42 - Herregud, var ska jag börja???

Fyrtiotvå stycken. Inte år. (Tänk vad många böcker jag skulle ha hunnit läsa om jag var 42! Eller tänk vad få böcker jag skulle hunnit läsa om jag redan var 42. Hm. Beror på hur man ser på saken). Nej, inte år, utan böcker. 42 böcker som jag samlade ihop lite här och där i huset där de legat i små högar och väntat på att bli lästa. 42 stycken böcker som hör till kategorin "jag vill läsa nu!!!". Och då är inte ens de 5 biblioteksböcker jag lånade i veckan inräknade. 

Jag har verkligen för lite tid till läsning nu för tiden.

Eller så finns det för många bra böcker. 

I ett parallellt liv är jag en syssling i Familjen Tejp

Bodil Malmsten skriver återkommande om Familjen Tejp på sin blogg från Finistère (som hon snart lämnar, om jag förstått rätt). Jag hoppas hon gör en bok av det. Eller nej, förresten, det hoppas jag inte alls. Jag ska nöja mig med att titta in på Finistere.se då och då och följa familjens öden och äventyr. Och se hur det går med mamma Tejps kusin Uno, Blandmissbrukaren. Allt behöver inte bli böcker. En del kan bara vara betraktelser här och nu.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Nu har jag skrivit en lista på vilka böcker min sambo ska läsa under semestern

Nej, det har jag ju inte. 

Men jag har lagt fram några intressanta titlar till beskådande på soffbordet. Så där helt apropå.  

Lycka är... :-)

Lycka är att ligga i sin nya hängmatta och läsa en bok.

Och att ha en 2-åring som tycker att det roligaste som finns* är att stå bredvid, och knuffa på hängmattan så att den gungar fram och tillbaka.

*Nåja, det roligaste som finns i 2 minuter ungefär :-)

Mammor som gör vad som helst för att få läsa färdigt

Ibland känner jag mig som Mrs Brown i The hours. Ni vet hon som spelas av Julianne Moore i filmversionen. Mamman som tar in på hotell för att få läsa klart sin bok, i stället för att tillsammans med sin son baka en födelsedagstårta till sin man.

Mina böcker stannar hos mig

Som att hugga av mig en arm. Eller åtminstone att klippa naglarna. Så känns det för mig att göra mig av med böcker. Inför en flytt för några år sedan gjorde jag ett allvarligt försök att rensa bort sådana som jag inte kunde tänka mig att läsa igen, eller som jag hade som dubletter. Inte ens tio stycken valde jag ut. Vad det blev som åkte iväg? Alla Grottbjörnens folk-böckerna, den vedervärdiga "fortsättningen" på Stolthet och fördom, Pemberly, och en sliten, antikvarisk 10-kronors-dublett av Sayers Mördande reklam. Jag har fortfarande ångest över att jag slängde Grottbjörnen-böckerna, trots att det vid det laget var länge sedan jag uppskattade dem. En gång i tiden hade trots allt dessa böcker varit en stor läsupplevelse. Tjocka böcker, som vuxna läste, och som jag fick i present. Böcker som jag så där 13 år gammal läste med stora ögon. Särskilt de 200 sista sidorna i Hästarnas dal.

Förra sommaren fick jag inte mindre än fyra stycken kedjebrev från släkt, vänner och gamla arbetskamrater som föreslog att jag skulle skicka en gammal pocketbok från min egen bokhylla till den som stod överst på listan. Sedan skulle jag så småningom få en bok tillsänd av någon annan. Men hur skulle jag kunna skicka iväg delar av min själ till andra människor? Antingen älskar jag mina pocket (med blod, svett och tårar), och då vill jag förstås kunna läsa om dem när som helst, och inte skiljas från dem. Eller så tycker jag inte böckerna är något att ha, och inte vill jag ge bort dåliga böcker. Ett alternativ jag funderade på var att  köpa dubletter av några av mina favoriter, och skicka iväg dem, men det var väl både semestertiderna och det faktum att jag hade fyra stycken kedjebrev att svara på som fick mig att inte välja denna utväg. Och så att jag av princip aldrig skickar kedjebrev vidare då. 

Jag har alltså svårt att göra mig av med böcker. Att ge bort lästa böcker kan för all del vara miljövänligt, och vara ett sätt att få mer plats (eller stå på plus minus noll) hemma i bokhyllan. Men för mig är min boksamling ändå något som jag byggt upp under ett helt liv. Det är minnen och läsupplevelser. De allra flesta böckerna har jag återvänt till flera gånger, eller skulle vilja läsa om i framtiden.  Nej, jag kan inte förmå mig att göra mig av med dem. 

Anledningen till det här inlägget är bland annat Boktipset ni na ni na ni nanna som  skriver så vackert om bookcrossing. Det är en underbar idé; folk gör sig av med sina böcker, och plockar kanske upp andra som folk lagt ifrån sig. Jag önskar att jag kunde delta, jag skulle verkligen önska att jag kunde förmå mig att delta.

Men än så länge stannar mina böcker hos mig. Men om jag en dag  ändrar mig, och letar adoptivhem till mina älsklingar, så vet jag vart jag ska vända mig.

(Fast jag har hittat två dubletter i bokhyllan. Agatha Christies Oändlig natt, och Walter Ljungquists Azalea. Om andan faller på kanske jag någon gång i framtiden placerar ut dem på en bänk eller ett café nära dig). 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Från en tid så långt från vår

Snowflake brast härom dagen ut i en sådan lovsång till W Somerset Maugham att jag blev nyfiken. Även Ingrid kom strax med ett inlägg som visade Maugham hör till de författare som kan göra outplånliga intryck. Jag fascineras så av denna passion och känslomässiga bindning som man får till vissa böcker. Och hur böcker kan förändra livet. När jag därför av en tillfällighet hamnade på biblioteket en eftermiddag denna vecka, letade jag reda på två av Maugham novellsamlingar.

Jag började läsa den bok som heter Lotusätaren och andra noveller. Den första novellen i samlingen heter Herr Tvärsäker, och fick mig att tänka på Söderbergs klassiker Pälsen. Här tillbringar berättarjaget några olidliga dagar i en båthytt tillsammans med en besserwisser, som sätter hela passagerarlistan på plats med sina utläggningar om saker där han alltid vet bäst. Men så kommer en situation, där han väljer att vika sig,för att en make inte ska förstå att hans hustru varit otrogen. Jag var väldigt imponerad av både stilen, och gladdes åt twisten på slutet.

Jag tycker inte lika mycket om alla novellerna, men samtliga ger fina tidsteckningar av en svunnen era. I berättelsen Tre tjocka damer i Antibes beskrivs till exempel de tre medelålders kvinnorna som oformligt feta. Mellan 70 och 80 kilo väger de. Tiderna förändras.

Novellen  Skapargnistan handlar om en uppburen, intellektuell författare, vars kritikerhyllade  böcker inte säljer. Hon försörjs av maken, men när denne rymmer med kokerskan tvingas författarinnan att börja skriva deckare. Novellen berättar således historien om vad som fick henne att gå från att vara semikolonets mästarinna, till kioskvältande deckardrottning. Man önskar nästan att det var så enkelt för dagens välskrivande författare att byta genre. Tänk att få tag på både en bra deckare och en bra bok! (Helst inslaget som present. Och en chokladbit därtill.)

