Meningen med mellanrummet

Vi vet ju alla att skriven text brukar delas upp på olika sätt. Det finns mellanrum mellan ord till exempel. Och vi känner till styckeindelningar och kapitelindelningar och lite andra sätt att dela upp texten. Om man ska ge nåt slags historiskt perspektiv på det här så har i alla fall jag under min levnad upplevt att det funnits ganska tydliga syften med de här uppdelningarna. Det gemensamma är framför allt att texten ska bli mer begriplig för mig som läsare. Jag ska förstå var ett ord börjar och ett annat slutar (och det är inte så dumt, faktiskt; i medeltidatexterfinnstillexempelintemellanrummellanorden och närmantalarpausarmanhellerintemellanvarjeord men där hjälper å andra sidan bland annat intonationen oss att förstå betydelsen), och kapitelindelning hjälper mig att få en känsla för romanens förflyttningar i tid och rum, ibland med stöd av tydliga tidsangivelser.

Men.

Ja, ni börjar förstå vartåt det lutar, eller hur? Åt det-var-möjligen-bättre-förr-hållet.

För nuförtiden används mellanrum allt oftare på ett sätt som jag som läsare inte helt har förstått meningen med. Låt oss reda ut den där uppdelningen av text som pågår och se var förvirringen uppstår:

1. Vi vet alla att det finns bokserier – eller verk, som en trilogi med pretentioner också kan benämnas.

2. Serierna kan sedan delas in i böcker, och det är oftast dessa som i första hand prånglas ut som lösa delar (men det händer – också utanför barnboksvärlden – att bokdelarna i ett verk så småningom slås ihop i tjocka jättevolymer som får en ny titel, och så köper man dem för att man blir glad och till exempel tror att det har kommit ut en ny bok av Torgny Lindgren som heter Nåden har ingen lag*).

3. Vidare består många böcker av olika delar. I moderna böcker är detta i bästa fall tematiskt eller tidsmässigt motiverat. I sämsta fall begriper man inte riktigt varför Del 1 slutar och Del 2 börjar. I de undermåligaste fallen tror man att författaren valt att ha olika delar bara för att hen ska kunna få användning för samtliga irrelevanta citat som hen har plitat ner i sin svarta anteckningsbok sedan mellanstadieåren. Det där sista var både elakt tänkt och skrivet, så jag ger inga exempel på såna böcker.

Ibland förekommer specialdelarna Prolog och Epilog. Jag har läst några böcker där dessa varit motiverade, men på förekommen anledning skulle jag gärna vilja understryka att det inte finns några krav på att ha med just dessa delar i en bok för att den ska kallas roman, bibliografi eller ens based-on-a-true-story.

4. De flesta böcker har kapitel, och det tycker till och med jag i allmänhet är praktiskt och relevant. Men jag undrar ofta vad det är för skillnad på kapitel som är

• a) helt onumrerade (ni vet, där texten bara börjar en bit ner på sidan); 
• b) helt enkelt numrerade (på arabiskt eller latinskt sätt, lite grann beroende på om författaren har numeriska tecken på tangentbordet eller inte, antar jag); och 
• c) eventuellt numrerade och dessutom med en kapitelrubrik av något slag. Rubriken är antingen väldigt kryptisk (i vilket fall jag tillbringar avsevärd tid med att fundera över om rubriken ger någon ytterligare meningsdimension till kapitlet som jag inte begriper), eller så avslöjar den något som händer på kapitlets sista sida (i vilket fall jag får intrycket av att resten av kapitelinnehållet är rätt ovidkommande och lugnt kan tillåtas sjunka i glömska).

5. Ibland används stjärnor för att dela in texten i ett kapitel ytterligare. Det här är ju oerhört praktiskt om det handlar om långa kapitel med perspektiv- och plats- och tidsbyten. Ibland används förresten inte stjärnor, utan någon annan krumelur – emellanåt med vitsig blinkning till bokens tema eller liknande.

Och ibland används i stället blankrader på precis samma sätt som stjärnavdelarna. Det är ju inte lika kul, men man fattar att man liksom ska tänka från ett annat håll från och med nu. Och det är ju det viktigaste.

6. Blankrad och stjärnor förekommer tillsammans i ett och samma kapitel. Och här blir det förvirrande, tycker jag. Vilken indeldning är överordnad den andra?  Signalerar blankraden ett större avståndsbrott än stjärnan, eller är det tvärtom? Och finns det någon regel för det här som jag har missat som de lär ut på skrivarskolorna nuförtiden? Och vem har i så fall bestämt de reglerna (och varför fick inte jag vara med och bestämma)?

Det värsta är när det finns kapitel, blankrader och stjärnor och man inte riktigt kan begripa varför det ena valet har gjorts och varför det andra. Ibland hoppas flera år över med en blankrad. Ibland knappt en kvart mellan de olika kaptitlen.

Fast nej – förlåt. Den där blandningen är inte det värsta. Det värsta är när jag blir rätt övertygad om att skribenten faktiskt inte brytt sig om att fundera över varför hen gjort den ena eller den andra indelningen.

Ibland har jag i stället en känsla av att mellanrummen inne i kapitlen avspeglar ställen där författaren tog en paus. Vi som läsare lämnas åt att bringa mening i en jungel av stjärnor, blankrader, delar, kursiva textpartier, citat och epiloger. Det adderar inte någon betydelse till helheten, utan splittrar och gör mig mer konfunderad än koncentrerad. Jag försöker välvilligt tänka på att författaren egentligen använder sig av en rätt filmisk estetik som växlar perspektiv på nya och oväntade sätt, men det spelar ingen roll när jag inte riktigt ser någon mening med textens uppstyckning.

Jag är i allmänhet för typografiska lekar i böcker. Det är kul, och det är verkligen ett sätt att utnyttja det skrivna språkets visuella möjligheter. Men den grafiska lekstugan måste ha någon betydelse. Bara för att en ny generation författare har släppts fria att utforska ordbehandlarens alla möjligheter betyder det inte att alla nyförvärvade färdigheter måste visas upp. Jag som läsare måste fortfarande kunna anlägga något slags rimligt tolkningsperspektiv på vad det är tänkt att jag ska läsa in mellan raderna.

Ja, så har jag fått det sagt.

*Torgny Lindgrens trilogi bestående av de tämligen fristående delarna Hummelhonung, Pölsan, och Dorés bibel gavs 2008 ut som en bok, just under titeln Nåden har ingen lag.