torsdag 8 april 2010

En kvinnas list, en kvinnas charm

Jag vet egentligen inte vad det är hos Penelope som alltid fått mig att dras till just henne av alla kvinnor i den grekiska mytologin. (Ja, möjligen kan det vara för att hon varken dödar sin make*, förlöper hemmet**, har sex med sin son***, mördar sina barn som hämnd på deras otrogne far****, eller förför sin styvson*****. Det kan ha något med det att göra, det kan det.) Hon har egentligen ett ganska tråkigt liv. Bortgift som tonåring, och förd till ön Ithaka av maken Odyssevs. Knappt har de hunnit få sonen Telemachos, förrän Odyssevs ger sig av på krigståg mot Troja, och där tar det sen 10 år innan Troja faller. Och därefter kommer inte Odyssevs hem direkt precis. I stället seglar han runt bland de grekiska öarna och har huvudsakligen (ofrivilligt?) sex med olika gudinnor, med något enstaka avbrott för besök i dödsriket eller att döda en cyklop eller så. Först efter 20 år kommer han hem, och under tiden går Penelope där och värjer sig mot en mängd friare som äter henne ur huset och hoppas på att hon ska välja någon av dem när (eller eventuellt om) det äntligen står klart att  Odyssevs verkligen är död.

När jag ger mig på Margaret Atwoods Penelopiaden var jag ganska full av förväntan. Detta är Atwoods omtolkning av Odyssevs-myten, hennes bidrag till den så kallade Mytserien, och här berättas historien från Penelopes perspektiv. Atwood har inte endast använt Iliaden och Odysséen som källa, utan även andra variationer och bidrag till myten. I ett förord skriver hon att det framför allt är de saker i historien som hon inte riktigt får ihop, det som inte stämmer som hon försökt hitta en förklaring till när hon skriver. En händelse som särskilt berört henne är hängningen av Penelopes tolv pigor, som genomförs när Odyssevs återkommer. Varför skulle de hängas? För att de många friarna utnyttjat, våldtagit eller kanske till och med älskat dem? Och hur går det ihop med Odyssevs egna sexuella äventyr under samma tidsperiod?

I Atwoods version kontrasteras Penelope mot den Sköna Helena, ja, ni vet hon som blev orsaken till det trojanska kriget. Enligt traditionen var hon också Penelopes kusin, och hon är här oupphörligt försmädlig, anspelar ständigt på sina fysiska företräden och skryter med alla män hon lockar till sig. Det är ingen vacker bild av Helena vi får se här. Penelope har å sin sida alltid varit en symbol för hustrulig trohet och klokhet. För att hålla friarna stångna har hon till exempel lovat dem att gifta sig med dem när hon avslutat den stora väv hon håller på med. Hela dagarna väver hon, och hela nätterna repar hon upp dagens arbete. En av de trådarna som vävts in i berättelsen handlar om jämförelsen mellan skönhet och intelligens.

Trots att Odyssevs otvivelaktligen är en av Helenas tillbedjare (för att inte tala om tillskyndare) visar boken Penelopes beundran för – och till och med förälskelse i – sin förslagne make, historieberättaren, gudarnas gunstling. De verkar vara goda kamrater, den korta tid de har möjlighet att träffas; det är ju alltid något som Odyssevs har att bestyra.

Jag är förtjust i det mesta i den här boken (ja, sannerligen – denna bok är verkligen tungan på vågen i Nobelprisdiskussionen!), men jag blir alldeles särskilt till mig av passagerna som både lyckas skildra Odysséens traditionella irrfärder och fantastiska äventyr, och avfärda dem med prosaiska förklaringar. Sådan distans. Sådan humor. Som här:

Rykten kom, med andra skepp. Odyssevs och hans män hade supit sig fulla i den första hamn de anlöpt och mannarna hade gjort myteri, sa en del; nej, sa andra, de hade ätit en magisk växt som fick dem att tappa minnet, och Odyssevs hade räddat dem genom att binda dem och bära dem ombord. Odyssevs hade slagits med en jättelik enögd kyklop, sa en del; nej, det var en enögd krögare, sa andra, och slagsmålet handlar om en obetald nota. Några av dem hade åtits upp av kannibaler, sa en del; nej, det var bara ett vanligt bråk, sa andra, där man bitit varandra, blött näsblod och viftat med knivar och spillt blod. Odyssevs var gäst hos en gudinna på en förtrollad ö, sa en del; hon hade förvandlat hans manskap till svin – inte så svårt om ni frågar mig – men sen hade hon förvandlat dem tillbaka igen eftersom hon hade förälskat sig i honom och matade honom med okända delikatesser med sina egna odödliga händer, och de två älskade till vanvett varje natt; nej, sa andra, det var bara ett dyrt horhus där han snyltade på bordellmamman. 
s 78-79, Penelopiaden av Margaret Atwood
Fler har läst och skrivit om Penelopiaden, bland annat med anledning av Bokmanias utmaning kring Mytserien, och andra inlägg om boken finns hos BokmaniaLustigkulle och Lyran.






Jag känner mig (tyvärr) på mitt allra mest folkbildningsfulla humör idag, så här följer en kortguide till några av de stora kvinnorna i den grekiska mytologin:

* Klytaimnestra, som dödar sin make Agamemnon, eftersom han först offrat deras dotter Ifigenia för att få god vind när han seglade mot Troja. Klytaimnestra dödas senare av sonen Orestes som hämnd för mordet på Agamemnon. Historien finns bland annat berättad i Orestien, en dramatisk trilogi av Aiskylos.

** Sköna Helena (för övrigt Klytaimnestras syster) som var gift med Menelaos. Hon lämnade honom för den trojanske prinsen Paris, och därmed tvingades alla de grekiska män som svurit en ed att stödja Menelaos om någon rövade bort hans hustru ut i det trojanska krig. Historien finns bland annat i Iliaden av Homeros.

*** Iocaste, Oidipus mor, som ovetande gifter sig med sin son och får minst två barn med honom, bland annat Antigone, som enligt vissa historier får leda runt sin blinda far i världen sedan han stuckit ut sina ögon, som botgöring för att han dräpt sin far och gift sig med sin mor. Historien finns till exempel i pjäsen Oidipus av Sofokles.

**** Medea – den trollkunniga,  hemförd av Jason tillsammans med det gyllene skinnet. Hon hjälpte honom få tag på skinnet genom att lura sin far och sina bröder. Han lämnar henne och deras barn när tillfälle yppar sig för ett bättre gifte. Hon tar livet av Jasons blivande gemål, och mördar sedan sina egna barn som hämnd för Jasons otrohet. Pjäsen Medea av Euripides är den mest klassiska redogörelsen för den här berättelsen.

***** Fedra (Faidra/Phaidra) kan inte motstå sin styvson Hippolytos, vilket leder till att hon tar livet av sig. Och/eller fick fadern Theseus att döda sin egen son, varvid Fedra därefter begår självmord på grund av skuld. Orsaker och motiv variera lite i olika versioner av myten. Euripides har skrivit om denna myt också, liksom exempelvis Racine och P.O. Enquist


Jag inser att säkert inte alla förstår var jag fått rubriken från, men det är en lätt modifierad textrad från sången "Du" av Efva Attling, från albumet Sanningen ligger på min säng. Egentligen lyder texten "En kvinnas lust, en kvinnas charm".

20 kommentarer:

Paperback Lover sa...

Härligt inlägg att läsa såhär tidigt en fredagsmorgon. Jag har haft Penelopiaden på läslistan sen den kom, väntar på att den ska komma i pocket... Har däremot läst Klas Östergrens Orkanpartyt som visst också är en del i mytserien.

Läste Iliaden för ett par år sedan (den på ?-meter) och även Eyvind Johnsons Strändernas svall som är en fantastisk tolkning av Odysséen. Jag är ingen fantast av fantasy (hihi) men den grekiska mytologin fascinerar mig.

snowflake sa...

Hurra för ditt folkbildningshumör! Tänk alla skolelever du hjälper nu. :-)
Och fint citat från Atwood, som jag tappar bort mellan varven. Ibland blir hon tung, tycker jag, men detta var ju motsatsen. Jag följer henne på twitter, förresten. http://twitter.com/MargaretAtwood

fast jag är lite sur på henne för det där med att hon vägrar erkänna att hon skriver science fiction, som Ursula K Le Guin skrivit om.
http://www.guardian.co.uk/books/2009/aug/29/margaret-atwood-year-of-flood

Vixxtoria sa...

