Inne och ute

Jag fortsätter att gå igenom frågor och svar. Det innebär så klart att ni läsa om en massa bra böcker. Ja, oftast – just nu kommer det bland annat handla om barnboksserier som blivit film och böcker som ska bort.

Först ut således de rätta svaren till  melodikryssfrågorna.

Fråga 10

Monica Zetterlund spelade styvmor i tv-serien baserad på Katarina Taikons självbiografiska böcker om den romska flickan Katitzi. Janne Loffe Karlsson spelade således Katitizis pappa. Rätt svar på frågan är därmed Rosa, Katitzis 12-åriga syster, som tog hand om det mesta arbetet i den familjen, medan Monica Zetterlunds rollfigur mest gnällde och var elak. Det minns Jenny B, och det får hon poäng för. Enligt O tar två poäng på att nämna namnen Taikon och Katitzi. Det finns också en syster mellan Katitzi och Rosa, nämligen Lena, och det visste En full bokhylla. Hon bidrar också med författarens förnamn: Katarina, och att hennes riktiga storasyster också heter Rosa. Sammanlagt blir det 3 poäng. [Stycket är lätt redigerat]

Som torde framgå vid det här laget så kan man få poäng för lite all möjlig information som man bidrar med.


Fråga 11

Den här var det länge många som gick bet på. Inte använde nån imdb.com heller – jag kan tipsa om den filmsajten (ovärderlig när man ser på tv och inte kan komma på varifrån man känner igen en skådespelare). Jan Malmsjö spelade ju Patron Sylvester, alltså morfar till ingen mindre än Kulla-Gulla i den katastrofala tv-serien från 80-talet. (Ja, lite glad är jag nog att den serien fallit i glömska, även om det inte var länge sen jag såg att den givits ut på dvd.). Gullas barndomsvän hette Lotta. De lärde känna varandra redan på barnhemmet, men skildes åt när Gulla kom till Hermanssons på Blomgården. Senare träffas de igen, men då är Gulla vorden en fin fröken, och Lotta arbetar på ett gästgiveri där Gulla stannar (på väg till skolan i Hasseltuna, tror jag). Lotta kommer så småningom till Höje i stället.

Poängen tas av En full bokhylla som gissar på Lotta. Den fullständiga informationen ger i stället Margareta (utan blogg, förmodar jag) här. Tack för det!

Fråga 12

Beppe Wolgers spelar trädgårdsmästaren Gudmarson i filmatiseringen av Maria Gripes böcker om Hugo och Josefin (det finns tre böcker: Josefin, Hugo och Josefin och Hugo). Josefin tycker att Gudmarson precis liknar hennes föreställning om Gud. Egentligen heter Josefin Anna Grå, men det är ett namn som hon ännu inte tycker att hon vuxit i. Hon har skrivit namnet i en skokartong och ställt in den i garderoben, vill jag minnas. I stället kallar hon sig för Josefin.

Enligt O gissar sig fram till Anna, men spånar vidare och kommer på både att det handlar om Hugo och Josefin och att Anna heter Grå i efternamn. 3 poäng där. Full bokhylla vet att Beppe spelar trädgårdsmästare och ser ut som Josefins bild av Gud. Två poäng, varsågod. En bok om dagen får stilpoäng för att hon tycker att Vixxtoria är ett vackert namn. Senare under kvällen drämmer Enligt O till på sista poängen med att slå fast att det är Maria Gripe som skrivit boken.

Hjälp mig välja bort

Bonusfrågan om vilken bok jag ska läsa fick en intressant utdelning. Jens Lapidus bok har jag till exempel läst 131 sidor i. Den höll jag faktiskt på med redan när jag började bokblogga. Jag har läst lite för mycket för att förmå mig att lägga ifrån mig den, men jag lockas inte av att fortsätta. Jag har därmed gett alla som föreslagit mig att ge upp den en poäng: Snowflake, Lyran, Ooof bok, Jenny B, En bok om dagen.

Snowflakes förslag att läsa den och fundera över varför alla tycker den är så bra är emellertid lite lockande. Boken har liksom blivit en symbol både för att jag började bokblogga, och för de där böckerna som livet är för kort för att läsa. En poäng för bloggförslag.

Har verkligen ingen hört talas om Kylie Fitzpatricks bok, förresten? Jag kan inte begripa varför jag har köpt på mig den. Jag hade fått för mig att den skulle vara ungefär som Sarah Waters Kyssa sammet, och har ingen aning om varför jag trodde det. Kanske för att den utspelar sig i London på 1800-talet, enligt de första 10 sidorna som jag läst så där åtta gånger. Jag hade hoppats på lite inspiration som fick mig att komma längre in i boken. Den verkar inte vara sämre än mycket annat, nämligen.


Gissa vad jag redan valt bort!

Och så över till Vem ska bort? Den självklara anledningen till att något ska bort här är att jag inte har läst det. Således är detta rätt svar. Jag skrattar dock högt åt allas motiveringar och kategoriseringar av böckerna.

