Bokklubbskarriär

Ja, det är ju sedan länge ingen som helst hemlighet hemlighet att jag har svårt att säga nej till bokklubbserbjudanden. När jag ser mig runt i mitt hem inser jag att det har varit så hela livet.

Det började antagligen redan i förskoleåldern med Kalle Ankas bokklubb. Dottern har ärvt en handfull böcker sen den tiden (till exempel boken om Lilla Hiawahta nedan), men en hel del av den rätt digra samlingen måste ha skingrats genom utlån och en vattenskada i mina föräldrars källare.

I den här vevan var jag och min bror även medlemmar i en bokklubb med sagoböcker. Ganska vackert illustrerade originalsagor i vissa fall – Törnrosa, Jack och bönstjälken och Tummeliten minns jag. Den samlingen har decimerats mer än Kalla Anka-samlingen, så jag lyckas inte ens hitta en bok att fotografera som exempel.

Sagoböckerna följdes för min brors del av ett medlemsskap i Kalle Anka-pocket, och för min del av Disney's bokklubb. Här kunde man få (förkortade) klassiker som Huckleberry Finns äventyr och Baskervilles hund, liksom mer nyskrivet men okänt, som boken Bugs Potter – i farten (en bok jag var oerhört förtjust i; den handlar om en high school-kille som spelar trummor som en gud, och jag har ända sedan dess varit svag för just trummisar).

Parallellt med Disney-klubben var jag medlem i några betydligt mer kvalitetsmedvetna barnboksklubbar. Ett tag till exempel i en nystartad klubb som kallades Läsbiten. Deras koncept (som jag minns det) var att ge ut välkända barnböcker på nytt, med egen logga på baksidan, vilket bilden nedan från av Mollie Hunters bok Bäckahästens pärlor visar. (Jag minns också att jag redan hade lånat och läst Bäckahästen, och tyckte den var bra, och därför var glad att den var med som bokklubbserbjudande; det var faktiskt ganska vanligt att jag hade läst en del bokklubbsböcker, men ändå ville ha dem.) Jag tror inte jag var med i den här klubben särskilt länge – ett minne som stöds av att det bara finns en handfull böcker med Läsbiten-logga i min bokhylla.

Jag minns långt ifrån namnet på alla barnboksklubbar jag var medlem i. Barnens bokklubb? Läslustan? Vad hette de allihop? Även om jag verkligen gillade Disney-bokklubben (hallå – Tre deckare!) så tyckte jag ändå att de bästa klubbarna var de som valde böcker från många olika förlag, och skrev spännande om dem i boktidningen.  Det brukade inte vara så svårt att övertala mina föräldrar att säga ja till böckerna heller – jag var lyckligt lottad på det viset. Och jag skulle gärna vilja peka på den viktiga roll bokklubbsböcker kan spela för det barn som kan ha välvilliga, men inte särskilt insatta föräldrar. Många stora läsupplevelser kom i min väg – lite aktuellare och lite annorlunda än det som biblioteket kunde erbjuda. Många varma tankar sänder jag som vuxen ibland fortfarande till de som gjorde urvalet i mina barnboksklubbar.

Jag minns idag inte alltid säkert vilka bokhylleböcker som är bokklubbsböcker, men två barn- och ungdomsboksexempel är Svart arv av Mildred D Taylor – en spännande historia (lite som Mississippi Burning för barn), och boken Amys ögon av Richard Kennedy (som jag minns beskrev boktidningen detta som en bok man inte kunde sluta läsa, men jag har fortfarande inte tagit mig igenom den. Jag kan ha haft den sen 1983).

En annan för mig okänd bok som kom med en bokklubb är Margaret Mahys Förvandlingen. Fortfarande en av mina favoritböcker. Jag tjatar om den jämt. Senast finns den med på ett hörn här. Och ja, det är så klart Inger Edelfeldt som har ritat omslagsbilden.

Min första riktiga vuxenbokklubb gick jag med i just när jag började första året på gymnasiet. Välkomstpremien den gången var en väska i jeanstyg. Jag använde min till gympakläder i flera år, faktiskt (och det var inte så länge sen som jag såg nån annan släpa runt på en likadan på stan). Dessutom fick jag Alf Henrikssons Hexikon och första delen av Den svenska litteraturhistorien (Lönnroth & Delblanc). En av de första riktiga bokklubbsböckerna som hamnade i brevlådan var boken nedan, Under ytan av Gail Godwin. Den var rätt bra tyckte jag då (och jag minns att jag kände mig väldigt vuxen när jag som 16-åring liksom fick vuxenböcker hem i brevlådan), och den är långt ifrån så flärdfull som omslagets glansiga silverbokstäver ger vid handen. Undertiteln Father Melancholy's daughter (vilket är den engelska originaltiteln) har jag dock undrat över i alla år. Den antyder att boken skulle vara känd under detta namn, att den kanske filmatiserats med det namnet eller getts ut tidigare med annan titel. (Eller tyckte förlaget själva att den svenska titeln Under ytan var något missvisande, och långt ifrån lika suggestiv som originalet?) Någon som vet något om det?

Och någonstans här var jag även medlem i en betydligt mer romantisk bokklubb. Jag vill minnas att jag lockades av de där små tjocka reklamhäftena som man alltid fick hem i brevlådan på den tiden, och nåt i stilen två böcker för 10 kronor. Sen förband man sig som vanligt att köpa 2 böcker inom det närmaste halvåret. Jag var inte med så länge i den här bokklubben, och jag har inte en enda bok kvar. Min mamma kan ha kastat böckerna, eller så är det faktiskt möjligt att jag själv har slängt dem vid något tillfälle.

Jag flyttade hemifrån efter gymnasiet, och hade sagt upp alla bokklubbar jag var med i just då. Men det dröjde inte länge förrän bokklubbarna snokade reda på min nya adress och började ge skamliga förslag.  Jag nappade till exempel på att köpa hem 15 band av Den svenska historien. Jag gillar fortfarande att titta på bilderna i de här böckerna, men aktar mig lite för att läsa texten, som oftast är från 50-talet. Men jag sa nej till att prenumerera på Polisens årsbok. Det finns faktiskt gränser.

Under åren har jag gått in och ut i Bonniers bokklubb, Böckernas klubb, Månadens bok och allt vad de heter. Jag är otrogen och strategisk, som många bokklubbsmedlemmar verkar vara.

En del mer specialiserade klubbar har jag dock också varit medlem i genom åren. Den historiska bokklubben Clio till exempel – ett bra sätt att få lite fakta hem i brevlådan. Den här boken var bra – något för alla som läst och vurmat för Karin Johannissons böcker, och vill ha mer i den stilen: Catrines intressanta blekhet av Eva Lis Bjurman.

En annan specialbokklubb som jag gick med i när jag nyss fått barn var Månpocket. Jag tyckte att jag inte fick läst nåt över huvud taget. Jag gick med (och fick ett badlakan med gigantisk Månpocket-logga) och hade målsättningen att åtminstone läsa ut den pocket som landade i brevlådan innan nästa kom. När det började misslyckas efter ett år gick jag ur. (Jag tyckte också det var besvärligt att jag ytterst sällan var intresserad av månadsboken, och sällan heller av de aktuella böckerna, utan behövde leta igenom hela sortimentet för att med ett skohorn hitta en bok jag inte hade läst och ändå var intresserad av.) De här är två av de böcker jag fick och läste i den klubben: Maria Swelands Bitterfittan och Jodi Picoults Allt för min syster.

Men även om jag talar om bokklubbarnas lov – och före internetbokhandlarna så var det sannerligen en revolution för den som bodde långt från en bokhandel! –  så har så klart även jag böcker som jag glömt avbeställa. Det är ofta böcker som står och förblir olästa, hur bra de än kanske är. De här två till exempel:

Carol Shields-boken Mary Swann hade jag visst läst till sidan 87 visar bokmärket (bestående av ett kuvert från det som då hette Föreningssparbanken). Den har jag tänkt att jag ska läsa ut så småningom (även om jag nog behöver börja från början; om jag inte missminner mig landade boken i min brevlåda runt 1995). Boken Näckrosträdet av Elsie Johansson kom hem till mig någon gång i början av 2000-talet. Jag har läst några kapitel, men tycker inte alls om den. (Faktum är att om någon vill ha den, så hojta gärna till i kommentarsfält eller med mejl, jag skänker mer än gärna bort den, för jag kommer inte att läsa den här boken.)

Men de allra flesta böcker jag får via bokklubben läser jag ganska omgående. För mig är bokklubbstidningarna ett bra sätt att få en snabbt svep över aktuella böcker som är på gång (jag läser ju inte katalogerna från Svensk bokhandel, och häckar sällan på förlagens hemsida), framför allt vad gäller populära fackböcker, som nog utgör åtminstone hälften av de bokklubbsböcker jag beställer.

Som exempel på några riktigt bra böcker som jag läst bara på grund av att de en gång i tiden dök upp i en bokklubbstidning finns Jayne Anne Phillips Sommarlägret:

Eller en gång i tiden Roald Dahls bok Mitt liv som pojk.

Den senaste bokklubbsbok (till mig då alltså) som kom in i mitt hem var ingen mindre än Atwoods Syndafloden. För det är ju möjligt att välja böcker som man verkligen verkligen vill läsa också från bokklubbssortimentet.

Min målsättning är emellertid att inte gå med i fler bokklubbar under överskådlig tid. Men jag lovar inget. Det finns trots allt erbjudanden man inte kan säga nej till. Och vad gäller bokklubbspremier måste man ju pröva dem alla åtminstone en gång. Annars kan jag tipsa bokklubbsvärlden om att barnvaktscheckar är en framtidsbransch!