Det som berörde mig mest var samlingens titelnovell. Den handlar om en engelsman som i 30-årsåldern reste på semester till Capri, och blev så betagen att han beslöt att återvända och bo där resten av sitt liv. Han sålde allt han ägde, sade upp sig, tog en livränta, och flyttade till ön. Där räknade han ut att han på den lilla inkomsten livräntan gav skulle kunna leva i 25 år. Sedan skulle han ta livet av sig. Så långt tyckte jag att historien var ganska vacker. Fånga dagen. Lev endast av det du behöver. Var sann mot dig själv. Välj ditt eget liv, och din egen död. Men just då låter Maugham novellens emigrant förlora modet. När hans 25 år passerat förmår han inte att ta sitt liv, utan lever ytterligare sex år på välviljan hos sina forna hyresvärdar. Berättelsen blir tragisk, och lockelsen i att följa en dröm bleknar hos mig.

Novellerna är från förra århundradet. Så nära. Så långt borta. Rent allmänt tänker jag mycket på Agatha Christie (som jag läst mycket av de senaste åren). Stilen är inte helt olik. Även om Maugham är betydligt mer litterär, så lyckas Christie på samma sätt på ett par sidor teckna bakgrund och karaktär till sina figurer. Det är samma slags samhälle de skildrar, och under samma långa tidsperiod (1910-talet till 1960-talet ungefär). Ett England på de brittiska öarna, och runtom i världen. Klubbar. Middagar. Imperialism, med misstänksamhet mot allt som är icke-engelskt. Som italienarnas middagsvanor ("de äter bara spaghetti på söndagar"), eller misstänksamheten mot att en person som heter Mr Kelada verkligen kan vara "äkta brittisk".

Nej, jag är inte lika hänförd eller betagen som Snowflake och Ingrid, och känner inte att mitt liv har förändrats, men jag har varit road, gripen, och framför allt njutit av en excellent berättare. Jag är ingen novelläsare, därför att jag tycker att jag oftare blir besviken än tillfredsställd efter novelläsning, men detta är en mästare som har skrivit. Och det är en njutning att läsa. Jag har en novellsamling kvar här hemma, som jag med glädje ska läsa igenom de närmaste veckorna. Och Ingrids berättelse om hur Maughams roman The moon and the sixpence påverkade hennes liv gör att jag givetvis även måste ge mig på en roman av Maugham så småningom, även om jag har svårt att förstå hur hans distanserade, precisa, torra herrumsprosa kan fungera i en hel roman. Men det är så trevligt att bli överraskad att jag gärna vill försöka.

Ett mycket varmt och uppriktigt tack för den här läsupplevelsen! Jag hade aldrig (och jag menar verkligen aldrig!) lånat hem den här till synes tråkiga boken från biblioteket utan så passionerade inlägg från er!  

Läslösning i livspusslet

Jag är ingen novellälskare, har aldrig varit. När jag väl tagit mig in i en historia, precis lärt känna gestalterna, så rycks man ut igen, i bästa fall med en twist. Det gör att jag sällan orkar engagera mig i novellen, varken personerna eller historien; det känns som om det inte är så välinvesterad tid, helt enkelt. Dessutom hamnar noveller lätt i novellsamlingar, och det är där jag hittar dem (när jag nån gång hittar till dem). Det innebär att man går direkt från en historia in i nästa, utan eftertanke. När boken är utläst kvarstår oftast endast diffusa intryck, och få av novellerna fastnar riktigt. En lösning är förstår att sparsmakat läsa en novell i veckan eller så, och varva med romaner och annan litteratur. Men så blir det ju sällan i praktiken.

Låt mig klargöra att det  förstås finns noveller och noveller. En del läser jag gärna. Söderberg och Salinger, givetvis. Inger Edelfeldt är också en favorit hemma hos mig. Men sällan har jag blivit så besviken som när jag en kväll på besök hos mina föräldrar ur bokhyllan där lånade Torgny Lindgrens då rykande färska I Brokiga Blads vatten, och först när jag skulle påbörja andra "kapitlet" upptäckte att det var en novellsamling och inte en roman. Inget fel på dem (tvärtom!), men när man önskar sig en roman, så är en novell en klen ersättning.

Jag gillar de stora historierna. Jag gillar att följa en person under lång tid (kanske inte nödvändigtvis räknat i antal år innanför bokpärmen, men i alla fall under åtskilliga lästimmar). Jag efterfrågar ett myllrande antal bipersoner, frossande i dialog, monolog och slagfärdiga formuleringar. Beskrivningar av picknicker, enleveringar, ett ögonbryns form...  En riktigt bra novell kan få plats med allt det här. En riktigt bra novell är faktiskt ett koncentrat av allt det här. Men alltför många noveller känns som ofullkomliga romaner.

Nu har jag emellertid insett att för småbarnsföräldern som somnar mitt i sin roman varenda kväll, och som tvekar inför att ens sätta sig med boken, eftersom man kommer dras ut ur den goda historien så fort den fångat en igen, ja, då är faktiskt noveller inte så dumma. Man hinner läsa en, kanske två innan man somnar, eller medan man ligger och nattar ett barn. Man hinner till och med läsa en innan man går till jobbet, eller när man sitter på toaletten. Man får en avslutad helhet, som man kan fundera på tills nästa gång man greppar boken. Den enda nackdelen är att novellen stjäl den enda lilla lästid man har över, och även om stressen minskar och sinnesron och tankarna vinner på att läsa avslutande texter, så blir ändå romaaaaanerna lidande.

Ja, och så den andra nackdelen då – att det fortfarande kan vara lika svårt att hitta de riktigt bra novellerna. De som är skrivna i sin egen rätt, och inte ett substitut för romanen som författaren ville skriva.

Det här inläget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Vad var det Astrid sa?

Ett av dagens tidigare inlägg handlade ju om Astrid Lindgrens flickor. Det går att skriva hur mycket som helst om hennes författarskap, och när som jag kommer att tänka på något återkommer jag till Astrid eller någon av hennes figurer här, var så säker.

I väntan på det kan ni följa mitt exempel och klicka runt på Sveriges Radios hemsida och undersöka deras fina samling med Astrid-program. Jag har inte hunnit lyssna på något nu, men jag minns att jag har hört flera av programmen i direktsändning eller återutsändning tidigare. Jag ska lyssna igenom så småningom! Tills vidare vill jag dock gärna flagga för de underbara programmen 20 frågor, som var Astrids radiodebut. Så rapp och klipsk och rolig är hon där! Det är lätt att glömma att en gång i tiden var hon inte bara en gammal  sagotant. Eller förresten. Att kalla henne det är verkligen att reducera och förminska ett av de riktigt stora författarskapen!


Det här inlägget har tidigare publicerat på min gamla blogg.

