Har ni krig, eller?

I söndags fanns en på många sätt intressant artikel i DN med Peter Englund, som berättade om sitt arbete i Akademien och hur han se på sin roll som ständig sekreterare. Och där råkade han säga något om Rushdie-konflikten, den som fick bland annat Kerstin Ekman att avsäga sig sitt livstidsuppdrag i Svenska Akademien (vilket i realiteten betyder att det inte längre finns aderton ledamöter). Kerstin Ekman håller inte med om Englunds historieskrivning i dagens DN.

Det här kan bli hur spännande som helst. En trevlig upptakt inför oktobers alla Nobelpris!

Wake up with me!

Jag är ledsen, vännerna, men det finns ingen möjlighet i världen för mig att spela de sånger jag helst vill för er idag, såvida inte artisterna fuskar lite och smyger in "book" eller "write" eller åtminstone "kursiv stil" i texterna. Det är svårt när man har litterära anspråk på sin musiksmak, det är det.

Efter lite letande har jag emellertid valt ut två sånger som ni välja mellan att vakna upp till. För den svårväckte spelar jag Midnight Oils Read me:

Och för den som har vaknat till ordentligt för att kunna lyssna på texterna blir det Aimee Manns Invisible Ink:

Nej, det här är fortfarande inte en musikblogg. Det är bara de böcker som jag hinner läsa idag.

Vem är du, vem är jag?

Det har börjat nu. Igår när jag kom hem och trodde att jag skulle träffa dottern visade det sig att hon var Mumintrollet. Och därtill ett Mumintroll som vägrade svara på tilltal om jag råkade använda min dotters namn. Själv hade jag utan att jag visste hur det gick till förvandlats till Muminmamman. Tack och lov ville det lilla Mumintrollet själv släpa runt på väskan, så det slapp jag.

Så för alla er som vill veta hur min dotter ser ut visar jag därför denna bild. På pricken:

Jag förväntar mig att få anledning att återkomma i ämnet och rapportera om förvandlingar till Pelle Svanslös, Barbalala och Alfons.

Kom med på vandringsstråt

Idag handlar Lyrans tematrio om min absoluta favoritsport: promenader.

Som första exempel tar jag Kurt Wallander i Mankells deckare. Det är ett evigt promenerande på höstpinade skånska stränder, vilket man i och för sig ska vara glad för, eftersom han mest verkar köra bil när han har druckit. Men inte verkar just de här vandringarna ge upphov till några genombrott i utredningarna. Möjligen fungerar det som själslig rening i funderingarna om vad som har hänt med det här landet.

Som andra exemplet är det svårt att hoppa över Elizabeths Bennets berömda vandring från Longbourne till Netherfield. Jane Austens hjältinna tycker precis som författarinnan om en ordentlig promenad, om det så innebär att underkjolen släpas i smutsen. Elizabeths vandringar har stor betydelse för berättelsens förlopp (och det här har jag tänkt ut alldeles själv, och inte läst mig till i Edströms Austen-biografi). Hon promenerar runt Rosings park vid besöket hos Lady Catherine de Bourgh, och där får hon för första gången veta att Darcy ligger bakom syster Janes brutna kärleksförbindelse. Men vid en annan promenad, på Pemberly, verkar Darcy och Elizabeth mötas under helt andra förutsättningar. I bokens allra sista skälvande kapitel spelar de långa promenaderna också avgörande roll för bokens hjälte och hjältinna.

Och låt oss stanna i England, men i ett fiktivt landskap. Det finns många vandringar (som säkert ska ses symboliskt på alla möjliga sätt) i 1900-talets fantasy-litteratur (I Sagan om ringen till exempel). Men jag vill särskilt lyfta fram den vandring som sker i C.S. Lewis Silvertronen. Över land och under jord vandrar Eustace och Jill tillsammans med myrslingerbulten (smaka på det ordet!) Surpöl. Jag tycker det här är en av de allra bästa böckerna i Narniaserien.

Min Nobelpriskandidat

Jag tycker egentligen att det är roligt vem som än får Nobelpriset. Lite kul om det är någon jag läst (och ännu lite roligare om det är någon jag tyckt om), och lite kul om det är någon jag inte läst, och nu får möjlighet att lära känna. Jag litar på att vem det än blir, så blir det någon läsvärd. Jag skrev lite om det här.

Men det finns en kvinna som jag önskar skulle få Nobelpriset. Jag vill det så mycket att det nästan gör ont. Hon finns med på de där vadslagningslistorna, idag mellan Chinua Achebe och Herta Müller, några snäpp under Atwood och A. S. Byatt, några pinnhål över Michael Ondaatje och Milan Kundera. Bara så att ni ska förstå i vilket sällskap hon rör sig. Tyvärr tror jag inte hon har särskilt stor chans, eftersom hon inte skriver skönlitteratur. Men inte är det en anledning till att inte läsa henne.

Kvinnan jag talar om är förstås Gitta Sereny. Hon är journalisten som föddes 1921 i Österrike; föräldrarna kom från Ungern och Tyskland; jag har sett uppgifter att modern hade judiskt påbrå. Under andra världskriget bodde hon i Frankrike, där hon under den tyska ockupationen bland annat hjälpte till att ta hand om flyktingbarn. Hon flydde sedan till USA, men återvände efter kriget för att arbeta med att förena föräldrar och barn, som rövats bort av nazisterna, för att adopteras, och växa upp och uppfostras hos (tyska) föräldrar som "ariska barn".

Så småningom hamnade Sereny i Storbritannien, och där har hennes journalistiska arbete rört sig kring frågor om den mänskliga ondskan. Hennes första bok heter på svenska Fallet Mary Bell. Porträtt av barn som mördar. Den utökades så mycket att man kan se boken Ohörda rop. Historien om Mary Bell, snarare som en fortsättning än en ombearbetning av den första boken. Båda titlarna handlar som man kan förstå om det ofattbara i barn som mördar andra barn. 11-åriga Mary Bell mördade 1968 två små pojkar, och dömdes till ungdomsvårdsskola och fängelse, och släpptes först 1980. På 1990-talet tillbringade Sereny många timmar med att intervjua Bell, och de fruktansvärda och på alla sätt obegripliga omständigheter som ledde till att Mary Bell blev en mördade rullas upp. Hennes slutsats var att Mary Bell inte var moraliskt ansvarig för sina handlingar.

Serenys drivkraft är att söka förklaringar. Hon vill förstå hur mänsklig ondska kan uppstå, och hon ger sig i kast med undersökningen med sitt eget liv som pant. De intervjuer – eller samtal – som hon har med personerna i sina böcker är närmast terapeutiska. Både för henne själv, och för dem hon intervjuar. Den senaste (men inte den sista hoppas jag) av hennes böcker heter på svenska Tyskt trauma, och just bearbetandet av "trauma" får ses det genomgående temat i alla hennes verk, och hon behandlar på olika sätt just det trauma som nazisternas ofattbara ondska utsatte hela världen för. Tyskt trauma är en samling kortare essäer som belyser (efterkrigs-)Tyskland på olika sätt. Det är ingen dålig bok, och kanske är det en bra början för den som inte med en gång vill ge sig i kast med det som är Serenys styrka: de stora, inträngande böckerna om nazistiska förbrytare: Vid avgrunden. Från barmhärtighetsmord till folkförintelse. Om Franz Stangl, kommendanten i Treblinka. Och Albert Speer och sanningen, om Hitlers arkitekt och sedemera rustningsminister Albert Speer. Båda böckerna är resultatet av långa intervjuserier – i Speers fall återkom Sereny under åratall till honom, i Stangls fall intervjuade hon honom under några veckor precis före hans död.

Hennes böcker innehåller redogörelserna över vad som får betraktas som standarduppgifter i faktaböcker som berör Tredje riket: Speers dagböcker, utdrag ur Nürnbergrättegången, inspelningar av Hitlers tal etc. Sereny konfronterar skickligt sina intervjuoffer med de historiska uppgifter som finns. Hon intervjuar familj och vänner när så är möjligt (hennes intervjuer med Stangls hustru Theresa är lika viktiga för skuldfrågan som dem med Stangl själv). Hon vrider och vänder på de uppgifter som finns, och påpekar att det här måste Speer har känt till! Det här kan inte ha undgått Stangl! Här hade du en valmöjlighet, varför tog du inte den?

Sereny använder sig även av psykologiska förklaringsmodeller, framför allt psykologen Alice Miller, som i sina böcker intresserat sig särskilt för vad den auktoritära uppfostran gör med människor (i böcker som Du skall icke märka! och I begynnelsen var uppfostran (som bland annat analyserar Hitlers barndom) och Det självutplånande barnet).

Varför hände det? Och kan det hända igen? Som jag läser Sereny har dessa två frågor i princip samma svar. Hennes lösning är att hitta orsakerna, förstå dem, analysera dem, åtgärda dem, och på så sätt förhindra en upprepning. Men jag tror även att hon menar att vi var och en måste söka ondskan inom oss, måste möta våra egna gärningar. Förstå dem. Och försonas med dem. Insikt och ånger är viktiga delar i Serenys filosofi. Den viktiga frågan om det kunde varit jag själv ställs implicit mellan raderna. Jag tror – och jag tror att Sereny skulle hålla med mig – att det är en av de viktigaste frågorna vi kan ställa oss som människor. Vi kan förfasa oss över historien, förakta och håna och bespotta gärningsmännen. Men vad är det som säger att det i en annan situation inte kunde varit vi själva? Kan vi helt ärligt säga att vi skulle ha haft mer civilkurage, och att vi skulle ha gjort andra val?

