Gläntar

Strax innan tillkännagivandet av årets Nobelpris twittrade jag ungefär så här (jag tar mig här friheten att utveckla den begränsade tweeten något): Helst vill alla att deras favoritförfattare ska få Nobelpriset. Om det inte blir så, så i alla fall någon man läst.  I brist på detta, åtminstone någon man hört talas om.

Med valet av Tomas Tranströmer i år har vi fått en författare som nästan alla har hört talas om, och många har läst. En hel del har honom som favorit också.

Själv har jag sent upptäckt Tranströmer. Det första läste jag för ungefär ett år sen, nämligen den korta lilla självbiografi han skrivit. Här har jag bloggat om det. Sedan dess har jag också läst ett par diktsamlingar. Han är ännu inte någon favoritförfattare, jag vet inte om han kommer att bli det, men jag tyckte om det jag läste. Det kan väl räcka med det ibland.

Däremot har jag svårt att inte bli tårögd över att Svenska Akademien ger priset till en ständigt tippad kandidat, som samtidigt alltid betraktats som omöjlig "bara för att han är svensk". (Det här säger inte så mycket i och för sig. Jag gråter nästan jämt när folk får pris.)

Det enda som  möjligen är lite bittert med det här är att jag nog inte ska räkna med att Torgny Lindgren får Nobelpriset innan han dör. Och möjligen ska jag heller inte räkna med att Nobelkommittén är beredd att rucka på möjligheten att ge priset postumt så där i allmänhet, bara för att man låtit nyss avlidne Ralph Steinman (2011 års Nobelpristagare i Medicin) behålla priset.

In a world gone blind

Jag läser José Saramagos bok Blindheten – en underlig berättelse om ett samhälle där människorna, en efter en blir blinda. Blindheten verkar vara smittsam, och de första fallen sätts därför i karantän i ett utrymt gammalt mentalsjukhus. Där ska blinda leda blinda, sköta sin hygien i trasiga duschar och hitta fram till översvämmade toaletter. Där ska de fördela den mat som soldater placerar på neutral mark tre gånger om dagen. I bästa fall. De blinda som kommer för nära soldaterna skjuts obarmhärtigt ned, och ska då begravas av blinda

Snart blir det slagsmål om maten. En grupp blinda tar hand om matlådorna och delar endast med sig om övriga betalar dem, först med pengar, sedan genom att grupper av kvinnor våldtas natten igenom.

Till slut har hela samhället blivit blint. De blinda i karantän får lämna mentalsjukhuset, i jakt på den mat man kan hitta i staden. Elektriciteten fungerar inte, kylskåp, vatten, spisar – allt är utslaget. Blinda människor vandrar tillsammans i grupper, sover där de hittar skydd. En del plundrar mataffärer, andra dödar och äter råa kaniner och hönor. Hundar förvildas och kalasar på lik på gatorna. Exkrementer och sopor ligger längs husväggarna. På torgen hörs domedagspredikningar.

En enda kvinna har (vad vi vet) har klarat sig från blindheten. Hon låtsades vara blind för att få lov att följa sin make i karantän, men nu leder hon en liten grupp av blinda genom ett samhälle i sammanbrott. Som enda åsyna vittne ser hon förödelsen. Hur helgonbilderna i kyrkan fått vita ögonbindlar. Hur människors smuts gör dem omänskliga. Hennes lilla grupp överlever kanske på grund av hennes syn. Hon kan hitta mat, skapa ett hem i kaoset åt dem. Upprätthålla deras mänsklighet.

Det är en stark bok, som djupast ifrågasätter vad som är civilisation, medkänsla, och värdighet. Vilka handlingar kan man leva med? Och hur handikappade blir vi när ett av våra sinnen fördunklas?

Jag skulle vilja (men är lite för trött för) utveckla hur blindheten i den här boken är en symbol för hur lite vi ser till våra medmänniskor, hur vår egoism får råda i de mest extrema situationer.  Och jag skulle vilja fundera över om det är det hustruns osjälviska handling att följa med sin man i karantänen trots att hon (ännu) inte blivit blind som räddar henne. Boken ger inget svar på detta, lika lite som vi får veta hur blindheten uppstod till att börja med, eller vad som får den att försvinna mot slutet av boken. (Det antyds dock att det faktum att de blinda börjar kunna se igen kan handla om att de nu vant sig vid sin blindhet, och kanske egentligen inte är seende i verklig bemärkelse.)

Hur bra den här boken än är känner jag att jag är lite matt och trött av civilisationskritiken i de senaste dystopierna jag läst. Margaret Atwoods sammanbrott i Syndaflodens år och i Oryx och Crake (jag har skrivit om de böckerna här), liksom Cormac McCarthys Vägen är två andra skildringar av i stort sett samma framtid. Atwood fokuserar på genetikens förbannelse; McCarthy på krig eller annan förgörelse; Saramago på egoismen. Jag förstår och ger dem rätt i samtliga analyser. I extrema situationer kommer människor att äta vad som helst, inklusive mögliga potatisskal. De kommer att vada i sin egen skit, de kommer plundra lik, äta varandra och de kommer i bästa fall ha kvar ett uns av godhet inom sig, som ändå inger mänskligheten ett litet hopp. Men jag behöver en dystopi-paus. Den börjar nu.  

När storfiskarns armar inte räcker till

Det finns så många oskulder att förlora i böckernas värld. Första boksexet, naturligtvis (70-talsbarn som jag är blev det tillsammans med Hans-Eric Hellberg), första gayboken (Duktig pojke av Inger Edelfeldt) och första våldtäktsboken (här är jag inte säker på om det var Sven Wernströms Trälarna, eller möjligen Marianne Ruuths Nanna). Och de andra, mindre sexrelaterade milstolparna: Första Shakespearedramat (Hamlet, 1985), första grafiska romanen (Persepolis, så sent som 2010, faktiskt) och första azerbajdzjanska poeten (väntar jag fortfarande på, liksom – misstänker jag – du, kära läsare).

I veckan blev jag däremot av med min Hemingway-oskuld.

Det är ju inte så att jag inte har försökt tidigare. Tvärtom. Sedan jag 1993 på ett antikvariat införskaffade The old man and the sea har jag försökt läsa den massvis med gånger. 127 sidor – hur svårt kan det vara? Jag brukar komma ungefär 30 sidor in i boken (det vill säga så långt man kommer innan det är dags för en ganska naturlig paus och en god natts sömn), och sen blir boken liggande.

