Visar inlägg med etikett E. M. Forster. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett E. M. Forster. Visa alla inlägg

tisdag 29 mars 2011

De där författarna

Det är ju lite städning kvar att klara av sen i lördags (ja, jag börjar också bli lite trött nu) och några rätta svar som måste presenteras. Det är dags för frågan med de klassiska citaten. Här var rubriken Men en viktig ledtråd; alla citaten kommer från manliga författare och böcker som jag tycker mycket om.

Den som var snabbast och tog flest poäng var En full bokhylla, men några andra har lyckats kamma hem några poäng. Här följer rätt rad:

16. Gentlemen Klas Östergren
En full bokhylla tar både namn och titel, trots att det är en bok hon inte gillar.

17. Howard’s End E. M. Forster
Petter tar poäng för både titel och författare och ett extra poäng för att han tycker att det är en bra bok.

18. Ormens väg på hälleberget Torgny Lindgren
En full bokhylla slår till igen.

19. Fröken Smillas känsla för snö Peter Høeg
En full bokhylla tar hem titeln, men missar att ange författaren. Synd! The book pond drämmer i stället till med rätt författare.

20. A perfect day for bananafish J. D. Salinger ur samlingen For Esmé with Love and Squalor
En full bokhylla googlar (det är tillåtet) sig fram till rätt svar på novell och författare, men missar namnet på samlingen. Det poänget plockar i stället Petter hem.

21. Paul Auster Vålnader, New York-trilogin, del 2
Full bokhylla gissar tveksamt på Auster, och får poäng för det. The book pond specificerar att det handlar om New York-trilogin. Och Petter är ännu mer exakt som vet med sig att det är just del 2 i trilogin.

22. Johnny var en ung soldat av Dalton Trumbo
Alla missar. Jag måste således sätta upp på min att göra-lista att blogga ordentligt om den här boken så snart som möjligt, och ni andra måste skriva upp att läsa boken på era listor. Detta är boken som berättar historien om en skadad soldat från första världskriget. Han har förlorat syn, hörsel, armar och ben. Ett tänkande huvud med bål, alltså.

23. Livläkarens besök av P-O Enquist
Poäng för titel och författare till Full bokhylla för detta också.

24. Romeo och Julia av William Shakespeare
Bokhyllan är nu helt full, plockar hem den här titeln och glömmer i brådrasket att ange författare. Aj! Men The book pond kommer även här som den räddande ängeln och får poäng för författarnamnet! Petter får också ett poäng för Fulke Greville (det är ett slags skämt, men ni kan läsa mer om det här).


 
Efter dessa citat följde några fler frågor, bland annat om författare som haft den stora äran att träffa mig. Jag förstår ju att de flesta tycker det här är helt ointressant, så låt oss klara av det hela lite snabbt.

Jag tentade av mitt ena svenskabetyg (på den tiden fick man två) genom att hålla föredrag om Peter Pohl; det har nästan alla gissat rätt på, men En bok om dagen var snabbast, och har alldeles rätt i att jag gillar honom. 2 poäng där.

Den som en gång krockade med mig på Bokmässan utan att säga något som ens liknade förlåt var Jan Guillou. En bok om dagen gissar rätt kring detta, eller så har hon läst det här blogginlägget.

Jag har brevväxlat (det vill säga utbytt flera brev) med Maria Gripe. Det får du aldrig läsa något mer om på den här bloggen, Enligt O, och The book pond tar hem poängen.

Den snälla författare som bjudit på riktigt god köttfärsås och spaghetti var Viveca Lärn. Här uppstår dock en underlig situation, för Enligt O försöker senare ändra sin gissning. Och Bokomaten satsar därför på Edelfeldt. Den som därför får poängen är Paperback lover – hon gissade visserligen flera dagar för sent, men nån tröst ska hon väl ha för att hon missade hela spektaklet.

Så där! Då summerar vi den totala poängställningen så här långt:

En full bokhylla: 19 p
Petter: 18 p
Joanna 11 p
Enligt O: 11 p
En bok om dagen: 10 p
Snowflake: 6 p
Lyran: 6 p
The book pond: 4 p
JennyB: 3 p
Ooof bok: 3 p
Mariasbokliv: 3 p
Margareta: 2 p
Bokomaten: 2 p
Paperback lover 1 p
Ingrids hund: 1 p

lördag 18 september 2010

17.43

Idag har jag ett virtuellt bokbloggsparty hos mig. Jag tror vi tänker oss att det börjar klockan 18 faktiskt. En lördag, så här i september, när det fortfarande är ljust ute, och man kan börja med lite champagnemingel i trädgården (eftersom det är en låtsas-fest kan vi låtsas att min trädgård inte alls är uppgrävd av små grävskopor för tillfället).