När jag läste hennes bok om Speer blev jag förförd. Det var så uppenbart att det här var en man med allehanda kvaliteter. Beläst, kunnig, kompetent, kreativ, talangfull och med socialt patos. Dessutom snygg och välartikulerad. Medan jag i hennes nästan 800 sidor långa bok är beredd att tro att Speer bara var ett offer för omständigheterna, en man som i Hitler såg en fadersfigur som han ville glädja, och en man som faktiskt gjorde sitt bästa under krigets slutskede för att Tysklands industri inte skulle bombas sönder och samman, ja, då tappar Sereny aldrig skärpan. Hon nöjer sig inte med att Speer i Nürnbergrättegången erkände sig skylding, och tillbringade 20 år i Spandau. Nej, skoningslöst driver hon frågan om Speers skuld vidare. Hon ger sig inte förrän han själv erkänner den. Hon får honom att erkänna att jo, han kände till vad Hitler ville göra med judarna. Han hindrade honom inte. Han hjälpte honom. Speer levde vidare med sin skuld.

Ännu mer skoningslös är Sereny när hon intervjuar Stangl, som till skillnad från Speer aldrig har erkänt sin skuld, aldrig känt skammen. Dagen innan han dör intervjuar Sereny honom och en av de sista frågorna hon ställer till honom rör skulden. Hon har ställt frågan tidigare, men han har inte svarat. Den här gången väntar hon ut honom. Sereny skriver:

Hans omedelbara reaktion var automatisk och automatiskt orubblig. "Jag har rent samvete beträffande det jag själv gjorde", sa han på det uppstyltade sätt han så ofta hade använt sig av under rättegången och vid de otaliga tillfällen när vi hade kommit tillbaka till denna fråga under våra samtal. Men den här gången sa jag inget. Han väntade, men tystnaden i rummet bröts inte. jag har aldrig avsiktligt gjort någon illa", sa han, nu med mindre stark betoning, och sedan väntade han igen – en lång stund. Det var första gången under alla dessa dagar som jag inte hade gett honom någon hjälp. Det fanns inte tid. Han grep tag i bordet med båda händer, som om han måste hålla fast sig i det. "Men jag var där", sa han sedan, med en röst som var sällsamt torr och resignerad. Det hade tagit honom nästan en halvtimme att pressa fram dessa få meningar. "Ja", sa han till slut med låg röst, "i realiteten delar jag skulden... Därför att min skuld... min skuld... det är först under dessa samtal ... nu när jag har talat om det för första gången...". Han tystnade.

Boken om Stangl slutar några sidor senare så här:

Han hade inte begått självmord. Jag tror att han dog därför att han, visserligen bara under ett kort ögonblick, hade erkänt sin skuld och sagt sanningen. Det hade krävts en monumental ansträngning att nå fram till det snabbt förbiilande ögonblick då han blev den människa han borde ha varit. (s 401)

Vad mig anbelangar finns det ingen – det kan absolut inte finnas någon – som förtjänar ett Nobelpris mer än Sereny. Men frågan är om hennes böcker är tillräckligt litterära? Mitt förslag (och kan någon skicka det vidare till Oslo, tack) är därför att hon får Fredspriset. Nobelpris till Sereny!

En BBC-artikel om Sereny finns här. Och en intervju i Spike Magazine, med anledning av boken Tyskt trauma.

Överst på julklappslistan

Det är lite tidigt att börja fundera på allvar, men om jag inte har köpt den själv dessförinnan står den här överst på julklappslistan:

Peter LeMarc 100 sånger och sanningen bakom dem.

Och eftersom youtube inte verkar ha den främsta anledningen till att jag har alla hans låtar i mitt iTunes-bibliotek, visar jag den här i stället. Eftersom det är september:

En anledning så god som någon

Jag följer åter Putter i citatkedjan, bara för att det är höst och jag känner mig lite sorgsen, trött och sentimental, och tänker på hösten 1989, då jag tyckte att den här texten var så vacker och sann att jag tonsatte den (ett av mina bästa försök, faktiskt). Jag känner mig yngre nu än då (det är väl åldern). Texten måste läsas i sin helhet. Eller så kan man hoppa över det, men konstatera att en av anledningarna att jag valt hela texten är att nästa citatbidragare ska hitta ett citat som börjar med Å (eller H eller G).

Länge, sedan man och kvinna ur varandras väg har gått

Länge, sedan man och kvinna låtit sin förening blott

bli en halvglömd episod

Kan en värmebölja rinna

dränkande allt smått

djupt i deras blod

Under stjärnor har jag strövat ensam på en höstlig strand

Under stjärnor har jag strövat utan att du höll min hand

saligt fylld av dig ändå

Vad oss pinat och bedrövat

sopas bort som sand

och skall ej bestå

Mellan jord och himmelrike jag med dig omslingrad for

Mellan jord och himmelrike har min lycka som ett flor

sönderslitits och förstörts;

av den kärlek utan like

som i alltet bor

har jag dock berörts

Som en blomma undergivet böjer sig för höstens bud

Som en blomma undergivet fäller blad och sommarskrud,

lägger jag min stolthet av;

som ett barn i moderlivet

slumrar jag i Gud

bortom strand och hav

Under stjärnor har jag strövat ensam på en höstlig strand

Under stjärnor har jag strövat utan att du höll min hand

saligt fylld av dig ändå

Vad oss pinat och bedrövat

sopas bort som sand

och skall ej bestå

Hjalmar Gullberg skrev, ur Kärlek i tjugonde århundradet.

Och nästa citatsbidragare ska alltså hitta något på Å. (Eller H eller G).

Afrika och Auster

Nobelalfabet når bokstaven I, och alla andra har hunnit före och knyckt de bästa godbitarna på den bokstaven, så jag använder mig av titlar nedan. (Och funderar vidare på vad det är för ord vi stavar till. "O Himmel vad svårt!" gissar jag den här veckan.)

1. Berätta om en Nobelpristagare, eller om en boktitel skriven av en Nobelpristagare, på veckans bokstav.

John Maxwell Coetzee fick Nobelpriset år 2003 med motiveringen att han "i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet" (och jag kan inte låta bli att kommentera att den prismotiveringen är en parodi på sig själv). Coetzee var en författare jag aldrig hade hört talas om före prisutnämningen. Och därefter har han blivit en av de författare jag på senare år har läst med stor behållning. Jag har valt honom som representant på I, för boken I väntan på barbarerna, som jag tyckte om, även om det inte finns mycket att tycka om i den.

2. Berätta om en författare du anser borde få Nobelpriset, eller om en boktitel skriven av någon du anser borde få priset, på veckans bokstav. Motivera varför "din" författare borde få Nobelpriset.

En amerikan som jag inte tror (och egentligen inte ens hoppas) kommer att få Nobelpriset i litteratur är Paul Auster. Han finns på många vadslagningslistor, men jag skulle bli oerhört förvånad (och ja, jag skulle nog tycka att Svenska Akademien har valt fel) om han fick priset. Trots det har jag läst de flesta av hans romaner, och läst dem med stor behållning. Som jag tolkar honom återvänder han ständigt till samma problem, och skriver om det ur olika vinklar. Han slår an en ton i mig, både språkligt och tematiskt. Vad är det att vara människa, och hur skapar vi mening i våra liv? Och så finns det väldigt ofta böcker nedpackade i lådor i hans berättelser – det är något att fundera över. Han motiverar sin plats i det här sällskapet (på mer än ett sätt) med boken I de sista tingens land.

Om han fick priset så torde motiveringen vara en eller annan variant av det här: "För att han oförtrutet skriver samma historia om sitt Amerika gång på gång, och inte kommer att tystna förrän vi förstått vad han egentligen menar."

I demokratins tjänst

Jag vill påminna om att det är mindre än ett år kvar till nästa riksdagsval. Det gör jag med ett citat från Oscar Wilde:

Revolutionen är den framgångsrika strävan efter att bli kvitt en dålig regering för att upprätta en ännu sämre.

Citatet är en del av citatkedjan, och jag tog tillbaka pinnen från Butter. Nu – apport! Vem har ett citat som börjar på E (eller O eller W)?

Citatkedjan – för folk som inte har ont i fötterna

Hos Snowflake pågår pingpongtaberas till förnöjelse för dem som inte är törstiga och trampar mässgolv i Göteborg.

Jag tänkte anslå något mer eftertänksamt som komplement, som jag kallar Citatkedjan. Så här är reglerna:

1. Jag börjar och skriver ett citat med litterär anknytning (utdrag ur bok, en dikt, kanske en artikel...). Förutom att ange vem som sagt det, måste jag på något sätt motivera varför jag valt just detta citat, kanske vad det betyder för mig, eller för att det säger om något annat, eller vad som helst som är relevant. Motiveringen kan vara kort eller lång. Kanske vill man bygga ett helt blogginlägg kring det hela - det är fritt fram, men det ska framgå att inlägget är del av citatkedjan, och man ska länka till den som är närmast framför i citatkedjan.

2. Nästa person som vill vara med hoppar på citatets sista bokstav, och skriver i sin egen blogg ett citat som börjar med den bokstaven. Kan man inte komma på något sista-bokstavs-citat är det tillåtet att i stället använda sig av förnamns- eller efternamnsinitial till författaren av utgångscitatet.

3. Om man väljer att delta i kedjan lämnar man ett meddelande i kommentarsfältet, med länk till sitt eget bloggbidrag. Tanken är att det blir en citatkedja som hoppar mellan olika bloggar. Har man ingen egen blogg får man så klart skriva citat i kommentarsfältet, och så utgår nästa person från det i stället. Här är vi inte knussliga!

4. Det är inte meningen, men det gör inget om två stycken utgår från samma citat. Det blir ju då två kedjor som påbörjas, och det kan i sig bli intressant, men försök att i första hand skapa en enda lång kedja.

Några frågor på det? (Jag är liberal (om än inte i mina politiska åsikter) och rider inte på paragrafer, så vill nån modifiera reglerna is it fine with me.)

Jag börjar:

...vilken tid det tog innan jag förstod det grundläggande, att det är bara lögnen som är sårbar. Sanningen kan inte såras eller förstöras.

ur ... den som vandrar om natten av Marianne Fredriksson

Att jag från början noterade det här citatet berodde på att jag var 15 år, och tyckte det verkade väldigt djupt. Att jag kom och tänka på det nu beror nog på ett annat, mycket längre blogginlägg som jag håller på att skriva, och som dyker upp inom de närmaste dagarna. Det handlar om sanning. Och lögn. Och skuld. Och om någon jag tycker ska får Nobelpriset.