Tidningen Vi ska bort, eftersom jag inte läst den. Bildbevis (?) finns här. Vi i villa och Råd och rön läser jag. Jag vill gärna understryka att jag inte tycker Vi är en dålig tidning. Den blir liggande i väldigt gott sällskap. Petter får poäng för rätt tidning. Enligt O för rätt anledning.

Anna Karenina ska bort, för det vet ju alla att jag inte läst den. Än. De andra två har jag läst, Mästaren och Margarita till och med två gånger, och det blir nog en tredje gång innan jag dör, hoppas jag. En full bokhylla tar två poäng med både rätt bok och rätt anledning. En bok om dagen får poäng för att hon lärt sig hur gissningen i den här Vem ska bort-leken ska gå till av mig, även om hon gissar fel.

Moskitkusten ska bort, för den har jag inte läst. Lyran får de båda poängen. Hon påstår också (möjligen riktigt) att ingen har läst Moskitkusten. En gallup i mitt hushåll visar att hon har rätt. Den blev i alla fall film 1986, med bland andra Helen Mirren, och det var därför jag köpte den på Frälsningsarmén typ 1994. Wernströms bok De hemligas ö, ska absolut inte bort, utan tvärtom – den borde fler läsa (om), och den borde dessutom filmatiseras, Petter får poäng för att han tar upp det.

Petter lyckas dessutom ta hem 10 ytterligare poäng, eftersom han låter bloggens födelsedag bli en av hans åtta länkar denna lördag. (Detta kan dock vara en förolämpning som jag inte förstår.)

Poängsammanställning så här långt

Och en sammanfattning av poängställningen så här långt:
(Du är välkommen att hojta till om du tycker att jag glömt dig, eller fått ihop siffrorna fel. Det har varit krångligt det här. Det är dock endast den som svarat rätt först som får poäng.)

Petter: 12 p

Joanna 11 p

Enligt O: 11 p

En full bokhylla: 8 p

En bok om dagen: 7 p

Snowflake: 6 p

Lyran: 6 p

JennyB: 3 p
Ooof bok: 3 p
Mariasbokliv: 3 p
Margareta: 2 p
Bokomaten: 2 p
Ingrids hund: 1 p

Och jag gillar alltså Harry Potter på grund av himmelssängen han sover i

För några månader sedan inbjöd jag mina blogglösa läsare att ställa frågor till mig i ett kommentarsfält, och då frågade Jenny (hon utan blogg) mig om jag hade någon riktig favoritbok som barn – någon som var sönderläst och som lagt grunden för vidare läsning. Hon berättade själv om boken Familjen Tuff-tuff som hon minns från sin egen barndom.

Jag hade tänkt jag skulle svara på Jennys fråga innan jul, och funderade då på böcker som Kajsa Kavat och Jul i Bullerbyn – böcker som jag älskade som barn och fortfarande återvänder till med förtjusning. Men så här ett par månader efter jul när jag viker lite tid att blogga om barndomsböcker känns de här böckerna inte klockrena längre. Helt sönderlästa var inte mina exemplar, för övrigt.

Men så kom det sig att jag nu i helgen tittade igenom en låda med tämligen aktuella och viktiga papper, och mitt bland dräneringskvitton från i höstas och foton på min dotters förskolegrupp hittade jag sannerligen en sönderläst gammal bilderbok. (Jag undrar fortfarande hur den hamnat där.) Det är en bok som heter Kung Leo, och som saknar författare (eller kan någon hjälpa mig med det?), och som någon (antagligen mina föräldrar) köpt för 2.25 någon gång i mitten av 1970-talet.

Så här sönderläst var boken:

Själva historien är enkel. Kung Leo har födelsedag, och till frukost äter han då tårta och dricker saft i sängen:

För att fira bjuder han in alla skogens djur (och det underliga med det här är att alla djur som kommer hör hemma i den nordeuropeiska eller kanske snarare nordamerikanska faunan; man skulle ju kunna tänka sig att en del av de djur som kom för att fira ett lejons födelsedag var elefanter och zebror). Därför pågår det hela dagen förberedelser i slottet (för kung Leo är en riktig – citat – "läckergom").

Här springer haren iväg med ett fat med våfflor (visst liknar de pannkakor?), och Kockan (beröm för kvinnlig kock!) och hennes medhjälpare har fullt sjå med att se till att saltet respektive sockret hamnar i rätt gryta.

I källaren står räven och igelkotten och gör kung Leos favoritsaft. Melon och hallon ingår bland annat. De turas dessutom om att provsmaka saften så fort den andre inte ser. (Som liten hade jag stora problem med att igelkotten inte alls liknade en igelkott.)

Under tiden förbereder sig alla djuren för att gå på fest. Griskultingarna låter till exempel sina mammor tvätta dem ordentligt.

Sen tar alla djuren ett specialchartrat tåg till den kungliga skogen.

Där sitter Kung Leo på en sammetstron och tar emot hyllningar.