Det här är den enkla berättelsen om den gamle mannen. Han som var så stark i sin ungdom att han höll stånd under ett helt dygns armbrytning. När åskådarna slutade satsa pengar på vinnaren och började droppa av till sina arbeten avgjorde den då ännu inte så gamle mannen kampen med en knyck på handleden. Det gav honom ett rykte som han levde på länge. Kanske fortfarande den gången han gifte sig. Jo, för mannen var gift en gång, det är länge sen nu och han har bara en bild kvar av sin hustru. Den blev dammig och förstörd av att hänga på väggen i hans skjul, så nu ligger den i en låda under en ren skjorta.

Den gamle har sin båt, och han har en pojke som fiskar med honom, och hjälper honom med stort och smått – ända till bokens början. Då har mannen inte fångat nån fisk på 83 dagar och pojkens föräldrar har därför bestämt att sonen nu måste fiska med en annan båt. Pojken kommer ändå till mannen och ser till att han får frukost, att han har agn och att båten är i ordning innan han seglar ut.

Så här långt har jag läst minst fyra gånger genom åren. Häromkvällen hände det sig att jag läste vidare, förbi denna kritiska punkt, och således fortsatte följa den gamle mannen när han seglar ut till vad som kan bli hans åttiofjärde fångstlösa dag.

Men det är den här dagen det händer: han får en fisk på kroken. Han känner dess rörelse långt där nere under båten, på många famnars djup. Den är stark. Och stor. Den äter upp bete efter bete, till slut sitter den ordentligt fast på kroken. Mannen fröjdas – det är en fångst som kommer kunna försörja honom genom hela vintern, om han bara lyckas dra upp den. För det är lättare tänkt än gjort. Fisken är stark, och drar mannen och båten längre och längre ut till havs. När det blir mörkt är de så långt ut att mannen inte ens kan se ljuset från Havanna. Hela natten vakar mannen. Väntar ut fisken. Den är kanske stor, men förr eller senare kommer den att tröttna. Han drar upp andra, mindre fiskar. Äter dem råa, tar en klunk vatten ur sin flaska, kissar över relingen, bekymrar sig om att hans dåliga, vänstra hand blivit skadad när fisken försökt dra sig fri, och bidar sin tid.

Nästan två dygn väntar han innan fisken* slutligen ger upp. Den visar sig vara längre än båten, och han får surra fast den längs relingen, innan han hissar segel och styr mot land. Han är trött och utmattad, men gläds åt sin fångst.

Tills hajarna kommer. De attackerar det ståtliga bytet, och den gamle mannen blir på så sätt av med både harpun och klubbor. När han till slut utmattad kommer till stranden återstår endast den imponerande fiskens renätna skelett bundet vid båten. Mannen somnar i sitt skjul – mer eländig än vid bokens början – och vaknar inte förrän pojken kommer med hett kaffe till honom.

Ja, det är ungefär det hela.

Och förstås knappast någonting av det hela. Jag har skyndat mig igenom de 127 sidorna med andan i halsen. Ska den gamle fiskaren få sin storfisk? Ska han kunna ta hem den utan att hajarna anfaller, och ska han överhuvudtaget överleva den här påfrestande fisketuren? Det är isande spänning (i Karibiens heta sol). Jag läser berättelsen som en allegori över de mål bara med de största offer kan uppnå i livet. Och som en variation på temat att vi ingenting kan ta med oss dit vi går härnäst. Där finns också respekten för fiskens styrka, sorgen – och stoltheten – över att övermanna den, och meningslösheten i fiskens död när den ändå bara slutade som hajmat. När pojken och mannen har ett samtal i slutet av boken, och gör upp planer för hur de ska fiska ihop ser jag ändå en slags försoning vid tanken på fiskens (onödiga) offer. Vill man går det att loda fram fler teman, kanske livets fåfänglighet och förgänglighet. Det är också en bok med ett starkt närvaro i nuet, så den moderna mindfulnessmänniskan kan hitta en botten att stå på, om hon vill.

Slutligen måste jag även skriva något om isberg, för om det var något som jag var förberedd på när jag skulle träffa Hemingway, så var det just detta (tänk gärna Titanic, fast tvärtom). Det är ju så hans berättarteknik har beskrivits: att större delen av berättelsen finns mellan raderna – ja, eller under ytan då. Engelska Wikipedia skriver så här om isbergsteorin: "The theory is this: The meaning of a piece is not immediately evident, because the crux of the story lies below the surface, just as most of the mass of a real iceberg similarly lies beneath the surface. For example The Old Man and the Sea is a meditation upon youth and age, even though the protagonist spends little or no time thinking on those terms."

Men när jag läser The old man and the sea tänker jag att isbergsberättande för 2010-människan är mer regel än undantag. I alla bättre moderna romaner nuförtiden återfinns allt det väsentliga i berättelsen utanför de nedskrivna ordens betydelsen. Författarna bygger skelett och åberopar gemensamma konnotationer och underförstådda relationer. Det är ansträngande för mig som läsare att förstå och tolka dagens goda romaner.  Detta om något är väl en erkänsla av Hemingways teknik. Fast jag måste tillstå att jag är lite besviken. Jag var beredd på något ganska kärvt – en behavioristisk studie av människans psykologi. Med denna förväntan fann jag Hemingway nästan pladdrig när den gamle i sina tankar vandrade längs minnets allé.

Men bra var det.

*Fisken heter på engelska marlin, något som har översatts till svärdfisk på svenska. Marlin verkar dock i realiteten (läs enligt några googlingar) vara en slags svärdfisksläkting.  

Käpphästar

Det finns en del saker som den här bloggen ständigt återkommer till. Här frågar jag om det:

29. Vilken av följande bokserier återvänder Vixxtoria till om och om igen?

1. Fem-böckerna av Enid Blyton

X. Muminböckerna av Tove Jansson

2. En ring av järn (Dark is rising-serien) av Susan Cooper

30. Vilken svensk, nu levande författare tycker Vixxtoria ska få Nobelpriset? 

1. P-O Enquist

X. Torgny Lindgren

2. Kerstin Ekman

31. Varför läser Vixxtoria inte särskilt mycket biografier? 

1. Hon är inte tillräckligt gammal.

X. Hon vill ha läst allt av författaren först. 

2. Hon är inte intresserad av andra människor. 

Lattjolajban

Här har jag lånat en idé från En bok om dagen (hon har i sin tur stulit den från Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter). Det är helt enkelt lattjolajbanlåde-leken vem ska bort. Hos En bok om dagen har det oftast räckt att kolla ordentligt på de olika bokomslagen. Här är det inte riktigt så enkelt. Däremot går det faktiskt att finna svar på alla tre frågorna här på bloggen.

Och glöm inte att motivera varför en bok eller tidning ska bort!!

