söndag 23 augusti 2009

Och nu är jag värd en belöning!


Det finns en särskild tillfredsställelse i att slå igen pärmarna om en bok som stått många år i bokhyllan. Jag har tillbringat ett par dagar med att läsa igenom Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. En bok på 121 sidor som kändes så där 3-4 gånger så lång. Faktum är att jag tror att jag läst de flesta sidorna två gånger, ofta till och med tre gånger. Jag fick läsa om och läsa om för att förstå vad där stod. Sällan har jag fått uppbåda så mycket viljestyrka för att ta mig igenom en bok.

Men jag lyckades alltså. Och jag försöker förstå vad som är bra med den här boken. Detta är i korthet historien, kantad av storslagna adjektiv, 1800-talskommatering och en brist på styckeindelning som inte står de klassiska ryska tegelstenarna efter: Sjömannen Marlow berättar om när han var kapten på ett ångfartyg som reste rakt in i Afrikas hjärta. Där träffade han den mytomspunne elfenbensjägaren Kurtz – en man som av infödingar (och sig själv) dyrkades som en gud. Kurtz rykte hade föregått honom, och Marlow såg fram emot att få samtala med honom. Men när de väl träffas (85 sidor in i boken), så är Kurtz döende, och särskilt mycket till samtalspartner är han inte. Han för feberheta monologer fulla av storhetsvansinne. Han dör, och boken slutar med att Marlow besöker Kurtz' fästmö och berättar om Kurtz sista dagar. Han ljuger för henne, och säger att Kurtz' sista ord var hennes namn. (I själva verket var det "Ohyggligt! Ohyggligt!" (ändrat från mitt felaktiga "Ofattbart!", med ett stort tack till Tekoppens tankar som uppmärksammade mig på att jag felciterat Conrad, och – tror jag – förstört lite av historiens poäng).

Allt det här är beskrivet med långa, slingrande meningar, tjocka som lianer, och dunkla som Kongoflodens vatten.

Boken Mörkrets hjärta är en berömd kortroman av flera skäl. Dels för att Joseph Conrad skrev på engelska – som inte var hans modersmål (han var född i Ukraina, och om jag förstått saken rätt så var hans modersmål faktiskt polska, men ryska, franska och tyska lär han väl också ha behärskat). Boken diskuterar vidare moralupplösning långt bort från ära och redlighet. Där finns kritik mot kolonialismen, men boken ger främst en bild av människans mörka sidor.

Well, om jag ska säga vad jag tycker, så tycker jag inte alls om det här. De ödesmättade antydningarna och tunga meningarna är förstås skickligt komponerade, men de berör mig inte alls. Jag tycker dessutom att boken är den allra värsta sortens exempel på en bok av män, för män, om män. Som dessutom slutar med det där besöket hos Kurtz fästmö som en kontrast till hela denna mörka värld. Som om ondska inte finns hos kvinnor. Och med Marlows lögn om Kurtz sista dagar får man även klart för sig att kvinnor inte kan förstå ondska, och att de till och med behöver skonas från att höra talas om den. Bullshit, förstås.

De enda jag kan föreställa mig som verkligen tycker det här är en bra bok är ynglingar i senare tonåren som drömmer om a) att inträda i Främlingslegionen, eller b) att bli en ny författare av typen arg ung man. (Om någon minns stjärnskottet Alexander Skantzke, som debuterade i början av 1990-talet, så skulle jag kunna föreställa mig att han läst och gillat den här boken.) Det är i alla fall den typen av bekantskaper som en gång i tiden rekommenderade boken till mig. Hur den hamnade oläst i min bokhylla är fortfarande lite oklart, men kanske var det också någon av ynglingarna som lämnade kvar den där.

Trivia (som delvis är anledningen till att jag trots allt beslutat mig och tvingat mig igenom den här historien): Boken har filmatiserats med John Malkovich i rollen som Kurtz. Coppolas film Apocalypse Now är en slags remake av filmen. Och boken Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist har lånat sin titel från en kommentar Kurtz har skrivit som en fotnot i ett långt dokument han lämnar efter sig.