Ett barn (som tjänar pengar) ska jag ha när jag blir stor

Vi håller på med lite yrkesvägledning härhemma. Dottern har tyvärr sedan en tid övergett alla planer på att bli bilmekaniker (som vi vore i behov av en sån i vår släkt!), och har funderat rätt mycket över veterinär och sjörövare i stället. Just sjörövaryrket lockar mycket, men hon har flera gånger bekymrat frågat om flickor verkligen kan vara sjörövare. I såna lägen är det skönt att kunna plocka fram ett äss som Brechts Sjörövar-Jenny ur rockärmen!

Arkeolog är också ett drömyrke. Eller om det är paleontolog hon egentligen menar. Det hon vill göra är nämligen att å ena sidan gräva och upptäcka skatter och å andra sidan gräva och upptäcka ben efter sedan länge utdöda troll och dinosaurier. Kanske går yrkena att kombinera, även om jag har försökt intressera henne för den mer ekonomiska sidan av saken – kan hon inte tänka sig att till exempel arbeta lite med bygg och gräv? Rörläggare tjänar nog betydligt mer än arkeologer nuförtiden. Säkrare arbetsmarknad också. Fast nej, pekuniära argument biter ännu inte på min dotter.

Det senaste budet är emellertid att hon vill jobba som expedit. Helst som fröken i en kassa med rullband och streckkoder, men jag tror hon med lite mild övertalning kan tänka sig att arbeta i en bokhandel, så länge kunderna betalar tjugotretton centimeter och femtio kontant.

Nu måste vi bara ta reda på hur mycket bokhandelsexpediters mammor får i rabatt.

Hur man gör amerikansk feelgood om det ofattbara

Låt mig börja med att bekänna att jag – på den tiden det begav sig – tyckte att Dallas skulle varit mycket bättre utan JR. Jag gillar lyckliga och konfliktlösa tillstånd. Jag gillar människor som tycker om varandra, som bryr sig om sina barn, sina grannar och ler vänligt mot okända, svettstressade mammor med trotsande två-åringar i affären. Jag gillar folk som tar hand om sig själva och varandra, stöder andra i motgångar och osjälviskt gläds åt framgångar. Jag omger mig gärna med sådana personer, och drömmer om ett utopiskt tillstånd där alla i världen lever som i slutet av en amerikansk feelgood-film.

Men jag har nyss och med förfäran insett att jag som vuxen finner det ointressant att läsa om en sådan här perfekt värld.  

Boken det handlar om är Rosta bröd. Det är en bok som Roger Rosenblatt har skrivit i sorgen efter sin dotter Amy. Hon var en lycklig, omtyckt, effektiv och fullständigt fantastisk 38-årig trebarnsmor och läkare. Hennes hjärta stannade medan hon sprang på löpbandet i familjens gillestuga. Roger och hans fru Ginny flyttade in hos svärsonen Harris. Ginny sköter om allting (och det är en himla massa, fastän barnen går i skolan och minstingen har barnflicka på heltid), och Roger bidrar med att rosta bröd. Den där brödrostningen ska nog tolkas metaforiskt på något sätt och ge läsaren lika filosofiska insikter som när man exempelvis ser filmen Hur man gör ett amerikanskt lapptäcke.

Rosta bröd lanseras som en bok i samma anda som Mitch Alboms Tisdagarna med Morrie. Bara det borde få en att låta bli den. Jag tyckte nämligen mycket om Tisdagarna; jag tyckte om den där utvecklingen och insikten som berättarjaget gick igenom. Jag tyckte om livsfilosofin, tanken att leva i ögonblicket, tanken att ta vara på vad livet kan ge, även om det inte är mycket och även om man vet att det snart är slut. Jag tyckte mycket om tanken att finnas där för varandra. Framför allt tyckte jag mycket om att författaren inte höll på och kladdade med en spetsig tuschpenna för att skriva mig på näsan hur viktigt det är att ta vara på varandra.

Det sista man kan kalla Rosta bröd är dynamisk. Det är en bok utan utveckling: Amy är död och familjen tycker mycket om varandra i början av boken, och Amy är död och familjen tycker mycket om varandra i slutet av boken. Det är en statisk bok där ingen någonsin bryter samman. Den enda konflikt som uppstår är att en svärdotter blir lite sur på berättarjaget i ungefär 10 rader, därför att han milt tillrättavisat sitt barnbarn, svärdotterns son. Men den rynkade pannan har slätats ut innan ursäkter ens har hunnit uttalas. Rosta bröd innehåller många ord om sorg – den är en varm uppvisning i hur sorgen idealt kan hanteras i en kärleksfull familj. Men den släpper inte in läsaren i sorgen, ingenstans krackelerar ytan. Änkemannen och svärsonen Harris fördrar ständigt sina svärföräldrars närvaro i huset. Vänner och släktingar har alla goda och nära relationer med samtliga. De köper presenter till sin ingifta svägerskas brors barn (eller vad det bli, rätt långt bort är det i alla fall). Barnens förskola samlar in pengar till en bänk till Amys minne.

En sån här bok är oangripbar. Hur ska jag kunna kritisera texter där en far beskriver känslorna inför sin dotters död – välformulerat och färdigtänkt, polerat och disneyfierat, utan att någonsin lätta på den bedrövade men värdiga masken? Hur ska jag kunna skriva att det är tråkigt att läsa om hur alla de hundratals vännerna i flera månader turas om att lämna färdiglagade middagar vid dörren? Hur ska jag kunna uttala tanken att det inte berör mig det minsta när Rosenblatt påstår att de senaste månaderna har varit en jobbig tid för honom, eftersom han inte med alla sina halvsideslånga skildringar av ögonblicksbilder och barndomshistorier lyckats visa för mig att tiden varit påfrestande?

Nej, har man inte drabbats av sorg själv så får man här ingen hjälp att förstå hur det kan kännas. Och har man råkat ut för en nära anhörigs bortgång så förstår jag inte heller hur Rosenblatts bok ska kunna vara till tröst. I denna värld av terapeuter och förstående lärare, med stipendier som instiftas i Amys namn, och ett nätverk av inkännande gamla kolleger och barndomsvänner – hur ska man kunna känna igen sig? Amy var perfekt när hon levde. Familjen hanterar hennes död perfekt. Om det här inte var något som hänt på riktigt, där tre barn förlorat sin mor så skulle jag nästan skriva att det är en bok som börjar bra, och blir ännu bättre på slutet.

Jag hittar ingen resonansbotten i mina egna upplevelser. I denna stillastående bok finns inte ens något filosofiskt att greppa om. Mina förhoppningar stiger när Rosenblatt nämner att han kör han mot rött ljus. Men det är också den enda gången då hans sorgsna yta krusas en smula. Jag ska inte gå så långt som att säga att jag har tråkigt (men att läsa den här boken är ungefär som att plöja igenom de där julbreven min familj får från avlägsna amerikanska släktingar varje år – en dubbelsidig A4-sida med utläggningar av hur mina fjärdedelskusiner gör succé som specialistläkare, föder välskapta barn och tillbringar långa sommarmånader med att surfa i familjens Florida-villa, medan fadern sköter sitt välbetalda advokatjobb med vänster hand och framgångsrikt ger ut böcker om snäckor (!) med den andra och modern tar hand om sin sjuka gamla mamma och volontärarbetar på kyrkans förskola. Det är trevligt på alla sätt, men nån särskild spännande historia är det ju inte!)

Jag tänker på andra böcker om sorg jag läst. Till exempel den modiga boken om Anne-Britt som miste dottern Johanna i Göteborgsbranden – en bok som (om än betydligt mindre välskriven) verkligen tar läsaren med genom sorgearbetets alla komplicerade processer. Eller Annika Borgs exceptionellt välformulerade bok om sin fars sjukdom och bortgång. Rosenblatts bok berör inte, och den är faktiskt inte ens så bra att jag lutar mig tillbaks och njuter av språket.

Så låt mig avsluta med att avråda från att sätta den här boken i handen på någon som nyss förlorat en älskad människa. Alla som inte har haft en mamma som bett 30 nära (!) väninnor skriva visdomsord till en på 18-årsdagen och sedan sparat dem i en pärm så att man kan ta fram dem för tröst och råd under resten av livet kan lätt känna mindervärdeskomplex av den kärleksfulla omgivning som omger Amy och hennes familj. Dock vill jag understryka att jag av hela mitt hjärta gläds åt att familjen Rosenblatt har varit välsignade med allt det stöd de har fått av varandra och andra vid sin svåra förlust, och jag önskar – med djup uppriktighet – att det är något som alla vi som förlorar någon får uppleva.

Och det finns ett par rader som fuktar mina ögon: När Amys äldre bror mot slutet av det första sorgeåret får en son och ger honom namnet Nathaniel A – bara "A", så som Amy brukade kallas. Då snyftar jag till.

Boktoka tyckte dock att hon fick en glimt av hur sorg kan vara när hon läste det här.  Enligt O tyckte också att boken var känslolös och nedtonad (jag håller med henne om att det måste finnas en massa känslor där under ytan, och jag kan inte begripa varför inte boken ens låter oss ana detta). Bokomaten känner inte heller något särskilt för de här människorna, och fascineras och gläds, liksom jag, över den enorma uppslutning kring familjen. En bok om dagen vill också bli gripen av  Rosenblatts sorg, men blir det inte. Bokblomma tycker inte bara om boken, utan tycker dessutom att den är rolig.

Om man inte hinner läsa dom så hinner man i alla fall köpa dom

Det är en allmänt erkänd sanning att en bokälskare som inte hinner läsa så mycket som hon önskar är i behov av att köpa fler böcker.

Kom inte hit och kasta skit!

Alltså inte så att jag precis vill ha några näthatare i mina kommentarsfält. Tvärtom får de gärna fortsätta lysa med sin frånvaro.