13. Vilken av tidningarna ska bort?

14. Och vilken av de här tre klassikerna ska bort?

15. Och vilken av de här tre ö-berättelserna ska bort?

Nobelpriset – för dig som inte vet hur du ska börja!

Det finns så mycket som är bra med poddradiosändningar att jag nästan inte vet var jag ska börja. Men en stor fördel är att man kan lyssna till radioprogram långt efter att de sänts.

Just nu håller jag till exempel på med att lyssna igenom alla P1-programmet Bibliotekets poddradiosändningar från 2009, bara för att jag kan. Där finns många godbitar. Här vill jag särskilt tipsa om ett samtal från 7 december 2009, där man diskuterar vilka Nobelpristagare som är värda att läsa. Inte bara får man några fina tips om vilka författare som håller, och vilka man nog kan strunta i, utan programmet innehåller därutöver ovanligt många kloka reflektioner om läsning. Som att man till exempel kan vara för gammal för att läsa dåliga böcker. Och många fördjupade tolkningar i till exempel Coetzees och Müllers författarskap.

Det är Louise Epstein som diskuterar med Stewe Claeson (författare, som har läst alla Nobelpristagare utom en!), Barbro Bolonassos (bibliotekschef) och Stefan Ingvarsson (översättare). Ni behöver ju inte nödvändigtvis lyssna på programmet just nu, för det ligger antagligen kvar ett tag, men missa inte!

Men gå nu inte direkt till biblioteket för att låna Markens gröda av Hamsun, för det tänker jag göra. Och jag misstänker att det inte finns särskilt många exemplar av den boken ens i källaren.

Slutet på slutet

Jag brukar inte reprisera mina inlägg (som somliga), men jag vill göra ett undantag. För nu i veckan har Harry Mulisch gått ur tiden. (Den som kan läsa nederländska har en fin alfabetisk sammanställning av Mulisch liv och verk här.) Mulisch har tidvis figurerat som kandidat i Nobelprisdiskussioner, men det finns tyvärr trots det bara tre böcker översatta till svenska: Överfallet, Siegfried och Upptäckten av himlen.

Inlägget nedan är tidigare publicerat 1 juli 2009, men eftersom min blogg nuförtiden har 10 gånger fler läsare än då är det faktiskt en anledning att återpublicera det bara därför. Förutom att jag tycker mycket om Mulisch böcker, har jag svårt att läsa dem utan att fundera över vad som måste ha präglat hela hans liv: hans mor var judisk och hans far samarbetade med nazisterna.

Harry Mulisch är en nederländsk författare som brukar räknas som en av de tre stora i sin generation. Jag har sett hans namn nämnas i samband med Nobelpriset, och det är väl inte den mest troliga kandidaten, men det säger kanske något om till vilken klass han räknas.

Så vitt jag vet finns endast tre av hans böcker (från en stor produktion, bestående av romaner, dramatik, lyrik och filosofiska essäer) översatta till svenska: Överfallet, Siegfried och Upptäckten av himlen. Överfallet kom på svenska för 20 år sedan, och de andra två har översatts på 2000-talet, även om Upptäckten av himlen utkom på nederländska 1992. Dessa tre böcker av Mulisch är vad jag har läst.

Liksom många författare i hans generation (han är född 1929), ägnar han en stor del av sitt författarskap åt andra världskriget och dess efterverkningar. Jag tycker generellt att det här är väldigt spännande. Om jag hade vuxit upp i nästan vilket land som helst i Europa, förutom Sverige hade jag haft mor- och farföräldrar som varit med i andra världskriget på ett eller annat sätt. Mina föräldrar hade fötts just efter krigsslutet, och de skulle ha fått leva frågorna som handlade om vad deras fäder gjorde under kriget, och vad deras mödrar tyckte om Hitler.

I ett land som Holland, som var ockuperat under kriget finns det förstås tusentals människor som har den här erfarenheten. Många är barn till nazistiska kollaboratörer. Mulisch var en av dem. Hans (österikisk-födde) far satt i fängelse för landsförräderi efter krigsslutet. För att komplicera det hela har Mulisch också en judisk mor, som räddades till livet tack vare faderns samarbete med nazisterna. En stor del av Mulisch produktion (däribland bokenÖverfallet) rör sig kring frågor om vad som händer under andra världskriget, skuld och försoning.

Boken Siegfried är en kontrafaktisk roman. Den handlar om en känd författare (man kan tänka sig Mulisch alter ego), som blir kontaktad av ett gammalt par som arbetade på Berghof (Hitlers alpnäste), där de ombads agera föräldrar till pojken Siegfried, Eva Braun och Hitlers son. Boken blandar fiktion med verkliga händelser; jag har läst mycket om andra världskriget och känner igen både det ena och andra, men jag kan inte se exakt vad skarvarna går. Författarens liv vävs samman med den berättelse om Siegfried som han nystar upp. Det här är ingen tjock bok, knappt 200 sidor. Den har ett okomplicerat, men suggestivt språk, där halva historien finns mellan raderna. Det är en väldigt holländsk bok, tycker jag, i det att den inte tar till överdådiga gester, leker med ord eller använder svulstigheter varken i språk eller händelser. Den berättar ganska exakt och osentimentalt en historia. Det är en väldigt bra bok, som intresserar mig, men inte berör mig.

Mulisch stora mästerverk måste ändå sägas vara boken Upptäckten av himlen. Det är det slags bok som förklarar världen, genom att väva samman samhällsanalys och beskrivningar av 1900-talets omvälvande händelser med judisk-kristna myter och föreställningar. Det låter stort, och det är det. Det låter pretentiöst. Det är det inte. Det är en ganska rolig bok, faktiskt, som "alla" läste i Holland när den kom på 1990-talet. Man kan däremot säga att den förebådar millennieskiftets apokalypser. Boken handlar nämligen om hur pojken Quinten föds, han som ska hjälpa Gud att få tillbaka stentavlorna med 10 Guds bud. Jag är mest förtjust i just de passagerna när Guds änglar är upptagna av att hitta den rätta modern, och de rätta fäderna. Ja, man behöver två fäder, en biologisk och en fosterfar får det till slut bli, för att pojkens alla nödvändiga egenskaper ska utvecklas på rätt sätt. Detta leder till att det är änglarna som står bakom skotten i Sarajevo (som ju brukar räknas som det som utlöste första världskriget), och andra världspolitiska händelser under förra seklet.

