söndag 27 september 2009

Min Nobelpriskandidat

Jag tycker egentligen att det är roligt vem som än får Nobelpriset. Lite kul om det är någon jag läst (och ännu lite roligare om det är någon jag tyckt om), och lite kul om det är någon jag inte läst, och nu får möjlighet att lära känna. Jag litar på att vem det än blir, så blir det någon läsvärd. Jag skrev lite om det här.

Men det finns en kvinna som jag önskar skulle få Nobelpriset. Jag vill det så mycket att det nästan gör ont. Hon finns med på de där vadslagningslistorna, idag mellan Chinua Achebe och Herta Müller, några snäpp under Atwood och A. S. Byatt, några pinnhål över Michael Ondaatje och Milan Kundera. Bara så att ni ska förstå i vilket sällskap hon rör sig. Tyvärr tror jag inte hon har särskilt stor chans, eftersom hon inte skriver skönlitteratur. Men inte är det en anledning till att inte läsa henne.

Kvinnan jag talar om är förstås Gitta Sereny. Hon är journalisten som föddes 1921 i Österrike; föräldrarna kom från Ungern och Tyskland; jag har sett uppgifter att modern hade judiskt påbrå. Under andra världskriget bodde hon i Frankrike, där hon under den tyska ockupationen bland annat hjälpte till att ta hand om flyktingbarn. Hon flydde sedan till USA, men återvände efter kriget för att arbeta med att förena föräldrar och barn, som rövats bort av nazisterna, för att adopteras, och växa upp och uppfostras hos (tyska) föräldrar som "ariska barn".

Så småningom hamnade Sereny i Storbritannien, och där har hennes journalistiska arbete rört sig kring frågor om den mänskliga ondskan. Hennes första bok heter på svenska Fallet Mary Bell. Porträtt av barn som mördar. Den utökades så mycket att man kan se boken Ohörda rop. Historien om Mary Bell, snarare som en fortsättning än en ombearbetning av den första boken. Båda titlarna handlar som man kan förstå om det ofattbara i barn som mördar andra barn. 11-åriga Mary Bell mördade 1968 två små pojkar, och dömdes till ungdomsvårdsskola och fängelse, och släpptes först 1980. På 1990-talet tillbringade Sereny många timmar med att intervjua Bell, och de fruktansvärda och på alla sätt obegripliga omständigheter som ledde till att Mary Bell blev en mördade rullas upp. Hennes slutsats var att Mary Bell inte var moraliskt ansvarig för sina handlingar.

Serenys drivkraft är att söka förklaringar. Hon vill förstå hur mänsklig ondska kan uppstå, och hon ger sig i kast med undersökningen med sitt eget liv som pant. De intervjuer – eller samtal – som hon har med personerna i sina böcker är närmast terapeutiska. Både för henne själv, och för dem hon intervjuar. Den senaste (men inte den sista hoppas jag) av hennes böcker heter på svenska Tyskt trauma, och just bearbetandet av "trauma" får ses det genomgående temat i alla hennes verk, och hon behandlar på olika sätt just det trauma som nazisternas ofattbara ondska utsatte hela världen för. Tyskt trauma är en samling kortare essäer som belyser (efterkrigs-)Tyskland på olika sätt. Det är ingen dålig bok, och kanske är det en bra början för den som inte med en gång vill ge sig i kast med det som är Serenys styrka: de stora, inträngande böckerna om nazistiska förbrytare: Vid avgrunden. Från barmhärtighetsmord till folkförintelse. Om Franz Stangl, kommendanten i Treblinka. Och Albert Speer och sanningen, om Hitlers arkitekt och sedemera rustningsminister Albert Speer. Båda böckerna är resultatet av långa intervjuserier – i Speers fall återkom Sereny under åratall till honom, i Stangls fall intervjuade hon honom under några veckor precis före hans död.

Hennes böcker innehåller redogörelserna över vad som får betraktas som standarduppgifter i faktaböcker som berör Tredje riket: Speers dagböcker, utdrag ur Nürnbergrättegången, inspelningar av Hitlers tal etc. Sereny konfronterar skickligt sina intervjuoffer med de historiska uppgifter som finns. Hon intervjuar familj och vänner när så är möjligt (hennes intervjuer med Stangls hustru Theresa är lika viktiga för skuldfrågan som dem med Stangl själv). Hon vrider och vänder på de uppgifter som finns, och påpekar att det här måste Speer har känt till! Det här kan inte ha undgått Stangl! Här hade du en valmöjlighet, varför tog du inte den?

Sereny använder sig även av psykologiska förklaringsmodeller, framför allt psykologen Alice Miller, som i sina böcker intresserat sig särskilt för vad den auktoritära uppfostran gör med människor (i böcker som Du skall icke märka! och I begynnelsen var uppfostran (som bland annat analyserar Hitlers barndom) och Det självutplånande barnet).