Bollen ligger hos den som väljer att svara med ett citat som börjar på S. (Eller M eller F.)

Fågel, fisk och mittemellan

Jag har inte haft tid att läsa två intressanta artiklar, men jag har gjort det ändå. Båda handlar om den där eländiga marknadsföringen och uppmärksamheten kring böcker. De stora namnen hörs mest. Debutanterna får strålkastarna på sig. Eva Beckman hävdar att den senare trenden är åtminstone 25 år, och hon fastställer startskottet till Mare Kandres debut 1984. Svante Weyler föreslår i samma artikel att man kanske skulle ha ett pris för bok två. Tanken tilltalar mig också!

Eva Ström angriper samma fråga i en artikel i Sydsvenskan. Kampen hårdnar, det kostar att vårda ett författarskap, och bok nummer två försvinner lätt i bokströmmen. Förlagen drar ner på utgivning, och Bonniers har till exempel en två år lång kö!

Enligt de här analyserna är det den stora massan av mellanförfattare, de där som inte är riktigt stora namn, och de där som inte är debutanter som blir osynliga. Vad ska vi bokläsare göra åt det? Köpa och läsa böckerna det inte skrivs om? Böckerna vi knappt vet finns? (Böckerna som sorteras ut från biblioteket?)

För lite ironiskt känns det att jag hittar de här artiklarna i två av landets största dagstidningar, som själva är medspelare och medskyldiga till mellangruppens medieskugga. I en kultur där recensioner och morgonsoffor avgör vad vi läser är det också tidningarna och tv-programmen som till stora delar avgör vem som kan leva på sitt författarskap, och vem som får skriva vid sidan av ett annat arbete – något som för övrigt inte enbart borde ses som ett dåligt alternativ.

Det finns en vilja, längtan och önskan hos många – mig också, förstås – att läsa "samma böcker som någon annan". Till en del handlar det om att man vill höra till gruppen (vilken grupp kan variera), en del om att man vill läsa det som är nytt, en del om att man vill läsa det som är bra (och en del av det som uppmärksammas är ju bra), en del om att man vill hänga med (en del som uppmärksammans är ju "böcker i tiden"), en del om att man vill veta vad debatten handlar om (en del böcker ger ju upphov till eller är ett inlägg i en sådan).

Men jag tänker att med alla dessa medier, tv-kanaler, nättidningar, digitalradio och bloggväsen så borde det finnas fler kanaler än någonsin för den osynliga litteraturen. Det borde faktiskt det.

Gå till källorna

Jag kom inte särskilt långt i mina sommarintentioner att se om jag kunde hitta mina läslistor från 80- och 90-talen. Däremot lyckades min mamma tillbringa sin semester med att sortera ut en massa böcker hon ville bli av med, varav en stor del bestod av mina barn- och ungdomssynder. Här är till exempel ett bevis på att jag redan på mellanstadiet var djupt nedgången i bokklubbsträsket:

Böckerna ovan är åtta av mina favoriter. De flesta böckerna i den här bokklubben (Disney's bokklubb) var okända storheter, varav flera inte desto mindre blev storfavoriter hos mig. En del var förkortade och reviderade upplagor av kända verk. På bilden ser ni till exempel Huckleberry Finns äventyr, Barnen i Nya skogen och Baskervilles hund. Andra titlar inkluderade en del av Blytons femböcker, och de som kallas Alfred Hitchcocks Tre deckare (fast jag har aldrig riktigt förstått vad Hitchcock hade med dem att göra).

Det är lite svårt att se här på bilderna (och blixtreflexen gör ju inte saken bättre), men det var nästan alltid så att barnen hade "avklippta jeans" och "gymnastikskor". Både i texten, och på framsidan. Jag fascineras fortfarande över detta mode, som jag aldrig har upplevt i verkligheten. Just det där med avklippta jeans. Hmmm. De stentvättade kom när jag gick på högstadiet, och sedan var det lappade och trasiga jeans som gällde ett tag. Men avklippta? Någon annan som minns?

Härom kvällen läste jag om boken Spökhuset (med den lika schablonartade engelska titeln Haunted), och det var en spännande upplevelse. Boken är inte alls så dålig som man kan tro. Men det som slog mig mest var att det var från denna bok jag för första gången stötte på, och lärde mig tre viktiga fakta: a) att insulin är något som diabetessjuka måste ta, b) att nazistpartiet i Tyskland kallades nationalsocialisterna, och c) att undertecknandet av ett testamente måste bevittnas av två utomstående personer. Så där ser man. Man ska inte underskatta de kunskaper som kan förvärvas så där i förbifarten.

Jag tror jag ska ta och läsa om de andra favoriterna här också. Vågen till exempel. Den handlar om en skola som gör ett experiment för att se hur det kunde komma sig att människorna i Nazityskland lydde order utan att ifrågasätta (och där hörde jag för första gången om det berömda sociologiska experimentet där man låtsades utsätta testpersoner för elektriska stötar om de svarade fel på frågor). Den hälsning skoleleverna använder sig av är just en slags våg med händerna.

I boken Den mystiska Rockstjärnan är det en avdankad rockstjärna som hade en one-hit-wonder med låten "Narren var jag". Jag minns inte riktigt hur historien sedan avlöpte, men jag minns att jag gjorde flera mer eller mindre misslyckade försök att själv skriva en sång med samma namn (och ja, jag kommer ihåg text och musik, men nej, så roligt ska vi inte ha).

Bugs Potter i farten. Jaa, frågan är (om ni tittar på omslagsbilden) om inte J. K. Rowling inspirerats till Harry? Nja, kanske inte. Men en historia om en gudabenådad trummis, som jag blev mycket förtjust i (och ja, syftningsfelet är avsiktligt; jag blev förtjust i både historien och trummisen, vilket ledde till en del andra komplikationer senare i mitt liv).

Ack ja. Nu blev jag verkligen nostalgisk. Jag ska sticka emellan med lite 11-åringsläsning framöver.

Grön

Jag är inte ett dugg avundsjuk på alla som åker till bokmässan. Inte ett dugg.

Jag har massor med tråkiga minnen därifrån. Jag minns till exempel att jag mådde lite dåligt av den där sushin jag köpte i något av caféerna förra året. Och dessutom fick jag ingen ingefära till, och vattnet var gräsligt dyrt. Och ett år blev jag omkullknuffad av Jan Guillou (ja, i rutig skjorta och uppvikta ärmar, precis som vanligt) när han banade sig fram genom folkmängden. Han sa inte ens förlåt. Jag tror det var året efter som jag gick på toaletten, och liksom lyckades stoppa ner kjolen därbak i strumpbyxorna, och så där gick jag omkring en bra stund innan någon vänlig själ talade om för mig att jag såg mindre klok ut än jag brukade. Och en gång så missade jag att utnyttja en rabattkupong i Akademibokhandelns mässtånd. 25 kronor. Jag kan inte sluta gräma mig över det.

I stället ska jag tillbringa helgen på jobbet. Jag är ganska säker på att Guillou inte uppfyller säkerhetskraven för att få passerkort till min korridor, och veckans stora nyhet är att vi har fått handsprit på toaletterna. För att göra lyckan fullkomlig fick jag idag med posten ett presentkort på 50 kronor hos Bokus, så det är bara att klicka hem lite böcker. Nu undrar jag bara om det finns hemkörning på sushi i den här stan.

100 sätt att fresta mig

Ånej. Just när man trodde listorna hade somnat in för att inte återuppstå förrän det är dags att köpa julklappar, för Petter fram en lista på de 100 bästa böckerna, eftersom han tror att vi tror (moi? je ne crois pas!) att han hittat på författaren Lu Hsün. Vad det anbelangar kan jag bara försäkra att mina kunskaper om kinesisk (?), nå, östasiatisk litteratur är så farsartat liten att man kan slå i mig att både den ena och andra storheten aldrig existerat, samt att påhittade namn är i Nobelprisklass. Jag skulle köpa hela hunden med håren och inte ana en enda begraven uggla.

Listan är framröstad av 100 författare i 54 länder (jag förstår inte riktigt varför man inte gick hela vägen och valde från 100 länder, men det har säkert att göra med säkerhetspolitiken eller religionsfriheten). Den bästa boken var hursom Don Quijote, och eftersom jag försökt (ja, verkligen försökt!) läsa den, inte fattat vitsen med den, och därmed blivit utan 5 hela universitetspoäng (trots VG på tentan), eftersom jag inte för mitt liv kunde få till en 2-sidors uppsats som fick behandla vilken aspekt av DQ som helst, ja då inser ni att jag inte håller med om att det är världens bästa bok. Men i övrigt var det en intressant lista, som kan läsas om i sin helhet här.

Och en lista är svår att motstå, och – som Butter påpekar – det är samma gamla regler (fast jag vill minnas att de där möjligheterna till markeringar växte till rätt bra under juli månad).

Märk med fetstil de du har läst
Om du inte läst just den boken men annat av författaren så märker du författarens namn med fetstil
* framför boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ om du äger boken
Kursivera de du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera med rött
X framför de du läst men önskar att du inte hade
F framför de där du sett filmen/tv-serien
P framför de du påbörjat men inte avslutat

Hitta på fler kategorier om du vill. Det vill jag, och lägger till:

T har sett pjäsen, eller en dramatisering av boken uppförd lajv

Allt går sönder – Chinua Achebe
+ Eventyr og historier – Hans Christian Andersen
F + Stolthet och fördom – Jane Austen
P Pappa Goriot – Honoré de Balzac
Molloy-trilogin (Molloy och Malone dör och Den onämnbare) – Samuel Beckett

P Decamerone – Giovanni Boccaccio (Här måste jag faktiskt i ärlighetens namn säga att jag gärna skulle ha läst hela boken, om jag fått tag på den. Jag har alltså inte påbörjat och avslutat i egentlig mening, utan endast läst de utdrag som litteraturhistorierna valt ut.)

