemester, eller hur man nu ska kalla en semester då jag stängt av datorn, och åkt på tältsemester. Jag gillar att vara totalt unconnected, och njuter till och med när min mobil laddat ur. Men nu är jag tillbaks på jobbet och har möjlighet att både läsa på bussen och blogga om det. Det finns för- och nackdelar med det.

Jag har använt mina sista semesterdagar till att testa bloggverktyg, och jag vill säga stort tack till alla som svarat på förra inlägget och lagt fram för- och nackdelar med framför allt wordpress och blogger. Lottas varma rekommendation av blogger, och Lyrans kommentar att man kan fixa med blogger (och Ida som bland mycket annat noterar att man inte kan detta med wordpress, samt LV från Screw depression som intygade att man kan schemalägga inlägg) fick mig att börja testa just med blogger. Boktokig gillar också blogger, och Magix på Bokbabbel är mycket nöjd.

Kontakt är den som verkar ha erfarenhet av båda, och det verkar som om man inte kan få riktigt allt med blogger. Lisa på Little room of Tinyfeist och Lilla O föredrar wordpress, men jag vill nog kunna trixa lite extra med designen, och eftersom det inte går, så lutar det åt blogger.

Så summa summarum. Nu har jag en ny blogg. Utseendemässigt har jag fixat så att den ska bli så lik denna som möjligt. Innehållsmässigt – ja, jag är ledsen men så mycket skillnad i innehåll blir det tyvärr inte. Den finns här:

Välkommen dit!

måndag 13 juli 2009

12 böcker

Om ni ser nån sitta på ett sommarcafé med en tvååring i knät och försöka läsa Mamma Mu och Dorothy Sayers samtidigt så kanske det är jag och dottern. Hur ska vi två annars lyckas läsa oss igenom alla böcker vi packat ner?

Jag skulle så gärna ha gjort några inlägg som kunde publiceras medan jag är borta, men blogg.se har inte den funktionen (ja, jag har mejlat och frågat). När jag kommer tillbaks till den digitala världen om några veckor ska jag byta bloggverktyg. Någon som vill ge lite input om alla för- och nackdelar med exempelvis wordpress och blogspot och blogger, eller vilket verktyg du nu använder? Dina synpunkter är mer än välkomna!

Tills jag kommer tillbaks får du nöja er med att läsa något av alla de över 250 blogginlägg som publicerats här de drygt 100 dagarna bloggen har existerat. Och när du läst igenom dom kan du kolla på länklistan här nere till höger. Bland bokbloggare är det alltid någon som har sommarskiftet.

Och skulle du ha läsklåda när du läst ut internet, så rekommenderar jag en bra bok. Och kalla bad.

P.S. 12 böcker är det kvar i semesterhögen. Fler böcker går inte att plocka bort!

söndag 12 juli 2009

The eight

Tack Snowflake för att jag slapp dra ut alla mina böcker nu när jag just placerat in alla så fint i min nya bokhylla. I stället ska vi visst svara på dom här frågorna den här veckan. 

1. Bästa toaläsning?

Vad som helst som jag läser för tillfället. Helst inte pocket, för man måste lägga så många tandkrämstuber på boken för att den ska hålla sig öppen medan man smörjer in ansiktet och borstar tänderna och klipper tånaglarna och så. Men Röd och rån går också bra.

2. En bok med ett djur?

Jag tycker inte så mycket om böcker med djur, men kanske någon Narnia-bok med Aslan? (Jag tycker alltså om djur, bara så ingen tror något annat.)

3. En kärlekshistoria?

Love story. Eller egentligen Stolthet och fördom, men det kan ju vara kul att variera sig lite. 

4. En uppväxtskildring?

Alberte-serien av Cora Sandel. 

5. Om jag vore detektiv, ville jag vara som…?

Sherlock Holmes. Sherlock Holmes. Sherlock Holmes. Och när jag blir gammal Miss Marple. 

6. En bok jag aldrig tänker läsa:

Camilla Läckbergs Sjöjungfrun eller vad den heter. 

7. Ett språk jag önskar jag kunde läsa på:

Isländska. Eller jag kan läsa lite grann, men jag skulle vilja kunna läsa ordentligt. Men jag vill inte lära mig alla kasus, så hur ska de gå till?

8. Senast inköpta tidning: 

Digitalfoto till sambon. Jag minns inte när jag köpte en tidning till mig själv sist. Men jag hade en helgprenumeration på Svenska dagbladet under vinterhalvåret. Om det räknas.



The eight
 
(De åttas hemlighet) är förresten en bok av Katherine Neville. Inte så dum om man gillar spänningsromaner. En kvinnlig matematiker på jakt efter schackpjäser som en gång hörde till Karl en stores schackspel. Innehåller bland annat en biltur genom Sahara, Napoleon och Axel von Fersen. Och en ganska sexig schackspelande ryss. 



Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Rutten - en tävling!

Ungefär den här rundturen med bil och tält och många böcker blir det i år. Det kan komma till eller falla bort någon beroende på regn och djurparker:

Hans Peterson
Emilie Flygare-Carlén
Selma Lagerlöf
Hjalmar Söderberg
Maria Gripe
Sven Wernström
Ellen Key

Men man vet aldrig hur det blir. Ett år var vi på väg till Lars Widding, och jag hade gärna fortsatt ända till Mikael Niemi, men i stället hamnade vi hos Kerstin Ekman. Så det kan gå. 

Nån som vill gissa vilka platser och landskap vi tänker besöka? 
Tältbild från trädgården förra året. 

Realist

Det är inte rimligt faktiskt. Vi kommer vara borta i max två veckor. 
Så 18 böcker! De flesta tjockare än 300 sidor. 
Nej, det är inte rimligt nånstans.

Särskilt inte i ett tält med en 2-åring. 
Och hon har förresten själv har lagt 28 böcker i sin hög. 

Det är tur att sambon bara vill ta med sig en. 
Men sen kommer han att börja nalla av mina böcker, så det måste jag tänka på när jag väljer vilka böcker som ska följa med. Inte gör det valet enklare, precis. 

fredag 10 juli 2009

Och vad gör jag just nu då?

Lägesrapport, utifrån Kulturbloggens kulturfyra 


1. Vad läser du just nu?


Jag läser och läser så ögonen blöder på jobbet just nu. Saker av Herbert Clark, Mark Torrance och Wallace Chafe. Men det är okända storheter i det här sammanhanget, så jag presenterar i stället min lustläsningslista, som för tillfället består av dessa titlar (utspridda jämnt över hela huset):
  •  Ashenden av William Somerset Maugham
  •  Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson
  •  Nu vet jag av Aidan Chambers
  •  Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro
Det är väl ganska bra blandning? En roman, en fackbok, en ungdomsbok och en novellsamling?

2. Vilken är nästa bok du ska läsa?

Vet inte riktigt. De välvilliga av Littell ligger bra till (jag har läst de tre första sidorna!!). Och så omläsning av Dorothy Sayers, om biblioteket inte ska ha tillbaka de böcker som jag inte lyckats hitta på antikvariat. Men nu blir det väl nånting helt annat bara för att jag gjort en lista på det här.

3. Vilken låt lyssnar du mest på nu?
Kanske den här: Vi kommer att dö samtidigt du och jag med Säkert! (aka Annika Norlin).

  




4. Har du sett någon film i sommar?

På bio? Nej, jag är småbarnsförälder. Men jag såg Förnuft och känsla på dvd i förra veckan (den kom i ett paket tillsammans med Austen-biografin). Och jag njöt av Rebecca och Återstoden av dagen, och förstås Howards End. Tv är bra ibland. Och när nästa Harry Potter-film kommer, så står jag nästan först i kön. Ja, eller jag försöker se den innan den kommer på dvd i alla fall.



Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Maja Stina Walter - du vet vem hon är!

Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst om Maria Gripe. Jag ska inte göra det här, jag ska bara reflektera lite över det där med namn. Namn är viktiga. Oerhört viktiga, i verkligheten och förstås i litteraturens värld. En sak som jag irriterar mig på i böcker är när folk har namn från fel generation. I en bok från 2009 (som utspelar sig 2009) kan en mormor inte heta Märta eller Hulda, och vara pensionär efter ett långt bullbakande liv som hemmafru och ha dåliga höfter, och känna sig ensam. Men hallå! Märta och Hulda är mormorsmödrar nu förtiden. Mormödrar heter Kristina och Britt-Marie, går stavgång varje onsdag och fredag morgon innan de tar sin Toyota Avis och rattar iväg till jobbet som läkarsekreterare, gymnasielärare eller bankkassörska. Ibland läkare eller textildesigner. Efter jobbet går hon på vernissage och dricker rödvin med vänninorna innan hon blir upphämtad av sin 10 år yngre älskare (som kanske heter Krister) för en långweekend på ett spa. 

Ja, det här var en parentes, men ni förstår vad jag menar? Lika dumt är det förstås när en 35-årig pappa 2009 sägs ha två barn i förskoleåldern som heter Lena och Patrik. Inget ont om de namnen, men Lena och Patrik borde vara vuxna vid det här laget, och ha två egna små barn som heter Maja och Linus. 

Anyway. Den som har läst nästan vilken bok som helst av Maria Gripe kanske har lagt märke till hennes fascination för namn. Vi kan börja med Josefin. Hon heter ju egentligen Anna Grå, är det nån som minns det? Men hon tycker inte att hon vuxit i namnet riktigt, så hon skriver det i en skokartong och sätter in den i garderoben. Och minns ni Berta i skugg-böckerna? Hon tycker så illa om sitt namn att hon inte ens vill berätta vad hon heter för läsaren. I Agnes Cecilia spelar namnen också en stor roll. Titeln i sig kan dels syfta på flickan Cecilia, hon som var dotter till Agnes. Eftersom hon var ett oäkta barn, som mestadels uppfostrades av moster Hedvig kallades hon alltsomoftast "Agnesas Cecilia" (eller Agnes' Cecilia som det skrivs på korrekt skriftspråk), för att ingen skulle tro att hon var Hedvigs unge. Men innan boken är slut visar det sig att det faktiskt finns en flicka som heter båda namnen: Agnes Cecilia. Hon är sondotter till den första Cecilia. Det suggestiva namnet som bokens huvudperson Nora (kortform för Eleonora!) har sett skrivet under en bro har alltså en bärare. 

Andra med namnproblem är Fredrika i boken ...ellen dellen. Hon är döpt efter Fredrika Bremer (och hon har en syster som heter Florence efter Nightingale). Hur ska man bära sig åt för att leva upp till ett sånt namn? Fredrika löser det genom att byta personlighet när möjligheten (i form av en ny grön kappa) infinner sig. I samma bok finns Fredrikas kompis, den blyga och "hopplösa" Britt, som förskrämt bor med sin danska mamma och väldigt rika pappa. Egentligen heter hon Birte, men eftersom de nu bor i Sverige tycker hennes dominante far att hon ska kallas Britt i stället. 

Och Julia – ni vet väl att Julia i Nattpappan i själva verket heter något helt annat? Vad får man aldrig veta, men hon har bestämt sig för att kalla sig för Julia när hon skriver boken tillsammans med Peter, som Nattpappan egentligen heter. I Nattpappan-boken dyker också den lille killen Elvis upp i en liten biroll. Han fick sedan sammanlagt fem egna böcker av Maria Gripe, och han löser problemet att vara uppkallad efter en superstjärna på ett annat sätt än Fredrika i ellen dellen. Elvis gör namnet till sitt, fyller det med sin egen jordnära självkänsla, och vägrar byta när hans mamma efter Elvis Presleys död prövar nya namn som Elis och Edvin på honom. 

Det finns fler namnteman i Gripes böcker, men eftersom jag sitter på jobbet och skriver, har begränsat med tid, och dessutom inte en enda Gripe-bok i närheten får uppräkningen stanna med en reflektion över Klas och Klara iGlasblåsarens barn, som har fått namn associerat med glas. Vad betyder det? Att fadern ser dem som ännu två konstfärdiga produkter?

Jag har alltid fascinerats av just det här namntemat i Gripes böcker. Kanske för att jag själv har ett namn (jag heter ju inte Vixxtoria i verkligheten) som alla hade referensramar kring, som det var svårt att växa i, och leva upp till, som folk stavade på olika sätt, och skapade familjära smeknamn utifrån (utan att kolla med mig om jag gillade dem). Jag visste dessutom att flera i släkten hade tyckt att det var ett förskräckligt namn jag fick, och mina föräldrar berättade ofta att det var ett "skojnamn" som de hade kallat bebisen magen, och det var från början aldrig meningen att jag skulle få detta namn. Mitt namn kändes alltså både slumpartat och laddat med allför stor betydelse. Jag påstod ofta under min barndom att jag hette något annat (och just nu slår det mig att jag faktiskt  oftast valde att kalla mig för Josephine). Det var inte förrän någon gång på högstadiet som jag kände att jag blev ett med mitt namn.

I en dokumentär från 2003 om Maria Gripe, gjord av filmaren Bengt Bok, får jag så för första gången veta att Maria Gripes dopnamn var Maja Stina. (Hon hette Walter också innan hon gifte sig.) Jag minns att jag satt som förstelnad i tv-soffan. Maja Stina, tänkte jag. Hon hade alltså fått smeknamn som dopnamn (något som var ganska modernt runt 1920). Men det är en sak att kallas för Maja Stina som en kortform för Maria Kristina, och en helt annan sak att faktiskt heta detta officiellt. Hon ändrade sina förnamn när hon blev äldre. 

Denna handling ger en helt annan resonansbotten till hennes författarskap. Hon måste ha brottats med frågan mycket. Vad ligger i ett namn? Kan man göra det till sitt, som Elvis? Kan man låta det vila ett tag, som Josefin/Anna Grå. Kan man låta namnet får övertaget, som Fredrika? Ska man vara sig själv, eller en del av släkten, som Agnes Cecilia? Ska man förtiga vad man heter, som Berta, eller kalla sig något annat, som Julia. Maja Stina Walter kunde uppenbarligen inte förlika sig med sitt namn. Hon bytte det namn som hennes föräldrar hade valt åt henne till de mer vuxna Maria Kristina. Men det kan sannerligen inte ha varit något som skedde lättvindligt. 

Ett utdrag ur dokumentären (som tyvärr inte handlar om namnen, men bland annat om dockan i Agnes Cecilia) finns förresten på svtplay. Där säger hon bland annat (i en bisats, men detta finns det mer skrivet om på annat håll)  att det var väldigt viktigt för henne att veta vad dockan heter, innan hon börjar skriva. Hon nämner också att det händer konstiga saker i den våning där hon bor, till exempel att böcker trillar ur bokhyllan, precis så som det gör i Agnes Cecilia. Det står mer om samma våning i en intervju med sångerskan Tone Norum, som numera bor i lägenheten. 

Jag hade nog kunnat skriva det här inlägget om namnen nästan när som helst, men jag blev inspirerad till det just nu, efter Boktokas inlägg om Tre trappor upp med hiss, och kommentarerna därefter. 


Bilden är hämtad från SVT:s sida och föreställer en målning av Maria som hennes man Harald Gripe gjorde. 



Det här inläget har tidigare publicerats på min gamla blogg. Det blev många kommentarer; många har visst namn som det tagit tid att växa i och vänja sig vid. 