Varför hände det? Och kan det hända igen? Som jag läser Sereny har dessa två frågor i princip samma svar. Hennes lösning är att hitta orsakerna, förstå dem, analysera dem, åtgärda dem, och på så sätt förhindra en upprepning. Men jag tror även att hon menar att vi var och en måste söka ondskan inom oss, måste möta våra egna gärningar. Förstå dem. Och försonas med dem. Insikt och ånger är viktiga delar i Serenys filosofi. Den viktiga frågan om det kunde varit jag själv ställs implicit mellan raderna. Jag tror – och jag tror att Sereny skulle hålla med mig – att det är en av de viktigaste frågorna vi kan ställa oss som människor. Vi kan förfasa oss över historien, förakta och håna och bespotta gärningsmännen. Men vad är det som säger att det i en annan situation inte kunde varit vi själva? Kan vi helt ärligt säga att vi skulle ha haft mer civilkurage, och att vi skulle ha gjort andra val?

När jag läste hennes bok om Speer blev jag förförd. Det var så uppenbart att det här var en man med allehanda kvaliteter. Beläst, kunnig, kompetent, kreativ, talangfull och med socialt patos. Dessutom snygg och välartikulerad. Medan jag i hennes nästan 800 sidor långa bok är beredd att tro att Speer bara var ett offer för omständigheterna, en man som i Hitler såg en fadersfigur som han ville glädja, och en man som faktiskt gjorde sitt bästa under krigets slutskede för att Tysklands industri inte skulle bombas sönder och samman, ja, då tappar Sereny aldrig skärpan. Hon nöjer sig inte med att Speer i Nürnbergrättegången erkände sig skylding, och tillbringade 20 år i Spandau. Nej, skoningslöst driver hon frågan om Speers skuld vidare. Hon ger sig inte förrän han själv erkänner den. Hon får honom att erkänna att jo, han kände till vad Hitler ville göra med judarna. Han hindrade honom inte. Han hjälpte honom. Speer levde vidare med sin skuld.

Ännu mer skoningslös är Sereny när hon intervjuar Stangl, som till skillnad från Speer aldrig har erkänt sin skuld, aldrig känt skammen. Dagen innan han dör intervjuar Sereny honom och en av de sista frågorna hon ställer till honom rör skulden. Hon har ställt frågan tidigare, men han har inte svarat. Den här gången väntar hon ut honom. Sereny skriver:

Hans omedelbara reaktion var automatisk och automatiskt orubblig. "Jag har rent samvete beträffande det jag själv gjorde", sa han på det uppstyltade sätt han så ofta hade använt sig av under rättegången och vid de otaliga tillfällen när vi hade kommit tillbaka till denna fråga under våra samtal. Men den här gången sa jag inget. Han väntade, men tystnaden i rummet bröts inte. jag har aldrig avsiktligt gjort någon illa", sa han, nu med mindre stark betoning, och sedan väntade han igen – en lång stund. Det var första gången under alla dessa dagar som jag inte hade gett honom någon hjälp. Det fanns inte tid. Han grep tag i bordet med båda händer, som om han måste hålla fast sig i det. "Men jag var där", sa han sedan, med en röst som var sällsamt torr och resignerad. Det hade tagit honom nästan en halvtimme att pressa fram dessa få meningar. "Ja", sa han till slut med låg röst, "i realiteten delar jag skulden... Därför att min skuld... min skuld... det är först under dessa samtal ... nu när jag har talat om det för första gången...". Han tystnade.

Boken om Stangl slutar några sidor senare så här:

Han hade inte begått självmord. Jag tror att han dog därför att han, visserligen bara under ett kort ögonblick, hade erkänt sin skuld och sagt sanningen. Det hade krävts en monumental ansträngning att nå fram till det snabbt förbiilande ögonblick då han blev den människa han borde ha varit. (s 401)

Vad mig anbelangar finns det ingen – det kan absolut inte finnas någon – som förtjänar ett Nobelpris mer än Sereny. Men frågan är om hennes böcker är tillräckligt litterära? Mitt förslag (och kan någon skicka det vidare till Oslo, tack) är därför att hon får Fredspriset. Nobelpris till Sereny!

En BBC-artikel om Sereny finns här. Och en intervju i Spike Magazine, med anledning av boken Tyskt trauma.

17 kommentarer:

Lilla O sa...

Har inte läst något av henne (ännu) men det låter onekligen som en bra kandidat!

Vixxtoria sa...

Måste läsas! Men det är tjocka böcker, så en två-veckors influensa behövs för Speer-boken (vet jag av erfarenhet).

Spectatia sa...

Även jag hyser stor respekt för Sereny. Har läst Cries Unheard, som är mycket intressant och välskriven, och tänker definitivt läsa fler av henne.

Fredspris i stället för litteraturpris var ett bra förslag, tycker jag!

Vixxtoria sa...

Spectatia: Jag tycker du ska ge dig på någon av de "tyska" böckerna. Ohörda rop är det inget fel på, men de andra böckerna är ... ja, jag vet inte. Obeskrivligt omvälvande.

Hade inte du norska försäkningar, förresten?

Boktokig Eva Boström sa...

Jag har inte läst något av henne, men det låter bra!

Vixxtoria sa...

Boktokig: Det är bra. Läs!

Ingrid sa...

