onsdag 21 april 2010

Elin, Elin, Elin

Varför har ingen berättat för mig att Elin Wägners bok Pennskaftet är bra? Här har jag gått i hela mitt liv (och det börjar bli alltför långt för att jag ska kunna skylla på att jag är ung och ovetande) och trott att hon var en av de där rösträttskvinnorna som man ska vara tacksam mot (och tro mig, jag är verkligen tacksam för allt arbete de lade ner, verkligen, verkligen icke-ironiskt tacksam så ofta jag kommer ihåg det) som skrev såna där daterade, dammiga, pikturskrivna alster, som man läser av plikt, vördnad och – som sagt – tacksamhet mot förmödrarnas möda.

Men så självplågande behöver man alltså inte vara.

I själva verket är Pennskaftet plankad i varenda kioskvältande Hollywood-rulle. Intill den oväntat sentimentala sista sidan. Det här är Stekta gröna tomater och Erin Brokovich i ett. Boken ger i romanform en skildring av det (kvinno)arbete som ledde fram till rösträtten, och det är spännande må ni tro! Så här 100 år efteråt kan det vara lite svårt att begripa, men när man inser att den kvinnliga rösträtten endast kunde erhållas genom att riksdagen röstade ja till kvinnlig rösträtt, och att riksdagen mestadels bestod av män* – ja, då förstår man att kampen för kvinnlig rösträtt således innebar att övertyga tillräckligt många riksdagsmän att rösta för den kvinnliga saken. Vilket i förlängningen skulle kunna komma att betyda att många av dem förlorade sina riksdagsplatser.

Huvudpersonen, Pennskaftet, är en ung (kan hon vara 28 kanske? Elin Wägner var just så gammal när hon skrev boken) journalist, verksam i huvudstaden. Hon har svar på tal och är trevlig att se på, vilket gör att hon både lyckas få intervjuer och kan värja sig mot alla dessa närmanden, som är mer regel än undantag i hennes bransch. Och på de gator hon vandrar hem om nätterna. Pennskaftet är engagerad i kvinnosaken, i rösträttsfrågan, och tillsammans med det stora kvinnliga nätverk som arbetar för samma sak tillbringar hon "övertid" med att agiterna, klistra kuvert och vinna över personer i alla samhällsställningar för den goda saken.

Bokens svepande skildring av kvinnoarbetet ger mig många viktiga insikter. För det första mottot och fundamentet för hela rörelsen: Om någon var en kvinna, så räckte detta faktum för att hjälpa henne. Kvinnor hade mer gemensamt i och med sitt kön, än vad som skilde dem åt. Denna inställning gör att radikala, socialistiska kvinnor arbetar för sakfrågan tillsammans med konservativa. Rika tillsammans med fattiga, alla bidrar de efter förmåga. En del av dem är gifta och har maken som sin största supporter, någon tycker att frågan är så viktig att hon har gett upp giftemål, eftersom den hon en gång älskade inte ville vara gift med en rösträttskvinna. Någon arbetar för Saken därför att hon blivit sviken i kärlek och annars just inte har något att leva för. En del är uppenbart (men inte utskrivet) lesbiska. Det finns alla sorter här.

Det som ger skildringen liv är emellertid de två kärlekshistorier som löper över sidorna. Först Pennskaftets egen. Hon är kär i en arkitekt som efter många turer väljer henne framför sin familj. Sen den arma Cecilia, som för länge sedan levde tillsammans med en stationsinspektör som lovade äktenskap och stationshus med plats för fru och barn. Han svek Cecilia djupt, och hon har låtit denna sorg definiera sitt liv. Hon övertalas att lägga sin kraft på rösträtten, och får därmed både vänner och ett livsmål. Men när hon föreslås bli invald i styrelsen drar någon fram det faktum att hon levt tillsammans med en man utan att vara gift. Eftersom det här är en feel good-film så samlas förstås de goda krafterna och pläderar för att kvinnans viktigaste egenskap inte är att vara utan vandel, utan att med sin intelligens, kraft och hårt arbete bidra till saken. Det slutar således gott för Cecilia, även om hon aldrig får sin stationsinspektör.