Men det är ju inte utan att jag undrar om man blir mer kärleksfull av att läsa böcker.




P.S. Ett himla fint exempel på nätkärlek bara sådär hittar du idag hos It's a Literary Thing. Och sen när du läst det och fått en tår i ögat och känner hur du älskar i alla fall en del av världen, så kan du titta in till Johanna och krama henne lite. Kom igen – visa hur bra du är på att gruppkramas, annars kastar vi ut dig ur bokbloggsgemenskapen! 

Till "Orolig abibliofob -82"

Böcker, böcker, böcker har på grund av för många böcker fått problem på de flesta områden i livet (något som lätt kan uppstå om man väljer ett bloggnamn med för många böcker i titeln, så jag skulle så här inom parentes vilja uppmana alla hugade bokbloggsstartare att noga tänka igenom bloggadress och alias). Jag inser att jag trots ett pressat arbetsschema måste rycka ut som bokpsykolog.

När man som Böcker, böcker, böcker drabbas av något som måste beskrivas som tvångstankar kring böcker, ett maniskt samlande av böcker, och rädsla att stå utan något att läsa, så är det viktigt att komma ihåg att man inte är ensam om denna situation. Böcker, böcker, böcker diagnosticerar sig alldeles riktigt som en abibliofob – ett obotligt, kroniskt tillstånd som det kan ta tid att lära sig leva med. Men här följer några både allmänna och konkreta råd som Böcker, böcker, böcker och andra abibliofober kan ta till sig.

1. Ta kontakt med andra i samma situation! Om du inte redan har gjort det föreslår jag att du omgående gör följande: startar en bokblogg, besöker en bokmässa, går med i en bokklubb, gör dagliga besök på bibliotek, i bokhandlar och på gymmets omklädningsrum (där man allt som oftast hittar en bokälskare läsande i ett hörn i stället för att gå på sitt gympass). Om du är blyg och inte vågar tala direkt med främlingar kan du med hjälp av en väl vald bok signalera att du är en av dem. Du kan också lämna efter dig ett diskret spår av papperslappar med viktiga citat. Det kommer hjälpa dig mycket att få kontakt med likasinnade.

2. Om du av någon anledning inte har möjlighet att nätverka med andra läsande människor rekommenderar jag att du i stället köper några böcker i ämnet "folk som läser för mycket". Kanske kan du börja med Michael Endes Den oändliga historien?

3. Böcker, böcker, böcker beskriver problemet med att råka köra sina älsklingsböcker i tvättmaskinen – ja säg den läsare som inte råkat ut för det, haha! Men man lär sig med åren. Ett tips är att använda sig av ljudböcker när man uppehåller sig i tvättstugan. Ett annat är att be någon annan sköta tvätten – har man ingen sambo, så är det faktiskt inte så dyrt med dagens RUT-avdrag, och oftast kan samma person (sambo eller Rut) även ta hand om matlagning och dammsugning, vilket ger dig mer lästid. (Tänk emellertid på att dammsugning kan störa läsningen, så det är bäst att den sker i ett annat rum.)

4. Vidare beskriver Böcker, böcker, böcker den dåliga vanan att lämna fläckar av mat efter sig i de böcker hon läser. Detta är ett otyg som många snarast borde vänja sig av med – det är ett slöseri med mat, vilket i förlängningen innebär att matkontot ökar på bekostnad av bokkontot. Det är helt enkelt inte hållbart i längden! Tugga således med stängd mun när ni läser med mat i munnen! (Med anledning av att den senaste fläcken var en grapefruktsfläck i en bok om Sookie måste jag dock uttala en förhoppning om att det rörde sig om blodgrape.) Vet du inte riktigt hur du ska komma tillrätta med problemet rekommenderar jag införskaffandet av en etikettbok av Magdalena Ribbing.

5. Rädslan för att bli utan böcker gör att stackars Böcker, böcker, böcker springer runt som en skållad råtta mellan bokhandlar och bibliotek och samlar ihop till en daglig dos läsning för att stilla ångesten. Utifrån beskrivningen förstår jag att det är en icke oansenlig mängd böcker som släpas runt varje dag. Det kommer att ge allvarliga ryggproblem om inte åtgärder vidtas snarast. Om man inte vill eller kan övergå till e-böcker, så föreslår jag en oteknisk, men pålitlig lösning: en Dramaten-väska. Om man har möjlighet att gå hem vid lunchtid, så bör en normalstor räcka. Själv har jag en svart, som jag är oerhört nöjd med.

6. När böckerna sedan väl kommit in i lägenheten hos Böcker, böcker, böcker så uppstår nya problem. Böckerna tar så stor plats att övriga möblemanget måste säljas eller bytas ut, datorer försvinner och Böcker, böcker, böcker känner även oro över att golvet kan komma att svikta och att grannarna till följd av detta kan komma att avlida av en missriktad, fallande bok. Detta är, som ni inser, allvarliga, men vanligt förekommande problem. Böcker, böcker, böcker ska genast sluta skämmas för den situation hon hamnat i, och ta kontakt med den släkt och vänner som hon sedan länge inte vågar träffa. Om man väl börjar tala om hur man känner visar det sig ofta att hjälpen är närmare än man tror. Jag har till exempel många av mina böcker utlånade till min mamma, och jag får på detta sätt utrymme för fler böcker hemma hos mig. Flera av mina närmsta vänner upplåter i sin tur hyllplan och källarförråd till andra av mina böcker. Detta hade aldrig kunnat ske om jag inte en gång i tiden berättat om min situation för dem.

Angående den bokstavligt talat överhängande faran för grannarnas liv och hälsa, är mitt förslag att du, Böcker, böcker, böcker, går ner och talar med dem. Ingen vill ju riskera att taket rasar in i huvudet på en när man sitter och läser en god bok, eller hur? Dina grannar kommer sannolikt att blir förskräckta när du berättar hur nära förestående en sådan händelse är, och omgående flytta. Därmed kommer du att ha en hel extra lägenhet nära till hands, vilket kommer lösa många av dina mest akuta problem.

Slutligen vill jag också gärna nämna det du själv tar upp i slutet av ditt brev, nämligen knarklangning. Det här är ett utmärkt sätt att finansiera sin abibliofobi, särskilt för den som inte har några moraliska aspekter på drogmissbruk. Tänk dock på att det sannolikt är mindre ångestskapande för dig att gömma knarket i den bärbara datorn (om du kan hitta den) än att skära ut ett hemligt fack i en bok.

Och kära Böcker, böcker, böcker – allra sist vill jag tacka dig för ditt mod! Det är inte alla som vågar vara så öppna med de problem som denna diagnos medför. En eloge till dig!

Och fortsatt trevlig läsning!

Bokpsykologen

Vilken bok tänker jag på?

Jag har fortsatt mycket att göra. Jag hinner inte riktigt avsluta de där blogginläggen om böcker jag läst, och som jag skulle vilja skriva om. Så i stället planerar jag för framtiden och tar tillfället i akt och skriver en recension om en bok jag ännu inte har läst. Jag förutspår nämligen att jag inte både hinner läsa och skriva om den här boken i februari.

Men i mina planer för februari ingår att läsa en riktigt, riktigt bra bok. Jag tror att den kan räknas som deckare, och dessutom en av de allra bästa deckare som nånsin har skrivits. Den ska förnöja mig under de ynkliga små minuter som jag kommer ha över mellan arbetet och drömmen.

Så här tycker jag om den i förväg:

Detta är en bok med ett slut mer oväntat än upplösningen i filmen Sjätte sinnet – det är mitt överförtjusta intryck efter att ha slagit igen pärmarna. Jag blev överraskad, utan att känna mig lurad. Alla bitar föll på plats; jag började genast bläddra igenom boken för att se hur skickligt ledtrådarna var utlagda, och njuter samtidigt – än en gång – av de välformulerade meningarna (och kanske den eleganta översättningen).

Det har varit befriande skönt med en huvudperson utan alkoholproblem, utan trassliga relationer med sin mamma och sitt ex, och utan bortglömda dagishämtningar och medicinska problem till följd av skräpmaten. Jag tycker också om att jag sluppit hänvisningar till gamla mystierier, utan relevans för den aktuella berättelsen. I stället har jag läst en tätt sammanspunnen historia, där också det som till synes verkade vara utvikningar vidgade och fördjupade historien.

Jag anar även en kärlekshistoria där nånstans mellan raderna – kanske är det det som skänker boken både hopp och vemod. Och de många hänvisningarna till kultur, litteratur och historia är välkomna i en genre som annars är full av hårdkokta hjältar, med tuff utsida.

Det låter väl som en ganska okej läsupplevelse för den som är kräsen?

Nu behöver jag bara hjälp med att hitta boken. Shoot!

Farväl i dyningen

Och hon glömmer sin bok i sanden, en övergiven rosa pappersruta om förlorad kärlek i havskanten. Vinden vänder bladen i den några gånger, stjärnorna läser i den en natt innan den försvinner i havet.

s 89 ur Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Det måste vara den vackraste text om en boks sista andetag som jag nånsin läst.

Att säja nej är att dö en smula

Jag har precis avbeställt månadens bokklubbsbok. Det känns alltid lika sorgligt att logga in på hemsidan och klicka på "Avbeställ"-knappen. En missad möjlighet. En bok jag kanske kommer att glömma bort att köpa när den kommer i pocket.

Jag har över huvud taget svårt med det här med bokklubbserbjudanden. Jag öppnar kuverten, vässar de medskickade blyertspennorna och sätter fast de små pusselbitarna i plast på kylskåpet. Jag läser erbjudandena, och väljer vilka 2, 3 eller 4 böcker jag kan tänka mig för mitt välkomstpaket. Studerar premierna noga. Små vita handdukar kan man väl alltid behöva? Ljusstakar? Salt- och pepparkar?