Postat av: Boktoka
Mycket intressant!!! Jag vet att jag inte ännu svarat på din kommentar hos mig, men det beror mest på att jag funderar över formen på en eventuell specialcirkel med Gripe som tema. Du verkade ha så mycket bra kringlitteratur att jag inte vet var man skulle börja. Allt verkar så spännande! Ska dessutom ta och kolla in dokumentären du länkar till.

Namn är dessutom mycket intressant. Jag hade själv ett namn som tolkades som ett smeknamn av alla. Jag fick ofta frågan vad jag hette egentligen. När jag fyllt 18 bytte jag till mitt vuxennamn, som inte var den vanligaste långformen för min kortform direkt, men där mitt ursprunliga namn fanns med inbakat. För mig var det uppenbart att jag skapade mitt vuxennamn och mitt vuxenjag utifrån mitt namn. På samma vis som Karl kanske en dag säger att han inte längre vill kallas Kalle.

Vi måste höras mer om det här med specialcirkel. Jag är väldigt taggad!
2009-07-10 @ 13:15:44
URL: www.boktoka.se
Postat av: Vixxtoria
Boktoka: Intressant att du också bytte namn! Som identitetsskapande process är det där med att byta namn, och växa i sitt namn, förlika sig med, osv otroligt spännande. Idag kan man lägga hela nätdimensionen med alla olika id som folk använder på nätet. Unika, eller identifierande (Fantomen, Lady Chatterley eller whatever...).

Jag är som sagt intresserad av en eventuell Gripe-cirkel. Jag kan ju inte låta bli att prata om henne och hennes böcker hela tiden. Jag diskuterar gärna möjligheten mer, men jag vill fortfarande tänka igenom ordentligt innan jag säger ja (det skulle kunna vara bäst för alla parter; andra människor måste ju också få en syl i vädret nån gång.) Men boken Skuggornas förtrogna är en bra ingång. Den bästa sammanfattningen om Gripes författarskap, tycker jag.
2009-07-10 @ 13:43:14
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Lyran
Men alla får ju inte barn när de "borde". Många av de jag arbetat med får barn då de är 17. Då ser namnsituationen ut på ett sätt. Själv har jag ett tidstypiskt dubbelnamn, dottern är 4 år och hennes morfar skulle i år ha fyllt 103 om han levat.
2009-07-10 @ 13:51:14
URL: http://lyrannobel.blogspot.com
Postat av: Vixxtoria
Du har rätt Lyran. Alla får inte barn när de borde, och alla råkar inte älska just de namnen som är populära för tillfället, och därför får många barn i varje generation namn som inte är tidstypiska. Jag skrev tre stycken till i inlägget ovan där jag brasklappade mot alla invändningarna till mina exempel, men sen strök jag dem för det blev för långt.

Man kan väl säga så här, att jag tycker att den där mormorsprototypen som man får dras med i en massa böcker inte fungerar längre. Och då blir namnet bara en del av den prototypen. Det finns massvis med personer i varje generation som inte heter de mest typiska namnen, men när det aldrig kommenterats att det är lite udda att det nyfödda barnet 2009 heter Patrik eller Niklas, då blir det mindre trovärdigt. Om jag ger dig några raddor med namn 1: Patrik, Anna, Malin, Pernilla, Mattias, Linda, Jenny, Andreas, och 2: Sven, Bo, Göte, Gunnar, Evert och 3. Elin, Liam, Oliver, Alma, Benjamin så kan du genast ange vilken namnserie som hör till vilken generation, eller hur?

I det enskilda fallet, som individer, kan folk heta vad som helst, men när man använder prototypiska exempel, så blir det fel när man tänker sig att en dagens mormor heter Märta (även om Märta är mormor, så här med stor sannolikhet också mormorsmor).

Förresten kan man kanske säga att  verkligheten inte ser ut som i dikten, men dikten måste se ut som verklighet, för annars är den inte trovärdig?
2009-07-10 @ 14:02:41
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: L.
Jag har tänkt på detta också, med den otidsenliga mormorsbilden i många barnböcker, men jag har mest hängt upp mig på det visuella. Mormor (sällan farmor, faktiskt) är rultig med grått/vitt lockigt hår, stickar och verkar alltid vara pensionerad. Morfar är tunnhårig och har hängslen. Väldigt få mor/farföräldrar i vår bekantskapskrets passar in i den bilden, kan jag säga!

När det gäller namn skulle jag också kunna skriva mycket. Jag tyckte aldrig om mitt namn som barn eftersom det var helt fel att heta som sjuttiotalist (är man däremot född i början av 90-talet är det helt rätt). Det var nog också en anledning till att jag gillade skuggserien så mycket. Hänger inte Gripes namnexperiment också samman med att hennes böcker på många plan handlar om identitet? Namnet är ju en så tydlig identitetsmarkör, och kanske i många fall en symbol för den identitet som föräldrarna har lagt på en eller vill att man ska leva upp till. Intressant att hon själv bytte namn. JAg såg dokumentären när den sändes men minns inte just det. JAg skulle nog också kunna tänka mig att hänga på en Gripe-cirkel. Hon är alltid intressant!
2009-07-10 @ 23:49:16
URL: http://tassande.blogspot.com
Postat av: Vixxtoria
Hej L, lilla kaffekopp är du tillbaks från semestern? Intressant inlägg hursomhelst.

Mormorsbilden är inte specifik för barnböcker, tycker jag, utan finns överallt (jag tänkte mest på deckare när jag skrev här ovan, faktiskt).

Så underligt att också du hade svårt att förlika dig med ditt namn - är det något mer generellt fenomen än jag trodde??

Men Gripes namnfråga handlar naturligtvis om identitet. Jag funderade på om jag skulla lyfta upp det explicit, men då kom jag genast på 78 eller 102 exempel som bevisade just identitetstemat i hennes böcker, så jag tänkte att det får bli ett annat inlägg nån gång. Men att växa i sitt namn, att byta namn eller vad man nu gör med det handlar ju definitivt om att forma sin identitet.

Kul om du också vill vara med i en Gripe-cirkel. Boktoka - är du här och noterar? Jag har som sagt inte riktigt bestämt mig (det beror mest på tidsbrist), men jag skulle väldigt gärna vilja... Vi får se hur hösten utvecklar sig.

2009-07-10 @ 23:58:16
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Boktoka
Absolut här och noterar!

Känner också av det där med tidsbristen men vi kan väl börja med att ses en gång under hösten och se hur det funkar och känns, och om det känns bra ses en gång till våren?

Nu ska jag söka på boken om Gripe.
2009-07-11 @ 10:19:10
URL: www.boktoka.se
Postat av: Klotho
Namnet är ju en del av ens identitet och jag har själv haft problem med att förlika mig med mitt namn, när jag var tolv ändrade jag stavningen på mitt förnamn (för det kom en lagändring då som gjorde att man kunde ändra stavningen på namnet om uttalet inte ändrades) och inte förrän sent i vuxen ålder så kunde jag säga mitt förnamn och känna mig nöjd. Nackdelen med att ändra stavningen är att man många läser in ett annat namn istället. Mitt efternamn ändrade jag som vuxen, tog mammas istället för pappas och tja, det blev en större markering än vad det egentligen var, men jag blev jag.

Mitt förhållande till Gripe har inte varit helt smärtfritt, det som jag ogillade var att hon kom "för nära" mig och mina känslor. Jag började uppskatta henne i de sena tonåren, för då klarade jag av det som jag tidigare tyckt varit jobbigt. Jag började med Skuggan-böckerna och sen fortsatte jag, fast det har ännu inte blivit någon omläsning av Elvisböckerna.