Jag förstår att detta var en radikal syn 1910, då Elin Wägner fick mycket kritik för att förespråka att en kvinna som älskade aldrig kunde göra fel, med eller utan äktenskap. Ändå känns just detta lite jolmigt moralistiskt idag. Cecilia sonar så att säga sin ungdomssynd genom hårt arbete och fläckfritt uppförande, och därigenom kan den strykas ut. Pennskaftet gifter sig med sin arkitekt, och därmed behöver ingen låtsas om de månader då hon endast var hans älskarinna. I slutscenen ger Cecilia Pennskaftet sitt halsband, en mycket kär och symbolisk ägodel, därför att Pennskaftet (eftersom hon gift sig och därmed kan bli mor) bär framtiden inom sig. Det var nog snyftvarning på det för hundra år sen, men idag skulle en vacker 38-åring som Cecilia fortfarande ha hela livet framför sig.

Den upplaga jag läser har ett intressant förord av Bang. Här får jag reda på att Wägner själv som 21-åring hade ett förhållande med en förlovad journalist på Helsingborgs-Posten, där också hon själv arbetade. Han slog så småningom upp sin förlovning, och blev i stället Wägners fästman. Vad som sedan hände är oklart, men det slutade med att han lämnade henne och att hon sörjde djupt. Så småningom får hon dock en ny förälskelse, som hon också gifter sig med. Båda dessa historier är sålunda inflätade i berättelsen, och har blivit till Cecilias och Pennskaftets kärleksliv.

Ack, jag är rädd för att jag inte lyckas göra den här boken riktig rättvisa med det jag skriver här. Jag har en vurm för böcker om olycklig kärlek, och jag erkänner att det var bokens anslag, med Cecilia som åker Sverige runt med tåg och drömmer om stationshus, och väntar bakom ett hörn för att få en skymt av sin trolöse stationsinspektör som först fick mig på fall. Men sedan blev jag fast därför att boken är så fantastiskt rolig! Wägner är så klarsynt och knivskarp, och säga vad man vill om Pennskaftet, men jag tror faktiskt inte svensk litteratur har nån kvinna som är mer rapp i käften.

Men jag ska medge att boken på sina ställen är lite språkligt knölig att läsa. Tiden har sprungit iväg, och både en del meningsbyggnad, andra ord och somliga uttryck får man läsa ett par gånger, även om boken i sin helhet flyter på väl. Lite värre är det med alla dessa sexuella antydningar. Ja, eller saker man ska underförstå. Jag blir aldrig helt på det klara med om Pennskaftet och hennes Dick har en sexuell förbindelse, eller om de inväntar det äktenskap de båda hoppas på (jo, jag tror att de gör det, men Wägner lindar in saker så i konvenans och konservatism att det faktiskt inte är helt lätt för en nutidsmänniska att begripa sig på).

Anledningen till att jag tog mig före att läsa boken just nu är att den ingår i Ett hem utan böckers utmaning Skrivande svenskor. Jag tackar Martina för att jag fick den här sparken i baken!


* Här slår allmänbildaren i mig till igen. På den här gamla goda tiden hade Sverige en tvåkammarriksdag (den ändrades om några gånger, men upphörde först 1972). Till andra kammaren hade endast män rösträtt, men till första kammaren kunde kvinnor rösta, förutsatt att de var tillräckligt rika. Rika kvinnor hade alltså rösträtt på den här tiden, det kan man ju komma ihåg. Eller lära sig, om man händelsevis sov på den skollektionen.

27 kommentarer:

Helena sa...

Jag erkänner att jag också har närt starka fördomar om den här boken - samma fördomar som du för övrigt. Nu skäms jag lite... Men viktigare är att du gjort mig väldigt sugen på att läsa boken och en gång för alla krossa mina fördomar. Att-läsa-listan fylls på ;)

Vixxtoria sa...

Åh, Helena: Läs den!
Själv ska jag läsa mycket mer av henne, även om jag fortfarande misstänker att de där böckerna hon skrev mot slutet av livet ändå motsvarar mina fördomar. Men hej - ingen blir gladare än jag om jag har fel! :-)

Bokomaten.. sa...

men guud, vilken reklamrecension! Jag blir ju dödssugen! Som om listan inte var lång nog ändå.

Vixxtoria sa...

Då får du prioritera om, Bokomaten. Det finns faktiskt ingen annan lösning!

Lilla O sa...

Jaha du, det hade ingen talat om för mig heller. Får väl ta och läsa den då. (Om jag nu behöver det efter ditt megainlägg)

Vixxtoria sa...

O: Jag tror det är en konspiration, faktiskt.
Och jag utelämnade s 37-39, samt 128-133 i min redovisning, så där finns lite kvar att läsa för den som vill förkovra sig.