Paperback: Det här är en väldigt bra bok. Lättläst är den också, och jag tror inte alls att man behöver ha läst Odysséen eller något innan man läser den (däremot kommer det kännas väldigt konstigt att ge sig på Odysséen igen, och inte se händelserna genom Penelopes ögon.

Jag läste ju också Orkanpartyt för några månader sedan, och tyckte om den, men Atwoods bok är så där 45 gånger bättre, om man nu måste rangordna dem.

Jag har inte läst Johnsons bok dock, det var en bra påminnelse om att jag ska göra det. Jag har inte läst Joyces Ulysses heller, om jag ska vara ärlig, men jag kan ju inte räkna upp alla böcker jag inte läst, för då kan jag hålla på ett tag.

Fast som kommentar till det sista – den grekiska mytologin kan väl ändå inte räknas som fantasy precis? (Även om man måste kunna säga att en del av fantasyn hämtar inspiration i myter och mytiska varelser och så där...).

Paperback Lover sa...

Njae, men det är väl just för att jag inte läser fantasy som jag inte vet vad som räknas dit :-)

Vixxtoria sa...

Snowflake: Med tanke på vilka googlingar som leder till min blogg, så misstänker jag att samtliga arbeten om Shakespeares Romeo och Juliet hämtat inspiration härifrån det sista året. Nu ska jag hålla koll på sökningarna och se om jag även kan bidra till kursuppsatser om grekisk dramatik :-D

Den här Atwood-boken är riktigt riktigt riktigt bra. Det är definitivt en av hennes allra allra bästa, så den ska du läsa. Den är helt fantastisk!

Men annars kommer jag ihåg det där med Atwood och fantasy och Le Guin, och det är sorgligt och lite skrattretande det där, faktiskt. Det finns väl egentligen många förklaringar till ett sådant uttalande:

1) Atwood skriver SF (och jag vill gärna påpeka att jag inte kategoriserar Penelopiaden som SF, men däremot Tjänstekvinnans berättelse, Oryx och Crake och - med förbehållet att jag ännu inte läst dystopin Year of the flod, även denna) men hon läser inte SF själv, och förstår därför inte att det är den genren hon skriver inom.

2) Atwoods (och många andras) föreställning om SF är att det är en populärkulturell, lågstatus genre, och hon vill gärna inte förknippas med denna.

Detta kan ju i sin tur bero på exempelvis följande (som kan kombineras på olika sätt):

2a) Hon vill gärna ha Nobelpriset och tror att det i så fall är en dålig strategi att placeras i SF-facket. (Det här är ganska konspiratoriskt, jag vet.)

2b) Hon är rädd för att skrämma bort många av sina vanliga läsare, som inte gillar SF, om hon placeras i den kategorin.

2c) Hon tycker själv genuint illa om SF, och vill inte identifera sig med detta.

2d) Hon är rädd att få lägre status hos recensenter och i den fina bokvärlden om hon klassas som SF-författare...


Äsch, jag kan fortsätta spekulera ett tag.

Det sorgligaste med hela uttalandet att "hon inte skriver SF" är väl att om det inte utvecklas och fördjupas vidare så blir det en kritik av all SF-litteratur och författare som finns. Och det visar på ett förakt för de av Atwoods läsare som gillar både henne och SF, eller kanske gillar henne just på grund av SF-kopplingarna.

Jag är ju ingen stor SF-läsare egentligen (och jag undrar ibland varför, för det är verkligen mer slump än ett val), men jag tycker definitivt att alla Atwoods dystopier hör till hennes absolut bästa böcker.

Klotho sa...

