tisdag 4 januari 2011

These worlds we created

Utan någon egentlig plan har jag läst ganska många dystopier de senaste åren. Det är påtagligt att det som mest diskuteras i dagens framtidsscenarier är två ting. Det första är hotet om samhällets totala kollaps och uppkomsten av ett laglöst samhälle (som i Vägen av McCormac eller Atwoods böcker Oryx och Crake samt Syndaflodens år). Det är intressant att Collins Hungerspelstrilogi låter en totalitär och kontrollerande stat som härskar genom söndring uppstå efter katastrofen. Och Kalle Dixelius bok Toffs bok är ett mellanting, där det visserligen finns ett grymt och ganska starkt styre, men gott om fickor av upplösning däremellan. Kännetecknande för alla böcker är emellertid att det är litet eller inget utbyte stater emellan (oftast får man i stället känslan av att det kanske inte finns några andra länder kvar på jorden).

Det andra dystopiska temat utgörs av riskerna med den nya biologiska tekniken.  Genmodifieringar som går fel och leder till okontrollerbara arter (i Atwoods böcker och i Hungerspelstrilogin), hur människans uppskjutande av åldrande gör det överflödigt – eller till och med olagligt – att föda barn, något som Gemma Malley diskuterar i ungdomsboken Oönskad, reservdelsmänniskor  som designats för att ge längre livslängd åt sina kloner i Kazuo Ishiguros Never let me go. (Den här boken som ju bland annat problematiserar att kloner är människor i sin egen rätt har en intressant parallell i boken I, robot av Isaac Asimov, där intelligenta robotars mänskliga rättigheter diskuteras.) Reservdelstanken är också bärande i boken Enhet av Ninni Holmqvist, men här är det människor i högre medelålden som inte har någon nära anhörig (och således kan avvaras) som förs till särskilda enheter, där de ett efter ett donerar sina organ till bättre behövande.

Till skillnad från en tidigare generations dystopier (Kallocain, 1984, Du sköna nya värld) är hotet om den totalitära, allt kontrollerande staten upphävt eller nedtonat. Det handlar om individer – enskilda personers handlingar och val, antingen det gäller att kämpa mot staten (som Katniss i Hungerspelstrilogin), eller att rädda sig själv (som i McCarthys Vägen eller Ishiguros Never let me go). Det hopp som syns mot slutet av en del böcker är svagt, men handlar om att en grupp överlevare genom samarbete och kunskap kan skapa ett (litet) ekologiskt hållbart samhälle. I några böcker blir hoppet ännu tydligare – som in P. D. James bok Människornas barn, som handlar om ett infertilt samhälle där det på 20 år inte har fötts några barn; på de sista sidorna föds bokstavligt talat det nya hoppet.

Den dystopi jag avslutat nu senaste är Atwoods Syndaflodens år. En märklig bok, som tar upp både ett samhälles sönderfall och den galopperande genetiska katastrofen. Boken är inte en direkt fortsättning på Oryx och Crake, utan snarare en parallellhistoria, där flera av de tidigare karaktärerna återkommer. Här berättas om ett samhälle där korporationen CorpSeCorps styr och informella lagar råder. Produktion och konsumtion är livsnödvändiga, men allt och alla ingår i ett kretsloppssamhälle. Går man emot korporationen slutar man lätt i en hemligburgare eller som motordrivningsmedel, men först har så klart donerbara organ som njurar och lever tagits om hand. Det här är ett samhälle där splajsningar mellan arter – både växter och djur – är mer regel än undantag. Lammlejen – en korsning mellan lejon och lamm. Grisar med mänskliga gener. Piller för det mesta, helkroppsstrumpor i sexindustrin, stora företag som både sprider sjukdomar och sedan tillverkar dyra botemedel... Gated communities där människor lever ett gott, men begränsat liv, och utbrytarsekter som tror att en ny framtid är möjlig.