Det här är en tjock bok. Över 800 sidor. Den är indelad i fyra delar (Början på början, Slutet på början, Början på slutet och Slutet på slutet - jag kan inte hjälpa det; jag tycker det är de mest geniala namn på bokdelar som någonsin använts, även om de inte är unika för Mulisch), och jag tycker man får se det som fyra böcker. Själv gjorde jag uppehåll mellan de olika delarna, för det var så mycket tankar som surrade.

Upptäckten av himlen har också blivit film (The discovery of heaven) med Stephen Fry och Jeroen Krabbé som Onno och Max, de två så olika "fäderna" till pojken Quinten. Den är inte så dum, faktiskt (det är alltså en brittisk-amerikansk film). Jag gillar filmen (som jag såg flera år innan den svenska översättningen kom), och för mig fungerade den som en bra ingång i den tjocka romanen. Mulisch bok Överfallet har också blivit en Oscar-vinnande film (De Aanslag, från 1986), förresten, men den har jag inte sett.

Mulisch hör kanske inte till de författare som jag allra helst läser, men han är alltid läsvärd, påläst och lättläst. Det är dessutom intressant att läsa en bok som Upptäckten av himlen, som innehåller så mycket av den europeiska historien, men i en liten annorlunda belysning än vad den får i böcker på engelska, franska och tyska.

Vad var det jag sa? En man som jag inte läst!

Lyran och jag var honom på spåren! Nu får vi nog tummen ur båda två och läser – härligt med motivation!

I ett igenklistrat kuvert

Det här ska ni se som ett sån där förutsägelse som man antecknar sent på kvällen, och stoppar in i ett kuvert som man klistrar igen och lämnar till sin bästa vän. Sen säger man att det inte får öppnas förrän efter klockan 13 torsdagen 7 oktober 2010. (Eller ja, egentligen säger man att det inte får öppnas förrän efter ens död, eller så, men det verkar lite för melodramatiskt).

I alla fall står det så här på lappen:

Mitt tips är att det blir en utomeuropeisk man, som i framtiden ständigt kommer att få sitt namn felstavat (möjligen beroende på att det innehåller mer än lovligt många apostrofer).

Jag har inte läst något han skrivit.

19:10

Här kommer Spectatia. Hon har med sig kameran och det är ett evinnerligt blixtrande. Jag tror hon  förbereder nya bildgåtor. Ja, och så har hon visst väskan full av pamfletter som propagerar för att Nobelpriset ska gå till Philip Roth.

Calliope står här borta också, förresten. Det passar mig utmärkt att dryfta mina anglofilistiska böjelser med dessa två experter. Och Hannele. Hannele måste också vara med! Och Läsdagboken som bor i London måste ju bara komma förbi!

Synd att missa

Jag tycker ju oftast att det är lite svårt med novellsamlingar. Just som man börjar komma in i en historia så är den slut och man ska samla sig och gå in i en ny berättelse. Är det dessutom nån slags kvalitet i novellerna måste man egentligen fundera en stund mellan varje kapitel (och då somnar jag ofta), annars har jag svårt att minnas de olika historierna; de smälter inte bara ihop, de utplånas nästan.

Men nu har jag äntligen hittat den ideala novellsamlingen, nämligen Margaret Atwoods bok Leva i synd och andra berättelser. Här är 11 noveller samlade, fristående delar av en och samma kvinnas liv. Ett fåtal av berättelserna har tidigare publicerats, och det fascinerar mig lite hur Atwood trots detta har fått ihop helheten. Hemligheten bakom den här samlingen är att den  alltså lika gärna kan läsas som en roman. Det är rent ut sagt en genial idé för en novellsamling. Eller för en roman. Varje berättelse blir ett konstverk i sig själv, kan vridas och vändas på, och varje berättelse blir en del i den stora helheten, om man vill.

Vi får 11 nedslag i kvinnan Nells liv, hennes uppväxt som extramamma till en mycket yngre, blyg och sjuklig syster. Hennes intellektuella och kroppsliga brådmogenhet. Hennes förhållande med en gift man, relationen till hans barn och fru och till de nya hemmen de skapar åt sig. Och de sista historierna som berättar om Nell och hennes föräldrar. Jag tycker om berättelserna för att där finns en positiv ton, för att där inte är outtalade konflikter och förebråelser och en massa skav emellan människorna. Jag tycker om att folk på det stora hela förstår varandra, även om de blir olyckliga ibland.

Den novell som jag ser som en av nycklarna i samlingen heter Min förra hertiginna, och är uppbyggd kring en analys av en Robert Browning-dikt som det tonåriga berättarjaget kämpar med inför sin examen. Atwood vrider och vänder på dikten, och visar hur olika tolkningar ändrar betydelsen. Efter att ha läst ut novellen är jag riktigt matt. Jag tänker att jag nästan inte vågar fortsätta läsa boken. Är det så mycket tankemöda som jag själv behöver lägga ner på varenda historia? Det känns nästan övermäktigt.

Ett annat tema som skymtar fram i flera av kapitlen är behovet att berätta. Att skapa berättelser av bitar av livet, att skapa sammanhang, att ta händelser, personer och fragment av samtal från verkligheten och använda dem som pusselbitar i en historia. Kanske är det så Atwood vill att vi ska se hennes berättelse? Som de där lapptäckena i boken Alias Grace – en av Atwoods bästa romaner, och den av hennes romaner som jag tycker att Leva i synd mest påminner om.

Och det är svårt att inte göra jämförelser. Jag tänker på det när jag läser, för mina tankar slinker hela tiden  iväg och jämför med Alice Munros novellsamling Kärlek Vänskap Hat (som jag skrivit om här och här). Jag blir irriterad.  Måste jag nödvändigtvis jämföra två författare bara för att de råkar komma från Kanada, skriva noveller och då och då förekomma i Nobelprisdiskussionerna? Ändå är det svårt att låta bli. Monros samling beskriver olika kvinnor och olika aspekter av att vara kvinna och att växa upp, att ofta få nöja sig, trots att livet inte blivit som man velat. Att vara bitter och otillfredsställd. Atwoods samling skapar i stället en helhet, en historia om en och samma kvinna, även om den effektfulla tekniken att bruka fristående noveller för detta blixtbelyser ett skeende, en relation eller ett minne. Munro är mer sorgsen och solkig. Atwood mer kraftfull och humoristisk (ja, hon är på sina ställen mycket rolig)! Munros historier är på ytan banalare men kräver oerhört mycket tankemöda; de är så skickligt uppbyggda att alla händelser inträffar mellan orden. Atwood är mer drastisk och burlesk, och mer explicit. Jag tycker mycket om båda, men föredrar nog Atwood om jag skulle tvingas välja.