Och därefter bjuds alla djuren på stor fest! Lägg märke till att sköldpaddan och mössen får en egen liten tallrik på marken, eftersom de inte når upp till bordet.

På kvällen går Leo mätt och belåten till sängs. Han placerar sin kungakrona på en pall bredvid sängen.

Ja, det var det hela. Som ni kanske anar vid kanten av bilderna ovan så är det faktiskt förhållandevis mycket text i den här boken. Den är förvisso inte särdeles poetisk, och inte tycker jag heller att den är särskilt rolig eller spännande som vuxen, men visst duger den. Det som jag minns allra bäst av boken – och som jag tror är anledningen till att den är sönderläst – är de förtrollande bilderna. Särskilt den sista bilden, med det vackra blåa täcket, och kronan, och de förgyllda sängstolparna. Den skimrade nästan, tyckte jag. Jag minns även att det där festbordet såg så otroligt spännande ut.

Men idag känns även bilderna platta.

Jag har haft mycket roligt de senaste åren när jag upptäckt gamla favoritböcker tillsammans med min dotter. Ofta har jag hittat kvaliteter i texten som jag som barn inte såg, eller förstått saker jag då inte begrep. Och väldigt ofta har jag blivit besviken på bilder som var magiska när jag var barn, och som nu endast är ibland ganska taffliga illustrationer. Inte ens Ilon Wikland är lika svindlande som jag en gång tyckte. Den här boken har gått samma öde till mötes, och det finns inte så mycket kvar som kan förklara varför jag en gång fastnade så för den. Eller ja. En hel tårta i sängen till frukost förklarar väl en hel del.

Om jag på allvar ska söka efter en bok som fick mig att efterfråga mer och mer läsning, så är det nog mina upplevelser av Barnen i Bullerbyn och Kulla-Gulla jag måste skriva om. Och det lovar jag att göra en annan gång.

Om böcker som jag typ glömt bort

Jag har hittat en massa gamla elektroniska läslistor över sånt jag läste i mitten av 90-talet. Det känns skönt att upptäcka att jag faktiskt har läst en del böcker trots att jag inte har några personliga minnen av dom. Ibland är jag nämligen rätt övertygad om att jag av ren slentrian (och rätt pretto ni vet) bara ljuger om att jag har läst en del böcker. Som Främlingen av Camus. Och I straffkolonin av Kafka. Men nu har jag det svart på vitt, så att säga. Dom är lästa, även om jag har glömt bort när och hur.

Och innehållet i dom här böckerna känns mer som såna där barndomsminnen som folk envisas med att återberätta för en. Ja, alltså det handlar inte om folks egna barndomsminnen, utan om mina minnen, som jag blir påtvingad av andra. I min släkt brukar man till exempel alltid berätta om hur jag en snöig, kall eftermiddag i april föll ner i en konstgjord damm när jag försökte kasta sten. Jag var så där tre år gammal, och hade en liten vit kappa i konstull. Alltid när jag hör historien berättas (och tro mig – när man träffar min släkt skulle man av konversationen att döma kunna tro att jag inte gjorde mycket annat under min uppväxt än att misslyckas med att kasta sten och därmed drutta med huvet före i nerkylda dammar) så ser jag hela händelsen på lite avstånd: Hur mina äldre kusiner stod där och kastade småsten i vattnet, och hur jag ville göra som dom, men glömde att släppa stenen och föll ner i vattnet. Men jag har inga egna minnen av att hålla i stenen, av det kalla vattnet, eller av vem som drog upp mig. Så kanske har det aldrig hänt. Och om det har hänt, så i alla fall inte just mig.

Så där är det med Camus Främlingen, som jag tydligen läste i augusti 1995. Jag minns bara vad som står i litteraturhistorien om den, men har inga personliga minnen, trots att jag gav den högsta betyg. (Pesten, som jag läste i juli samma år minns jag dock mycket väl.)

Som kuriosa kan jag nämna att jag i november 1994 klämde andra halvan av Lilla huset på prärien-böckerna, läste igenom hela Susan Coopers Ovan hav under sten-serie, plöjde  alla Kulla-Gulla-böckerna i en rask följd, och därefter gick rätt på – Ingmar Bergmans Skammen. Är det nån slags freudiansk felsägning? Eller nån slags läsbulimi?

Pussel

Igår såg jag med ett öga på filmatiseringen av Nessers Fallet G. Jag tycker ju att boken är en av de bästa i van Veeteren-serien (jag har skrivit om den här, men om du inte vill få veta vem mördaren är ska du inte läsa), men denna filmatisering var – liksom de få övriga jag har sett – långt ifrån upplevelsen jag fick av att läsa boken.

Men nu var det inte det jag tänkte skriva om, utan det intressanta just med det här hänvisandet till "Fallet G", som pågår i stort sett genom hela van Veeteren-dekalogen. "Fallet G" är det fall som satt flest myror i huvudet på den gamla kommissarien, för han har alltid varit övertygad om att G varit skyldig till mord, men aldrig begripit hur. Mycket passande skriver sedan Nesser om upplösningen av G-fallet i den allra sista (hoppas jag) romanen om van Veeteren.