MariaH sa...

Jaha, nu får jag skäämmas för att jag bara tänkte läsa den o aldrig gjorde det. Men jag har den i en qav alla kartonger så där har vi en bra ursäkt att riva upp allt ur dem igen...

bokstavlarna sa...

Jag hör också till de som hade fördomar om Wägner, men jag föll som en fura när vi läste just Pennskaftet på littveten. Håller helt med om att Wägner är en av de rappaste författarinnor som funnits i det här landet!

Norrtullsligan är inte lika slagkraftig som Pennskaftet tycker jag, men också väldigt intressant i och med beskrivningarna av dessa ogifta "moderna" unga kvinnor som (ve och fasa) yrkesarbetar.

Vixxtoria sa...

MariaH: Riv upp! Riv upp! (Det finns säkert nåt annat bra oläst som du borde ta itu med dessutom!)

Bokstävlarna: Haha, jag tänkte faktiskt på dig ett tag när jag läste. Jag tänkte att du måste ju bara läsa den här boken, för det är trots allt lite Allvarsamma leken-stämning över den. Om än inte lika olyckligt slut. Och lite rappare som sagt.

Norrtullsligan ligger här hemma och väntar just nu, men jag funderar som sagt på om jag inte kommer att bli besviken om jag ger mig på några av de senare skrifterna... Vi får väl se!

Lilla O sa...

Nu har jag lånat den på biblioteket och lagt den i högen med de andra 49 biblioteksböckerna jag ska läsa.

Vixxtoria sa...

O: Lägg den överst då ;-)

bokstavlarna sa...

Vixx: Lite Allvarsamma leken-stämning är det ju, fast Wägner verkar onekligen varit lite mer positiv än dysterkvisten Söderberg. ;)

snowflake sa...

Åh, vilken härlig recension! Och jag håller så mycket med dig; Elin Wägner är *rolig*. Det är obegripligt att hon ständigt måste räddas ur glömskan, hon borde vara läst läst läst hela tiden.

Dessutom var hon ju en tänkare, rent filosofiskt alltså, framför allt senare under åren.

Vad säger du, ska vi köra en liten Wägner-festival? Jag utgår från att det är ditt kvitto med Norrtullsligan.

Vixxtoria sa...

Snowflake: Hon är helt fantastiskt rolig! Jag är helt överförtjust. Det är både humor och så psykologisk skärpa. Jag vet att det kanske är lite för typiskt för mig när jag säger det, men jag tycker hon har enormt mycket gemensamt med Austen - humorn, insikten, observationerna, och så ung ändå.

Nu har jag ju inte gett mig på de senare böckerna, och jag är lite rädd för (nej, inte lite rädd, längre, utan närmast livrädd) att det blir mer filosofi än humor, berättarglädje och en bra historia. Sen får liksom tankarna vara hur bra som helst... Men jag kommer nog ge mig på några av de böckerna också.

Men angående det där att väcka henne ur glömska. Jo, det verkar ju som att man måste göra det om och om igen. (Du vet att Isaksson skrev en biografi om henne, va? Baserat på material som Bang samlat in, Bang hade tt helt kartotek som månad för månad gick igenom Wägners liv; jag blir alldeles matt.). Jag - som så ofta som möjligt är konspiratoriskt lagd - tänker mig att det nog inte i det allmänna medvetandet finns plats för fler än en stor sekelskiftesförfattarinna i Sverige, och eftersom vi har Lagerlöf så får inte Wägner rum. Hon har liksom reducerats till en kvinnosakskvinna, en rösträttskvinna. Men man skulle ju absolut kunna låta ungdomar läsa Pennskaftet eller Norrtullslikan, likaväl som Den allvarsamma leken, Röda rummet eller Kejsaren av Portugallien. Pennskaftet är åtminstone roligare än dem. Kontroversiellare. Samtliga de här böckerna behöver nog lite bredvidförklaringar när en 17-åring av idag läser, så det är ingen ursäkt för att välja bort just Wägner. (Usch, jag är faktiskt riktigt arg för att allt jag hört är rösträtt och Idun och sånt där...)

Men Wägnerfestival - join me! Jag är redan mitt uppe i Norrtullsligan!

Titti sa...

Å, jag älskar Pennskaftet och storgillar att svenska akademin sett till att den finns tillgänglig i pocket så att man kan ge bort den till höger o vänster. Norrtullsligan måste man leta upp på bibblan.