9 kommentarer:

Lyran sa...

Jag skriver under här eftersom jag inte ens skrev någon recension om boken.

Vixxtoria sa...

Lyran: Jag förstår dig. Jag hade inte heller nån särskild lust att skriva om den här, men eftersom jag till slut lade ner så mycket googling på att läsa _om_ boken (eftersom jag inte kan begripa vad folk tycker är så bra med den), så skrev jag något i alla fall.

Och så var jag lite glad över att slippa ha den stående oläst i bokhyllan. Men vad jag ska göra med den nu, det vet jag inte riktigt.

Tekoppen sa...

Ofattbart???? Kurtz sista ord på originalspråk är "The horror, the horror". En VISS skillnad. Jag tyckte mycket om Mörkrets hjärta. Jag är ung men sällan arg och inte man. Det jag fastnade för i Mörkrets hjärta var att den kändes så dubbel; den talar med flera olika tungor samtidigt, snarare än att ha ett övertydligt budskap. Jag gillade det obehagliga och det febriga, Marlow är ju inte direkt psykiskt frisk. Men visst är det en ytterst märklig bok. Jag säger inte att den är mästerlig, men jag tyckte att den var väldigt intressant och tankeväckande.

floria sa...

Jag minns att jag gillade boken då jag läste den, men det var länge sen och nu minns jag inte varför. Kanske borde läsa om.

Vixxtoria sa...

Tekoppen. Äsch, jag har det fel. Ohyggligt, ohyggligt, säger han. Men jag kan mycket väl föreställa mig att boken är annorlunda på engelska. Och budskapet är definitivt inte övertydligt (det är mycket luddigt, det är därför jag fick tillbringa flera timmar på internet med att läsa vad boken _egentligen_ handlade om....). Jag brukar egentligen vara ganska bra på att hitta mening i de tråkigaste böcker (alltså, en mening för mig själv åtminstone, jag menar inte att det nödvändigtvis är den rätta meningen, eller det som författaren avsåg), men det lyckades jag inte med här. Jag gillade inte boken något vidare.

Floria: nej, du behöver inte läsa om. Det finns massvis med bättre böcker som behandlar samma tema :-) (Eller är du möjligtvis 19 år, och känner dig som den nye Marcus Birro? Då kanske den här boken ärnågot för dig.)

kontakt sa...

Jag törs inte säga att Mörkrets hjärta är dålig. Jag säger att jag inte förstod mig på den.

Men Alexander Skantze tycker jag om.

Vixxtoria sa...

Kontakt: "Dålig" är kanske ett litet dumt ord. Rent språkligt är boken en prestation, och jag kan begripa att temat och handlingen fascinerat och påverkat. Men jag tyckte inte den var särskilt bra; inget av det tilltalade mig alls. Normalt brukar jag åtminstone tycka det är intressant att läsa böcker som betecknas som klassiker (eller närmare sanningen: jag brukar ofta uppskatta dem mycket, och till och med tycka om dem), men den här lämnar mig oberörd.

Men det var inte min mening att dra med Skantze i fallet; jag har haft betydligt mer glädje av hans Grattis Gud, till exempel.

Titti sa...

Oj, vilken sågning! Jag läste Mörkrets hjärta på engelska för en himlans massa år sen och då gjorde den inget större intryck. Så fick jag för mig att läsa om den alldeles nyligen i svensk nyöversättning av Einar Heckscher. Den här gången var den MYCKET bättre! Tycker den är helt fascinerande och gillar Conrads (otidsenliga?) kritik av kolonialismen. Kommer definitivt att läsa om den igen om något decennium eller så!

Vixxtoria sa...

Titti: Ja, men jag försökte såga lite elegant i alla fall ;-)

Men den här boken är oerhört intressant, tycker jag, framför allt för att det verkar omöjligt att ha en neutral inställning till den. Antingen hyllar folk den, eller så gillar de inte. Men jag uppskattar att du (och andra här) protesterar.

Att det finns en nyöversättning låter emellertid intressant; den översättning jag läste gjorde den möjligen inte rättvisa.