Harald Gripe har målat en ljuvlig tavla av Agnes Cecilia (den var affisch på en tidig Bok&biblioteksmässa, åttiotalet någon gång) och jag fick den, tjatade till mig den, då jag en gång i tiden jobbade på ett litet förlag och hittade den hoprullad i ett hörn.
2009-07-11 @ 21:53:31
URL: http://www.klotho.wordpress.com
Postat av: Vixxtoria
Klotho: Ännu en med komplicerat förhållande till sitt namn, alltså. Det kanske är mer regel än undantag.

Harald Gripes tavla av dockan Agnes Cecilia är jättefin. Jag ska själv ha ett vykort härhemma nånstans. Det gick inte att googla fram bilden snabbt och enkelt just nu i alla fall. Jag har annars för mig att den också användes som bokomslag till en utgåva av boken. Såg du förresten klippet från svtplay som jag länkade till? Där berättar hon om och visar dockan som var utgångspunkten för boken.

Visst är det vi som har pratat om Elvis innan? Jag var inte heller så förtjust i de böckerna som barn, men jag tyckte mycket om dem som vuxen.

2009-07-12 @ 05:58:09
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Klotho
Jag tänkte kolla in klippet under dagen, var för trött igår. Japp, när jag skrev inlägget så fick jag en flash back till någon tidigare diskussion om just Elvis.

Jag är nästan helt säker på att jag har utgåvan av Agnes Cecilia där tavlan finns som bild på framsidan. Pga begränsat utrymme så finns numera Gripe-böckerna i ett skåp så jag kan inte bekräfta mig där.

Namn kan vara så laddat, jag hatade mitt andra namn under hela högstadiet och upp i vuxen ålder, för att vi hade en (vidrig) lärare på högstadiet med just det namnet och det störde mig så otroligt att hon "förstörde" namnet för mig. Jag är fortfarande inte så förtjust i det, fornnordiskt som möjligtvis finns som andra namn och på sjuttioåriga tanter.
2009-07-12 @ 09:07:22
URL: http://www.klotho.wordpress.com




torsdag 9 juli 2009

Hur en förälskad bokälskare tänker. Del 2

Det finns ju blandband. Dom skulle jag skriva om i fall jag hade en musikblogg (åh, låt mig ha självinsikt nog att inte starta nån sån!). Såna där band som man spelar in till sin (nya) förälskelse för att man tror att det får den älskade att lära känna en bättre. Nuförtiden gör folk spellistor på Spotify, har jag förstått, i stället för att greja med dubbla kassettdäck, och knastriga lp-skivor (ja, det var länge sen jag var nyförälskad, som ni märker).

En bokälskare har förstås en motsvarighet till blandbanden. Hon ger bort sina älsklingsböcker, i hopp om att den älskade ska förstå att det handlar om henne. Min älskade sambo (nej, inte honom jag skrev om häromdan, utan den här) fick i början av vår bekantskap (dejting kunde man nästan säga på svenska redan på den tiden) två böcker av mig (och det var med nöd och näppe som jag underlät att stryka under de viktigaste meningarna innan jag gav dem till honom): Räddaren i nöden av Salinger. Och Stolhet och fördom av Austen.

Han kunde inte läsa på svenska då, vilket räddade honom från att få med sig halva min bokhylla i väskan på väg hem. Kanske var det även det som fick vårt förhållande att bestå. Det finns något sorgligt i ett förhållande som tar slut bara för att de älskande inte tycker om samma böcker. För nu är en av hans svenska favoriter absolut Kurt Wallander, och det han minns bäst av Tordyveln flyger i skymningen är salmiakarna som Jonas äter hela tiden (Emilie och Andreas kärlekssaga har gått honom helt förbi).

Men han brukar troget påstå att The Catcher är hans favoritbok (jag har faktiskt ingen aning om vilken bok som var det innan han läste den), och vi sitter båda och drömmer om stora baler i empirstil där alla dansar kvadrilj (eller hur det heter och stavas), när vi tillsammans ser om 1995-års tv-filmatisering av Stolthet och fördom.





Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

En anspråkslös favorit

I bokhyllan närmast vårt badrum finns lyriken samlad. Det passar bra att bläddra i en diktsamling medan jag borstar tänderna, och inte har nån särskilt fängslande annan bok på gång. Det som oftast får följa med in i badrummet är en samlingsvolym med Eeva Kilpis dikter. Jag tycker om mycket som hon skriver, men min favorit är och förblir den som från början fick mig att köpa den här boken. Ni har säkert hört den, men visst är den värd att läsas igen och igen?
Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Eeva Kilpi

Det skulle kunna lika gärna kunna gälla en bok nära dig

I årets hittills bästa sommarprogram säger Nour El-Refai så här: 

Förutsättningen för grabbighet borde inte vara snopp plus snopp 
plus snopp plus snopp är lika med kul hela dagen lång.
Det borde vara fallenhet för humoristisk tajming och social begåvning 
och jag tycker att jag besitter båda dom egenskaperna, 
men jag blir ändå aldrig inbjuden i grabbiga sammanhang med manliga komiker.
När jag sitter tyst så tror dom att det är mitt fel.
- Ta för dej mer, Nour, ta mer plats!
Det är inte mitt fel att jag sitter tyst, det är deras fel
Dom fördelar luften broderligt, och jag är ingen bror. 
Om dom har tio chanser vardera att säga ett skämt, 
så har dom råd att unna sig att misslyckas eller att säga pass. 
Jag har en chans. 
Och jag tar den alltid, men bara när jag är säker på att jag inte kommer misslyckas. 
Om jag inte är säker, så säger jag pass, 
och då gormar mina manliga kolleger åt mig att jag måste våga mer. 
Och det är ett sånt jävla förtryck. 

Lyssna på henne. Nour formulerar de kvinnliga villkoren i humorbranschen så bra att jag känner igen vartenda sammanhang (som inte är i humorbranschen – nu blev ni väl överraskade allihop?) som jag själv varit i. Jag har länge funderat över ett bra sätt att just uttrycka det där att det sällan är uteslutande den kvinnliga komikerns/författarens/föreläsarens/lärarens/läkarens/presidentens ansvar att hon blir hörd. Ansvaret ligger minst lika mycket på de män och kvinnor som inte lyssnar, och inte ger utrymme för kvinnorna. Inte läser böckerna, ser filmerna eller bryr sig om vad politikern säger.


Varför ska tidningarna fyllas av kvinnor 9 mars? Varför ska kvinnor över huvud taget hyllas för att de är kvinnor, och inte resten av året behandlas som de likvärdiga människor som de är?

Lyssna på Nours program. (Den citerade texten ovan kommer från ca 44 minuter in i podsändningen, dvs den utan musik).

Och vadå "vilken litteraturanknytning har det här inlägget?" Nour skriver faktiskt sina egna pjäser.



Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

onsdag 8 juli 2009

Kortversionen för alla Austenälskare

Jag hinner ju inte läsa allt jag vill. Jag klagar visst över det jämt här i bloggen. Men i denna min nöd gjorde jag ett alldeles utmärkt val att ge mig på Vivi Edströms bok om Jane Austen, som jag skrev om redan för ett tag sedan.

Jag hade trott att det skulle vara en renodlad biografi, men större delen av boken presenterar en detaljerad genomgång av Austens verk, deras tema, innehåll, miljö, och förstås en del (men mindre än jag trodde) om hur mycket bäring det här har på Austens eget liv. Avslutningsvis finns några kapitel som tar upp generella teman i Austens produktion, och dessa tycker jag sämre om. Men boken som helhet vill jag verkligen rekommendera.