Har ni noterat att Växjö universitet (eller Linnéuniversitetet som det heter numera) kör en Wägner-kurs på distans i sommar? Kan kanske vara något för den som vill förena nytta med nöje på semestern?

Vixxtoria sa...

Titti: Då ska jag köpa på mig ett pocketexemplar! Eller fem, så att jag också kan ge bort den till folk som behöver.

Jag har inte noterat Växjö-kursen. Men den verkar ju väldigt intressant. Jag ser att den även ges på distans till hösten (för jag har nämligen inte lust att kombinera nytta med nöje just i sommar ;-) ). Litteraturlistan med referenslitteraturen skriver jag särskilt upp. Tack för tips!

Vixxtoria sa...

... Och om nån mer är intresserad av kursen, så finns den beskriven här:

http://lnu.se/utbildning/kurser/1LI102

snowflake sa...

Kursen ser intressant ut.

Jo, jag har läst Wägner-biografin nån gång för länge sen, det var väl Ulla Isaksson och hennes make som skrev den? Jag har också läst om Bangs förtjusning, kärlek, uppskattning, och det var fint men var var det?

Du kan mycket väl ha rätt i att att det bara får finnas en kvinna i taget, och Selma puttar ut de andra.Utan att själv vilja det, är jag övertygad om. Nej, det får bli lite Wägner här i vår/sommar, tycker jag.

Vixxtoria sa...

Snow: Japp, Isaksson och maken, vadvardetnuhanhette (Linder, tror jag, men det känns så obstinat att glömma bort en man en liten stund).

Jag tror apselut inte att Selma menade att knuffa bort Wägner; hon var väl snarast en förutsättning för W. Wägner skrev ju f ö en Selma-biografi. Och satt i Svenska Akademien.

Bang var vän med Wägner, de arbetade båda med Idun, men trots lite googling hittar jag ingen skrift av Bang om Wägner, men lite förord här och där har hon ju skrivit, uppenbarligen.

Blir spännande att se vad du ger dig på. Själv har jag nog tänkt mig i alla fall Väckarklockan och Åsa-Hanna, och så nån mer som är lite mer filosofiskt-agiterande, vi får se vad det blir (aka: vi får se vad biblioteket råkar ha i hyllorna).

MariaH sa...

Bang blev aldrig färdig med Wägnerbiografin, hon skriver mycket om den och det dåliga samvete bristen på framsteg genererar i sina dagböcker.
Ett problem kanske var att Wägner var så betydelsefull för henne?
(o nu undrar jag än mer varör jag inte sett till att läsa Wägner... skall gå o riva i närmsta kartong ikväll när nån annan håller lilla arga)

bokstavlarna sa...

Jag kan bli ganska förbannad över det där; att det tydligen bara finns rum för en kvinnlig författare från den tidsperioden, men manliga författare finns det ingen hejd på hur många som det finns plats för. Jag menar, vi ägnade MÅNADER åt att läsa Strindberg i gymnasiet, men läste inte ens minsta lilla utdrag ur någon Wägner-text.

Jag är gärna med på en Wägnerfestival! Kanske ska jag tillochmed ge Väckarklocka en ny chans?

Anonym sa...

Gunilla Domellöf
är den nutida person (litteraturvetare) som man tryggt kan ha som stimulerande ledsagare - eller diskussionspartner - in i Elin Wägners rika litterära värld.

Gunilla Domellöf koncentrerar sig i
"Mätt med främmande mått. Idéanalys av kvinnliga författares samtidsmottagande och romaner 1930-35" (Gidlunds 2001)
på hur Nietzsches och Freuds uppgörelse med en hierarkisk, dualistisk och idealistisk tanketradition med rötter i platonism och kristendom blir särskilt användbar för de kvinnliga författare som träder fram under tjugo- och trettiotalet. Det handlar om författare som Agnes von Krusenstjerna, Moa Martinson, Karin Boye och ELIN WÄGNER.

(Gunilla har skrivit fler intressanta böcker och artiklar om Elin Wägner och Karin Boye.
Visste ni förresten att när Elin Wägner var djupt ledsen över att inte bli förstådd så tillägnades hon en dikt av Karin Boye.
Vilken?
"Ja visst gör det ont"
ur "För trädets skull".)

lena kjersén edman
entusiastisk för läsning av verk av
Agnes, Moa, Karin, Elin samt
GUNILLA!

Vixxtoria sa...