Jag måste erkänna att jag är rätt svag för både Medea och Fedra, förutom att jag har läst båda dramerna så har jag också sett grymt bra föreställningar där framförallt Viveca Seldahl gjorde en lysande Fedra på Stadsteatern i Sthlm för en massa år sedan. (Det fanns en liten servicebutik i Johanneberg som hette Fedra på den tiden jag läste litt vet, men jag kom mig aldrig för att gå dit och handla, trots att vi var någrat tjejer som diskuterade detta. Framförallt för att få möjligheten att ha en kasse med namnet Fedra på)

Jag läste Penelopiaden för några år sedan och du gör en fantastisk analys av både myterna och Atwood! Penelope är väl en av stillsammaste och minst hämndlystna kvinnorna i den grekiska mytologin. Generellt sett så är ju kvinnorna minst lika, om inte mer blodtörstiga än vad männen är.

Orestien spelas på Folkteatern i Göteborg och det är en grym föreställning (i dubbel bemärkelse!).

Vixxtoria sa...

Paperback: Nej, jag vet inte heller riktigt hur man ska dra gränserna mellan fantasy och annan litteratur. Den är nog lite flytande. Den här Atwoodboken har definitivt en hel del inslag som man kan hänföra till fantasyn - t ex att det är helt normalt att de döda i Hades kan komma tillbaks till människorna t ex i form av seanser, eller kan titta in i människornas värld genom tv-rutor. De kan också återfödas (vilket både Helena och Odyssevs gör).

Sen tycker jag just skildringen av dödsriket är helt fantastisk. Penelope beskriver att ett par tusen år efter att hon dött så dök det en bit bort upp ett annat dödsrike, med en helveteseld och en djävul, och då hamnade människorna där i stället. Det är en ganska kul bild.

Vidare är Penelopes mor en najad, och det beskrivs så självklart vilka konsekvenser det hade - modern hade ett kallt hjärta, åt rå fisk, och dök i fontänen i stället för att bete sig som en "vanlig" drottning och mor. Penelope i sin tur hade väldigt lätt att falla i gråt, och det dröjde då innan hon slutade – detta var ett arv från vattenelementet hos najadmodern.

Men att sätta fantasy-etikett på 2500 år gamla dramer, eller snart 3000 år gamla diktepos blir lite anakronistiskt, tänker jag.

Paperback Lover sa...

Vixxtoria: men är kanske "grekisk mytologi" en egen genre? Det löser ju frågan liksom :-) Eller åtminstone att "mytologi" är en genre med olika geofrafiska områden som subgenres? För jag skulle ju inte likna den fornnordiska mytologin vid fantasy när jag tänker efter.

Vixxtoria sa...

Klotho: Jag hade som helt seriöst förslag att kalla min dotter för Medea, faktiskt :-) Jag är väldigt förtjust i henne, och känner stor förståelse för henne. Men helt sympatisk var hon ju inte. Fedra känner jag mindre för (jag vet inte, jag tror nästan att det är något med namnet som jag helt enkelt inte tycker om, jag kan inte sätta fingret på det).

Jag har inte sett Seldahls tolkningar, men jag kan förstå att de var fantastiska. Däremot var det ju närmast grekisk drama-feber i Göteborg (och på en del andra ställen) i mitten av 90-talet, när jag också läste dramatik. Särskilt minnesvärt var då nystartade teater Bhopas gigantiska föreställningar baserade på grekiska myter, samt Iliaden och Odysséen. De uppsättningarna var helt fantastiska! Dessutom minns jag en minnesvärd föreställning där fokus var på Helena och hennes relation med Klytaimnestra (jag tror pjäsen hette Helena eller Sköna Helena, den var nyskriven, och jag vet inte vem som skrivit), som spelades av någon av alla dessa fria teatergrupper, nånstans i en högst tillfällig lokal vid hamnen nedanför Karl Johan-kyrkan....

Jag vet att det var fler uppsättningar, men mitt minne börjar bli väldigt luddigt här. Orestien på folkteatern skulle jag GÄRNA se, om jag bara hade möjlighet.

Det finns för övrigt en så befriande katharsis i att kvinnorna är lika grymma som männen med de medel som står dem till buds. Kärleksstrejken i Lysistrate är ju också ganska talande, eller hur?

Vixxtoria sa...

Paper: Tja, grekisk mytologi är väl ingen genre i traditionell bemärkelse. Talar man om grekiskt drama är man lite närmare en mer gängse genrebeteckning. Men den grekiska litteraturen består ju även av grekisk epik (typ Odysseen) eller lyrik (typ Sappho eller andra dikter), och alla de här genrerna har ju inslag av mytologi. Det finns nog ingen riktig genre som kan betecknas som "mytologi".

