Mina gamla väl slitna barnböcker återanvänds numera av dottern, och det är sannerligen en härlig upplevelse att se hur hon upptäcker och lär sig älska mina barndomsfavoriter. För min egen del blir det dock ibland en besvikelse att återse bilder som var fantastiska i mitt minne, men som nu ibland känns platta och tomma. Men mest är det häpnadsväckande hur väl ögon och tunga kommer ihåg bildtexterna. Som om det inte alls gått över trettio år sen sist!
Härom dagen råkade jag emellertid titta på baksidan till en av de gamla pekböckerna. Dottern har sedan länge vuxit ifrån den, och jag skulle plocka undan den från alla de där böckerna som bara ligger i bilen och skräpar. Det är en mycket traditionell pekbok (om än med något mindre styva sidor än vad som är gängse numera). En bil på en sida, med texten "Bil" under. På nästa sida finns en haklapp med vidhängande text. Och så en banan, ett flygplan och en mugg. Baksidestexten rekommenderar boken för barn mellan två och fyra år.
Är det barnen idag som är mer mogna, eller hur tänkte förlaget som satte den där åldersgränsen?
Åldersrekommendationerna kan förvisso ge en fingervisning om vilka som kan tänkas uppskatta böckerna mest. Men det måste väl vara upp till varje barn och förälder att själva välja vad de tycker om att läsa? Milkbartoilet skriver om en Benny-teater som hon vill gå och titta på med sin två-åring. Men se, det gick inte, för det var tre-årsgräns! Som om rekommendationer för en barnteater är lika rigorösa som åldergränser på bio.
Vilket gör mig lite bekymrad, för jag har tillbringat de senaste veckorna med att muta min tvååring med att vi snart snart snart ska gå och se på Laban på bio. Gud nåde den biljettkontrollant som inte släpper in oss på grund av en åldersgräns! Då ska de få se vem dottern ärvt sitt två-årstrots från!
23 kommentarer:
Oj, en sån bok skulle inte jag tänka mig till en fyraåring. Fast egentligen har jag nog ingen koll på nutida (eller andra tider) barns läsförmåga i olika åldrar.
Maria: Tja, det finns så få tvååringar eller fyraåringar som kan läsa att antalet är försumbart. Men normalutvecklade barn brukar långsamt avancera åtminstone till en enklare sagonivå i tvåårsåldern, och definitivt i fyraårsåldern. Pekboksstadiet som mitt bokfynd från fordom hör till känns definitivt... för yngre barn. Det låter bra att du inte köper sånt till fyraåringar :-)
(Jag har förresten noterat att du flyttat din blogg, men det var så krångligt att kommentera på den nya, med för- och efternamn och allt vad det var, att jag inte kom mig för. Jag ska undersöka saken lite närmare vid tillfälle.)
Men jisses, när jag var fyra hade jag dissat den sortens böcker för längesedan.
Hade jag gett en sån bok till min brorsdotter när hon fyllde fyra (hon är åtta nu) så hade hon talat om att jag kunde ge den till hennes lillebror istället :P
Inte klokt heller att de inte skulle släppa in en tvååring på barnteater. Då är de ju barnsligare än barnen själva.
Nu läste jag inlägget fast jag blott är tjugonio år fyllda, men jag är övertygad om att det är gamla normer som spökar. Jag vet att min sambos mamma, som är lärare, tyckte det var av största vikt att han inte skulle ha lärt sig läsa innan han började skolan. Det är nästan som att jag fått intrycket att det låg lite prestige i det hela, att inte ha varit en sån som pressat sitt barn till läskunnighet. Medan jag själv som är uppvuxen i en icke-akademisk familj började lära mig läsa vid 4-års ålder. Det var ingen press bara uppmuntran.
Jag tänker att det kanske säger något om den tidens syn på barn och intellektuell stimulans i stort.
Snöfrid: Det tyder på att både du och din brorsdotter är friska och normalutvecklade barn ;-)
Johanna: Skönt att du inte är så fixerad vid åldersrekommendationerna ;-)
Det där med att lära sig läsa innan man börjar skolan är ganska intressant. Det _var_ faktiskt så för länge sedan att barnen förväntades kunna läsa när de väl kom till skolan (vi talar om folkskolan, alltså, ni vet den vars stadga tillkom 1842). Det finns alltså en bakgrund till den där föreställningen om att barnen skulle kunna läsa när de kom till skolan.
Sedan ändrades det där, och man tänkte rentutav att barnen skulle kunna lära sig läsa "på fel sätt" om det skedde hemma. Det finns några fina barnböcker (av Kerstin Sundh tror jag?), och jag undrar om de inte heter Skomakarungen eller något sådant, som handlar om en flicka som redan kan läsa när hon kommer till skolan. Och där tvingas hon att ljuda fram alla ord i stället - och då gäller det att ljuda på lärarens sätt.
*skratt* det där med att barn inte bör kunna läsa redan när de kommer till skolan lever kvar bland en hel del lärare kan en som jobbar i skolvärlden rapportera..:) men pekböcker och bilderböcker och sagoböcker är ju inte tänka för barnen att läsa själva. Säg det barn som nöjer sig med böcker med endast bilder i tills de fyller 7. Det är ju snarare bevisat att barn som får berättelser lästa högt för sig hemma utvecklar sitt språk mycket snabbare och bättre än andra så det är ju bara att köra på. Vill 4-åringen ha en pekbok ska den förstås ha det, men jag skulle själv inte rekommendera det. Inte i den åldern när man fortfarande kan "styra" lite vad de tuggar i sig litterärt.;)
Vixxtoria, ja, det är tyvärr knöligt att kommentera på nya bloggen. Jag har påpekat det för de ansvariga och hoppas att det ska ändras. ;)
Jag är för gammal för detta inlägg och dottern är för ung att läsa. Men jag kommenterar ändå och min lilla unge har glatt lärt sig läsa.