MariaH: Jag har hört så mycket om Bangs dagböcker på sistone att jag nästan funderar på att kanske läsa dom nån gång om jag får lust i framtiden ;-)

(Skämt åsido låter de väldigt intressanta.)

Efter att ha förläst mig på wikipedialänkar om Wägner de sista dagarna tycker jag också det verkar som om Bang stod Wägner väldigt nära. Men en biografi av Isaksson/Linder borde inte heller vara helt fel!

Bokstävlarna: Ja, jag är ju konspiratoriskt lagd, men jag tycker ju att det ligger en del i det. Menar du månader med Strindberg? Vi ägnade väldigt mycket tid åt Tegner, men allt beror ju lite på vad för svensklärare man begåvats med.

Jag organiserar nog ingen ordnad Wägnerfestival (det kanske låter tråkigt av mig) , men välkomnar mer än gärna alla som vill läsa henne och utbyta tankar. Ser fram emot att höra vad du tycker om Väckarklockan; jag kommer nog snart låna hem den från ett bibliotek nära mig.

Lena: Jag såg att Domellöf stod överst på litteraturlistan till Växjös Wägner-kurs, och det låter som om det vore spännande att läsa henne också.

Kul det där med Boye, knopparna och Wägner. Det visste jag inte.

Jag har läst ganska mycket Moa och Karin, lite Agnes, men aldrig Elin förrän nu. Jag tror att det till stora delar beror på att jag aldrig tänkt på henne som en skönlitterär författare, utan någon som hela tiden haft en inte så hemlig agenda i sina böcker. Jag har förstår hört talas om henne i hela mitt liv (eller ja, hur man nu ska definiera det), men det är ju alltid bara kvinnofrågor, rösträtt och sånt där som förknippas med henne. Väldigt synd.

Jag kommer göra som Titti, och ge bort Pennskaftet i pocket till alla som fyller år hädanefter :-D

snowflake sa...

Jag har läst några av Bangs dagböcker (och kan förresten rekommendera en film om henne som kom för ett par år sen, av Maj Wechselmann) och jag minns hur oerhört förtjust i/imponerad av Wägner hon var. Jag tror att hon var så mån om att verkligen göra henne rättvisa att hon slog knut på sig själv. Precis som MariaH är inne på.

Bangs dagböcker är läsvärda!

Martina sa...

Jag fick uppfattningen när jag läste boken att Cecilia var omkring 28 och Pennskaftet kanske 20-21... men de kanske är mycket äldre än jag trodde?

Vixxtoria sa...

Snowflake: Jag har sett scener ur Wechselmanns film, tror jag. (Med reservation för att det kan vara en annan Wechselmann-film jag tänker på i kombination med andra klipp om Bang...). Jag kommer antagligen läsa Bangs dagböcker nån gång, men det lockar inte riktigt just nu.

Martina: Jag är nästan säker på att Pennskaftet är 26 eller 28, det står nånstans. Cecilia är ungefär 10 år äldre (det står också nånstans). Tyvärr är min bok nu återlämnad, så jag kan inte kolla.

Anonym sa...

"Elin Wägners succéroman Pennskaftet, från 1910, ges nu ut på engelska. Huvudskälet är att boken skall användas i litteratur- och genuskurser vid brittiska och amerikanska universitet. "
(från Birger Schlaugs blogg 2010)

Hej Vixxtoria och alla Elin Wägner-vänner!
Inte är Elin Wägner bortglömd. Inte alls!
Kolla i "Kvinnsam" eller sök i det livaktiga Elin Wägner-sällskapets skriftserie, så ska ni finna att romanförfattaren/tänkaren E W och tidskriften "Tidevarvet" har väldigt många beundare.
I avslutningen till min essä om Elin Wägner i "52 kvinnliga författare" finns en
j-ä-t-t-e-l-å-n-g bibliografi.

"Norrtullsligan" skrev EW under 18 fredagskvällar. 1 kväll = 1 kapitel.Huvudpersonen Elisabeth och författaren var lika gamla = 25 år.
Då hon skrev succén "Pennskaftet" var hon 28 år. Det året gifte hon sig också. Med John Landqvist.

"Väckarklockan" från krigsåret 1941 var en fredsväns och naturälskares förtvivlade skri, ett skri som möttes med -
tystnad.
Den tystnaden var nog den största sorgen i Elin Wägners ganska tuffa liv.

"Dialogen fortsätter"!

lena kjersén edman