Men det finns en del som kunde varit lite bättre. I början av sin bok beskriver Edström hur hon (tillsammans med några familjemedlemmar) gav sig ut på en resa i Austens fotspår. Åkte England runt och besökte platser i Austens liv. Det spåret har helt glömts bort i slutet av boken. Vad hände? Jag hade gärna sett en än mer personlig betraktelse kring Austen, där litteraturvetaren Edström hade fått stå tillbaka för läsaren Edström. I sin dn-recension av boken klagar Nina Björk lite över att Edström älskar Austen för mycket. Så är det förvisso, men visst måste pensionerade litteraturprofessorer nån gång få skriva en bok om en författare hon älskar? Själv är jag mest irriterad på att hon lyfter fram Mansfield park så mycket (det är hennes favorit) på bekostnad av Stolthet och fördom (min favorit), som hon vad mig beträffar gärna hade fått skriva tio böcker om.

Bloggen Bernur tycker att Edström kunde skippat återberättandet av  handlingen i Austen-böckerna, men som Austen-älskare (det är Bernur enligt egen uppgift inte) så är det detta jag tycker är bokens riktigt stora behållning. Det blir en snabbrepris med nya perspektiv. En bok för alla Austenälskare, som gärna vill hinna läsa något annat också, emellanåt, men ändå träffa sina gamla vänner så ofta som möjligt. Men är det en renodlad Austen-biografi man vill ha, ska man nog läsa något annat.

Lite mer redigering hade dock inte skadat. Minst tre gånger nämner Edström att dagens filmatiserade versioner kunde vara lite mer återhållsamma med kyssandet. Och jag tycker att de korta kapitlen på slutet, som berör saker som Austen och samtiden och liknande hade kunnat strykas. Det kom sällan fram något nytt, som inte nämnts i genomgången av de olika böckerna, och man hade kunnat lägga krutet på att arbeta in det stoffet där i stället.

Och, nu tar jag tillfället i akt att avsluta med något som jag velat peta in i ett inlägg ett bra tag nu.




Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Shakespeares hämnd

Ska jag nu behöva betala för det här eländet också?


Jag (som läser Klotho nästan varje dag och följer hennes glädjeyttringar över att ha upptäckt att man kan förlänga bibliotekslånen via internet) har glömt att en bok inte automatiskt återförs till biblioteket, bara för att man skriver ett sågande blogginlägg.


Hur en förälskad bokälskare tänker. Del 1

Under mitt liv har jag läst åtminstone de här böckerna med föreställningen att de, eftersom de uppgavs vara favoritböcker, skulle säga något om föremålet för min ömma låga: 

Cujo av Stephen King Om rabiessmittad hund som attackerar huvudpersonen, som större delen av berättelsen sitter inlåst i en bil, utan mat och vatten. Och toalett (men det nämns förstås inte).

Fölungen av Richard Fuchs Om en hästtokig flicka som får ett barn med sin favoritponny. Barnet (som får hästhuvud, och alltså inte hästkropp som nån slags kentaur) blir bland annat president i USA.

Riddarna kring Dannys bord av John Steinbeck Den här minns jag inget alls av. Jag tror inte ens att jag hann läsa ut den innan förälskelsen tog slut. 

Det var nu så länge sen jag var tonåring. Men när jag går förbi titlarna i hyllan händer det att jag tänker på anledningen till att de står där. 

Törs du avslöja vad du läst när du var kär och galen?


Detta inlägg har tidigare publicerats på min gamla blogg

tisdag 7 juli 2009

Man tror man är säker vid cornflakesen

Det här stod på min handel-lista idag:

Crème fraîche
Filmjölk
Mjölk
K Special 
Mjölk (jag och sambon fyllde på listan lite simultant, därför mjölk två gånger)
Vitlök
Frukt (apelsin, nektarin, melon, äpple, BANAN)
Kakao
Jäst
Smör (obs! Litet paket!!!)
Gurka, tomat
Knäcke
Bröd?
Avocado

Det stod inte:

böcker
böcker
böcker

Jag har vant mig att vara på min vakt vid kassan. Där står jag alltid och kollar på lakritsbåtar och dubbeldajm. Men i gången med cornflakes? 

Tre stycken blev det. Nästan fyra. 


Åh, vad jag är kär i min nya sambo!

Han är 208 cm lång. Och blond.

Han har erbjudit sig att bära alla mina böcker (det gör de alltid i början av ett förhållande; det är först när de inser hur många böcker det egentligen handlar om som det börjar svaja). 

Det är klart, lite stel är han, och kanske något av en träbock. Men jag behöver ju inte nödvändigtvis prata med honom. Och han har i alla fall inte en skruv lös.  

Billy heter han.



Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

En relik från 70-talet: Politiskt korrekta barnböcker?

När jag gick på mellanstadiet brukade min fröken läsa högt ur böcker som hette saker som Äh lägg av, säger Steffe och Vart ska du gå? Ut! och Gunnar vill inte klippa håret. Och Dom kallar mej Fetkamsen. Den sista boken handlade om en mobbad pojke, och var tråkig på alla sätt och vis. Den är skriven av författaren Kerstin Johansson i Backe, som även skrev en bok som heter Som om jag inte fanns. Denna bok från 1978 blev film först för några år sedan, under namnet Elina, med bland annat Bibi Andersson som den elaka lärarinnan. Boken (och filmen) utspelar sig i Tornedalen där många finsktalande barn förbjöds använda sitt modersmål. Det här var en bok som jag och mina klasskamrater grät oss igenom. Kontrasten mellan titlarna på Johanssons böcker illustrerar hela det här inlägget. Å ena sidan "Dom kallar mej Fetkamsen" (= tråkmobbning av en tjockis, som vi skulle mobbat om han gick i vår klass också), och å andra sidan "Som om jag inte fanns" (= existentiell bok som öppnar upp för fantasirika tillämpningar på mitt eget liv).

Böckerna Gunnar vill inte klippa håret och Vart ska du gå? Ut!, skrivna av  Kerstin Thorvall, tyckte varken jag eller någon annan i min klass om. De handlade om konflikter mellan barn och föräldrar, och var precis lika opoetiska som titlarna antyder. En bok som heter Gunnar vill inte klippa håret kan liksom funka för en tvååring (jämför Totte badar och Emma går till doktorn), men för en 11-åring är det bara fel! Boken Äh lägg av, säger Steffe är skriven av Valter Unefäldt, en helt anonym författare (som skrev ytterligare några böcker om Steffe, med lika socialrealistiska titlar). 

Jag verkar inte ha varit ensam om att inte fastna för de här böckerna, där titlarna är det enda man minns, vilketden här recensionen av DN-medarbetaren Malin Ullgren, från april i år, kan illustrera. Där jämför hon språket i Ulf Lundells pjäser med titlarna på socialrealistiska ungdomsböcker från 70-talet. 

Nu är min invändning mot böckerna inte titlarna i sig. Det är själva innehållet. Opoetiska, konkreta skildringar av konflikter. Inget tolkningsutrymme – och ingen igenkänningsfaktor. Det är det som är problemet med de här böckerna. De är skrivna för att ett mellanstadiebarn ska känna igen sig, men om mellanstadiebarnet inte gör det då? De skildrade så påtagligt en verklighet som inte var min. Skilsmässor och betongförorter. Jag kände knappt någon som skilt sig. När Pet Shop Boys kom med albumet Suburbia i mitten av 80-talet, så fattade barnen i min femteklass inte ens vad ordet betydde i översättning. (Jag kanske ska brasklappa att detta nödvändigtvis inte betydde att uppväxten var idyllisk eller skyddad.) De var politiskt korrekta barnböcker, knappt utan bruksvärde.