Jag har bett Bokomaten komma lite tidigare (typ en vecka) och hjälpa till med att fixa maten. Medan vi förbereder den har vi minst lika roligt som vi brukar ha i varandras kommentarsfält, och hon har dessutom ordnat så att jag aldrig mer behöver betala biblioteksböter. I alla fall inte i min kommun.

Vi inleder också med att dricka lite Prosecco. Det passar väl bra ihop med en diskussion kring några av Bokomatens favoritböcker – Mary Hoffmans Stravaganza-böcker, som utspelar sig i ett slags parallellt Italien. Och om vi hinner grälar vi lite om vem som egentligen ska ha George Emerson.

onsdag 4 november 2009

Här kommer jag och alla mina kompisar!

Lilla O ställer frågorna. Här är mina svar:



Hoppa in i en bok och lev i den världen, med bokens personer. Vilken bok skulle du välja?

Jag skulle gärna leva ett tag med någon myllrande stor familj i något gammalt hus i utkanten av stan. Jag skulle ha ett av vindsrummen och bo där med en gammal skrivmaskin som saknade S, men när mitt hjärtas kär vill besöka mig om nätterna vaknar alla mina småsyskon i våningarna under när han kastar småsten mot mitt fönster. Ja, nån slags kombination av Sju syskon av Ethel Turner. Eller varför inte som Brittmari i Brittmari lättar sitt hjärta av Astrid Lindgren?

Vilken litterär person skulle du aldrig vilja byta plats med?

Juliet Capulet. Tänk att vakna upp och hitta sin älskade död intill sig! Man kan begå självmord för mindre.

Vilka är litteraturens ultimata kärlekspar?

Harriet Vane och Lord Peter är väl två goda kandidater. Passionerad kärlek och vänskap, respekt och kamratskap. Och gott om pengar. Dorothy Sayers skrev om dem.

Om du fick gifta dig med en litterär person, vem skulle det då vara?

George Emerson, från Room with a view (av E. M. Forster). Fast vi är nog egentligen alltför lika till sättet. Så det får väl bli Röda Nejlikan då. Jag ser fram emot alla de dyra klänningarna med generöst dekolletage, och alla pengarna som gör det möjligt för mig att ägna mig ohämmat åt alla mina hobbies. (Lägger alla märke till att jag inte svarar Fitzwilliam Darcy här, trots att han är minst lika rik, och att jag egentligen föredrar empirklänningar?)

Du behöver ett nytt jobb, vilken karaktär skulle du vilja arbeta med?

Robert Langdon, Dan Browns litterära skapelse till symbolexpert. Hahaha vad roligt jag skulle ha när jag visade honom var skåpet skulle stå (jag får väl vara hans chef?) och lärde honom lite vetenskaplig teori. Han skulle få lägga mystiska religiösa ordnar och aldrig så kyska kvinnoaffärer på hyllan, och jobba hårt i stället!

Gör en resa tillsammans med en litterär person. Vart skulle du resa och med vem?

William of Baskerville (munken som Sean Connery spelar) i Rosens namn (av Umberto Eco). Ack, vad han skulle kunna lära mig mycket om livet, filosofin, litteraturen och Gud. (Jag förutsätter att Adso, som är lite mindre kysk följer med på resan.) Om de händelsevis inte har tid att resa med mig kanske Surpöl i Lewis Silvertronen kan muntra upp mig. Hur som helst ska jag ha mina bästa vandringskängor på mig, och vi ska långsamt promenera fram genom världen.

Vem är litteraturens mest missförstådda person?

Holden Caulfield. Inte ens Salinger förstår honom. Läs Räddaren i nöden och se om du gör det!

Vem är en riktig hjälte?

Skorpan. Som gör sånt han inte riktigt vågar.

Vilken litterär person skulle du aldrig vilja möta i verkligheten?

Hannibal Lecter. Voldemort. J.R. Dracula. Katla. Mårran. Nellie Oleson.

Vem skulle du kunna tänka dig att äta en middag med?


Martina, från Gunbritt Sundströms Maken. Åh, vad vi skulle ha mycket att tala om!

torsdag 3 september 2009

What if...

Jag såg och skrev om Lost in Austen häromdagen. Tv-serien som låter huvudpersonen göra det vi alla drömmer om – träda in i sin älsklingsroman och träffa alla karaktärerna på riktigt. Nu var det inte så enkelt att hjältinnan Amanda Price kunde leva Elizabeth Bennets liv. Nej, riktigt rörigt blev det, men ack, så mycket mer underhållande för oss som kan rabbla historien i Pride & Prejudice i sömnen.

