lördag 30 januari 2010

Berömd fransk klassiker

Det kanske är någon som minns att jag testade ett roligt sätt att få boktips, som jag hittade via bibliotekets omlåningssida? Bookdesire heter söktjänsten, och här kan man specificera vissa parametrar för att komma åt (bra) böcker i olika kategorier. Först väljer man exempelvis historiska romaner, kärlekshistorier eller deckare, och sedan reglerar man till exempel om boken ska vara lång eller kort, nyutkommen eller gammal, eller utspela sig i staden eller på landet.

Jag kommer knappt ihåg riktigt med vilka inställningar jag roade mig, men det slutade med en lista på 10 böcker, varav jag mer eller mindre hade läst och tyckt om nio. Den tionde boken var Falskmyntarna, en roman av  nobelpristagaren André Gide. Enligt beskrivningen borde den vara en ganska gammal bok, inte så våldsam, lite humoristisk, och inte särskilt lång. Vidare klassades den som svårläst, och varken särskilt realistisk eller fantastisk. Den skulle även innehålla mycket kärlek och i princip helt utspela sig i stadsmiljö. 

Jag blev nyfiken, och när så mitt närbelägna biblioteket hade ett exemplar hemma fick detta följa med hem. Detta är alltså den berömda franska klassiker vars upptakt jag beskriver här.

Jag måste börja med att tillstå att jag blev mycket förtjust i den här romanen (jag hade egentligen tänkt använda rubriken Enchanté Monsieur Gide till det här inlägget). Så förtjust att jag tog mig för att läsa lite bakgrundsinformation om författaren innan jag fortsatte (trots att jag ju helst undviker baksidestexter och sånt där om jag bara kan). André Gide fick Nobelpriset i litteratur år 1947 med en så klyschig motivering att jag blev full i skratt när jag skummade igenom den innan jag tog itu med läsningen: för hans vittomfattande och konstnärligt betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor ha framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn. Omdömen som "vittomfattande", "oförskräckt" och inte minst uttrycket "psykologisk skarpsyn" är lite överanvända i motiveringar tycker jag, och kan knappast säga något som helst om varken ett författarskap eller en bok.

Men det är ändå intrycket av "psykologisk skarpsyn" som jag bär med mig när jag slagit igen pärmarna om den här boken. Boken utkom 1925, och jag känner igen tidens psykologiserande (jag drar gärna paralleller både till Agatha Christie och Somerset Maugham). Genom hela 1900-talet har vi sedan blivit så vana vid psykologiskt trovärdiga porträtt (även om det finns mer eller mindre lyckade exempel förstås) att det är svårt att riktigt relatera till den revolution som ett logiskt psykologiskt handlande måste ha inneburit i romankonsten.

Historien i sig är komplicerad, och det jag redogör för här är bara en bråkdel. Jag tycker om romaner med många personer, och jag gillar Gides sätt att strö ut namn, familje- och kärleksrelationer över sidorna. Med risk för att jag lyfter fram någon biperson till huvudperson och inte sätter tillräckligt värde på en annan så identifierar jag ändå Édouard som bokens centrum. Han är en medelålders författare (ja, jag har räknat ut att han borde vara 36-38 år nånting), och en icke obetydlig del av handlingen drivs framåt genom hans dagboksanteckningar. Vid sidan om Édouard finns de båda ynglingarna (de borde väl vara i 18-årsåldern plus minus något år) Bernard och Olivier. Olivier är son till Édouards äldre halvsyster. Pojkarna är goda vänner och står just inför sin studentexamen när boken börjar, båda är intelligenta, intellektuella unga män, med inflytelserika fäder. I inledningen upptäcker emellertid Bernard att han i själva verket är resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse. I ungdomligt övermod lämnar han därför hemmet; han vill inte en minut längre bli försörjd av "faderns" pengar. På olika omvägar kommer det sig att Bernard får tjänst som "sekreterare" hos Édouard. Olivier blir i sin tur redaktör för en ny avantgardistisk tidskrift som är på väg att startas av en antagonist och författarkollega till Édouard.