Fiktioner (Biblioteket i Babel) – Jorge Luis Borges
+P Svindlande höjder – Emily Brontë
+ Främlingen – Albert Camus
Dikter – Paul Celan
Resa till nattens ände – Louis-Ferdinand Céline
P Canterbury sägner – Geoffrey Chaucer (Samma här. Litteraturhistoriens utdrag. Och här tycker det räcker liksom)
Nostromo – Joseph Conrad
Den gudomliga komedin – Dante Alighieri
Lysande utsikter – Charles Dickens
Jakob fatalisten och hans husbonde – Denis Diderot
Berlin Alexanderplatz – Alfred Döblin
P Bröderna Karamasov
P Idioten
T Brott och straff
Onda andar – Fjodor Dostojevskij
Middlemarch – George Eliot
*Osynlig man – Ralph Ellison
Medea – Euripides
Stormen och vreden – William Faulkner
P Madame Bovary – Gustave Flaubert (Och jag vill inte läsa mer i den här!)
Zigenarballader – Federico García Lorca
Hundra år av ensamhet
Kärlek i kolerans tid – Gabriel García Márquez
+ Gilgamesh
T + Faust I & II – Johann Wolfgang von Goethe
Döda själar – Nikolaj Gogol
P Blecktrumman – Günter Grass
Livet är farligt, senhor: banditen Riobaldos äventyr – João Guimarães Rosa
Svält – Knut Hamsun
P + Den gamle och havet – Ernest Hemingway
T Iliaden
T + Odyssén – Homeros
T + Ett dockhem – Henrik Ibsen
+Jobs bok
Odysseus – James Joyce
Förvandlingen/Den sanningssökande hunden
Processen
Slottet – Franz Kafka
*Sakuntala – Kalidasa
*Snöns rike – Yasunari Kawabata
Spela för mig, Zorba – Nikos Kazantzakis
Söner och älskare – D.H. Lawrence
Fria män – Halldór K. Laxness
* Att ljuvt få förlisa – Giacomo Leopardi
Den femte sanningen – Doris Lessing
T + Pippi Långstrump – Astrid Lindgren
Den sanna historien om Ah Q och andra berättelser – Lu Xun
P. Mahabharata (De där utdragen man läser i litteraturhistorien och religionshistorien. Typ.)
Drömmarnas gata – Naguib Mahfouz
Huset Buddenbrook
Bergtagen – Thomas Mann
Moby Dick – Herman Melville
Essäer – Michel de Montaigne
Historien – Elsa Morante
Älskade – Toni Morrison
*Berättelsen om Genji – Shikibu Murasaki
Mannen utan egenskaper – Robert Musil
Lolita – Vladimir Nabokov
+ Njals saga
1984 – George Orwell
P Metamorfoser – Ovidius (Jag har läst en del, men inte alla)
Orons bok – Fernando Pessoa
Skräckboken vol. 1-5 – Edgar Allan Poe
På spaning efter den tid som flytt – Marcel Proust
Den store Gargantuas förskräckliga leverne – Rabelais
* Pedro Páramo – Juan Rulfo
* Mathnawi – Jalal ad-din Rumi
Midnattsbarnen – Salman Rushdie
P + Don Quijote – Miguel de Cervantes Saavedra (Och jag tänker inte läsa mer i den här!)
* Lustgården – Sheikh Musharrif ud-din Sadi
* Utvandringens tid – Tayeb Salih
+ Blindheten – José Saramago
+ T Othello
+T Kung Lear
+ FT Hamlet - William Shakespeare
+ T Kung Oidipus – Sofokles
+Rött och svart – Stendhal
Välborne herr Tristram Shandy – Laurence Sterne
Zenos bekännelser – Italo Svevo
Gullivers resor – Jonathan Swift
+ P Anna Karenina
F Krig och fred
Ivan Iljitjs död – Lev Tolstoj
Noveller – Anton Tjechov
+ Tusen och en natt
+ Huckleberry Finns äventyr – Mark Twain
* Ramayana – Valmiki
P. Aeneiden – Vergilius
Leaves of Grass – Walt Whitman
Mot fyren
Mrs Dalloway- Virginia Woolf
Hadrianus minnen – Marguerite Yourcenar

Och knappt nån lön för mödan heller

Jag förfäktar åsikten att det är onödigt att ständigt uppfinna hjulet på nytt. Därför återanvänder jag en text av Joseph Conrad som ungefär beskriver vad jag sysslar med alldeles för mycket nuförtiden, och dessutom lyckas få med en hel del av mina känslor kring detta:

Nej, jag tycker inte om att arbeta. Det är trevligare att gå med händerna i byxfickorna och tänka på allt fint och präktigt man skulle kunna uträtta. Jag tycker inte om att arbeta – det gör väl ingen människa – men jag tycker om det som arbetet ger, nämligen chansen att finna sig själv. Finna det man verkligen är – för sig själv, inte för andra – det som ingen annan människa någonsin kan lära känna. De ser ju bara vad man vänder utåt och vet aldrig vad som finns bakom.

s. 45 ur Mörkrets hjärta av Joseph Conrad

Antagligen det enda som är riktigt bra med den boken. Jag sågar den här.

Det gamla gardet

Det finns så många nya spännande böcker. Och så många nya spännande författare.

Men en liten extra glädjesprittring känner jag inför att tre riktigt bra gamla rävar kommer med nya böcker i höst. Jag har läst långa lockande recensioner i en blaska här och en blaska där. Intervjuer har jag inte sett (eller aktivt letat efter), men om någon har länkar till aktuella sådana, får ni gärna bistå. Här är mina favorittanter just nu:

Agnetha Pleijel, med en tredje, påstått fristående del (det är de aldrig, har jag upptäckt) av serien som inleddes med Drottningens Chirurg (en väldigt bra bok, som jag vis av erfarenhet inte rekommenderar att man läser när man är gravid). Syster och bror heter den nya boken, och Nina Lekander är överförtjust i Expressen, medan Malin Ullgren kan hålla sig mer i styr i DN.

Inger Alfvén. Dotter till en dotter. S/Y Glädjen. Ur kackerlackornas levnad. Behövs mer presentation? Okej då. Judiths teater. Och så höstens bok: När förnuftet sover, som Paulina Helgeson lågmält anmäler i SvD. Anneli Jordahl är betydligt mer entusiastisk i Sydsvenskan.

Anita Goldman. Skriver om krig igen. Om man nu kan tycka om böcker om krig, så tycker jag om hennes sätt att angripa problemet. Ett svenskt perspektiv, skrivet från min horisont, med en lika stor förundran som jag har över att krig verkligen finns. På rikigt. Och vad det gör med människor. Hennes Snäckans sång: en bok om kvinnor och krig rekommenderas! Den nya boken heter Om jag så måste resa till Los Alamos, och Maria Küchen kallar i Sydsvenskan den för en helgjuten hybrid mellan personlig reflektion, roman och reportage. Det låter lovande, eftersom just Anita Goldman är bäst i klassen vad gäller den kombinationen. Heidi von Born är mer avvaktande i Svenska Dagbladet.

Och ja, jag har läst recensionerna. Hm. Jag får snart ta tillbaks det där att jag inte läser om böcker jag inte har läst. Ack, alla dessa livslögner vi poserar med.

På den öde ön

Jag har tagit mig för att på fullaste allvar välja ut tre böcker ur min stora boksamling som jag skulle ta med mig till en öde ö. Jag föreställer mig att jag ska bli räddad inom en 3-4 år så där, och att det finns tillräckliga förnödenheter, så att jag inte i mitt bokval i första hand behöver tänka på att ta med mig Gröngölingsboken eller Lilla huset på prärien-serien eller Robinson Crusoe för att ha lektyr att ta till när jag behöver veta hur man ska hitta ätliga växter, fånga fisk, bygga hyddor, rida in hästar, mura en spis, sno vedpinnar av hö eller underkuva infödingar. Böckerna jag väljer ska således endast användas som förströelse där i min ensamhet. Och då blir dessa mitt val:

Shakespeares Romeo och Julia. Det finns fortfarande långa passager här som jag inte kan utantill, och det skulle vara ett utmärkt tillfälle att lära mig dem. Dessutom är det en bok som håller att läsa fram och tillbaka många gånger, utan att man blir trött på den. (Ja, jag är medveten om att Stormen antagligen vore ett bättre val för en som är strandsatt på en öde ö.)

Jane Austens Pride and prejudice. Det finns väl inte så mycket nytt att säga om den. Jag är säker på att det finns några dimensioner till att upptäcka vid ytterligare omläsningar, och finns det inte det kan man ändå alltid roa sig med Elizabeth och Fitzwilliams meningsutbyten. Och drömma om empirbaler under palmerna.

Bibeln. Det här är nästan lite fusk, eftersom jag får många böcker i en smäll med ett sådant val. Men den själsliga hugsvalelsen ska man ta på allvar när man sitter där under stjärnorna och känner sig ensam. Släkttavlorna hoppar jag säkert över den här gången också. Men det finns ju Johannesevangeliet. Och Ordsspråksboken. Och Jona och valen kan man alltid fundera över medan vattnets vågor slår in mot stranden.

Och nej, det här är inte en utmaning, men jag hindrar ingen som känner sig manad att klottra ner några väl valda ord i ämnet i sin egen blogg.

Det här får i alla fall mig att sluta längta till jul

Om någon inte gillar den här uppläsningen rekommenderar jag novellsamlingen Mormor gråter där den ingår.

Och missa för guds skull inte klämmen mot slutet: Det här är en pjäs av Gardell.

Alltihop anledning av att Bokblomma hade med Mormor gråter i Lilla O:s känsloenkät.

Baksidor, framsidor, recensioner och litteraturhistorier

Det är många med mig som undviker att läsa baksidor på böcker. Som fladdrar över recensioner, och håller för öronen när de ser på Babel. Cia skriver här om sin taktik att läsa näst sista stycket i recensioner, eftersom man där får veta om det är en bra bok eller inte.

Alla har vi våra sätt att aktivera spoileralerten.