Men om jag nu ändå befinner mig i den här politiskt korrekta socialrealistiska eran finns det andra titlar att nämna, som dröjt sig kvar av andra orsaker. De här böckerna ger på sätt och vis uttryck för samma (politiska) tankar, men resultatet blir så olika. De jag tänker på är bland annat Hans-Eric Hellbergs böcker om spirande pubertet: KramPuss, Love love love och Kär, kär, kär i dig  – om Jonny och Katarina. Och  Gun Jacobsons böcker om Peter, som endast 15 år gammal blir pappa (det blev en tv-serie också, nån som minns?), Peters baby heter den första boken. Och en bok som Sven Wernströms De hemligas ö, om ett scoutläger utan vuxna ledare som blir skeppsbrutna på en öde ö under ett år, och där sociala strukturer och gruppdynamik åskådliggörs. Det här var alla böcker som jag tyckte mycket om, och läste många många gånger. 

Vad är då skillnaden? Eftersom jag inte läst om böckerna nu, så skulle de kunna bestå i rent litterära kvaliteter (jag ska låta det vara osagt; jag tror faktiskt inte att jag var så kinkig på det området när jag var 11 år), men jag tror det var något annat. De här böckerna som jag nämnde sist hade nämligen trots budskapet och de realistiskt tecknade känslorna och händelserna något ouppnåeligt över sig. De där sexuella känslorna som Hellberg beskrev – det var ju inget man hade ord för. Och en 15-åring som blir pappa – rena fantasierna, fast det skulle ju kunna hända på riktigt. Och De hemligas ö – ja, jag såg då inget kommunistiskt i det när jag gick i femman. Det var bara oerhört spännande. De här böckerna lämnade alltså mycket till läsarens fantasi. Frestade med hur saker och ting "skulle kunna vara", i stället för att beskriva en ordinär vardag med föräldrabråk, som ingen skulle vilja uppleva, ingen vill minnas att de själv har haft, och som alla tycker är ointressant att läsa om, därför att det är så endimensionellt.

Långt senare diskuterade jag valet att läsa de här böckerna med min gamla mellanstadielärare. Hon berättade att det här var böcker de läst när hon gick lärarutbildningen (på 70-talet). Det var böcker som hon trodde att hon var "tvungen" att läsa för oss. Stackarn. Att hon inte ens tyckte om dem själv lyste minsann igenom. Stor var glädjen både för henne och alla klasskamraterna när jag föreslog högläsning av böcker som Häxorna och Min morbror trollkarlen. För även om jag kunde uppskatta en del av de politiskt korrekta barnböckerna, så klappade mitt hjärta extra dels för böcker om "förr i tiden", dels de här fantasyböckerna. Böcker om tidsresor var liksom det mest optimala. (Jag vågar nästan lova att återkomma med ett eget inlägg om just tidsresor vad det lider).

Det här långa inlägget föranleddes av flera saker. När jag satte samman min lista med 100 ungdomsböcker hade jag inte alls lust att inkludera de här pk-böckerna från 60- och 70-talet. Men jag var beredd att göra det om de hade funnits med på nån sån här lista till exempel. Men där fanns de inte heller! Min lättnad blev stor, men jag kom samtidigt att fundera över varför ingen av de här böckerna var med. Det var ju inte dåliga böcker per se (var de det?). Bara väldigt tråkiga böcker, som inte gjorde något bestående intryck.  

Den andra saken som fick mig att skriva det här var Boktipset Ni na ni na ni nannas inlägg om sin barndoms bibliotek. I de efterföljande kommentarerna klagade jag på de ointresserade bibliotekarierna på mitt skolbibliotek.Ingrid stämde in i klagokören (fast vi garanterat inte har erfarenhet av samma barndomsbibliotek). Och jag tänkte på det där, hur bibliotekarierna faktiskt kom till klassrummet en gång per termin eller så och pratade om böcker. Och då var det nästan alltid de där böckerna som kanske hette Tack - håll käften (också av Gun Jacobson).

Hur är det idag egentligen? Hur ser de politiskt korrekta barnböckerna ut nu? Är det regnbågsbarn och integration? Lyckade skilsmässor och syskon som dör? Och vad kommer dagens barn att säga om dem när de blir stora?




Det här inlägget har tidigare publicerats i min gamla blogg. 

Mycket intressant diskussion följde i kommentarerna; den publiceras här i sin helhet:

Postat av: Titti
Intressant inlägg! Jag och min man satt faktiskt för några dagar sen och diskuterade just de ungdomsböcker vi läste för en evighet sen. Eller snarare INTE läste. Vi var båda rörande ense om att det kändes som om vi "missat" den kategorin böcker på något sätt och halkat mer eller mindre rakt in i "vuxenlitteraturen" någon gång i slutet av mellanstadiet. Vi funderade på vad det beror på. Vi kom fram till ungefär detsamma som du: ungdomsböckerna som var aktuella för oss var ju så ofta alldeles för tråkiga, ointressanta och irrelevanta. Undrar hur många i vår generation som blev "ickeläsare" på grund av det?

Däremot har vi inga problem att klämma in en ungdomsbok mellan varven nu när vi för länge sen lämnat den egentliga målgruppen. Och vad beror det på? Kanske att dagens ungdomsböcker i mycket större utsträckning innehåller dynamiska protagonister som faktiskt genomgår något slags utveckling. Och det är ju fortfarande intressant att läsa om!
2009-07-07 @ 21:17:15
Postat av: Vixxtoria
Titti: Först 10 poäng till dig för att du läst hela det långa inlägget till slutet. Men vad ska man ha en blogg till, om man inte får skriva så långt man vill ;-)

Sen är flera av de saker du skriver så intressanta. Jag hör nog inte till dem som halkade in i vuxenlitteraturen, utan (ganska tveksamt och förskrämt) hamnade där när det inte fanns några böcker kvar att läsa på barnavdelningen. Jag kände mig aldrig riktigt välkommen där. Men vad gäller många av de böcker som gavs ut under slutet av 60-talet, 70-talet och början av 80-talet så känns många av dem som en parentes, tycker jag. Så mycket samhällsengagemang, och så lite fantasi.

En av mina favoritförfattare Maria Gripe speglar det så bra, tycker jag. Under 70-talet skrev hon böcker som ...ellen dellen (som tar upp feminism och jag-identitet och skilsmässa) och Elvis-böckerna (som är väldigt konkret placerade i ett 70-tal), och Glastunneln (en svensk på drift-roman, eller en svensk Salinger kanske). När Tordyveln flyger i skymningen kom i slutet av 70-talet, och sedan Agnes Cecilia så var det som om något släppte (både för henne som författare, och för den politiskt korrekta barn- och ungdomslitteraturen). Jag borde undersöka det här bättre, men för mig är det där vändpunkten i litteraturen, när det helt plötsligt fanns andra böcker att läsa. För mig och mina mellanstadiekompisar var de där böckerna som knark. Någon hade en storasyster som hört talas om en bok som...

Tack och lov fanns alla de där andra (engelska) böckerna där i vårt skolbibliotek. Narnia. Lånarna av Mary Norton, Nesbits böcker. Balettskorna av Noel Streatfeild, och många fler. Men det gör mig ont att tänka på att du kanske har rätt i din slutsats: att folk slutade läsa bara för att böckerna antingen handlade om Steffe, Gunner eller Fetkamsen, eller om barn i Indien och Kina som svalt.

Jag tycker att gränsen mellan ungdomsböcker och barnböcker är mycket mer flytande idag. Det är roligt att en bok kan läsas över generationerna. Ungdomar läser vissa, populära vuxenböcker (läsa deckare och "verklighetsbaserad" litteratur), och vuxna läser de mer fantasybetonade ungdomsböckerna (som Meyer och Rowling). Men alla böckerna innehåller ju inte de där "dynamiska protagonisterna" ;-) Det är förresten kanske det som är skillnaden mellan de där grupperna av böcker som jag beskrev. Hm. Jag måste nog läsa om dem för att kunna säga något om det.