Jag kan – med stor självövervinnelse – motstå fleecefiltar och marimekkoskålar, men när man lockar med små ministereor blir jag alltid alldeles till mig. En cd-spelare i köket, det vore inte så dumt. Eller i mitt bibliotek. Nästan en nödvändighet. För vi har ju trots allt ganska många cd-skivor i vårt hem, och de spelverktyg som redan är i vår ägo räcker inte på långt när till för att spela dem alla. Inte samtidigt i alla fall.

Ja, jag minns inte riktigt vilken bokklubb det är som erbjuder ministereon, men ni har säkert fått samma erbjudande. Flera gånger. Kanske har ni till och med nappat på det. Flera gånger.

Det har jag. Flera gånger.

Ja, jag har inte mindre än två gånger fått en sån där ministereo (och två välkomstböcker, givetvis. En gång minns jag att jag fick Katarina Wennstams Dödergök och en bok av Karin Alvtegen som jag redan hade; det är svårt att veta om det är Skuld eller Skam som står i bokhyllan när man blir exalterad, och lätt att strunta i vilket om det är en ministereo som ligger i potten). Och inte mindre än två gånger har stereon visat sig vara så behäftad med fel att det varit omöjligt att använda den. En lucka som inte går att stänga. Skivor som inte vill snurra. Och många kontakter med kundtjänst, innan jag ger upp, går ur klubben och lämnar stereon på återvinningscentralen.

Det höll på att bli en tredje gång härom dagen. Jag vred och vände på de välkomstböcker som erbjöds. Funderade på vem som fyller år inom kort. Och på hur många dubletter som känns acceptabelt att ha i bokhyllan. Men till slut fick jag erkänna att jag faktiskt inte kunde hitta två böcker som jag inte hade läst i   välkomsterbjudandet. Jag sitter här och grämer mig fortfarande. Detta hade kunnat bli tredje gången gillt!

En cd-spelare i badrummet. Tänk er!



(Uppdatering. Missa inte Marias bokliv, som länkar till en film där John Ajvide Lindqvist sjunger egenkomponerad sång om bokklubbar!!!!!!)

Typisk debutant

Det finns ju några grundregler i en deckare. Om man kommit till sidan 286 till exempel. Då måste spänningen antingen vara olidlig - eller så borde vi vara inne på tredje mordet och ha kunnat eliminera en del misstänkta.

Eftersom inget av det här stämmer på boken jag läser just nu så måste antingen jag eller författaren ha missförstått genren.

Trevlig helg!

Det är säkert många som har noterat att jag försummat min blogg på sistone. Det är emellertid ingenting emot vad jag har försummat min läsning. Mitt arbete har dock inte blivit ett dugg försummat den här veckan, vilket är lite ovanligt.

Men misströsta inte. Jag har minst fyra, långt gångna, men urtråkiga utkast i pipelinen. Jag försöker göra dem lite roligare, och återkommer om det har lyckats. Eller om jag har gett upp och publicerar dem ändå.

Trevlig helg önskar jag er allesammans. Själv ska jag – jobba!




P.S. Jag har märkt att en del har märkt att man kan följa mig på Twitter (jag föll till föga när jag till slut hittade ett Twitteralias som jag kunde stå ut med). Det är inte tillnärmelsevis lika kul att twittra som att blogga, men ett underbart hjälpmedel om man vill hålla reda på hur många glas vin andra medbloggare dricker på fredagskvällarna, och skälla på sina medtrafikanter.

P.P.S. Jag har inte hunnit vandra runt i bokbloggosfären ett enda dugg sista veckan, så om ni själva har skrivit något häpnadsväckande, eller om ni mot förmodan upptäckt att någon annan bokbloggare gjort det så lämna gärna en länk nedan. Med häpnadsväckande menar jag främst i fall någon gift sig, fått barn, bytt bloggadress eller läst ut Anna Karenina.

Och två i minne...

Okej. Nu har jag tränat i drygt en timma. Hur många böcker var det man fick köpa då (det kom två med posten igår och tre i förrgår om det påverkar uträkningen).

Viktigt

Har ni tänkt på att om man läser en pocketbok kan man vika upp den ordentligt i ryggen precis på var sextionde sida?

Visa lite verklighet

Ibland vet jag inte vad jag finner mest irriterande: böcker där till synes normalt fungerande människor nästan inte har några bekanta (mer än på sin höjd en argsint pappa, en exman, en självupptagen bästis och damen i tobakshandeln på hörnet), eller böcker där till synes alldagliga och ointressanta människor har fullt med gentjänster att kräva in av gamla goda vänner som är advokater specialiserade på människosmuggling, läkare som forskar på ovanliga afrikanska virussjukdomar och astronauter vid NASA.

15.54 på Ikea...

... och jag är helt övertygad om att jag behöver en ny klocka.







Uppdaterat: Äsch, det syns ju inte så tydligt på den här bilden. Men klockan har alltså en bokhylla under sig. Ett absolut måste!!

Bara sex

Sara på GloryBox deltar i en utmaning där man listar sina fiktiva kärlekar i filmens värld. Eftersom det här är en bokblogg kan ju inte jag lista mina filmhjältar, så jag tänkte i stället åka tillbaks in i hjärtat på Vixxtoria, 17 år, och försöka minnas vilka litterära killar hon gick i gång på. Jag har antagligen glömt någon (icke höglitterär typ), men de här tror jag mig minnas att hon inte skulle kunnat motstå.

1. Jag tjatar ibland om Sorry Carlisle i Margaret Mahys ungdomsbok Förvandlingen. Jag ska sluta med det, för då kan det komma nån annan och sno honom. Men han är alltså en alldeles underbar kille, som i själva verket är en häxa. Så där rolig, och smart och hänsynsfull och snygg – precis som man vill ha dem. Och så magiska krafter på det! (Ni måste betänka att när jag växte upp var inte biblioteken och bokhandlarna fulla med böcker om vampyrer och trollkarlar, så det här var faktiskt lite exceptionellt.)

2. Hamlet, prins av Danmark. Jag lärde mig Att vara-monologen utantill innan jag fyllde 12, och blir ända sedan dess mycket svag i knäna varje gång den missförstådde prinsen nämns. Jag samlar på olika Hamletöversättningar, och jag åker naturligtvis inte till Helsingör för att köpa danskt öl!

3. Mercutio. En liten mindre känd Shakespeare-stjärna är Romeo Montagues bäste vän, Mercutio. Jag har nämnt honom här (för övrigt ett av mina mest googlade inlägg). Han är en stackars missförstådd pratmakare, som aldrig får ligga, förmodligen ful på ett sånt där sätt som har både att göra med dålig hållning och dito självförtroende. Som tonåring lärde jag mig många Mercutiocitat utantill, men jag har inte använt dem till särskilt mycket sen dess. Sedan Tybalt dödar honom blir Romeo och Juliet  förvandlad från komedi till tragedi. Ibland läser jag därför bara halva pjäsen.

4. Och om jag nu ändå är inne och ömmar med alla mina moderskänslor för de där kantiga ynglingarna som förbannar hela världen, så kommer jag ju inte så osökt in på Holden Caulfield. Den där begåvade grabben i Salingers Räddaren i nöden, som liksom vägrar tro att någon på allvar vill honom något gott. Vill man inte bara motbevisa honom? Och inbillar man sig inte att om han bara blev förälskad i en själv, så skulle hela livet förändras för honom? Ja, det kanske inte alla läsare gör, men jag gjorde gör det definitivt.

5. Men över till de mer välkammade pojkarna. Om jag är helt ärlig finns det nog fortfarande tillfällen då jag dagdrömmer om  Gilbert Blythe. Det finns något så oemotståndligt över denna trofaste beundrare, och jag är nog inte den enda läsarinnan genom tiderna som tyckt att det inte var mer än rätt åt Anne Shirley om hon skulle förlora Gilbert bara för att hon inte begrep att han var förälskad i henne.  (Är det förresten någon som minns det där paret i nån av det sena 90-talets Gifta-sig-i-tv-serier. Hon hade fallit för honom bara för att han hette Gilbert;  ända sedan hon läste Anne på Grönkulla-böckerna hade hon nämligen bestämt sig för att hennes egen man skulle heta just så. Jag har alltid undrat över hur det gick med det äktenskapet. Ja, alltså mellan tjejen som gifte sig i tv med sin Gilbert – Anne Shirley och Gilbert Blythe fick ju åtta barn och levde lyckliga på Ingleside i alla sina dagar.)

6. Och från det vattenkammade över till de verkliga hjältarna. Jag har tidigare avslöjat min svaghet för Röda Nejlikan, men i ärlighetens namn tror jag att det främst var filmen med Anthony Andrews som fick mig på de tankarna. Så låt mig behålla Sir Percy Blakeney som en stark bubblare, och i stället avslöja min kärlek till en man i gröna trikåer: Robert Locksley. Mannen i Sherwoodskogen och hans muntra män. Lägereldar, lurade sheriffer, och att ge till de fattiga... Jag är nog fortfarande mer fascinerad än självaste Karl-Bertil Jonsson.

Träning eller kolera?

Igår läste jag en lång artikel om hur man ska skrämma sig själv till att hålla sina nyårslöften. Hemligheten är tydligen (enligt Peter Singer, professor i etik) att man ska upprätta "ett kontrakt som gör det kostsamt att misslyckas". Det kan till exempel gå ut på att man måste betala rätt mycket pengar till folk som skövlar regnskogen (om man nu gillar regnskog) ifall man bryter sitt löfte. Eller att man får betala en straffavgift om man tar ut sina egna pengar från banken.