Det går att vrida och vända på de många händelselagren i den här romanen, men en fullt rimlig tolkning är att hela boken i själva verket är en vindlande kärlekshistoria mellan Olivier och farbrodern Édouard. De känner båda en intensiv dragning till varandra, men när de väl träffas får de sådan tunghäfta att de knappt nånsin har utbytt mer än ett par ord. Dessa ord har dock hos båda lett till missuppfattningen att den andre i själva verket inte alls är intresserad. I slutet av boken kommer de till klarhet, och lever lyckliga i alla sina dagar (ja, typ). Tror jag mig alltså kunna tolka genom alla de lager av 20-talets konventioner och antydningar. Det är en hårfin gräns det där mellan att se homosexualitet överallt och att förstå helt normala manliga svärmerier.

Men boken är mycket mer än den här historien. "Svårläst" skulle den vara enligt klassificeringen på Bookdesire. Jag kan inte hålla med, nej, jag kan sannerligen inte hålla med. Det här språket drar mig in i sig, mina stora svårigheter att lämna boken beror inte på handlingen (för den är kanske inte världens mest spännande), utan på språk och komposition som växlar mellan klassiska allvetande partier, en skarp dialog, brev och utdrag ur Édouards dagböcker.

Kanske är den svårläst på grund av det myller av personer som befolkar boken? Här är fullt av syskonskaror (den här wikipedialänken gör ett försök att bringa ordning) – Bernard har några stycken halvsyskon som är mycket perifert behandlade, och Olivier har två bröder som är avgörande för hela historiern: den äldre brodern Vincent har nämligen haft en förbindelse med Laura Douviers (née Vedel), numera gift, men sedan länge mycket god vän med Édouard. Hon blir med barn, och Vincent överger henne för att söka lyckan på annat håll (= en rik, oberoende änka, som med sina förbindelser erbjuder sig att skaffa honom en professur i zoologi; mot slutet av boken antyds att han lämnat änkan, och kanske gett sig på slavhandelsaffärer i Nordafrika, efter att ha mördat en kvinna). Detta nämnt som ett exempel på att också de mer perifera rollerna i detta drama är noggrant utarbetade och följs så långt det är möjligt. Och som ett exempel på hur illa det kan gå för den som lämnat till och med den allra bredast väg (jo, det finns en hel del moralistiska drag i den här historien).

Jag kan omöjligt gå in på alla bihandlingar (och utelämnar här till exempel helt Lauras brokiga syskonskara och betydelsefulla familj), men jag måste säga något om det metaperspektiv som dyker upp en bit in i boken. Édouard är en författare som arbetar efter principen att tänka på sin kommande roman så mycket han orkar, att samla material, och att i dagboksform diskutera olika vinklar och perspektiv och möjliga handlingar innan han ens fattar pennan och skriver det första ordet. Genom hela boken funderar han på romanen, som har fått namnet Falskmyntarna. Han utnyttjar flitigt de händelser som livet erbjuder till sin roman, och när Oliviers yngre bror Georges de facto visar sig utgöra en liten men betydelsefull del av en falskmyntarliga innebär detta en möjlighet för Édouard att koppla samman sin romanidé med verkligheten.

På det hela taget är det metaperspektivet på romanskrivandet som gör boken så 2000-tal. Kanske vore det mer rimligt att jämföra med Brechts verfremdungsbegrepp, men oavsett vilket känns det väldigt modernt när berättelsen oväntat vid ett flertal tillfällen lämnar historien och författaren börjar diskutera de val han gjort. Jag borde kanske ha läst lite mer noggrant, men jag får en känsla av att Gide inte alls likt Édouard förespråkar noggrann research före varje roman, utan snarare är intresserad av vad romanens karaktärer tar sig för när man släpper dem lösa. Mot slutet av första delen beklagar sig således den allvetande berättaren över hur mycket bättre han hade kunnat lösa historien om det varit Olivier och inte Bernard som blivit Édouards sekreterare. Varför hade han låtit historien ta den här riktningen? Resonemanget med "bråkiga romankaraktärer" känns igen från många författare, men det är inte desto mindre intressant.