Jag läste mycket Atwood för ungefär ett decennium sedan. I år har jag gett mig på henne igen, dels genom en omläsning av Oryx och Crake (den hade blivit mycket bättre; en trevlig upplevelse!), dels genom min läsning av Penelopiaden. Just den här novellsamlingen blev jag uppmärksammad på  hos Textappeal. Jag tackar för det, för annars hade den inte blivit läst just nu i alla fall.

Jag avslutar med ett exempel på Atwoods humor, hämtat från s 121, och novellen Monopol:

... och sedan låg de och darrade under Tigs duntäcke mellan Tigs trådslitna lakan, tätt omslingrade i en desperat omfamning som påminde Nell om hennes viktorianska romanförfattares beskrivningar av drunknande. Folk drunknande en hel del i den sortens romaner, särskilt om de hade haft utomäktenskapligt sex. 

Vad är en bok och när har man läst den?

Fler och fler kommer ut som svettigt sammanbitna bokläsningstävlare i mitt kommentarsfält här nedan. Och fler och fler presenterar strategier för att uppnå tresiffriga tal i lässtatistiken innan året är slut. Lilla O läser numera inte endast Läsalättböcker, utan även diktsamlingar. Bokstävlarna läser seriealbum. Bokbabbel studerar och skaffar sig därmed mer lästid än vi andra som måste jobba för att ha råd att köpa böcker. Maria åberopar handikapp på grund av minderåriga barn. Nästa steg är antagligen att Lyran hävdar att hennes lästa böcker borde räknas om med en faktor på 1,5 eftersom de flesta är skrivna av Nobelpristagare ;-)

Alla dessa kreativa förslag på att fuska får mig att fundera på hur vi egentligen beräknar de där lästa böckerna som vi listar och jämför hela tiden. Är det i själva verket så att vi jämför jordnötter med vattenmeloner?

Så härmed offentliggör jag mina kriterier för vad som räknas som en läst bok: 

• Hela boken ska vara utläst för att få räknas. Om en bok har omfattande för- och/eller efterord behöver dessa dock inte läsas (om de inte är skrivna av författaren själv).
• Det år som infaller när boken är utläst räknas som "läsår", även om huvuddelen av boken kan ha lästs ett föregående år. 
• Böcker som läses för arbetets räkning får inte räknas in, även om de undantagsvis var både roliga och intressanta. 
• Bilderböcker för barn räknas ej in i lässtatistiken (även om man läst den mer än 127 gånger på ett år). 
• Varje pjäs som ingår i en drama-antologi får räknas som en bok. Detsamma gäller för samlingsvolymer med flera diktsamlingar; varje ingående diktsamling får räknas som en bok.
• Novellsamlingar räknas dock endast som en utläst bok när alla novellerna är lästa.  
• En omläsning av en bok räknas som en läst bok, hur många gånger man än läser ut den. 
• Serieböcker räknas inte (fast jag erkänner att det är en väldigt enkel punkt för mig, eftersom jag i princip aldrig läser sådana). 
• Kokböcker och konstböcker (och liknande) får räknas om man verkligen läser allt i hela boken. Om man bara bläddrar i den, endast dreglar över chokladkakereceptet, eller placerar den på soffbordet för att imponera räknas den inte som läst.
• Genomlyssnade ljudböcker räknas som lästa om man inte sov sig igenom mer än uppskattningsvis 15 % av uppläsningen.
• Lästa e-böcker räknas som en vanlig pappersbok.   
• Tjuvläsning av andras dagböcker räknas av moraliska skäl inte in i statistiken. 

I gullregnens månad

I bokälskarens trädgård är ogräset litterärt.

Och ganska vackert. 

Och nu uppdaterat med rätt ogräs (det finns mycket att välja på).

Berömd fransk klassiker

Det kanske är någon som minns att jag testade ett roligt sätt att få boktips, som jag hittade via bibliotekets omlåningssida? Bookdesire heter söktjänsten, och här kan man specificera vissa parametrar för att komma åt (bra) böcker i olika kategorier. Först väljer man exempelvis historiska romaner, kärlekshistorier eller deckare, och sedan reglerar man till exempel om boken ska vara lång eller kort, nyutkommen eller gammal, eller utspela sig i staden eller på landet.

Jag kommer knappt ihåg riktigt med vilka inställningar jag roade mig, men det slutade med en lista på 10 böcker, varav jag mer eller mindre hade läst och tyckt om nio. Den tionde boken var Falskmyntarna, en roman av  nobelpristagaren André Gide. Enligt beskrivningen borde den vara en ganska gammal bok, inte så våldsam, lite humoristisk, och inte särskilt lång. Vidare klassades den som svårläst, och varken särskilt realistisk eller fantastisk. Den skulle även innehålla mycket kärlek och i princip helt utspela sig i stadsmiljö. 

Jag blev nyfiken, och när så mitt närbelägna biblioteket hade ett exemplar hemma fick detta följa med hem. Detta är alltså den berömda franska klassiker vars upptakt jag beskriver här.

Jag måste börja med att tillstå att jag blev mycket förtjust i den här romanen (jag hade egentligen tänkt använda rubriken Enchanté Monsieur Gide till det här inlägget). Så förtjust att jag tog mig för att läsa lite bakgrundsinformation om författaren innan jag fortsatte (trots att jag ju helst undviker baksidestexter och sånt där om jag bara kan). André Gide fick Nobelpriset i litteratur år 1947 med en så klyschig motivering att jag blev full i skratt när jag skummade igenom den innan jag tog itu med läsningen: för hans vittomfattande och konstnärligt betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor ha framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn. Omdömen som "vittomfattande", "oförskräckt" och inte minst uttrycket "psykologisk skarpsyn" är lite överanvända i motiveringar tycker jag, och kan knappast säga något som helst om varken ett författarskap eller en bok.

Men det är ändå intrycket av "psykologisk skarpsyn" som jag bär med mig när jag slagit igen pärmarna om den här boken. Boken utkom 1925, och jag känner igen tidens psykologiserande (jag drar gärna paralleller både till Agatha Christie och Somerset Maugham). Genom hela 1900-talet har vi sedan blivit så vana vid psykologiskt trovärdiga porträtt (även om det finns mer eller mindre lyckade exempel förstås) att det är svårt att riktigt relatera till den revolution som ett logiskt psykologiskt handlande måste ha inneburit i romankonsten.