Vad gäller den stora utredningen om genrebegreppen passar jag just nu, men det korta svaret är att begreppet har lite olika innehåll i litteraturvetenskap och språkvetenskapen. Ibland definieras genre utifrån form, och ibland innehållet. Alltså: dramatik blir det av formen, medan t ex innehållet av en text kan bestämma om det är t ex fakta, en deckare, ett kärleksbrev osv. Ibland sammanfaller form och innehåll, och en typisk form (romanen t ex) kan få olika subgenrebeteckningar beroende på innehåll: relationsroman, generationsroman, kärleksroman, arbetarklassroman, kollektivroman etc etc.

Ett begrepp som "fantasy" används ju för att definiera innehållet i en text – det ska vara "fantastiskt" på något sätt (och hur gränsen ska dras mellan fantasy och SF vill jag inte ens gå in på här), typ trollkarlar, eller mytiska inslag, eller att folk återföds eller berättar historien som döda, eller kan se in i framtiden eller vad det nu kan vara. Men en fantasyberättelse skulle ju kunna vara en pjäs, en dikt, en roman, en deckare, ett kärleksbrev eller vad det nu är (men nog knappast en faktatext, tänker jag).

Men det kan säkert finnas folk som ser "myter" som en egen genre.

(Usch, vad långt det blev, min folkbildarlusta har tydligen inte lagt sig än, förlåt.)

Paperback Lover sa...

Vixxtoria: haha, nej det blev ett längre svar än vad jag väntade mig. Men det gör som vanligt ingenting. Jag menade nog inte att just begreppet "mytologi" som vi känner till det skulle vara en genre. Kanske mer då "mytologisk roman" eller "mytologiskt drama". Grekiskt drama behöver väl inte per definition handla om den grekiska mytologin, eller?
Men det var nog bara ett sätt för mig att hitta ett fack för den här typen av innehåll, något jag gärna gör, men det behöver inte betyda att min åsikt är orubblig.

Vixxtoria sa...

Paper: Jo, fast alla (eller tar jag mig vatten över huvudet nu? de flesta, den stora majoriteten) grekiska dramer behandlar i stort sett mytologin på något sätt. De gestaltar ju händelser ur mytologin, kan man säga, lånar gestalter, och innehåller mytiska och fantastiska element. Det är hur som helst svårt att skilja den grekiska dramatiken från mytologins inflytande. Lika svårt som att lyfta ut gudsbegrepp och gudsföreställningar från en 1600-talsroman. Det går liksom inte.

Men en "mytologisk roman" borde man väl kunna tala om. Till exempel alla de romaner som finns i mytserien, och såna böcker som Ständernas svall och Joyces Ulysses, och andra omdiktningar. Det kan väl falla under subgenren roman.

Vad gäller just studiet av mytologin så görs ju det av så många vetenskapliga fält: religionsvetare/religionshistoriker, litteraturvetare, lingvister, antropologer, semiotiker, filologer... Som läsare är det inte så intressant om de använder eller inte använder begreppet antar jag.

Klotho sa...

I den bemärkelsen är ju Penelope på ytan passiv, och hennes motstånd sker i smyg/nattetid. Jag tycker väl inte att Medea är en direkt sympatisk natur, och barnamord är ju inte något att applådera. Det som är intressant är snarare att hon inte tolererar Jasons beteende. Hon ger upp allt för honom, sin familj och sitt liv och han får vinsterna (jag antar att Medea betraktar Jason som en vinst). Barnamord/offer är ju inget som bara Medea ägnar sig åt. Det märkliga och motsägelsefulla i t ex Orestien är ju att det i princip bara är Klytaimnestra som är förbannad för att Agamemnon offrar deras dotter, för att få vind i seglen och hjälpa brorsan få hem sin Helena. Det betraktas ju som ett "större brott" när K hämnas (kanske för att älskaren hjälper till...). Jag tycker nog att A kommer väl lindrigt undan (även om han dör) i sitt eftermäle. Där finns också diskussionen om att kvinnan bara är ett kärl för barnafödande och att barnen enbart kommer från mannens säd.