Nu finns det ytterligare en anledning till att läsa en av de böcker jag skulle ta med mig till en öde ö

Det finns alltid anledning att läsa Torgny Lindgren. Den som hör till skaran som endast läser prisbelönta författare kan emellertid nu notera att Torgny fått Piratenpriset, och om det är den enda bidragande orsaken till att man läser honom, så må så vara. Själv läser jag honom för den underbara humorn. Böcker fulla med påståenden och berättelser som på ett plan verkar helt allvarligt menade, och ändå bubblar det under ytan av ständigt skratt. Kanske över livets förunderlighet. Kanske över alla de saker vi människor får för oss och gör till viktiga. Över livets ironi, helt enkelt. 

Hans böcker är alla så obeskrivligt bra, men i den här bloggen har jag hittills så fort tillfälle getts lobbat för boken Ormens väg på hälleberget. Jag tycker verkligen att alla som kan läsa svenska (och inte tvingas ta till översättningar), ska vara glada över att kunna läsa den här boken på originalspråk. Enligt min mening är det en av de bästa böcker som skrivits på svenska.

Historien om en fattig familj i Västerbotten någon gång på 1800-talet, då vintrarna var kalla, och det var svårt att klara sig, även om man flera gånger i veckan lastade orgeln på släden och åkte runt och spelade på bygden. Berättarjaget Jani förtäljer historien om sin mor Thea, hon som "hade musiken". Hur hon, de år hon inte har en karl i stugan, tvingas till att en gång om året betala "arrende" till byhandlaren. Arrendet resulterar i barn förstås. Och allteftersom Thea blir äldre är det hennes döttrar och sonhustrur som får betala arrende i hennes ställe. Och när handlarn dör tar hans son över arrendeindrivningen. Det tar en ände med förskräckelse, förstås. Incest. Könsstympning. Och Guds vrede. 

En skröna på västerbottniska som man inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Jani berättar den helt osentimentalt, och det är mycket man får läsa ut mellan raderna. Jag tänker på Hans Alfredssons idiot i En ond man, eller Mark Haddons bok Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Där någon berättar en historia, men inte riktigt har förstånd att begripa precis vad redogörelsen betyder. 

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg. 

Men minns ni inte att Pippi skurade golv?

Mitt inlägg om Alfons och Milla. har gett upphov till många kommentarer. Läs gärna dem. L från tassande liten kaffekopp skriver dessutom om en bok med samma tema, Pirater och prinsessor (av Maria Jönsson och Lotta Olsson Anderberg). Det här inlägget är ett reflektion med anledning av den här diskussionen. 

Jag är inte genusvetare, litteraturvetare eller ens litteraturkritiker. Jag har alltså varken tillräcklig kunskap eller verktyg att riktigt angripa det här problemet tycker jag. Och jag är säker på att jag läst någon uppsats eller skummat någon avhandling som handlar om starka flickor i litteraturen, och deras betydelse för kvinnlig frigörelse och så vidare. Om någon vill och kan ge länkar eller referenser så får ni gärna göra det! Jag ska garanterat läsa (men kanske inte med en gång; jag är i slutfasen av en avhandling i ett helt annat ämne). 

Så låt detta inlägg bara bli en reflektion om Astrid Lindgrens flickor (pojkarna kommer jag gärna tillbaks till någon annan gång).

Jag tänker på Pippi. För all del på Madicken och Ronja och bagardottern Eva-Lotta i Kalle Blomkvist-böckerna också. Inkludera gärna Tjorven och Lotta på Bråkmakargatan, Skrållan och Kajsa Kavat. Alla Astrids tjejer som hon låter vara som de är. De får ta den plats de behöver, och de gör det också. Även om all världens prusseluskor har invändningar. 

Samtidigt finns alla de där andra kvinnorna. Storasystrarna (Malin på Saltkråkan, och storasystern i Britt-Mari lättar sitt hjärta) och mammorna (Lovis, Bråkmakarbarnens mamma, och Lillebrors mamma), och hembiträdena och pigorna (Alva, Lina, Agda i Bullerbyn). De som bakar bullar och plättar. Smörjer in sandaler och rullar köttbullar till Karlsson. De som mjölkar korna klockan fem. Astrid sjasar aldrig ut pojkarna och karlarna i köket på allvar, även om Lillebror får städa hos Karlsson på taket, och det är underförstått att bröderna Lejonhjärta lagar sin egen mat i det lilla vita huset i Körsbärsdalen. Detta kan man möjligen hålla emot henne. 

Men samtidigt erkänner hon ju på så många sätt att det arbete alla dessa kvinnor gör finns och är viktigt. Det finns inget föraktfullt över diskar och tvättar och tidiga mjölkpass. Snarast en förståelse för hur tråkigt och arbetssamt det här kan vara. I Saltkråkan-filmen Tjorven, Båtsman och Moses har Malin precis träffat (sin blivande man) Peter. Hon kommer till handelsboden och får frågan av Nisse, vad "sköna Malin önskar idag". Hon svarar (på ett ungefär): "Sköna Malin vill ha något lättlagat. Något djupfryst som man inte behöver laga till". Hon vill alltså ha tid över för att svärma lite med Peter. Jag kan bli lite irriterad på att hon inte sätter tonåringarna Johan och Niklas på att steka lite strömming och skala potatis, men det är på sätt och vis en annan fråga. Astrid pekar på att jobbet med att laga mat tar tid, men det måste göras. Idag skulle Malin nog ha beställt hem pizza (om hon inte kunnat övertala Johan och Niklas, då.)

Hade Astrid varit född 50 år senare hade hennes böcker säkert i en helt annan utsträckning handlat om att aktivt förflytta männen in i kvinnornas domän. Nu handlar det i stället om att se till hela människans möjligheter (flickornas i det här fallet). Om att bli accepterad som man är. För den man är. Hur man än är. 

Men återigen - detta görs inte genom att samtidigt ta avstånd från de traditionella kvinnosysslorna och det som betraktas som kvinnligt. Detta kan man förvisso tycka är bra eller dåligt. Det finns en hel del klagomål på tråkiga saker (särskilt i flickböckerna om Kati, Kerstin och Britt-Mari, men också i Bullerbyn där alla barnen måste rensa ogräs). Lösningen är emellertid inte att strunta i det här (och bli pirat eller klättra på garagetak i stället). Utan att göra något roligt av de måsten som finns, och som någon måste göra.

Pippi skurade golv genom att åka skridskor med rotborstarna (ack, hur många gånger försökte inte jag detta som barn!). Pippi vände pannkakor genom att kasta upp dem i luften (ack, hur många gånger  har jag inte försökt lära mig detta!). Barnen i Bullerbyn pratar på sitt påhittade språk medan de rensar grönsakslandet (eller drog upp potatis, vad det nu var). Lisa och Anna sjunger sånger om falukorv medan de går och handlar. Melker Melkersson förstår sin dotter Malins stora arbetsbörda, och vill visa hur mycket han uppskattar den genom att dra in vatten i köket (misslyckas) eller måla om köket (med benäget bistånd från Skrållan). 