Jag har ganska länge funderat över om Nesser från början var på det klara med deckargåtan "G". Hade han plotten klar i sitt huvud redan när han började låta Veeteren sucka över det olösliga fallet, eller växte det så småningom fram en tanke på att han borde skriva en sista deckare där just G-fallet löstes upp? Och så fick han sätta igång och konstruera en riktigt invecklad plot, så att var och en måste förstå att detta var ett fall som skavt i van Veeteren genom alla år.

Ett annat exempel, där det verkar vara så att författaren fått pussla och fundera i efterhand är boken Beedle the Bard av J. K. Rowling. I den sista boken om Harry Potter får Hermione  en bok i arv av Professor Dumbeldore, nämligen en sagosamling, lika klassisk i trollkarlarnas värld som bröderna Grimm är hos oss. Boken heter Tales of Beedle the Bard, och särskilt en saga i den spelar en avgörande roll för utgången av Harry Potter-eposet. Ett par år efter det att serien avslutas ger J. K. Rowling i välgörenhetssyfte ut en bok som heter Tales of Beedle the Bard. Jag har läst att hon åtminstone inte hade alla sagorna klart för sig när hon skrev böckerna om Harry Potter, och att det blev en utmaning att skriva denna sagosamling, så att den blev trovärdig, och motsvarade alla de hänvisningar till dessa klassiska sagor som faktiskt görs i böckerna.

Jag tycker sådana här spin off-böcker (eller vad man ska kalla dem) är väldigt intressanta. Jag kan föreställa mig hur en del författare verkligen sliter sitt hår för att de kommit på något otroligt bra vändning eller händelse som de vill använda, men de bakbinds av andra händelser och referenser som redan finns i tidigare verk. (Jag tycker mig minnas olyckliga lösningar på det här, men jag kommer inte på några konkreta exempel.)

Och så försöker jag komma på fler sådana här böcker, och tänker att det vanligaste kanske är att man skriver en bok som kommer före en tidigare i bokserien. Som Kulla-Gulla på Blomgården, som skrevs sist, men kronologiskt utspelar sig först. Eller Anne på Ingleside, som är den sista Anne på Grönkulla-boken som skrevs, långt efter de andra, men som har två eller tre ytterligare böcker som följer på den kronologiskt. I båda de här serierna finns en del skarvar som är ganska synliga för den uppmärksamma. Därutöver tänker jag på Peter Pohls Micke-serie, som ju skrivits i allt annat än kronologisk ordning.

På väg

Vi passerar Hässleholm. Jag gör det ibland. Jag passerar Hässleholm och varje gång tänker jag: "Hasseltuna!". Och jag tänker att jag skulle stanna nån gång och se om det finns några spår av konditoriet där Martina Kalsong serverade och av flickpensionen där Gulla delade rum med Irene och Lycka. 

Martha Sandwall-Bergström hade Hässleholm som förebild för Kulla-Gulla-böckernas regementsstad men jag har ingen aning om vad som var förebilden för herrgården Höje. (Höje å ligger vid Löddeköpinge men är inte det för nära havet? Jag har för mig att barnen i böckerna är avundsjuka på henne för att hon sett havet, även om det bara var som skeppsbruten bebis.) 

Herrgården måste ju ligga ganska nära en ravin där Dal-Pelle bor och där den elaka Regina kan falla ner. Och nära en skog där rättar Tydklind kan gömma smuggelgods. Och där måste finnas stora ägor för alla torparna - Majsan, Viktoria och Mats och de andra. Och ett bruk ska där finnas där Tomas Torpare kan vara bokhållare.

Kanske finns det ingen verklig förebild för Höje. Men inte borde det hindra nån från att skapa temaparken Kulla-Gulla-Landet?

Mest och flest

Dessa dagar svarar alla på en läsenkät från Paulas bokblogg. Jag kan inte heller motstå.



Vilka är de fem författarna ni har flest böcker av i era bokhyllor? 

Så här ser det nog ut ungefär:

• Agatha Christie (de senaste två årens omläsningar har tvingat mig till en massa inköp, eftersom biblioteken inte har några kompletta Christiesamlingar). 
• Astrid Lindgren (i stort sett hela produktionen, utom några bilderböcker) 
• Maria Gripe (det mesta, utom några tidiga böcker som är mycket svåra att få tag i)
• William Shakespeare (ett 20-tal böcker, med långt fler pjäser, varav många är samma pjäs(er) i olika översättningar)
• Martha Sandwall-Bergström eller Håkan Nesser med ett femtontal böcker vardera. 

(Jag antar dessutom att om jag rotade fram alla Kittyböcker så skulle Carolyn Keene segla in som god tvåa på den här listan.)

Köper eller lånar ni mest? 

Av de böcker jag läser är fördelningen ungefär 50-50 mellan egna böcker och bibliotekslån/lån från andra.

Sparar ni alla böcker ni köper?