Historien i sig är komplicerad, och det jag redogör för här är bara en bråkdel. Jag tycker om romaner med många personer, och jag gillar Gides sätt att strö ut namn, familje- och kärleksrelationer över sidorna. Med risk för att jag lyfter fram någon biperson till huvudperson och inte sätter tillräckligt värde på en annan så identifierar jag ändå Édouard som bokens centrum. Han är en medelålders författare (ja, jag har räknat ut att han borde vara 36-38 år nånting), och en icke obetydlig del av handlingen drivs framåt genom hans dagboksanteckningar. Vid sidan om Édouard finns de båda ynglingarna (de borde väl vara i 18-årsåldern plus minus något år) Bernard och Olivier. Olivier är son till Édouards äldre halvsyster. Pojkarna är goda vänner och står just inför sin studentexamen när boken börjar, båda är intelligenta, intellektuella unga män, med inflytelserika fäder. I inledningen upptäcker emellertid Bernard att han i själva verket är resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse. I ungdomligt övermod lämnar han därför hemmet; han vill inte en minut längre bli försörjd av "faderns" pengar. På olika omvägar kommer det sig att Bernard får tjänst som "sekreterare" hos Édouard. Olivier blir i sin tur redaktör för en ny avantgardistisk tidskrift som är på väg att startas av en antagonist och författarkollega till Édouard.

Det går att vrida och vända på de många händelselagren i den här romanen, men en fullt rimlig tolkning är att hela boken i själva verket är en vindlande kärlekshistoria mellan Olivier och farbrodern Édouard. De känner båda en intensiv dragning till varandra, men när de väl träffas får de sådan tunghäfta att de knappt nånsin har utbytt mer än ett par ord. Dessa ord har dock hos båda lett till missuppfattningen att den andre i själva verket inte alls är intresserad. I slutet av boken kommer de till klarhet, och lever lyckliga i alla sina dagar (ja, typ). Tror jag mig alltså kunna tolka genom alla de lager av 20-talets konventioner och antydningar. Det är en hårfin gräns det där mellan att se homosexualitet överallt och att förstå helt normala manliga svärmerier.

Men boken är mycket mer än den här historien. "Svårläst" skulle den vara enligt klassificeringen på Bookdesire. Jag kan inte hålla med, nej, jag kan sannerligen inte hålla med. Det här språket drar mig in i sig, mina stora svårigheter att lämna boken beror inte på handlingen (för den är kanske inte världens mest spännande), utan på språk och komposition som växlar mellan klassiska allvetande partier, en skarp dialog, brev och utdrag ur Édouards dagböcker.

Kanske är den svårläst på grund av det myller av personer som befolkar boken? Här är fullt av syskonskaror (den här wikipedialänken gör ett försök att bringa ordning) – Bernard har några stycken halvsyskon som är mycket perifert behandlade, och Olivier har två bröder som är avgörande för hela historiern: den äldre brodern Vincent har nämligen haft en förbindelse med Laura Douviers (née Vedel), numera gift, men sedan länge mycket god vän med Édouard. Hon blir med barn, och Vincent överger henne för att söka lyckan på annat håll (= en rik, oberoende änka, som med sina förbindelser erbjuder sig att skaffa honom en professur i zoologi; mot slutet av boken antyds att han lämnat änkan, och kanske gett sig på slavhandelsaffärer i Nordafrika, efter att ha mördat en kvinna). Detta nämnt som ett exempel på att också de mer perifera rollerna i detta drama är noggrant utarbetade och följs så långt det är möjligt. Och som ett exempel på hur illa det kan gå för den som lämnat till och med den allra bredast väg (jo, det finns en hel del moralistiska drag i den här historien).

Jag kan omöjligt gå in på alla bihandlingar (och utelämnar här till exempel helt Lauras brokiga syskonskara och betydelsefulla familj), men jag måste säga något om det metaperspektiv som dyker upp en bit in i boken. Édouard är en författare som arbetar efter principen att tänka på sin kommande roman så mycket han orkar, att samla material, och att i dagboksform diskutera olika vinklar och perspektiv och möjliga handlingar innan han ens fattar pennan och skriver det första ordet. Genom hela boken funderar han på romanen, som har fått namnet Falskmyntarna. Han utnyttjar flitigt de händelser som livet erbjuder till sin roman, och när Oliviers yngre bror Georges de facto visar sig utgöra en liten men betydelsefull del av en falskmyntarliga innebär detta en möjlighet för Édouard att koppla samman sin romanidé med verkligheten.

På det hela taget är det metaperspektivet på romanskrivandet som gör boken så 2000-tal. Kanske vore det mer rimligt att jämföra med Brechts verfremdungsbegrepp, men oavsett vilket känns det väldigt modernt när berättelsen oväntat vid ett flertal tillfällen lämnar historien och författaren börjar diskutera de val han gjort. Jag borde kanske ha läst lite mer noggrant, men jag får en känsla av att Gide inte alls likt Édouard förespråkar noggrann research före varje roman, utan snarare är intresserad av vad romanens karaktärer tar sig för när man släpper dem lösa. Mot slutet av första delen beklagar sig således den allvetande berättaren över hur mycket bättre han hade kunnat lösa historien om det varit Olivier och inte Bernard som blivit Édouards sekreterare. Varför hade han låtit historien ta den här riktningen? Resonemanget med "bråkiga romankaraktärer" känns igen från många författare, men det är inte desto mindre intressant.

Om jag skulle göra en kort sammanfattning av den här romanen så är det att den är väldigt fransk. Det är intellektuella i Paris. Man röker cigaretter (men det är anmärkningsvärt lite alkoholintag, och tämligen lite caféhäng och knappt några promenader alls), och man har komplicerade, men självklara kärleksförbindelser. För- och utomäktenskapliga relationer är mer regel än undantag, för både män och kvinnor. Och trots en lovande början för den som helst vill läsa utan att tänka, så utvecklar sig romanen i filosofisk riktning. Det kan man ju tycka om eller inte, men jag gillar. Jag önskar också att jag inte varit så uppslukad av boken att jag försummat att notera en mängd one-liners som inte står Oscar Wilde efter. Ett par har jag dock fångat upp, och sedan jag avslutat med att jag själv kommer läsa mer av Gide inom en snar framtid bjuder jag på de här två pärlorna, lämpliga att servera medmänniskor i vilken middagskonversation som helst:

Folk tror alltid att kvinnor inte kan tänka, men du kommer att få se att det är individuellt. (s 59) 

Det finns så många verk som man godtroget beundrar därför att alla människor beundrar dem och därför att ingen hittills har tänkt på eller vågat tänka på att de är idiotiska. (s 302)

Boken kom i nytryck 2006, och det är från den upplagan jag hämtat bilden. 

Vit vecka

Jag bläddrar igenom bokbloggarna och ser hur alla (för att dölja bloggtorka och läsleda?) listar årets första bokinköp. Själv hade jag planerat för ett vitsigt och snitsigt inlägg om att jag minsann inleder året med en vit månad.