Jag har nu funderat en stund (närmare bestämt ungefär i en timma, under vilken jag också motionscyklade, fastnade i benpressen och funderade på vad ett antal andra tortyrinstrument heter på svenska) för att försöka  komma fram till hur jag ska kunna använda denna strategi i mitt vanliga liv.

Jag har i stort sett två stora vardagsproblem. Det ena handlar om att jag tycker det är dödstråkigt att träna, och det andra om att jag verkligen borde låta bli att tvångsmässigt och utan eftertanke skaffa fler böcker. Men kanske skulle jag kunna förändra de här två egenskaperna (det vill säga driften att ständigt ligga kvar i soffan och läsa en ny bok).

Jag lutar mest åt morotsmetoden: Att få lov att införskaffa en ny bok varje gång jag går och tränar.

Men enligt Singer borde piskan ge bättre effekt: Att vara tvungen att träna en gång för varje bok jag släpar hem.

Varenda bok jag kunde komma över läste jag

Och jag grät mej till sömns efter alla dar, med Säkert/Annika Norlin. Hon sjunger, men är inte med i videon, men den här var en så himla bra illustration att den måste ses!



Jag älskar Annika. Kanske mest för att hennes tonårstid verkar ha varit lika kul som min. Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid. Det är mycket bättre att vänta på att fylla 38, ha huslån, behöva skrapa bilen varenda morgon, tänka ut något nyttigt till middag (idag igen!) och välja så pedagogiska leksaker till sitt barn så att hennes tonårstid blir bättre. Seriöst: Det är mycket bättre!

Dessutom har jag i princip råd att köpa de flesta böcker jag vill. Särskilt om styrräntan håller sig på en något sånär moderat nivå framöver.

Så kort som det var sagt

Hos Ord och inga visor undras det om vi bokbloggsläsare föredrar långa eller korta inlägg. Om jag ska tala för mig själv i den frågan kan jag bara säga att jag föredrar riktigt bra blogginlägg*, som är så korta som möjligt.

Men om de händelsevis är dåliga, så får de gärna vara kortare än så.






*Och med ett riktigt bra blogginlägg menar jag – för att citera mig själv – oftast inte en avskrift av baksidestexten till en riktigt bra bok.

Ett liv i tredje person

Ibland enar sig universums alla krafter och det finns inget sätt att värja sig.

På tv ikväll talar Miss Elinor Dashwood med Edward Ferrars, så artigt, belevat och tillbakahållet i Ang Lees version av Austens drama Sense and sensibility. De undertryckte känslorna kommer fram i leenden och blickar (och man kan nästan förlåta Emma Thompson och Hugh Grant för att de är sådär 20 år för gamla för sina rollkaraktärer).

I boken jag läser (fortfarande Lost in a good book av Jasper Fforde) har vår hjältinna Thursday Next just hoppat in i samma bok. Hon träffar Marianne Dashwood i slutet av kapitel fem (ja, alltså av Sense and Sensibility; i Ffordes bok är det kapitel 24), och för en diskussion med henne om huruvida de behöver vara försiktiga i hur de agerar, för att inte förstöra bokens händelser för de som läser den.

"Don't we have to be careful as to what we say?" I [det vill säga Thursday Next] managed to utter, looking around nervously. 

"Goodness me no!" exclaimed Marianne with a delightful giggle. "The chapter is over and, besides, this book is written in the third person. We are free to do what we please until tomorrow morning when we depart for Devon. /.../ You look confused, poor thing! Have you been into a book before?"

"I went into Jane Eyre once."

Marianne frowned overdramatically.

"Poor, dear, sweet Jane! I would so hate to be a first-person character! Always on your guard, always having people reading your thoughts! Here we do what we are told but think what we wish. It is a much happier circumstance, believe me!"

ur Lost in a good book, s 259, av Jasper Fforde

Åh, jag älskar den här boken. Båda två.

Livet går vidare

Det är nog många inom förlagsverksamheten som är oroliga vid den här tiden på året. Folk har köpstopp. De lovar att läsa ur bokhyllan innan de så mycket som går in i en bokhandel. De klickar bort Adlibris reklammejl halvlästa. De skaffar bibliotekskort och beställer upp dammiga klassiker ur magasinet. En del karaktärsfasta bokbloggare och -läsare kommer hålla ut hela januari. De riktigt duktiga ända fram till bokrean i februari.

Men jag vill trösta bokbranschen med att de kan andas ut. 2011 blir sannolikt inte det år då redaktörer och omslagstecknare blir uppdragslösa och får sluta sina dagar med att elda upp feltryckta provexemplar i utkylda stugor i lantlig miljö.

Och hur kan jag veta det så säkert? Jo, jag har redan köpt 14 böcker i år. Varav jag endast behöver en på jobbet (och den borde jag köpt 2010, så jag är inte säker på att den ska räknas med här).

Jag kommer nog inte hinna läsa alla den här månaden, så förmodligen blir det lite tröstköpning på det redan i början av februari.

Nostalgiska svar

Bokbabbel ställer frågor. Jag svarar. Och jag verkar i huvudsak vara på ett ungdomsbokshumör idag, märker jag.

1. En bokserie du önskar hade fortsatt längre?
Kulla-Gulla-serien. Jag skulle så gärna vilja veta om Gulla och Tomas Torpare klarade av att genomföra en social revolution på Höje gård. Och vad skulle alla deras barn heta?? Ja, förutom trillingarna Gunilla och Beatrice och Frederike då.


2. En bok du önskar fler människor läste och pratade om?
Jag känner mig så där lite däst på nya bokintryck, och önskar lite halvlamt att folk slutade surra om intressanta böcker. Men fler borde definitivt läsa, diskutera och förfäras över Döden i grytan som jag läste under hösten.


3. En bok alla borde läsa minst en gång?
Sin älsklings favoritbok. (Man får hoppas att en sådan läsning inte slutar så här sorgligt, som den här historien ur verkligheten, återgiven av Kafka på jobbet.)


4. En bok du återkommer till gång på gång?
Få se nu om det finns nån favorit som jag inte redan tjatat sönder här på bloggen. Almqvists Drottningens juvelsmycke har jag inte nämnt på nästan ett år tror jag. Det är en sådan gåtfull bok, som jag behöver läsa om och om igen för att förstå bättre. Hur var det med Tintomara? Vem mördade Gustav III?  Eli har skrivit väldigt bra om boken.

5. Favoritomslag?
Jag bryr mig inte så mycket om kolapappret, bara innehållet har tuggmotstånd och fastnar lagom mycket i tänderna. Men en bok som jag köpte blott på grund av omslaget (jag hade aldrig hört talas om boken innan, och läste ingen baksidestext innan jag satte igång och läsa) var Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke. Det kan vara så att jag går igång mer på typsnitt än bilder. Eller så har jag vid det här laget lärt mig att en omslagsbild brukar säga 1000 ord som inte har med boken att göra.

6. Mest irriterande karaktär?
Lady Catherine de Bourgh i Stolthet och fördom!! Jag kan inte alls ta henne med sånt jämnmod som Elizabeth. Jag blir fullständigt galen på henne varenda gång hon lägger sig i hur andra människor packar sina resväskor, eller föreslår att Elizabeth ska öva pianospel i Mrs Jenkins rum, så att hon inte stör nån annan. Ghaaaa!

7. Om en bok innehåller _____ kommer jag att läsa den! (Samt exempel på en sådan bok)
Motståndsrörelser och/eller spionverksamhet. En bra ungdomsbok är Tornfalken av Lloyd Alexander. En bra vuxenbok är Charlotte Gray av Sebastian Faulks. (Den måste jag läsa om snart! Men se för all del inte filmen. Eller gör det då, men läs boken också, för det är två helt olika historier som berättas.)

8. Sorgligaste dödsfallet?
Beth. Den änglalika systern i Louisa Alcotts Unga kvinnor alltså. Och så gråter man så klart floder över Jenny Love Story av Erich Segal. Där man kan lika gärna se filmen, förresten – det påverkar inte gråtmängden ett dugg!

9. Om du skulle skriva en bok skulle den heta?
I skuggan av maskerna. Eller kanske Stuck  in a roundabout om jag försökte lansera mig internationellt.

10. Favoritkärleksförhållande?
Laura och Sorry, som jag brukar skriva om då och då. Och just nu så börjar jag känna enorm längtan om att läsa om det där undflyende och spirande som finns mellan Carolin och den mystiske Adam i Skugg-gömman. (Skugg-gömman är en typisk januari-bok, eller hur?)

11. Favorit icke-romantiska/-sexuella förhållande?
Den där lärar–elev-relationen som finns mellan Adso och William of Baskerville i Rosens namn. Jag tycker så mycket om hur kunskap överförs i en förtroendefull relation och i en adekvat situation. Den bästa av alla inlärningsmetoder! (Jag skulle kunna nämna Sokrates dialoger här också, men de är trots allt ganska opersonliga.)

12. En bok du rekommenderat åt många människor?
Hmmm. Har inte haft nån sån universalbok på sista tiden. Men inspirerad av att Matilda gjorde den till book of the year 2010, så puffar jag gärna fram Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson. Den berättar om andra världskrigets fasor från en tysk sida. Hur är det att vara bland de skyldiga? Hur är det att efter kriget bli förvandlad till en förövare, när man bara var en "vanlig" människa som råkade bo i Tyskland under kriget? (Och i förlängningen: hur skulle man själv ha agerat i den situationen?)


13. En bokserie som gärna hade fått sluta betydligt tidigare än vad den gjorde?
Holly Hock håller på att läsa John Marsdens ungdomsboksserie I morgon när kriget kom. Den är häpnadsväckande bra (vilket inte minst Hollys rapporter om ständigt (nattliga?) sträckläsningar vittnar om). Den var från början tänkt som en trilogi, och de tre första böckerna i serien är ordentligt sammanhållna. De fyra sista böckerna i serien är inte dåliga heller, och totalt är det en mycket uppslukande septalogi som jag tror att de flesta skulle ha stort nöje av. Men sedan skrev Marsden ytterligare tre böcker om Ellie – berättarjaget i I morgon...-böckerna. Urdåliga! Stor varning på dem!