Ja. I princip. Men jag har börjat fundera över att sluta spara en del böcker som har blivit sparade väldigt länge. Börjat fundera sa jag.

Inbundet eller pocket helst? 

Spelar ingen roll alls. Jag läser vad jag kommer över.

Vilken bok har du läst flest gånger i ditt liv? (om du nu läser om böcker) 

Det borde vara Agnes Cecilia av Maria Gripe eller Ovan hav, under sten av Susan Cooper.
Eller kanske Max potta.

Jag minns alla mina böcker och hur deras tyngd kändes i mina händer

Det var 1979 och jag skulle snart fylla sex år. Jag tjuvlyssnade på ett spännande telefonsamtal mellan min mamma och farmor; det handlade om vad jag skulle få i födelsedagspresent. Jag hör endast min mammas del av konversationen, och den handlade om en bok om någon eller något som hette Kulla-Gulla. Jag lade det märkliga namnet på minnet. Jag tyckte att det lät som ett troll. När födelsedagen väl kom och jag fick det spännande paketet var följaktligen boken om den lockiga flickan från Blomgården inte alls vad jag hade tänkt mig. Men det blev en mycket positiv erfarenhet för en flicka som jag, som var närmast besatt av att leka "förr-i-tiden".

Det var sommaren 1990. Jag var kattvakt åt en grannfamilj med stort bibliotek. Fadern i familjen hade särskilt lagt fram några böcker han trodde jag skulle uppskatta, däribland Klas Östergrens Fattiga riddare och stora svenskar. Jag minns hur jag satt i soligt, nyklippt gräs och läste om eftermiddagarna när mitt sommarjobb var slut. Ordet "panegyrik" minns jag också. Det förekommer på två ställen i boken, och jag var tvungen att slå upp det. Det betyder "överdriven lovprisning.

Det är höst 1994, och jag är bjuden på fest hos en kursare, nånstans i Olskroken i Göteborg. Förutom att dricka för mycket bål och diskutera Wittgenstein smiter jag då och då in på toaletten för att läsa Hudlös himmel av Herbjørg Wassmo. Folk som behöver får spy i köksvasken i stället.

Det är januari 2001. Jag är bortrest, och sover i ett iskallt rum med en knarrande säng. Min läslektyr är Majgull Axelssons Slumpvandring. Boken tillhör min mamma, och jag har lånat med mig den på resan. Jag läser den huttrande, utan att kunna släppa den, ända tills den bleka januarihimlen syns utanför fönstret, och centralvärmen går igång.

Det är sommar (igen). 2001 eller 2002 tror jag. Sambon och jag bor i centrala Malmö och är billösa, men försöker göra en grej av att utnyttja Skånetrafikens sommarkort som innebär fria resor i hela regionen under sommarmånaderna. Denna dag har vi bestämt oss för att åka till Mölle, via Helsingborg och Höganäs. Det är en total sträcka på max 10 mil, enkel väg. Det är en utmaning att använda kollektivtrafiken för att hinna dit och tillbaka på samma dag, i alla fall om man också vill se någonting av platsen. Det krävs både matsäck, stor urinblåsa och läslektyr. Sambon läser en Wallanderdeckare. Jag läser Blått blod och liljevita händer av Angela Rundquist, en biblioteksbok. Det tar fyra timmar enkel väg, med byten och väntan på rätt bussar och tåg. Jag är glad att min bok är tjock.

Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till. Många av de böcker jag läst är starkt sammanbundna med minnen av situationen när jag läste dem, eller hur jag fick tag i boken, eller av vem jag lånat den. Det är information som för mig är sammanvävd med läsupplevelsen. Sanningen är faktiskt att jag ganska ofta, när jag bloggar om en bok här, får stryka 2-3 stycken som nästan uteslutande handlat om hur och var och när jag köpt och läst och tänkt på och levt med en viss bok. De flesta sådana historier är ju helt enkelt inte intressanta för någon annan än mig själv. Vid några tillfällen (här till exempel) har jag i stället bestämt mig för att berätta historien om en bok, utan att skriva vilken bok det är.

När jag för ett par veckor sedan skrev om några av de böcker som jag läst under mitt första bloggår, för att särskilt tacka de som – medvetet och omedvetet – tipsat mig om böckerna fick jag många kommentarer om hur imponerande det var att jag kom ihåg vem som rekommenderat boken. Och jag har funderat på det där. Är det så konstigt att minnas var man först hörde talas om en bok, och hur man sedan bestämde sig för att läsa den – kanske av en slump för att man såg den på biblioteket eller i affären, eller kanske målmedvetet för att man klickade hem den från nätbokhandeln eller dammade av den där den stod i bokhyllan? Ja, okej, det är konstigt att minnas historien bakom varenda bok – särskilt om man läser mycket – men att ganska ofta minnas att man hört om en bok på radion, tittat på ett soffprogram på tv som nämne en annan bok, bläddrat i en tidning, eller läst en recension på DN:s kultursidor, det är väl inte så underligt?