Tack för din kommentar, den satte i gång många tankar hos mig. Och förlåt för mitt svar blev så långt (jag orkar inte fila ner det så att det blir kort och kärnfullt just nu).
2009-07-07 @ 21:56:14
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Vixxtoria
Tillägg: Gripes Glastunneln kom i slutet av 60-talet, förresten.
2009-07-07 @ 21:57:53
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: lena kjersen edman
OPPOSITION!
Gunnel Beckman: Tillträde till festen
Tråkig? Ointressant? Irrelevant?

70-talsböcker som "Duktig pojke" (Inger Edelfeldt), Rumble Fish (Susan Hinton), A Summer to Die (Lois Lowry), Tovan (Marie-Loise Wallin), Fru Sola-böckerna (Irmelin Sandman-Lilius), Gunnel Lindes böcker, Max Lundgrens böcker, Stridshästen (Harry Kullman), Roald Dahls böcker, Gripe förstås, Ursula Le Guin, Slöjan (Inger Brattström), Främling (Leif Esper Andersen), Ulrike och kriget (Vibeke Olsson),Chokladkriget (Robert Cormier), Kusprutan (Robert Westall).
Många många fler!

Irelevanta? Tråkiga?

Däremot fanns det inga bokbloggar då och böckerna var DYRA (pocketversioner av u-romaner fanns inte) så det krävdes att det fanns lärare och bibliotekarier som berättade om dessa böcker för 1970-talets unga. Det fanns det ibland. Men det fanns tyvärr också vuxna på den tiden som trodde att u-böcker var något som var litet sämre än det som kallades vuxenlitteratur och därför förblev helt okunniga om genren - och därför aldrig heller köpte och, än mindre, berättade om böcker sådana som dessa.

lena kjersén edman
2009-07-08 @ 11:26:44
Postat av: Vixxtoria
Lena: Du har så rätt. Det fanns jättemånga bra böcker, även från 70-talet. Åtminstone Beckman (och Inger Brattström!) tänker jag återkomma till vid tillfälle. De flesta böckerna var absolut inte irrelevanta eller tråkiga, varken då eller nu. Men en del av dem var det (då som nu). Och särskilt tråkiga tyckte jag de böckerna var som skrevs för att passa in i en mall, inte för att författarna särskilt ville säga något om just det ämnet. Fast vad vet jag. Thorvall kanske verkligen ville berätta om att Gunnar inte ville klippa håret, men det blev ingen rolig bok för det. (Jag kanske skulle tycka om den nu; då tyckte jag verkligen att det måste varit en av de tråkigaste böckerna jag nånsin hört talas om.)

Ungdomsböckerna från 70-talet (som du nämner) är ofta en helt annan sak. Jag kommer absolut att återkomma till flera av dem (särskilt Gripe och Edelfeldt som är två favoriter som betytt mycket för mig, de har hittills bara dykt upp i små bisatser här på bloggen, men jag samlar mig för stordåd).

Sedan är jag född 1973. Det gör att jag läste 70-talets ungdomsböcker minst ett decennium efter att de skrevs. Det påverkade nog också min syn, tror jag. Samhället hade svängt (det var mer av fredsrörelse och miljödebatt än jämställdhet och solidaritet), och det fanns ett alternativ (kanske främst i fantasylitteraturen; Gripes Skugg-böcker och Edelfeldts Juliane och jag och Missne och Robin har påverkat mig mer än 70-talsalstren) till de mer uppenbart politiska böckerna från 70-talet. De som åldrats snabbast är väl de som var mest aktuella då, och de som hade mer av budskap än litterärt värde.

Men till din fina lista skulle jag väl kunna få foga Siv Widerberg och hennes underbara böcker om Klass 6D?

För övrigt har du ju rätt. Vi var nästan helt i barnbibliotekariernas våld, vi barn på 70- och 80-talet. Eftersom böcker var dyra var det vad som fanns på biblioteket som vi läste. Jag misstänker ibland att anledningen till att femböcker och Kittyböcker sålde så bra är att de inte köps in av biblioteken. Det var därför vi ständigt önskade oss sådana böcker i julklapp och födelsedagspresent. "Alla" de andra böckerna kunde vi låna.
2009-07-08 @ 11:50:51
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Titti
Lena: Å, vad bra att du tog upp just Tillträde till festen! Jag såg på någon bokblogg nyligen att du skulle vara med i någon diskussion på SBI (tror jag det var) som skulle handla om böcker man ville rädda från förgängelsen. Minns att jag tänkte när jag läste om detta att "Om jag fick vara med i diskussionen skulle jag vilja ta upp Tillträde till festen!" En fantastiskt bra bok, som tyvärr inte korsade min väg förrän år 2007 och då fick jag be bibliotekarien på stadsbiblioteket gräva fram den ur magasinet åt mig.
Jag (som är 60-talist) och alltid varit en bokslukare, kan ärligt säga att av alla de böcker du räknat upp och som jag "borde" ha läst under mina ungdomsår, är det bara Ulrike och kriget och några enstaka Linde- och Gripe-böcker jag läst. Varför såg jag aldrig skymten av de andra bra böckerna?
Däremot minns både jag och min man tydligt vilka enormt trista böcker som fanns att tillgå i ungdomshyllorna.
Kanske beror det på det du säger, intresset för ungdomsböcker fanns inte bland lärare och/eller bibliotekarier. Och som Vixxtoria säger, det verkade vara alltför mycket fokus på det som var PK. Oavsett om det var mördande intetsägande och tråkigt att läsa om. (Jag hade klasskompisar vars föräldrar inte gillade att de läste tecknade serier. Det var verkligen andra tider då!)
2009-07-08 @ 23:21:15
Postat av: Vixxtoria
Titti: Att trösta Fanny (av Beckman) har jag alltid tyckt mycket om, men Tillträde till festen har jag ingen riktigt särskilt känsla för (den kan ju vara bra tekniskt och tematiskt och bryta tabun och osv, men när jag läste den som ... 16-åring kanske? 1989, så berörde den mig inte något särskilt. Det var kanske 20 år för sent. Jag läste om den i slutet av 90-talet, men inte heller då var det någon aha-upplevelse. Det kan ju vara så att jag är fel person för den boken, helt enkelt).

Men jag tycker det är spännande att du (och Lena) lyfter fram den. Åh, vad jag älskar när någon verkligen älskar en bok! Skulle du vilja utveckla lite mer, Titti, och övertyga mig om att läsa om den? Eller, ännu bättre, du har ju ingen egen blogg (om du inte gömmer den hemskt väl?), men skulle du vilja skriva något mer lite längre om boken, så skulle jag gärna lägga upp det här som ett eget inlägg. (Gästbloggning kallas det väl ;-) )

För övrigt tycker jag att du i alla fall har läst de absolut mest omistliga av dem Lena nämner: Gripe, Linde och Olsson. Sen är det svårt att leva ett fullödigt liv utan Edelfeldt, Dahl och LeGuin, och resten är ett ganska trevligt grädde på moset. (Men Cormier är inte min favorit, det är han inte.)
2009-07-09 @ 07:17:33
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: snowflake
De kallar mig Fetkamsen kommer jag ihåg, den där isande hemska känslan, den stackars killen. Hur den är rent litterärt kan jag inte säga, jag blir alltid så ledsen av att läsa eller höra om mobbade barn.