Om jag skulle göra en kort sammanfattning av den här romanen så är det att den är väldigt fransk. Det är intellektuella i Paris. Man röker cigaretter (men det är anmärkningsvärt lite alkoholintag, och tämligen lite caféhäng och knappt några promenader alls), och man har komplicerade, men självklara kärleksförbindelser. För- och utomäktenskapliga relationer är mer regel än undantag, för både män och kvinnor. Och trots en lovande början för den som helst vill läsa utan att tänka, så utvecklar sig romanen i filosofisk riktning. Det kan man ju tycka om eller inte, men jag gillar. Jag önskar också att jag inte varit så uppslukad av boken att jag försummat att notera en mängd one-liners som inte står Oscar Wilde efter. Ett par har jag dock fångat upp, och sedan jag avslutat med att jag själv kommer läsa mer av Gide inom en snar framtid bjuder jag på de här två pärlorna, lämpliga att servera medmänniskor i vilken middagskonversation som helst:


Folk tror alltid att kvinnor inte kan tänka, men du kommer att få se att det är individuellt. (s 59) 
Det finns så många verk som man godtroget beundrar därför att alla människor beundrar dem och därför att ingen hittills har tänkt på eller vågat tänka på att de är idiotiska. (s 302)

Boken kom i nytryck 2006, och det är från den upplagan jag hämtat bilden. 

19 kommentarer:

Lilla O sa...

Kul sätt att få boktips. Ska pröva det!

Helena sa...

Vilket fantastiskt sökverktyg! Var naturligtvis tvungen att prova direkt och de böcker jag fick upp verkar spännande och de jag redan hunnit läsa har jag tyckt mycket om. Så när inspirationen ligger på noll så kommer jag definitivt att prova det på riktigt!

snowflake sa...

Den där prismotiveringen kanske var ny och fräsch då? Sen har så många upprepat den att den känns gammal och trött när man läser den 60 år senare, och det blir orättvist.

Jag hoppar över resten av ditt inlägg för att jag tror att jag kanske ska läsa den här nån gång, men citaten fick jag syn på och de var ju underbara! "Folk tror..." ja jädrar du. :-)

Vixxtoria sa...

Lilla O och Helena: Ja, jag har ju redan kommenterat hos er, men jag önskar er lycka till med alla "ovälkomna" boktips :-)

Snowflake: Jo, jag har också tänkt på det. Innan motiveringar och annat blir klyschor så var de ju en gång alldeles fräscha och nyskapande ordkombinationer (vilket är just vad som borgar för att ett uttryck ska användas och återanvändas, och som leder till att det blir en tråkigt kliché till sist). Jag har faktiskt funderat över att sammanställa nobelprismotiveringarna vid tillfälle. Undrar om jag inte ska göra slag i saken snart.

Det skulle vara intressant att höra vad du tycker om boken om du läser den. Det finns många mycket tänkvärda citat i boken, och jag är lite irriterad på mig själv för att jag inte noterade fler.

För övrigt är det väl ganska uppenbart att "folk" som tror inte är kvinnor? Vilket bara det är upprörande. Att kvinnor inte är folk, alltså.

Paperback Lover sa...

Tack för tips om boktips och tack även fär boktips. Franska nobelpristagare hör ju till ett av mina läsprojekt i år.

Och just det ja, du fick en utmärkelse av mig i morse!

Ingrid sa...

Jag har faktiskt läst boken (den ingick i min kurslitteratur) för många år sedan- tyvärr är minnet inte så gott - jag läser gärna om! Tack för din fina recension!

Vixxtoria sa...

Paperback: En utmärkelse?! Tackar, tackar. Måste klicka iväg och kolla!

Gide hör ju definitivt till kategorin franska Nobelpristagare, så där har du något att bita i.

Ingrid: Jag skulle själv kunna tänka mig att läsa om den här boken, faktiskt. Men inte riktigt än :-D

Vixxtoria sa...

Bokmania: Varsågod :-D

Søren sa...

Super god anmeldelse, tak for det. Jeg har indtil nu kun læst hans erindringer, Når hvedekornet ikke dør. Den er fremragende.

Nu får jeg lyst til straks at læse mere af Gide.

eskil sa...

Inte är du så särskilt svår att hitta, ett fynd, du skriver härligt. Gide, kul, har jag inte läst på så där trettio år, men jag minns att jag fascinerades av Falskmyntarna, och så tycker att titeln "Om vetekornet inte dör ..." är, som jag ser det mycket optimistisk

Vixxtoria sa...

Eskil: Nej, det är inte min mening att gömma mig.

Tack för berömmande ord om mitt sätt att skriva. Det värmer!

