torsdag 7 oktober 2010

En gång till!

Det finns vid närmare eftertanke ganska gott om författare som återvänder till samma historia om och om igen. De fördjupar den, berättar ur en annan synvinkel, eller för en annan publik. När jag läser Peter Pohls bok Anton, jag gillar dig! så är det svårt att inte se den som ännu ett försök att berätta om Janne, Kung Gurra eller pojken Anders, han som kallades Anna. Jag har mycket stor behållning av historien som vuxen, men jag skulle nog kunna tänka mig att köpa den i present till någon som är 10 år och uppåt.

Goda författare kan med fördel återvända till samma ämne. Pohl återvänder till temat med det utsatta barnet, som håller god min och putsar på fasaden inför alla. Barnet som får en fristad i en helt vanlig familj, med sunda och hänsynsfulla vuxna som förmår se barnet utan att kränka det, även om det också i det här fallet inte räcker ända fram.

Här är det Jojo som tycker om sin klasskamrat Anton. Han som kan trolla med fotbollen, och som är så bra på att lyfta upp de andras insatser och berömma dem. Ja, Anton som övertalar Jojo att också börja i fotbollsklubben Alve, och Anton som tar med Jojo till det stora köpcentret och köper dyra prylar för sin mammas kontokort. Anton som gärna stannar på middag och sover över hos Jojo och hennes familj – och visst finns det också en liten förälskelse mellan honom och Jojos lillasyster Kattis?

Jag ser en Janne som i det här fallet inte cyklar som en Gud, utan bokstavligt talat kan trolla, inte bara med fotbollen. Jag ser en Anders/Anna som får hjälp innan den värsta katastrofen inträffar. Jag ser en stackars kung Gurra som får en familjegemenskap i Jojos hem. Och jag ser hur Pohl har placerat ut ledtrådar till hur Anton har det genom hela historien; jag inbillar mig att gåtan den här gången är betydligt enklare än i till exempel boken När alla ljuger, men kanske hittar jag ännu fler vid en omläsning – det märker jag väl vad det lider. Det finns också gott om siffer- och beräkningslekar, som man kan känna igen från Anette-böckerna, och från Tusen kulor.

Jag tänker att Anton, jag gillar dig är en fin introduktion för dem som vill veta mer om Pohls författarskap, eftersom den så fint återvänder och återanvänder de teman som Pohl arbetade med i inledningen av sitt författarskap. Boken är även ett språkligt litet mästerverk, och innehåller ett par fina vändningar mot slutet, som nog inte bara den tilltänkte 11-årige läsaren (?) blir förvånad över.

Jag blir dock själv både glad och ledsen över slutet. Jag tänker att både Anton och Jojo hade haft stor glädje av varandras vänskap även fortsättningsvis, och att tankarna på vad som hänt Anton kommer följa Jojo genom livet. Jag känner mig själv inte färdig med Anton. Och jag som vuxen blir alldeles iskall över allt den här pojken varit med om. Hur kan alla dessa år ha gått utan att någon har sett och reagerat? En pojke vars föräldrar aldrig varit synliga i skolan, på barnavårdscentralen, på fotbollsträningen? Finns inte de skyddsnät vi inbillar oss ska fånga upp dessa ensamma barn? Och varför träder de in först när barnet begått en brottslig handling, och skadat samhället? Det största brottet här är inte de stölder som en 10-årig pojke begår, utan att samhället inte ger honom den vård och omsorg han har rätt till. Jag tror att det är den diskussionen Pohl vill föra, men jag kan ha fel. Kanske finns det ytterligare ledtrådar här, och Pohl blir lika  arg och besviken av min tolkning av boken.

Den som inte kan sin Pohl så väl är kanske hjälpt av att få fulla titlar på en del av de böcker jag nämner: Janne, min vän, Vi kallar honom Anna, Malins kung Gurra, Alltid den där Anette, Kan ingen hjälpa Anette, Tusen kulor, När alla ljuger. 

6 kommentarer:

enAnnan sa...

Min 13-åring läste ut den häromkvällen, nu håller lillebror (12) på med den. Sen blir det kanske min tur. :)

Den gillas här iaf.

Vixxtoria sa...

enAnnan: Vad härligt! Jag tycker också att det var en väldigt bra bok. Det kanske jag har glömt att skriva :-)

Kraxpelax sa...

Yves Bonnefoy, Nobelpriskandidat

fullbokhylla sa...

Visst är det fascinerande att han lyckas om och om igen?
Har inte läst Pohl sedan "Jag älskar dig, jag älskar dig" (som är vääääldigt vältummad, den kom när jag var precis i rätt ålder), däremot har jag läst om Malins Kung Gurra några gånger och berörs lika mycket varje gång.

kontakt sa...

Oj oj oj vad du gör det svårt för mig. Jag läser så lite f.n. men den här blir det ju omöjligt att låta bli.

Vixxtoria sa...

Fullbokhylla: Jag har bara läst Malins Kung Gurra en eller två gånger tror jag; jag borde läsa om den. Men den här lilla boken av Pohl var väldigt bra. Många av hans böcker under senare år har varit så tydligt centrerade kring ett visst problem, ett "fall ur verkligheten" så att säga, och jag gillade att Anton-boken återvände till temana från början av författarskapet. Men som Jag saknar dig, jag saknar dig är den ju inte.

Kontakt: Nej, du ska nog definitivt inte låta bli den här boken. Jag skulle gärna vilja veta vad du tycker om slutet!