Jag tycker inte längre att det handlar om att fler flickor och kvinnor ska in på de traditionellt manliga områdena. Nästa steg är oundvikligen att fler män ska in i köket, i tvättstugan och på dagis. Och helst utan att det blir ett problem. Helst ska det bara sitta en liten pysslig kille i prinsessklänning där i en bok. Tillsammans med en tjej, för om hela poängen är att tjejerna har militärmönstrade byxor och klättrar i träd, så har man fortfarande inte förstått vari problemet ligger.

En till av samma eller något helt annat?

Jag måste prioritera bättre. Jag kan inte läsa alla böcker jag vill just nu. Mitt liv ser inte så ut för tillfället.

En viktig fråga blir därför huruvida jag ska läsa en bok till av författare jag redan känner till (och gillar). Eller om jag ska satsa på att läsa böcker av författare som jag ännu inte lärt känna. 

Svåra val.  

Och vilka böcker hade ni tänkt att läsa då?

Det här med översättningar, och den snobbiga inställningen att det alltid är bättre att läsa på originalspråk, det kommer ju upp ganska ofta. Häromveckan på  Deckarhuset.

Men vad man säger när man bara vill läsa på originalspråk är att man (om man är svensk) bara vill läsa böcker skrivna på svenska och engelska. Om man har tur läser man också något sånär flytande ett av språken franska, tyska eller spanska. De flesta inte ens detta. Är man riktigt lycklig behärskar man turkiska eller arabiska dessutom. Men ändå återstår så många språk vars litteratur man utesluter med  inställningen att översättning per definition är sämre.

Missförstå mig inte. Jag tycker också att det är trevligt att läsa exempelvis Auster eller Austen på engelska. Salinger i original är helt fantastisk. Men Klas Östergrens översättning av Räddaren i nöden är också underbar. Han lyckas hitta precis rätt ord för att överföra Salingers stämningar till mitt språk, så att jag kan ta till mig boken på ett annat sätt. Och nog hade jag utan större problem kunnat ta mig igenom Cora Sandels Alberteböcker, men när nu Gunbritt Sundström gjort så underbara översättningar, då kan man fråga sig varför jag inte ska utnyttja det? Dikter läser jag gärna i original (när jag nu läser dikter) på de språk jag behärskar något sånär, men gärna med en svensk översättning bredvid.

Att läsa böcker på originalspråk kan vara ett bra sätt att träna sig i till exempel tyska. Om man behärskar tyskan tillräckligt bra kan det också vara så att man får mer behållning av att läsa boken på tyska. Men vad är det för löjlig inställning att välja bort en stor del av världslitteraturen bara på grund av att man inte vill läsa översättningar? Vilka böcker är det man inte vill läsa? Brott och straff? Pesten? På spaning efter den tid som flytt? Främligen? Snö? Blecktrumman? Vad bra. Det som blir över är engelska dussindeckare och chick-litt, där översättningen helt ärligt knappt gör till eller från.

Bilden ovan är klickbar, och visar  text och originalillustration till William Blakes dikt:

Tyger, tyger burning bright

in the forest of the night.

What immortal hand or eye

could frame thy fearful symmetry.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Kontakt skrev en kommentar till inlägget på sin blogg:

http://ninaninaninanna.wordpress.com/2009/05/28/att-lasa-pa-originalspraket-ar-inte-alltid-battre/

Nej, Gunilla! Det här gör mig arg!

Jag har varit på biblioteket idag och läst Alfonsböcker för min dotter. Bland annat hittade vi boken Alfons och Milla, som jag inte läst förut.

Vilken fruktansvärd, fruktansvärd bok. Alfons leker med Milla, men bara när ingen ser. Annars blir han retad av de andra pojkarna för att han leker med en tjej. Och så följer en lång lista på saker som "tjejer gör". Fnittrar hela tiden. Kammar sig. Har på sig fina kläder. Så långt är jag med på sätt och vis. Men sedan måste det poängteras att Milla gör inte sånt där. Hon hoppar från garagetaket, och hittar på saker. Leker cirkus med djuren, och bygger en brevlåda till trädkojan.

Och jag blir så arg. Inte för att Milla gör det hon gör, utan för att det poängteras att hon inte gör så "tjejiga" saker. Att det på många sätt är som att Alfons inte leker med en tjej. Och jag kan inte mitt liv förstå varför de tjejiga sakerna måste skildras så negativt. Om man nu nödvändigtvis måste skapa en konflikt av en pojke och flicka som leker tillsammans, varför då inte bara nöja sig med att man är annorlunda? Måste det ses som positivt att en tjej gör "killsaker"? Är Milla godkänd bara för att hon inte är som "alla andra" tjejer?

Bokens budskap blir följande:  Det är inte okej för killar att kamma sig, fnittra i grupp och göra sig fina. De som beter sig på det här sättet är värda förakt. Tjejer är bara godkända om de gör som killar gör, det vill säga kan hitta på saker och våga saker som att klättra upp på garagetak. Det är alltså en bok som inte bara befäster könsroller, den föraktar också saker som traditionellt räknas som kvinnliga. Varför har du skrivit den här boken, Gunilla?

Min bokhylla - c'est moi!

I en understreckare  i Svenska dagbladet skriver litteraturkritikern Martin Lagerholm om Hitlers bokhylla.  Även om man (som Lagerholm) är skeptisk till den totala genomlysning av Hitler som ur alla möjliga aspekter manifesteras i den enorma mängd litteratur som ägnats hans person, så är detta intressant läsning. Vilka böcker samlade Hitler på, och varför gjorde han det? Hans privatbibliotek på 16 000 volymer har systematiskt undersökts av Timothy W Ryback (historiker och författare), med syftet att "studera spåren av Hitler själv i böckerna". Understrykningar, anteckningar, frågetecken. Vad är det som han fäst sig vid, vad har varit betydelsefullt för honom?

Jag kan inte tycka annat än att det här är oerhört fantasieggande. Jag har tidigare skrivit om känslan av att ha gemensamma bekanta, när man hittar böcker man känner till och känner igen i främmande bokhyllor. Men vad betyder en sådan igenkänning när man upptäcker att Hitler hade samma böcker som jag har i min bokhylla? När jag i Lagerholms artikel kan läsa att Hitler (liksom jag) föredrog Shakespeare framför Goethe? 

Ja, i det här sammanhanget betyder det väl i stort sett ingenting. Hitler hade många böcker som jag inte har. Inte har lust att skaffa mig, och än mindre läsa. Och även om jag inköpte dem, och plöjde igenom dem, så skulle jag ändå inte se dem på samma sätt. Ingen annan person än Hitler skulle kunna se det just han såg i sitt bibliotek. Och mitt bibliotek skulle aldrig kunna betyda exakt detsamma för någon annan. 

Lagerholm beskriver det mycket bättre: Med åren tenderar man följaktligen att betrakta den stadigt växande boksamlingen som ett slags självbiografi, ett personligt avtryck i det kulturella minnet. De samlade böckerna pekar här inte bara ut mot allmängiltighetens abstraherade rymder, utan i lika hög grad inåt, mot oss boksamlares individuella jag. Såtillvida bär böckerna inte bara vittnesbörd om sina författare och deras motiv, utan också om berättelser och händelser i bokägarens privata tillvaro.