Jag har kommneterat på Marias UNT-blogg en gång, men då publicerade de namnet så jag fikc ringa och be dem plocka bort det. Så tänk på att döpa om er till Ingrid Bergman eller nåt.
Och Vixxtoria, det är nästan lika krångligt att kommentera på din blogg. Flera led av åtgärder, och så det att ctrl c ctrl v ctrl x inte funkar inne i rutan. Hade det varit nån annan stans hade jag aldrig kommenterat, men jag tycker ju om dig så...
Snow: Men jag fattar inte varför det ska vara så krångligt att kommentera här?! Jag lovar och svär att jag verkligen inte har någon som helst konstig inställning. Jag tillåter anonyma att kommentera, och jag har tagit bort alla konstiga ord man ska skriva. Det enda är väl då att jag gärna vill slippa ha ett popup-fönster när man kommenterar, men jag får väl ändra till det i alla fall då, om det nu löser problemen....
Att kortkommandona inte fungerar för dig är jättejättekonstigt. Jag har testat själv på flera olika datorer och i olika webbläsare, och för mig funkar det. Hallå? Nån annan som har problem med att klistra in grejer här?
Ingrid Bergman gillar jag förresten. eller kanske Ingmar?
Först skriver jag.
Sen väljer jag Namn/webbadress i rutan under och fyller i mina uppgifter.
Sen trycker jag på fortsätt.
Sen trycker jag på Skicka kommentar.
(Förhandsgranska hoppar jag givetvis över.)
Sen fyller jag i kontrollbokstäverna.
Sen klickar jag på skicka.
Only for you, my dear, only for you...
Nu när jag nyss varit här verkar det som att jag slipper kontrollbokstäverna. Alltid nåt.
Snow: Allt du gör för mig rör mig till tårar.
Nu har jag ändrat kommenterandet till en sån där helsida i stället, där man inte kan se det ursprungliga inlägget utan att be om det särskilt.
Orkar du testa en gång till, och blir det lika krångligt då? Gör det t o m skillnade med Ctrl+V och liknande funktioner?
"Det var ingen press bara uppmuntran."
Japp, ctrl v funkar!
Och så får jag en sån där "skicka uppföljningskommentarer till..." den klickar jag nu i.
Jag tycker att det här är mycket bättre, men jag är ju inte den enda med åsikter kan jag tänka. Du kanske får göra en omröstning eller nåt?
:-)
Snow: Okej. Det låter ju bra. Men tycker att blogger borde kunna få till en kommentarsfunktion längst ner på sidan (som jag vill ha den), och ändå få med de andra funktionerna. Konstigt att de inte ska lyckas med det! Jag gillar inte att liksom behöva klicka ut ur min fina blogg för att skriva kommentarer. Grrrr.
Och det där med att Ctrl+V funkar helt plötsligt är hur mystiskt som helst.
En grej som är förinklickad är
snow (Konto i Google)
Den nonchalerar jag eftersom jag inte har google. (Och aldrig tänker skaffa eftersom de är så exkluderande.)
Jamen titta, nu lät jag snow konto i google vara kvar, och då kunde jag kommentera irekt! Är det nåt du har styrt upp? BRA
Nä, det har jag inte styrt upp. Det gick tidigare också. Faktiskt.
(För övrigt blir jag lite orolig nu, för så många kommentarer som jag faktiskt redan har på min blogg, kanske det blir helt övermäktigt om det blir ännu enklare att kommentera...; ja, jag lyssnar på Claes Eriksson-klippet lite parallellt med att jag skriver, så då får man ju såna där filosofiska funderingar.)
Vixx
Kanske det fanns ett snow -konto redan i förra versionen men jag var för dum för att testa det?
Då får jag skämmas nu.
Det, snowgooglekontot, funkade förresten på en annan blogg där jag kommenterade alldeles nyss. Så kanske nån på google sett mig och andra likasinnade gnälla över halva internet och tänkt att nu jävlar ska jag få tyst på dem och fixat så fint.
Förstår din lilla ågren också, det är personligare att vara i det lite mindre formatet.
(Nu känner jag att jag återgår lite till den tidigare diskussionen här, istället för den som handlar om kommentarer)
Angående det där med att kunna läsa när man börjar skolan; Jag läste och skrev när jag började ettan och ja, jag fick ändå ljuda och skriva meningar av typen "mor ror" i oändlighet. När jag påpekade för fröknarna (vi hade två i ettan) att jag redan kunde läsa så fick jag hör att jag var uppnosig. Och sen fick jag en utskällning för att jag bara läste högt ur boken utan att ljuda.
Jag är alltså 30, och gick inte i lågstadiet på 40-talet som man nskulle kunna tro, utan i slutet på 1980-talet.
Bokstavlarna: Det är bra, åter till ordningen!
Men du, dina fröknar låter faktiskt inte riktigt kloka!
Själv vågade jag inte tala om att jag kunde läsa och skriva, för jag tyckte att jag skrev så fula a:n, och tänkte att jag skulle passa på att liksom lära mig dem ordentligt tillsammans med alla andra. När jag gick i lågstadiet så lärde man sig inte alfabetet i alfabetiskt ordning, och det tog säkert ett halvår innan vi kom till a (vi började med 'i' och sedan 'v', minns jag bestämt). Jag hade dock en klok fröken som gång på gång föreslog att jag skulle göra något annat när de andra lärde sig läsa, men det tog ganska lång tid innan jag accepterade erbjudandet.
Skicka en kommentar