Vad säger det egentligen om litteraturen, när en från början bra bok kan skrivas upp så mycket att man blir besviken när man läser den (som Hermia beskriver)? Eller när vi som läsare är så ängsliga, att vi är rädda för att hela bokens poäng försvinner om vi får veta slutet i förväg? Finns det ingen annan poäng med böckerna? Karaktärs- och miljöskildring? Språket? Eller hur det där ämnet och slutet som man vet från början egentligen angrips. Kan det inte finnas viss skönhet i hur en excellent författare behandlar ett till synes utslitet tema?

När man ger sig på klassiker vet man ofta redan att Raskolnikov mördade pantlånerskan, till slut ångrade sig, åkte fast och blev ihop med Sonja, som troget väntade på honom, medan hon prostituterade sig för att fixa stålar till sin farsa. Vi vet att Emma tar livet av sig i Madame Bovary, och att Hamlet slutar med ett fullkomligt blodbad. Det hindrar inte en del av oss från att läsa de här böckerna frivilligt. Är det så, som buttre Petter förslår, att "läsare av den högre litteraturen helt enkelt [förväntas] stå över sådant som att bry sej om vad som kommer att hända"?

Jag vet inte. För min egen del njuter jag av upptäckarglädjen i att läsa något som inte redan är etiketterat, förpackat, och sönderanalyserat.

Och Nobelpriset i litteratur år 1816 går till....

Lyrans tematrio tycker att vi denna vecka ska föreslå missade Nobelpristagare. Det finns ju många vinklingar på den frågan (varav kvinnolistan, barnbokslistan och komikerlistan är några), men jag valde tre som dog innan de fick möjlighet att få priset.

1. William Shakespeare. Han skrev få ord som aldrig nådde himlen, om drömmar, barn till sysslolösa hjärnor, för skådespelare som larmar och gör sig till några timmar på scenens tiljor.

2. Jane Austen. Det är en allmänt erkänd sanning att ironiska kvinnor inte får priset, vare sig de skriver under pseudonym eller inte. Och antagligen den främsta anledningen till att det inte delas ut postuma pris.

3. Henrik Ibsen. Har man skrivit en pjäs som Peer Gynt. Och toppat den med Ett dockhem, Vildanden och Hedda Gabler – då borde man få ett Nobelpris, om Harold Pinter fick det. Ibsen dog först 1906, så Akademien hade faktiskt en möjlighet som de schabblade bort.

Hänt i veckan

Mitt lilla pausinlägg om att jag fyllt en post-it-lapp med boktips den här veckan utvecklades till en riktigt rolig gissningstävling där min från början menat retoriska fråga om varifrån jag hämtat tipsen fick folk att lämna bud. Saken är den att jag inte själv minns riktigt var jag hämtat informationen ifrån. Ibland är det väldigt luddigt. Och sällan är det ett enda blogginlägg eller artikel som får mig att skriva upp en bok; oftare handlar det om utnötningseffekten. När man hört och läst om en bok flera gånger, ur lite olika synvinklar, så ger man till slut upp.

Jag noterar alltså på post-it-lappar. När jag får ett ryck och gör en beställning, eller går till biblioteket eller bokhandeln plockar jag ihop en liten samling från de olika lapparna.

Nåväl, eftersom jag hade riktigt roligt åt gissningstävlingen är det väl inte mer än rätt att jag presenterar det rätta svaret, och delar ut länkar som belöning. Här är alltså någon slags lösning på varifrån jag fått impulsen till just de här böckerna just den här gången:

Aldous Huxley Du sköna nya värld. Jag minns faktiskt inte precis vad som fick mig att skriva upp den här. Det är en sådan där bok som man alltid hört talas om, men inte kommit till skott med. Men jag läste lite grann om den här hos Magix på Bokbabbel.

Boktjuven av Markus Zusak har läst om på tusen ställen. Den har blivit så hajpad att jag inte ville ta i den med tång när den kom. Men nu börjar jag känna att det kan bli dags. Den här gången blev det Fiktionistas inlägg i Tematrion om Döden som fick mig att skriva upp boken, men Kerstin på En bokmals liv och leverne tar upp samma bok i tematrion.

Patricia Moyes - en deckardrottning i skymundan som Snowflake tipsar om.

Åsa Anderberg Strollo Bryta om blev jag påmind om att jag ville läsa när jag läste om en annan av författarens böcker hos Bokomaten.

Steve Sem-Sandberg De fattiga i Lodz. En artikel i DN, och tidigare goda erfarenheter av Sem-Sandberg.

Ignacia Padilla Amfitryon läste jag om hos On Word Arts. Blev väldigt sugen på den, så den står bland de översta på köplistan.

Théophile Gautier Den döda älskarinnan blev jag nyfiken på efter att ha läst Emmas inlägg på Boktradition.

Maria Sandel Droppar i folkhavet läste jag om hos Lyran. Men Martina på Ett hem utan böcker skriver också lite grann.

Tack för tipsen den här gången. Nu ska jag bara köpa. Och läsa.

Ja, läsa var det, ja.

Sayers vs. Christie

Om man nu ska tala om deckardrottningar (och det finns ju en del som gärna gör det) så finns det faktiskt bara två som kan komma ifråga för titeln: Sayers och Christie.

Jag tillbringade sommaren med att till stor förnöjelse läsa om större delen av Dorothy Sayers deckarproduktion, och under de senaste 2-3 åren har jag även läst om stora delar (vi kan väl höfta till med 70 %?) av Agatha Christies produktion av 84 kriminalromaner. (Båda skrev en hel del annat, men det har jag inte läst.) Eftersom Holly Hock gjorde mig uppmärksam på att det faktiskt är Christievecka, tar jag det som incitament att skriva den jämförelse mellan författarna, som jag länge funderat över.

Det är mycket som slår mig när man läser båda så tätt inpå varandra. Det finns många likheter (deras författarskap överlappar inte minst i tid, och båda beskriver ju de övre skikten i ett engelskt samhälle, som fortfarande är en kolonialmakt med utposter runtom i världen). Men jag ser också många skillnader. Den mest framträdande är nog att Sayers arbetar med en och samma deckarhjälte. Hur tydligt han är kalkerad på Sherlock Holmes behöver man inte spekulera i; Lord Peter Wimsey (som jag skrev en hel del om här) raljerar ofta och gärna och mycket över att han försöker efterlikna denne litterära storhet. Genom användningen av en och samma huvudperson skapar Sayers även progression i sina böcker; Lord Peter blir äldre, och i de här böckerna behöver man inte riskera att författaren låtsas som om det hällregnat mellan varje ny bok. I stället får vi i flera böcker följa med från Wimseys första möte med och förälskelse i den mordanklagade Harriet Vane, till Wimsey och Vanes bröllop och smekmånad. I takt med att bekanskapen Wimsey-Vane fördjupas (som jag bland annat skrev lite om här) gör också den psykologiska gestaltningen det. Vissa menar att Sayers identifierade sig med Harriet Vane, och det här skulle i så fall kunna vara en förklaring till varför böckerna utvecklas till något mer än ett mysteriepussel; själv tror jag Sayers avslöjar mycket i den diskussion som förs i boken Kamratfesten, där Wimsey föreslår att Vane ska lägga in mer psykologisk trovärdiga förklaringar till de brott som personerna i hennes uppdiktade kriminalromaner begår. När Sayers gör samma sak, så får vi mer blod, tårar och känsla i böckerna. Men hon sätter onekligen sitt eget hjärta i pant i relationen Vane-Wimsey, och det är det som gör att den fungerar, trots att kärlekshistorien mellan Vane och Wimsey ibland skymmer deckargåtan lite väl mycket.

Christies Poirot är den av hennes deckarhjältar som närmast följer Sherlock-traditionen. Han är också professionell detektiv, till skillnad från Miss Marple, som ju mer hör till den skarpsynta, till synes oförargeliga sanningssägande sorten. (Hon har för övrigt en motsvarighet, om än inte lika skärpt sådan, i Sayers Miss Climpson (som diskuteras ganska ingående i kommentarsfältet i ett inlägg hos Snowflakes). Värt att notera att Marple vid mer än ett tillfälle själv förställer sig eller klär ut sig för att avslöja någon mördare. Därutöver spelar hon förvirrad och dum och snurrig och inte minst så där gammaldags nyfiken när det behövs för att komma fram till sanningen. Hon tubbar också vid flera tillfällen någon annan att spela teater för att få mördaren fast, men då står oftast polisen i kulisserna och kan rädda den unga flickan (som det oftast handlar om) när mördaren är på väg att slå till igen.

Även om det berättas hur Lord Peter flyger och far över hela världen (nåja, Europa), så utspelar sig Sayers deckare i England. Christie rör sig däremot världsvant utöver England bland annat i Monte-Carlo, Mellanöstern, Egypten, Karibien, och Mesopotamien. Att hon har egna erfarenhet från dessa miljöer framgår också tydligt (bland annat var hon själv gift med en arkeolog, och reste med honom på utgrävningar, vilket man ser spår av i ett flertal böcker).

Sayers Lord Peter rör sig i de högsta adelskretsar och är du och bror med ärkebiskopar och prinsar. Riktigt så högt upp i hierarkin svingar sig inte Agatha Christie, men å andra sidan täcker hon in en stor del av klassen därunder: officerer, läkare, advokater förekommer i stort sett alla böcker (ofta även som mördare), men hon har också många tjänsteflickor, prästfruar, och konstnärer. Ett normalt persongalleri i en av hennes många kriminalromaner består av 8-12 vuxna personer, ett par gifta par, någon äldre officier och hans dotter eller styvdotter från första äktenskapet, en äldre kvinna, utfattig, men av fin familj, och så ett varierande antal vuxna individer, män eller kvinnor i 30-årsåldern som på olika sätt skulle kunna vinna på att en person dör. Det kan handlar om pengar och arv. Det kan handla om kärlek. Det kan handla om hämnd för oförrätter begångna mot mördarens föräldrar.