Detta fick mig självklart (jag är ju inte mer än en vanlig läsare) att fundera över vilken bok jag skulle vilja besöka. Jag ska inte sticka under stol med att listan lätt blev ganska lång, och att både Kamratfesten (som jag skrev om här) och Harry Potter (där jag skulle kunna tänka mig att vara Professor McGonagall) stod ganska högt på den. Jag tänkte egentligen att jag skulle försöka hitta en mer modern bok att resa in i, men efter lite suktande vid bokhyllan drogs jag obönhörligt mot en annan gammal engelsk klassiker: A room with a view av E. M. Forster. Jag har skrivit om boken i ett annat sammanhang här tidigare.

I min bokresa byter jag naturligtvis plats med Lucy Honeychurch. Hon kan få komma hem till mig och roa sambon med att spela Beethoven (det skulle vara precis i hans stil; de kunde spela fyrhändigt), och så skulle jag göra ett efterlängtat besök i Italien. Åh, vad jag ska njuta av att återse Fiesole efter häst och vagn, och när jag blir kysst av George Emerson tänker jag minsann inte låta någon sipp kusin släpa mig därifrån. Tvärtom avser jag att verka för att romansen spirar mellan pastorn Mr Beebe och förklädskusinen Charlotte. Det skulle i alla fall den senare vara värd. Och jag har inte för avsikt att genomlida någon långtråkig förlovning med Cecil. Jag stannar helt sonika i Italien (i mitt vackra rum med utsikt över Arno och il Duomo) med George Emerson, och Cecil kan resa till London och roa sig med... Dorian Gray eller nån. (Sorry, Forster. Din roman är pretty perfect, men jag kan inte motstå att leka lite med din skapelse.)

I filmklippet nedan kastas vi en bit in i filmen, med ett par hänförande möten mellan Miss Lucy Honeychurch och George Emerson. (Och hjälp, så ung Helena Bonham Carter ser ut...)


Och den som vill hoppa direkt till den berömda kyssen på fältet har den här:



Och du som har läst så här långt – nu är du utmanad! Vilken bok vill du besöka, och hur vill du röra till handlingen i den?



fredag 10 juli 2009

Och vad gör jag just nu då?

Lägesrapport, utifrån Kulturbloggens kulturfyra 


1. Vad läser du just nu?


Jag läser och läser så ögonen blöder på jobbet just nu. Saker av Herbert Clark, Mark Torrance och Wallace Chafe. Men det är okända storheter i det här sammanhanget, så jag presenterar i stället min lustläsningslista, som för tillfället består av dessa titlar (utspridda jämnt över hela huset):
  •  Ashenden av William Somerset Maugham
  •  Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson
  •  Nu vet jag av Aidan Chambers
  •  Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro
Det är väl ganska bra blandning? En roman, en fackbok, en ungdomsbok och en novellsamling?

2. Vilken är nästa bok du ska läsa?

Vet inte riktigt. De välvilliga av Littell ligger bra till (jag har läst de tre första sidorna!!). Och så omläsning av Dorothy Sayers, om biblioteket inte ska ha tillbaka de böcker som jag inte lyckats hitta på antikvariat. Men nu blir det väl nånting helt annat bara för att jag gjort en lista på det här.

3. Vilken låt lyssnar du mest på nu?
Kanske den här: Vi kommer att dö samtidigt du och jag med Säkert! (aka Annika Norlin).

  




4. Har du sett någon film i sommar?

På bio? Nej, jag är småbarnsförälder. Men jag såg Förnuft och känsla på dvd i förra veckan (den kom i ett paket tillsammans med Austen-biografin). Och jag njöt av Rebecca och Återstoden av dagen, och förstås Howards End. Tv är bra ibland. Och när nästa Harry Potter-film kommer, så står jag nästan först i kön. Ja, eller jag försöker se den innan den kommer på dvd i alla fall.



Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

torsdag 25 juni 2009

Bara en kyss

Jag såg på Howard's End på teve för ett par veckor sedan. Det här inlägget har legat till sig sedan dess; det har varit så mycket annat att skriva om. Inte lika viktigt, men lite mer aktuellt. För det här ska handla om en så svunnen tid, så en vecka mer eller mindre spelar ingen roll.

