Och störst av dem är kärleken

Jag vill återvända till Alice Munros novellsamling Kärlek vänskap hat, som jag även skrev om här. Den sista novellen i samlingen har dröjt sig kvar hos mig, kanske för att den var sist (ibland blir det ju så), kanske för att det var den som jag tyckte var mest helgjuten, den där flest trådar knöts ihop på slutet. Munros noveller är annars kognitivt krävande på det sättet att de målar upp ett lika stort persongalleri som i en medelsvensk roman, och drar upp tillräckligt många linjer för äktenskapliga besvikelser, konflikter och genom åren skapade ritualer för att kunna fylla en trilogi av Kerstin Ekman. Det här är inte menat som kritik, utan snarare en konsumentupplysning om att densiteten per novell är hög, trots att man luras av det lediga språket att tro att det här är enkla vardagsnoveller. Tankarna flyter mellan raderna, och egentligen krävs 2-3 läsningar av novellen för att fixera dem och komma fram till någon slags tolkning.

Men det var ju den sista novellen jag skulle skriva om. Den som heter Björnen sover på svenska, och handlar om Fiona och Grant som varit gifta i så där 50 år. Fiona var en livlig och eftertraktad flicka som ung, och när hon [!] friade till Grant, sa han genast ja, rädd att hon skulle fladdra vidare till nästa yngling om han inte tog chansen. Han är (som de flesta äkta makar i Munros noveller) akademiker (han forskar om isländska sagor, faktiskt), och efter några års barnlöst äktenskap, och med ökad pondus, upptäcker han plötsligt att han har blivit attraktiv. Kvinnor på hans kurser vill gärna ha sex med honom, och han tar för sig.

Han känner skuld (men inte egentlig ånger) gentemot Fiona. Men det är ett dubbelliv han lever, och efter ett inledande, känslomässigt involverande förhållande, behåller han distansen till de kvinnor han möter; han är inte intresserad av skilsmässa.

Novellen beskriver slutet av Fiona och Grants liv tillsammans. De brukar laga middag ihop, tända en brasa, ta ett glas vin, diskutera vad var och en har läst och tänkt under dagen. Sent på kvällen tillbringar de alltid fem eller tio minuter med fysisk närhet (och det påpekas att det inte nödvändigtvis är sex det handlar om), för att känna att de upprätthåller den delen av förhållandet. Jag som läser tycker det är vackert. Femtio års äktenskap, och denna harmoni, glädje och förståelse.

Men så glömmer Fiona saker. Allt möjligt. Som hur man hittar vägen hem från stan. Och de inser att det är dags för henne att flytta till ett vårdhem, hon kan inte vara kvar hemma. Med sorg skils de åt – inte en natt har de varit ifrån varandra under sitt långa äktenskap, men på vårdhemmet tillåts inte ens några besök under den första månaden, eftersom det kan vara förvirrande för de intagna att inte få följa med hem igen.

När Grant äntligen får besöka Fiona är han förväntansfull. Men hon verkar knappt känna igen honom. Hon har skaffat en ny "pojkvän", Andrew. De kommande månaderna får Grant genomlida och spela femte hjulet i ett ménage à trois. Han ser att Andrew gör Fiona lycklig. Och jag tolkar det som att han å ena sidan älskar henne så mycket att han gör vad som helst för henne, till och med låter henne älska en annan man. Och å andra sidan accepterar han det hela, som kompensation för alla de snedsprång han själv tagit genom åren. Eller som ett rättvist straff.

Samtidigt så kan jag inte låta bli att undra lite grann. Den flirtiga Fiona som gifte sig så ung med Grant, har hon under alla år undantryckt den personlighet som hon var innan hon gifte sig - den eftertraktade flickan som alla pojkar ville ha? Och nu kommer den fram, när hon är "fri" från Grant, eller när glömskans outhärdliga väsen skalat av konvenansens lager och lagar för hur man beter sig och vad som är passande. Och en annan tanke slår mig. Kanske har Fiona likaledes varit otrogen genom åren, utan Grants vetskap. Kanske är det det faktum att hon nu är oförmögen att dölja sina handlingar och känslor (och i och med vårdhemmets vakande institutionsögon inte kan komma undan eller gömma sig) som han får kännedom om det?

Novellen utgör en fin avslutning på Munros novellsamling med kvinnor olika åldrar. Den är i sig inte så solkig och tröstlös i tonen som flera av de andra. I stället skapar den en framtidsvision som jag kan leva med. Och novellens slut är i sig vackert och hoppfullt. Andrew måste lämna vårdhemmet och återvända hem till sin hustru, och Fiona blir mycket deprimerad, går in i sig själv, och man befarar att hon snart kommer behöva dropp, och sedan dö. Grant åker hem till Andrew och hans hustru och ber att Andrew ska få besöka Fiona. Trots att en del av honom har varit så glad för att den nye pojkvännen försvunnit, så gör han alltså denna uppoffring för kvinnan han älskat hela livet. Men när han kommer till Fiona, och berättar att han har någon med sig, så är hon oförstående. För första gången sedan hon lämnade hemmet känner hon däremot igen Grant, och är lycklig att se honom.

Jag ler hela vägen till biblioteket, där jag betalar åtskilliga tior i övertidslån för denna pärla.