En sådan sekt är Guds trädgårdsmästare, och det är denna som är i fokus i Atwoods bok. Två kvinnor – den äldre Toby och den yngre Ren – berättar omväxlande sina historier om vad som ledde dem till trädgårdsmästarna, och hur de överlevde "den osynliga syndafloden" – det vill säga ett virus som fick människor att mer eller mindre dö som de gick och stod. Trädgårdsmästarna är som namnet antyder extrema veganer. De anlägger trädgårdar på hustaken och lär till sina barn ut namnet på utdöda arter, hur man ska odla växter och leva av det naturen ger. Deras samhälle är fredligt och kvasikristet; många referenser till Edens lustgård förekommer – inte minst kallas alla de ledande lärarna för Adam och Evor. Varje del av boken har fått namn efter ett helgon (det går att känna igen många av dessa från samtidshistorien, till exempel Dian Fossey, som levde bland bergsgorillor), och inleds med ett tal av Adam Ett som berör varför just denna helgdag firas, och en tillhörande hymn. Jag måste erkänna att det var inte förrän mot slutet av boken som jag började förstå att dessa hymner skulle läsas icke-ironiskt (och inte som en Monty Pythonskt blasfemiskt parodi à la "Every sperm is sacred..."). De har dessutom blivit tonsatta. Över huvud taget begrep jag inte tillräckligt tydligt att den karismatiska Adam Ett och hans utopiska samhälle inte behöver betraktas med överlägsna och kritiska ögon. Kanske finns det en viss naivitet i hans och de andra trädgårdsmästarnas gestalter, men Atwoods syften har inte varit att förlöjliga dem. Tror jag. (Och jag funderar rätt mycket på varför den där auktoritetskritiken var så självklar att jag inte ens reflekterade över en mer nyanserad tolkning.)

Det här är en bok där man från början vet att katastrofen har kommit. Det är också en bok som jag tycker det tar ganska lång tid att komma in i, pulsen stiger inte förrän under andra halvan, och bäst blir den mot slutet, när berättandet sker mer eller mindre i realtid. Jag har inget emot det lite splittrade intrycket som åstadkoms genom att företeelser, företag och ting nämns som självklarheter och i förbigående – det ger en autenticitet. Men jag kan inte komma ifrån att jag tycker att det finns det som fattas, nämligen den elektroniska revolutionen. Atwood nämner misstänksamhet mot att skriva på datorer (trädgårdsmästarna skriver på griffeltavlor och memorerar viktig kunskap), hon nämner mobiler och det finns till och med en mycket hemlig hemsida för motståndsrörelsen, men ändå är elektroniken och övervakningssystemet underligt frånvarande. Det är löjligt lätt för personer att gå under jorden och att operera om sina utseenden. Vad hände med inopererade spårningschip? Med övervakningskameror och digital igenkänning? Med dna-analyser? När Toby opereras för att inte bli igenkänd får hon nya fingeravtryck och nya linser för att förändra sina ögon. Det känns så 1984, och jag tycker att detta drar ner mitt helhetsintryck av en annars mycket bra bok.

Ja, Syndaflodens år har hyllats, och många har skrivit att den här boken är betydligt bättre än Oryx och Crake. Jag har svårt att hålla med om detta. Jag tycker tvärtom att böckerna är ovanligt lika, och ungefär lika bra – kanske är Oryx och Crake till och med lite bättre om någon rangordning alls måste göras. Jag väntar också på tredje delen – Syndaflodens år öppnar upp mot detta.

Liksom de flesta andra dystopiker på senare år får vi i bästa fall antydningar om vad det egentligen är som föregått katastrofen. Hur blev Atwoods samhälle ett i upplösningstillstånd? När passerades gränserna för de genetiska experimenten? Är vår dystra framtid så oundviklig att det är omöjligt att stoppa katastrofen? Är en ny värld bara genomförbar i spillrorna av den gamla?

11 kommentarer:

Jenny B sa...