14. Ett återkommande inslag i intrigen du retar dig på?
Jag tycker det är så ofantligt tråkigt när utpressning är motivet i deckare. Det är liksom ett så ointressant brott.

15. En bok du gärna skulle se som film?
Tordyveln flyger i skymningen. Jag begriper verkligen inte varför den inte filmats redan? Ständiga repriser av radioföljetongen kan inte kompensera! Anders Grönros – hallå-å?!


16. Favorittegelsten? (Bok med fler än 500 eller 600 sidor beroende på vem som definierar)
Favorittegelsten att hata just nu är Anna Karenina. Det är en riktigt bra bok, men över 900 sidor och det går ofattbart långsamt att ta sig igenom den. (Och to be honest – eftersom jag vet hur den slutar så känns det som en väldigt lång dags tågresa mot undergången.) Men om jag puttrar på i den här lästakten är jag klar mot slutet av 2014. Titta in för en fullständig recension då!

Vixxtorias årsbästa

Det finns en tid och plats för alla bloggsummeringar. När man byter bloggadress till exempel. Eller när bloggen har födelsedag. Man kan också göra det vid nyår eller när man känner för det. Den följande summeringen är tillräckligt nära årsskiftet för att kunna kallas en årskrönika, men mest gör jag den för att jag har lust.

Jag publicerade 349 inlägg under 2010, och har runt 150 utkast, varav en del kommer bli smashing hits under 2011 (och en del nog borde raderas) – vi får se hur året utvecklar sig. En del av mina blogginlägg under 2010 verkade i alla fall vara uppskattade, om jag ska tro kommentarerna. Ibland håller jag med, och ibland håller jag god min, för jag har ju trots allt så himla bra bloggläsare att jag inte vill såra dem som råkar ha dåligt omdöme då och då ;-)

De här inläggen gillade många, om du har missat dem:

• Jag och djävulen diskuterar om den nya tidens prinsessböcker är bra eller dålig för jämställdheten. 
• Jag utreder hur svenska skådespelare gör karriär i filmatiserade svenska deckare. Från hastigt förbiskymtande mordoffer till cynisk och lönnfet poliskommissarie.  
• Jag avslöjar Jan Lööf som ultrafeminist. 
• Jag rodnar missklädsamt och berättar att jag inte läst alla böcker i hela världen. 
• Jag ordnade en virtuell bloggfest. Den var populär. 
• Det råkade bli en otrolig debatt om manliga och kvinnliga bokbloggare. Jag är fortfarande alldeles matt! 
• Diskussionen bokbloggare versus legitimerade bokkritiker dök upp med ny styrka under hösten. Här var mitt inlägg. 
• Några oväntade utmaningar dök upp som en spinn-off på ett par inlägg. Det var fler som liksom jag ville visa upp sina bibliotekskvitton till exempel. Och många ville liksom jag ge exempel på tavlor de gillar som skulle bli bra böcker, eller låtar som de vill läsa. 
• Jag bestämmer mig för att börja sälja mig.
• I juni tillkännager jag vilka kriterier jag går efter för att få räkna en bok som utläst. 
• Jag och dottern gör tillsammans ett hemma hos-reportage. Nästa år gör vi Berlin. Eller trädgården, kanske.
• Jag exploderar äntligen och vräker ur mig all irritation över alla dessa omotiverat uppstyckade böcker som förekommer nuförtiden. Det var faktiskt lite bättre förr när folk inte typsatte för sig själva hemma i ordbehandlingsprogrammet. 

Men jag har också egna favoritinlägg. Texter som jag tyckte om att skriva, om böcker som jag tycker om att tänka på. Ord som jag tycker om att återvända till och läsa då och då. Sånt jag är extra nöjd med, och vill komma ihåg år 2010 för. 

• Jag njöt till exempel mer av den här sågningen av Henrik H. Langelands Manuskriptet än jag gjorde av själva läsningen av boken. 
• Det var med betydligt mer sorg jag av nödvändighet sågade i Johan Theorins senaste Blodläge. Nästa bok blir väl mycket bättre? 
• Och förväntansfullt hade jag gett mig på Nicole Krauss hyllade bok Kärlekens historia. Jag var besviken när jag skrev det här. 
• Den här texten, när jag funderar över vem jag skulle varit och hur jag skulle agerat om jag stod mitt i andra världskriget tyckte jag mycket om att skriva. Jag gillar den fortfarande mycket när jag läser den. 
• ... och den kopplar fint till den "vardagsskildring" av krigets Frankrike, sommaren 1941. Skriven av Irène Némirovsky. 
• Det här tyckte jag också var ofantligt roligt. Om varför man inte läser just sina egna olästa böcker. 
• Och jag skriver om en av de bästa böcker jag läste 2010: Sektbarn av Charlotte Essén.  
• Jag konstaterar hur jobbigt det är för en bokälskare att bli av med plånboken. 
• Jag förundras och gläds över en helt oväntat bra bok: en brevväxling mellan Käbi Laretei och dåvarande maken Ingmar Bergman. 
• Jag undrar över hur man tänker när man översätter titlar, och skriver ganska mycket om Erlend Loes bok Gör vad du vill, som heter Muleum på norska. 
• Jag kan – hrm – tyvärr konstatera att de där tidsskrifterna som jag köpte i mars fortfarande är olästa. Men jag har läst en annan ViLäser sedan dess. Och mer än 200 sidor i Anna Karenina.
• Jag läser och skriver om Margaret Atwoods Penelopiad. Wow! 
• Jag är arg på alla som inte talat om att Elin Wägner är bra på det där sättet att man ska läsa henne. Inte bara var glad och tacksam för att hon stred för kvinnlig rösträtt och kvinnors möjlighet att få jobba över lika mycket som män. 
• Jag kommer ut som fotnotsfetischist. 
• Och jag gillade verkligen verkligen den här roliga boken av Evelyn Waugh. Press-stopp heter den. 
• Jag frågar mig varför det finns en del saker som man bara får skriva om i fall man varit med om dem själv. Utgångspunkten är Marie Darrieussecqs bok Tom är död. 
• Jag tröstar mig med att andra mammor har haft treåringar som inte vill gå och lägga sig, och inte vill äta upp köttbullarna på tallriken ens om det finns apor utanför fönstret. 
• Jag läser och skriver om Google och Andreas Ekströms Google-koden. Det är inte den allra bästa text jag skrivit, men jag minns gärna de insikter jag fick. 
• Jag tar mig tid och utvecklar varför jag är tveksam till att läsa biografier. 
• Jag sätter med stor möda, och inte så lite besvär, ihop en lista på 108 kvinnliga deckarförfattare. Många av dem har säkert du inte heller läst. 
• Jag blev glad när jag lyckades läsa en ganska ny Peter Pohl som lyckats gå mig förbi. Anton, jag gillar dig är en riktig fullträff, och en perfekt introduktion till Pohl!
• Jag undrar över var gränsen går för vad vi accepterar i gamla böcker. Ska allt som inte är politiskt korrekt idag skrivas om när äldre böcker ges ut? Eller gäller det bara barnböcker? 

Har jag lika många goda blogginlägg att minnas i januari 2012 blir jag glad. Det beror lite på er som läser faktiskt – jag skulle inte blogga för tomma kommentarsfält (och faktum är att det bara är 14 blogginlägg från 2010 som är okommenterade!). Så om ni kommenterar, så skriver jag – deal?

Tack för ett gott samarbete under 2010!

Kvidevitt i juletid

Det är något med fåglar och jul. Man står där i mellandagarna, i fönstret hos sina föräldrar (antingen man är sju, sjutton eller trettiosju år), tuggar på knäck och tittar på domherrar, sidensvansar som jagar bort pilfinkarna och talgoxarna från talgbollar och havrekärvar. Och när hackspetten dyker upp så ropar man på resten av hushållet att komma och titta! Resten av året är de där fjäderbollarna mig helt likgiltiga, men en jul utan nötskrikor skulle göra mig lika besviken som en julklappsutdelning med mjuka paket.

Jag har också köpt otaliga fågelböcker i julklapp till min pappa (vissa år har han helt enkelt inte slitit ut sina innetofflor, och då måste man ju hitta på något annat). Förra året blev det till exempel Brutus Östlings och Susanne Åkessons augustprisvinnande bok Att överleva dagen. Jag tror att de flesta fågelböcker innehåller ungefär samma fåglar, men de brukar vara sorterade på lite olika sätt. Jag föredrar alfabetiskt, men många fågelboksförfattare verkar gilla att dela in dem efter mesar och trastar och sånt där som gör att vi vanliga ointresserade aldrig förmår lära oss namnet på de fåglar vi ser i naturen, eftersom vi inte ens lyckas hitta fågeln i boken.

Ja, som ni har förstått. Det är inte fågelskådning jag har ägnat mina läsfria timmar åt. Om jag ska vara ärlig har jag till och med ofta irriterat mig på fågelsång – särskilt kvittrandet under tidiga vårmorgnar när man bara vill fortsätta att sova så länge som möjligt eftersom man legat vaken till halv fyra och läst ut Avalons dimmor  Brott och straff.

Mitt fågelintresse kan bara komma öka från och med nu. Till vårt hushåll kom nämligen i julas en tjock bok som heter Fågelsång, skriven av Jan Pedersen och Lars Svensson. Den tar i bild och text upp 150 svenska fåglar. Och deras läten. Här har man satsat på ny teknik och det medföljer således en liten ljudmodul, fastsatt i bokens bakre pärm (som alltså är lite bredare än den främre pärmen). Varje fågel har tilldelats ett nummer, och genom att använda piltangenter för att stega sig fram mellan numren kan man komma fram till bofinkarna och jordugglorna och höra hur de låter. Idén är inte så dum, faktiskt.