Jag kan bara hålla med om att Gide var en trevlig upplevelse. Jag kommer läsa mer, snart (det vågar jag säga eftersom jag just fyndat en Gide-bok för 5 kronor från bibliotekets utförsäljning).

Välkommen tillbaka!

eskil sa...

när jag läst dig plockade jag fram de Gide som fanns i hyllan, Pastoralsymfonin, en liten tunnis, kan va skönt, och Vatikanens källare, ska läsa dem inom några dar, hör av mig. "om vetekornet icke dör" tror jag är självbiografisk. Texten är från Johannesevangeliet.

Vixxtoria sa...

Pastoralsymfonin har jag också läst, och tyvärr glömt bort. Jag får göra en omläsning.

Liknelsen om vetekornet (eller i alla fall sädeskorn) finns också i Markus har jag för mig. Hör gärna av dig när du läst :-)

eskil sa...

Göran Schildt skriver i sitt förord till min härliga pocketupplaga (Per Åhlin har gjort omslaget): "Ur sträng samhällssynpunkt är Gide förvisso en ungdomens förförare. Medan samhället med alla medel strävar att med sig införliva den nyss fullvuxna medborgaren, binda honom med beroendets band och göra hans arbete och intressen samhällsnyttiga, viskar Gide i hans öra: Förbli ung och frisk. Fly beroendet, konventionerna, hänsynen. "Jag skulle önska", säger Gide i företalet till Jordens gröda, "att min bok gav dig lusten att gå ut, gå ut varifrån som helst - från din stad, från din familj, från ditt rum, från din tanke." Alla hans böcker har något av denna förmåga att stimulera läsarens mod att vara sig själv, att leva sitt individuella liv till dess yttersta konsekvenser. ..." Ja, visst måste man ju äta och betala sitt boende, men lik förbannat, ...
När jag undervisade frågade elever ofta varför man ska läsa. Ofta svarade jag att det finns åtminstone två orsaker, den ena är att genom läsningen få möjlighet att uppleva olika livssituationer utan att behöva genomleva dem, och därmed skaffa sig en fördjupad förståelse för andras livssituationer, den andra för att se vilka möjligheter det finns att vidga sitt eget liv.

Vixxtoria sa...

Eskil: Jag tycker att det låter som att Schildt fångar den Gide jag uppfattade på pricken.

Angående varför man ska läsa så kan jag delvis instämma. För mig själv gäller dessa argument i hög grad, men jag tror att läsning för många som läser inte alls handlar om att skaffa en djupare förståelse för andras livssituationer primärt, utan att man (ibland t o m mkt medvetet) söker ett sätt att spegla sig själv och förstå sitt eget liv bättre. Och att böcker som man inte tror kommer hjälpa en med detta väljs bort. Dessutom har boken - liksom så mycket annat idag - blivit ett attribut. Att läsa är en handling som säger något om dig som person. Och vad du i så fall läser definierar dig vidare. Men den där diskussionen om "varför man ska läsa" kan man förstås fortsätta på hur länge smo helst.

(Jag gillar Per Åhlin, men inte hans bokomslag. De verkar vådligt avskräckande på mig, och det är endast på ihärdiga rekommendationer som jag tagit mig an böcker med Åhlin-omslag. Den upplaga av Falskmyntarna som jag läste hade också ett Åhlin-omslag, som jag riktigt riktigt ogillade.)

eskil sa...

Jag har precis läst ut Pastoralsymfonin; en protestantisk pastor tar sig an en blind flicka och inser till en början inte att hans kärlek till flickan som visar sig vara en växande ung kvinna, nog inte är så kristlig.
Dogmens norm möter livet. Gide låter pastorn skriva en slags reflektionsdagbok och det blir faktiskt tankeväckande.

Vixxtoria sa...

Eskil: Flickan heter Gertrud, har jag för mig.

Det får nog bli en omläsning så småningom. Jag inbillar mig att man skulle kunna dra trevliga paralleller till Bengt Ohlssons Gregorius.

eskil sa...

ja, det tror jag

eskil sa...

synnerligen meningslöst svar du fick. Jag har lite funderingar åt andra håll. Gertrude är ett slags tabula rasa och det lyfter spänningen i pastorns funderingar. Jag kommer också också att tänka på Mary Shelley; när monstret gömmer sig i vedbon och förstår att människor kan kommunicera. Återkommer.