Jag tycker också om Serenys böcker- tror att jag läst de flesta av dem. Hon skriver verkligen om "svåra" personer och situationer. Intressant är hon onekligen. Om jag håller med allt hon säger... nej, det gör jag inte- men hon är en synnerligen läsvärd författarinna. Det måste sägas- om och om igen.

Vixxtoria sa...

Ingrid: Jag är glad att du håller med mig om att man inte nog kan påpeka hur läsvärd hon är.

Sedan är det en annan sak om man måste hålla med om precis allt hon säger. Är man inte moraliskt skyldig när man mördar för att man är ung till exempel? Oavsett vad man tycker om en sådan fråga så är Sereny väldigt bra på att placera skulden där den hör hemma. Och faktiskt - tycker jag - att inte endast ge en person eller företeelse skulden. Hon ser till de komplexa sambanden, men menar trots det inte att individen bara är i händerna på omständigheterna. I varje enskild ögonblick är vi också ansvariga för våra egna handlingar. Jag tycker att hon genom att aldrig vika i denna åsikt ger människorna ett värde som aldrig sviktar. Det är skrämmande, så som det är med ansvar. Obönhörligt. Genom att tränga så djupt in i enskilda människoöden kommer hon i själva verket riktigt nära något som är gemensamt för alla människor. Jag är imponerad, fascinerad och djupt berörd. Hon är oerhört modig, tycker jag.

snowflake sa...

Mycket välskrivet och väl argumenterat, jag vill genast ge Nobelpriset till Sereny!

Hon var förresten på en Bokmässa då jag jobbade och kunde gå omkring lite som man ville. Jag gick in i föreläsningssalen där hon var och lyssnade. ett tag. Men det hon talade om var så makabert att det inte fick nåt fäste i mig, jag förstod inte om det var på riktigt eller fiktion. Efter ett tag gick jag därifrån.

Långt senare förstod jag att hon talat om Fallet Mary Bell/Cries unheard. Sen dess har jag läst den, och Speerboken också, och ja, hon är en rasande intelligent kvinna och en intressant författare, även om jag ställer mig på Ingrids sida och inte håller med om allt.

snowflake sa...

Förtydligande: Jag visste inte heller vem hon var då, såg bara en kvinna vid ett podium som pratade om ohyggligt svåra saker.

Vixxtoria sa...

Okej, Snow: Nu vill jag träffa dig eftersom du har sett henne lajv. Guilty by association, liksom.

Och jag håller inte heller med om allt hon skriver (men när jag skulle brasklappa för det här ovan svävade jag visst ut i ett stycke tjockt av superlativ). Men det måste man väl inte göra?

Det man bland annat kan hålla emot henne är kanske att hon kan tjata ganska mycket om Millers teorier och tillmäter Millers tolkning av Hitlers barndom (t ex) ganska stor betydelse. Det är kanske inte fel, men man vet inte om det är rätt heller, vilket gör att argumentationen blir lite löst underbyggd.

snowflake sa...

När jag läser ditt inlägg lite noggrannare ser jag ju också att hon (enligt dig) inte svär förövarna fria från skuld. Bra så.

Det är evigheter sedan jag läste Alice Miller, men hon står i hyllan. "Alla" läste henne när jag var vad som numera kallas ung vuxen. Jag minns henne som klok och bra, men som sagt, det är länge sen.

Jag var många meter från Sereny, så det är inte mycket association där... Men om man associerar vidare så har ju Yrsa Stenius skriver om Speer hon också och henne har jag träffat som hastigast, plus att jag känner hennes bror. Är det nåt jag kan imponera med eller gäspar du bara?
:-)

Vixxtoria sa...

Nej Sereny tycker absolut inte att någon är fri från skuld. Vad gäller Mary Bell lägger hon en stor del av skulden (men inte all!) på samhället. Vad gäller Stangl och Speer handlar hela hennes intervjuer ju om att de ska erkänna skulden - absolut inte att hon tycker att de är skuldfria.

Och nej. Jag gäspar. Det är Sereny jag blir impad av, inte Stenius eller Speer. (eller jag tycker inte det är något större fel på Stenius alls, men i klass med Sereny är hon inte)

snowflake sa...

Jag förstod väl det. :-)

Vixxtoria sa...

Snow: fast vem är Stenius bror? Jag har ingen koll, och vem vet - han kanske ger pluspoäng.

kontakt sa...

Det är lite ovanligt - mycket ovanligt - med så stor fascination över onskan som inte faller över till demoniserande utan tvärtom monterar ner den i sina vardagliga små beståndsdelar... boken om Stangl orkade jag inte riktigt igenom, men böckerna om Mary Bell är starka.

Vixxtoria sa...

Kontakt: Stangl-boken är ng den värsta av de här - värre än den om Speer. Jag tycker också de är jobbiga att läsa, men samtidigt är det så spännande att Sereny just har träffat männen och skriver om, och inte bara sammanställer dokument och hörsäger osv. Jag kan inte låta bli att läsa. Och när det blir som värst säger jag till mig själv att det ändå inte är värre än för de som upplevde det hela.