Det här är en väldigt påkostad bok – både här och där tidvis makalöst vackra fotografier och teckningar. En infotext som nästan kan få en ornitofobiker att läsa. Och därtill den där inbyggda ljuddelen, som visserligen är finurlig, men så ful att den skämmer den här kaffebordsboken (tänk billig bandspelare som man med mycket slit lyckades tjäna ihop genom att sälja jultidningar 1985). Det är rätt synd, på så rara pippifåglar. Det är dessutom ogenomtänkt att man måste stega sig fram mellan de olika fågelnumren. Det här är ju en bok som man vill bläddra i och läsa lite här och där (alternativt använda sig av för att äntligen få ett namn på de där okända, exotiska fågelbordsfåglarna), och det vore mer praktiskt med siffertangenter så att man kan skriva in numret på den fågel man vill lyssna på (att stega sig mellan gök 082 och kråka 155 som vår dotter ständigt vill göra tar sin tid, även om det är bra för både finmotorik och sifferträning).

Ett roligt plus är att en del fåglar till och med är representerade med flera läten, exempelvis hackspettar där man både kan lyssna till hackandet och kvittrandet. Och kategoriseringen? Ja, den är så som ornitologer föredrar: indelat i törnskator och fältsparvar. Tack och lov finns det ett föredömligt alfabetiskt register längst bak i boken så att jag kan hitta skator och tjädrar när jag behöver dem.

Det är på många sätt en riktigt trevlig bok. Jag antar att målgruppen är en farfar eller morfar som sitter i köksfönstret, dricker kaffe på bit och ser hur gråsparvarna häckar vid fröautomaten medan han lyssnar på melodikrysset. Men jag försäkrar att boken också passar perfekt till barn som är nästan fyra år och tycker om att trycka på knappar.

Eller Kasper och Melker och Baltasar

"Jaha, och hur firar man egentligen Trettondagen?" undrade min sambo igår, lite trött efter julklappsöppning, kalkongrillning och champagnedrickande.

"Man avslutar så klart den traditionsenliga läsningen av Trettondagsafton, om man inte hann det kvällen innan", svarar jag.

Ni som inte heller hunnit läsa klart (och liksom jag föredrar Shakespeares tragedier) kan ju trösta er med ett citat som ger vid handen att det från början inte fanns så många till förvillningen lika Shakespearekomedier att roa sig med. Utdraget kommer från Jasper Ffordes bok Lost in a good book. Hjältinnan Thursday Next (som ju jobbar som littkrimmare, vilket bland annat innebär att en ganska stor del av arbetstiden går åt till att avslöja förfalskade romaner av litterära giganter) talar med sin tidsresande far om hur många kända Shakespeare-dramer det finns i världen (år 1985):

"We found a thirty-third play by Shakespeare." [säger Thursday Next]

"Thirty-three?" echoed my father. "That's odd. When I took the entire works back to the actor Shakespeare to distribute there were only eighteen."

"Until yesterday there have always been thirty-two."

"Hmm," he replied, brow furrowed. Dad's work in the timestream could be tricky to get your head round sometimes.

"Perhaps the actor Shakespeare started writing them himself?" I suggested.

"By thunder, you could be right!" exclaimed my father. "He looked a bright spark. Tell me, how many comedies are there now?"

"Fifteen," I replied.

"But I only gave him three. They must have been so popular he started writing new ones himself!"

"It would explain why all the comedies are pretty much the same," I added. "Spells, identical twins, shipwrecks–"

"–usurped dukes, men dressed as women," continues my father. "You could be right."

(s 53, Lost in a good book, av Jasper Fforde)

Välkommen hem!

Visst blev jag glad över alla böcker jag fick i julklapp. Men jag måste säga att jag nästan blev gladare när årets julturné bland släkt och vänner gjorde att jag fick med mig några gamla bekanta hem igen. Det blir kärt besvär (men besvär blir det!) att göra rum för dem i bokhyllorna.

Uppifrån och ner: Ingrid Hedströms Flickorna i Villette (mycket välskriven, med alltför förväntad twist på slutet), Gudrun Abascals Att föda (en av de bättre om man går i väntans tider), Lena Einhorns Ninas resa (boken bakom den prisbelönta filmen med samma namn, se och läs!), Lena Einhorns Handelsresande i liv (om en "svensk" Oskar Schindler, mycket intressant, men lite träig att läsa), Bryan Sykes Evas sju döttrar (ett mycket kärt återseende, ty boken har varit på villovägar i många år. Denna bok toppade mina läsupplevelser från 2000-talets första decennium), Nanna Bylunds Att amma (jag minns inte så mycket av den här; jag tror att det kan finnas bättre böcker i ämnet), samt Monica Antonssons Mia. Sanningen om Gömda (har man nån gång läst Marklunds Gömda så ska man läsa den här).

Klok som en bok

Ett år äldre och visare lovar jag detta och endast detta inför 2011:

1. Jag ska läsa böcker.

2. Jag ska köpa böcker.

3. Jag ska låna och låna ut böcker. 

4. Jag ska önska mig böcker i present och jag ska ge bort böcker. 

Och en del av böckerna ska jag till och med blogga om.

Memento mori

2010 var inte nåt särskilt bra år om jag tänker efter. Jag har varit trött och håglös, arbetat för mycket och varit mer irriterad än tillfreds. Den där balansen mellan jobb och ledighet har inte infunnit sig och jag har läst Lotta på Bråkmakargatan alldeles för många gånger. Det har varit svårt att landa i det som händer här och nu och inte längta till ett obestämt sedan – med lyckligt lekande (eller möjligtvis sovande) barn, ett nystädat – och inte minst färdigrenoverat! – hus, inlämnade artikelmanus och obegränsat med lustläsningstid.

Men det värsta har inte varit friden som inte infunnit sig, inte det vardagliga naggandet, utan den där tomheten som uppstår när människor man känner försvinner. När det blivit försent att ordna för det där arkadiska "sedan" som aldrig hann komma. Det fanns flera människor i min närhet som inte upplevde nyåret 2011, och jag saknar dem.

Nånstans mellan 2010 års begravningar läste jag Annika Borgs bok Inga fler dagar inom parentes. Det är en bok sprungen ur hennes egen sorg och de tankar som väcktes då hennes far blev sjuk, och efter en lång tid av både hopp och förtvivlan avled. Det är också en bok med djup och välformulerad resonansbotten i Borgs yrke som präst. Också i de texter som hon har skrivit ur sin egen förtvivlan under faderns sjukdom slås jag av hur oerhört vackert språk hon har, här finns en skönhet och exakthet som understryker det viktiga innehållet: hur går man igenom ett sorgearbete? Hur överlever man? Hur känns det, och vad är meningen?

Första delen består av anteckningar som Annika Borg gjorde under faderns sjukdom och efter hans bortgång. Det är starka och närvarande texter, som varken ältar eller grottar in sig. I en andra del växlar Borg perspektiv och går i stället sakligt igenom reaktioner och tankar som är vanliga hos den som sörjer, eller den som gjort andra förluster (när ett förhållande går i kras, ett missfall, en abort; överhuvud taget sorgen över det som aldrig blev). I två kortare, avslutande delar ges först (icke-konfessionella) redskap för att stanna upp, vila i, och gå vidare i sorgen, och sedan korta textavsnitt (poesi och psalmer) att hämta kraft ur.

Jag tycker att Annika är så klok. (Jag köpte under flera år tidningen Amelia bara för att läsa den rådgivningsspalt hon hade där.) Ödmjuk och genomtänkt, realistisk och aldrig lättvindlig. Alltför ofta (och särskilt på bokbaksidor) används klyschan att en bok får en att "skratta igenkännande" – vilket ju för all del inte behöver betyda att det inte är just vad man gör. Borgs bok får mig i stället att gråta igenkännande. Vägarna till sorgen är olika, men jag tänker att när man verkligen drabbas av den så är den sig lik, därför att den får oss att möta oss själva och våra värsta mardrömmar.

En tanke tar jag särskilt med mig, något som rörde mig lite särskilt det här året. Det är beskrivningen att en begravning samtidigt bär med sig minnet av tidigare begravningar, och kanske i sitt sköte även de kommande, måhända till och med din egen.

Och jag tänker också att det är där i kanten av sorgen som livet blir tydligare. Det är väl det även Borg menar med sin titel – Inga fler dagar inom parentes – inga fler halvlevda ögonblick och viktiga händelser som ska vänta till sedan.

Jag vill inte leva varje dag i en dödsskugga eller på randen till en avgrund. Jag vill inte ens leva varje dag som vore den sista. Men jag skulle vilja ge mig tid och utrymme till eftertanke lite oftare. Att vara nöjd med det jag gjort och det jag har. Att se mer till det jag har för händer än det jag ska göra sedan. Att planera mindre och leva mer. Att vara lite mera här.

Käpprätt åt Ukraina

Vad det är härligt så här vid årsskiftet. I alla bokbloggar lyser de goda föresatserna och de nya utmaningarna upp januarimörkret. Man kan läsa böcker från hela alfabetet – hämtade direkt ur sin egen bokhylla. Man kan lova sig själv att läsa 12 nya författare – och om det verkar krångligt går det bra att även här nöja sig med tolv man hittar i bokhyllan. Eller varför inte nöja sig med att hoppa ur trygghetszonen – det är kanske en utmaning som räcker för de flesta? En del är rentav tillfreds med att utmana sig själva med löftet att skaffa ett bibliotekskort.