Sen besökte jag biblioteket på väg hem från jobbet, och där var det som vanligt utförsäljning.

För att bevisa att jag dock är förmögen till någon slags självbehärskning så kan jag berätta att det bara var Nobelpristagare som fick följa med hem.

Illiterata landsförrädare är de allihop

Jag arbetar i en korridor full med tyskar. Och om de av en händelse inte är tyskar så är de gifta med en. De har aldrig hört namnet Hertha Müller. Faktum är att de inte ens hade en aning om att Nobelpristagaren i litteratur tillkännagavs idag.

Själv satt jag tårögd som vanligt och såg på webbteveutsändningar i plural. Jag har alldeles för lätt för att gråta. Bröllop, begravningar, när Beth dör i Unga kvinnor eller tillkännagivandet av Nobelpriset – alltid sitter jag där och bölar utan näsduk.

Själva valet av pristagare tycker jag är jättespännande. Det har bloggats så mycket om Müller på andra bloggar under vår och sommar så jag har blivit väldigt nyfiken. Nu har jag ytterligare en anledning till att läsa henne. Jag ser fram emot det!

Fast det grämer mig lite att hon inte kom med i mitt presumtiva Nobelpristagarpaket, det gör det.

Om sig och kring sig

Jag har just slängt iväg en bokbeställning som inkluderade fyra av de mest omsurrade pristagarnamnen som jag ännu inte läst.

Jag känner inte igen mig själv. Jag som tålmodigt brukar invänta torsdagens ett-slag då jag kan lyssna till radionyheterna på datorn, och sedan springa ut i korridoren och berätta de stora nyheterna för mina kolleger (de är alltid måttligt intresserade, och inte ens när Lessing fick priset kände de till namnet, men min tyske granne i rummet intill hade hört något negativt om Jelinek kommer jag ihåg). Senare under torsdagseftermiddagen brukar min snälla sambo lägga en bokpresent (bestående av något av de pristagaralster bokhandeln lyckats uppbringa) vackert inslagen i mitt postfack.

Men spekulera i vem som får priset? Nej, det ligger sannerligen inte för mig. Och strategiska inköp? Ännu mindre. Jag måste ha blivit utsatt för otillbörlig påverkan. Bokbloggosfären är djävulusisk på det sättet.

Spekulationer, inget annat än spekulationer

Driver man en blogg som heter Lyrans Noblesser hör det till att man frossar en sådan här Nobelvecka. Veckans tematrio handlar därför om att ge tre seriösa förslag till vem Peter Englund kommer nämna där ett par minuter över ett på torsdag. Och seriös och seriös förresten. Jag är kanske inte helt allvarlig i mina förslag, men om Akademien fortfarande går i beslutsvåndor (vilket är svårt att tro eftersom pristagaren tillkännages redan 8 oktober), så får de gärna ta till sig mina förslag; de är alla högst lämpliga kandidater, och även om de är numrerade så ska detta inte ses som ett rangordnande från min sida.

1. Delat pris mellan Tomas Tranströmer och Joyce Carol Oates. På så sätt får man tyst på de mest ihärdiga lobbyisterna, och alla kommande prisutdelningar blir mer spännande.

2. Amos Oz. För att ge så många som möjligt så lite utdelning på sina vadslagningspengar som möjligt. Även ett sådant val öppnar många nya möjligheter inför kommande års utdelningar. Man har rensat lite bland favoriterna, och rört om i grytan.

3. Gitta Sereny. För att jag vill det så här mycket!

Har ni krig, eller?

I söndags fanns en på många sätt intressant artikel i DN med Peter Englund, som berättade om sitt arbete i Akademien och hur han se på sin roll som ständig sekreterare. Och där råkade han säga något om Rushdie-konflikten, den som fick bland annat Kerstin Ekman att avsäga sig sitt livstidsuppdrag i Svenska Akademien (vilket i realiteten betyder att det inte längre finns aderton ledamöter). Kerstin Ekman håller inte med om Englunds historieskrivning i dagens DN.

Det här kan bli hur spännande som helst. En trevlig upptakt inför oktobers alla Nobelpris!

Min Nobelpriskandidat

Jag tycker egentligen att det är roligt vem som än får Nobelpriset. Lite kul om det är någon jag läst (och ännu lite roligare om det är någon jag tyckt om), och lite kul om det är någon jag inte läst, och nu får möjlighet att lära känna. Jag litar på att vem det än blir, så blir det någon läsvärd. Jag skrev lite om det här.

Men det finns en kvinna som jag önskar skulle få Nobelpriset. Jag vill det så mycket att det nästan gör ont. Hon finns med på de där vadslagningslistorna, idag mellan Chinua Achebe och Herta Müller, några snäpp under Atwood och A. S. Byatt, några pinnhål över Michael Ondaatje och Milan Kundera. Bara så att ni ska förstå i vilket sällskap hon rör sig. Tyvärr tror jag inte hon har särskilt stor chans, eftersom hon inte skriver skönlitteratur. Men inte är det en anledning till att inte läsa henne.

Kvinnan jag talar om är förstås Gitta Sereny. Hon är journalisten som föddes 1921 i Österrike; föräldrarna kom från Ungern och Tyskland; jag har sett uppgifter att modern hade judiskt påbrå. Under andra världskriget bodde hon i Frankrike, där hon under den tyska ockupationen bland annat hjälpte till att ta hand om flyktingbarn. Hon flydde sedan till USA, men återvände efter kriget för att arbeta med att förena föräldrar och barn, som rövats bort av nazisterna, för att adopteras, och växa upp och uppfostras hos (tyska) föräldrar som "ariska barn".

Så småningom hamnade Sereny i Storbritannien, och där har hennes journalistiska arbete rört sig kring frågor om den mänskliga ondskan. Hennes första bok heter på svenska Fallet Mary Bell. Porträtt av barn som mördar. Den utökades så mycket att man kan se boken Ohörda rop. Historien om Mary Bell, snarare som en fortsättning än en ombearbetning av den första boken. Båda titlarna handlar som man kan förstå om det ofattbara i barn som mördar andra barn. 11-åriga Mary Bell mördade 1968 två små pojkar, och dömdes till ungdomsvårdsskola och fängelse, och släpptes först 1980. På 1990-talet tillbringade Sereny många timmar med att intervjua Bell, och de fruktansvärda och på alla sätt obegripliga omständigheter som ledde till att Mary Bell blev en mördade rullas upp. Hennes slutsats var att Mary Bell inte var moraliskt ansvarig för sina handlingar.