Så intressant att läsa! Det var ju inte länge sedan jag läste Oryx och Crake. Jag blev inte så begeistrad att jag genast kastade mig över Syndaflodens år, men när du berättar om den nu blir jag litet mer intresserad. Så den är alltså en annan pusselbit, en annan sida av katastrofen. Det vill man ju ha. Men jag förstår precis vad du menar med att det tar lång tid att komma in i boken och att det dröjer innan pulsen stiger. Jag tror att jag också kommer att irritera mig litet på att behöva pussla ihop bitar av bakgrundsfakta för att förstå helheten; det var snålt utportionerat redan i Oryx och Crake. Nåväl, jag blir ändå mer uppmuntrad än avskräckt av vad du skriver. Tack för det!

Vixxtoria sa...

JennyB: Varsågod om jag kan uppmuntra dig. :-)
Den här boken är både lik och annorlunda än O&C. Mindre grym, kanske, men jag tycker egentligen fortfarande att det är mycket man inte förstår av katastrofen. "Varför" är fortfarande lika obesvarat. Jag föreställer mig att Atwood kanske tänker att det där "varför" borde vara väldigt självklart: för att vi lever som vi gör idag.

Jag tyckte dock att det var lättare att ta sig in i O&C, men möjligen hade jag mindre ställda förväntningar på den. Jag undrar också hur jag hade uppfattat Syndafloden om jag hade läst den på engelska.

Men du ska absolut läsa! Det du vinner på att inte vänta för länge är att du har O&C i mer aktuellt minne – jag funderar faktiskt på att läsa om den igen (eller jag ska i alla fall bläddra igenom den), trots att det bara var precis ett år sen jag läste den sist.

Jenny sa...

Jag läste ut Syndaflodens år idag. Och jag känner mig rätt förvirrad. Det är inget lätt bok Atwood har gett oss denna gång(men sedan när blev "världen" "enkel"...;-). Jag läste Oryx och Crake för flera år sedan- och blev helt begeistrad, djupt tagen och imponerad av denna, som jag anser, är en av Atwoods mest fantastiska böcker.Men här känner jag mig betydligt mer kluven, berättelsen är liksom alltför skruvad för att landa, den känns mer skissartad/ogripbar - och som du säger: jag skulle vilja ha ett tydligare svar på frågorna Varför och Hur? Men trots detta är jag ändå tagen, Atwood verkar ha den förmågan på mig, att hur jag än upplever hennes berättelser så ger de ett alltid ett stort intryck & avtryck. Jag tror att med lite distans kommer jag att uppskatta Syndaflodens år mer, än jag gör i nuvarande -ngt överväldigade- stund.

Vixxtoria sa...

Jenny: Ja, jag läste också ut den bara häromdagen, och förstår din förvirring. På sätt och vis tycker jag till och med att det är en av bokens styrkor. "Vanliga" människor skulle knappast veta så mycket om varför och hur inbillar jag mig, och just detta bidrar till förvirringen. Och så blir det mer arbetsamt för läsaren att fundera och rannsaka sig själv och sin roll :-D

Kul att du också håller Oryx och Crake högt. Jag tycker den har blivit väldigt styvmoderligt behandlat, och när jag läste om den för ett år sen – lite för att ladda inför den här boken som ju redan kommit på engelska då – så tyckte jag (igen) mycket om den. Jag tror att jag på sätt och vis tycker att den är bättre än Syndafloden, och att det delvis beror på att den var mer sluten och gav fler (om än ej fullkomliga) förklaringar till katastrofen. Den var liksom "snyggare". Men Syndafloden gav en så bra bild av resten av samhället tyckte jag.

Men tycker du inte att hon öppnar upp för en tredje del? Vad händer när de blå människorna ska leva tillsammans med överlevarna?

Jenny sa...