För alla er som tycker om att simma på djupt vatten (och som inte har minne nog att komma ihåg vad som hände med utmaningar och löften inför 2010) så har jag och En bok om dagen satt samman en ny spännande utmaning i syfte att upptäcka morgondagens Nobelpristagare (och vinna Stora kulturbloggpriset). Här är vår läslista inför 2011 – 65 ukrainska poeter! Det går bra att läsa vilken titel som helst som man hittar i översättning. Häng på du också!


Anna Akhmatova
Emma Andijewska
Yuri Andrukhovych
Bohdan Ihor Antonych
Mykola Bakay
Mykola Bazhan
Boyan (bard)
Sasha Chorny
Boris Chichibabin
Taras Chubay
Pavlo Chubynsky
Ivan Drach
Alexander Dukhnovich
Moysey Fishbein
Ivan Franko
Viktor Grabovskyj
Semyon Gudzenko
Pavlo Hai-Nyzhnyk
Leonid Hlibov
Yakiv Holovatsky
Borys Hrinchenko
Ihor Kalynets
Ivan Vahylevych
Ilya Kaminsky
Vasily Kapnist
Oleksandr Konysky
Lina Kostenko
Roman Kudlyk
Bohdan Lepky
Oleh Lysheha
Mykola Markevych
Ivan Mavrodi
Amvrosii Metlynsky
Pavlo Movchan
Oleksandr Oles
Tomasz Padura
Dmytro Pavlychko
User:Bondya
Ihor Pavlyuk
Mariyka Pidhiryanka
Maksym Rylsky
Markiyan Shashkevych
Taras Shevchenko
Lyubov Sirota
Liudmyla Skyrda
Boris Slutsky
Volodymyr Sosyura
Mykhailo Starytsky
Vasyl Stus
Vasyl Symonenko
Yuriy Tarnawsky
Olena Teliha
Tryzuby Stas
Volodymyr Tsybulko
Genya Turovskaya
Pavlo Tychyna
Lesya Ukrainka
Vira Vovk
Mykhailo Yalovy
Volodymyr Yaniv
Volodymyr Yavorivsky
Oksana Zabuzhko
Serhiy Zhadan
Iryna Zhylenko

These worlds we created

Utan någon egentlig plan har jag läst ganska många dystopier de senaste åren. Det är påtagligt att det som mest diskuteras i dagens framtidsscenarier är två ting. Det första är hotet om samhällets totala kollaps och uppkomsten av ett laglöst samhälle (som i Vägen av McCormac eller Atwoods böcker Oryx och Crake samt Syndaflodens år). Det är intressant att Collins Hungerspelstrilogi låter en totalitär och kontrollerande stat som härskar genom söndring uppstå efter katastrofen. Och Kalle Dixelius bok Toffs bok är ett mellanting, där det visserligen finns ett grymt och ganska starkt styre, men gott om fickor av upplösning däremellan. Kännetecknande för alla böcker är emellertid att det är litet eller inget utbyte stater emellan (oftast får man i stället känslan av att det kanske inte finns några andra länder kvar på jorden).

Det andra dystopiska temat utgörs av riskerna med den nya biologiska tekniken.  Genmodifieringar som går fel och leder till okontrollerbara arter (i Atwoods böcker och i Hungerspelstrilogin), hur människans uppskjutande av åldrande gör det överflödigt – eller till och med olagligt – att föda barn, något som Gemma Malley diskuterar i ungdomsboken Oönskad, reservdelsmänniskor  som designats för att ge längre livslängd åt sina kloner i Kazuo Ishiguros Never let me go. (Den här boken som ju bland annat problematiserar att kloner är människor i sin egen rätt har en intressant parallell i boken I, robot av Isaac Asimov, där intelligenta robotars mänskliga rättigheter diskuteras.) Reservdelstanken är också bärande i boken Enhet av Ninni Holmqvist, men här är det människor i högre medelålden som inte har någon nära anhörig (och således kan avvaras) som förs till särskilda enheter, där de ett efter ett donerar sina organ till bättre behövande.

Till skillnad från en tidigare generations dystopier (Kallocain, 1984, Du sköna nya värld) är hotet om den totalitära, allt kontrollerande staten upphävt eller nedtonat. Det handlar om individer – enskilda personers handlingar och val, antingen det gäller att kämpa mot staten (som Katniss i Hungerspelstrilogin), eller att rädda sig själv (som i McCarthys Vägen eller Ishiguros Never let me go). Det hopp som syns mot slutet av en del böcker är svagt, men handlar om att en grupp överlevare genom samarbete och kunskap kan skapa ett (litet) ekologiskt hållbart samhälle. I några böcker blir hoppet ännu tydligare – som in P. D. James bok Människornas barn, som handlar om ett infertilt samhälle där det på 20 år inte har fötts några barn; på de sista sidorna föds bokstavligt talat det nya hoppet.

Den dystopi jag avslutat nu senaste är Atwoods Syndaflodens år. En märklig bok, som tar upp både ett samhälles sönderfall och den galopperande genetiska katastrofen. Boken är inte en direkt fortsättning på Oryx och Crake, utan snarare en parallellhistoria, där flera av de tidigare karaktärerna återkommer. Här berättas om ett samhälle där korporationen CorpSeCorps styr och informella lagar råder. Produktion och konsumtion är livsnödvändiga, men allt och alla ingår i ett kretsloppssamhälle. Går man emot korporationen slutar man lätt i en hemligburgare eller som motordrivningsmedel, men först har så klart donerbara organ som njurar och lever tagits om hand. Det här är ett samhälle där splajsningar mellan arter – både växter och djur – är mer regel än undantag. Lammlejen – en korsning mellan lejon och lamm. Grisar med mänskliga gener. Piller för det mesta, helkroppsstrumpor i sexindustrin, stora företag som både sprider sjukdomar och sedan tillverkar dyra botemedel... Gated communities där människor lever ett gott, men begränsat liv, och utbrytarsekter som tror att en ny framtid är möjlig.

En sådan sekt är Guds trädgårdsmästare, och det är denna som är i fokus i Atwoods bok. Två kvinnor – den äldre Toby och den yngre Ren – berättar omväxlande sina historier om vad som ledde dem till trädgårdsmästarna, och hur de överlevde "den osynliga syndafloden" – det vill säga ett virus som fick människor att mer eller mindre dö som de gick och stod. Trädgårdsmästarna är som namnet antyder extrema veganer. De anlägger trädgårdar på hustaken och lär till sina barn ut namnet på utdöda arter, hur man ska odla växter och leva av det naturen ger. Deras samhälle är fredligt och kvasikristet; många referenser till Edens lustgård förekommer – inte minst kallas alla de ledande lärarna för Adam och Evor. Varje del av boken har fått namn efter ett helgon (det går att känna igen många av dessa från samtidshistorien, till exempel Dian Fossey, som levde bland bergsgorillor), och inleds med ett tal av Adam Ett som berör varför just denna helgdag firas, och en tillhörande hymn. Jag måste erkänna att det var inte förrän mot slutet av boken som jag började förstå att dessa hymner skulle läsas icke-ironiskt (och inte som en Monty Pythonskt blasfemiskt parodi à la "Every sperm is sacred..."). De har dessutom blivit tonsatta. Över huvud taget begrep jag inte tillräckligt tydligt att den karismatiska Adam Ett och hans utopiska samhälle inte behöver betraktas med överlägsna och kritiska ögon. Kanske finns det en viss naivitet i hans och de andra trädgårdsmästarnas gestalter, men Atwoods syften har inte varit att förlöjliga dem. Tror jag. (Och jag funderar rätt mycket på varför den där auktoritetskritiken var så självklar att jag inte ens reflekterade över en mer nyanserad tolkning.)

Det här är en bok där man från början vet att katastrofen har kommit. Det är också en bok som jag tycker det tar ganska lång tid att komma in i, pulsen stiger inte förrän under andra halvan, och bäst blir den mot slutet, när berättandet sker mer eller mindre i realtid. Jag har inget emot det lite splittrade intrycket som åstadkoms genom att företeelser, företag och ting nämns som självklarheter och i förbigående – det ger en autenticitet. Men jag kan inte komma ifrån att jag tycker att det finns det som fattas, nämligen den elektroniska revolutionen. Atwood nämner misstänksamhet mot att skriva på datorer (trädgårdsmästarna skriver på griffeltavlor och memorerar viktig kunskap), hon nämner mobiler och det finns till och med en mycket hemlig hemsida för motståndsrörelsen, men ändå är elektroniken och övervakningssystemet underligt frånvarande. Det är löjligt lätt för personer att gå under jorden och att operera om sina utseenden. Vad hände med inopererade spårningschip? Med övervakningskameror och digital igenkänning? Med dna-analyser? När Toby opereras för att inte bli igenkänd får hon nya fingeravtryck och nya linser för att förändra sina ögon. Det känns så 1984, och jag tycker att detta drar ner mitt helhetsintryck av en annars mycket bra bok.

Ja, Syndaflodens år har hyllats, och många har skrivit att den här boken är betydligt bättre än Oryx och Crake. Jag har svårt att hålla med om detta. Jag tycker tvärtom att böckerna är ovanligt lika, och ungefär lika bra – kanske är Oryx och Crake till och med lite bättre om någon rangordning alls måste göras. Jag väntar också på tredje delen – Syndaflodens år öppnar upp mot detta.

Liksom de flesta andra dystopiker på senare år får vi i bästa fall antydningar om vad det egentligen är som föregått katastrofen. Hur blev Atwoods samhälle ett i upplösningstillstånd? När passerades gränserna för de genetiska experimenten? Är vår dystra framtid så oundviklig att det är omöjligt att stoppa katastrofen? Är en ny värld bara genomförbar i spillrorna av den gamla?