I Christies böcker sker oftast flera mord, medan Sayers i flertalet fall nöjer sig med ett, och så kanske något mordförsök därtill. Sayers har oftast inte heller ett lika tydligt klientel som kan vara misstänkta. Och även om hon konstruerar mycket intrikata deckargåtor (till exempel i De nio målarna) eller skiffer (som i Drama kring ung dansör), eller oväntade förklaringar till arsenikförgifningen (som i Oskuld och arsenik), så är hennes vändningar och upplösningar aldrig lika svåra att lista ut som hos Christie.

Eftersom det förekommer så ofantligt många fler mördade personer i Christies böcker är det svårt att genomföra en riktigt rättvis jämförelse mellan mordmetoder. Vi kan säga att Christie använder i stort sett allt man kan tänka sig. Knuff från klippor, gift i marmeladen, strypning, kvävning med kudde, bilolyckor, fallande krukor eller statyer, knivar, pistoler, dolkar, injektionssprutor... Ofta är det första (eller de första) morden noga uttänkta, men allteftersom att mördaren blir mer desperat, tar han eller hon till de mordvapen som finns till hands. Sayers hittar på fler ovanliga metoder att ta livet av folk. Det är mer regel än undantag att man inte är riktigt säker på om hur och när dödsfallet har skett.

Christie har hämtar frekvent inspiration från barnkammar-rim. Tio små negerpojkar, Fem små grisar, En ficka full med råg, Three blind mice är de exempel som jag kommer på just nu. Det är också Christie som vanligen samlar alla misstänkta i biblioteket (eller var det nu kan vara) och låter deckaren avslöja vem den skyldige är. Eftersom Sayers inte på samma sätt som Christie skapar ett slutet sällskap (på en båt, ett tåg, en restaurang, ett herresäte eller i en liten by) och eftersom Lord Peter har delvis andra metoder att avslöja mördaren (och dessutom samarbetar tätt med polisen, oftast i form av svågern Parker) finns normlt ingen motsvarande samling i Sayers-böckerna. Det handlar snarare om Peters personliga triumf i att lösa ett mysterium, än en lättnadens suck som dras i ett helt sällskap.

Jag har skrivit om vad jag tolkar som Sayers problem med att straffa den skyldige här. Christie ägnar inte alls lika mycket tankar åt den saken, även om det där med hängning dyker upp på ett lite obekvämt sätt ibland. Däremot för Christie fram ett annat grepp, som borgar för en slags försoning i böckerna. Både Poirot och Marple fungerar ofta som en slags terapeuter för mördaren. Under bokens gång blir de anförtrodda allt möjligt, och båda har sådana personligheter att människor gärna ger dem förtroenden. Ingen av dem accepterar brott, men de uppvisar alltid en slags förståelse för mördaren, och för motivet, som jag inte finner hos Sayers. Att samla alla anklagande i biblioteket i slutet av boken, och berätta "hur det egentligen gick till", blir också ett sätt att visa för mördaren att han eller hon är förstådd och sedd. För läsaren fungerar det som en psykologisk förklaringsmodell: hur kan brott ske? Och varför? I vissa böcker är samlingen ersatt av en (skriftlig) bekännelse hos mördaren. Men Christie låter inte sina mördare mer eller mindre regelrätt ta livet av sig, såsom Sayers gör. På ett sätt kan man säga att hon blundar för problemet när hon låter böckerna sluta med att man får reda på vem som har utfört brottet.

Poirot och Marple förekommer inte vid något tillfälle i samma bok. Jag läste någonstans att Christie inte tyckte att hon kunde göra det. Poirot är alldeles för självmedveten för att acceptera att någon annan kan lösa mordgåtan. Det kanske ligger något i det, men det hade varit trevligt att få se vad som hände om de möttes, det hade det. För att inte tala om vad de skulle sagt när Lord Peter svepte in och började undersöka fingeravtryck och kommendera sin betjänt Bunter att fotografera.

Att sätta den ena framför det andra i det här fallet tycker jag är meningslöst. Båda är mycket bra, och om du har Mordet på Orientexpressen i ena handen och Oskuld och arsenik i den andra så vete sjutton vilken jag skulle rekommendera dig att börja med.

Nej, jag kan inte säga att det är en av dem som jag föredrar före den andra. Eller, jo, om man pressar mig riktigt hårt (och typ hotar med bokbål eller indragna bokpengar under ett decennium) skulle jag nog kunna tänka mig klämma fram med ett svar. Gissa vilket?

Jag tycker den svenska wikipedia-artikeln om Christie är riktigt trevlig att läsa, och rekommenderar den till den som vill ha mer biografiska bakgrundsdata, och en lista på Christies verk. Den svenska Sayers-artikeln behöver utökas rejält, men man kan läsa den engelska sidan om man vill ha mer information.

Förutom de länkar som finns här ovan där jag har tidigare skrivit om Sayers, finns här också ett inlägg om Christie. Snowflake har nyligen recenserat ett par av Sayers böcker. Lord Peters största affär, Naturlig död?. Och så tror jag det finns ytterligare en till, men den hittar jag inte.

Uppgång och fall

När jag började läsa boken Frillor, fruar och herrar - en okänd kvinnohistoria av Pia Gadd blev jag omtumlande förtjust. Ni vet så där att man i huvudet börjar formulera superlativ och storvulna fraser som kan komma till användning när boken anmäls på bloggen. Boken beskriver och utforskar den frilloinstitution som varit så vanlig i Norden fram till ungefär 1600-talet, och förklarar varför detta var ett socialt accepterat och för alla parter fördelaktigt system. Gadd gör också åtskilliga paralleller till exempelvis Romarrikets konkubinat (som dock på flera punkter skiljer sig åt från det skandinaviska frilloväsendet).

Så vad är då en frilla och vad innebär en frillorelation? Kort kan den beskrivas som en föräktenskaplig relation, och frillan har också (bland många andra namn) benämnts förtidshustru. Till skillnad från ett äktenskap, som endast kunde ingås mellan socialt jämbördiga parter, fungerade frilloskapet så att kvinnor kunde ha en relation med en man ur en socialt högre stående klass. Relationen innebar också att mannen först måste ha tillstånd från kvinnans förmyndare. Det var en tidsbegränsad relation, som båda parter hade möjlighet att upplösa. Barnen från en frillorelation ärvde fadern. Faktum var att de tillhörde faderns familj. Den vanliga gången var att (om) frillan "avvecklades" efter några år, antingen för att mannen ingick äktenskap, eller för att han inledde någon annan frillorelation. Då ingick det i uppgörelsen att frillan fick ett "avgångsvederlag", normalt blev hon bortgift med någon av mannens vänner eller någon i kungens uppvaktning (om det gällde en kunglig frilla). Detta innebar för kvinnan ofta ett stort steg uppåt i den sociala hierarkin. Pia Gadd visar att det sociala klivet även omfattade kvinnans far, bröder, nya make, och ofta även barnen i den nya relationen. Avgångsvederlaget bestod också i ekonomisk ersättning, gods och gårdar, och ett underhåll, ofta på livstid. Barnen som var frukten av frillorelationen uppfostrades enligt traditionen i faderns familj från tre-årsåldern, ärvde fadern, och jämställdes (särskilt i äldre tid) på många sätt helt med de barn som fötts inom äktenskapet.

Kända frillobarn i historien är exempelvis Karl IX:s son Karl Karlsson Gyllenhielm (som alltså var halvbror till Gustav II Adolf), men även kungar som Vilhelm Erövraren eller danske Sven Estridsson.

Anslaget i Gadds bok är såledeles utmärkt. Hon visar på frillans viktiga funktion och plats i historien. Så länge det handlar om ett ättesamhälle, där ättens fortlevnad i form av många barn är viktig, och arvet långt ifrån alltid går till äldste sonen, hade frillan en viktig plats. Det var också en möjlighet för människor som inte kunde (t ex präster) eller hade råd (t ex lägre samhällsklasser) att ha en relation. Det var socialt accepterat, barnen hade arvsrätt, och många människor gifte sig överhuvudtaget inte, utan levde i livslånga "föräktenskap". Inte särskilt olikt samboskapet idag, med andra ord, fast den jämförelsen gör Gadd inte.

Jag irriterar mig dock ganska mycket på att hon gör en sådan vådlig poäng över att det är en överenskommelse mellan mannen och flickans förmyndare som föregår en frillorelation. Flickan är alltså i de här relationerna lika beroende som någonsin om hon blev bortgift, eftersom hon är en bricka i hela släktens önskan att stiga i den sociala hierarkin. Jag skulle vilja invända mot den generella slutsatsen att flickan aldrig hade något att säga till om. Det är förstås svårt att belägga vare sig det ena eller andra i de knapphändiga historiska källor som finns, men visst kan det lika gärna vara troligt att tycke funnits på båda håll innan relationen uppstod? I alla fall ibland.

Gadds bok som börjar så bra blir också väldigt rörig mitt i. Jag är hyfsat inläst på Vasa-perioden i svensk historia, kan rabbla Vasa-söner och de flesta av deras barn i sömnen i sju led eller så. Men jag blir förvirrad. Alla frillor, några hustrur och ytterligare några mödrar, ammor och helgon heter Karin. Gadd exemplifierar och återkommer till många frillor och deras frillobarn flera gånger i boken, men lite korshänvisningar hade hjälpt läsaren åtskilligt när man i andra halvan hänvisar till Gustav Gustavsson eller Gustav Karlsson. Vilken kronprins var far, och vilken mor var frilla, och på vilken sida i första halvan av boken beskrevs det här? Ibland är det faktiskt också ganska oklart i sitt sammanhang vem "han" syftar på. En lite mer uppmärksam redaktör hade inte varit helt fel alltså! Och varför inte lite släktträd? Jag lovar att det hade underlättat inte bara för att förstå Vasaättens många slingrande fortplantningsvägar, utan framför allt det norska kungahuset, där bastardokratin firade triumfer under det vi kallar vikingatid.