Jamen absolut! Hon nästan ger oss en "cliffhanger" ju, med de sista bilderna...och att Snöman återkommer i berättelsen. Jag tror oxå nu att Atwood inte ville ge oss ngt uttalat svar på hur och varför denna värld & verklighet kom att te sig som den gör här- jag antar att det vore att göra det för "enkelt" för läsaren? Och att det suggestiva och undflyende draget vinner på detta, jo visst...Men jag kommer inte ifrån min önskan om ngn slags Bakgrund till detta! Eller kanske Atwood anser att vi har vårt svar, bara genom att se på hur vi människor behandlar vår planet, behandlar varandra och oss själva? Hm...denna dam vet att sätta griller i huvudet på sina läsare:)
(och det är såklart en av orsakerna till att jag gillar henne så enormt..;-) Men visst vill jag ha mer! Så snälla låt oss hoppas på en "fortsättning". Detta ämnet är ju liksom outtömligt...

Och okej då- jag får väl hitta på mina egna (nyårs-)"löften" att följa:D

Bokmania / Ivana Eklund sa...

För mig var "Syndaflodens år" förra årets tristaste bok att läsa. Tyckte att den var rent av dålig. Här är länken till min recension, utifall att du vill kolla:
http://www.bokmania.net/2010/11/syndaflodens-ar.html

Vixxtoria sa...

Jenny: Jag tror definitivt att Atwood är en författare som tycker att vi läsare ska tänka själv. Det är jobbigt. Men det är väl också därför jag tycker om hennes böcker så mycket.

Och angående nyårslöftena kan du till exempel lova att du bara ska läsa Veckorevyn ett helt år, och så njutningsfyllt bryta löftet med att läsa böcker i stället :-)


Bokmania: Ja, jag såg att du skrivit, men skummade då bara väldigt snabbt, eftersom jag själv bara höll på att läsa. Men du tyckte alltså att den var SÅÅ dålig? :-o Du måtte ha läst väldigt många bra böcker förra året ;-)

Ska strax gå till dig och läsa om ordentligt.

Jenny sa...

Måste bara berätta: igår kom jag över ett gammalt nummer (från okt) av Vi Läser, i vilken det var en intervju med Atwood. Och där sägs att det är tänkt att bli en trilogi! Så vi som Vill ha mer av detta i hennes förf.skap, kommer nog att bli bönhörda!
Sedan ang veckorevyn-idén...skall fundera på detta upplägg. Annars "läser" jag faktiskt den högt intellektuellt stående tidningen Chick då&då (obs! ej ironi) för att jag är äv är löjligt road av allt som har med sk. "klet&sånt" (som pojkvännen uttrycker det; dvs hudvårdsgrejer & kläder...) att göra. Och det tänker jag fortsätta med. Likaså med böcker:D.

Vixxtoria sa...

Jenny: Jamen det låter ju alldeles fantastiskt. En trilogi! Då väntar vi på det då. Jag tror fortfarande på att det kommer handla om hur oryx&crake-mänskorna ska kunna leva ihop med vår art. Vi får väl se hur det går!

Jag är totalt oroad av klet, jag, men det är ju tur att det finns nån marknad för såna där tidningar ;-) Du kanske kan lova att läsa MC-nytt eller Tidningen Land, då?

snowflake sa...

Mycket spännande att läsa det här. Nu borde väl Syndaflodens år snart komma på pocket eller?
Jag hör till dem som stöttes bort lite av Oryx och Crake, men sen jag hade mitt Atwood-race i höstas så är jag väldigt sugen på dnena. Det verkar som att man kan läsa den även utan att ha OoC färsk?

Vixxtoria sa...

Snow: Man kan uppenbarligen läsa den utan att ha O&C färsk, för det gjorde jag. Men jag tror jag hade sett en hel del saker tydligare om jag hade haft den färsk. Jag gick och bläddrade rätt friskt i den mot slutet av Syndaflodsläsningen, och nånstans i mitten googlade jag upp en plot summary av O&C för att jag blev irriterad på sånt jag inte mindes.

Atwood är (enligt sig själv på twitter) väldigt nära att komma med en ny bok också, och jag tror det är tredje delen av det här.