Ja, det är befriande att kvinnorna är aktiva i sina val, även de mer blodtörstiga varianterna. De använder om inte annat sin makt över männen och agerar genom dem. Lysistrate är som du säger, ett utmärkt exempel.

Det handlar ju också om att placera in pjäserna i sitt sammanhang, kontext. Nu är ju visserligen Racines Fedra skrivet i en hel annan tidsperiod, men där eftersträvar ju Racine det grekiska dramat.

Även om dramerna handlar om enskilda hämnare/individer så bygger de ändå på släkten, tidigare skymfer/förbannelser och ibland framtida. De agerar ju i mångt och mycket pga/med hjälp av sin släkt/släktförbindelser.

Fedras karaktär är väl mer av klassisk kvinnoroll, hon blir bortgift med en äldre man utan möjlighet att själv välja. Blir förälskad i en jämnårig som avvisar henne och då slår det slint för henne, med väl våldsamma konsekvenser.

Vixxtoria sa...

Klotho: Nu funderar jag över det där med Penelopes passivitet. Jag håller med om att man på ett sätt kan beteckna den som sådan, men om man funderar lite mer på det (vilket Atwood verkligen gjort) så är ju frågan vad hon hade kunnat göra annorlunda. 100 beväpnade friare hade hon ju inte precis kunnat slåss emot. (Och om hon hade förgiftat dem t ex, hade kanske deras släktingar kommit och krigat mot Ithaka? Eller jag vet inte.) Hennes list kan väl beskrivas som passiv-aggressiv i alla fall. Vad gäller hämnd på Odyssevs som skulle kunna ha fått henne att mörda på något smaskigt sätt, så hade hon i stort sett inte anledning till någon sådan (även om man kan tycka att 20 års bortovaro och gudinnesex kunde berättigat till det med 2000-talsglasögon). Jag är inte så fullt inläst på perioden, men om jag skulle ställa upp en hypotes så är det att manlig otrohet (och särskilt med gudinnor) var helt okej, det tyckte till och med hustrurna, men att problemet uppstod om maken fick för sig att skiljas/förskjuta den första hustrun (jfr Medea-exemplet). Däremot var det inte okej på något plan att hustrun hade sex med någon annan (i några versioner av Fedra är det inte ens ok att hon fantiserar om Hippolytos, jag har för mig att det endast är fantasier som är utlösande faktor i Enquists version av dramat, t ex.) Men det är ju lite knäppt att sitta och önska att Penelope också hade halshuggit någon eller skickat förgiftade mantlar till dem. Jag tycker hon duger ganska mycket som hon är.

Vad gäller Medea håller jag helt med dig. Jättekul att förråda sin far och sina bröder (för en man man älskar) och vara tvungen att bryta kontakten med dem, resa till ett annat land och vara helt i händerna på välviljan hos den man man älskar. Och så lämnar han henne för en fjantig liten prinsessa. Jag tycker absolut att hennes hämnd är fruktansvärd och rättmätig, även om det sorgligaste är att hon på samma sätt straffar sig själv. För att inte tala om barnen då.

Angående Orestien så är det ju en familjetragedi utan dess like. Att vara Klytaimnestra och för det första uppleva att maken Agamemnon hellre gift sig med systern Helena, sedan att han tänker sticka till Troja och hämta hem henne, OCH att han dessutom offrar sin egen dotter för att få vind, det skulle fått vem som helst att mörda. Men jag tror det är här det faktiskt blir lite komplext. Atwood nämner i en bisats något som jag vet att jag läst på andra ställen också, nämligen att modermord var den grövsta synden. Detta i kombination med att man är tvungen att hämnas ett fadermord är ju vad som blir Orestes problem. Enligt alla lagar om hämnd MÅSTE han döda sin mor eftersom hon mördat hans far (och på det här sättet blir det liksom Klytaimnestras "fel" att hon utsätter honom för detta; att hämnas en dotters död är underordnat ett fadermord), men på grund av detta blir alltså Orestes modermördare, och ja, vi vet ju hur det går.

Men jag håller med om att Agamemnon kommer lindrigt undan. Han kan alltid hålla före sin ed om att bistå Menelaos. Och nu när jag skriver detta vet jag alldeles bestämt att jag också sett en föreställning om Ifigenia. Var det BAckateatern som spelade, månne?