Och jag skulle sannerligen inte kunna redogöra för alla böcker jag läst (och jag är urdålig på att komma ihåg vad huvudpersonerna hette). Det finns till och med en del jag läst, gett högsta betyg, och sedan inte kommer ihåg ett ord av. Men när jag sitter där i min  fåtölj hemma i mitt bibliotek och ser mig omkring, så är det inte bara en massa ord på papper som omger mig. Det är små, små bitar av mitt liv.

Och ja, ibland tar de där små livsbitarna överhanden. Men det är rätt trevligt att tänka på att också en riktigt dålig bok ibland kan göra mig glad när jag tänker på hur det kom sig att jag läste den.

Mina små älsklingar

Det pågår omröstning om de mest älskade böckerna skrivna på svenska hos Du är vad du läser (mejla ditt bidrag dit!). Mina älskade förslag skrev jag om här. Eftersom jag ännu är en ivrig omläsare av högt älskade ungdomsfavoriter kan jag inte motstå att därtill föreslå en lista på 10 svenska barn- och ungdomsböcker* som jag fortfarande är mycket förtjust i. Jag är ganska sympatiskt inställd till det där ordet "älskade", i stället för "bästa". Svaren blir lite annorlunda på så sätt, eller hur?

Samtliga böcker tål vuxna omläsningar. Listan är alfabetiskt ordnad, och det kan kanske i sammanhanget vara värt att påpeka att jag försökt balansera den för kön (liksom jag gjorde för vuxenlistan), men det lät sig inte göras.

Juliane och jag av Inger Edelfeldt
Skugg-serien av Maria Gripe, något om böckerna t ex här.
Muminböckerna av Tove Jansson, om Mumin, t ex här.
Sandro slash Ida Sara Kadefors
Den vita stenen av Gunnel Linde
Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren, om Astrid t ex här.
Hjärtans fröjd av Per Nilsson
Serien om Micke av Peter Pohl (som inleds med Regnbågen har bara åtta färger); lite om böckerna här.
Kulla-Gulla-böckerna av Martha Sandwall-Bergström, något om böckerna här.
Pip-Larsson-böckerna av Edith Unnerstad

Starka bubblare: Sven Wernströms böcker om Trälarna, Barbro Lindgrens böcker om Sparvel, Bombi Bitt och jag av Fritiof Nilsson Piraten, Katitzi-böckerna av Katarina Taikon och Barnen från Frostmofjället av Laura Fitinghoff.


* Jag har inte inkluderat bilderböcker, eller böcker för väldigt små åldrar, utan satt ungefär samma gränser som jag gjorde för min barn- och ungdomslista tidigare i år. Om jag känner mig väldigt inspirerad kanske det kommer en småbarnslista också om några dagar.

Vad jag läste!

För 30 år sedan fyllde jag 6 år. Jag hade precis lärt mig läsa, men mina föräldrar läste fortfarande för mig varje kväll. Min farmor gav mig Kulla-Gulla på Blomgården i födelsedagspresent, och som jag minns det var den boken upptakten till mitt stora intresse för "förr i tiden". Jag ville nästan bara läsa böcker som utspelade sig för länge sedan. I julklapp fick jag Vid silversjöns strand (den fjärde delen i Lilla huset på prärien-serien). Vi fick gå till biblioteket och låna första delen, och på den vägen är det. Strax därpå gjorde jag bekantskap med Anne Shirley från Grönkulla, och ända sedan den tiden har Laura, Gulla och Anne varit tre av mina absolut bästa vänner.

För 20 år sedan var jag 16 år, just i brytningstiden mellan barn och vuxen. Jag läste Jane Eyre och Brott och straff. Jag läste Peter Pohl, allt varvat med mina kära gamla flickböcker. Jag hade börjat gymnasiet och vi läste litteraturhistoria, och även om jag inte ens då fascinerades av de gamla grekerna gick jag inspirerad till det lilla skolbiblioteket och hittade Tristan och Isolde. Något år senare introducerade en bokälskande granne mig för Salinger och Klas Östergren (Fattiga riddare och stora svenskar var en fantastisk upplevelse för mig). Egentligen är min läsning vid den här tiden typisk för mig än idag - det är en blandning av stort och smått, ungdomsböcker och höglitterärt, klassiker och nyutkommet. Tips från litteraturhistorien och tidningarnas recensionssidor. Lån av kompisar och bibliotek. Böcker från släktingarnas bokhyllor och sådant som jag sedan länge köpt på mig.