Det är som folk vi känner. Vi kan ha gemensamma vänner, men det betyder inte att vi har exakt samma relation till vår gemensamma vän. De olika personer vi är, de upplevelser vi delar med vår vän skiljer sig åt. En del böcker kommer vi att älska och slita ut, andra respekterar vi för deras språk, stil, tema eller inflytande på litteraturhistorien. Och en del böcker står där bara med obrutna pärmar och är betydelsefulla bara i kraft av författarnamn eller titel, men har inte berört sin ägare ett enda dugg. 

Jag vill ge bort en bok!

Jag har anmält mig till En bok om dagens Sommarpåse Lyx. 

Om du gör det också kanske det blir du som får skicka något till mig. Då kan det vara bra att veta att när det gäller te, så kompromissar jag inte, utan dricker bara Gotländsk sommarblandning från Kränku. Livet är alldeles för kort för att dricka annat te, när det finns ett enda te som är så gott! 

Men i övrigt är jag inte så kinkig :-)

Nej, men jag har sett filmen

Alla rättrogna läsare föredrar ju boken framför filmen. Till och med en massa personer som inte skulle kalla sig för bokälskare, har oftast uppfattningen att boken nog är bättre än filmen. Trots att man inte har läst den, och inte heller planerar att göra det i framtiden.

Nu för tiden verkar alla böcker som tangerat en topplista filmas. Även om växelverkan mellan litteratur och film inte är nytt, så tycker i alla fall jag att det accelererat det senaste decenniumet. Ekonomiska motiv, förstås. Det är då man pessimistiskt undrar om inte bokläsare borde bojkotta filmatiseringar.

Ja, jag har varit en sådan som irriterat mig på dåliga filmatiseringar. Listan går att göra så lång på besvikelser när miljön och huvudpersonerna ser annorlunda ut, när handlingen inte stämmer, när folk talar fel dialekt, har fel kroppsbyggnad, fel hårfärg, är utskrivna eller inskrivna i historien. När orsakssamband från boken blir oklara eller förändras. När personer överlever som dog i bokversionen, eller när personer får varandra i filmversionen.

Men tänker man efter så finns det också många exempel där filmatiseringarna har blivit bra, när de har bevarat något av bokens ande, fört fram historien och blivit ett konstverk i sig själv. Jag tror att det är där det ligger; filmer som "bara" bildsätter boken kommer aldrig att lyckas. Filmer som "vill göra boken bättre" lyckas heller inte. Men filmer som fångar bokens själ, och vill ge samma känsla står på egna ben. Både som en pendang till boken, och som filmkonstverk.

Regissören Anders Grönros lyckas fånga böckernas stämning på pricken i Agnes Cecilia och Glasblåsarens barn. Och Bo Widerbergs filmatisering av Ormens väg på hälleberget är (nästan) en lika underbar film som Torgny Lindgrens bok. Filmen Ciderhusreglerna som bygger på John Irvings bok med samma namn har kvar själen, skimret, äpplena och ljuset från boken, och trots att berättelsen har förändrats betydligt accepterar jag det. Flera av Harry Potter-filmerna visar på samma berättarglädje och förtjusning över trollkarlsvärlden som böckerna. Om en pojke och Grabben i graven bredvid är jättebra, både som böcker och filmer, trots att historierna skiljer sig åt. Där tänker jag (som filmtittare eller bokläsare) "aha, så skulle det också kunna ha varit!". Det allra bästa exemplet (som "alla" brukar hålla med om) är förstås tv-serien Stolthet och fördom från 1995. Här har man inte bara lyckats föra fram historien, utan också ge karaktär och liv åt personer som systrarna Kitty och Mary Bennet, som är skissartade och anonyma i Austens bok. Men denna tv-serie hade också 6 avsnitt till sitt förfogande, och så mycket tid finns oftast inte till förfogande för en spelfilm. Strykningar är det sorgligaste med filmatiserade böcker, och oftast orsaken till besvikelser. Ta som exempel Austen-boken Förnuft och känsla,  med Emma Thompsons prisbelönta manus och Ang Lees känsliga regi. Här hade alltför mycket fått stryka på foten för att man skulle bli helt entusiastiskt som Austenälskare.

Ja, jag har långsamt börjat ändra mig. Det är ju också så att jag har upptäckt fantastiska böcker genom filmatiseringen av dem. Som till exempel En långvarig förlovning. Och just nu ser jag på tisdagskvällarna Krig och fred, som jag alltid betraktat som en hopplös roman, full av truppförflyttningar. (Jag har i ärlighetens namn aldrig ens öppnat boken.) Men tv-serien är full av kärleksintriger (hehe), så jag tror det blir sommarläsning på den, när empirfrossan på tv tagit slut.

På samma sätt upptäcker förstås många andra filmtittare böcker som jag redan läst, och vad är det egentligen för negativt med det?

Det är det där som ligger och skaver hos mig, det att  fler och fler böcker från början verkar skrivas med syftet (eller tanken, möjligheten, drömmen om) att bli film. Alla dessa dussinfilmatiserade deckare - nej, det blir ingen gladare av. (Vad man blir gladare av är att filmerna i många fall lyckas bli bättre än böckerna.)

Jag tycker att böcker ska skrivas för att vara just böcker. I sin egen rätt. Att bli filmatiserad ska inte ses som högsta vinsten, eller ett pris som en bok (och en författare) får för att den sålt så bra. En bok som får en att se Ölands dimma krypa över Alvaret behöver nödvändigtvis inte filmas; läsaren har redan fått denna upplevelse. Och vissa böcker - går de egentligen att filma utan att förlora för mycket? Fröken Smillas känsla för snö - var inte det ett mission impossible? Eller i alla fall ett fall där hela teamet med regissör, producent och  manusförfattare inte förstått vad det var i Smilla-boken som lockade. Inte är boken en vanlig thriller, som filmen försöker göra den till. Och inte...

Men nej, nu märker jag att jag är tillbaks till gnället att alla böcker blir dåliga filmer. De blir ju inte det. Inte jämt, och inte nödvändigtvis. Från och med nu ska jag komma ihåg det. Och se om Stolthet och fördom på dvd.

Man vill bli älskad

Ann Heberlein skriver i Sydsvenskan om Kajsa Ingmarssons nya bok Bara vanligt vatten. Den handlar om bästsäljarförfattaren Stella Friberg som har folkets kärlek, men inte kritikernas. Över detta är hon bitter. Heberlein drar paralleller till Läckbergs författarinna Erica Falck som också drömmer om det erkännande som ett Augustpris innebär. Heberlein skriver: I Stella Fribergs huvud gnager frågan: Varför avskyr kultureliten henne? Är det för att hon är framgångsrik? För att hon har folkets kärlek? Eller kanske för att hon är kvinna? Intressant nog funderar hon inte en sekund över att föraktet kan ha med kvaliteten på hennes skrivande att göra.