Annars tycker jag att det här var ett oerhört intressant inlägg, och diskussionen också. Jag funderar över min egen läsning, jag läste ju redan då det mesta jag kom över. Kan de tillrättalagda ungdomsböckerna vara anledningen till att jag ännu i denna dag har så svårt för svensk samtidslitteratur om vardagsliv? Detta måste jag fundera på. Kanske var det lättare att få en bok utgiven på en (uppfostrande) idé, så att även mindre bra, träaktiga böcker kom ut? För det fanns ju även bra, Widerbergs böcker, Hellbergs.
Detalj: I min skola fanns inte Enid Blytons Fem-böcker på bibblan, de ansågs för dåliga och stereotypa. Det senare är de ju verkligen, men jag gillade dem förstås ändå och hade alla ändå, i arv.
2009-07-09 @ 10:12:33
URL: http://snowflakesinrain.wordpress.com
Postat av: lena kjersen edman

För den kära bokläsare som vill fördjupa sig i Gunnel Beckmans författarskap.
I min sammanläggningsavhandling i litteraturvetenskap är en del två studier som tillsammans fått titeln
"I ungdomsrevoltens tid. Svensk ungdomsroman och dess mottagande åren kring 1968". (Den finns att beställa på bibioteken.)
Den första studien är en analys av TILLTRÄDE TILL FESTEN, som "inte bara är en inifrånskildring av en ung flickas dödsångest utam också handlar om identitetskris och revolt".
Den andra studien handlar om det som vi diskuterar här, d v s debatten om litteratur och ungdomsläsning i den s k ungdomsrevoltens tid.
2009-07-09 @ 10:49:26
Postat av: Vixxtoria
Lena: Jag ska beställa boken efter semestern (UB här har fyra ex, men de är magasinerade, så jag hinner inte få fram dem innan jag går på semester i morgon; på somrarna tar det flera dagar att gå ner i magasinen).

Snowflake: Jag tänker på det där du skriver om att det var "lättare att få en bok utgiven på en (uppfostrande) idé). Jag tror inte jag skrev något om det här, men jag tänkte mycket på det medan jag skrev inlägget ovan. Där kan det väl inte ha skilt sig så mycket från idag. Det som låg i tiden då var man intresserad av (från förlagen, biblioteken, föräldrar, lärare). Och nånstans måste det väl finnas en plats för detta också, Vad som verkligen håller i längden är svårt att förutspå. Jag tror att det är den där litteraturen som lyckas lyfta det samtida till någon mer allmängiltig nivå. Men det finns väl ingenting som kan kännas så daterat som det som en gång kallades samtidslitteratur ;-)

För övrigt är epitetet "samtidslitteratur" på en bok verkligen något som håller mig borta också. Nej, "svensk samtidslitteratur om vardagsliv" - inte min favoritkopp te. Vilket är lite knepigt, för det finns ju bra saker där också. Jag måste återkomma till det.
2009-07-09 @ 11:42:26
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Titti
Gästbloggare, minsann! Tack för det mycket generösa och smickrande erbjudandet! :-) Men nu är det bara ett par timmar till årets första gäster i en enda långdans av kompisar på besök i södra landsändan dyker upp här i sommarstugan, så jag vet inte hur mycket tid jag kommer att kunna norpa åt mig vid datorn under den närmaste framtiden... Jag försöker mig på en liten sammanfattning här i kommentarsfältet istället medan kakan till eftermiddagskaffet står i ugnen:

Jo, jag förstår precis vad du menar med att Tillträde till festen inte funkade för dig när du läste den 1989. (Även om du egentligen tillhörde "rätt" ålder för boken.) Om jag hade läst den några år tidigare när jag var i samma ålder, hade den antagligen inte gjort samma intryck på mig som när jag läste den som 40-åring. Då var det helt andra saker i boken jag uppskattade än jag kunnat göra drygt 20 år tidigare. Tror tyvärr att många av de bästa ungdomsböckerna i regel har ett ganska kort bäst-före-datum. Som ung läsare har man kanske i högre grad än senare i livet ett behov av att kunna spegla sig själv och sin egen tillvaro i det man läser. Åtminstone så länge det handlar om böcker med någorlunda vardagsrealistisk inriktning och som handlar om ungdomar.

I år är det 40 år sen Tillträde till festen kom ut. Att skriva om döden i ungdomsböcker är inte längre lika "tabu" som det var då. Och massor av de samtida referenser som Beckman kryddar boken med, går säkert de flesta av nutidens unga läsare förbi. Vilken svensk tonåring av idag känner till Maj-Britt Wilkens, Sammy Davies, Britt Sellers, Pete Seger, Biafra, gemensamma marknaden, FNL, kalasbyxor, Sonja Åkesson eller Karl Vennberg? Det är sånt som gör att boken känns väldigt daterad. Samtidigt är de tankar och funderingar som huvudpersonen Annika har betydligt mer tidlösa till sin natur. De handlar om att hitta den egna identiteten, relationen till en äldre och mer erfaren pojkvän och upptäckten att föräldrarna också är människor som man kanske inte känner så väl, trots att man tillbringat så mycket tid med dem (mamman i Annikas fall).

För egen del uppskattade jag temat, språket OCH de här gammalmodiga referenserna. Jag läste boken lite som ett historiskt dokument över en tid som är lite för nära inpå för att jag skulle fått läsa om den i historieböckerna. På så sätt skulle jag vilja påstå att Tillträde till festen egentligen spelat ut sin roll som ungdomsbok för länge sen, men att den ändå har kvalitéer som kanske bäst uppskattas av något äldre läsare idag.

Om jag skulle tipsa tonåringar av idag att läsa böcker som handlar om hur unga människor ställs inför döden, skulle jag hellre föreslå Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna eller Jenny Downhams Before I Die.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om boken (till exempel om hur den kan jämföras med Catcher In The Rye) men det får bli om några veckor i så fall! :-)

Nu ska kakan snart ut ur ugnen!
2009-07-10 @ 13:08:08
Postat av: Vixxtoria
Titti: Åh, vad intressant du skriver!! Jag tror i och för sig att en bra bok kan överleva och förflytta sig ur sin samtid till allmängiltigheten (Sundströms För Lydia är ett bra exempel som jag kommer på, eller varför inte Räddaren i nöden, som jag verkar skriva om en gång i veckan på den här bloggen). Men som läsare kan man fastna i FNL-rörelsen och Britt Sellers. När man inte förstår blinkningarna är de inte så roliga ;-) Och så blir man blind för det andra. Just när det gäller Tillträde till festen tror jag egentligen det handlar om att det inte var boken för mig, för om jag inte minns fel så innehåller Att trösta Fanny och Tre veckor över tiden (två böcker jag tyckt om) lika mycket samtidsreferenser?(Men jag kan minnas fel, jag ska ta och läsa om alla tre.)

Men jag kan inte nog uttrycka hur roligt det är att läsa det du skriver om boken. Passionen lyser igenom; jag är väldigt svag för alla passionerade utlägg (om nästan vad som helst utom skalbaggar kanske. ) Du är välkommen att skriva hur mycket som helst om den här boken här eller något annat när du vill, och jag skulle jättegärna lyfta upp det i ett eget inlägg i så fall, så att fler förhoppningsvis läser och kommenterar! Ha nu en trevlig semester med kompisar och kakor, och så fortsätter vi diskutera allt vad vi kan när vi vilat upp oss lite! :-)
2009-07-10 @ 13:39:01
URL: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogg.se/
Postat av: Jenny
Åh, så intressant inlägg med kommentarer! Jag känner igen mig så mycket! Böckerna du nämner var böcker som också jag kom i kontakt med/läste i min ungdom. Bok efter bok i ditt inlägg kan jag bocka av. Lustigt. Sen ser jag att du är född -73. Jag är född -72 så det kan förklara likheterna i vår bokminnen.

Jag läste "Tillträde till festen" häromdagen. Mycket intressant att läsa era kommentarer om den.

Orkar inte skriva mer nu. Men jag återkommer garanterat! :-)
2009-08-17 @ 20:47:45
URL: www.barnboksblogg.blogspot.com