Och du har förresten rätt. Jag och Racine har inte alltid kommit så bra överens, och jag tror att hans Fedra ligger och skaver över hela min bild av henne. Hennes öde är otroligt intressant. När jag läste Enquists drama och tolkning av myten i höstas fick jag många tankar. Jag rekommenderar den om du inte redan läst den versionen.

Matilda sa...

Jag håller med Snowflake om att det är trevligt med ditt folkbildningshumör! :)

Jag har läst Penelopiaden (och jag tyckte väldigt mycket om den), men inget annat av Margaret Atwood. Har du några tips på vad jag kan läsa nu?

Vixxtoria sa...

Matilda: Tack för trevlig kommentar, och roligt att du tycker om att bli folkbildad :-)

Alias Grace är ett bra Atwood-tips. Tjänstekvinnans berättelse en annan favorit hos mig, men jag får för mig att du skulle gilla Grace bättre.
Oryx och Crake tycker jag också mycket om.

En del har Kattöga som favorit också, men jag tycker att de övriga fyra böckerna är bättre, men du kanske är en Kattögeflicka?

Jag gillar ju Penelopiaden hemskt mycket, men det är en bok som både är lik och olik Atwoods övriga böcker.

Klotho sa...

Har faktiskt börjat i den, har hans samlade pjäser i pocketform.

Om jag inte minns fel så kommer modermord in i Orestien, och Apollon hävdar att modern är bara det käril som härbärgerar faderns säd aka barnet när frågan om Orestes skuld debatteras hos Athena.

Jag har också ett svagt minne av Ifigenia och då borde väl Backateatern vara det logiska valet. Hmmm...

Det är rätt häftigt att dessa gamla dramer fortfarande skapar diskussioner och debatt.

Christa Wolf har förresten skrivit om Medea, om Medea som främling hos korinterna och med ett lite annorlunda upplägg och avslut. Väl värd att läsa.

Vixxtoria sa...

Klotho: Finns Enquists pjäser samlade??? Måste få tag i, jag har ingen av pjäserna i bokform, bara ganska gamla och slitna kopior.

Modern som käril är det väl dessutom Aristoteles som slog fast (men det torde varit några århundraden senare, va?), vilket påverkade nästan fram till vår tid...

Jag minns hela scenografin till Ifigenia, och har lyckats googla fram att den spelades på Backa 1997, men jag skulle gärna vilja veta vem som spelade henne. Det minns jag inte.

Men jo - det är hur häftigt som helst att dramerna har sådan kraft efter mer än 2000 år.

Hm. Jag undrar om jag har läst Wolf eller inte. Jag känner i alla fall väl igen det du skriver, så jag har hur som helst läst OM det... Men det skulle vara intressant att läsa igen i så fall, så tack för tips!!

elilaserochskriver sa...

Åh de grekiska tragedierna, de är så fascinerande att läsa! Man förundras lite ibland över hur mycket de ändå kunde variera temat incest, blod och död.. Jag har läst både Iliaden och Odyséen och jag tyckte mycket om dem. Dock så föll min nyfikenhet rätt rejält på omskrivningar av dem när vi skulle läsa James Joyces Ulysses på litteraturvetenskapen. Den var alldeles för tung för mig, i alla fall just då. Men du gör mig verkligen nyfiken på Penelopiaden och Strändernas svall har jag ju oläst i bokhyllan.. Det blir nog en del grekiskt i vår, eller i sommar kanske!

Vixxtoria sa...

Eli: Efter den långa diskussionen med Klotho under det inlägget så undrar jag just hur mycket variation det var bland de där morden ;-)

Jag har aldrig ens försökt ge mig på Ulysses, men jag är ganska säker på att Penelopiaden inte liknar den alls. Det här var en riktigt bra och lättläst bok som jag tycker du ska läsa! (Jag är på ett hemskt humör idag, och kommer antagligen köpa på mig 10 ex av den här boken och ge alla jag känner den i födelsedagspresent under året. Jag är inte säker på att alla jag känner kommer att uppskatta presenten, men jag kommer i vart fall vara övertygad om att jag har gett bort en riktigt bra bok.)