Heberlein skriver så bra, och jag har funderat i två dagar på om jag har något att tillägga till det här. Varför är bästsäljande författare, som tjänar miljoner och åter miljoner inte nöjda med detta? Är författare som får kritikerhyllningar, men inte säljer böcker mer nöjda, eller vågar de inte klaga av rädsla för att minska försäljningen ännu mer? De som klagar (som GW Persson och Ranelid) görs ju till åtlöje, de också. 

Är det så enkelt att man inte kan vara älskad av alla? Inte bli läst av "alla", och ändå hyllad av kritikerkåren? Några exempel på att det fungerar finns väl. Eller hur är det med Flyga drake? Tycker inte "alla" om den? Och Milenniumtrilogin - inte har den sågats så där ordentligt av någon annan än Jan Guillou?

Det är väl de där exemplen som sticker extra mycket i ögonen på Ingmarsson och hennes alter ego. Själv kommer jag tillbaks till Heberleins rad gång på gång: Intressant nog funderar hon inte en sekund över att föraktet kan ha med kvaliteten på hennes skrivande att göra.  

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Dimma på Öland

Om den generella tendensen att filma allt som har nått försäljningstopplistans nedre halva tycker jag inte. 

Men jag hoppas ändå att filmatiseringen av Theorins Skumtimmen inte blir ett magplask (och inte heller att de går vilse i dimman, hehe). Jag gillar Daniel Lind Lagerlöf jättemycket, och hoppas nu bara på att hans fru Malin blir inblandad i manusarbetet. 

Den här veckan är jag i Bath

Jag läser en kommenterad version av Austens Northanger Abbey. Det är intressant det där, med kommenterade texter. Man får veta saker som man inte hade en aning om (och inte var särskilt intresserad av heller). I Northanger Abbey handlar det exempelvis mycket om olika slags muslin-tyger. Och det man verkligen undrar över (som till exempel vad som krävdes för att man skulle ha fått en "god uppfostran"), det kommenteras inte alls.

Mest spännande och givande är kommentarerna som handlar om Jane Austens litterära anspelningar. Bland annat figurerar boken Udolpho av Ann Radcliffe flitigt i början av Austens roman. Mrs Radcliffe var tidens stora romanförfattarinna (i filmen om Jane Austen (Becoming Jane (En ung Jane Austen), som jag skriver lite om här) får man vara med om ett möte dem emellan). Hon lade bland annat fast mönstret för den gotiska romanen. Ni vet: ung flicka kommer till slott, möter (mörk och mystisk) man, och måste lösa slottets  gåta. Brontës Jane Eyre är ett typiskt exempel. Frankensteins monster, Poes noveller, Stokers Dracula, Maria Gripes Skuggböcker... alla är de sentida efterföljare, och det är inte svårt att inse att Radcliffe har haft stor betydelse. Jag har ständigt stött på hennes namn när jag läst litteraturvetenskapliga referenser och verk, men aldrig läst något av henne själv. 

Jag undrar om jag inte ska försöka få tag på någon Radcliffe-bok och undersöka källan. Låter inte de här titlarna lockande: Adeline eller Skogs-romanen (på engelska: The romance of the forest), Italienaren, eller Ruinerne vid Paluzzi (på engelska: The Italian) samt Julia eller De underjordiska hvalfven i slottet Mazzini (där jag inte lyckats lista ut den engelska titeln). Framför allt gillar jag ansatsen att alla de svenska titlarna har ett 'eller' i sig. 

Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, Jane Austen, Northanger Abbey, Ann Radcliffe

Jag önskar att jag bodde i Stockholm (och inte hade några barn)

27 maj-6 juni arrangerar Dramaten Ingmar Bergman International Theatre Festival. Jag bor inte i Stockholm (den här veckan heller). Dessutom skulle min två-åring inte tycka om att jag hängde där mer än en vecka, och även om hon satt still en hel dockteaterföreställning för ett par veckor sedan, så tror jag en hel veckas pjäser skulle bli för mycket för henne. Det är inte så ofta det händer, men just nu önskar jag att jag var 25 år igen, och bara kunde ta tåget upp och bo på vandrarhem en hel vecka. I helgen skrev DN om festivalens höjdpunkter. 

Ni har väl inte missat Dramatens bloggare, förresten? Nya varje vecka!

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

En tematrio utanför ämnet

Den här veckan tycker Lyran att vi ska lämna Tematrions litterära tema, och gå utomämnes. Uppmaningen lyder att "berätta tre saker om er själva... Kanske ... om er familj, om era intressen eller om era arbeten."

Nja, sådana där friheter klarar jag inte av. Jag fullständigt avskyr att presentera mig själv. Mitt enda intresse är böcker, och mitt arbete tycker till och med jag är tråkigt nu för tiden, så här kommer några fakta om min familj då:

1. Min mamma är kalkerad efter Lady Catherine de Bourgh i Stolthet och fördom. Föreställ er den uppväxten!

2. Min sambo träffade jag på en strand i Danmark, där han låg och läste Anne på Grönkulla. Han har fortfarande inte förlåtit mig för att jag i en av mina första kommentarer föregrep hans läsning, och frågade om Anne ännu hade drämt griffeltavlan i Gilberts huvud. Han vägrar allt sedan dess att diskutera böcker med mig.

3. Min dotter har fått ett mycket litterärt namn att leva upp till. Jag förväntar mig minst ett Nobelpris!

Detta inlägg har tidigare publicerats på min gamla bloggadress. Där finns också en del kommentarer.

Allt du velat veta om Kulla-Gulla, och som jag kommer ihåg och kan svara på

Jag måste ju följa upp min lilla, hastigt ihopkomna frågesport om Kulla-Gulla-böckerna med de rätta svaren. Om du vill testa dina kunskaper innan du läser svaren, så kan du göra det via ett klick på denna bild:

Här kommer sedan de rätta svaren (som jag tänkte mig dem, i alla fall):

Fråga 1: Originalböckerna om Kulla-Gulla kom ut 1946-1951. Hur många var böckerna i den ursprungliga serien?

Ursprungligen fanns det 7 böcker i serien:

Kulla-Gulla

Kulla-Gulla håller sitt löfte

---------

Kulla-barnen på herrgården

-----

Kulla-Gulla i skolan

Kulla-Gullas sommarlov

-----

Kulla-Gulla finner sin väg

Kulla-Gullas myrtenkrona

Fråga 2: Kulla-böckerna delades upp och kom i nyutgåva, med tillägg på 70-talet. Hur många böcker hade denna serie?

Denna serie hade 12 böcker. Detta berodde på att en bok som föregick de andra hade tillkommit (Kulla-Gulla på Blomgården), och att de sju gamla böckerna delats upp för att bli fler (varför man nu gjorde det...?). I listan ovan har jag dragit streck, och innehållsmässigt motsvarar dessa strecken i listan nedan. Det är alltså så att böckerna Kulla-Gulla och Kulla-Gulla håller sitt löfte i den gamla serien motsvaras av Kulla-Gulla, Kulla-Gulla håller sitt löfte och Kulla-Gulla vinner en seger i den nya serien:

Kulla-Gulla på Blomgården

------

Kulla-Gulla

Kulla-Gulla håller sitt löfte

Kulla-Gulla vinner en serie

-------

Kulla-gulla på herrgården

Kulla-gullla löser en gåta

-----

Kulla-Gulla i skolan

Kulla Gullas första bal

Kulla-Gullas sommarlov

-----

Kulla-Gulla och Tomas Torpare

Kulla-Gulla finner sin väg

Kulla-Gullas myrtenkrona

Fråga 3: Vad är Kulla-Gullas fullständiga förnamn?