Trots alla invändningar, och trots min besvikelse över den röriga andra halvan av boken vill jag ändå gärna lyfta fram den här boken som kulturhistoriskt mycket intressant. Gadd nämner att det är den pryda viktorianska eran som lagt en fördömande filt över vad som i sin samtid var en normal, till och med avundsvärd, relation, och en möjlighet till socialt avancemang. Men i sitt sista kapitel utvecklar hon i stället tankarna på kyrkans betydelse för att demonisera och kriminalisera och försyndliga frillans roll och jämställa den med horeri. Det sista kapitlet är inte så väl integrerat med boken i övrigt, och även om det är intressanta tankegångar (som nästan helt bygger på Jack Goodys undersökningar och teorier), så hänger det lite i luften.

Bokens stora styrka är att den lyfter fram ett fenomen som vi idag vet alldeles för lite om. Hon skildrar en rad spännande (medeltida) kvinnoliv, ur ett perspektiv som man inte ofta har sett. Just därför är det tråkigt att boken inte håller måttet hela vägen.

Himlar och holländare

Nobelalfabetet har kommit till H. (Jag antar att vi håller på att stava till O-H-E-M-U-L eller O-H-E-D-E-R-L-I-G eller O H-U-R-U M-Å-N-G-A B-O-K-S-T-Ä-V-E-R A-L-F-A-B-E-T-E-T Ä-N-D-Å I-N-N-E-H-Å-L-L-E-R). Jag svarar, enligt Lyrans regler, på två frågor:

1. Berätta om en Nobelpristagare, eller om en boktitel skriven av en Nobelpristagare, på veckans bokstav.

"För ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos." Så motiverade Svenska Akademien Harry Martinsons Nobelpris 1974 (det som han fick dela med Eyvind Johnson). Om man inte vill läsa Vägen till Klockrike eller Nässlorna blomma, kanske ett uppförande av Aniara kan locka? Det brukar göra det när det vankas ett sådant, och jag tror att Martinson vid sidan av Lagerlöf måste vara den mest folkkära svenska Nobelpristagaren.

2. Berätta om en författare du anser borde få Nobelpriset, eller om en boktitel skriven av någon du anser borde få priset, på veckans bokstav. Motivera varför "din" författare borde få Nobelpriset.

För ett författarskap som omfamnar alla de mångfacetterade världar som kan rymmas inom den enskilda människan vill jag tilldela Nobelpriset till den holländske författaren Maarten 't Hart, som låtit sin uppväxt i ett strängt kalvinistiskt samhälle, sin bakgrund som biolog, sitt intresse för klassisk musik, och sin kluvna sexuella identitet sammansmälta i böcker som med varma ironiska stänk och klar prosa visar ett liv som nästan kunde vara ditt.

('t Hart är en stor favorit hos mig, och jag hade hoppats att Lyran skulle vänta lite med bokstaven H, så att jag före det här inlägget hade hunnit skriva ett eller ett par långa hyllningsinlägg. Men det får komma så småningom.)

Show me something new!

Lyran spekulerar i Nobelpris idag, och vill helst att det ska bli någon hon känner till.

Jag måste hålla med om att det är en speciell känsla när den vinnare som tillkännages är någon man läst och tyckt mycket om. Och i brist där på åtminstone någon man läst. Man får en helt annan relation till priset, och i alla fall jag får en barnslig känsla av delaktighet. Som om jag också har vunnit lite grann.

(Eller så är det en pösande känsla av överlägsenhet över att jag har varit så förutseende och är så litterärt bevandrad att jag läst prisvinnaren före pöbeln. Jag ska inte utesluta att det även är sådana känslor inblandade, för jag tror att jag innerst inne är lite snobbig när det kommer till litteratur.)

Det är därför jag har blivit extra glad över Doris Lessing. Och Dario Fo och Harold Pinter. Och Jelinek och Grass.

Men även om den här aspekten finns med, att man liksom vill "hålla på" och "heja fram" dem man känner till, har läst och gärna vill få uppmärksammade, så blir jag faktiskt lika glad fast på ett annat sätt när det är någon jag inte känner till. För mig innebär det att jag tar mig tid att uppmärksamma ett gott författarskap jag kanske annars inte skulle ha lagt tid på. Jag är väldigt, väldigt glad att jag har läst Coetzee till exempel. Jag vågar påstå att jag nog aldrig gett mig på honom om han inte vunnit priset (och om inte min sambo har den alldeles underbara vanan att köpa prisböcker till mig och lägga i mitt postfack på jobbet), men han har blivit en så stor favorit härhemma att jag genast skulle föreslå honom för priset om han inte redan fått det.

Det finns en annan aspekt också. Jag är dåligt bevandrad utanför det nordeuropeiska och anglosaxiska området. Det vore en väldigt tråkig och orättvis värld om pristagarna endast skulle hämtas ur min läsebekantskapskrets.

Spritreklam

Jag är med i minst en bokklubb för mycket. Min sambo skulle säga att det är tre eller fyra för mycket (ingen av oss är nog riktigt säkra på hur många det egentligen är). Och igår kom ett bra erbjudande med posten. Igen. Några inbundna böcker man gärna skulle vilja läsa, för endast 20 kronor styck. Som hittat, precis som det brukar vara.

En sida av mig undrar om det inte finns något spärr-register där anonyma bokmissbrukare (eller deras anhöriga) kan anmäla att man inte önskar få reklam om böcker.

En annan sida undrar hur jag ska komma åt att posta ja-kuvertet med mina val i den nya bokklubben, utan att sambon upptäcker det.

Vattentortyr

När man läser en bok vet man sällan vad som kommer bli behållningen efteråt. Ibland minns jag bara att jag tyckte en bok var bra, men jag minns inte varför. Även om det kan vara ett skäl så gott som något både för att rekommendera andra att läsa boken, och framför allt för att själv läsa om den, så tycker jag egentligen inte att det är tillfredsställande i längden.

Sen finns det andra böcker, där man minns konstiga detaljer. Någon knepig scen, eller ordväxling, eller förnedrande ögonblick, som inte är central för handlingen, och som andra läsare av samma bok inte alltid kommer ihåg. Man vet inte varför just det där fastnat. Och ofta är jag inte ens säker på om jag minns korrekt – ibland är jag ganska övertygad om att vissa saker kanske inte alls stod i boken, utan var något jag själv upplevde i mitt liv medan jag läste en viss berättelse.

I alla fall så har jag ett minne från boken Zen och konsten att sköta en motorcykel av Robert M. Pirsig som skaver i mitt minne hela tiden. Boken är kult från 70-talets andliga hippiespår, och skulle kunna beskrivas som en slags bruksanvisning för ett buddhistiskt synsätt på livet. Eller i alla fall ett mer filosofiskt; jag är för dåligt inläst på zenbuddhismen för att kunna bedöma hur pass mycket av dess tankar som boken egentligen följer. Det här är en bok som inte blev någon större favorit hos mig, och har lämnat ganska få spår. (Filosofin intresserar mig på sätt och vis, men kombinationen med motorcyklar (booooring) och road-book (booooring) blev för mycket för mig.)

Men det finns en scen där som jag inte kan bli av med. Huvudpersonen berättar om ett par vänner han har, som har en droppande vattenkran. Den står där och droppar och droppar, och fastän vännerna verkar ha slutat höra dropparnas fall, tolkar huvudpersonen deras äktenskapliga tvister och förtret som ett utslag av denna ständigt pågående irritation.

Själv har jag svårt att frigöra mig från att det egentligen är huvudpersonens problem. Det är han som irriteras över den droppande kranen; vännerna märker den inte längre. Även om hans resonemang är ett sätt att illustrera början av sinnesrobönen, att vi ska acceptera det vi inte kan förändra, men ha mod att förändra det vi kan, så blir slutet – att ha förstånd nog att inse skillnaden – hängande i luften.

Det är ibland många små saker tillsammans som får oss att rinna över, bokstavligt talat alla små droppar irriterande vardagstjafs som gör bägaren full och oss lättretliga. Men det jag irriterar mig på hos Pirsig (och som jag tror är anledningen till att jag inte kan släppa den här scenen) är att han sätter sig till doms över sina vänners irritationer.

Är det verkligen så enkelt – som han hävdar – att den som inte kan fixa småsakerna i sitt liv (= byta ut packningen i en droppande kran), inte heller kan ta tag i de stora frågorna? Att de här mänskorna skulle få kraft över till sina "riktiga" problem om de tog itu med alla ogjorda småsaker som omger dem? Eller borde berättarjaget såga lite på bjälken i sitt eget öga innan han bestämmer sig för vad som borde irritera andra människor?

Om någon vill läsa en betydligt djupare, och – tror jag – mer rättvis analys av hela Pirsigs bok, så verkar engelska wikipedia inte vara så dum. Jag får nästan lust att läsa om boken. Fast bara nästan.

Nu har jag i alla fall avbördat mig mina irriterande tankar på Pirsigs analys av vattenkranen, och hoppas därmed att den bilden slutar hemsöka mig.

Här har du din bok!

Min lillebror fyller år, så nästa gång vi träffas ska han få den senaste boken av Conn Iggulden.

Och det tror jag han misstänker, eftersom Leif GW inte har kommit ut med några nya böcker sedan han fyllde år sist.

Det är så trevligt med folk som vet vad de vill ha.

Och praktiskt.

Men ganska tråkigt.

Read me

Fantastiska (kultur)fyran denna vecka inbjuder till fantasier om boken om vårt liv.

1. Boken om dig, vilken slags bok skulle det bli? En deckare? En biografi? En faktabok? En romantisk roman? Ett drama? En komedi?

Åh, här finns många oanade möjligheter. Men varför inte något cyniskt one-liner drama av Oscar Wilde? Jag känner mig på det humöret ikväll.

2. Vilken författare tycker du skulle passa att skriva boken om dig, eller vilken författare skulle du vilja skrev den boken?

Tja, om vi lämnar den ironiska pjäsen här ovan för ett ögonblick skulle det vara intressant om Marie Hermanson skrev en bok som avslöjade alla dolda underströmmar i min tillvaro. Det vore spännande. Och skrämmande.

3. Om boken blev film: vilken skådespelare skulle spela dig?

Kate Winslet. Eller kanske Errol Flynn.