För 10 år sedan lite drygt påbörjade jag en forskarutbildning. Jag hade bestämt mig för att verkligen läsa allt och inte fuska mig igenom litteraturen som jag "alltid" gjort tidigare (trots att denna min tidigare strategi hade visat sig så framgångsrik). Det innebar att jag läste jämt. Jämt jämt jämt satt jag med näsan i någon jobb-bok. Jag hade stora anteckningsböcker där jag antecknade, jag gjorde sammanfattningar och skrev rent. Usch, det var en jobbig höst, där jag inte läste en enda roman (läsloggen slutar i mitten av oktober med Peter Pohls bok Men jag glömmer dig inte). Sedan insåg jag att jag inte kunde fortsätta på det sättet. Jag återgick till att läsa jobbrelaterade saker mer översiktligt, och att lustläsa de romaner jag hann med, och mådde mycket bättre. Jag började exempelvis läsa Atwood vid den här tiden. Upptäckte min stora favorit Gitta Sereny (åh, jag minns ännu hur jag med ett stort stipendium på fickan gick till bokhandeln och köpte både Serenys Ohörda rop och Melissa Müllers biografi om Anne Frank. Inbundna. Utan att tveka. Det var lyxigt på den tiden (nu har jag mycket bättre lön, så nu kan jag köpa nästan vilken bok jag vill, även om jag kanske inte har råd att köpa hur många som helst)).

För 5 år sedan blev jag sjuk. Jag kunde inte lyfta mina händer ens så mycket att jag kunde lägga dem på tangentbordet. Jag var deltidssjukskriven länge, och förmådde bara läsa mycket begränsat, eftersom jag inte kunde lyfta upp böckerna så att de hamnade i ögonhöjd, och inte böja ner nacken så att jag kunde se i boken. Under flera månader fick jag stötta upp böcker på olika sätt. En vinklad läsplatta hjälpte mig om jag satt vid ett bord. Jag kunde ligga på rygg i soffan korta stunder, och med en hjälp av en tjock kudde på magen kunde jag hålla upp lätta pocketböcker. Men jag läste inte mycket under den här perioden, och det jag ändå läste var lättsmälta pocket, som inte krävde så stor koncentration. Torey Haydens alla psykologiska fall, till exempel. De är faktiskt inte så dumma, om man inte har möjlighet att läsa något annat.

Den här utmaningen kommer från Boktipset - ni na ni na ni nanna. Och jag tror jag ska göra om den vid något annat tillfälle, och slå ner på mitt läsliv för 33, 22 och 11 år sedan. Då hände det grejer :-)

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Allt du velat veta om Kulla-Gulla, och som jag kommer ihåg och kan svara på

Jag måste ju följa upp min lilla, hastigt ihopkomna frågesport om Kulla-Gulla-böckerna med de rätta svaren. Om du vill testa dina kunskaper innan du läser svaren, så kan du göra det via ett klick på denna bild:

Här kommer sedan de rätta svaren (som jag tänkte mig dem, i alla fall):

Fråga 1: Originalböckerna om Kulla-Gulla kom ut 1946-1951. Hur många var böckerna i den ursprungliga serien?

Ursprungligen fanns det 7 böcker i serien:

Kulla-Gulla

Kulla-Gulla håller sitt löfte

---------

Kulla-barnen på herrgården

-----

Kulla-Gulla i skolan

Kulla-Gullas sommarlov

-----

Kulla-Gulla finner sin väg

Kulla-Gullas myrtenkrona

Fråga 2: Kulla-böckerna delades upp och kom i nyutgåva, med tillägg på 70-talet. Hur många böcker hade denna serie?

Denna serie hade 12 böcker. Detta berodde på att en bok som föregick de andra hade tillkommit (Kulla-Gulla på Blomgården), och att de sju gamla böckerna delats upp för att bli fler (varför man nu gjorde det...?). I listan ovan har jag dragit streck, och innehållsmässigt motsvarar dessa strecken i listan nedan. Det är alltså så att böckerna Kulla-Gulla och Kulla-Gulla håller sitt löfte i den gamla serien motsvaras av Kulla-Gulla, Kulla-Gulla håller sitt löfte och Kulla-Gulla vinner en seger i den nya serien:

Kulla-Gulla på Blomgården

------

Kulla-Gulla

Kulla-Gulla håller sitt löfte

Kulla-Gulla vinner en serie

-------

Kulla-gulla på herrgården

Kulla-gullla löser en gåta

-----

Kulla-Gulla i skolan

Kulla Gullas första bal

Kulla-Gullas sommarlov

-----

Kulla-Gulla och Tomas Torpare

Kulla-Gulla finner sin väg

Kulla-Gullas myrtenkrona

Fråga 3: Vad är Kulla-Gullas fullständiga förnamn?

Rätt svar är Gunilla Beatrice Frederike. Detta namn stod broderat på ett linne som lilla Gulla hade på sig när hon hittades i vrakspillrorna efter ett förlist fartyg, och för säkerhets skull blev hon döpt till dessa namn när hon kom till Barnhemmet. Men hon kallades alltid Gulla Fredriksson på barnhemmet. 

Som första (felaktiga) alternativ angav jag för övrigt Gunilla Sofia Katarina. "Sofia Katarina" var ju det namn som gammelmor på Kulla hade, och som Lillungen så småningom fick heta, även om hon oftast kallades för Sossatina.

Fråga 4: Gulla är först hjälpehjon på Blomgården. Det finns fyra flickor i huset. De heter Linnea, Viola, Rosa och...