Rätt svar är Gunilla Beatrice Frederike. Detta namn stod broderat på ett linne som lilla Gulla hade på sig när hon hittades i vrakspillrorna efter ett förlist fartyg, och för säkerhets skull blev hon döpt till dessa namn när hon kom till Barnhemmet. Men hon kallades alltid Gulla Fredriksson på barnhemmet. 

Som första (felaktiga) alternativ angav jag för övrigt Gunilla Sofia Katarina. "Sofia Katarina" var ju det namn som gammelmor på Kulla hade, och som Lillungen så småningom fick heta, även om hon oftast kallades för Sossatina.

Fråga 4: Gulla är först hjälpehjon på Blomgården. Det finns fyra flickor i huset. De heter Linnea, Viola, Rosa och...

Flickorna på Blomgården hade alla blommiga namn. Familjen tyckte dock inte att blomnamnen räckte till den yngsta lilla pigan, så hon kallades helt enkelt Maj, efter blomstermånaden.

Fråga 5: Sedan kommer Gulla till Karlbergs på Kulla-torpet. Sonen i huset är döv och vill bli präst. Han heter...

Johannis, heter han ju, 11-åringen som drömmer om paradisets lustgård. Han som blir (halv)döv efter att ha fått en rejäl örfil. Det kan väl ingen missat? Karl Baddare är översittartypen i byskolan, som retar Johannis. Han som Gulla drämmer en träsko mitt i nyllet på. Ville och Lada är de andra två pojkarna i Kulla-torpet.

Fråga 6: Patron Sylvester på herrgården har förstått att Gulla måste vara hans barnbarn. Vad heter herrgården?

Höje heter herrgården. Jag har alltid undrat vilket (om något) herresäte som stått modell för gården. Någonstans i Skåne borde det vara. Hasseltuna (dit Gulla kommer i skola) ska väl motsvaras av Hässleholm.

Fråga 7: Gulla har lovat den döda Ellen att ta hand om barnen, och kan inte flytta till herrgården. Vad händer?

Ellen var torparhustrun på Kulla-torpet. När hon dör vägrar Gulla lämna barnen ensamma på torpet, och patron Sylvester anställer därför en hushållerska som ska ta hand om hushållet, lagårn och barnen. Men hon steker mest fläsk och pratar med Karlberg, och Gulla får sköta allt som vanligt. 

Fråga 8: Kulla-torpet brinner ner. Alla tror att Gulla brunnit inne, men vem hjälpte henne?

Gulla springer själv ut ur lågorna, men får hjälp av Dal-Pelle. Hon har tappat minnet, men med hans getmjölk och omsorger kommer det så småningom tillbaka. 

Fråga 9: Kulla-barnen och Gulla flyttar så småningom till herrgården. Hushållet styrs där med fast hand av...

Mamsell Modig, så klart. Fröken Regina omkommer ju när hon rullar över en brant med sin rullstol. Rättar Tysklind har visserligen uppsikt över gården och de som arbetar där (och så förskingrar han ju tillsammans med en piga både det ena och det andra, och skyller på Gulla). Tant Emely förestår den flickpension i Hasseltuna, dit Gulla kommer så småningom. 

Fråga 10: Gulla börjar flickpension i Hasseltuna. Hennes rumskamrater där heter...

Lycka och Irene heter de, så klart! Lycka med den svensk-amerikanska pappan, uppvuxen i Hasseltuna, och som alltid tyckte att fröken Emelys flickor var de allra finaste. När han blivit rik och kommit till Amerika, skickar han därför hem sin dotter för att hon ska gå i flickpensionen där. Irene är en fattig flicka av god familj, som helst av allt vill gifta sig med sin kusin Ivan. Ivan slår dock för Gulla, eftersom hon har pengar.

Fråga 11: Gulla träffar Tomas Torpare. Han är inte torpare från början, utan...

Den idealistiske drömmaren Tomas arbetar som bokhållare på Höje bruk. 

Fråga 12: När Gulla ska gifta sig har hon en myrtenkrona. Myrtenet kommer från en blomma som hon har fått av...

Hon har fått blomman av torparflickan Nina. Hon som var dotter till Viktoria, med den ihjälslagna sonen Viktor. Torparflickan Majsan bodde i det torp där Tomas Torpare flyttade in. Sömmerskan Martina, var ju dotter till sömmerskan fru "Kalsong" i Hasseltuna. Hon var den vackra flicka som Ivan hade en affär med. Barndomsvännen Lotta var på samma barnhem som Gulla en gång i tiden, och Gulla träffar henne på ett gästgiveri. Lotta kommer till Höje för att vara piga där i stället (och får ihop det med torparsonen Mats).

Jag hade gärna hittat på lite mer innehållsfrågor, och inte bara en massa namn, men det här quizverktyget tillät endast ett begränsat antal tecken i fråga och svar, och det begränsade möjligheterna minst sagt.  

Hur en smart bokälskare tänker när hon köper presenter till sina närmaste

Det här är en slags del två till mitt inlägg härom dan, om hur en bokälskare tänker när hon ska köpa presenter. Det finns nämligen ett hemligt sparknep här, som inte kom med i det förra, långa inlägget. 

Det är ju så att en bokälskare normalt köper mycket böcker, inte bara som presenter, utan också till sig själv. Det blir dyrt. Särskilt dyrt är det om man vill hänga med i de där nyutkomna böckerna, som inte blivit till pocket och gått ner i pris, och som biblioteket har långa köer till. 

En lösning för att få läst så många böcker som möjligt är att köpa böcker som man inte läst i present. Och sedan finns det två vägar att gå. 

1. Man lånar glatt tillbaka böckerna man gett bort, så fort det verkar rimligt. Det rimliga är att födelsedagsbarnet eller julklappsöppnaren får läsa boken först, och att man sedan frågar om man får låna den. 

2. Man läser boken innan man ger bort den. Ja, detta är inte riktigt comme il faut, men om presentmottagaren bor långt bort och/eller man inte träffar henne så ofta, så är det här en möjlighet. Men man får läsa jättejätteförsiktigt, och inte bryta några pärmar, lämna blodfläckar eller smulor i boken. Den som får presenten ska också helst vara en bror eller mor eller bästa väninna som man vet inte bryr sig så mycket om att man har läst den i förväg. Så pass mycket uppfostran har jag i alla fall att jag inte ger bort lästa böcker till vem som helst. Eller i alla fall inte till typ kungen. 