4. Finns det någon låt som du tycker handlar om dig på något sätt?

... men man kan ju tjuvkika lite på guldkornen

Och så ett exempel på en riktigt, riktigt bra baksidestext:

Det går inte att slita sig ifrån den. Det är en fruktansvärd bok, otäck, men ack så förledande. Håller man inte huvudet kallt medan man läser – och vem kan göra det? – blir man nästan lite konstig. Visst är det en fantastisk historia, men ändå är det inte så mycket själva innehållet, som orden, de ömsom snillrika, ömsom bestickande tankarna och formuleringarna. Det är den besynnerligaste bok hon läst. Men farlig och direkt fördärvlig.

Texten i sig kommer från Maria Gripes bok Skugg-gömman, och beskriver huvudpersonen Carolins läsning av boken Dorian Grays porträtt (av Oscar Wilde). I min pocketupplaga av den senare boken har man låtit trycka Maria Gripes text som baksidestext. Kan litterär kontextualitet bli bättre än så?

(Och jag rekommenderar en (om)läsning av båda böckerna. Aldrig fel!)

Jag håller för ögonen

Det där med baksidestexter. Om jag vet eller tror att jag vill läsa en bok, så läser jag aldrig dem. Jag brukade göra det förr i tiden, och det är märkvärdigt så ofta alldeles för mycket avslöjas. Det kan stå såna där saker som att "Kalle träffar Åsa, och efter det blir livet sig aldrig likt." Och så läser man boken, och väntar och väntar på att Kalle ska träffa Åsa. Och så gör han det på sidan 215, och de har en stormande natt tillsammans, och sedan blir Åsa överkörd på morgonen och boken är slut på sidan 243. Det är ju inte direkt fel på den baksidestexten, men man missar liksom att njuta av allting under de 214 första sidorna, eftersom man bara väntar och väntar på att Åsa ska dyka upp i historien. Större delen av boken känns meningslös, och när man tänker efter har man alltså läst boken genom baksidestextens ögon.

Även om inte texten avslöjar så mycket så tycker jag att den ofta styr in läsningen och utesluter (eller kanske kortsluter) andra möjliga tolkningar för mig. Baksidestexter använder jag mig därför numera bara som konsumentupplysning för böcker som jag inte riktigt vet om jag vill läsa. Och så läser jag dem så klart efteråt! Oj, vad man kan bli förvånad då, när man upptäcker vad boken "egentligen" ska handla om.

Och jag antar att det här också är en anledning till att jag är lite lite tveksam till att läsa om böcker som jag inte läst på bokbloggarna här runtomkring. Så fort det verkar intressant, så blundar jag. Och skriver upp titeln. Och klickar på något annat.

Nu är det fullt!

Som tillägg till förra inläggets avslöjande att jag helst vill läsa om böcker som jag redan läst kanske jag ska anföra bevis för att jag faktiskt läser om böcker som jag inte läst. Jag antecknar sånt som jag inte vill glömma bort på en digital post-it på dashboarden på min Mac. Den protesterar vilt om jag överskrider ett visst antal bokstäver, så hur mycket som helst kan jag inte skriva upp. Det här har jag antecknat denna vecka (är det nån som kan gissa vilka jag har besökt?):

Jag har inte så många regler som jag följer i mitt liv, men jag försöker hålla mig till att inte fylla mer än en post-it med läsvärda böcker per vecka (och att inte köpa mer än en bok om dagen). Så om ni tänker skriva om några riktigt bra böcker i era bloggar, så var snäll och gör det före onsdag kväll.

Tack på förhand.

Jag vet vad du läser

Jag har Google analytics kopplat till den här bloggen. Det innebär att jag kan se vad folk klickar mest på och när. Jag kan inte riktigt se vem folk är, men jag kan se var de kommer ifrån. Någon eller några från Hägersten (hej hej!) hänger här rätt mycket till exempel. Och det är inte min mamma.

En sak som man upptäcker är vilka inlägg som folk tillbringar mest tid med att läsa, och här är tendensen lika tydlig som överallt annars i samhället: folk vill läsa om sånt de vet något om. Det är lite paradoxalt det där, men igenkänningsfaktorn verkar vara viktigare än ett boktips.

Och jag ska inte ironisera över det där. Jag är inte annorlunda själv. Jag läser verkligen jättegärna om nya böcker, och jag tror inte jag är ensam om att gå igång (ja, nästan sexuellt) på utläggningar där någon passionerat hänger sig åt att frossa i en älsklingsbok. Det är bästa sättet att få mig att springa till biblioteket (eller klicka in på nån nätbokhandel).

Men det är faktiskt ännu roligare att läsa vad någon skriver om en bok jag redan har läst. Särskilt om det är en älskad och ömt vårdad vän som jag ofta hälsar på. Även om man ibland kan bli lite avundsjuk på den där andra relationen som min älskling har inlett i smyg, så försöker jag se det som att jag inte förlorar en vän, utan vinner en diskussionspartner. Är det inte samma känsla som förenar medlemmarna i alla fanklubbar och litterära sällskap?

I den där undersökningen som pågått uppe till vänster här i bloggen under några dagar frågar jag besökare här vilken slags blogginlägg de helst läser. Sådana som handlar om böcker de läst, eller sådana som handlar om böcker de inte läst. Jag kan lugna någon eventuellt orolig med att det här inte primärt (eller ens sekundärt eller tertiärt) handlar om att jag tänkte ändra inriktningen på vad jag skriver om på bloggen. Jag tyckte det var spännande att se om folk tänkte som jag – det vill säga att det är roligt att få läsa om nya böcker (ordet "boktips" låter så futtigt och sterilt, tycker jag. Som en lista utan lidelse. Som att stå och bläddra bland gamla bibliotekskort, utan hundöron och kaffefläckar), men ännu roligare att stöta på någon som blivit förälskad i en av mina egna favoriter, och kunna påbörja en diskussion om innehållet.

Jag fick väldigt många fina, intressanta och belysande kommentarer till mitt första inlägg som jag skrev som introduktion till undersökningen. Läs gärna – de var det roligaste med allihop, och egentligen var det en sån diskussion jag ville åt (men vem kan motstå att testa en ny undersökningsgadget?). De flesta skrev nog att om de skulle hårddra det hela skulle de helst läsa om böcker de inte läst. Jag får väl erkänna att om jag skulle hårddra det hela skulle jag nog helst läsa om böcker jag läst, och anledningen är förmodligen att jag så gärna vill prata om böcker, och det är svårt att göra det om jag inte läst boken själv (inte för att jag inte gör mina försök).

Resultatet av undersökningen visar dock att majoriteten vill läsa om böcker de inte läst. Här kan man ju dra till med en massa med att urvalet är skevt (inte nog med att det bara handlar om bokläsare, det handlar dessutom bara om bloggläsare, och därtill endast sådana som väljer att svara på frågan; bortfall vet vi således inget om), och att folk möjligen kan tycka att det är mer politiskt korrekt att vilja läsa om böcker de inte läst. Det låter onekligen som att man är mer intresserad av sin samtid, nyheter, och att förkovra sig själv om man vill läsa (om) nya böcker. Och det är väl inte heller en inställning man må förtycka.

Två stycken i undersökningen läste också helst inlägg som inte handlar om böcker. Jag antar att de har samma slags humor som jag. Eller så har de kommit till fel blogg.

Tack för alla svar och att ni delat med er av era tankar! Gå nu ut och skriv såna blogginlägg som ni själva helst vill läsa – de brukar bli bäst, oavsett om de handlar om böcker ni själva läst eller inte!

Alla äventyr börjar med en influensa

Vet ni, idag har något så ovanligt trevligt inträffat, som att jag har kommit över den sista delen i en bokserie. Jag har letat efter den här boken i åtminstone 20 år. Äventyrens ö, heter den, och är första delen i Enid Blytons så kallade Äventyrsserie.

Åtta böcker ingår sammanlagt i serien om de två syskonparen Jack och Lucy-Ann, Philip och Dinah, som hamnar på öar, och i dalar, i slott och på skepp, på circus och på floder. Och överallt upplever de fantastiska äventyr, oftast tillsammans med sin vän (och sedemera styvfar) Bill Cunningham, som är ute på något topphemligt uppdrag.

Som barn hade jag ärvt tre böcker i serien från min mamma och pappa. Äventyrens berg, Äventyrens skepp (min favorit i serien!!), och Äventyrens flod. Jag föredrog alla gånger den här kvartetten framför Blytons fem-böcker, och jag tror det handlar om att det faktiskt finns progression i de här böckerna. Barnen blir kanske inte särskilt mycket äldre, men syskonparet Jack och Lucy-Ann blir adopterade av Philip och Dinahs mor. Och så småningom gifter sig deras mor/adoptivmor med äventyraren Bill.

Förresten minns jag hur de här böckerna fick mig att nära en intensiv önskan om att bli sjuk. Jag ville ha en släng av mässlingen eller influensa, som skulle göra att jag inte kunde gå till skolan under några veckor, utan var tvungen att resa bort för att "vila upp mig", aka undersöka katakomber på en grekisk ö eller hitta spionligor i de walesiska bergen. Så där som barnen i de här böckerna alltid behövde göra. Ja, när man tänker rätt på saken kan väl de här ungarna knappast ha hunnit gå i skolan alls, så många grottor och nedstörtade flygplan som de var tvungna att utforska hela tiden.

Nån gång snart ska jag läsa igenom hela serien från början till slut. Och under tiden ta mig en riktig funderare över frågan om när traditionen med rekreationsresor efter höstsnuvan egentligen upphörde.

Kommentar till bokomslag och upplagor: Jag är ju inte så där petig med omslag och sånt där på mina böcker, men jag undrar om jag inte ska försöka byta ut upplagan från PoP-serien (dvs Äventyrens slott) ovan, mot en äldre. PoP-serien består nämligen av nyöversättningar, och oj, vad mycket de har missat i en del böcker. Äventyrens cirkus äger jag två exemplar av, i olika upplagor, och på vissa sidor där är det mer motiverat att leka fem rätt än fem fel.