Ni som såg Howard's End, häromsistens eller tidigare, eller ni som läst boken, har ni tänkt på att just i inledningen blir den yngsta systern Helen Schlegel kysst av Paul Wilcox. Hon tror sig förlovad, skriver till storasyster Meg, som alarmerar deras moster. Mostern kommer resande för att gratulera och vara allmänt i vägen, och den stulna kyssen som inte ledde till en förlovning blir till stor uppståndelse och en källa till genans mellan de båda familjerna Schlegel och Wilcox. Kyssen och dess återverkningar överskuggas lätt av allt det andra som inträffar i berättelsen: Wilcox-familjen råkar hyra en lägenhet mitt emot Schlegels i London, och den äldre Schlegel-systern Meg ser sig tvungen att besöka Mrs Wilcox. En vänskap uppstår, och när Mrs Wilcox dör testamenterar hon sitt älskade hus Howard's End till Meg. Wilcox-familjen ignorerar detta, och resten av berättelsen handlar på ett eller annat sätt i mycket om hur familjen Wilcox ska hålla Meg borta från Howard's End. Till och med när Mr Wilcox till slut gifter om sig med Meg Schlegel är frågan känslig för familjemedlemmarna. Och parallellt med detta löper (minst) två historier, som jag inte alls tänker nämna här.

Nu hoppar jag i stället till en annan bok av E. M. Forster, nämligen A room with a view (Ett rum med utsikt). Också här spelar en stulen kyss en avgörande roll. Den unga flickan Lucy Honeychurch besöker Florens med en överblommad, fattig kusin som förkläde. Där förälskar sig en ung (olämplig) man vid namn George Emerson i henne, och hon överraskas av en passionerad kyss mitt i ett vackert blommande fält. De iakttas av kusinen som lovar att inget säga till Lucys mor om denna "skandal" (naturligtvis mest för att rädda sitt eget skinn), och i stället reser Lucy och kusinen till Rom, där Lucy träffar urtråkiga, korrekte, perfekte dandyn Cecil Vyse, som hon så småningom förlovar sig med. (I filmen spelas han av Daniel Day-Lewis, och jag tycker alltid att han ser ut och för sig precis som någon i en pjäs av Oscar Wilde.) Författaren Forster gör sitt bästa för att visa på Lucys undertryckta och förvirrade känslor genom att till exempel låta henne spela Beethoven på ett särdeles vilt sätt på det lilla pensionatets piano.

Ack, det finns mycket jag kan säga om båda dessa böcker, och filmatiseringarna av dem (bara en sån sak som att det i båda fallen är Helena Bonham-Carter som blir kysst!), men det här handlar om min fascination för hur betydelsefull en kyss kan vara. Ett samhälle, knappt hundra år från vårt, där en kyss kan innebära förlovningar! Eller flykt från vackra Florens! Katastrofer, känslostormar, livsavgörande ögonblick.

Åh – en kyss kan förstås vara så där alluppslukande, och utgöra en vändpunkt i livet (det hoppas jag att alla får uppleva åtminstone en gång i livet), eller verkligen utgöra en fråga om liv och död – glöm inte Judaskyssen! Men det är intressant att E. M. Forster i båda fallen låter en stulen kyss få så långtgående konsekvenser. En kyss – åh! jag är förlovad! En kyss – åh! jag måste avbryta semestern och fly staden! Jag är helt övertygad om (utan att ha läst på med en enda rad) att han inte tyckte att en liten kyss var en big deal. Att han använder de här kyss-scenerna för att visa samhällets hyckleri och dubbelmoral, där konvenans är viktigare än att folk blir lyckliga (det finns säkert avhandlingar skrivna om det). Att kyssen blir en katalysator för alla de känslor som annars inte syns i detta stiffa upper lip-samhälle.

Men mest jag tänker på att jag inte på riktigt kan förstå det samhälle där de här flickorna blev kyssta. Det är så nära vårt, och så långt borta. Så många subtila anspelningar som går mig förbi som läsare. Och även om någon kunnigare uttolkare än jag kan peka ut dem för mig, så är det ändå inte samma sak att gå genom England och Italien 1908 och att i stället för att uppleva den med alla mina sinnen och erfara den med hela min varelse, vandra med blicken fäst vid en karta.

De här böckerna är förstås inte de enda där tidens barriär rest hinder. Och så länge jag fortfarande har behållning av böckerna så spelar det på ett plan mindre roll vad författaren egentligen menade. Men jag undrar vad jag egentligen skulle se om jag för en dag fick ha ett sinne och erfarenheter som en 20-årig flicka år 1910. Det är det som får mig att fortsätta att läsa, inte bara den här boken utan att läsa över huvud taget.



Det här inlägget har tidigare publicerats på min första blogg. Jag håller långsamt på att föra över (en del) av mina gamla blogginlägg till den nya bloggen, för även om min mamma, min sambo och Gud vet att jag inte är världens mest ordningssamma människa, så vill jag helst samla mina bebisar på samma ställe.