Gäst i diktens värld

Ibland tror jag att alla romaner som skrivs är sanna i en annan verklighet. Som läsare kommer vi in i denna parallellvärld under de timmar som tillbringas tillsammans med boken, och när man slår igen boken så har man kanske gjort världen till sin. Så långt håller nog många läsare med mig. Men jag föreställer mig (i alla fall en morgon som den här, när jag nog ännu inte riktigt har vaknat), att bokens världar finns kvar oberoende av läsaren. Någonstans på gatorna i Stockholm promenerar doktor Glas, och Alberte sitter infrusen i en gudförgäten hamnstad i Nordnorge, Marguerite Duras befinner sig för evigt i ett kinesiskt famntag på sidenlakan, och American Psycho fortsätter mörda och analysera Phil Collins i ett parallellt USA.

Ibland, bara ibland så bryter bokens värld igenom, och för ett kort ögonblick vet man inte om man befinner sig i sin egen riktiga värld, eller i något av de många alternativen. Det blir en märklig upplevelse.

Det har hänt mig vid ett par tillfällen, och det skedde igen igår. För bara några dagar sedan läste jag ut Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is. Den utspelar sig till hälften i Landskrona, och till hälften på isbrytaren Oden, som i boken befinner sig i Norra Ishavet. Både Landskrona och Oden var för mig sedan länge välkända begrepp. I Landskrona har jag varit några gånger, och Oden har assisterat i Bottenviken i många sjörapporter. Axelsson hade (precis som de flesta författare gör) använt kända storheter i sitt romanbygge. Inget underligt, eller särskilt sensationellt med det.

Igår gjorde emellertid olika omständigheter att jag kom att besöka Landskrona. Så bara ett par dagar efter att jag läst om Susanne och Eva, Inez och Elsie, och hur de vandrat över Landskronas torg, så gick jag helt oplanerat där själv. Det kändes underligt, eftersom boken varit en stark läsupplevelse, och dess personer ännu inte lämnat mig.

Strax därefter begav jag mig så till Landskronas hamn, för jag hade fått tillfälle att se mig omkring på ett oljefartyg som låg dockad i hamnen. När vi så klättrade upp och ner i torrdockan och fascinerades av ankare, propeller och roder, så upptäcker jag plötsligt att strax bakom varvet där vi befinner oss ligger isbrytaren Oden för ankar. En ren tillfällighet, som jag inte hade tillmätt någon betydelse alls, om jag inte just läst en bok om just den båten. Men nu blev jag stående och såg på Odens höga gula torn (tänk att det var gult, jag hade föreställt mig det som vitt), och tänkte på Susanne och Anders och Robert och John, och alla de andra som hade rest med båten för bara ett par dagar sedan. Eller fortfarande reste, i bokens parallella värld. Jag har en kluven inställning till litterära promenader (särskilt organiserade sådana), men visst förstår jag att det är den här upplevelsen (som sällan infinner sig på beställning) som man är ute efter. Där är caféet där Wallander köper smörgåsar, och i det där huset bodde Lisbeth Salander...

Men jag föreställer mig att när jag blir gammal och schizofren, så ska jag på det här sättet få många dolda budskap från tidigare litterära bekantskaper.

Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

Hur en bokälskare tänker när hon ska köpa presenter

Så ofta som det bara är möjligt köper jag böcker när jag ska köpa present till folk. Det är ganska enkelt om man vet att jubilaren eller juklappsöppnaren läser så där i allmänhet. En till två böcker i månaden, vanligen något som "alla andra läser", någon bok som man lånar av någon på jobbet, en deckare från pockettoppen från Pressbyrån, någon självhjälpsbok som rekommenderats i morgonteve, och någon roman från biblioteket som bibliotekarierna har lyft fram.Till sådana läsare kan man köpa någon "bok", bara, som man vet eller hoppas att personen inte har läst eller redan har i sin ägo. Idag har jag till exempel köpt Kajsa Ingmarssons nya, Bara vanligt vatten, en kvinna jag räknar in i den här kategorin.

Det är värre med folk som läser mycket. Då kan man å ena sidan inte chansa på att köpa det nyutkomna, som alla talar om, för chansen är stor att bokmalen redan har införskaffat (och läst) det omtalade verket. Och det är också vanskligt att ta något mer okänt, obskyrt, oväntat, eftersom läsfantaster mycket väl kan ha satt tänderna i det också. Å andra sidan vet man att en sådan här person faktiskt blir glad för vilken bok som helst, så det blir en uppskattad present, även om man måste tänka på att ta med sig kvittot, så att personen kan byta om det blir dubletter. Eller varför inte köpa presentkort? Idag har jag köpt två böcker till två olika personer i den här kategorin: En liten hattaffär på hörnet (av Marita Conlon-McKenna), och Ninas resa av Lena Einhorn.

Sen har vi då kategorin oläsare. Bokpresentkort funkar inte som nödlösning här. En person som inte läser skulle inte ens förstå att han kan använda presentkortet för att köpa presenter till andra, som tycker om böcker. Nej, ett bokpresentkort är fullständigt värdelöst i ögonen på oläsaren. Däremot behöver inte en bok vara det. Men det krävs betydligt mer arbete från presentgivarens sida. Man måste nämligen ta reda på vilka intressen bokhataren har. Låt oss säga att han gillar death metal-musik (som min lillebror). Då kan man leta reda på musikbiografier om Iron Maiden eller Anthrax. Och det är mycket möjilgt att det går hem, om han har minsta dragning åt kalenderbitare. Eller låt oss säga att han är en filmälskare - varför inte en bok om en film (till exempel Monty Pythons Meaning of Life av Graham Chapman). I bästa fall (som exemplet med min bror ovan), leder de ständiga bokpresenterna till att personen börjar läsa mer, och vips (!) så kan man köpa helt vanliga böcker till honom eller henne. Presentköpandet har således gått från detektivarbete till ren rutin.

Okej, ett par ytterligare exempel på oläsare, men med andra intressen (allt hämtat från min omedelbara närhet):

Den trädgårdsintresserade. Här kan man alltid slå till på en trädgårdsbok. Man måste dock hålla i minnet att det inte ska vara någon tjock basic-bok, för  sådana här personer kan redan allt om hur man klipper rosor och lukar runt potatisen. I stället ska man leta efter något inspirerande praktverk med många vackra foton. Helst från England. Och ett varningens ord på vägen: Många bokhandlare säljer numera också små blommiga trädgårdsspadar i anslutning till trädgårdsböckerna, men köp inte detta till någon som har en riktig trädgård. De har redan riktiga verktyg, som man kan använda i en riktig trädgård!

Den matlagningsintresserade. Oooooh! Svårt! Det ges ut en kokbok om dagen, och de flesta av dem har fler vackra bilder än bra recept. Dessutom har personen säkert redan de flesta av dem. Om du inte vill satsa på dvd-skivor med matporr... förlåt, matprogram, så kan man köpa en vacker bok med blanka sidor (de finns till och med färdiga, med ordet "Recept" tryckt på framsidan), där wannabe-kocken kan skriva ner sina egna recept.

Själv önskar jag mig just nu inte en enda ny bok, men några extra timmar per dygn där jag kan läsa dem jag redan har. Idag dök Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón upp i brevlådan, och jag hinner inte läsa något alls förrän... nästa helg! Så om nån planerar presenter till mig, så köp en klocka som stannat!