Flickorna på Blomgården hade alla blommiga namn. Familjen tyckte dock inte att blomnamnen räckte till den yngsta lilla pigan, så hon kallades helt enkelt Maj, efter blomstermånaden.

Fråga 5: Sedan kommer Gulla till Karlbergs på Kulla-torpet. Sonen i huset är döv och vill bli präst. Han heter...

Johannis, heter han ju, 11-åringen som drömmer om paradisets lustgård. Han som blir (halv)döv efter att ha fått en rejäl örfil. Det kan väl ingen missat? Karl Baddare är översittartypen i byskolan, som retar Johannis. Han som Gulla drämmer en träsko mitt i nyllet på. Ville och Lada är de andra två pojkarna i Kulla-torpet.

Fråga 6: Patron Sylvester på herrgården har förstått att Gulla måste vara hans barnbarn. Vad heter herrgården?

Höje heter herrgården. Jag har alltid undrat vilket (om något) herresäte som stått modell för gården. Någonstans i Skåne borde det vara. Hasseltuna (dit Gulla kommer i skola) ska väl motsvaras av Hässleholm.

Fråga 7: Gulla har lovat den döda Ellen att ta hand om barnen, och kan inte flytta till herrgården. Vad händer?

Ellen var torparhustrun på Kulla-torpet. När hon dör vägrar Gulla lämna barnen ensamma på torpet, och patron Sylvester anställer därför en hushållerska som ska ta hand om hushållet, lagårn och barnen. Men hon steker mest fläsk och pratar med Karlberg, och Gulla får sköta allt som vanligt. 

Fråga 8: Kulla-torpet brinner ner. Alla tror att Gulla brunnit inne, men vem hjälpte henne?

Gulla springer själv ut ur lågorna, men får hjälp av Dal-Pelle. Hon har tappat minnet, men med hans getmjölk och omsorger kommer det så småningom tillbaka. 

Fråga 9: Kulla-barnen och Gulla flyttar så småningom till herrgården. Hushållet styrs där med fast hand av...

Mamsell Modig, så klart. Fröken Regina omkommer ju när hon rullar över en brant med sin rullstol. Rättar Tysklind har visserligen uppsikt över gården och de som arbetar där (och så förskingrar han ju tillsammans med en piga både det ena och det andra, och skyller på Gulla). Tant Emely förestår den flickpension i Hasseltuna, dit Gulla kommer så småningom. 

Fråga 10: Gulla börjar flickpension i Hasseltuna. Hennes rumskamrater där heter...

Lycka och Irene heter de, så klart! Lycka med den svensk-amerikanska pappan, uppvuxen i Hasseltuna, och som alltid tyckte att fröken Emelys flickor var de allra finaste. När han blivit rik och kommit till Amerika, skickar han därför hem sin dotter för att hon ska gå i flickpensionen där. Irene är en fattig flicka av god familj, som helst av allt vill gifta sig med sin kusin Ivan. Ivan slår dock för Gulla, eftersom hon har pengar.

Fråga 11: Gulla träffar Tomas Torpare. Han är inte torpare från början, utan...

Den idealistiske drömmaren Tomas arbetar som bokhållare på Höje bruk. 

Fråga 12: När Gulla ska gifta sig har hon en myrtenkrona. Myrtenet kommer från en blomma som hon har fått av...

Hon har fått blomman av torparflickan Nina. Hon som var dotter till Viktoria, med den ihjälslagna sonen Viktor. Torparflickan Majsan bodde i det torp där Tomas Torpare flyttade in. Sömmerskan Martina, var ju dotter till sömmerskan fru "Kalsong" i Hasseltuna. Hon var den vackra flicka som Ivan hade en affär med. Barndomsvännen Lotta var på samma barnhem som Gulla en gång i tiden, och Gulla träffar henne på ett gästgiveri. Lotta kommer till Höje för att vara piga där i stället (och får ihop det med torparsonen Mats).

Jag hade gärna hittat på lite mer innehållsfrågor, och inte bara en massa namn, men det här quizverktyget tillät endast ett begränsat antal tecken i fråga och svar, och det begränsade möjligheterna minst sagt.  

Du blir aldrig för gammal för att testa dina Kulla-Gulla-kunskaper!

Okej. Jag har inte använt världens bästa gränssnitt, och jag hade helst velat ha någon klatschig avslutning på frågesporten, men nu kan du, oavsett om du vill briljera med dina kunskaper, eller misstänker att det nog är dags att läsa om böckerna, testa vad du minns från Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gulla-böcker. 

Klicka på bilden för att komma till testet!

Kommentera gärna här, så att alla kan se hur bra du var! 

(Du måste uppge din mejladress när du tar testet, och får sedan ett mejl som tar dig till en sida där du kan jämföra ditt resultat med andra som tagit testet. Observera att du kan uppge vilket namn som helst när du tar testet, men om du vill förbli anonym, så tänk på att alla (som gjort samma quiz) kan se ditt namn)