Serenys drivkraft är att söka förklaringar. Hon vill förstå hur mänsklig ondska kan uppstå, och hon ger sig i kast med undersökningen med sitt eget liv som pant. De intervjuer – eller samtal – som hon har med personerna i sina böcker är närmast terapeutiska. Både för henne själv, och för dem hon intervjuar. Den senaste (men inte den sista hoppas jag) av hennes böcker heter på svenska Tyskt trauma, och just bearbetandet av "trauma" får ses det genomgående temat i alla hennes verk, och hon behandlar på olika sätt just det trauma som nazisternas ofattbara ondska utsatte hela världen för. Tyskt trauma är en samling kortare essäer som belyser (efterkrigs-)Tyskland på olika sätt. Det är ingen dålig bok, och kanske är det en bra början för den som inte med en gång vill ge sig i kast med det som är Serenys styrka: de stora, inträngande böckerna om nazistiska förbrytare: Vid avgrunden. Från barmhärtighetsmord till folkförintelse. Om Franz Stangl, kommendanten i Treblinka. Och Albert Speer och sanningen, om Hitlers arkitekt och sedemera rustningsminister Albert Speer. Båda böckerna är resultatet av långa intervjuserier – i Speers fall återkom Sereny under åratall till honom, i Stangls fall intervjuade hon honom under några veckor precis före hans död.

Hennes böcker innehåller redogörelserna över vad som får betraktas som standarduppgifter i faktaböcker som berör Tredje riket: Speers dagböcker, utdrag ur Nürnbergrättegången, inspelningar av Hitlers tal etc. Sereny konfronterar skickligt sina intervjuoffer med de historiska uppgifter som finns. Hon intervjuar familj och vänner när så är möjligt (hennes intervjuer med Stangls hustru Theresa är lika viktiga för skuldfrågan som dem med Stangl själv). Hon vrider och vänder på de uppgifter som finns, och påpekar att det här måste Speer har känt till! Det här kan inte ha undgått Stangl! Här hade du en valmöjlighet, varför tog du inte den?

Sereny använder sig även av psykologiska förklaringsmodeller, framför allt psykologen Alice Miller, som i sina böcker intresserat sig särskilt för vad den auktoritära uppfostran gör med människor (i böcker som Du skall icke märka! och I begynnelsen var uppfostran (som bland annat analyserar Hitlers barndom) och Det självutplånande barnet).

Varför hände det? Och kan det hända igen? Som jag läser Sereny har dessa två frågor i princip samma svar. Hennes lösning är att hitta orsakerna, förstå dem, analysera dem, åtgärda dem, och på så sätt förhindra en upprepning. Men jag tror även att hon menar att vi var och en måste söka ondskan inom oss, måste möta våra egna gärningar. Förstå dem. Och försonas med dem. Insikt och ånger är viktiga delar i Serenys filosofi. Den viktiga frågan om det kunde varit jag själv ställs implicit mellan raderna. Jag tror – och jag tror att Sereny skulle hålla med mig – att det är en av de viktigaste frågorna vi kan ställa oss som människor. Vi kan förfasa oss över historien, förakta och håna och bespotta gärningsmännen. Men vad är det som säger att det i en annan situation inte kunde varit vi själva? Kan vi helt ärligt säga att vi skulle ha haft mer civilkurage, och att vi skulle ha gjort andra val?

När jag läste hennes bok om Speer blev jag förförd. Det var så uppenbart att det här var en man med allehanda kvaliteter. Beläst, kunnig, kompetent, kreativ, talangfull och med socialt patos. Dessutom snygg och välartikulerad. Medan jag i hennes nästan 800 sidor långa bok är beredd att tro att Speer bara var ett offer för omständigheterna, en man som i Hitler såg en fadersfigur som han ville glädja, och en man som faktiskt gjorde sitt bästa under krigets slutskede för att Tysklands industri inte skulle bombas sönder och samman, ja, då tappar Sereny aldrig skärpan. Hon nöjer sig inte med att Speer i Nürnbergrättegången erkände sig skylding, och tillbringade 20 år i Spandau. Nej, skoningslöst driver hon frågan om Speers skuld vidare. Hon ger sig inte förrän han själv erkänner den. Hon får honom att erkänna att jo, han kände till vad Hitler ville göra med judarna. Han hindrade honom inte. Han hjälpte honom. Speer levde vidare med sin skuld.

Ännu mer skoningslös är Sereny när hon intervjuar Stangl, som till skillnad från Speer aldrig har erkänt sin skuld, aldrig känt skammen. Dagen innan han dör intervjuar Sereny honom och en av de sista frågorna hon ställer till honom rör skulden. Hon har ställt frågan tidigare, men han har inte svarat. Den här gången väntar hon ut honom. Sereny skriver:

Hans omedelbara reaktion var automatisk och automatiskt orubblig. "Jag har rent samvete beträffande det jag själv gjorde", sa han på det uppstyltade sätt han så ofta hade använt sig av under rättegången och vid de otaliga tillfällen när vi hade kommit tillbaka till denna fråga under våra samtal. Men den här gången sa jag inget. Han väntade, men tystnaden i rummet bröts inte. jag har aldrig avsiktligt gjort någon illa", sa han, nu med mindre stark betoning, och sedan väntade han igen – en lång stund. Det var första gången under alla dessa dagar som jag inte hade gett honom någon hjälp. Det fanns inte tid. Han grep tag i bordet med båda händer, som om han måste hålla fast sig i det. "Men jag var där", sa han sedan, med en röst som var sällsamt torr och resignerad. Det hade tagit honom nästan en halvtimme att pressa fram dessa få meningar. "Ja", sa han till slut med låg röst, "i realiteten delar jag skulden... Därför att min skuld... min skuld... det är först under dessa samtal ... nu när jag har talat om det för första gången...". Han tystnade.

Boken om Stangl slutar några sidor senare så här:

Han hade inte begått självmord. Jag tror att han dog därför att han, visserligen bara under ett kort ögonblick, hade erkänt sin skuld och sagt sanningen. Det hade krävts en monumental ansträngning att nå fram till det snabbt förbiilande ögonblick då han blev den människa han borde ha varit. (s 401)

Vad mig anbelangar finns det ingen – det kan absolut inte finnas någon – som förtjänar ett Nobelpris mer än Sereny. Men frågan är om hennes böcker är tillräckligt litterära? Mitt förslag (och kan någon skicka det vidare till Oslo, tack) är därför att hon får Fredspriset. Nobelpris till Sereny!

En BBC-artikel om Sereny finns här. Och en intervju i Spike Magazine, med anledning av boken Tyskt trauma.